Monumentet ”Knus nazismen”.

AV: Carsten Palmaer, Aftonbladet kultur, torsdag 25 juni, 2015:

Det är mycket snyggare i verkligheten än på bild.

Bjørn Melbye Gulliksens monument över Osvaldgruppa på Jernbanetorget i Oslo föreställer en slägga som krossar ett hakkors. Nitton ton blankt stål som utmanar den goda smaken i den nyrika huvudstaden.

Det var fackföreningsrörelsen som såg till att ”Knus nazismen!” kom på plats. Osvaldgruppa fick vänta i sjuttio år på ett officiellt erkännande från den norska regeringens sida. Visserligen var det Osvaldgruppa som stod för flertalet viktiga sabotageaktioner i Norge fram till 1944. Visserligen gav 35 av medlemmarna sina liv i kampen mot nazismen.

Men - säger kritikerna - de gjorde det inte av rätt anledning.

Osvaldgruppa leddes nämligen av kommunister, många veteraner från spanska inbördeskriget.

Ledaren med täcknamnet Osvald, Asbjørn Sunde, var sjöman, partisanutbildad i Spanien och en av ledarna för den så kallade Wollweberligan som rullades upp i Sverige 1940. Wollweberligan ägnade sig åt fartygssabotage riktat mot Hitlertyskland och Francospanien. Svensk polis såg till att Sundes företrädare Martin Rasmussen Hjelmen utlämnades till Gestapo och halshöggs.

De Spanienfrivilliga var kärnan i den illegala organisation som Sunde byggde upp i Norge.

Exilregeringen i London fruktade att sabotageaktionerna skulle öka stödet för Quisling och ville att motståndsfolket skulle ligga lågt och öva i skogen. En hel del ickekommunister tröttnade på den taktiken och anslöt sig till Osvaldgruppa.

Motståndet mot den nya monumentet - invigt den 1 maj i år - leds av en högerdebattör och av en fastighetsmiljardär som skänkt Oslo kommun skulpturmuséet i Ekebergparken, en konstnärlig hyllning till kvinnokroppen.

En kommendörkapten skriver om ”ett unorsk monstermonument som kunne vært reist av Kreml”.

En officer kunde annars ha goda skäl att ligga lite lågt i den här debatten. Drygt 40 procent av den norska officerskåren - och en ungefär lika stor del av polispersonalen - gick in i Quislings parti eller arbetade på annat sätt åt ockupationsmakten. De yrkesgrupper som uppbar lön för att försvara sitt land och dess statsskick var de som var mest benägna att förråda det.

Påfallande många av dem som tog till vapen för den norska nationen när det såg som mest hopplöst ut hade skolats i den Internationella brigaden. På sockeln till monumentet står ett citat av Asbjørn Sunde:

”Det var verd å ­kjempe for friheten - for alle land, for alle klasser, for alle mennesker”.

• Van Gaal säger att målvakten fick frågan om han ville spela och sa nej

• Managern bekräftar även sitt intresse för Barcelonas Pedro

David de Gea är fortfarande utanför Manchester Uniteds trupp säger Louis van Gaal. (Klicka på bilden för att förstora)

AV: Daniel Taylor, The Guardian, fredag 14 augusti 2015:

David de Geas alltmer bräckliga position i Manchester United har destabiliserats ytterligare efter det att Louis van Gaal tog det icke förväntade beslutet att gå ut offentligt med nya detaljer gällande det nuvarande dödläget bakom scenen på Old Trafford, inklusive det skadande avslöjandet att målvakten uttryckligen sagt till klubben att han inte vill vara en del av laget.

Van Gaal, som bekräftade sitt intresse för Barcelona anfallaren Pedro, sade att han kommer fortsätta utelämna De Gea i kvällens bortamatch mot Aston Villa då han tycker att han inte kan lita på spanjoren då han hela sommaren har hoppats på en flytt till Real Madrid.

Van Gaal sade också att det beslutet härstammar från ett möte som ägde rum för åtta dagar sedan då, enligt United managern, De Gea tillfrågades rakt ut om han ville spela och svarade å klubbens tränarstab att han inte ville vara involverad p.g.a att han var för distraherad. Det, i sin tur, fick Van Gaal att arrangera ett separat möte med hans assistenter, där de bestämde sig för att plocka bort De Gea från deras planer och plocka in den argentinske landslagsmannen Sergio Romero i laget, detta sedan Víctor Valdés redan brännt sina broar på Old Trafford.

"Vi pratade med honom [De Gea] och han höll helt med om vårt beslut," sade Van Gaal. "Jag har en assisterande tränare och en annan assisterande tränare så vi pratar om den sortens grej tillsammans. Vi har en målvaktstränare, Frans Hoek, och jag gör inte allt ensam.

"Frans Hoek... han har ett möte med David de Gea och han frågade honom: 'Vill du spela'" På frågan vad svaret var sade Van Gaal: '"Nej.' Då måste jag ta beslutet. Det är en process. Vi hade observerat honom i förberedelserna, han var inte så bra, han var inte samma David de Gea som förut. Han var min bästa spelare förrra säsongen. Enligt fansen var han den bästa under de två senaste åren."

Van Gaals avslöjanden kom efter en presskonferens där han tillfrågats om De Geas position och klargjort att inget ändrats - "han är fortfarande utanför truppen" - innan han sade att det skulle vara bättre att diskutera det i en "mer intim miljö senare". I slutet av hans konferens slog han sig ner bredvid journalisten som hade frågat honom huruvida De Gea faktiskt ville spela, klargjorde att han fortfarande pratade on-the-record, och fortsatte med att säga att det var målvaktens önskan att utelämnas ur truppen.

Hans kommentarer var ovanliga, inte bara med tanke på sättet de levererades på, utan även för att de går emot klubbens vanliga policy om att försöka behålla privata konversationer internt. De Geas läger har sagt att han gladeligen skulle vilja spela och att det var fel av Van Gaal att säga att han inte var helt fokuserad. Van Gaals version av händelserna sätter ett helt nytt ljus på hela affären och nu återstår det bar lite mer än två veckor att bestämma huruvida De Gea kommer få göra flytten han så gärna vill få till, eller om han ska ställa in sig på en svår säsong under hans kontrakts sista år i klubben han helt enkelt vill lämna.

Van Gaal tillfrågades även huruvida De Gea skulle kunna vinna tillbaka sin plats om han fortfarande är i Manchester efter stängningen av transferfönstret. "Det beror på Romero och hans form," sade han. Men United sa senare att de inte har några problem med De Geas professionalism.

Medan Madrid har spanat in De Gea utan att komma in med en passande avgift hoppas United att deras jakt på Pedro ska bli en mycket snabbare affär och de väntar på att Barcelona-spelaren ska låta de få veta om han är villig att lämna Champions League och La Liga vinnarna. "Ni måste fråga Pedro, inte mig," sade Van Gaal. "Mitt svar är att det är en process mellan en klubb och en spelare, och vi är där också. Jag nämner ingenting förrän han har skrivit på. När han har skrivit på kommer jag att komma till er och säga: 'Hej, Pedro är här.' Det är inte fallet och vi ska vänta och se."

Van Gaal påmindes om att han tidigare pratat om att plocka in fler snabba, penetrerande spelare nu när Ángel Di María lämnat för Paris Saint-Germain. "Jag hör, och Pedro är en sådan spelare," sade han. "Så skriv det."

Som det ser ut nu med Van Gaals brist på valmöjligheter i anfallet sa han att han vill behålla Javier Hernández, om än bara som Wayne Rooneys vikarie, trots att United tidigare velat sälja honom. Han sade även att Adnan Januzaj "fortfarande inte är till salu" men Sunderland har kontaktat United gällande ett lånearrangemang för en spelre som inte ens fick en plats på bänken mot Spurs förra helgen. Det mest troliga är att affären slutförs om Pedro kommer in men det finns även en chans att PSG kommer försöka köpa loss belgaren.

Hallo på er alla igen, jaha på lördag är det verkligen dags. Efter att vi haltade oss i mål på fjärde plats i maj i år så var det lite skönt med ett uppehåll. Hade fullt upp med att fira FC:s ligavinst och det faktum att vår nya arena, Broadhurst Park, nu står klar till den nya säsongen (även FC sparkar igång sin säsong på lördag). Var långt ifrån nöjd med förra säsongen. Matcherna mot Spurs, de smutsiga, Villa och de bittra var underbara, men i övrigt var det inte så mycket att jubla över. Det har ju hänt en del med vår trupp också sedan sist jag skrev. En del väldigt positivt, en del mindre positivt. Men absolut, även en cyniker som jag ser fram emot lördagen. Lite gött att få öppna säsongen också, annars känns det som att det mest blir söndagar eller måndag kväll vi tilldelas när det gäller premiärmatchdagar. Så klockan 13:45 på lördag sitter man där igen, med hela säsongen framför sig och ännu har inga föreställningar eller förhoppningar grusats, vi är med och man känner sig levande. Sen kan ju allt det där positiva väldigt snabbt svänga över i något annat, men det ska vi inte tjata om nu. Dessutom är det ju extra viktigt med en bra start den här säsongen, för det dröjer inte länge innan det avgörs huruvida vi finns med i den här säsongens upplaga av Champions League. Lite fundersam är jag när det gäller några av våra egna fans, ganska många om jag ska vara helt ärlig, men det lämnar vi därhän, för många verkar tro att vi är klara. Att vi kan gå ut bakfulla och torrunka oss igenom kvalet. Riktigt så optimistisk är inte jag, självklart tror och hoppas jag att vi ska klara det, men det finns ingen naturlag som kvalificerar oss dit.

Hursomhelst så ska jag passa på att nämna att den här säsongen innebär starten på ett jubileum som ni inte kommer se eller höra scouserna skrika särskilt högt om. Det är med andra ord en sanning och ett faktum som de helst inte vill se eller höra talas om och nej, det handlar inte om Heysel.

Det är nämligen så här att 1967 vann Man United ligan, men efter det dröjde det tills 1993 innan vi nådde den allra högsta toppen igen. Ni har ju redan räknat ut att det är 26 år mellan de årtalen. Det är en lång tid. Mellan dessa år hade de pisstinkande scouserna sin mest framgångsrika period och det är en underdrift att säga att de gillade att påminna oss om dessa skillnader i styrkeförhållanden (och även om tragedin i München 1958). Ni förstår säkert hur det kunde låta. Säsongen 1974/75 var vi t.o.m nere och vände i Division 2.

Nu, i fjärde stycket av detta intro, kommer jag till det intressanta med denna bakgrundsbild och säsongen 2015/16. Medan de smutsiga tråkade till sig titlar på en regelbunden basis var det tunnsått med framgångar för de Röda från Manchester. Men när alla bitarna till sist, efter 26 långa år, föll på plats så kom det många nedlåtande kommentarer från scouserna. Ligatiteln 1993 var vår åttonde och då hade mormorrånarna pissat hem 18 ligapokaler. Så mantrat som kom från detta rövhål var: Det skulle aldrig kunna hända här. Visst, vi kanske inte vinner ligan varje säsong, men det kommer aldrig, aldrig någonsin att dröja 26 år mellan ligavinsterna för oss!

Well, senast de kunde titulera sig bäst i Ingurland var efter säsongen 1989-90. Om, och det får väl ändå räknas som ett gigantiskt om, de skulle vinna ligatiteln den här säsongen så har det gått precis 26 år. Det som (heller) aldrig skulle hända på Merseyside har nu hänt, och det finns ju inga garantier för att de faktiskt vinner den här säsongen heller, det innebär att de i så fall inleder år 27 utan ligavinst nästa säsong.

Först sa de dumma satarna åt oss att komma tillbaka när vi vunnit ligatitel nummer 18

(Klicka på bilden för att förstora)

sedan vann de "i princip" ligan 2013/14, fast av någon anledning är det Manchester city som står som mästare i historieböckerna den säsongen, och nu inleder de år 26 utan ligatitel - absolutely arftastic!

Och för att sätta detta tidsspann i ett perspektiv så kan vi slå fast att mycket vatten har flutit under broarna i Arboga sedan de var bäst i Ingurland. Till att börja med så var Jon Flanagans (bilden här under) mamma och pappa fortfarande bara bror och syster.

(Klicka på bilden för att förstora)

Vidare kan vi konstatera att den 28:e april 1990, då de var klara mästare, var jag 10 år gammal, nu är jag 36! Tidigare samma år, nämligen den 31 januari, hände detta:

Den första McDonald’s restaurangen öppnade i Moskva. (Klicka på bilden för att förstora)

Månaden efter detta historiska ögonblick släpptes den legendariska och ack så beundransvärde Nelson Mandela fri, efter att ha setat fängslad i 27 år! (Klicka på bilden för att förstora)

Ungefär en månad efter det att scouserna säkrat sin senaste ligatitel, nämligen den 26.e maj, plockade dåvarande VPK (Vänster Partiet Kommunisterna) och deras ordförande Lars Werner (bilden) bort K:et i partinamnet och heter sedan dess bara Vänsterpartiet. (Klicka på bilden för att förstora)

Den 3:e oktober återförenades Öst- och Västtyskland och bildar Tyskland på nytt. (Klicka på bilderna för att förstora)

Den 22:a november avgick denna skräcködla som Storbritanniens premiärminister och det konservativa partiets ordförande, detta då den interna kritiken mot henne hade växt sig alltför stor. Ändå var den kritiken ingenting mot känslorna som majoriteten av den brittiska arbetarklassen hyste mot denna tyrann. (Klicka på bilden för att förstora) 

När ett as (Thatcher) lämnade den brittiska politikens finrum bestämde sig två svenska överstegrisar för att försöka äntra den svenska motsvarigheten. Den 28:e november 1990 meddelade Bert Karlsson och Ian Wachtmeister att de tänkte delta i det svenska riksdagsvalet 1991 med partiet Ny demokrati. (Klicka på bilden för att förstora)

Sovjetunionen upplöstes formellt i december 1991, så senast Liverpool vann ligan hette alltså jätten i öst just Sovjetunionen och deras ledare hette då Michail Gorbatjov. (Klicka på bilden för att förstora)

1989 lämnade plundraren Ronald Reagan över makten i USA till den här ”trevliga gossen”, George H.W Bush, som styrde staterna t.o.m 1993. (Klicka på bilden för att förstora)

Sveriges statsminister 1990 hette Ingvar Carlsson (S), sedan dess har vi hunnit ha fyra nya statsministrar (Bildt, Carlsson igen, Persson och nu fader Freddy) och är nu inne på vår femte, den ”principfaste socialisten” (ska man skratta eller gråta här?) Stefan Löfven (Klicka på bilden för att förstora)

Scousernas storhetstid gick i graven 1990, men då kan man säga att Uniteds storhetstid under Fergie inleddes. Just 1990 vann han sin första pokal med oss, nämligen FA Cupen. (Klicka på bilden för att förstora)

1990 låg inte den här gossen ens och skvalpade i sin pappas pung. Känner ni igen honom? Visst, det är Adnan Januzaj, 1995 föddes han. (Klicka på bilden för att förstora)

Vi måste ju även ta oss en titt på populärkulturen 1990. Det året låg den här donnan, Sinead O’Connor, på Trackslistans förstaplats med pärlan Nothing Compares 2 U:

Det här var årets låt på Grammisgalan:

(Tomas Ledin – En del av mitt hjärta)

Detta mästerverk var singeletta på Topplistan i fyra veckor:

(Dr Alban – No Coke)

Detta episka verk spenderade två veckor på samma topplista:

(Troll – Jimmy Dean)

Och denna odödliga dänga hade förstaplatsen i hela sex veckor:

På Oscarsgalan vann den här rullen priset som Bästa film 1990:

(Dansar med vargar)

Och tre andra minnesvärda filmer som släpptes 1990 var: Dagissnuten, Die Hard 2 och Gudfadern 3!

Överskattad: Steven Gerrard. (Klicka på bilden för att förstora)

AV: Roy Curtis,www.sundayworld.com, tisdag 13/5, 2014:

DÅ Liverpool vek ner sig under de senaste två veckorna blev omfattningen av underkastelsen till sentimentalitet och the Great Myth of Steven Gerrard tydlig.

I grund och botten är det ledaren som försvann i det avgörande ögonblicket, som bara kunde erbjuda snyftningar när hans trupper behövde vägvisning, som övergav sin post i stridens hetta, men som på något sätt kom ur tunneln med ett Purple Heart fastsatt på sitt tårdränkta bröst.

T.o.m den tredje statsmakten valde att hissa vitt flagg inför sagan om Stevie G då the Football Writers’ Association kom fram till den absurda slutsatsen att han var den som presterat näst bäst i the Premier League under de senaste nio månaderna.

Man höll masken vid deras tillställning i London då de ansåg att Gerrard gjort ett bättre jobb än Eden Hazard och, helt orimligt, Yaya Toure, den makalösa hörnstenen mot vilken varje mittfältare måste mätas.

Destillera ner skillnaden mellan Manchester City och Liverpool till dess essens, undersök varför de förstnämnda lyfte titeln i söndags medan de sistnämnda vältrade sig i en flod av elände, då är det omöjligt att utelämna ett par graverande slutsatser.

Till att börja med så kan laget som the Kop, i dess glupska hunger på en ny ålder av framgångar, valde att för tidigt stämpla som ödessoldater, inte försvara sig: Liverpool läckte in 23 mål mer än Chelsea, 12 mer än City och t.o.m sju mer än ett sorgligt Manchester United.

För det andra, så när det gäller ledarskap och inspiration vid kritiska vägskäl från deras mittfältstalismaner får bidraget från Toure – som går långt bortanför hans otroliga input med 20 gjorda ligamål– Gerrard att se väldigt liten ut.

Dessa två brister sammanfogades på ett helt avgörande sätt i Liverpools bortamatch mot Crystal Palace då Gerrard, av sin manager ansedd att vara Europas mest framstående kontrollerande mittfältare, blev den raka motsatsen, en syn av oorganiserat kaos, då the Eagles satte in tre dödsstötar.

Det här är inte att säga att Gerrard hade en dålig säsong, inte alls. Men att sätta honom bland de klarast lysande stjärnorna i säsongens konstellation är helt enkelt ett påhitt, en doppning i framtvingad sirapssöt nostalgi.

Det säger en hel del om engelsmannens genialitet när det gäller egenreklam då han fick fler förstavalsröster än den enastående ivorianen i Player of the Year omröstningen, utförd av de som skriver om spelet på en daglig basis.

Här ser vi en triumf för dravel framför substans, skapelsen av den mest enastående sagan sedan Aesops dagar.

Kanske led skribenterna, precis som Gerrard själv mot Chelsea i vad som kom fram som den definierande bilden för säsongen och blev en skattgruva för parodi, av en omvälvande, kollektiv och hjärnomskakande slip, vilket förvrängde deras tankeverksamhet.

Liverpools fans brukar skriva om historien när det handlar om spelaren som gjorde i princip allt som stod i hans makt för att få borda Chelsea expressen 2004 (googla hans citat från den tiden) tills gangsterliknande hot mot hans familj övertygade honom om att ta ett kliv bakåt.

Och i den här processen har Gerrard blivit hälften man, hälften folkballad.

Näst bäst i England den här säsongen? Han var inte ens i närheten av att vara näst bäst i sin egen klubb.

Sanningen är den att han får rankas någonstans mellan fjärde och åttonde mest värdefulla spelaren i Liverpool.

Utan tvekan ligger han långt efter Luis Suarez, Daniel Sturridge och Raheem Sterling, så en eventuellt ärlig intern omröstning skulle se honom kämpa med Jordan Henderson, Philippe Coutinho och Simon Mignolet om de mindre platserna under ett spännande återfödelseår.

Gerrard finns inte med bland de 20 spelarna som presterat bäst i England.

Av de som löst sett kan stämplas som mittfältare hamnar han bakom Toure, Hazard, David Silva, Willian,

Fernandinho, Adam Lallana, Santi Cazorla och, kanske, Henderson. Under sina tre månader som skadefri var Aaron Ramsey också en betydligt skickligare spelare.

De som observerade Gerrards komiskt inkompetenta uppvisning mot Aston Villa på Anfield i januari kunde bara anta att Brendan Rodgers hade spenderat kvällen med att umgås med Hunter S Thompsons, Oliver Reeds och George Bests spöken då han nyligen sade att Gerrard är ”den bästa i europeisk fotboll i en kontrollerande roll”.

Vart var den kontrollen när han ramlade ihop som en skottskadad Bambi mot Chelsea?

Om det var ett grymt hån från himmelriket så fanns det ingen influens utifrån då Liverpool kastade bort den där tremålsledningen borta mot Palace förra veckan.

En hållande mittfältare med substans – en Keane, en Vieira, - skulle ha stått upp mitt i den impertinensen från underklassen, skulle ha stampat fram sin auktoritet på gräsmattan i södra London och krossat varje hint om ett proletärt uppror.

Gerrard – helt general MacArthur i sina offentliga yttranden innan matchen – löstes bara upp in i kvällen.

Mannen som skamlöst har spelat upp sig inför Sky Sports linserna de här senaste veckorna knuffade plötsligt bort kamerorna, satte upp ett staket mot intrången han inte bara hade bjudit in till, utan faktiskt krävt efter varje rejält kliv framåt för Liverpool.

Det är sant att han avnjöt en minnesvärd eftermiddag då City sköts ner, men skulle den sammandrabbningen ha följt samma mönster om den kolossala Toure inte hade åkt på en skada under de tidiga minuterna?

Om Rodgers i det där tidigare citatet refererade till sin lagkaptens förmåga att ”kontrollera” uppfattningarna som omger honom så hade han kanske en poäng.

Gerrard är Englands lagkapten och han är oförliknelig när det handlar om en aspekt i det moderna spelet: Att föda the Great Myth.

Oavsett om det handlar om tårar eller knytnäves vevande stridstal eller det träffande, oskyldigt-förälskade klubbmärkeskyssandet, så skapar han illusionen av att vara den ultimata lagspelaren.

Sanningen är den att Gerrard är en trovärdig rival till Cristiano Ronaldo och Zlatan Ibrahimovich om titeln som den mest självbesatta fotbollsspelaren i sin generation.

Men ändå faller så många för den stora villfarelsen kring Stevie G, mannen som är obeveklig då det gäller att bara spela för en enda klubb.

Oavsett om det handlar om att vrida på tårkranarna eller att förvandlas till Russell Crowe efter segern mot City då han samlade sina spelare i en ring för sitt förödmjukande Gladiator tal, så ligger hans genialitet i att odla den här bilden av sig som Liverpools bastion.

Han är den osjälviska hjälten, den orädda föreståndaren, mannen som håller standarden uppe, den solida Scousern, den för alltid lojala Röda spelaren, mannen som håller mörkret stången.

Det enda problemet är när sanningen inkräktar på sagan.

Som när kvällen föll för Liverpools supportrar i söndags då City – trots att de fått klara sig utan deras världsklassanfallare under större delen av säsongen – kröntes till mästare för andra gången på tre säsonger.

Ledda av Toure, en mittfältare född på en annan kontinent än Gerrard; och en annan planet när det handlar om ledarskap och prestationer.

Gothia Cup turneringen attraherar 1,650 lag från hela världen. (Klicka på bilden för att förstora)

AV: Emma Löfgren, www.thelocal.se, torsdag 16 juli 2015, uppdaterad fredag 17 juli 2015:

Tusentals ungdomar från hela världen reser till Göteborg i västra Sverige för att tävla i Gothia Cup varje år. Och i onsdags var det dags för Bollnäs P12:or och ett lag lett av akademipersonal från brittiska De La Salle att göra upp ute på planen.

Men för de 12-åriga svenska fotbollsspelarna förvandlades matchen till en mardröm. Domaren tvingades ingripa efter att en grupp föräldrar från Liverpool-laget agerat på ett aggressivt sätt, hånat och svurit mot barnen.

"De sprang ut på planen och hotade våra spelare. Stämningen var otroligt elakartad," berättade Andreas Hansemoen, som tränar ett av de andra Bollnäs-lagen och som närvarade vid matchen, för The Local under torsdagen.

Den unga domaren var tvungen att kalla in back-up under den andra halvleken. När matchen blåstes av fanns det fem domare närvarande på planen, inklusive en Fifa-inspektör.

"Jag är ledsen för båda lagen. Inget lag ska behöva spela under sådana förhållanden. Man måste kunna hålla igen som förälder - vid ett tillfälle var det runt sex eller sju föräldrar på planen," sade Hansemoen.

De La Salle akdemin är en katolsk skola för pojkar mellan 11 och 18 år. En av skolans f.d elever är Wayne Rooney, den engelske landslagsmannen som spelar för Manchester United.

Fotbollsturneringen Gothia Cup är även känd som The World Youth Cup och den organiseras av BK Häcken, ett Göteborgslag som spelar i den högsta ligan. Sedan den blygsamma starten 1975 med 275 deltagande lag har den vuxit och blivit den största ungdomsturneringen i hela världen.

"Det är såklart tråkigt när sådana här saker händer. Vi reagerade starkt på det och tillrättavisade det brittiska laget på ett skarpt sätt och vi bad de att lösa deras problem. Jag vill understryka att det inte var något fel på spelarnas eller tränarnas uppträdande, men en grupp föräldrar uppträdde illa och skrek dåliga ord," berättade Gothia Cup pressekreteraren Peter Kymner för The Local och tillade att Liverpool-edaren hade varit väldigt ångerfull efter incidenten.

"Det här är en incident under fler än 4,000 matcher som spelats under veckan. Jag förstår att det får medieuppmärksamhet, men man måste även se det ur ett större perspektiv," tillade han.

De La Salle rektorn Catherine Flaherty har svarat på The Local's fråga om en kommentar genom att säga att laget kom från en annan skola i Liverpool-området.

"De La Salle akademipersonalen eskorterade studenter från lokala skolor till Göteborg för turneringen. De hade sällskap av föräldrar till de här barnen. Eleverna är inte De La Salle elever och föräldrarna är inte De La Salle föräldrar," sa hon i ett email.

"Akademin har inte överseende med dessa föräldrars beteende och vi är ledsna att incidenten har fördärvat en väldigt framgångsrik turnering för personalen och studenterna."

Själva matchen förlorade Bollnäs P12-lag efter straffar och Hansemoen sade att incidenten inte hade skrämt de svenska ungdomarna.

"De har tänkt mycket på det för de är inte vana vid att domaren måste stoppa matchen för att föräldrar skriker på dem. Men de är tuffa ungar, så de har tagit det bra," sa han.

Bilden: Förstår att ni undrar vad Harry Redknapp och Sd-kommunpolitikern i Mullsjö Albert Müller gör på bilden till dagens inlägg, läs vidare här under så förstår ni. (Klicka på bilderna för att förstora)

2012 anklagades ärkepajasen Harry Redknapp för att ha tagit emot hemliga betalningar av en f.d Portsmouth ägare, den amerikansk-serbiske kapitalisten Milan Mandarić. Redknapp friades senare i domstolen, men betalningar hade skett till engelsmannens konto i Monaco, tecknat under namnet "Rosie47", en kombination av dårens hunds namn och hans födelseår!

Nu har den här grejen med att blanda in hundar i sina ljusskygga aktioner även nått Sverige. Föga förvånande är det en innovativ och intelligent Sd-representant som använt sig av tjänster från våra fyrfotade kamrater.

Vet inte om ni är bekanta med metropolen Mullsjö, är ni inte det så ligger den ungefär mellan Jönköping och Falköping, i Jönköpings län, men tillhör landskapet Västergötland. I denna pulserande stad finns en ledande företrädare för det Sverigevänliga partiet Sd vid namn Albert Müller. I gårdagens (30/7-2015) Jönköpings-Posten figurerade nämnda Müller i en artikel.

Så, nu är jag tillbaka. Var tvungen att gå ut och ta en nypa frisk luft och garva lite innan jag fortsätter skriva det här. Den här Müller har alltså helt rimligt postat rasistisk skit från sidan Motgift, när det kom fram så visste han inte vad det var för sida, men insåg plötsligt att det kanske inte var helt lämpligt, så han lovade jättesnällt att inte göra om det. Men istället för att använda sin egen sida så börjar han posta från profilen "Boerboel Mullsjö", och det är alltså pungskinnets hunds sida! Den stackars hunden i det här tragikomiska soppan heter f.ö Bingo.

Boerboel är en hundras från Sydafrika, och på hans sida postar alltså detta pisshuvud en massa annan rasistisk dynga. På frågan om varför han publicerar politiska inlägg på sin hunds profil svarar Müller i ett mejl till Jönköpings-Posten:

"Som politiker brinner jag för Sveriges överlevnad, min familj, barn och barnbarn./.../ Jag tillhör den majoritet som ser faran med att islam vill påverka vårt land ."

Alltså... vad säger man ens? Har Jimmie "Give 'em Hell" Åkesson eller Kunta Kenta hört av sig till Bingo än? Eller innefattar nolltoleransen mot rasism inom deras ärevördiga parti inte hundar? Frågan ska kanske lyda: Innefattar nolltoleransen mot rasism någon i deras ärevördiga parti? Men nu ska vi inte vara sådana, inte håna detta demokratiskt valda parti som bara kämpar för ett bättre Sverige. God natt, eller Voff, voff!

Bilden: Jo det är sant, det är verklighet, vi drömmer inte! (Klicka på bilden för att förstora)

Hallo på er alla igen, oj vad det har hänt grejor på sistone. Alla som på något sätt kallar sig United fans vet såklart vad jag pratar om. Men något annat som vår aktivitet på transfermarknanden har gjort, förutom att klart störa pisstinkande scousers och andra krakar, är att det avslutat den här tron hos många pappskallar om att deras rop på sociala medier på något sätt skulle påverka Uniteds transfertaktik, underlätta förhandlingar och annan skit. Det är oerhört skönt. Har läst alldeles för många nötter som kastat ut nappen ur barnvagnen och skrikit (på sociala medier): "Men titta på Liverpool, de har ju köpt massor av spelare och vi har bara Depay, nu måste Eddy vakna!" Och nu är pajasen Woowar plötsligt kung bland vederbörande pungkliare, härligt med snabba vändningar!

Som ni förmodligen även ser så är jag nu tillbaka i en ny form, på en ny adress. Skulle logga in häromdagen på gamla adressen, men då fanns den inte tillgänglig. Jag är inget datageni, men som jag förstår det så är den sidan nu väck, borta, nedtagen. Jag bryr mig inte särskilt mycket om fancy skit, sitta och knåpa med snygga bakgrunder och sådär, bara jag kan skriva, länka, lägga upp bilder och videos så är jag nöjd. Hittills verkar den här sidan leverera det, så jag kör på här. Om ni mot förmodan skulle gilla min dynga så får ni väl lägga ett bokmärke här och titta in lite då och då. Just nu är jag inne i en lite längre period med ganska mycket kneg, men tanken är att jag ska slänga upp några större inlägg i nästa vecka då jag är ledig några dagar igen.

Då ska jag såklart återkomma lite till våra fyra nyförvärv. Jag är ruskigt nöjd med samtliga fyra köp, precis vad vi behövde. Ska ärligt erkänna att jag inte är någon expert på Matteo Darmian, men det lilla jag sett och läst bådar väldigt gott och utan några stabilare grunder att backa upp det med så tror jag vi kommer få väldigt stor nytta av honom. Bara en känsla, men det ska inte underskattas, det här kan bli vår nye Denis Irwin. Verkar dessutom vara en vettig grabb. Depay har jag inte sett mycket av förutom i förra årets VM, Schneiderlin gillar jag och Bastian Schweinsteiger, ja, jag tror inte ord riktigt räcker till. Det är ju en sån spelare man inte ens vågat drömma om att få se i vår tröja, och nu är det plötsligt verklighet. Har inte riktigt fattat det än. Men kommer att återkomma till detta senare.

Ska bara länka till mitt första inlägg här, en klockren ESPN-artikel om just Matteo Darmian:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2015/07/14/11140129-matteo-darmian-kommer-inte-bli-man-uniteds-storsta-nyforvarv-men-han-kommer-spela-en-viktig-roll/

Ska bara testa om det funkar att ladda upp och bädda in Youtube-videos här, väljer då ett klipp med en av mina stora filmhjältinnor, fröken Gogo Yubari:

Ha det så gött nu gott folk, så hörs vi snart igen.

Matteo Darmian (Klicka på bilden för att förstora)

AV: James Horncastle, espn.co.uk, söndag 12 juli, 2015:

Matteo Darmian har aldrig förlorat någon sömn efter en förlust eller innan en match. Förutom en gång.

"Jag vaknade några gånger innan matchen mot England i VM," erkände ytterbacken för La Gazzetta dello Sport i våras. Allt hände så snabbt. Relativt sett hade Darmian kommit från ingenstans i den internationella fotbollen. Hans första landskamp för Italien hade kommit endast två veckor tidigare. En uppvärmningsmatch mot Irland på Craven Cottage representerade en möjlighet för honom att övertyga tränaren Cesare Prandelli, i mer eller mindre den sista minuten, att ta en chansning med honom och inkludera Torino spelarens namn i Azzurris 23-mannatruppslista till Brasilien.

Darmian imponerade, men hans insats och genombrottet som följde var en genuin överraskning. Han kom inte bara med i truppen, helt plötsligt kastades han rakt in i startelvan i Italiens VM-premiär, the rumble in the jungle mot England i Manaus. Det här var något Darmian inte ens hade kunnat drömma om. Man kan föreställa sig att Raheem Sterling och Leighton Baines såg honom i sina mardrömmar under dagarna efter den matchen; den ena jobbade inte hem medan den andra gång efter annan drogs inåt i planen av Antonio Candreva.

 Det betydde att Darmian fick fri tillgång till Englands vänsterkant. Han var en konstant törn i den engelska kantens sida. Hans kombinationsspel med Candreva ledde t. o. m. till jämförelser med Claudio Gentile och Bruno Conti i VM 1982 och Gianluca Zambrotta och Mauro Camoranesi i VM 2006. Helt förståligt, efter EM 2012, hade allt fokus lagts på Andrea Pirlo och Mario Balotelli och, den kvällen, gjorde de definitivt ingen besviken. Men det fanns en stor nyfikenhet på den hittills okända högerbacken som hade orsakat England så många problem.

På sidlinjen på Arena de Amazonia stod deras assisterande manager, Gary Neville. Som en f.d högerback kunde han inte undgå att uppskatta Darmians uppvisning. Brodern Phil råkade också vara på plats för att kommentera matchen för BBC. Det är inte ett alltför svårt jobb att i fantasin tänka sig att de nämnt Darmians namn i diskussioner med f.d kollegor i deras gamla klubb Manchester United, antingen då eller någon gång under det föregående året.

Som en av få italienska spelare att lämna VM-turneringen med sitt rykte intakt var det en överraskning att Darmian inte omedelbart gjorde en stor flytt. Högrprofiligt intresse fanns där, men då Darmian tänkte på hur Torino hade gett honom chansen och visat honom en tilltro när andra i hans karriär inte gjort det, var han villig att acceptera och respektera deras beslut att inte sälja honom.

"Efter VM förra året sa jag till honom: 'Matteo om ett erbjudande kommer in för dig så kan jag inte sälja dig i år,'" förklarade Torino ägaren Urbano Cairo för La Stampa förra veckan. "Jag hade redan låtit Ciro Immobile [Capocannoniere i Serie A] och [hans anfallspartner] Alessio Cerci lämna klubben och hade inte råd att förlora en tredje excellent spelare. Men jag lovade att nästa sommar kommer vi att prata igen."

Vad som lär imponera på United lika mycket som Darmians ytterbacksspel är karaktärsreferenserna som de har fått in gällande honom. Andra spelare i hans position för ett år sedan skulle ha agiterat för en flytt och tvingat fram en. Men inte han. Precis som så många andra fotbollsspelare i Italien växte han upp med att sparka på en fotboll på en gårdsplan i sin hemstad.

"Där fanns allt man möjlightvis kan behöva för en bra upväxt," minns han i La Gazzetta dello Sport. "Massa roligt att göra, sport, vänskap, värderingar. Jag pratar om ärlighet också, lojalitet och att förstå hur man umgås med andra människor." Darmian är tacksam för att utbildningen han tog emot inte bara skedde i form av kunskap, han lärde sig moral också.

Han är son till en teknisk designer ("jag gillar ordning och precision") och han kan mycket väl komma att bli en själv när hans dagar som fotbollsspelare är över. Fotbollskarriären började på allvar när en 10 år gammal Darmian och tre kompisar från Rescaldina - Salvatore, Roberto och Davide - åkte iväg på provspel med AC Milan. Trots att han kände att de alla spelade bättre än honom var Darmian den enda som gick vidare. "Vi är alla fortfarande vänner," berättade han för Sportsweek. "En av dem är en reparatör av värmepannor. De nandra studerar fortfarande och den tredje har ett barn."

Lustigt hur saker och ting kan gå, eller hur? Den enda förklaringen Darmian kan komma på till varför han klarade det medan hans kompisar inte gjorde det är att ödet spelade en roll och att det är hans öde att vara en fotbollsspelare.

"Under det första året jag spenderade i Milans akademi var jag den minsta, tanigaste, minst starka men ändå kom det varje sommar ett brev med posten där de bad mig att komma tillbaka." Darmian förbryllade sina tränare. De testade honom i flera olika positioner, vilket gav honom en mångsidighet som han besitter än idag och som Louis van Gaal kommer gilla väldigt mycket.

"I början var jag en central mittfältare," reflekterade han i La Gazzetta, "och om du frågade mig då vem min idol var så var svaret Clarence Seedorf. Sedan började de spela mig i försvaret som mittback så jag tittade på Alessandro Nesta. Sedan satte de ut mig på kanten i ytterbackspositionen och där fanns det bara en person jag kunde se upp, eller hur? Paolo Maldini och så var det med det. Och vet du vad som hände 2007? Fan, jag var i förstalagstruppen med Seedorf, Nesta och Maldini. Att säga att jag försökte stjäla något från dem skulle vara pretentiöst. Låt oss bara säga att Clarence lärde mig vad det betyder att ha personlighet, Sandro elegans och Paolo hur man är professionell."

Trots att han var väldigt hajpad då så gjorde Darmian endast fyra framträdanden för Milan. Man måste känna sympati här. "Matteo behövde bygga på sig och få lite erfarenhet på annat håll," förklarade Maldini förra sommaren. "Det var andra tider då. Det var inte lätt att hitta en plats i Milans startelva." Inte med den konkurrensen.

Han lånades ut till Padova där han bröt båtbenet (ett ben i handleden) och såldes sedan med ett delägarskap till Palermo, så det dröjde tills Giampiero Ventura plockade in Darmian till Torino - då nere i den andra divisionen - innan han fick den regelbundna speltiden han behövde för att utvecklas. Vad Ventura fann var en spelare han kunde lita på. "Matteo missar aldrig en träning," sade han tidigare i år, "än mindre en match."

Den duon har sedan första dagen tillsammans gjort en otrolig resa. Darmian hjälpte Torino tillbaka till Serie A och såg också till att de stannade kvar där. Han har spelat i ett lag som har rört upp känslor hos Granata fansen som de inte upplevt på årtionden. De återvände till Europa på riktigt för första gången på 20 år och när de kom dit blev Torino det första italienska laget att någonsin vinna på San Mames. Darmian nätade i den historiska 3-2 vinsten, precis som han även gjorde i en annan berömd, ännu mer meningsfull seger för klubben: deras första mot Juventus i Derby della Mole sedan 1995.

Han är en populär person och de kommer vara ledsna över att han går men Darmian lämnar med deras välsingnelser och lyckoönskningar. Det kommer alltid finnas en plats för honom i deras hjärtan. Då hans talang blomstrade ut till fullo ångrade Milan ägaren Silvio Berlusconi att han lät honom gå så tidigt. "Vi sålde honom för €1 miljon (= 9,97m kr)," suckade han. "Jag anser att [Urbano] Cairo gjorde en bra affär." Det har United också gjort.

"Tre solida erbjudnadne kom in för honom," sa Cairo till La Stampa. Han vill inte avslöja identiteten på budgivarna men det sägs att de andra var Bayern, som letar efter en uppgradering av Rafinha, och Napoli. Barcelona, vars nuvarande administration får rådgivning av Milans f.d talangscout Ariedo Braida, sägs också ha funderat på Darmian som Dani Alves efterträdare, men sedan förlängde Europamästarna brasilianarens kontrakt.

Samtidigt som Darmian gillar att gå framåt, vilket han visade så eftertryckligt mot England, betyder hans förflutna som mittback att han vet hur man försvarar också. Faktum är att Italiens tränare Antonio Conte tog tillbaka honom till den positionen i kvalmatcherna mot Malta och Kroatien. Han är en bra tacklingsspelare, så det kommer inte att bli lätt att ta sig fram på Uniteds högerkant - eller deras vänsterkant för den delen, om Van Gaal väljer att spela honom där, vilket Conte har gjort väldigt ofta för Azzurri.

En spelares anpassningsförmåga till olika positioner kan ofta vara ett dubbeleggat svärd. Det är sant att de får spela vecka in och vecka ut, men inte alltid på deras favoritposition, och det kan ibland leda till irritation. Inte när det gäller Darmian. För honom kommer laget före jaget. Han är en altruist, bekväm med sig själv och med vem han är.

Det är intressant för Mahatma Gandhi är en inspiration för honom ur det hänseendet. "Han storhet ligger i att han använder det endast till fördel för andra," förklarade Darmian för La Gazzetta. "Jag läste om honom, om hans ödmjukhet och enkelhet, hans tysta protester, vilket vägde tungt som budskap om ickevåld och skrev historia."

Sanna mina ord: Darmians tystlåtna stoicism kommer uppskattas av Uniteds fans. Men de kommer hoppas att han kommer föra liv i England.

Darmian fanns med i mitt senaste Säsongens lag i Serie A - Juves Stephan Lichtsteiner är bättre neligt mig, men det finns en debatt att föra gällande vem som gjorde dne bästa säsongen - och frågan nu är om han kommer kriga med Branislav Ivanovic och Pablo Zabaleta om den titeln i Premier League? Men ännu större är grejen att kanske har United till sist hittat en värdig efterträdare till Gary Neville?