Istället för att njuta av en guldålder för yttrandefriheten lever vi nu i en hysterisk, censurerande kultur där mobben ligger och bara väntar på att någon ska säga fel eller framföra en åsikt de inte gillar.

AV: Ian O'Doherty, Irish Independent, onsdag 11 november, 2015:

Det finns både något slående och något deprimerande gällande sättet på vilket folk har anpassat sig till internet och sociala medier.

Ingen av oss är någonsin längre ifrån än ett klick på musen till varje filosofisk text som någonsin skrivits, varje politisk idé som någonsin fått dragkraft, varje film som någonsin gjorts och varje bok som någonsin skrivits. I korta ordalag har vi, i slutet av våra fingertoppar, en informationsresurs som bara existerade som utopisk science fiction för blott 20 år sedan.

Så synd att vi har tagit det kanske viktigaste tekniska verktyget som någonsin skapats och bestämt oss för att använda det mest till att dela bilder på kattungar och bilda elektroniska lynchmobbar som dreglar med osammanhängande vrede så fort de exponeras för något de inte gillar.

Vi vill tro att vi är så mycket mer upplysta och progressiva än vår föräldrageneration, och även om det är sant att vi lever i ett mer liberalt samhälle än tidigare, så ska vi inte blanda ihop den liberalismen med tolerans.

Istället för att njuta av en guldålder för yttrandefriheten lever vi nu i en hysterisk, censurerande kultur där mobben ligger och bara väntar på att någon ska säga fel eller framföra en åsikt de inte gillar.

Som någon som frekvent skriver om farorna med kollektiviserad censur var det kanske oundvikligt att jag skulle dras in i en av dessa enfaldiga mikroskandaler, och de senaste dagarna har svarat för en deprimerande, upprörande men stundtals extremt rolig insikt i bikupesinnet.

Medan jag diskuterade den kväljande fördumningen av samhället i Shane Colemans program i Newstalk i söndags gjorde jag referenser till det faktum att det nu är sällsynt att se en fotbollsmatch börja utan en tyst minut för någonting.

Sedan, kätteriernas kätteri, refererade jag tillbaka till det gamla skämtet om att Liverpool borde inkludera ett permanent svart armband på deras officiella matchdräkt.

En liten kommentar för att illustrera en poäng blev sedan ett fall där jag tydligen deklarerade krig mot Liverpudlians när det inte alls var det det handlade om - lita på mig, om jag hade gett mig ut för att avsiktligt förolämpa Scouserna, då hade jag gått mycket längre.

Detta bevisar, antar jag, att Newstalk tydligen har en större publik i Liverpool än vad man tidigare trott, för smädelserna var många och de kom snabbt (och många var korkade) och det här helt ok för mig - alla har rätt att uttrycka en åsikt, även om den åsikten är en simpel "Förhoppningsvis blir han påkörd av en buss framför sin familj".

Smädelser är helt normalt på Twitter och Facebook, och om du inte gillar det kan du antingen ta bort ditt konto eller blocka personerna som irriterar dig.

Men saker och ting får en ondskefull spets när folk bestämmer sig för att det inte är tillräckligt för dem att ha blivit förolämpade, de vill även få den som har förolämpat att få sparken eller bli bojkottad.

Till exempel så fick en engelsk advokat, Clive O'Connell, gå efter att ha fällt nedsättande kommentarer om Liverpool häromdagen. Istället för att anse att det var ett ganska drakoniskt svar på ett taktlöst uttalande, så jublade mobben för hans avsked och hyllade alla andra dåliga saker som kan komma att hända honom.

Här kommer den viktiga biten - normala människor uppför sig inte så.

Jag har alltid sagt att individer är smarta, men desto fler personer du adderar in, desto dummare blir dynamiken och då får man se folk som normalt sett skulle rycka på axlarna åt någon liten grej förvandlas till rasande hämndänglar med oproportionerlig ilska.

Liverpool-fans har ett brett etablerat rykte om sig att vara humorlösa (samtidigt som de själva säger sig ha det bästa sinnet för humor av alla fans), men det här var bara det senaste duggregnet med dumhet i vad som har blivit ett skyfall.

Det är inte längre tillräckligt, verkar det som, att inte hålla med någon annan. Man måste fullständigt stänga ner dem. Det är ett slags intellektuellt blitzkrieg, vilket betyder att t.o.m den mest oskyldiga kommentaren nu ses som "hat" och därför måste utplånas innan det får en chans att få dragkraft.

De flesta västerländska länder har ett system med politiska kontroller och balansvågar för att skydda folket från regeringens tyranni. Men vad vi nu har är folkets tyranni då dessa icke-valda, självutnämnda kommissarier befinner sig på ständig jakt över hela landet och bestämmer vad alla andra kan se, höra eller säga.

Undantagslöst gör detta i det kvävande, intoleranta namnet av illiberalism som för närvarande härskar i samhället.

Detta är vad som händer när de dumma ärver jorden och det finns ingen tvekan om att, som en kultur, blir vi mer idiotiska och irrationella för varje kontrovers som passerar.

Huruvida det är den nuvarande kampen för yttrandefrihet på de alltmer tokiga amerikanska skolorna - ett fenomen som alltmer kan beskådas även på irländska college - eller ironin i att unga feminister förbjuder Germaine Greer för att hon inte är tillräckligt feministisk för dem. Vi behöver i alla fall inte oroa oss för politiska tyranner när allmänheten kan göra det jobbet minst lika bra på egen hand, tack så mycket.

Problemet med sådana selektiva kränkningar är att något som är värt den responsen dyker upp kan folk inte uttrycka sig själva ordentligt.

Efter allt detta så kan man ju fundera på följande, om en utkastad mening av en person de aldrig hört talas om, utfört i en radiokanal de aldrig lyssnar på, i ett annat land, kan provocera fram ett sådant galet, hysteriskt, kollektivt utbrott, hur hanterar de då ett riktigt trauma?

Perspektiv är ett smutsigt ord för de upprörda för mobben gillar inte nyanser utan föredrar att jobba med rejält vansinne, vilket är anledningen till att de första upprörda, högljudda klagomålen gällande det jag sa i söndags snart ersattes av krav på att jag skulle be om ursäkt, eller sparkas. Det blev, i sin tur, övertaget av den tydligen innerliga, och bistert underhållande, önskan om att jag skulle bli överkörd av en buss.

Konstigt nog så i en av de två Liverpool Echo artiklarna gällande ståhejet så höll faktiskt några Liverpudlians med om det gamla skämtet, en kvinna skrev nämligen att "Jag tycker att en permanent påminnelse på armen är en bra idé, så länge det är finkänsligt" medan en annan läsare sade: "Vi skulle kunna använda det emot honom och göra det vördnadsfullt."

Som ett annat gammalt talesätt säger, man skulle inte kunna hitta på det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...