GLAMOURMODELLEN i uppmärksamhetens centrum bland realitystjärnorna i sin avslöjande utstyrsel på kändisboklanseringen

Nicola McLean svajar i sin feminina topp medan hon stoltserar med sina smärta ben.

AV: Howell Davies, the Sun, fredag 27 november, 2015:

GLAMOURMODELLEN Nicola McLean såg till att rampljuset placerades på henne genom att klämma i sig i den här iögonfallande utstyrseln.

Realitystjärnan, 34, hade på sig en svart topp med en urringad del med genomskinligt tyg som visade upp hennes utbuktande byst då hon var ute i London i torsdags kväll.

Nicola bar även en monokrom kjol.

Runt sin smala midja adderade hon en fullängdskjol som avslöjade ännu mer hud i och med en skärning upp mot låren.

Hon bar denna vågade utstyrsel till Agnes dos Santos' Perfect Eyelashes boklansering och hon stal definitivt showen med den här looken där hon även visade upp sina smärta ben genom öppningen i kjolen.

Ett mörklila läppstift och hennes blonda lockar lyste verkligen upp hennes utstyrsel.

Men hon adderade lite färg med ett rejält lila läppstift som kompletterade hennes svallande blonda lockar och strålande hud.

Tvåbarnsmamman lämnade sin fotbollsmake Tom Williams hemma medan hon närvarade vid tillställningen, men hon var förmodligen hemma i tid för I'm A Celebrity! Get Me Out of Here.

Den leende stjärnan såg lysande ut vid boklanseringen.

Hon var med i djungeln 2008, deltog även senare i Celebrity Big Brother och har stöttat Towie-stjärnan Ferne McCann under hennes tid i ITV:s realityprogram.

Hon skrev följande på Twitter: "Kom igen tjejen hon är fantastisk @fernemccann #ImACeleb."

Men hon verkar inte särskilt imponerad av koreografen Brian Friedman, som hon avvisade som "bossig" under en episod tidigare den här veckan.

Hon twittrade: "Inte säker på #brianfriedman tbh för bossig #ImACeleb."

The Government Accountability Office's rapport visar att 91% av alla misstänkta terrorister som försökte köpa vapen i Amerika lämnade stället med de vapen de ville ha mellan 2004 och 2014.

AV: CAMERON JOSEPH, LARRY MCSHANE, NEW YORK DAILY NEWS, onsdag 18 november, 2015:

NRA - och deras vapenälskande republikanska skara - vägrar igen att stoppa terrorister som har intentionen att beväpna sig i USA.

Ett kryphål i lagen tillåter misstänkta terrorister på regeringens no-fly lista (lista över personer som är förbjudna att borda ett flygplan p.g.a terroristmisstankar) att lagligt köpa vapen, men ett lagförslag som skulle kunna fixa det lär inte gå igenom. Den federala Denying Firearms and Explosives to Dangerous Terrorists Act, t.o.m i svallvågorna av förra veckans terroristattack som kostade 129 människor livet i Paris, är fortfarande ett långskott p.g.a förslagets fanatiska pro-vapen motståndare.

"Allt som de känner begränsar användandet eller förmågan att behålla ett vapen är de emot," berättade en av personerna bakom lagförslaget, Pete King, för the Daily News.

"Det är en slags reflexreaktion," sade han på tisdagen. "The National Rifle Association är starkt emot det och faktum är att vi bara har en handfull republikaner som står bakom det."

Lagförslaget dök först upp 2007 av Bush-administrationen och King introducerade det formellt för kongressen två år senare.

Wayne LaPierre, vd för NRA, har hindrat tuffare vapenlagar från att godkännas.

För tillfället är det förbjudet för några kända och misstänkta terrorister att borda flygplan tack vare regeringens no-fly lista - men alla får köpa automatkarbiner och andra vapen.

Medan förslaget har förblivit just ett förslag har fler än 2,000 misstänkta på FBI:s terroristövervakningslista köpt vapen i USA under de senaste 11 åren, detta enligt det federala Governement Accountability Office (en amerikansk federal myndighet som lyder direkt under kongressen, och har till uppgift att oberoende granska och undersöka verksamheten (revision) i hela den federala statsmakten, huvudsakligen i den verkställande statsmakten, dvs. Presidenten och de federala departement och myndigheter som sorterar därunder. Ordet Government har i USA inte samma betydelse som i Europa där det har betydelsen regering, utan det avser snarare staten, eller mer specifikt den federala statsmakten, i sin helhet.).

GAO rapporterade att 91% av alla misstänkta terrorister som försökte köpa vapen i Amerika lämnade stället med vapnet de ville ha under den här tidsperioden. Endast 190 avvisades, trots deras ödesdigra historia.

Kulhål ses här genom fönstret på ett café som drabbades i förra veckans terroristattack i Paris. GAO-rapporten har lett till fruktan för att terrormisstänkta här skulle kunna genomföra en liknande attack.

HUR NRA FINANSIERAR MEDLEMMAR AV KONGRESSEN

2013-14 steg antalet framgångsrika köpare till 94% - 455 misstänkta köpte vapen och endast 30 avvisades under de gällande lagarna.

"Det är svårt att tro att någon skulle kunna försvara att någon på terroristövervakningslistan köper ett vapen, utan att några frågor ställs," sade senator Chuck Schumer. "Jag kan inte fatta att våra republikanska kollegor skulle blockera detta nu."

Republikanen Peter King och senatorn Dianne Feinstein introducerade lagen tidigare i år för att förhindra att någon på övervakningslistan köper vapen.

Schumer förutspådde att det fanns en "bra chans" att hans republikanska senatskollegor "inte skulle ha något annat val än att godkänna förslaget, trots NRA motståndet... Vi kommer att presentera det och min gissning är att det kommer godkännas."

Men senatsmajoritetsledaren Mitch McConnell menade att han inte förstod allt i lagförslaget som lades fram för nio månader sedan - precis som flera andra GOP-senatorer som avstod från att delge sina åsikter.

En genomgång, år för år, av vapenköpare på FBI:s terroristövervakningslista.

"Jag är inte särskilt förtrogen med lagförslaget," insisterade McConnell.

NRA svarade inte på en förfrågan om en kommentar i tisdags, men de var emot 2009 års version av den föreslagna lagen p.g.a att laglydiga amerikaner felaktigt placerade på listan skulle förlora sina Second Amendment-rättigheter.

Senator Dianne Feinstein kallade den föreslagna lagen en "no-brainer" (något man inte behöver tänka över särskilt länge) i svallvågorna av det senaste terroristblodbadet utfört av ISIS-mördare.

Feinstein planerar att skicka ett påpekande till senatens juridiska kommittéordförande Chuck Grassley och be Iowa-republikanen att börja röra processen framåt.

King, efter sex års besvikelser, lät betydligt mindre optimistisk gällande förlagets chanser. "Jag tror att just nu skulle det vara svårt att få igenom det," sade han till The News. "Jag stöttar det starkt. Men nej, det kommer inte hända just nu."

Folk lägger blommor och tänder ljus vid en tillfällig minnesplats framför ett av ställena som drabbades av attackerna i Paris.

King sa att det "bara finns för mycket motstånd" från pro-vapenmedlemmar i GOP House, trots att förslaget stöttas av Vita huset. Det finns ungefär 700,000 namn på FBI:s terrorlista - vanligtvis känd som Terroristövervakningslistan. Den inkluderar namn på både inhemska och internationella misstänkta identifierade genom underrättelsetjänsters och polisers utredningar.

Inte en enda vapenköpare på listan avvisades för att de utgjorde ett hot mot den amerikanska befolkningen som potentiell terrorist. Anledningar till avvisningar inkluderade istället "grov förbrytelse, andra åtal, psykisk ohälsa, våldsamma förseelsebrott i hemmet, flykt undan rättvisan och missbruk," sade GAO i sin sammanfattning.

Schumer och senatminoritetsledaren Harry Reid är fortfarande optimistiska gällande deras chanser.

"Det är definitivt något som borde göras," sa Reid.

Men för endast två år sedan ignorerade senaten den tårfyllda vapenkontrollvädjan från Newtown föräldrar vars barn mördades inne i the Sandy Hook Elementary School. Deras uppmaning om ett federalt förbud mot automatvapen kollapsade i mars 2013, endast tre månader efter slakten på 20 studenter och sex personer i personalen.

lmcshane@nydailynews.com

Kommentarerna fällda av irländska kolumnisten Ian O'Doherty i ett radioprogram stämplade som "förskräckliga"

Två barn visar respekt till de som förlorades på Hillsborough.

AV: Joe Thomas, Liverpool Echo, söndag 8 november, 2015:

En journalist har blästrats efter att ha sagt att Liverpool FC:s matchdräkt borde ha ett permanent svart armband för att "klubben går igenom så många åminnelser av katastrofer och dödsfall."

Kommentarerna fällda av irländska kolumnisten Ian O'Doherty i ett radioprogram stämplade som "förskräckliga."

Då han pratade i söndagsmorgonens genomgång av tidningarnas nyheter i Newstalk FM deltof Mr O'Doherty i en debatt gällande bärandet av poppies (vallmoblomman) inför Remembrance Day.

Han sa att han anser att the poppy representerar den "växande mjäkigheten [i kontexten att behovet att visa upp sorg blivit kväljande] i det brittiska samhället, och särskilt när det gäller fotbollen".

Mr O'Doherty sa sedan: "Det verkar nästan som att man inte kan gå till en match i England nu utan att det ska hållas en tyst minut för sonsonen till te-damen som brukade jobba på arenan och nu känner sig lite risig.

"Jag menar att skämtet ligger på Liverpool för de verkar gå igenom så många åminnelser av katastrofer och dödsfall att de bara borde ha ett svart armband som en del av deras matchdräkt."

Efter det att programledaren avbröt och påpekade att Liverpool har genomgått en "fasansfull händelse" försökte Mr O'Doherty rättfärdiga sina kommentarer med att säga att, som ett Manchester United fan, tänkte han "inte missa chansen att ge dem [Liverpool] en känga".

En som lyssnade på programmet sa följande till the ECHO: "Som ett Liverpool-fan i mer än fyrtio år blev jag arg på dessa kommentarer om Liverpools sörjande av Hillsborough.

"Jag tycker inte att journalisten i fråga helt enkelt ska tillåtas att så öppet håna familjerna till de 96, klubben, dess fans och den årliga åminnelsen av tragedin.

"Kommentarerna är ingenting annat än förskräckliga."

Mr O'Doherty har sökts för en kommentar.

Istället för att njuta av en guldålder för yttrandefriheten lever vi nu i en hysterisk, censurerande kultur där mobben ligger och bara väntar på att någon ska säga fel eller framföra en åsikt de inte gillar.

AV: Ian O'Doherty, Irish Independent, onsdag 11 november, 2015:

Det finns både något slående och något deprimerande gällande sättet på vilket folk har anpassat sig till internet och sociala medier.

Ingen av oss är någonsin längre ifrån än ett klick på musen till varje filosofisk text som någonsin skrivits, varje politisk idé som någonsin fått dragkraft, varje film som någonsin gjorts och varje bok som någonsin skrivits. I korta ordalag har vi, i slutet av våra fingertoppar, en informationsresurs som bara existerade som utopisk science fiction för blott 20 år sedan.

Så synd att vi har tagit det kanske viktigaste tekniska verktyget som någonsin skapats och bestämt oss för att använda det mest till att dela bilder på kattungar och bilda elektroniska lynchmobbar som dreglar med osammanhängande vrede så fort de exponeras för något de inte gillar.

Vi vill tro att vi är så mycket mer upplysta och progressiva än vår föräldrageneration, och även om det är sant att vi lever i ett mer liberalt samhälle än tidigare, så ska vi inte blanda ihop den liberalismen med tolerans.

Istället för att njuta av en guldålder för yttrandefriheten lever vi nu i en hysterisk, censurerande kultur där mobben ligger och bara väntar på att någon ska säga fel eller framföra en åsikt de inte gillar.

Som någon som frekvent skriver om farorna med kollektiviserad censur var det kanske oundvikligt att jag skulle dras in i en av dessa enfaldiga mikroskandaler, och de senaste dagarna har svarat för en deprimerande, upprörande men stundtals extremt rolig insikt i bikupesinnet.

Medan jag diskuterade den kväljande fördumningen av samhället i Shane Colemans program i Newstalk i söndags gjorde jag referenser till det faktum att det nu är sällsynt att se en fotbollsmatch börja utan en tyst minut för någonting.

Sedan, kätteriernas kätteri, refererade jag tillbaka till det gamla skämtet om att Liverpool borde inkludera ett permanent svart armband på deras officiella matchdräkt.

En liten kommentar för att illustrera en poäng blev sedan ett fall där jag tydligen deklarerade krig mot Liverpudlians när det inte alls var det det handlade om - lita på mig, om jag hade gett mig ut för att avsiktligt förolämpa Scouserna, då hade jag gått mycket längre.

Detta bevisar, antar jag, att Newstalk tydligen har en större publik i Liverpool än vad man tidigare trott, för smädelserna var många och de kom snabbt (och många var korkade) och det här helt ok för mig - alla har rätt att uttrycka en åsikt, även om den åsikten är en simpel "Förhoppningsvis blir han påkörd av en buss framför sin familj".

Smädelser är helt normalt på Twitter och Facebook, och om du inte gillar det kan du antingen ta bort ditt konto eller blocka personerna som irriterar dig.

Men saker och ting får en ondskefull spets när folk bestämmer sig för att det inte är tillräckligt för dem att ha blivit förolämpade, de vill även få den som har förolämpat att få sparken eller bli bojkottad.

Till exempel så fick en engelsk advokat, Clive O'Connell, gå efter att ha fällt nedsättande kommentarer om Liverpool häromdagen. Istället för att anse att det var ett ganska drakoniskt svar på ett taktlöst uttalande, så jublade mobben för hans avsked och hyllade alla andra dåliga saker som kan komma att hända honom.

Här kommer den viktiga biten - normala människor uppför sig inte så.

Jag har alltid sagt att individer är smarta, men desto fler personer du adderar in, desto dummare blir dynamiken och då får man se folk som normalt sett skulle rycka på axlarna åt någon liten grej förvandlas till rasande hämndänglar med oproportionerlig ilska.

Liverpool-fans har ett brett etablerat rykte om sig att vara humorlösa (samtidigt som de själva säger sig ha det bästa sinnet för humor av alla fans), men det här var bara det senaste duggregnet med dumhet i vad som har blivit ett skyfall.

Det är inte längre tillräckligt, verkar det som, att inte hålla med någon annan. Man måste fullständigt stänga ner dem. Det är ett slags intellektuellt blitzkrieg, vilket betyder att t.o.m den mest oskyldiga kommentaren nu ses som "hat" och därför måste utplånas innan det får en chans att få dragkraft.

De flesta västerländska länder har ett system med politiska kontroller och balansvågar för att skydda folket från regeringens tyranni. Men vad vi nu har är folkets tyranni då dessa icke-valda, självutnämnda kommissarier befinner sig på ständig jakt över hela landet och bestämmer vad alla andra kan se, höra eller säga.

Undantagslöst gör detta i det kvävande, intoleranta namnet av illiberalism som för närvarande härskar i samhället.

Detta är vad som händer när de dumma ärver jorden och det finns ingen tvekan om att, som en kultur, blir vi mer idiotiska och irrationella för varje kontrovers som passerar.

Huruvida det är den nuvarande kampen för yttrandefrihet på de alltmer tokiga amerikanska skolorna - ett fenomen som alltmer kan beskådas även på irländska college - eller ironin i att unga feminister förbjuder Germaine Greer för att hon inte är tillräckligt feministisk för dem. Vi behöver i alla fall inte oroa oss för politiska tyranner när allmänheten kan göra det jobbet minst lika bra på egen hand, tack så mycket.

Problemet med sådana selektiva kränkningar är att något som är värt den responsen dyker upp kan folk inte uttrycka sig själva ordentligt.

Efter allt detta så kan man ju fundera på följande, om en utkastad mening av en person de aldrig hört talas om, utfört i en radiokanal de aldrig lyssnar på, i ett annat land, kan provocera fram ett sådant galet, hysteriskt, kollektivt utbrott, hur hanterar de då ett riktigt trauma?

Perspektiv är ett smutsigt ord för de upprörda för mobben gillar inte nyanser utan föredrar att jobba med rejält vansinne, vilket är anledningen till att de första upprörda, högljudda klagomålen gällande det jag sa i söndags snart ersattes av krav på att jag skulle be om ursäkt, eller sparkas. Det blev, i sin tur, övertaget av den tydligen innerliga, och bistert underhållande, önskan om att jag skulle bli överkörd av en buss.

Konstigt nog så i en av de två Liverpool Echo artiklarna gällande ståhejet så höll faktiskt några Liverpudlians med om det gamla skämtet, en kvinna skrev nämligen att "Jag tycker att en permanent påminnelse på armen är en bra idé, så länge det är finkänsligt" medan en annan läsare sade: "Vi skulle kunna använda det emot honom och göra det vördnadsfullt."

Som ett annat gammalt talesätt säger, man skulle inte kunna hitta på det.

EXKLUSIVT: Enbarnspappan säger att han blev ett offer och mobbades av tre kvinnliga kollegor

Gör detta gällande... Marcus King

EXKLUSIVT AV: Dean Wilkins, The Sun, onsdag 18 november, 2015:

EN KÖKSARBETARE påstår att kvinnliga "peeping tom*" arbetare spionerade på honom på en toalett när han jobbade på Manchester Uniteds arena.

Marcus King, 55, säger att Premier League jätten ignorerade hans klagomål på könsdiskriminering, mobbning och skrämsel.

Enbarnspappan säger att han blev ett offer och mobbades av tre kvinnliga kollegor, alla tre hette Sue, på Old Trafford.

Han berättade för en domstol att han hörde fnitter utanför handikapptoaletten när han satt på toalettstolen.

Mr King sade: "Jag tyckte det var lite konstigt men ignorerade det tills ett par veckor senare när det hände igen."

Han sade att man kunde "se rakt igenom" ett skyddsgaller i dörren.

Han pekar på uppsägning utan saklig grund och sexuell diskriminering. Han arbetade för United i fyra år.

* Peeping Tom - brittiskt uttryck för någon som tjuvkikar på folk, t .ex när de går på toaletten eller andra privata situationer.

Att spela ett antal uppvärmningsmatcher i Nordkorea och Vietnam var kanske inte den enklaste vägen till framgång, men det fungerade suveränt för Kubas manager

Fidel Castro visar Kuba-spelarna hur man spelar fotboll i Havanna 1960.

AV: Euan McTear för These Football Times, del av the Guardian Sport Network, fredag 13 november, 2015:

Träningsläger inför turneringar har alltid varit en viktig ingrediens för framgång på den internationella scenen. VM-vinnarna 2014 Tyskland tränade i Italien innan de reste till Brasilien. De tidigare mästarna, Spanien, tränade i Österrike innan de reste till Sydafrika. T.o.m de första världsmästarna, Uruguay, spenderade de fyra veckorna innan 1930 års turnering på ett träningsläger.

Så det var ingen större överraskning, då, att Kubas landslag begav sig iväg på ett träningsläger innan 1970 års Centralamerikanska och Karibiska (CAC) spel. Vad som överraskade var deras val av plats: Nordkorea.

Trots ett avstånd på 7,800 miles (= 12,552 km) mellan Havanna och Pyongyang så stod Kuba och Nordkorea nära varandra. De hade varit allierade enda sedan Grisbuktskrisen 1961, de hade etablerat ambassader i varandras huvudstäder strax efter krisen. Che Guevara besökte t.o.m Pyongyang i december året innan, ett av hans första diplomatiska besök sedan han och Castro säkrat makten 1959.

Medan Castros övertygelse om att besegra USA i deras stora sporter ledde till att fotbollen fick lida på bekostnad av idrotter som baseball och boxning fick det initialt stöd av Kubas nya ledare. Flera Idrottsinitierande skolor startades på ön 1961 för att identifiera och träna framväxande idrottstalanger, inklusive fotbollsspelare.

Trots investeringar i fotbollens infrastruktur underpresterade Kuba på 1960-talet. En tredjeplats vid 1966 års CAC-spel var den enda prestationen, men även det överskuggades av lagets dåliga insats i kvalet till VM i England samma år. Kuba slutade sist i den inte alltför skrämmande gruppen som även innehöll Jamaica och Nederländska Antillerna, sålunda gick de miste om vad som kunde ha blivit deras andra framträdande i ett VM-slutspel efter att ha kvalat in till Frankrike 1938 (där de förlorade mot Sverige med 8-0 i kvartsfinalen).

Följaktligen följde 1969 kostymerna inom den kubanska fotbollen den vältrampade vägen för alla landslag som inte får resultat. De anställde en utländsk manager. Mannen som fick uppdraget att omvandla investeringarna i de lovande ungdomarna från idrottsskolorna till framträdanden på den största scenen var Kim Jong-Ha från Nordkorea, och hans första aktion som landslagets manager var att åka på en turné till sitt hemland med sitt nya lag.

Det var knappast ett kort äventyr för truppen med 27 spelare, där de flesta aldrig hade lämnat Kuba, för att inte tala om det tropiska klimatet i Karibien. Turnén varade inte några dagar, en vecka eller ens två veckor, den pågick i sex hela månader med tuff fysisk träning och en strikt diet.

Det var kanske oundvikligt att turnén inte fick någon bra start; hemlängtan kröp sig in och den främmande kulturen påverkade spelarna. En av stjärnorna i det kubanska laget var forwarden Andrés Roldán, som senare förklarade följande: "Den begränsade kunskapen vi hade om Korea, förenat med besväret att inte förstå språket och den dränerande långa resan, betydde att enheten i gruppen påverkades."

Ännu värre var att tre spelare var tvungna att återvända hem. Högerbacken Rafael Rodríguez Arguelles återvände till Kuba efter att ha blivit sjuk, medan anfallaren Jorge Massó också var tvungen att återvända för att genomgå en operation då han bröt en tå i sin högra fot. Mer allvarligt var det att mittbacken och kaptenen Gregorio "Goyo" Dalmau var tvungen att resa hem, detta efter att ha genomlidit ett nervöst sammanbrott.

Då flera tongivande spelare återvänt hem av oroväckande anledningar, spelare som längtade hem och med språkbarriärer som visade sig problematiska, skulle man kunna förlåta de som tänkte att den här resan skulle bli en katastrof. 19-åriga Roldán tog över kaptensbindeln efter Goyos hemfärd och trots hans oerfarenhet lyckades få skeppet tillbaka på rätt kurs igen.

Det var till stor del tack vare tränarsamarbetet mellan managern Kim Jong-Ha och hans kubanska assistent Sergio Padrón Moreno. Den sistnämnda svarade för motivationen i spelargruppen, han hade befunnit sig i deras position ett årtionde tidigare när han blev turneringens spelare vid 1957 års CAC-spel, vilket gav honom ett långt ifrån vanligt erkännande från den kubanska regeringen som en av årets idrottspersoner. Efter att ha lett huvudstadsklubben La Habana till det kubanska mästerskapet 1965 kände Moreno även flera av spelarna väldigt väl och han var en nyckellänk mellan spelartruppen och managern Kim.

Relationen mellan Moreno och Kim var överraskande bra, med tanke på Kims begränsade spanskakunskaper och Morenos ej existerande koreanska. Kubanen hade endast bra saker att säga om mannen han skulle ersätta bara ett år senare. "Han var den bästa utländska tränaren att någonsin sitta på bänken för det kubanska landslaget. Kim visste mycket om teknik. Han införde en fantastisk taktisk disciplin och fick ut det bästa ur varenda spelare. Dessa sex månader var väldigt givande."

Berömmet till mannen som bara några månader tidigare var helt okänd för den kubanska kontingenten kom även från Roldán: "Kim hade en universell fotbollsvision. Han gillade sin latinska fotboll och fick snabbt spelarnas förtroende."

Det förtroendet växte ännu mer då Kuba gick från seger till seger på deras turné i Nordkorea. Trenden fortsatte när gruppen begav sig iväg på en avstickare till det krigshärjade Vietnam då de skulle lämna Nordkorea, det var på ett sätt att kliva ur stekpannan och in i elden. Uttryckt med Morenos egna ord: "Vi reste till ett land mitt i krig med en ganska stor grupp. De välkomnade oss med stor tillgivenhet och vi spelade matcher i sju eller åtta städer i de norra delarna av landet."

För att belysa den fientliga atmosfären i vilken Kuba förberedde sig för CAC-spelen kan vi nämna ett tillfälle när spelarna tog rast efter lunchen för att vila inför kvällens match mot ett lokalt vietnamesiskt lag. Då började luftangreppssirenen ljuda; en flotta med amerikanska B-52:or närmade sig. Hela truppen och invånarna i byn tog skydd från deras gemensamma fiende i de hastigt byggda och trånga underjordiska tunnlarna. Det var ingen kort väntan heller, för signalen om att man kunde återvända upp igen kom inte förrän flera timmar senare. Som tur var så kom alla helskinnade upp och kunde i säkerhet återvända till Kuba.

Det var kanske okonventionella förberedelser för en turnering som skulle spelas i Panama, men det hårda arbetet och uppoffringarna investerade i turnén betalade av sig sommaren efter när Kuba avslutade en 40 år lång väntan på guldmedaljer i 1970 års CAC-spel i Panama. Trots en 2-1 förlust mot Colombia i deras öppningsmatch och underläge med 3-0 mot värdlandet i deras andra match, så gjorde den stenhårda motståndskraften som installerats under turnén i Asien att kubanerna kom tillbaka i den andra halvleken och besegrade Panama med 4-3, innan de avslutade gruppspelet med en 4-0 vinst mot Nicaragua vilket betydde avancemang.

Två vinster av tre möjliga i nästa runda, och en guppspelsfas, krönte Kuba till mästare framför Nederländska Antillerna, Colombia - senare diskvalificerade för att ha spelat med en ej kvalificerad spelare - och Venezuela. Det var deras första regionala fotbollstitel under den nya Castro-regeringen.

Kim Jong-Ha hyllades som en hjälte i Kuba; han var den exotiska mästertaktikern som garanterat nu hade öppnat portarna för en ny framgångs-era för kubansk fotboll. Fler framgångar skulle följa och 1970-talet blev det mest fruktsamma årtiondet i kubansk fotbollshistoria. De vann bronsmedaljen vid Panamerikanska spelen 1971, efter den turneringen återvände Kim till Nordkorea och lämnade Sergio Padrón Moreno med uppgiften att slutföra projektet Kim hade startat.

Moreno gjorde det med stor framgång, vann de följande två CAC-spelen 1974 och 1978, samt äran att ta Kuba till 1976 års Olympiska spel i Montreal, Kubas första olympiska framträdande någonsin på fotbollsplanen. Trots att de åkte ut i första rundan så spelade Kuba en minnesvärd 0-0 match mot turneringens favoriter, regerande olympiska mästarna och 1974 års VM-bronsmedaljörer Polen. De kunde t.o.m ha vunnit matchen om inte ett kubanskt mål felaktigt, enligt kubanerna, hade dömts bort för offside.

Den följande OS-turneringen gav ännu större triumfer då Kuba kvalificerade sig till kvartsfinalerna 1980, en av Morenos sista aktioner som manager innan han lämnade tränarbänken och klev in på det kubanska fotbollsförbundets kontor 1981. Arvet som han och Kim Jong-Ha lämnade bakom sig har aldrig efterliknats, men det beror inte på bristande försök. En ny koreansk turné följde 1985 under nya managern Roberto "Nene" Hernández och den följdes av, precis som 1969 års turné, en guldmedalj vid CAC-spelen året efter. Men framgångarna fortsatte sedan inte under lika lång tid som senast och den kubanska fotbollen har aldrig återvänt till sin topp från 1970-talet, istället har de gått bakåt till den obetydliga sfären.

Kaptenen och lagets stjärna Andrés Róldan förklarade att vid toppen av den perioden, "efter att ha vunnit i Panama och upprepat triumfen i Dominikanska Republiken [1974 års CAC-spel] hade vi blivit en vågad och ambitiös grupp, redo att ställas mot vem som helst, t.o.m polackerna, som tillhörde eliten i fotbollsvärlden."

I hans managers ögon fanns det bara en möjlig förklaring till framgångarna på 1970-talet: turnén i Nordkorea och Vietnam. "I tillägg till att det hjälpte oss att vinna de centralamerikanska och karibiska spelen 1980," har Moreno senare sagt, "så fungerade det som en bra startpunkt och stärkte den tävlingsinriktade träningen för spelargruppen som blev huvudpersonerna i de efterföljande goda resultaten."

Spola fram till idag och läxan för dagens fotbollsförbund är tydlig. För framgång i Ryssland 2018 och efter det är ett sex månaders långt läger i Pyongyang nyckeln. Biljetterna håller säkert på att redan bokas av FA:s representanter då du läser det här.

• Den här artikeln dök först upp i These Football Times (http://thesefootballtimes.co/)

• Följ These Football Times (https://twitter.com/thesefootytimes) och Euan McTear (https://twitter.com/thesefootytimes) på Twitter

Bilden: Rubrikernas man i Ingurland är till stor del Leicester Citys Jamie Vardy inför helgens matcher, det är på sätt och vis felaktigt. Det han har gjort är väldigt bra gjort och jag förringar det inte på något vis, men han är inte på väg att tangera något rekord, som många "experter" gör gällande, imorgon. Läs mer här under.

Jag litar på att ni som läser min dynga är så pass pålästa att ni vet att den engelska fotbollen inte uppfanns 1992. Sky Sports slår gärna på den trumman, när dagens vidriga monster the Premier League det året startades försöker de, och många andra, få oss korkade supportrar att tro att ingen fotboll spelats innan dess. Det sorgliga är att pålästa och skickliga journalister än idag skriver sina kolumner som om att det är så. Och är det någon som fattat att det faktiskt spelades fotboll innan 1992, så är det inte samma sak. I och med införandet av denna anomali så började så sakteliga fotbollen som arbetarklassens sport att dö ut, menar jag. Jag ska be att få återkomma med ett längre och aggressivare inlägg om detta lite senare.

Poängen med det här inlägget är att i helgen står vi inför ännu en orgie av fördummande och ignorans. Tänker man efter gällande Sky's (och många andras) logik så säger de att spelare som George Best, Bobby Charlton och Denis Law inte gjorde så stora saker, de spelade ju nämligen fotboll på den högsta nivån INNAN 1992.

Nu gäller det Leicester Citys engelske anfallare Jamie Vardy. Han har gjort något väldigt bra, det ska jag inte sticka under stolen med, men likt förbannat så är det inget rekord han tangerar om han nätar imorgon (lördag). Såhär ligger det till: Vardy har nätat i nio raka ligamatcher och imorgon väntar Newcastle på bortaplan, om han gör mål då så har följaktligen gjort mål i tio raka ligamatcher. Det har en annan herre också gjort tidigare, en herre som vi United-fans känner väl till, nämligen Mr Ruud van Nistelrooy.

P.g.a detta så viker sig engelska "journalister" dubbla för att hamra hem budskapet: En ENGELSMAN kan imorgon tangera ett målrekord. Nu känns det som att jag har skrivit väldigt många ord för att förklara en väldigt enkel sak, så jag ska komma till saken nu: Säsongen 1950-51 gjorde en annan engelsman, Stan Mortensen, mål i ELVA raka matcher i dåtidens högsta division i England. Det är alltså rekordet, inte tio raka matcher.

På samma sätt blir jag skogstokig när jag ser United-fans som orerar inför scousers om "13-0". Med det menar de att United har vunnit 13 PL-titlar, medan scouserna aldrig har vunnit PL, eftersom deras senaste ligatitel kom 1990 (storlag, eller hur?!), och då hette det Division ett. Med den logiken räknar vi alltså bort vår Europacupvinst 1968 och alla andra titlar vi vann innan Premier League eran?

Tänk gärna på det om ni under lördagen hör någon Viasat fotbolls-kommentator/expert dregla över Vardys "rekord". Först får vi väl se om han hunnit återhämta sig från skadan han ådrog sig med Ingurland, men det ska ändå bli intressant att se hur det rapporteras kring detta i svensk media. Om han kan spela och nätar för tionde matchen i rad så får vi väl hoppas att han går in i en måltorka sen, för nästa helg möter vi just Leicester City borta, och han har ju, som vi alla vet, nätat mot oss förut.

Ska bara avsluta med att säga att det finns ju en fotbollsjournalist i Ingurland som höjer sig över alla andra, vid det här laget vet ni vem jag åsyftar, det här skrev maestro, Mr Danny Taylor, gällande det här ämnet förra söndagen:

Vardy befinner sig i en svit där han har nätat i nio raka Premier League matcher och han närmar sig därmed Ruud van Nistelrooys prestation för Manchester United med mål i 10 raka matcher. En liten grej att nämna här bara: fotbollen, trots Sky-propagandan, uppfanns inte när parabolantennerna sattes upp 1992. Det mer relevanta rekordet tillhör Stan Mortensen, som nätade i 11 raka matcher för Blackpool under säsongen 1950-51.

Det är konstigt att de relevanta personerna har lämnat det tills nu innan de försökt få reda på huruvida det bara är industriskvaller, eller om Arsenal managern har hört något som man borde ta sig en ordentlig titt på

När någon i Arsène Wengers position pratar om dopningsproblemet är det inte tillräckligt att alla andra bara avfärdar hans ord.

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, söndag 15 november, 2015:

Det var intressant att se reaktionen häromdagen när Arsène Wenger pratade om sina misstankar om att fotbollslag varit dopade och han klargjorde även, inte för första gången, att dopning inom sporten är betydligt mer allmänt förekommande än de flesta vill tro.

Det skiljde sig inte jättemycket från den där gången, tidigt 2013, när Arsenal managern kom ut och sa att fotbollen var "full av legendarer som, faktiskt, är fuskare" och sporten skruvade nervöst på sig och bestämde sig för att titta åt ett annat håll. Det fanns inga tecken på stundande kalabalik. Hans senaste påståenden omnämndes inte i tv-nyheterna, inte ens vid en tidpunkt då avslöjandena om Ryssland toppade de nationella rubrikerna, och det var inte svårt att föreställa sig hur några av Wengers kollegor himlade med ögonen och önskade att han kunde hålla sin näsa borta från ämnet.

Inom fotbollen använder vi ofta regeln att något inte kan vara sant helt enkelt för att vi inte vill att det ska vara sant. Det är, tveklöst, en av anledningarna till att man högt upp i WADA (World Ant-Doping Agency) anser att sporten är full av självbelåtenhet.

Den här gången planerar åtminstone the Football Association att boka in tid för en diskussion med Wenger för att fråga vad han menade när han pratade om att "aldrig ha injicerat mina spelare för att göra de bättre" men att han spelat "mot många lag som inte var i den sinnesstämningen". Men detta är precis vad FA borde ha gjort för några år sedan, när Wenger först började slå på den trumman.

Det är svårt att komma på någon manager i det moderna spelet som kommit med ett liknande uttalande, ännu mindre någon i Wengers ställning, och det är är konstigt att de relevanta personerna har lämnat det tills nu innan de försökt få reda på huruvida det bara är industriskvaller, eller om Arsenal managern har hört något som man borde ta sig en ordentlig titt på.

Kan det vara sant? Wenger har även sagt att han inte tror att VM var rent och han har klagat på att Uefa:s testprocedurer efter Champions League-matcher drastiskt behöver tuffas till. En nyligen släppt studie, på uppdrag av Uefa, visade att 68 av 879 professionella spelare som deltog i Champions League, Europa League och två EM, från 2008 till 2013, visade dopningstest som angav möjligt steroidmissbruk. Oavsett hur mycket vi inte ens vill överväga det så skulle det vara dumt att tänka att lockelsen inte finns där när det finns så oerhört mycket pengar i spelet.

Det finns dopning inom friidrotten. Cyklingen är full av den. Andra sporter lider av det. Men inte fotbollen, den största sporten av alla? Wenger kan kanske inte lägga fram bevis, men när bandspelarna är avstängda så är han inte den enda högprofiliga managern som jag har hört, även Sir Alex Ferguson återfinns bland dessa, uttrycka reservationer gällande vad som en dag kan komma att upptäckas.

En del personer vill helt klart inte ens tänka på det. Andra verkar köra på under tron att det inte finns någon riktig historia om lag som dopat sig och, på det stora hela, så är det definitivt sant att endast en liten procentsats av alla dopningstest kommer tillbaka positiva. Samtidigt är det konstigt att så många människor tror att fotbollen alltid har varit ren när läxorna från historien borde vara något helt annat.

Kände du t. ex till storyn om den f.d Arsenal-managern som hade ett kapitel i sin självbiografi döpt till "I Dope Arsenal For a Cup Tie" och hur han öppet erkände att han höll det tyst av rädsla för allmänhetens reaktion?

Det är en hyfsad story. Leslie Knighton var manager 1925 när lagets lottades mot ett överlägset och fysiskt skrämmande West Ham i FA-Cupen. Han minns att han var ensam på sitt kontor "med huvudet i händerna funderandes på hur tusan vi skulle kunna slå ut West Ham ur cupen" när han fick besök av "en framstående West End doktor". Doktorn erbjöd laget vad han kallade "modpiller" - nästan garanterat amfetamin - och Knighton var säker på att de skulle ge spelarna "hjärtan stora som oxar".

En överenskommelse slöts om att hålla det hemligt för antagligen visste de, innerst inne, hur man skulle ha sett på det och när Knighton själv testade en kände han en plötslig lust att "springa, hoppa, skrika ... det var något i dessa piller, jag kände att jag kunde knuffa omkull en vägg med min knytnäve."

Problemet var att strax efter det att spelarna hade svalt dessa tabletter blev matchen uppskjuten p.g.a dimma och Knighton skrev följande om det i sina memorarer 1948: "att få spelarna tillbaka till Highbury den eftermiddagen var som att försöka driva en flock livliga unga lejon, omöjligt rastlösa och desperata efter mat och vatten" (i dagens språkbruk: the munchies). När matchen fick ett nytt datum och spelades "såg" hans spelare "ut som jättar som plötsligt laddats upp". De "stormade iväg med bollen och avfyrade skott som såg ut som läderblixtar". West Ham, skriver han, hade "inget försvar mot modpillren". Men matchen slutade 0-0 och West Ham gick till sist vidare efter omspel då Arsenal-spelarna vägrade ta pillren p.g.a den kroniska törst dem lämnade efter sig. "Jag undrar ofta om vi hade vunnit om grabbarna hade varit dopade i den matchen," säger Knight. "Vi förlorade inte när vi tog pillren, och vi vann inte när vi inte tog dem."

För några dagar sedan påminde the Liverpool Echo sina läsare om Sunday People översikten från 1964 när Evertons målvakt, Albert Dunlop, påstod att han och flera av hans lagkamrater regelbundet tog amfetamin, i form av piller som kallade Purple Hearts (Lila hjärtan), under en tvåårsperiod då de vann Division ett titeln. Evertons ledning förnekade delaktighet och Dunlop misskrediterades som ett opålitligt vittne men det fanns en acceptans om att pillren hade tagits. En rapport från en 4-0 vinst mot Chelsea berättar om hur Everton "fullständigt körde slut på dem".

Sedan har vi storyn om Wolverhampton Wanderers laget på det sena 1930-talet vars manager, Frank Buckley, blev övertygad om att det bästa sättet att öka hans spelares fysiska styrka på var genom injektioner av apkörtelextrakt. Andra klubbar fick höra talas om behandlingen och Portsmouths manager, Jack Tinn, satte sina spelare på det under resten av säsongen. Fulham, Preston North End och Tottenham Hotspur blev snart entusiaster. Några av de mer berömda namnen i engelsk fotboll har alltså, i själva verket, varit involverade i ganska tvivelaktiga metoder.

Poängen är att om klubbar dopade sig då, är det då bisartt att tänka att någonstans i världen skulle det kunna hända nu? Händelserna i Ryssland gör det svårt att veta om vi ens kan lita på laboratorieresultaten nuförtiden. Dick Pound, ordföranden för Wada-kommissionen som har avslöjat en statssponsrad dopningsregim, har redan sagt följande: "Det är förmodligen toppen av isberget." Ryssland, säger han, är inte det enda landet involverat och friidrott är inte den enda sporten.

Fotbollen? Låt oss hoppas att Wenger har fel, men det är ett nervöst sammanträffande att Vitalij Mutko, den ryska idrottsministern som blivit direkt anklagad för att ha varit delaktig i skapandet av transportbandet av systematiskt dopningsfusk, tidigare var president för Zenit St. Petersburg och och det ryska fotbollsförbundet.

På samma sätt är det definitivt ovanligt att samtliga 23 spelare i Rysslands trupp till den senaste VM-turneringen spelade i den ryska ligan, där det tydligen finns ekonomiska incitament för att stanna kvar i landet. Kanske finns det en enkel förklaring, men för tillfället är det förmodligen bäst att behålla ett öppet sinne.

Allt som egentligen kan sägas med säkerhet är att Wenger måste förklara sig mer detaljerat och när någon i hans ställning säger de här sakerna duger det inte att alla andra avfärdar det med en handviftning.

Costa kan vara effektiv utan macho-uppträdandet

Något ganska ovanligt inträffade under Englands match i Alicante i fredags. Diego Costa spelade inte hela matchens 90 minuter men han hade ändå mer än en timme på sig att få till ett bråk, lämna rivmärken på någon motståndares hals eller göra den där grejen där han av misstag med flit råkar backa in i en försvarare och kliva dem på tårna.

Men det blev inget av det. Inget snack i mittbackarnas öron, inget gestikulerande om att någon gav ifrån sig kroppsodörer, inga teatraliska försök att vinna frisparkar eller situationer där han springer fram till domaren och viftar med imaginära kort. Det här är kanske vad som händer när en manager, i det här fallet Vincente del Bosque, kritiserar spelarens uppträdande och klargör att han inte vill vinna matcher på det sättet.

Costa gjorde inte sin bästa match på Estadio José Rico Pérez men han har inte sett ut som samma spelare sedan skadan i baksidan av låret förra säsongen, men den här gången såg han åtminstone ut att vara mer intresserad av att försöka spela fotboll, på det normala sättet, än att gå igenom den där tröttsamma machorutinen som han kör i Chelseas tröja.

Del Bosque verkar ha löst gåtan med den här spelaren; kanske borde José Mourinho testa något liknande. Men det beror ju, vill säga, på om Chelsea managern vill att Costa ska ändra sig.

Mortensen är spelaren som jagas

Jamie Vardy har visat att många av oss hade fel sedan han första gången kallades in för England och den där råa, energiska stilen, kombinerad med en rejäl förbättring av hans avslutningar inne i straffområdet, gör det lätt att förstå varför Roy Hodgson planerade att starta honom mot Spanien tills en skada temporärt störde Leicester City anfallarens utveckling.

Vardy befinner sig i en svit där han har nätat i nio raka Premier League matcher och han närmar sig därmed Ruud van Nistelrooys prestation för Manchester United med mål i 10 raka matcher. En liten grej att nämna här bara: fotbollen, trots Sky-propagandan, uppfanns inte när parabolantennerna sattes upp 1992. Det mer relevanta rekordet tillhör Stan Mortensen, som nätade i 11 raka matcher för Blackpool under säsongen 1950-51.