Att spela ett antal uppvärmningsmatcher i Nordkorea och Vietnam var kanske inte den enklaste vägen till framgång, men det fungerade suveränt för Kubas manager

Fidel Castro visar Kuba-spelarna hur man spelar fotboll i Havanna 1960.

AV: Euan McTear för These Football Times, del av the Guardian Sport Network, fredag 13 november, 2015:

Träningsläger inför turneringar har alltid varit en viktig ingrediens för framgång på den internationella scenen. VM-vinnarna 2014 Tyskland tränade i Italien innan de reste till Brasilien. De tidigare mästarna, Spanien, tränade i Österrike innan de reste till Sydafrika. T.o.m de första världsmästarna, Uruguay, spenderade de fyra veckorna innan 1930 års turnering på ett träningsläger.

Så det var ingen större överraskning, då, att Kubas landslag begav sig iväg på ett träningsläger innan 1970 års Centralamerikanska och Karibiska (CAC) spel. Vad som överraskade var deras val av plats: Nordkorea.

Trots ett avstånd på 7,800 miles (= 12,552 km) mellan Havanna och Pyongyang så stod Kuba och Nordkorea nära varandra. De hade varit allierade enda sedan Grisbuktskrisen 1961, de hade etablerat ambassader i varandras huvudstäder strax efter krisen. Che Guevara besökte t.o.m Pyongyang i december året innan, ett av hans första diplomatiska besök sedan han och Castro säkrat makten 1959.

Medan Castros övertygelse om att besegra USA i deras stora sporter ledde till att fotbollen fick lida på bekostnad av idrotter som baseball och boxning fick det initialt stöd av Kubas nya ledare. Flera Idrottsinitierande skolor startades på ön 1961 för att identifiera och träna framväxande idrottstalanger, inklusive fotbollsspelare.

Trots investeringar i fotbollens infrastruktur underpresterade Kuba på 1960-talet. En tredjeplats vid 1966 års CAC-spel var den enda prestationen, men även det överskuggades av lagets dåliga insats i kvalet till VM i England samma år. Kuba slutade sist i den inte alltför skrämmande gruppen som även innehöll Jamaica och Nederländska Antillerna, sålunda gick de miste om vad som kunde ha blivit deras andra framträdande i ett VM-slutspel efter att ha kvalat in till Frankrike 1938 (där de förlorade mot Sverige med 8-0 i kvartsfinalen).

Följaktligen följde 1969 kostymerna inom den kubanska fotbollen den vältrampade vägen för alla landslag som inte får resultat. De anställde en utländsk manager. Mannen som fick uppdraget att omvandla investeringarna i de lovande ungdomarna från idrottsskolorna till framträdanden på den största scenen var Kim Jong-Ha från Nordkorea, och hans första aktion som landslagets manager var att åka på en turné till sitt hemland med sitt nya lag.

Det var knappast ett kort äventyr för truppen med 27 spelare, där de flesta aldrig hade lämnat Kuba, för att inte tala om det tropiska klimatet i Karibien. Turnén varade inte några dagar, en vecka eller ens två veckor, den pågick i sex hela månader med tuff fysisk träning och en strikt diet.

Det var kanske oundvikligt att turnén inte fick någon bra start; hemlängtan kröp sig in och den främmande kulturen påverkade spelarna. En av stjärnorna i det kubanska laget var forwarden Andrés Roldán, som senare förklarade följande: "Den begränsade kunskapen vi hade om Korea, förenat med besväret att inte förstå språket och den dränerande långa resan, betydde att enheten i gruppen påverkades."

Ännu värre var att tre spelare var tvungna att återvända hem. Högerbacken Rafael Rodríguez Arguelles återvände till Kuba efter att ha blivit sjuk, medan anfallaren Jorge Massó också var tvungen att återvända för att genomgå en operation då han bröt en tå i sin högra fot. Mer allvarligt var det att mittbacken och kaptenen Gregorio "Goyo" Dalmau var tvungen att resa hem, detta efter att ha genomlidit ett nervöst sammanbrott.

Då flera tongivande spelare återvänt hem av oroväckande anledningar, spelare som längtade hem och med språkbarriärer som visade sig problematiska, skulle man kunna förlåta de som tänkte att den här resan skulle bli en katastrof. 19-åriga Roldán tog över kaptensbindeln efter Goyos hemfärd och trots hans oerfarenhet lyckades få skeppet tillbaka på rätt kurs igen.

Det var till stor del tack vare tränarsamarbetet mellan managern Kim Jong-Ha och hans kubanska assistent Sergio Padrón Moreno. Den sistnämnda svarade för motivationen i spelargruppen, han hade befunnit sig i deras position ett årtionde tidigare när han blev turneringens spelare vid 1957 års CAC-spel, vilket gav honom ett långt ifrån vanligt erkännande från den kubanska regeringen som en av årets idrottspersoner. Efter att ha lett huvudstadsklubben La Habana till det kubanska mästerskapet 1965 kände Moreno även flera av spelarna väldigt väl och han var en nyckellänk mellan spelartruppen och managern Kim.

Relationen mellan Moreno och Kim var överraskande bra, med tanke på Kims begränsade spanskakunskaper och Morenos ej existerande koreanska. Kubanen hade endast bra saker att säga om mannen han skulle ersätta bara ett år senare. "Han var den bästa utländska tränaren att någonsin sitta på bänken för det kubanska landslaget. Kim visste mycket om teknik. Han införde en fantastisk taktisk disciplin och fick ut det bästa ur varenda spelare. Dessa sex månader var väldigt givande."

Berömmet till mannen som bara några månader tidigare var helt okänd för den kubanska kontingenten kom även från Roldán: "Kim hade en universell fotbollsvision. Han gillade sin latinska fotboll och fick snabbt spelarnas förtroende."

Det förtroendet växte ännu mer då Kuba gick från seger till seger på deras turné i Nordkorea. Trenden fortsatte när gruppen begav sig iväg på en avstickare till det krigshärjade Vietnam då de skulle lämna Nordkorea, det var på ett sätt att kliva ur stekpannan och in i elden. Uttryckt med Morenos egna ord: "Vi reste till ett land mitt i krig med en ganska stor grupp. De välkomnade oss med stor tillgivenhet och vi spelade matcher i sju eller åtta städer i de norra delarna av landet."

För att belysa den fientliga atmosfären i vilken Kuba förberedde sig för CAC-spelen kan vi nämna ett tillfälle när spelarna tog rast efter lunchen för att vila inför kvällens match mot ett lokalt vietnamesiskt lag. Då började luftangreppssirenen ljuda; en flotta med amerikanska B-52:or närmade sig. Hela truppen och invånarna i byn tog skydd från deras gemensamma fiende i de hastigt byggda och trånga underjordiska tunnlarna. Det var ingen kort väntan heller, för signalen om att man kunde återvända upp igen kom inte förrän flera timmar senare. Som tur var så kom alla helskinnade upp och kunde i säkerhet återvända till Kuba.

Det var kanske okonventionella förberedelser för en turnering som skulle spelas i Panama, men det hårda arbetet och uppoffringarna investerade i turnén betalade av sig sommaren efter när Kuba avslutade en 40 år lång väntan på guldmedaljer i 1970 års CAC-spel i Panama. Trots en 2-1 förlust mot Colombia i deras öppningsmatch och underläge med 3-0 mot värdlandet i deras andra match, så gjorde den stenhårda motståndskraften som installerats under turnén i Asien att kubanerna kom tillbaka i den andra halvleken och besegrade Panama med 4-3, innan de avslutade gruppspelet med en 4-0 vinst mot Nicaragua vilket betydde avancemang.

Två vinster av tre möjliga i nästa runda, och en guppspelsfas, krönte Kuba till mästare framför Nederländska Antillerna, Colombia - senare diskvalificerade för att ha spelat med en ej kvalificerad spelare - och Venezuela. Det var deras första regionala fotbollstitel under den nya Castro-regeringen.

Kim Jong-Ha hyllades som en hjälte i Kuba; han var den exotiska mästertaktikern som garanterat nu hade öppnat portarna för en ny framgångs-era för kubansk fotboll. Fler framgångar skulle följa och 1970-talet blev det mest fruktsamma årtiondet i kubansk fotbollshistoria. De vann bronsmedaljen vid Panamerikanska spelen 1971, efter den turneringen återvände Kim till Nordkorea och lämnade Sergio Padrón Moreno med uppgiften att slutföra projektet Kim hade startat.

Moreno gjorde det med stor framgång, vann de följande två CAC-spelen 1974 och 1978, samt äran att ta Kuba till 1976 års Olympiska spel i Montreal, Kubas första olympiska framträdande någonsin på fotbollsplanen. Trots att de åkte ut i första rundan så spelade Kuba en minnesvärd 0-0 match mot turneringens favoriter, regerande olympiska mästarna och 1974 års VM-bronsmedaljörer Polen. De kunde t.o.m ha vunnit matchen om inte ett kubanskt mål felaktigt, enligt kubanerna, hade dömts bort för offside.

Den följande OS-turneringen gav ännu större triumfer då Kuba kvalificerade sig till kvartsfinalerna 1980, en av Morenos sista aktioner som manager innan han lämnade tränarbänken och klev in på det kubanska fotbollsförbundets kontor 1981. Arvet som han och Kim Jong-Ha lämnade bakom sig har aldrig efterliknats, men det beror inte på bristande försök. En ny koreansk turné följde 1985 under nya managern Roberto "Nene" Hernández och den följdes av, precis som 1969 års turné, en guldmedalj vid CAC-spelen året efter. Men framgångarna fortsatte sedan inte under lika lång tid som senast och den kubanska fotbollen har aldrig återvänt till sin topp från 1970-talet, istället har de gått bakåt till den obetydliga sfären.

Kaptenen och lagets stjärna Andrés Róldan förklarade att vid toppen av den perioden, "efter att ha vunnit i Panama och upprepat triumfen i Dominikanska Republiken [1974 års CAC-spel] hade vi blivit en vågad och ambitiös grupp, redo att ställas mot vem som helst, t.o.m polackerna, som tillhörde eliten i fotbollsvärlden."

I hans managers ögon fanns det bara en möjlig förklaring till framgångarna på 1970-talet: turnén i Nordkorea och Vietnam. "I tillägg till att det hjälpte oss att vinna de centralamerikanska och karibiska spelen 1980," har Moreno senare sagt, "så fungerade det som en bra startpunkt och stärkte den tävlingsinriktade träningen för spelargruppen som blev huvudpersonerna i de efterföljande goda resultaten."

Spola fram till idag och läxan för dagens fotbollsförbund är tydlig. För framgång i Ryssland 2018 och efter det är ett sex månaders långt läger i Pyongyang nyckeln. Biljetterna håller säkert på att redan bokas av FA:s representanter då du läser det här.

• Den här artikeln dök först upp i These Football Times (http://thesefootballtimes.co/)

• Följ These Football Times (https://twitter.com/thesefootytimes) och Euan McTear (https://twitter.com/thesefootytimes) på Twitter

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...