Överskattad: Steven Gerrard. (Klicka på bilden för att förstora)

AV: Roy Curtis,www.sundayworld.com, tisdag 13/5, 2014:

DÅ Liverpool vek ner sig under de senaste två veckorna blev omfattningen av underkastelsen till sentimentalitet och the Great Myth of Steven Gerrard tydlig.

I grund och botten är det ledaren som försvann i det avgörande ögonblicket, som bara kunde erbjuda snyftningar när hans trupper behövde vägvisning, som övergav sin post i stridens hetta, men som på något sätt kom ur tunneln med ett Purple Heart fastsatt på sitt tårdränkta bröst.

T.o.m den tredje statsmakten valde att hissa vitt flagg inför sagan om Stevie G då the Football Writers’ Association kom fram till den absurda slutsatsen att han var den som presterat näst bäst i the Premier League under de senaste nio månaderna.

Man höll masken vid deras tillställning i London då de ansåg att Gerrard gjort ett bättre jobb än Eden Hazard och, helt orimligt, Yaya Toure, den makalösa hörnstenen mot vilken varje mittfältare måste mätas.

Destillera ner skillnaden mellan Manchester City och Liverpool till dess essens, undersök varför de förstnämnda lyfte titeln i söndags medan de sistnämnda vältrade sig i en flod av elände, då är det omöjligt att utelämna ett par graverande slutsatser.

Till att börja med så kan laget som the Kop, i dess glupska hunger på en ny ålder av framgångar, valde att för tidigt stämpla som ödessoldater, inte försvara sig: Liverpool läckte in 23 mål mer än Chelsea, 12 mer än City och t.o.m sju mer än ett sorgligt Manchester United.

För det andra, så när det gäller ledarskap och inspiration vid kritiska vägskäl från deras mittfältstalismaner får bidraget från Toure – som går långt bortanför hans otroliga input med 20 gjorda ligamål– Gerrard att se väldigt liten ut.

Dessa två brister sammanfogades på ett helt avgörande sätt i Liverpools bortamatch mot Crystal Palace då Gerrard, av sin manager ansedd att vara Europas mest framstående kontrollerande mittfältare, blev den raka motsatsen, en syn av oorganiserat kaos, då the Eagles satte in tre dödsstötar.

Det här är inte att säga att Gerrard hade en dålig säsong, inte alls. Men att sätta honom bland de klarast lysande stjärnorna i säsongens konstellation är helt enkelt ett påhitt, en doppning i framtvingad sirapssöt nostalgi.

Det säger en hel del om engelsmannens genialitet när det gäller egenreklam då han fick fler förstavalsröster än den enastående ivorianen i Player of the Year omröstningen, utförd av de som skriver om spelet på en daglig basis.

Här ser vi en triumf för dravel framför substans, skapelsen av den mest enastående sagan sedan Aesops dagar.

Kanske led skribenterna, precis som Gerrard själv mot Chelsea i vad som kom fram som den definierande bilden för säsongen och blev en skattgruva för parodi, av en omvälvande, kollektiv och hjärnomskakande slip, vilket förvrängde deras tankeverksamhet.

Liverpools fans brukar skriva om historien när det handlar om spelaren som gjorde i princip allt som stod i hans makt för att få borda Chelsea expressen 2004 (googla hans citat från den tiden) tills gangsterliknande hot mot hans familj övertygade honom om att ta ett kliv bakåt.

Och i den här processen har Gerrard blivit hälften man, hälften folkballad.

Näst bäst i England den här säsongen? Han var inte ens i närheten av att vara näst bäst i sin egen klubb.

Sanningen är den att han får rankas någonstans mellan fjärde och åttonde mest värdefulla spelaren i Liverpool.

Utan tvekan ligger han långt efter Luis Suarez, Daniel Sturridge och Raheem Sterling, så en eventuellt ärlig intern omröstning skulle se honom kämpa med Jordan Henderson, Philippe Coutinho och Simon Mignolet om de mindre platserna under ett spännande återfödelseår.

Gerrard finns inte med bland de 20 spelarna som presterat bäst i England.

Av de som löst sett kan stämplas som mittfältare hamnar han bakom Toure, Hazard, David Silva, Willian,

Fernandinho, Adam Lallana, Santi Cazorla och, kanske, Henderson. Under sina tre månader som skadefri var Aaron Ramsey också en betydligt skickligare spelare.

De som observerade Gerrards komiskt inkompetenta uppvisning mot Aston Villa på Anfield i januari kunde bara anta att Brendan Rodgers hade spenderat kvällen med att umgås med Hunter S Thompsons, Oliver Reeds och George Bests spöken då han nyligen sade att Gerrard är ”den bästa i europeisk fotboll i en kontrollerande roll”.

Vart var den kontrollen när han ramlade ihop som en skottskadad Bambi mot Chelsea?

Om det var ett grymt hån från himmelriket så fanns det ingen influens utifrån då Liverpool kastade bort den där tremålsledningen borta mot Palace förra veckan.

En hållande mittfältare med substans – en Keane, en Vieira, - skulle ha stått upp mitt i den impertinensen från underklassen, skulle ha stampat fram sin auktoritet på gräsmattan i södra London och krossat varje hint om ett proletärt uppror.

Gerrard – helt general MacArthur i sina offentliga yttranden innan matchen – löstes bara upp in i kvällen.

Mannen som skamlöst har spelat upp sig inför Sky Sports linserna de här senaste veckorna knuffade plötsligt bort kamerorna, satte upp ett staket mot intrången han inte bara hade bjudit in till, utan faktiskt krävt efter varje rejält kliv framåt för Liverpool.

Det är sant att han avnjöt en minnesvärd eftermiddag då City sköts ner, men skulle den sammandrabbningen ha följt samma mönster om den kolossala Toure inte hade åkt på en skada under de tidiga minuterna?

Om Rodgers i det där tidigare citatet refererade till sin lagkaptens förmåga att ”kontrollera” uppfattningarna som omger honom så hade han kanske en poäng.

Gerrard är Englands lagkapten och han är oförliknelig när det handlar om en aspekt i det moderna spelet: Att föda the Great Myth.

Oavsett om det handlar om tårar eller knytnäves vevande stridstal eller det träffande, oskyldigt-förälskade klubbmärkeskyssandet, så skapar han illusionen av att vara den ultimata lagspelaren.

Sanningen är den att Gerrard är en trovärdig rival till Cristiano Ronaldo och Zlatan Ibrahimovich om titeln som den mest självbesatta fotbollsspelaren i sin generation.

Men ändå faller så många för den stora villfarelsen kring Stevie G, mannen som är obeveklig då det gäller att bara spela för en enda klubb.

Oavsett om det handlar om att vrida på tårkranarna eller att förvandlas till Russell Crowe efter segern mot City då han samlade sina spelare i en ring för sitt förödmjukande Gladiator tal, så ligger hans genialitet i att odla den här bilden av sig som Liverpools bastion.

Han är den osjälviska hjälten, den orädda föreståndaren, mannen som håller standarden uppe, den solida Scousern, den för alltid lojala Röda spelaren, mannen som håller mörkret stången.

Det enda problemet är när sanningen inkräktar på sagan.

Som när kvällen föll för Liverpools supportrar i söndags då City – trots att de fått klara sig utan deras världsklassanfallare under större delen av säsongen – kröntes till mästare för andra gången på tre säsonger.

Ledda av Toure, en mittfältare född på en annan kontinent än Gerrard; och en annan planet när det handlar om ledarskap och prestationer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...