En känsla av gemenskap, av tillhörighet, av ömsesidighet och varaktighet har ingen plats på Premier League-läktarna

Match mellan Chelsea och Arsenal på Wembley Stadium (bild: Getty)

AV: Rod Liddle, the Spectator, lördag 12 augusti, 2017:

För några år sedan, när Millwall mötte West Ham United, sjöng Millwall-fansen följande sång (till tonerna av 'When The Saints Go Marching In', om det är så att du vill humma med): 'Oh east London, is like Bengal. Oh east London is like Bengal. It's like the back streets of Delhi. Oh east London is like Bengal.' De har inte sjungit den på två eller tre år, men det beror enbart på att Millwall inte har mött West Ham. Jag menar jag tror inte att Millwalls supportrar gradvis har kommit till insikt och kommit fram till att läktarsången kanske var rasistisk och nedsättande, eller att de är bekymrade om den relativa geografin gällande Delhi och Bengalen.

Om vi (Millwall är mitt lag) mötte West Ham i morgon tror jag att vi fortfarande skulle sjunga den. Jag har sett en eller två West Ham-supportrar dystert skaka på sina huvuden när den sången luftas, och det finns åtminstone en Hammer som skriver för den här tidskriften som ångerfullt skulle instämma. West Hams fans svarar, apropå det, med att påstå att Millwalls supportrar tillhör resandefolket - vilket de gör utan, enligt min mening, den erforderliga respekten för den enormt baktalade etniska minoriteten. Men sedan kommer vi med samma sorts referenser varje gång Millwall möter Gillingham: 'You can't read, you can't write, you wear gold and Nikes. You are all from Gillingham and you are fucking pikeys*.' Eller mer kortfattat: 'You can shove your lucky heather** up your arse.' Det är, det accepterar jag, ett ganska grovt språk och det är inte medvetet om den mycket verkliga skadan det kan orsaka. Eller kanske väldigt medvetet, och något man t.o.m njuter av.

Varför sjunger fotbollssupportrar den här typen av sånger? Författaren och journalisten David Goodhart kan kanske komma med ett svar. Han delar in landet mellan 'somewhere people' och 'anywhere people'. Det finns de som känner en djup trohet till sin hemstad, som är rotad där nästan så pass mycket att stället definierar dem, och de som inte känner någon sorts trohet, som har undgått banden tack vare strävan, rikedom, avancerad utbildning eller helt enkelt en mer kosmopolitisk attityd. Fotbollssupportrar är - eller var - resolut i den förstnämnda gruppen. Poängen med lördagsfotbollen är att med dina kompisar dela en stolthet för området i vilket du växte upp i och i vilket du fortfarande tillhör och som ditt fotbollslag representerar, oavsett hur värdelösa de än må vara. Och helt säkert, visa upp en kort och lakonisk avsky mot området dina motståndare kommer ifrån. Ett sammanfallande av sinnestillstånd är en känsla av gemenskap, av tillhörighet, av ömsesidighet och varaktighet.

Goodhart säger inte mycket om fotboll, men jag tror ändå att hans analys är korrekt. Det är den stora uppdelningen i vårt land - the somewheres versus the anywheres. Jag noterade det på en skolåterträff som jag besökte nära Middlesbrough efter Brexit-omröstningen. Nästan alla de som blivit kvar på Teesside röstade leave. Nästan alla de som hade lämnat området röstade remain. Och det förmedlades endast något av utbildning och välstånd.

Premier League sparkar igång den här helgen och den sortens läktarsånger jag nämnde kommer inte att höras, för de har på något sätt blivit olagliga. Förbjudna för att de uppfattas vara rasistiska eller homofobiska eller helt enkelt vidriga - för att fotbollen inte längre är vad fotbollen en gång var, och 'the somewheres' har egentligen inget inflytande i det längre. Om du var ett Arsenal-fan och dök upp vid Wembley till säsongsöppnaren Charity Shield mot Chelsea kan du mycket väl ha betalat £120 (1,320 kr) för din biljett och suttit bredvid Bob, ett Arsenal-fan från Doncaster, och Sven, en Gooner från Malmö. Och du såg ditt lag - utlänningar allihop, förutom en grabb från Manchester och en annan från Stalybridge - vinkas framåt av den franska managern. Som är anställd av en amerikansk ägare. Jag antar att du skulle kunna påstå att Arsenal fortfarande representerade ditt område då arenan ligger nära Finsbury Park. Men det är bara en tillfällighet att den ligger där; om en mer lukrativ lösning dyker upp, längre därifrån, skulle din klubb flytta innan du hunnit säga 'Woolwich'.

I så fall, vad är det exakt du hejar på? För många är det lockelsen av ställföreträdande framgång - man hejar på Arsenal för att de är 'bra'. Eller för att du tror att du borde förbinda dig själv med något lag och Arsenal är ganska berömt, så de duger. Eller för att du gillar att se 'attraktiv fotboll', vilket Arsenal sannerligen visar upp. (Men om det är det, då borde du ju börja jubla för motståndarna om de började spela en finare fotboll än ditt lag?) Jag menar inte att hacka på Arsenal - exakt samma sak gäller om du är ett Chelsea-fan: rysk ägare, italiensk manager, en ensam engelsman på planen förra veckan (och han kom från Dronfield, nästan 200 miles (= 321,8 km från västra London). Eller ett fan av vilken som helst av de stora klubbarna, från Manchester United via Liverpool hela vägen ner till Spurs. Och på det här sättet har den känslomässiga och inrotade troheten till ett lag sållats bort, så att fotboll på toppnivån idag egentligen bara är för the 'anywheres'.

Och i tillägg till det så ber man the 'somewheres' att försvinna från läktarna: de är inte önskvärda längre. De bär med sig bagage som föraktas inte bara av vår liberala elit, som önskar att vi alla ska vara evigt övergående och inte ha någon trohet till någon stad, landskap eller nation, utan även av de stora pengarna, som tycker exakt samma sak av ekonomiska istället för ideologiska anledningar. Så gradvis blir landet en homogen massa: regionerna slås omärkbart samman, dialekterna försvinner, vår känsla för platser rubbas. Detta har pågått ett tag, såklart - den moderna fotbollen accelererar bara processen.

Men ändå, njut av den nya säsongen. Manchester City kommer vinna ligan, skulle jag tro, utan en enda Mancunian involverad i det hela.

*Pikeys = zigenare, tattare.

** lucky heather = ljung som många romer säljer och menar att den ska ge lycka och framgång.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   I torsdags säkrade United en plats i Europa League-finalen i Bilbao. Senare på kvällen sipprade det ut röd, vit och svart rök ur skorstenen på Sixtinska kapellet i Vatikanstaten. Det var dels för att fira Uniteds fina vinst mot Athletic Club, me...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, fredag 25 april, 2025       I am an FC fan I am Mancunian I know what I want and I know how to get it I wanna destroy … Glazer and Sky   (Till melodin från Sex Pistols...

Den senaste tiden har det varit alldeles för varmt och soligt för mitt gillande. Så här såg utsikten till vänster om min balkong ut den 5 april förra året:   Och när jag likt marskalk Georgij Konstantinovitj Zjukov blickade rakt fram mot horison...

OVÄNTAT BRA AV UNITED, SNÖFLINGORNA ARSENAL * JAG FÅR VERKLIGEN lov att säga att Man United överraskade mig riktigt positivt under de sista matcherna innan det här landslagsuppehållet. Visst, Real Sociedad var hundskit. Jag var helt säker på att vi...

  Efter en vecka med negativa nyheter, följda av negativa nyheter och följda av ännu mer negativa nyheter gällande United var det skönt att igår koppla av med mega-monster-fredagsmys framför senaste avsnittet av Bäst i Test. Med tanke på att Unit...