Han återvände till Manchester United som ligans dyraste spelare och nu pratar han om Barcelona, efter att inte ha gjort mycket för att rättfärdiga transferavgiften. Var finns den professionella stoltheten?

   

Paul Pogba sade följande om Barcelona-ryktena: "Min framtid är för närvarande i Manchester... men vem vet vad som kommer hända under de kommande månaderna?" Fotograf: Robbie Stephenson/JMP/Rex/Shutterstock

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 9 september, 2018:

I huvudentrén på Cavée Verte-akademin, bland pokalerna som Le Havres ungdomslag vunnit, finns det en vägg full av fotografier föreställande några av de stora namnen som har passerat genom dessa dörrar. Det finns totalt ungefär 30 spelare på väggen, alla klädda i det ljus- och marinblåa stället tillhörande Les ciel et marine. Eller nästan alla, åtminstone. Bilden på Paul Pogba på den här legendarväggen är en action-bild från en match för Frankrike. "Han stannade inte tillräckligt länge för att vi skulle få något foto på honom i klubbens tröja," förklarar en klubbanställd, nästan ursäktande, i biografin Pogba, skriven av Luca Caioli och Cyril Collot.

Så är det ofta med Pogba. US Torcys hemsida brukade ha sitt eget galleri och av anledningar som inte fullt ut förklaras utelämnades tydligen Pogba. Det var Pogbas klubb, under en kort tid, utanför Paris, när han började bli noterad som tonåring. Sen, några månader senare, hade han flyttat, uppgraderat till Le Havre. "Vi blev inte nödvändigtvis överraskade," förklarar den f.d presidenten, Jean-Pierre Damont, "men lite besvikna att vi fick reda på det efter detta faktum."

Le Havre blev så arga på Pogbas flytt till Manchester United att de lämnade in ett klagomål till Fifa och 2012, när Pogba spelade ut sitt Old Trafford-kontrakt och skrev på för Juventus, blev det ännu ett svavelosande uttåg. United var övertygade om att Pogba hade kommit överens om flytten med italienarna långt i förväg. "Jag tycker inte att han visade oss någon respekt överhuvudtaget," sade Sir Alex Ferguson. "För att vara ärlig, om de fortsätter på det sättet är jag ganska glad att han är borta, från mig i alla fall."

Vid den här tidpunkten vill du kanske, för att vara rättvis mot Pogba, påpeka att han spenderade fyra säsonger i Turin. Men det kan vara lite vilseledande med tanke på att efter två år, informerades United om att han var öppen för tanken på att återvända till Manchester.

David Moyes, Uniteds dåvarande manager, var också attraherad av honom. Men han hade också några frågor gällande Pogba som än idag känns relevanta. Varför, ville han veta, hade Pogba redan spelat för två av de största klubbarna i världen, endast 21 år gammal, och bestämt sig för att lämna båda? Skulle han hela tiden ha den reslusten i sig? Pogba verkade hela tiden diskutera sin nästa potentiella flytt, eller seriöst sammanlänkas med andra klubbar, och det var oattraktiva drag för Moyes. Prislappen var hög, £65m (821m kr), och Moyes var inte villig att spendera så mycket.

Hans förlust, tänker du kanske, med tanke på de trauman Moyes stötte på i sitt jobb. Men det betyder nödvändigtvis inte att han hade helt fel gällande Pogba när det finns så många bevis, två år efter det att José Mourinho tog tillbaka honom till Old Trafford, för att en spelare som lämnade United gratis, för att sedan återvända för £89m (1,12 miljarder kr), nu gör exakt samma sak igen.

Vad skulle vi t. ex tänka om dessa tunt förklädda kommentarer då han var iväg på landslagsuppdrag med Frankrike, då Pogba frågades om det rapporterade intresset från Barcelona och han knappt kunde ha varit mer påtaglig ens om han gjort reklam för sina tankar med en neonskylt runt nacken. "Min framtid är för närvarande i Manchester," sade han. "Jag har fortfarande ett kontrakt, jag spelar där för tillfället, men vem vet vad som kommer hända under de kommande månaderna."

Pogba hade redan informerat en samling engelska journalister, på den nya Premier League-säsongens första dag, om att om han uttryckte sina sanna känslor skulle han få böter och nu, när han pratade med ett tv-team från Tyskland, nickade han och höll med när de sa att han och Mourinho ibland har ett skakigt förhållande.

 

Mino Raiola, som tjänade £41m (517,8m kr) på Paul Pogbas flytt till Manchester United. Fotograf: Valéy Hache/AFP/Getty Images

På nytt hade Pogba en scen för att döda påståendena om att han vill bort, en chans att klargöra att han är lycklig i Manchester och säga något positivt för en gångs skull. Han valde att gå den andra vägen och man får åtminstone säga att han inte försökte spinna en lögn inför allihop. Men man måste beundra hur magstark han var i nästa runda av intervjuer, mindre än 24 timmar senare, när han noterade följande: "Rykten är rykten - men det är inte jag som pratar." Inte alltid, kanske, men den här gången lät han väldigt mycket som mannen iklädd en rånarluva, på platsen för ett nyligen genomfört bankrån, med fickorna fulla av sedlar, samtidigt som han berättar för polisen åt vilket håll tjuvarna sprang.

Kanske glömde han bekvämt nog bort att det bara är några månader sedan Pep Guardiola lät det bli känt att spelarens agent, Mino Raiola, hade försökt övertyga Manchester City om att lägga ett bud på Pogba i januaris transferfönster. Raiola påstod senare att det inte var sant och Mourinhos dom var att "en av dem är en lögnare". Han hade rätt, och jag är ganska säker på att om Guardiola och Raiola gick med på att testa en polygraf skulle de flesta av oss komma med samma gissning gällande vems nål som skulle rita den vildaste grafen.

Raiolas del i den här berättelsen ska verkligen inte underskattas, detta med tanke på den sanslösa summan han stoppade i egen ficka - £41m (517,8m kr), enligt researchen utförd av Der Spiegel-journalisterna Rafael Buschmann och Michael Wulzinger i boken Football Leaks: The Dirty Secrets of Football - från Pogbas senaste transfer.

 

Det är, trots allt, så agenterna tjänar den största delen av deras pengar: genom att sälja spelare, ta deras procent och dra nytta av det faktum att elitklubbarna ser den här sidan av affärsverksamheten som något nödvändigt ont. Därför passar det säkert Raiola att förhandla fram ännu en transfer med enorma summor involverade och om det blir så, bör vi numera känna till tillräckligt om hans metoder för att inse att han vanligtvis får som han vill.

Fundera bara på berättelsen Zlatan Ibrahimovic, en annan av Raiolas klienter, berättar om när de åkte för att träffa Juventus-directorn Luciano Moggi för några år sedan för att omförhandla hans kontrakt. "Jag ville göra det artigt, behandla honom [Moggi] som den höjdaren han var. Det enda var att jag hade Mino med mig, och Mino är inte direkt den som bugar och bockar. Han är galen. Han promenerade bara in på Moggis kontor och slog sig ner i en stol med fötterna på bordet, utan att bry sig ett dugg om någonting." När Ibrahimovic förklarade att det kanske inte var passande sade Raiola till honom, minus svordomarna, att vara tyst. Moggi kom in i rummet. Man hörde några arga ord och mindre tid än en timme senare hade Raiola fixat det mest lukrativa avtalet i Juves historia. "Jag visste att den här killen kunde förhandla," sade Ibrahimovic. "Han var mästare på det."

Den största besvikelsen i Pogbas fall är att när han återvände till England var det som den dyraste spelaren i ligan och det är svårt att komma på mer än ett fåtal matcher där han har levt upp till sitt rykte. Var finns den professionella stoltheten att visa att han var värd en sådan enorm summa pengar? Borde det inte vara hans prioritet att fixa till det, att demonstrera varför Mourinho en gång hyllade honom som spelets bästa mittfältare, att städa bort de mer håglösa insatserna och, mer än något annat, börja spela på ett sätt som stämmer överens med hans status, som världsmästare och en superstjärna i A-kategorin? Vad, i korta ordalag, är hans problem?

Om svaret är Mourinho kan det dröja en viss tid innan vi får reda på varför. Men det måste vara sorgligt att en spelare med Pogbas gåvor inte verkar ha med sig sitt hjärta i spelet och hans senaste uppträdanden påminner mig om Cristiano Ronaldos sista säsong i Manchester, när han, också, gjorde det oerhört klart att det fanns mer spännande äventyr på annat håll. Skillnaden är att Ronaldo, i motsats till Pogba, hade sett till så att om, innan någonting annat, United hade haft en egen vägg med storheter på, så skulle fotografiet av honom stolt hänga där.

 

 

 

 

 

 

AV: Get French Football News, 9 december, 2016:

 

 

Enligt en rapport från Mediapart som en del av den pågående Football Leaks-serien har Paul Pogba miljontals Euros undangömda i offshore-konton.

 

 

Varumärket Paul Pogba har varit ämne för ett öppet krig mellan två agenter i flera år nu . Initialt sattes Pogbas företag upp i Luxemburg, men nu är det registrerat offshore, på Jersey

 

 

Paul Pogba har haft ett skapligt år där han blev den dyraste fotbollsspelaren genom tiderna i och med hans jätteflytt till Manchester United i augusti i år. Spelarens affärsintressen har blivit ämne för en enorm kamp mellan hans f.d agent Oualid Tanazefti, en fransman som upptäckte Paul Pogba då han var 13 år gammal och en av de största agenterna i hela världsfotbollen, Mino Raiola.

 

 

Det här är ingen ny berättelse, men dokument som Football Leaks kommit över visar exakt hur långt de båda individerna var beredda att gå för att säkra rättigheterna till varumärket Paul Pogba. Tanazefti övertygade 2014 Pogba om att skriva på en lejonlik klausul, något som i princip exkluderade båda parter från att dela med sig några detaljer från avtalet. Då han skrev under den här klausulen lämnade Pogba över värdet för femton år av image-rättigheter till Tanazefti genom ett Luxemburg-företag.

 

 

Mino Raiola försökte sedan köpa tillbaka dessa rättigheter, till sist lyckades han med det och flyttade då Paul Pogba-varumärket till Jersey, ett skatteparadis i Engelska kanalen. Detta inträffade precis efter det att Pogba skrivit på ett nytt sponsoravtal med Adidias, som tros vara värt mellan €25m och €40m (282,2m kr - 451,6m kr).

 

 

Dokument som hittats av Football Leaks indikerar att Mino Raiola lyckades dra in €10m (112,9m kr) från Juventus

under de fyra åren som Paul Pogba spelade där, nästan lika mycket som spelaren själv tjänade. En helt sanslös summa och medieorganisationerna som analyserar den datan har svårt att förstår hur det italienska laget kan rättfärdiga det.

 

 

Om du inkluderar provisionen som Mino Raiola tjänade på Paul Pogba-transfern till Manchester United från Juventus ska det italienska laget ha betalat Mino Raiola €37m (417,7m kr) mellan 2012 och sommaren 2016.

 

 

Paul Pogba avstod från att kommentera det hela när han fick frågan om hela situationen av Mediapart. Båda agenterna kontaktades också men avstod från att kommentera något i detalj, men Mino Raiola hade följande att säga om utredningen:

 

 

"[Den här informationen är] påhittad, felaktig eller åtminstone vanställd."

 

 

Oualid Tanazefi följde i ett liknande spår:

 

 

"[De här påståendena] är fullständigt eller delvis falska, och/eller felaktiga tolkningar och de har ryckts ur sitt sammanhang."

 

 

Berättelsen började som en saga, detta enligt Mediapart.

 

 

Oualid Tanazefti är son till marockanska invandrare och drömde om att bli en fotbollsstjärna. Han försökte realisera sin dröm i Normandie, men en skada satte stopp för den drömmen vid 18 års ålder, vilket hindrade honom från att bli en professionell fotbollsspelare. Istället blev han scout för Le Havre och fick ansvaret att leta efter unga talanger i Île-de-France-området.

 

 

2006 upptäckte Tanazefti en 13-åring vid namn Paul Pogba. Deras bakgrunder har en del gemensamma nämnare, båda är söner till invandrare, båda växte upp i en stor förort till Paris. Tack vare Tanazefti gick Paul Pogba vidare till Le Havres ungdomsakademi.

 

 

Två år senare tas Paul Pogba ut i det franska U16-landslaget. De första problemen dök upp 2009. 16 år gammal skulle Paul Pogba skriva på ett halvprofessionellt kontrakt med Le Havre, som exklusivt hade förhandlat fram de rättigheterna. Men Oualid Tanazefti, som vid den tiden fortfarande var en scout för Le Havre, men också Pogbas rådgivare, övertygade spelaren om att gå till Manchester United.

 

 

Le Havre blev vansinniga. Fullt förståeligt. De attackerade Manchester United för att de gav "väldigt stora summor pengar till föräldrarna" och för att de tog en av deras "bästa ungdomar" ifrån dem. Den incidenten fick Tanazefti att lämna Le Havre och flytta till England med Pogba.

 

 

Tanazefti har sagt följande i tidigare intervjuer: "Jag spenderade tre år med honom i Manchester. Ibland var det svårt för vi hade inte mycket pengar."

 

 

Rapporten menar att under den här perioden blev Tanazefti mer än bara en rådgivare för Pogba, han blev näsan som en äldre bror för spelaren, kanske t.o.m en extrapapppa.

 

 

Sommaren 2011 skrev Pogba på ett proffskontrakt med Manchester United, avtalet sträckte sig endast över ett år. Vid den tiden bestämde sig Tanazefti för att skapa en agentur vid namn Sporteam tillsammans med två kollegor, baserat i Provence. Men den f.d Le Havre-scouten saknade en agentlicens och vid den här tidpunkten hade han endast en spelare i sitt stall, vilket bleknade i jämförelse med makten hos Manchester United och Sir Alex Ferguson.

 

 

Det var därför Tanazefti ringde in Mino Raiola för att få hjälp. Den holländske agenten med italienskt ursprung bor i Monaco och representerar Zlatan Ibrahimovic och Mario Balotelli. Endast ett år senare lämnade Paul Pogba Manchester United för Juventus efter ett antal gräl med Sir Alex Ferguson, som Pogbas mamma tidigare hade anklagat för att få sin son att gråta under säsongen 2011/12.

 

 

I sin biografi har Sir Alex Ferguson försvarat sitt beslut att låta Pogba gå genom att förklara att Mino Raiola ville ha en enorm summa pengar.

 

 

Dokument som Football Leaks har sett verkar bekräfta Alex Fergusons uttalande. Paul Pogbas första Juventus-kontrakt indikerar, enligt rapporten, att fransmannen fick €2,75m (31,05m kr) brutto om året. Från 2014 och framåt hade spelaren uppnått en nettolön på ungefär €4,5m (50,8m kr), detta enligt italienska medierapporter.

 

 

Det är långt ifrån allt. Raiola verkar ha förhandlat fram en hel del åt sig själv också. Enligt Juventus officiella siffror, som Mediapart har sett, betalade Serie A-laget Raiola €10m (112,9m kr) i agentprovision endast för Paul Pogba under en period på fyra år. Nästan lika mycket som spelaren tjänade under samma period. Normalt sett tjänar en agent mellan 10% och 20% av spelarens lön i alla kontrakt.

 

 

Varken Juventus eller Mino Raiola kunde förklara för Mediapart varför agenten fick så mycket från Serie A-mästarna. Men det slutar inte där. Det är intressant att Raiolas namn inte finns med på Paul Pogbas första kontrakt som Football Leaks har sett. Istället hittar man namnet på en brasiliansk jurist, Rafaela Pimenta, på Pogbas första Juve-kontrakt

 

 

Vet du vad som är ännu konstigare än det? Pimenta var även officiellt Juventus, klubbens, agent. Detta trots det faktum att hon jobbade för Raiola och Pogba.

 

 

Kanske var Tanazefti medveten om de galna summorna som Raiola förhandlade om med Juventus. Oavsett hur det förhöll så började Tanazefti - Raiola-alliansen att närma sig ett stillastående.

 

 

När Paul Pogba för första gången togs ut i det franska A-landslaget, 2013, flankerades han av Tanazefti när han gick in på Clairefontaine, detta för att "rådgivaren" (Mino Raiola var och är Pogbas officiella agent) då förmodligen vill få smaka på livet i de fina salongerna. Didier Deschamps kallade snabbt in Pogba på sitt kontor och sade till honom att sådana scener aldrig fick hända igen.

 

 

Under två säsonger i Juventus började Paul Pogba att explodera. Efter att ha vunnit sin första ligatitel med Juventus, vann Pogba U20-VM med Frankrike 2013. Han utsågs till turneringens bäste spelare och den bästa unga spelaren i Europa. Säsongen efter vinner Pogba ännu en ligatitel (2014) och utses till VM:s bästa unga spelare samma år.

 

 

Men det är inte allt. Med sin ungdom, sina unika frisyrer och avslappnade stil avgudas "Pogboom" av Juventus fans, vars "Pogdance" blev ett populärt inslag på Juventus Stadium. Vid 21 års ålder är han redan en marknadsföringsikon, en av väldigt få spelare kapabla att kräva åttasiffriga summor i kontrakten med skotillverkarna.

 

 

Medan Pogba njuter av framgångarna har Tanazefti ett jobbigt 2014. Hans "agentaffärsverksamhet" verkar vara helt död: hans tvingas likvidera Sporteam, som endast tjänade €22,000 (248,390 kr) på två års arbete. Under tiden kom Pogba närmare och närmare Mino Raiola, som redan hade förhandlingar med alla toppklubbarna i sin hand.

 

 

Det enda kortet som Tanazefti hade kvar att spela ut vid den här tidpunkten var image-rättigheterna. Och det visade sig att han var riktigt girig. Vid VM 2014 var Paul Pogba den enda spelaren i det franska landslaget som inte hade något avtal med något företag för sportkläder, detta, enligt Damien Degree och Raphaël Raymonds bok La Bande á Deschamps, för att hans klan ansåg att han inte fått något acceptabelt erbjudande

 

 

Nike ska vid den tiden ha erbjudit Pogba €900,000 (10,16m kr) om året, men det avvisades. Under turneringen bar Pogba Nike för att han gillade deras skor, utan att få någon ersättning för det. Umbro erbjöd Pogba ett avtal värt €1m (11,2m kr), men i juli 2014 hade ingenting skrivits under.

 

 

Fyra månader senare övertygade Tanazefti Pogba om att sälja honom sina image-rättigheter. För att avsluta affären slog sig Tanazefti ihop med en av sina f.d kollegor på Sporteam, Ylli Kullashi, som då var 34 år gammal. De två agenterna köpte rättigheterna från Pogba (60% till Tanazefti och 40% till Kullashi), för en summa som tros ha legat på mellan €1,8m och €5m (20,8m kr och 56,4m kr) och betalades ut vid fem olika tillfällen. Men den första betalningen skulle inte ske förrän i juni 2015, sju månader efter att avtalet skrivits under. Den andra betalningen kom man, vilket du snart kommer att se, aldrig överens om. För att uttrycka det i korta ordalag: de glada investerarna lade in max £1m (11,2m kr) i början, pengar som de var säkra på att få tillbaka väldigt snabbt.

 

 

I kontraktet som Pogba skrev på stipulerade Tanazefti och Kullashi att Pogba skulle få 70% av alla inkomster från image-rättigheterna och 30% skulle gå till de två agenterna. Men det fanns en hake. Agenterna själva fick sina andelar så fort pengarna kom in, Pogba var tvungen att vänta i 15 år innan han kunde röra sina 70%, enligt dokumenten som Football Leaks sett är det tidigaste han kan ta ut pengarna den 31 oktober 2029.

 

 

Det stipuleras också i kontraktet att förutom pengarna han fick från försäljningen av sina rättigheter hade Pogba bara rätten till en extra intäkt vis-à-vis från image-rättigheterna som inte fick överstiga €33,000 (372,580 kr) om året. Under 15 långa år hade agenterna rätt att investera Pogbas pengar som de själva önskade. Men det var inte bara det, de hade även förhandlat fram att 2029 var Pogba tvungen att betala tillbaka avgiften, €1,8 - €5m (20,8m kr till 56,4m kr), som de köpte rättigheterna för och lönerna för de båda agenterna skulle också täckas fullt ut vid det tillfället, detta för jobbet de gjort med att hitta sponsorer. Grädden på moset? Tanazefti och Kullashi hade rätt att återförsälja Pogbas varumärke utan hans medgivande, med det enda villkoret att de skulle förbli "sammanlänkade" med den nya ägaren.

 

 

Företaget de startade hade även intentionen att undvika att betala skatt. Det sattes upp i Luxemburg, trots att Tanazefti och Kullashi båda är franska invånare. Tre månader efter signaturen startade de två agenterna en affärsverksamhet vid namn Koyot Group för att se efter Pogbas affärer.

 

 

När Mino Raiola upptäcker detta blir han såklart vansinnig och det blir även Paul Pogba när han inser vad som har hänt. Pogba skär sig brutalt och snabbt fri från Tanazefti och de två agenternas krig startar.

 

 

Våren 2015 försöker Raiola sig på en kontringsattack. Trots att Paul Pogba hade presenterat varumärket "Paul Pogba" för the European Union Intellectual Property Office så hade Tanazefti gjort ett administrativt fel då han inte underrättat organet om att han nu ägde rättigheterna. Så i mars kräver en italiensk jurist i den franska spelarens namn att varumärket "Paul Pogba" transfereras till ett irländskt företag vid namn Blue Brands Limited. Transfern till detta skalbolag kunde inte ha hänt utan Pogbas medgivande.

 

 

Tanazefti försöker bestrida processen, men the European Union Intellectual Property Office vägrar, för den här sortens rättstvist måste äga rum inför en tribunal i enlighet med europeisk lag. Resultatet av det hela? Allt blir stillastående. Tanazefti och Kullashi kan inte längre utnyttja varumärket. Men det kan inte Raiola heller göra. Och de stora klubbarna vill helst inte köpa en spelare som inte kontrollerar sina image-rättigheter, för de vill ofta ha en del av kakan själva. Det är därför Pogba inte lämnade Juventus 2015, när PSG, Barcelona, Real Madrid och Manchester City cirklade runt honom.

 

 

Dokument som Football Leaks har sett pekar på att Tanazeftis respons på den utvecklade situationen var ett försök att återförsälja rättigheterna till Pogba, bakom spelarens rygg. Han träffade Doyen Sports i november 2015 i London. Doyen blev dock nervösa för de ville inte ge Mino Raiola en anledning att inte göra affärer med dem.

 

 

Men det verkade inte avskräcka Tanazefti. I december 2015 verkar det som att han erbjöd kontraktet till en brittisk mellanhand, som vidarebefordrade detta till en kinesisk grupp vid namn Fosun. Den kinesiska gruppen verkade initialt intresserad, för de trodde att erbjudandet kom från Raiola. Men efter kontakt med Jorge Mendes varnas Fosun om att hålla sig borta från Pogbas situation gällande hans image-rättigheter. Det verkar som att Mendes hade en väldigt tajt kontroll på situationen för även Tanazefti kontaktade honom.

 

 

I mars 2016 annonserade Adidas att Paul Pogba skrivit på för dem, en affär som media beräknar vara värd mellan €25m och €40m (282,2m kr och 451,6m kr), vilket även inkluderade lanseringen av en sko med Pogbas namn. Den här affären kunde genomföras för att Raiola till sist lyckades köpa tillbaka spelarens image-rättigheter för €10m (112,9m kr). €4m (45,1m kr) till Ylli Kullashi och €6m (67,7m kr) till Oualid Tanazefti.

 

 

Sedan har dokument som Football Leaks tagit del av indikerat att Raiola flyttat Paul Pogbas image-rättigheter från Irland till ett företag vid namn Aftermath Limited på Jersey, ett skatteparadis i Engelska kanalen. Aftermath startades i februari 2016, en månad innan Adidas-kontraktet. Men först i juli 2016 kommer en italiensk jurist med kravet till the European Union Intellectual Property Office om att transferera varumärket från Blue Brands till Aftermath.

 

 

Varför kom flytten till Jersey? Det är en fråga som varken spelaren eller Mino Raiola ville svara på när de kontaktades av Mediapart.

 

Såhär i valtider tycker jag det var oerhört okänsligt och korkat av Mourinho att dra upp och citera en person som så starkt influerat vänsterpacket ute i världen! Här hemma i Sverige försöker ju korsriddarna och Sverigevännerna bara att säga det som alla andra människor tänker, då är det inte snyggt av portugisen att använda sitt kändisskap till att promota förbrytaren och massmördaren Hegel!

 

 

 

 

 

Ed Woodward...

Det blev alltså ingen mer spelare som kom till United i det här transferfönstret. Jag känner mig naiv som ens hade några förhoppningar. Jag kan säga att förhoppningarna inte enbart handlade om klasspelare in, utan en efterlängtad storstädning bland spelare som alltför väl bevisat att de inte borde vara i närheten av en United-tröja. Nu är säsongen igång, fönstret stängt och vi har kvar samma skithus i backlinjen. Man fylls ju inte direkt med optimism när Bailly och den skakiga svensken bjuder på ännu en skitshow, för att sedan petas och ersättas av Åke, Håkan och Herrera! Herregud, undrar hur många liter öl jag kommer behöva avverka för att ta mig igenom den här säsongen!

Men det var ju skönt att Toby Alderweireld bevisade hur rätt punghuvudet Woodward hade när han sade att United inte köper spelare som är sämre än de vi redan har. Belgaren hade oss i sin ficka och hade spelat bättre än våra clowner om han bara hade fått använda ett ben. Jag säger inte att ett köp av Toby hade gjort oss till titelutmanare, men det hade inneburit en stor skillnad i positiv riktning.

Vi ska heller aldrig glömma Woodwards kloka ord från tidigare i år: "Spelinsatserna [ute på planen] har ingen meningsfull inverkan på vad vi kan göra på den kommersiella sidan av affärsverksamheten." Glöm aldrig det när ni diskuterar United. Vi har ägare som är mer än nöjda med kvartsfinal i CL och topp-4 i PL. I dessa sexuellt snedvridna gamars ögon gör Ed Woodward ett strålande jobb. Pengarna rullar in och de behöver inte hosta upp alltför mycket deg. Frågan är väl bara om den här säsongens trupp klarar av att ta en av de fyra första platserna i ligan och om vi ens kan halta oss vidare ur gruppen i CL, jag är långt ifrån säker.

Men nu ska vi inte tjata om små detaljer som spelet på planen, de som representerar Manchester United Football Club och andra oväsentligheter, United delar ju förstaplatsen på listan över idrottsvärldens mest värdefulla lag, tillsammans med NFL-laget Dallas Cowboys. Listan är framtagen av Forbes och redovisar att vi är värda £3,7 miljarder (47,13 miljarder kr), och det är såklart betydligt viktigare för en FOTBOLLSKLUBB än att försöka vinna matcher ute på planen.

På tal om dvärgtestikeln Ed Woodward så har han redan fått till flera artiklar i olika tidningar som beskriver honom som en slipad och skicklig företagsledare. Vidare har det kommit ut en del texter om vilket underbart förhållande Woodward och Mourinho har, Woodward har t o m visat några skribenter vilka kärleksfulla sms han fått från från portugisen. Intressant att notera att journalisterna som beskrev detta alla befann sig i Monaco i torsdags för att bevaka CL-lottningen och av en ren tillfällighet var även herr Woodward där...

Att Mourinho inte älskar Anthony Martial känns ganska givet, så det var lite förvånande att läsa de nyligen publicerade rapporterna om att den ständigt leende fransmannen nu funderar på att skriva på en förlängning med United. Det kan ju tolkas som en maktdemonstration från Woodward, att han vill visa vem som bestämmer, för den lille dvärgpudeln vill verkligen inte bli av med Martial eller Pogba, två spelare som Mourinho knappast har på sin lista över personer han skickar julkort till. Men en annan intressant teori är att gnällkuken Martial informerats om att Mourinho inte har så lång tid kvar i klubben och att en ersättare från fransmannens hemland kan vara på väg in... (läs mer längre ner).

Det mesta Woodward gör och säger får mig att skratta, han är patetisk och värdelös, men jag måste säga att rapporterna om att han numera ofta ses på Carrington för att hålla ett öga på träningarna är ren komedi!

 

 

Vänsterpacket Mourinho!

Vid Mourinhos senaste presskonferens inför söndagens match mot Burnley pratade han om sig själv som en en av "the greatest". Han lät lite som Muhammad Ali, men tyvärr som den Ali vi hörde innan matchen mot Larry Holmes 1980.

Dessutom visade Mourinho prov på klart oroande vänstertendenser som borde få åsiktspolisen i Storbritannien att förära portugisen ett besök och få honom att ta tillbaka det hela, annars borde en månad i läger för avprogrammering av sådana fula tankar vara det enda riktiga.

Jag pratar såklart om att han citerade den gamle tysken Friedrich Hegel! Jag menar, Mourinho borde ju vara fullt medveten om att det pågår en valrörelse i Sverige och att allt till vänster om Alliansen är mer eller mindre kriminella element. Att då gå in och citera Hegel, som faktiskt har inspirerat Marx, Engels och Lenin, det är riktigt lågt och oroande. Hörde rapporter att stenhårda Jimmie grät sig till sömns igår och att Richard Jomshof i ren ilska kissade på sig i sängen efter att ha exponerats för denna vänsterpropaganda.

I övrigt konstaterar jag att Hegel förmodligen är den kändaste personen som fötts och vuxit upp i Stuttgart. Två andra personer ni kanske hört talas om som härstammar från denna tyska stad är annars Berthold Schenk Graf von Stauffenberg och Robert Bosch. Von Stauffenberg fanns med i gänget som försökte ta livet av Hitler den 20:e juli 1944. Hans bror, Claus, var också med i den konspirationen och har förevigats av Tom Cruise i filmen Valkyria (2008) som handlar om just det attentatet. På tal om hårda Jimmie och sängvätaren Richard så hade de säkert stört sig på bröderna von Stauffenberg då de siktade in sig på en nationalistisk politisk ledare. Robert Bosch var, som ni säkert redan vet, en tysk ingenjör som bl. a blev känd för sina tändstift till bensinmotorer.

Tillbaka till Hegel (1770-1831) igen så pratade han om faser, dessa faser benämner han som tes och antites vilka bildar en syntes. Ett exempel är hur ”varat” och ”intet” sammanfaller i ett ”blivande”. Ett mer världsligt exempel: en reaktion mot något föds och flammar upp (tes), varpå en motreaktion småningom infinner sig (antites) och till sist kan en syntes ske. Dock utgör inte syntesen ett permanent tillstånd utan eftergås av ny antites, tes och så vidare.

I fredags sade Mourinho: "Har ni läst någon filosof? Spendera tid med att läsa Hegel. Bara som ett exempel så säger Hegel: 'Sanningen är helheten,' är alltid helheten."  Eller som Friedrich själv uttryckte det: "Das Wahre ist das Ganze."

Här följer ett litet utdrag ur Mourinhos presskonferens igår:

Portugisen fick frågan vad det betyder för honom att vara Manchester Uniteds manager, då svarade han:

 

"Jag är manager för en av de bästa klubbarna i världen men jag är också en av de bästa managerna i världen."

Han har totalt vunnit åtta ligatitlar i fyra olika länder, tre av dem har kommit i England, men det är nu tre år sedan han inkasserade den senaste, så han fick också frågan om han kommer fortsätta vara en av världens bästa managers även om han inte kommer addera en nionde titel.

 

"Självklart. Har ni läst någon filosof? Spendera tid med att läsa Hegel. Bara som ett exempel så säger Hegel: 'Sanningen är helheten,' är alltid helheten." Poängen där var att man alltid bör beakta Mourinhos hela CV.

Sedan gick han vidare och riktade uppmärksamheten mot Tottenhams Mauricio Pochettino och Liverpools Jürgen Klopp, en duo som aldrig har vunnit Premier League. "Ställer ni den frågan till managern som slutade trea i Premier League eller fyra?"

Efter det tog han på nytt upp förra säsongens andraplats i ligan för de Röda: "Jag hade en stor framgång förra säsongen - det är det ni förmodligen inte vill erkänna. Jag analyserar min insats och det är viktigare vad jag tycker än vad ni tycker.

 

"Jag upprepar att för två säsonger sedan gjorde vi en fantastisk säsong genom att vinna Europa League. Den här säsongen och den förra tyckte alla att Atlético Madrid var otroliga för att de vann Europa League efter att ha blivit utslagna ur Champions League.

 

 

"Vi är det senaste laget i England att vinna en europeisk cup. Jag vann åtta titlar [totalt], jag är den enda managern i världen som vann i Italien, Spanien och England och inte små titlar eller länder; och förra säsongen, jag upprepar, min andraplats förra säsongen är en av mina bästa prestationer inom fotbollen."

 

Efter den utläggningen riktade han en liten känga mot Tottenhams fans som i måndags sjöng "You're not special anymore" på Old Trafford. "De hade inte den sången när vi slog dem på Wembley för ett par månader sedan [i FA-cupens semifinal]. Det var en cupfinal de hade en stor dröm om att gå till, en titel de hade en stor dröm om att vinna, för de vinner inte många. Den kvällen på Wembley sjöng United-fansen the special one och självklart sjöng de [Spurs-fansen] inte det."

Till sist frågade någon skribent om artiklarna som gör gällande att Anthony Martial ska vara på väg att skriva på ett nytt kontrakt med United (då han enligt uppgifter tror att Mourinho snart kommer få lämna klubben), något portugisen besvarade såhär: "När det gäller Martial måste ni vänta på att det blir officiellt för i det här ögonblicket är det inte officiellt."

På väg in till den fjärde matchen för säsongen har vi alltså tre poäng och det känns på inget vis konstigt. Snacka om att tiderna förändras, såhär såg det ut efter tre matcher 2007/08:

United: 3 matcher, 2 poäng

(MU v Reading 0-0, Portsmouth v MU 1-1, Man City v MU 1-0).

Alla vet vad som hände efter det och hur den säsongen slutade... Någon som på fullaste allvar tror på ett liknande slut den här säsongen?

 

 

Zidane

Jag fortsätter här där jag avslutade här ovanför. Efter tre spelade matcher säsongen 1992/93 hade de Röda erövrat en poäng! (Sheffield United v MU 2-1, MU v Everton 0-3 och MU v Ipswich 1-1).

Då väntade vi fortfarande på en magisk fransman som senare kom in och satte allt på plats. Kommer inte hända den

här gången, eller?

En magisk och hetlevrad fransman som föddes i Marseille, en gång i tiden spelade för Bordeuax och som inte var rädd för att göra sin fysiska närvaro känd ute på planen. Pratar såklart om den störste, Eric Cantona!

Men, det finns en annan person som också passar in på alla dessa beskrivningar: Zinedine Zidane, det skalliga bollgeniet med rötter i Algeriet (om någon Sverigevän mot förmodan fortfarande läser detta hoppas jag att du inte blir alltför upprörd över mina vänsterreferenser och omnämnanden av (under)människor från norra Afrika).

Jag ska omedelbart slå fast en sak, jag tror tyvärr att vi sitter fast med Mourinho, åtminstone för tid framöver. Men vi ska vara medvetna om att det kan svänga fort i den moderna fotbollen och att om portugisen börjar smälta på allvar, då kan saker och ting ändras väldigt fort.

Men jag ser det i alla fall som glädjande att det åtminstone pratas om möjligheten att göra oss fria från Mourinhos bojor. Det är inte fullt lika jävligt som under Van Gaalens andra säsong, då mitt hår kröntes med sina första gråa hårstrån som ett direkt resultat av träskoknullarens insatser och uttalanden. Men det är inte alltför långt därifrån. Det som räddar Mourinho, för min del, är att vi vet att han bygger bakifrån och när han känner sig säker så kan han absolut släppa på tyglarna offensivt, det har han visat tidigare. Problemet är bara att han inte kan lita på sin backlinje och där är jag helt överens med honom, jag skulle nog inte heller ta alltför stora risker framåt när jag vet att två gamla yttermittfältare och Åke och Håkan/den skakande svensken är allt som står mellan motståndarna och spanske David.

I tisdags (28/8) rapporterade den inte särskilt trovärdige Chris Wheeler på Daily Mail att: "Manchester Uniteds spelare och personal tror att Mourinho kan få sparken om han förlorar igen borta mot Burnely på söndag.

 

 

"Möjligheten att United-chefen Ed Woodward kommer sparka Mourinho diskuteras öppet på klubbens träningshögkvarter Carrington i svallvågorna av två raka förluster mot Brighton och Tottenham.

 

 

"Det är samma känsla av oundviklighet som omgav Louis van Gaals sista dagar 2016 innan han ersattes av Mourinho, detta då spelare nu pratar om möjligheten att få Zinedine Zidane som manager.

 

"De säger att Jose kommer vara borta snart, detta enligt en källa som Sportsmail pratade med i tisdagskväll. Några tror att han kommer åka om de förlorar mot Burnley. Andra kan inte se honom som manager efter september månad.

 

 

"Vi har sett det här förut och det känns likadant. Klubben kommer säga att de stöttar Jose men vi såg alla vad som hände med Louis. Spelarna pratar redan om möjligheten att Zidane ska komma in.

 

"Mourinho har inte förlorat omklädningsrummet, men moralen har blivit lidande under de senaste månaderna och det noteras att endast åtta spelare fanns med på lagets buss från Carrington till the Lowry Hotel inför matchen mot Spurs i måndags. De andra tog sig dit på egen hand och Paul Pogba anlände i en Rolls Royce körd av en privatchaufför."

Fy fan, har vi "äntligen" fått en ny Lord Snooty? Inte konstigt att Woodward behandlar honom som en kunglighet.

Noterar dock att Jones och Smalling tog sig till hotellet i samma bil:

   

 

Chris Wheeler är som sagt var ingen tungviktare och har inga briljanta ingångar i United, då är det betydligt mer intressant att notera vad som rapporteras i Zidanes hemland. Tidigare i veckan toppade nämligen alla de tunga franska mediehusen med spekulationerna kring United/Zidane. Intressant att se att i princip alla experter och f.d proffs anser att han definitivt skulle vilja få jobbet - men några av ex-proffsen sade att han kommer vara väldigt krävande gällande vad han vill ha av Ed (d.v.s. Ed skulle vara supplikanten här).

I tillägg till detta så menar en tungviktsvärldsmästare att t.o.m innan säsongen hade börjat så pratade vissa spelare om att José inte kommer vara Uniteds manager när det är dags att fira jul i år.

Att det finns spelare helt utan ryggrad i vår trupp, det är känt sedan länge och nu har de kanske chansen att avsluta sin portugisiska plågoande borta mot Burnley redan imorgon. Ännu en "stor insats" av Pogba och vi kan vara ganska säkra på hur agendan ser ut.

Skulle vi åka på en tredje raka förlust imorgon kommer knivarna definitivt att vässas och både Ed och José kommer ha en del svettiga frågor att besvara. Zidane är tillgänglig, men hur länge till? För Glazer-asen räcker det som sagt med topp-4, men vid förlust kommer vi, redan i början av september, att famla långt efter de som vi ska konkurrera med. Och vi ska inte glömma att LvG erbjöd sig att avgå efter skitshowen på annandagen, men att vesslan Woodward då övertalade honom att stanna, för att sedan dra ut på det hela och låta tidningarna ge holländaren beskedet om att hans tid i klubben var förbi. Vilket patetiskt skämt till skithus han är, Ed Woodward!

På planen imponerade Manchester City på alla förra säsongen. Låt oss nu ta en titt bakom scenen - på männen som äger klubben.

 

 

AV: Nicholas McGeehan, Josimar, Tidsskriftet om fotball, fredag 10 augusti, 2018:

Trailern för den kommande Amazon Prime-dokumentären "All or Nothing: Manchester City" har släppts och det är svårt att komma undan känslan att de var väldigt nära att kalla den "Death or Glory: Manchester City's Band of Brothers." Den täcks av tunga trummor och man får se general Pep Guardiola rita upp sina stridsplaner, uppmana sina trötta och skadade trupper i omklädningsrummet - "vi är nära, vi är så nära" - innan han stolt beskådar sin plutons triumferande seger borta mot Stoke City.

Tyvärr har Netflix ännu inte kontaktat mig med ett erbjudande om att finansiera mitt eget motprojekt, "Männen Bakom Manchester City", vilket inte ger mig något annat val än att avslöja detaljerna från det andra avsnittet, provisoriskt kallad "The Kids Are Not Alright." Medan Amazons dokumentär spelar på tonen och genren hos den moderna krigsfilmen, lär de som ser mitt projekt till en större del se paralleller till 1980-talets amerikanska såpoperor, men ironiskt nog är det min dokumentär som innehåller all död och allt hemskt våld. Avsnitt 1 baserades runt avslöjandet som slog ner som en bomb där det kom fram att Manchester City faktiskt inte styrs av shejk Mansour Al Nahyan, utan av hans mäktigare och farligare äldre bror, shejk Mohammed bin Zayed Al Nahyan, och det argumenterade för att klubbens klättring till toppen av det europeiska spelet reflekterar insatserna från ett gäng pengahungriga, blodtörstiga statsmän för att utvidga deras maktnätverk och inflytande, assisterade och underblåsta av formskiftande PR-rådgivare. Avsnitt 2 plockar in våra andra nyckelskådespelare i ljuset: Abu Dhabis juniorpartner i Förenade Arabemiraten (FAE), Dubai; Abu Dhabis regionala allierade Saudiarabien; och deras hatade granne i Persiska viken, Qatar. Det är en berättelse om avundsjuka, gräl, grymhet och kamelracing med höga insatser, och om avsnitt 1 fick dig att känna dig lite illa till mods gällande männen som försöker ta kontroll över den professionella fotbollen, då är bäst att du spänner fast dig nu.

 

Pep Guardiola och Sergio Aguero med shejk Mansour Al-Rahyan, Manchester Citys officiella ägare.

 

Läckorna

Lite bakgrund är nödvändig för att förklara varför Saudiarabien och FAE hatar Qatar så mycket. Antipatin beror till stor del på hur de icke-valda härskarna i dessa sanslöst rika petrostater ser på hotet från politisk islam: Qatar är generellt sett ganska tolerant mot grupper som det Muslimska brödraskapet, och deras nyhetsnätverk Al-Jazira var generellt sett vänligt inställda till dessa grupper under arabiska våren-upproret som började 2010 och kontrarevolutionerna har kastat Mellanöstern in ett blodigt kaos; Abu Dhabi ser det Muslimska brödraskapet som en femte kolonn, och alla som sympatiserar med dem kan förvänta sig att bli arresterade, torterade och kastade i fängelse; Dubai följer efter vad än Abu Dhabi gör; och i Saudiarabien är det bara för svårt att ens gå in på. Vad som är viktigt för en fotbollspublik att vara medveten om är avundsjukan, småaktigheten och hämndlystnaden som karaktäriserar deras fejder.

Vi ser redan effekterna av detta på spelets högsta nivå. I november 2017 tog en grupp hackare vid namn Global Leaks - en grupp som många antar jobbar för Qatar - fram bevis till The Intercept för vad de kallade FAE:s planer på att "föra ekonomiskt krig" mot Qatar och tvinga dem att dela på värdskapet för VM 2022. Grundidén var att devalvera Qatars valuta och därmed svälta dem på pengarna de behöver för att slutföra byggnadsprojekten till VM, en summa beräknad att uppgå till $200 miljarder (2,233 miljarder kr). Planen lades fram i en PowerPoint-presentation som hittades i e-mejls tillhörande FAE-ambassadören i USA, Yousef Al-Otaiba. "SÄTT IGÅNG PR-MASKINEN FÖR ATT PÅMINNA FOLK OM ATT DET FINNS ETT PROBLEM MED QATAR", inleds en sida. Vad The Intercept inte rapporterade var att presentationen även avslöjade planer på en "ansökan till FIFA om att ge turneringen till hela regionen [i Persiska viken]." Några månader senare, i april 2018, tog FIFA-presidenten Gianni Infantino vederbörligen upp ett förslag om att utvidga turneringen 2022 till 48 lag, något som skulle göra det nödvändigt att spela matcher på andra platser i regionen. "Som av en ren tillfällighet har Infantino varit väldigt aktiv i regionen på senare tid," rapporterade BBC:s Richard Conway då och refererade specifikt till "möten med ledarna i Förenade Arabemiraten och Saudiarabien."

 

Det hemska paret

Ledaren i Abu Dhabi, Mohamed bin Zayed (MBZ), och ledaren i Saudiarabien, Mohamed bin Salman (MBS) är persiska vikens hemska par och arkitekterna bakom olika tanklösa arrangemang skapade för att få fördelar gentemot Qatar. Ta, till exempel, vad auktionsförrättaren Christie's beskrev som "en historisk kväll i New York" i november 2017, när representanter för den saudiska kronprinsen betalade världsrekordsumman $450 miljoner (5,02 miljarder kr) för en Leonardo da Vinci-målning, "Salvatore Mundi". Christie's förkunnade att det "sanslösa priset reflekterar den extrema sällsyntheten i målningarna av Leonardo da Vinci," men senare kom en mer underhållande teori fram. Enligt "en källa nära emiratets ledare [MBZ]", betalade MBS bara så mycket för målningen - värderad till $80 miljoner 893,5m kr) - för att han trodde att ha bjöd emot Qatar. När shejkerna insåg deras misstag bytte de målningen mot en av MBZ:s yachter, och det är därför en alldeles för dyr bild på Jesus nu är en av huvudattraktionerna för besökarna på Louvren i Abu Dhabi. Saudiarabien ligger utan tvekan bakom vad Tariq Panja nyligen beskrev i the New York Times som "en skamlös bootlegging av ett sportnätverk med flera miljarder dollar involverade" där källor i Saudiarabien har distribuerat "kunskap och skicklighet i en industriell skala" stöttade av "finansiärer med flera miljoner dollar" som klivit in i Qatars beIN Sports-nätverk och gjort deras innehåll gratis att titta på för alla som är beredda att betala $100 (1,117 kr) för beOutQ-dekodern som nu är tillgänglig för många människor i Saudiarabien.

Tyvärr utgör fusk och bootlegging bara kontexten för det andra avsnittets mörkare innehåll. "The Kids Are Not Alright" handlar mest om barnslaveri.

 

 

   

En kameljockey ska idealiskt sett inte väga mer än 20 kilo. Därför använder de barn, vanligtvis mellan fyra och sex år, för att rida de stora djuren.

 

 

 

De oövervinnerliga barnryttarna

Den 11 maj 2005 skickade USA:s ambassadör i Qatar, Chase Untermeyer, ett hemligstämplat meddelande till utrikesdepartementet i Washington DC där han detaljerat redogjorde för sina upplevelser vid ett stort kamelracingmöte i Doha. Untermeyer noterade den mycket synliga närvaron av den mest seniora medlemmen av Qatars kungliga familj, inklusive den nuvarande emiren Tamim Al-Thani. "Under den femte rundan observerades två kameler komma över mållinjen utan ryttare. När frågor ställdes om de saknade ryttarna kom det kommentarer om att ryttarna måste ha ramlat av kamelerna ner på banan," säger meddelandet, som även beskriver synen av totalt tre ryttare som förs iväg i ambulanser den dagen och noterar att sex ryttare dör varje år och "många fler blir allvarligt skadade." Untermeyer noterade också att den amerikanska ambassadens personals försök att intervjua ryttarna på dessa fullblodskameler "mötte motstånd." Det är inte överraskande - de flesta av de 800 ryttarna som var närvarande den dagen var mellan 4 och 6 år gamla och de var inte qatarier.

 

Alla som har spenderat tid i Doha eller Dubai eller Abu Dhabi kan vittna om att området i Persiska viken inte längre är en plats man associerar med en traditionell, pastoral livsstil. Upptäckten av olja på 1950- och 60-talen överlämnade den livsstilen till historien, och kamelen, som hade varit så central i livet för beduinstammarna på halvön, behövde plötsligt ett nytt användningsområde. In klev hejin, eller tävlingar med kameler. Djuret är en imponerande best på 400 kg kapabel att hålla en genomsnittshastighet på 35 kilometer i timmen på långa distanser. Tidigare var det till stor del en ceremoniell tillställning vid beduinska bröllop, men nu blev kamelracing ett utlopp för Persiska vikens shejker och deras tävlingsinriktade behov, och ett sätt att visa upp deras värde som beskyddare av lokal kultur och tradition vid en tid då oljepengarna oåterkalleligt förvandlade deras ekonomier och samhällen.

Användandet av barn i tävlingarna kan spåras tillbaka till männen bakom Manchester City - Al-Nahyan-familjen från Abu Dhabi - och palatset de byggde åt sig själva i Rahimyar Khan-regionen i Pakistan på 1970-talet. Kamelracing var en av utomhusaktiviteterna som palatsets besökare tyckte bäst om och det undslapp inte deras uppmärksamhet att de unga ryttarna från området som deltog i tävlingarna hade en signifikativ tävlingsfördel i jämförelse med de vuxna ryttarna - kameler kan inte, till skillnad mot hästar, utrustas med viktfördelande stigbyglar, vilket gör ryttarnas vikt ännu mer avgörande i tävlingarna.

Enligt Save The Children var det runt den här tiden som föräldrar från Rahimyar Khan började låta deras barn åka till Persiska viken, ofta i privatplan, och samtidigt som populariteten i den spirande sporten växte, understödd av oljepengar, gjorde efterfrågan på ryttare samma sak. Barn från Bangladesh, Indien, Sudan och Mauretanien skickades också till länderna runt viken, men Pakistan verkar ha varit huvudkällan för barnryttare och FAE deras huvudsakliga destination. Save The Children beräknar att 15,000 barn endast från Rahimyar Khan-regionen i Pakistan skickades till FAE mellan mitten av 1970-talet och 2005. Undersökningar i Pakistan 2004 avslöjade existensen av flera högt organiserade trafficking-nätverk bestående av kriminella gäng, rekryterare, researrangörer, representanter för rättsväsendet i Pakistan och rika och mäktiga individer i FAE. Traffickers lovade fattiga och desperata familjer att deras barn skulle åka till välbetalda jobb och det fanns rapporter om att även kidnappning användes, när bedrägerier misslyckades

Sporten blev väldigt tävlingsinriktad och mycket professionell, så pass att Al-Nahyan-familjen startade ett forskningscenter för tävlingskameler utrustat med operationsbord som kunde behandla pucklarna, men det fanns en central spänning i dess kärna: shejkerna var tvungna att använda de lättaste ryttarna tillgängliga för att förbli konkurrenskraftiga, vilket betydde att de behövde använda andra människors unga barn i deras tävlingar, men för att uppnå prestigen och äran som ackompanjerar segrar, var sporten tvungen att vara synlig för den tilltänkta inhemska publiken, vilket betydde att deras exploatering av dessa unga barn behövde vara väldigt offentlig. Som ett resultat blev tävlingsmöten noggrant iscensatta och involverade lokal musik, dans och poesi som prisade de styrande shejkerna, som äntrade stadion och visades till sina platser på hedersläktaren i enlighet med hur viktiga de var. Om du själv inte kunde närvara vid kameltävlingarna så var det inget problem - de visades i lokal-tv. Bilder från ett tävlingsmöte 2002 i Dubai visar de mest seniora medlemmarna av landets styrande elit i publiken, inklusive Manchester Citys symboliska ägare, shejk Mansour bin Zayed Al-Nahyan. Det var oundvikligt att storleken på trafficking-operationen och synligheten av problemet började attrahera uppmärksamhet från grupper som Save The Children, UNICEF och Anti-Slavery International och när rapporter om misshandeln av barn började sippra fram på 1990-talet var det en obekväm läsning.

 

Krossandet av genitalier

Barn som pratade med Anti-Slavery International berättade att de inte fick tillräckligt med mat, detta för att behålla deras låga kroppsvikt, de tvingades arbeta långa pass med antingen minimal lön eller ingen alls och de blev slagna. UNICEF rapporterade att vissa barn även blev sexuellt utnyttjade. Save the Children beskrev hemska berättelser om barn som stacks av skorpioner medan de försökte sova, barn som blev bitna i ansiktet av kameler då de poserade för foton med segerglada shejker, barn som fick elektriska chocker efter att ha stulit dadlar som kamelerna skulle ha och barnryttare som blev nedtrampade och lämnade utan vård i bakluckan på en skåpbil. Information lämnad till FN:s arbetsgrupp för samtida former av slaveri 2001 inkluderade detaljer om hur ett sjuårigt barn från Bangladesh dog som ett resultat av en njurskada han ådrog sig under en kameltävling i Dubai. Vidare beskrev även informationen hur "krossandet av genitalier är vanligt och obeskrivligt smärtsamt." I Qatar var skadorna man ådrog sig under tävlingarna så allvarliga att en grupp doktorer publicerade en artikel i the Clinical Journal of Sports Medicine. Artikeln avslöjade att av de 275 barnen i åldrarna fem till femton som kom till olika sjukhus p.g.a skador de ådragit sig i kameltävlingar eller träningar mellan 1992 och 2003, var nästan en fjärdedel huvudskador med ett högt antal skallfrakturer och hjärnskador. Av de 18 barnen med nackskador fick fem permanenta ryggradsproblem. I en BBC-artikel från 2005 berättar ett barn om straffen som delades ut till en olydig ryttare: "Det fanns ett barn i lägret och för att han ville lämna lägret och åka till Dubai, körde en av ägarna till tävlingsbanan över barnet med en lastbil och dödade honom."

Beskrivningen av ryttarna som barn gör inte den hemska situationen rättvisa. En prisbelönt dokumentär, "Sport of Sheikhs", först visad på HBO 2004 (och nu tillgänglig på YouTube) innehåller bilder på barn så unga som 3 år som binds fast på kameler för träningslöpningar. Ryttarna var småbarn. Så fort ett barn nådde vikten 20 kg ansågs han vara för tung och behövdes inte längre. En av många kamelryttare jag pratade med i Bangladesh 2011 sade att han injicerades med antitillväxthormoner för att hålla hans vikt nere.

 

Mohammed bin Zayed Al-Nahyan är den faktiska Manchester City-ägaren - och ett stort fan av kameltävlingar. Här sitter han i sällskap med Fifa-presidenten Gianni Infantino.

 

 

 

Rättegången

Visningen av HBO-dokumentären i USA blev en PR-katastrof för FAE och saker och ting blev värre för dem i september 2006 när en US-amerikansk advokatbyrå, Motley Rice, gick till en domstol med ett fall mot ledaren i Dubai, shejk Mohammed bin Rashid Al-Maktoum, som anklagade honom för barnslaveri. Motley Rice argumenterade för att Al-Maktoums hästtävlingsintressen i USA gav domstolen jurisdiktion att dra igång ett mål å hundratals f.d barnryttare och deras familjers vägnar. Enligt advokaten som hanterade fallet var Al-Maktoum "vänlig mot stämningsmannen" som lämnade över processen till honom den 11 september 2006 vid Keenland-hästförsäljningen i Kentucky, men det måste ha funnits bestörtning bakom scenen i Dubai och Abu Dhabi. Motley Rice hade fått ett rykte om sig att, för att använda orden i magasinet Forbes, vara "den mest fruktade advokatfirman bland asbest- och tobaksföretag," och de hade massor av bevis för att stötta upp slaverianklagelserna. FAE:s respons var förutsägbar: de satte igång PR-maskinen.

 

För att uttrycka sig milt så utgjorde fallet en utmaning. En handfull av de rikaste männen i hela världen hade systematiskt utnyttjat tusentals av de fattigaste familjerna i världen under tre årtionden och tagit deras små söner ifrån dem för att svara upp på kraven från sporten de skapade och utvecklade för självförsäljningsändamål. Som om inte det var tillräckligt så gav deras egna tv-bilder övertygande bevis på deras skuld. Turligt nog för dem, om du är tillräckligt rik och tillräckligt mäktig, så kan t.o.m barnslaveri spinnas till din fördel.

 

Spinnmästaren

FAE vände sig till Mark Saylor, en f.d Los Angeles Times-redaktör och schackmästare som nu var en PR-guru. Saylor dog 2013, men såhär beskrev hans hemsida hans arbete för FAE:s regering: "när ett rättsfall påstod att ledarna för en utländsk regering brutit mot de mänskliga rättigheterna förvandlade Saylor Company en potentiell katastrof till en PR-fördel. Vårt arbete resulterade i internationell mediabevakning av landet som fokuserade på deras positiva prestationer och uppmärksammade regeringens ledarskap när de tog sig an ett svårt problem med de mänskliga rättigheterna."

För att förklara hur FAE klarade detta skulle det krävas en detaljerad genomgång av några sekelgamla principer gällande folkrätten, så en summering får duga här. Strategin var tvådelad. Först anlitade FAE UNICEF för att repatriera barnen och för att låna deras kvalitetsstämpel till ett rudimentärt ersättningssystem - $1,000 (11,169 kr) till alla som kunde bevisa att de hade varit kamelryttare och en maximal utbetalning på $5,000 (55,846 kr) till familjer vars barn hade dött eller blivit permanent handikappade. För att få pengarna var barnen och deras familjer tvungna att skriva på papper som avsade de rätten att söka kompensation på annat håll. Enligt dokumenten som FAE lämnade in som en del av sitt försvar i rättsfallet var UNICEF också kontraktsbundna att "maximera möjligheterna att bygga projektets identitet som FAE-finansierat." Ett alternativt sätt att uttrycka det på är att UNICEF fick betalt för att publicera och promota en berättelse som målade upp männen ansvariga för barnslaveriet som deras frälsare. Här ska UNICEF skämmas, för de följde entusiastiskt kontraktets villkor. 2007 uttryckte t. ex UNICEF:s dåvarande regionala director i Mellanöstern och norra Afrika sin uppriktiga uppskattning för de visionära ledarna i FAE som gjorde detta projekt till ett långsiktigt löfte om skydd och utveckling för alla påverkade barn." Det andra steget i processen var att vrida upp den politiska pressen på USA:s regering. I ett brev till USA:s dåvarande utrikesminister, Condoleeza Rice, bad han henne att "utöva ansträngningar" för att få stopp på de "negativa effekterna" av processen, FAE:s utrikesminister, shejk Abdullah bin Zayed Al-Nahyan beskrev sitt land som "en huvudsaklig partner i det internationella kriget mot terrorism." Shejk Al-Maktoum skickade ett liknande meddelande till den dåvarande presidenten George W. Bush i november 2007. USA:s regering erbjöd vederbörligen sitt stöd för en upplösning av processen under villkoren föreskrivna av FAE:s regering. Till sist nekades domstolar i Miami och Kentucky jurisdiktion, ingen hölls någonsin ansvarig, ingen blev någonsin ordentligt kompenserad och väldigt få mediahus, med HBO som notabelt undantag, tyckte någonsin att det var värt att granska detaljerna.

 

Var är media?

Bristen på mediabevakning av det här fallet var särskilt överraskande i Storbritannien med tanke på att ansökan om en juridisk process sammanföll med gulfstatens första stora räd mot en fotbollsklubb - öppnandet av Arsenals Emirates Stadium. Emirates Airlines ägs av Dubais regering och medan deras "Fly Emirates"-sponsorskap av flera europeiska klubbar tjänar ett mer tydligt kommersiellt syfte än Abu Dhabis ägarskap av Manchester City, eller Qatars ägarskap av Paris Saint-Germain, så utgör Emirates-varumärket en centralpelare i Dubais varumärkesstrategi. Dubai köpte namnrättigheterna till Arsenals arena 2004 och gjorde därmed sin relation med klubben djupare än deras sponsorskap av Real Madrid, Benfica, AC Milan, Olympiakos, Hamburg eller the New York Cosmos, men i allt hallaballo som ackompanjerade öppningen av arenan i oktober 2006 fanns det ingen som tyckte det var värt att kommentera det faktum att Arsenals nya gynnare stod inför åtal gällande barnslaveri. Historien upprepade sig själv två år senare när brittisk media inte noterade att flera medlemmar av Abu Dhabis kungafamilj, som just hade köpt Manchester City, stod inför anklagelser om slaveri i Belgien. En domstol i Bryssel dömde i det fallet nio Abu Dhabi-prinsessor i deras frånvaro, detta baserat på vittnesmål från en grupp tjänstefolk som flydde från Hilton Hotel och gick till den belgiska polisen. Som konstrast till detta ledde shejk Al-Maktoums involvering i barnslaveriet till att han och andra ledare i FAE hyllades som visionära humanister.

Om kamelryttarhistorien säger oss något så är det att det inte finns några lågvattenmärken för gulfledarna, det finns heller inga aktioner de anser vara för sanslösa då de kämpar om makten, och det finns inga större tveksamheter om att fotbollen nu är ett av nyckelslagfälten där deras rivaliteter kommer utkämpas. I maj 2018 avslöjade Tariq Panja att Saudiarabien och FAE står bakom ansträngningar för att dra igång ett världsmästerskap för klubblag, något som skulle gå på $25 miljarder (246,6 miljarder kr), en aktion med siktet inställt på att rycka till sig kontrollen över turneringar för elitklubbarna från UEFA. Gianni Infantinos försök att få igenom det misslyckades, det gjorde även hans ansträngningar för att ge en del av Qatars turnering 2022 till Saudiarabien och FAE, men gulfmonarkerna har fått upp vittringen, de vet att inget hästhuvud behöver skadas i förhandlingarna med Gianni Infantino och ni kan vara säkra på att de kommer komma tillbaka. Qatar kommer å sin sida att göra vad som än krävs för att få stå som värd för VM 2022, allt förutom att behandla mer än en miljon migrantarbetare bättre än trälar och skydda dem från sitt livshotande klimat. Så förvänta er att gulfstaterna kommer köpa och sponsra fler klubbar, förvänta er att de köper fler tv-rättigheter och förvänta er inte att deras gräl kommer att avta inom någon snar framtid.

 

Nästa avsnitt

Breddningen av fokuset i avsnitt 2 stillar kanske ilskan hos Manchester Citys fans som känner att deras klubb har blivit orättvist utvald för granskning, men fotbollsfansen som kan ta ett steg tillbaka från deras trånga stamlojaliteter kommer inse att berättelsen om gulfbarnslavarna tjänar som en varning för alla som bryr sig om spelets långsiktiga hälsa och inte bara om de kortsiktiga framgångarna för en klubb. Det skulle vara dåraktigt att låta någon grupp med kleptokratiska patriarker få kontroll över spelet, än mer så om det handlar om en grupp med en väldigt färsk historia med barnslaveri att addera till deras långa och blodiga brottsregister. Tyvärr kommer männen vars pengar nu stöttar upp stora delar av elitfotbollen att känna sig väldigt säkra på att de kommer kunna stärka sitt grepp om spelet. Och låt oss vara ärliga, om du kan komma undan med barnslaveri, då kan du förmodligen komma undan med vad som helst, eller hur?

Det avslutar den här förhandstitten på avsnitt 2 i serien! Avsnitt 3 kommer att ta sig en närmare titt på FAE:s geopolitiska slagkraft, och det kommer att dyka ner i anklagelserna om att männen bakom Manchester City anställde en person dömd för att ha förgripit sig på barn för att olagligt slussa pengar till en insamling till USA:s president Donald Trump och till sist kommer det att adressera hur FAE:s regering kallade in indiska specialtrupper för att kidnappa en prinsessa från Dubai som hade flytt landet på en yacht med en f.d fransk spion.

Under denna vidrigt varma sommar kan jag inte påstå att det hänt många grejor i United som fått mig att känna en sprudlande optimism inför säsongen 2018/19. Jag har en känsla av att jag kommer återkomma längre fram med vad det är som får mig att känna så. Sen kan mycket förändras snabbt och jag har såklart gärna fel och får senare se ett stormande United fullständigt köra över motståndarna både till höger och vänster, men baserat på några års rutin ser jag inte många tecken på det. Har t.o.m börjat förbereda mig så smått på en lång och kall säsong där det kommer krävas starkare saker än Icas dunkjuice för att hålla nerverna på plats. Guinness och Jäger finns ju alltid där, men nu har jag även upptäckt den belgiska djävulen Duvel. Den är rent dödlig och helt fantastisk. Egentligen är det ingen sessionsöl, såvida man inte planerar att avsluta sessionen totalt utslagen eller i en fyllecell. Det är alltså en konnässöröl som ska hällas upp i ett speciellt, tulpanformat, glas, så ska man njuta av den majestätiska skumkronan, spara den sista delen vätska i flaskan (bottensatsen) och sedan läppja i sig denna dryck och fullt ut njuta av smakerna i truten. Men p.g.a dess styrka och goda smak känns det onekligen som att kommer behövas ett antal sådana flaskor för att ta mig igenom kommande säsong.

 

För er som är intresserade kan ni se hur man slår upp en Duvel här:

Och inte kan jag påstå att vår solstråle till manager höjde min optimism i och med hans första presskonferens för säsongen igår:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/07/19/11550556-jos-mourinho-sager-att-forsasongen-ar-valdigt-dalig-pga-de-franvarande-vm-spelarna/

Det kan som vanligt med portugisen vara en massa spel och skit, men inte verkar han vara supersugen på att köra igång direkt. Hoppas att han åtminstone får betalt så han kan bo någonstans och äta sig mätt varje dag. Svaret på frågan om eventuellt fler spelarköp ser jag som en direkt passning till rövhålet Woodward, som en uppmaning till honom att dra ur tummen ur arslet och börja jobba!

Snacka om att man önskar att vi hade hittat en 21 år gammal Roy Keane och att han skrivit på för oss (efter att ha blåst en pisstinkande scouser rejält). Ja, idag (19/7) är det alltså 25 år sedan den magnifika besten från Irland skrev på för oss. Fy fan vad jag saknar honom!

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/07/19/11550581-hur-alex-ferguson-tog-roy-keane-ur-blackburns-grepp/

Mittfältaren blev en av Manchester Uniteds största men han hade nästan skrivit på för Kenny Dalglishs lag istället

   

Roy Keane var den enda spelaren Alex Ferguson ville addera till sin ligavinnande trupp sommaren 1993. Fotograf: Mike Hewitt/Allsport

 

 

 

 

AV: Rob Smyth, the Guardian, torsdag 19 juli, 2018:

 

 

Historiska ögonblick har ofta en episk kvalitet. Men ibland är allt som krävs för att förändra världen att några personer i kontorspersonalen får den där fredagskänslan. För exakt 25 år sedan - sommaren 1993 - förändrades fotbollsvärlden för alltid p.g.a att det administrativa teamet på Ewood Park lämnade kontoret i rätt tid. Om någon hade stannat kvar till senare på det kontoret hade Roy Keane blivit en Blackburn Rovers-spelare. Istället fick Alex Ferguson chansen att bevittna en av hans viktigaste övertidsvinster.

 

 

United hade precis vunnit deras första titel på 26 år men inte ens de kunde matcha den ekonomiska styrkan hos Blackburn, som hade Jack Walkers pengar att bränna. De hade besegrat United i jakten på Alan Shearer ett år tidigare, och de såg ut att vara på väg att göra det igen när Keane annonserade att han skulle lämna Nottingham Forest efter deras nedflyttning.

 

 

Blackburn-managern Kenny Dalglish träffade Keane efter den säsongen. Vid det tillfället hade Keane inte ens någon agent utan ackompanjerades istället av the PFA:s Brendan Batson. Han gillade Dalglish - "hans självklara intelligens och coola personlighet imponerade på mig" - och trots att han bad om £500,000 (i 1993 år värde: £989,255 = 12,19m kr) om året, samma avtal som Shearer hade, accepterade han till sist £400,000 (1993: 791,404 = 9,75m kr). De få timmarnas förhandlingar var avgörande: när Dalglish ringde Ewood Park för att se om någon kunde förbereda kontraktet, hade alla gått hem eller till puben. Han skakade hand på affären med Keane och sade att de kunde fixa kontraktet på måndagen.

 

 

Om Blackburn inte hade käbblat om £100,000 (1993: £197,851 = 2,43m kr) om året, deras motsvarighet till fyra pence (49 öre) under soffan, eller om någon hade stannat tills det var klart, då hade Keane skrivit på där och då. Istället åkte han tillbaka till familjehemmet i Cork dagen efter och firade som cirka 100% av alla 21-åringar i samma situation hade gjort. Han vaknade på söndagsmorgonen med en påträngande bakfylla, hans mun smakade öl och kebab, då kom hans äldre bror Pat in och sade att Alex Ferguson var i telefonen.

 

 

Ferguson hade spårat upp Keane efter att ha läst om hans diskussioner med Blackburn i tabloiderna. Medan några tidningar trodde att han hade andra transfermåltavlor - ett par sade att Carlton Palmer var hans förstaval - hade Ferguson och hans tränare bestämt att Keane var den enda spelaren de ville addera till den titelvinnande truppen. United-managern hade varit besatt av Keane sedan september 1990, då han dominerade i Forests 1-0 vinst på Old Trafford.

 

 

Ferguson säger att han tydliga laissez-faire-attityd helt enkelt berodde på att han hade lovat Forests nya manager Frank Clark att han skulle vänta på officiellt tillstånd om att få prata med Keane. När han fick tag i spelaren frågade Ferguson huruvida några papper hade skrivits på med Blackburn. En bakfull Keane mumlade, medan hans United-älskande familj samtliga stirrade uppspelt på honom, att han inte hade skrivit på någonting, så Ferguson föreslog nonchalant att de skulle träffas och snacka lite. "Från det ögonblicket," sade Keane i sin första självbiografi," skulle jag aldrig skriva på för någon annan klubb."

 

 

Dagen efter plockade Ferguson upp Keane på Manchesters flygplats och åkte tillbaka till sitt hus för en biljardmatch. "Jag gillade honom direkt," sade Keane. "Han var opåverkad, rolig och lugnande mänsklig. Han var även helt klart hungrig på fler pokaler." Och nya pokaler. Ferguson sade rakt ut till Keane att, med eller utan honom, skulle United dominera engelsk fotboll men att med Keane kunde de även vinna Europacupen. "Han knuffade," minns Keane, "på en öppen dörr." Oavsett om det var ett elegant säljargument eller något mer betydelsefullt så var Fergusons kommentar kusligt sann: sex år senare drog Keane United till Trippeln och tog dem till Europacupfinalen efter den där helt otroliga insatsen mot Juventus.

 

 

Keane tjänade 25% mindre i United än vad han skulle gjort i Blackburn. De erbjöd även Forest mer pengar, vilket betydde att United var tvungna att vänta ytterligare sex veckor innan de kunde slutföra transfern. Ferguson sade till Keane att om båda parterna höll sina nerver i styr skulle flytten till sist bli av. Med det sagt stack de båda iväg på sina respektive sommarsemestrar. Ferguson hade förlorat spelare förut medan han var på semester, mest notabelt Paul Gascoigne, men han var avslappnad gällande Keane. "När han såg mig i ögat visste jag att jag pratade med en fotbollsspelare som inte skulle bryta sitt ord."

 

 

Men det var precis det han gjorde mot Dalglish, som reagerade med en vulkanliknande ilska när Keane ringde upp honom. "Ingen gör detta mot Kenny Dalglish," sade han. "Du är ett litet svin och du kommer inte komma undan med det här." Keane kände sig obekväm då han inte höll sitt ord men rättfärdigade det med att det inte fanns någon fotbollsheder. De flesta inser det mot slutet av deras karriärer; Keane var 21.

 

 

Dalglish hotade t.o.m med att jaga ifatt Keane i Ayia Napa, dit han skulle åka med tre vänner på en killsemester. "Jag hade en fantastisk tid där," sade han senare. "Ingen på Cypern visste eller brydde sig om vilka vi var eller vilka vi trodde vi var. Roliga, oskyldiga dagar."

 

 

På ett sätt var det de sista oskyldiga dagarna, för Keanes liv förändrades när han blev en Manchester United-spelare. Under hans första säsong var han desperat osäker på sin tekniska skicklighet. Ett alkoholpåverkat snack med Robson, som uppmuntrade honom att lita på sin passningsskicklighet, var starten på hans utveckling från en box-till-box-orkan till en defensiv mittfältare med en allvarligt underskattad förmåga att passa bollen.

 

 

Med tanke på hans förmågor och inflytande, och hans sätt att alltid kräva den högsta standarden, är det bara naturligt att fundera på hur annorlunda engelsk fotboll kanske hade blivit om både Shearer, på toppen av sin karriär, och han hade spelat för samma klubb. Istället blev han den mest oersättliga spelaren i det bästa Manchester United-laget någonsin - och en påminnelse om att även i industrier som omsätter multimiljontals pund kan de konstigaste detaljerna förändra världen.

• Många Manchester United-spelare saknas från träningspassen

 

• Det finns en rädsla för att Sánchez kan komma att missa USA-turnén efter visumproblem

   

José Mourinho får klara sig utan 13 förstalagsspelare på Manchester Uniteds träningar i Los Angeles. Fotograf: John Peters Man Utd via Getty Images

 

 

 

 

AV: Jamie Jackson i Los Angeles, the Guardian, onsdag 18 juli, 2018:

 

 

José Mourinho har erkännt att Manchester Uniteds förberedelser inför den nya säsongen är "väldigt dåliga" då många av hans seniorspelare vilar efter VM och Alexis Sánchez kan komma att missa klubbens hela USA-turné p.g.a visumproblem.

 

 

United är i Kalifornien men Mourinho är där utan Sánchez, Paul Pogba, Romelu Lukaku, Marouane Fellaini, Marcus Rashford, Jesse Lingard, Marcos Rojo, Victor Lindelöf, Ashley Young, David de Gea, Nemanja Matic, Fred och Phil Jones.

 

 

De Gea, Matic och Fred kommer ansluta till truppen nästa vecka innan den tredje turnématchen mot Milan i Los Angeles. Men Mourinho sade: "Försäsongen är väldigt dålig. Det positiva är endast för de unga grabbarna som har en fantastisk möjlighet att träna med oss. Nästa vecka kommer De Gea, Matic och Fred vilket är bra, särskilt för Fred.

 

 

"Han är en ny spelare för oss men allt är väldigt dåligt och sedan åker vi till Storbritannien och ska spela i Premier League. Tv-bolagen var inte snälla mot oss i och med fredagsmatchen [mot Leicester den 10 augusti], vilket komplicerar fler saker.

 

 

"Så jag är orolig för jag tränar inte [med alla] och sedan åker jag till Premier League utan flera spelare. Men det är vad det är och vi måste försöka göra det bästa av det med spelarna vi har här."

 

 

Mourinho är även utan Diogo Dalot, den 19-åriga ytterbacken köpt från Porto för £19m (234,2m kr), p.g.a skada. Förlusten av Sánchez är ett särskilt bakslag för Mourinho vill ställa upp med en frontlinje bestående av chilenaren, Juan Mata och Anthony Martial mot Leicester.

 

 

"Det är väldigt illa, väldigt sorgligt, inte bra för honom, för mig, laget," sade managern. "Det finns ingen att skylla på, klubben anstränger sig. Jag måste respektera de US-amerikanska myndigheterna i deras visumprocess. Men förhoppningsvis kommer han till oss senare för det kan bli viktigt att jobba med Martial, Alexis och Mata - spelarna vi har i anfallet för starten på säsongen. Det finns ingen Lukaku, Lingard eller Rashford."

 

 

Mourinho ville inte binda upp sig för något gällande fler nyförvärv. "Jag har ingen aning. Jag kommer inte ljuga för er, jag kommer inte säga att någon är på väg eller att ingen är på väg."

 

 

Pogba var en drivande kraft i Frankrikes VM-triumf. Mourinho hoppas nu att mittfältaren till sist kan hålla i den formen över en hel säsong.

 

 

"Jag hoppas att han förstår varför han var väldigt bra. Det är poängen gällande hans insatsnivå och bidrag till ett vinnande lag: det är att förstå varför han var så bra särskilt under den andra halvan av turneringen, där han var fullständigt briljant."

 

 

Luke Shaw har lovat att bevisa för Mourinho att han ska vara förstavalet som vänsterback. "Självklart kommer jag se det på det viset," sade han. "De kommande fem matcherna [på turnén] handlar helt om fitness, men jag vill försöka bevisa för managern att jag kan spela i hans lag, inte bara i de här matcherna.

 

 

"När alla kommer tillbaka och alla är friska och redo vill jag fortfarande vara det första namnet i laguppställningen. Det är dags för mig att visa honom under de kommande fyra veckorna vad jag kan göra och varför jag förtjänar att vara i det här laget."

Klubbens produkt kommer skriva på ett fyraårskontrakt. Daley Blind (28) blir den dyraste Ajax-spelaren genom tiderna

   

Daley Blind blir den dyraste Ajax-spelaren någonsin.

Ⓒ HOLLANDSE HOOGTE

 

 

 

 

AV: Marcel van der Kraan och Mike Verweij, De Telegraaf, lördag 14 juli, 2018, kl 01:04:

 

Manchester United och Ajax har nått ett muntligt avtal gällande spelarens transferavgift: 16 miljoner euro (177,5m kr) och genom bonusar och andra tillägg kan summan sluta på 21 miljoner euro (232,9m kr). Detta har bekräftats av källor runt den engelska klubben. Det enda som återstår för spelaren med 54 landskamper för Nederländerna är några smådetaljer gällande de personliga villkoren, sedan kommer han att skriva på ett fyraårskontrakt på Johan Cruijff ArenA.

 

Ajax satte in sin chef och f.d Manchester-målvakten Edwin van der Sar vid förhandlingsbordet för att få till ett bra pris, men United fick ändå en bra ersättning för landslagsmannen som många andra klubbar i Europa var intresserade av. Manchester United ville ha en så hög summa som möjligt för Blind, eftersom holländarens ersättare kommer kosta runt 60 miljoner euro (665,6m kr). Engelsmännen förhandlar nämligen om ett köp av den engelska landslagsförsvaren Harry Maguire (Leicester City).

 

I och med Blinds ankomst, efter de tidigare köpen av Zakaria Labyad och Dušan Tadić, signalerar Ajax återigen att de är beredda att låta pengarna rulla för att åtgärda de fyra senaste årens pokaltorka. Båda klubbarna är helt överens och det enda jobbet som återstår är deras respektive advokaters, som måste få ner alla finansiella avtal och tillägg för de kommande fyra säsongerna på papper.