AV: Alexander Netherton, Eurosport, onsdag 27 december, 2017:

 

 

Manchester United supportrar bör skylla på Ed Woodward, Sir Alex Ferguson och Glazer-familjen när det gäller de flesta av klubbens nuvarande problem, det skriver Alex Netherton.

 

 

David Moyes avnjöt mindre än en säsong i Manchester United. Louis van Gaal fick två år, FA-Cupen och sparken. Jose Mourinho har äntrat sin första period som manager där det ställs allvarliga och ihållande frågor gällande huruvida problemen är självförvållade. Medan det finns legitima bekymmer kring Mourinho missar man poängen om man placerar större delen av skulden på honom. Det fundamentala problemet på Old Trafford är Ed Woodward och Glazer-familjen som anställde honom. Och det var, såklart, Ferguson som välkomnade dem till klubben.

 

 

Manchester Uniteds Bebe (t.h.) utmanas av Crawley Towns Dean Howell under deras match i FA-Cupen på Old Trafford i Manchester, norra England den 19 februari 2011. REUTERS/Phil Noble, Reuters

 

 

United togs över av Glazer-familjen 2005. Under åren som följde tog nästan finanskrisen dem, och United, ner i konkurs. Övertagandet byggdes på hundratals miljoner i skulder. Man tog genvägar, precis som med utgifterna på laget. Vad som presenterades för David Moyes när han tog över må ha varit en trupp som hade vunnit titeln, men det var också en trupp som hade gått på bensinångorna. Man behövde skeppa ut gamla spelare, och yngre, sämre spelare behölls medan en tidigare mer hänsynslös inkarnation av Ferguson hade skickat dem till Newcastle och Sunderland.

 

 

Michael Owen och Alex Ferguson. Eurosport

 

 

När finanskrisen slog till, den som knuffade United mot ruinens brant, började världens centralbanker tänka på något som kallas "flykthastighet". Med tillräckligt mycket pengar inpumpade i systemet och med tillräckligt låga räntenivåer var teorin att de skulle kunna stimulera ekonomin tillbaka mot tillväxt. På många håll fungerade det. Eurozonen är till sist på väg att blomstra och USA fick en relativt stark återhämtning jämfört med Storbritannien. T.o.m Storbritannien pumpade ut miljarder i kvantitativ lättnad, och höll landet gåendes framåt, även om det skedde sakta. Grundteorin är att om hastigheten är tillräcklig kan du börja skära ner skulder och ta världsekonomin förbi de gamla problemen.

 

 

Samma sak gäller på vissa sätt för managers. Moyes fick en sådan dålig hand av United - han lovades Cesc Fabregas, Leighton Baines och Gareth Bale, men fick bara Marouane Fellaini - att han ramlade bakom ledarna så snabbt att han aldrig kunde uppnå sin egen flykthastighet. Samtidigt som han begick så många egna misstag bedrogs han så rejält att han aldrig kunde få upp tillräckligt med fart för att komma ur Fergusons skugga.

 

   

Manchester Uniteds Marouane Fellaini och Jose Mourinho, manager i Manchester United, pratar efter att Fellaini fick rött kort i Premier League-matchen mellan Manchester City och Manchester United på Etihad Stadium den 27 april, 2017. Getty Images

 

 

Louis van Gaals första säsong var annorlunda. Han fick Radamel Falcao och Angel Di Maria. Han fick massor av pengar. Det var tillräckligt för att ta fjärdeplatsen, men den andra säsongen löstes upp i kaos under hans ledning. Han gjorde fotbollen så tråkig att supportrar mådde illa på matcherna. Men t.o.m han fick höra att Sergio Ramos var på väg, bara för att svikas av Ed Woodward.

 

 

Han borde ha gjort bättre ifrån sig under sin andra säsong, helt klart, men han kunde inte trolla när han hade Phil Jones och Chris Smalling i försvaret, samtidigt som Wayne Rooney drog med sig hela laget ner. Till sist skapade han, genom sin taktik, ett lag som aldrig kunde utvecklas oavsett hur mycket pengar han skulle ha fått efter FA-Cupvinsten. Hans brister utgjorde ett skydd för Woodwards tydliga inkompetens.

 

 

 

 

 

Sedan vidare till Mourinho. Portugisen har fått Paul Pogba och Romelu Lukaku. Han har även plockat in Nemanja Matic, Henrich Mchitarjan, Eric Bailly, Victor Lindelöf och Zlatan Ibrahimovic. Det har inte varit några katastrofer, men ingen av dem har varit överväldigande succéer, åtminstone inte än. Om vi ska vara ärliga så kommer det förmodligen istället att komma mer från Pogba, Lukaku, Matic, Bailly och Lindelöf, vilket inte är något dåligt läge.

 

 

Manchester United-managern Jose Mourinho med Manchester Uniteds exekutiva vice ordförande Ed Woodward och Sir Bobby Charlton. Reuters

 

 

Men United har fortfarande ingen senior högerback. Att låtsas att Antonio Valencia är en försvarareär endast till Woodwards undsättning. De har endast två hyfsade mittbackar och ingen vänsterback man kan lita på. Ingen mittfältare att ersätta Matic eller Pogba med när det rä nödvändigt. De har tre yttrar, några av dem dubblerar som anfallare. Mourinho bad om fler försvarare och han bad om fler yttrar. Woodward har lämnat honom med Luke Shaw, Smalling och Jones. Han levererade ingen ytter.

 

 

Inters Ivan Perisic. Getty Images

 

 

Det finns problem i United, några skapade av Mourinho. Han är för konservativ när han har de flesta av sina spelare tillgängliga. Hans offentliga vrede fungerar för honom lika ofta som det blir ett bakslag. Det verkar som om hans inställning till offensiven är att sätta ihop många bra spelare tillsammans och hoppas att det är tillräckligt. Han har inte coachat sina undermåliga spelare till att bli bättre överhuvudtaget. Inget av detta är i närheten av misären som uppnåddes under Moyes eller Van Gaal. Och det finns inget alternativ som både är tillgänglig och som man direkt känner skulle förbättra saker och ting.

 

 

Manchester Uniteds engelska försvarare Chris Smalling närvarar vid en presskonferens kvällen innan UEFA Champions League matchen i Grupp A mellan FC Basel och Manchester United den 21 november, 2017 i Basel. Getty Images

 

 

Men Woodward har inga problem med att låta Mourinho gissa hur hans framtid ser ut. Huruvida han kommer få fler spelare och huruvida han kommer få ett nytt kontrakt. Det är han som har lett fem år som har gjort United fansens rastlösa, och United är inte längre det dominerande Premier League-namnet. Han har ett beslut att fatta.

 

 

Till sist och syvende är det bara han som kan ge en manager vad han ber om, med tanke på att han pekar på de enorma summorna han fortsätter att dra in, och låta Mourinho få fortsätta på rätt väg. Eller så kan han tvinga honom att leva på relativa ransoner med vetskapen om att det kommer leda till underprestationer. En tappad form kommer sänka vilken manager som helst som inte har resurserna för att ta sig igenom korta och mellanlånga problem, samtidigt som han försöker adressera djupare problem.

 

 

Om vi utgår från tidigare bevis bör vi anta att Woodward inte kommer stötta Mourinho, precis som blev fallet med hans två senaste managers, och att samma cykel av dålig trupphantering kommer sänka vilken manager som än efterträder honom. Den dubbla Champions League-vinnaren har begått många misstag, men trots de två 2-2 matcherna i rad mot Leicester och Burnley på sistone skulle det vara ännu ett misstag att tro att han ens är i närheten av att vara den huvudsakliga syndaren bakom Uniteds problem.

 

Jose Mourinho bredvid Ed Woodward.

 

 

 

 

AV: Jeremy Wilson, Daily Telegraph, lördag 23 december, 2017:

Jose Mourinho framkallar inte lätt sympati men då vi når halva distansen i Premier Leagues titelrace växer känslan att de som är så missnöjda med Manchester Citys procession siktar in sig på fel måltavla.

Manchester Uniteds fotboll är tydligen negativ. För många småaktiga gräl. Framgångarna är inte värda metoderna och aggressionerna. Samtidigt som avundsjuka blickar riktas mot the Etihad Stadium. För att summera det hela går den grundläggande kritiken ut på att Mourinho uppträder exakt som Mourinho har gjort under i princip hela sin karriär.

Det betyder pokaler, absolut, men även obevekliga distraktioner, en viss typ av kontringsfotboll i de största matcherna och en väldigt definitiv känsla av att ett abrupt slut kanske aldrig är så långt borta. Frustrationen, summerad av Eric Cantona, förstärks såklart endast av Pep Guardiolas exemplariska arbete på andra sidan stan.

"Jag kan inte förstå varför United skulle ta en manager som spelar på ett defensivt sätt," sade Cantona. "Jag älskar Mourinho, men jag föredrar sättet Guardiola spelar på, och jag skulle föredra honom som manager för Manchester United. Det är mer logiskt." Det var det verkligen och det är därför, bortom en viss punkt, den konstanta dekonstruktionen av Mourinho sker utan måltavla.

Du kan lika gärna såga Nemanja Matic för att han inte passar en boll med Kevin De Bruynes kreativa blick. Vi bör istället stå emot vår besatthet med männen på tränarbänkarna och ställa några andra frågor. Som till exempel, satt Uniteds vice ordförande Ed Woodward verkligen bara tillbakalutad och såg på när Guardiola, medan Louis van Gaal hade det tufft, klargjorde att han tänkte lämna Bayern München efter endast tre säsonger?

Och under de nästan fem åren som nu har gått sedan David Gill och Sir Alex Ferguson lämnade, är inte den största förklaringen för deras misslyckanden på planen inte managerna, utan misstagen av de som både väljer dem och säger ja eller nej till stora transferbeslut?

Uniteds senaste Premier League-titel kom 2013 och sedan dess är deras genomsnittliga slutposition mellan femma och sexa. T.o.m när Ferguson ställdes mot både Arsenals och Chelseas bästa lag någonsin under mitten av 2000-talet, gick han aldrig mer än fyra säsonger utan en titel.

Det är oklart vilka frågor som ställs av Glazer-familjen men man skulle kunna tänka sig att de kanske funderar på hur den största perioden med spenderade pengar också sammanfaller med deras sämsta resultat på planen. Det är verkligen svårt att förställa sig att deras närmaste motsvarigheter i Spanien och Tyskland - Real Madrid och Bayern München - skulle hålla sig avslappnade under liknande omständigheter.

Att förstå till vilken grad Woodward någonsin var ute efter Guardiola är ämne för motstridiga berättelser. Den mest populära säger att det på något sätt hela tiden var klart med City och att alla eventuella försök var dömda att misslyckas.

Om det är så, för en klubb med Uniteds ära, heder och historia, känns det som ett extraordinärt accepterande. Dessutom går det emot Guardiolas egen version. "Jag träffade ordföranden Khaldoon Al Mubarak under min sista period i München och de visade mer intresse än någon annan klubb och det var så viktigt," sade han.

"De sade: 'Vi vill ha dig, inte bara för de hypotetiska titlarna du kommer vinna, eller vad du har vunnit tidigare. Vi vill ha dig.' Det är därför jag bestämde mig för att komma hit. Och tro mig, jag ångrar ingenting."

Känslan av att United inte gjorde något seriöst försök stöttas av Graham Hunter, en journalist baserad i Katalonien och författare till boken Barca: The Making of the Greatest Team in the World. Hans information går ännu längre, han menar nämligen att Guardiola faktiskt hela tiden var enormt attraherad av Uniteds traditioner och prestige.

Som spelare refererade Guardiola till erfarenheten av att spela för Barcelona 1994 på Old Trafford som grundläggande i hans beslut att söka erfarenheter utanför Spanien. "När han först föreställde sig att bli tränare i England, ville han leda Manchester United," sade Hunter. "Han pratade upprepade gånger om att andas in ren fotboll i England och att han var galen i traditionen, historien och atmosfären hos Manchester United. Jag tror fortfarande att om United hade ansträngt sig ordentligt innan Guardiolas sista säsong i Bayern började, och innan han hade engagerat sig för City, då var det väldigt troligt att han hade sagt ja."

Andra kollegor till Guardiola sades vara "väldigt, väldigt överraskade" att det visades så lite intresse och ansträngning för att det skulle bli av. En avgörande punkt, säger de, är att Guardiola även kunde ha valt City när han gick till Bayern München 2013, men han svängde till tyskarnas fördel p.g.a lockelsen av en institution stöpt i en sådan historia.

Guardiola visste tydligen också allt om Uniteds berättelse, inklusive hela Busby-eran, och de kunde säkerligen ha presenterat ett skapligt insäljningsarbete. Det är inte som om att vad Guardiola har gjort den här säsongen i City borde komma som någon stor överraskning. Ja, han ärvde underbara trupper i Barcelona och Bayern men att sedan leda varje klubb till en trippel av ligatitlar, samt nå semifinalerna i Champions League under sju raka säsonger - samtidigt som man spelar med en sådan distinkt bollinnehavsstil - underströk redan värdet han personligen adderar.

Allt detta leder till bredare frågor gällande United och deras struktur. Avsaknaden av en självklar director of football-person som är försänkt i den nätliknande fotbollsvärlden med spelare, agenter och exekutiva har blivit alltmer slående. Woodward har helt klart varit enormt framgångsrik rent kommersiellt men det har varit svårt efter Ferguson att uttyda någon bredare strategi i rekryteringen av spelare eller managers på samma sätt som har varit så tydligt i Manchester City.

Vem är Uniteds motsvarighet till Txiki Begiristain? T.o.m hos Arsenal, där det vid en ren jämförelse har förekommit en dominant managerstruktur runt Arsene Wenger, har planeringarna för livet efter fransmannen tydligen fått fart på ett sätt som helt enkelt inte verkar hända hos United.

Instinkten hos fans och journalister är att alltid titta mot managers för att få insikt och förklaringar, men då vi går igenom avståndet som existerar nu mellan United och City, måste vi titta djupare. Och den centrala förklaringen har garanterat mindre med eventuella brister hos Mourinho att göra, istället handlar det om planeringsarbetet ovanför honom när den stora möjligheten skrek rakt ut.

Den brasilianska skönheten Suzy Cortez gick ut på sociala medier för att "annonsera" värvningen av de Rödas stjärna

   

 

 

 

 

AV: Jake Lambourne, the Sun, måndag 1 januari, 2018:

 

 

F.D Miss BumBum-vinnaren Suzy Cortez har gått ut på Twitter för att välkomna Philippe Coutinho till Barcelona.

 

 

Liverpool-stjärnan har sammanlänkats rejält med en flytt till Nou Camp och transfern kan vara på väg att närma sig en lösning.

 

 

Miss BumBum-mästarinnan Suzy Cortez gick ut på sociala medier för att välkomna Liverpool-stjärnan Philippe Coutinho till Barcelona.

 

 

 

   

 

 

 

I två separata tweets välkomnade mästarinnan från 2015 de Rödas ess till La Liga-jätten, detta efter att ha photoshoppat in den f.d Inter Milan-mannen i en Barca-tröja.

 

 

Tidigare höll den brasilianska skönheten upp en skylt med texten: "Välkommen Coutinho till FC Barcelona."

 

 

Och hennes tweet kommer just efter det att Nike "annonserade" att 25-åringen hade slutfört sin flytt till Ernesto Valverdes lag.

 

 

Sportklädesjätten gjorde reklam för Barcelona-tröjor med Coutinhos namn på på deras hemsida i en jättestor blunder för det amerikanska företaget.

 

 

 

   

 

 

 

 

 

Tillsammans med rubriken "Där magin sker" stod det följande på reklamen: "Philippe Coutinho är redo att lysa upp Camp Nou.

 

 

"Köp ditt 2017/18 Barcelona-ställ med Magikerns namn på.

 

 

"Agera snabbt - gratis namntryckning endast till den 6 januari."

 

 

Nikes reklam plockades bort efter en timme och enligt the Telegraph kommer Merseyside-klubben nu att kräva en "astronomisk" avgift från det spanska laget efter blundern.

 

 

Nikes hemsida sade att Philippe Coutinho redan var en Barcelona-spelare.

 

 

 

Efter att ha avböjt tre bud i somras från Barcelona för deras värdefulla spelare förbereder sig bossen Jurgen Klopp på ett bud på £130 miljoner (1,52 miljarder kr) för sin storstjärna.

 

 

Och den f.d Borussia Dortmund-managern har redan kollat in hans potentiella ersättare - West Hams Manuel Lanzini.

 

 

Cortez är inte främmande för att hamna bland rubrikerna, detta efter att ha påstått att hon kan förutspå VM-vinnaren genom att bara använda sin rumpa.

 

 

Hon har även blockerats av Lionel Messi efter rapporter om att hon skickat den argentinska maestron sexiga bilder.

Manchester United-mittfältaren gav Leonie Borek ett par av hans använda fotbollsskor som ett minne efter att ha legat med henne efter hans lags 2-1 förlust mot Manchester City

   

Manchester United-esset Jesse Lingard låg med ett fan efter att ha förlorat mot Manchester City tidigare den här månaden.

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Stephen Moyes och Dean Wilkins, the Sun on Sunday, söndag 31 december, 2017:

 

 

ENGLANDS-esset Jesse Lingard hade sex i en bubbelpool med en storbystad singelmamma - dagar innan han firade sin födelsedag med sin modellflickvän.

 

 

Den dubblerande Manchester United-stjärnan låg med Röda Djävlarna-supportern Leonie Borek timmar efter hans lags 2-1 förlust mot rivalen Manchester City.

 

 

Lingard, som hade tjatat på henne för att få sex på sociala medier, lämnade sedan Leonie med ett par signerade fotbollsskor märkta med hans tröjnummer 14 som ett minne.

 

 

Han gick sedan vidare och firade sin 25-årsdag med den amerikanska Instagram-modellen Jena Frumes, som han har dejtat i ett år.

 

 

Mittfältaren Lingard, utbytt under City-matchen, fixade så att Leonie plockades upp av en kompis och kördes till hans £3 miljoners (35,3m kr) hem i Cheshire några timmar efter slutsignalen den 10 december.

 

 

Röda Djävlarna-supportern Leonie Borek sade att hon låg med fotbollsspelaren tre gånger den 10 december.

 

   

Jesse har dejtat Instagram-modellen Jena Frumes ett år.

 

 

 

Hon reste ivrigt till herrgården och förväntade sig vin och god mat.

 

 

Men istället blev hon chockad då hon såg Lingard sitta i sin träningsoverall och äta Domino's pizza och dricka Disaronno-likör med lagkamraten Marcus Rashford och en annan kompis.

 

 

Leonie, 32, berättade att Lingard och hans kompisar spelade kort och tittade på fotboll på en plattskärms-tv innan Rashford och den andra mannen stack - och då blev det riktig action.

 

 

Hon sade att hon och Lingard låg med varandra tre gånger och morgonen efter gav stjärnan, som har åtta landskamper, henne ett par gamla träningsskor och bad en kompis att köra henne till tågstationen.

 

 

Leonie har senare stämplat Jesse som en "love-rat" efter att ha legat med honom tre gånger i hans £3 miljonershem (35,3m kr) i Cheshire.

 

 

 

Hon är mamma till ett barn och kommer från Sheffield och säger att hon känner sig "utnyttjad" av Manchester United-mittfältaren.

 

   

En bild på Leonie iklädd en av Jesses Manchester United-träningströjor.

 

 

Jena flög 5,200 miles (8,368 km) från LA till Manchester för Lingards födelsedag den 15.e december.

 

 

Tidigare ikväll stämplade Leonie - som hade på sig en av hans United-träningströjor - stjärnan som en "love rat" efter att ha läst om henne i The Sun.

 

 

Hon blev även chockad av att se pin-up-modellen Jena posta sina egna intima onlinefoton där hon poserar i Lingards fotbollsställ.

 

 

Administrationsassistenten Leonie, mamma till ett barn från Sheffield, sade till The Sun on Sunday att hon känner sig "utnyttjad".

 

 

Modellen Jena postade en bild på sig själv iklädd en liknande Manchester United-tröja.

 

 

Jena bor för tillfället i LA och flög mer än 5,000 (8,046 km) miles för att vara med Jesse på hans födelsedag.

 

 

Hon sade: "Jesse är bara en liten pojke i ett stort hus med en flashig livsstil. Han har inte en aning om hur man behandlar en kvinna och det är vidrigt hur han har betett sig.

 

 

"Han jagade efter mig med endast en sak i huvudet och han slutade inte förrän han fick det.

 

 

"Jesse gnällde för mig om att han inte hade haft sex på länge. Det är tydligt att sex är allt han har i huvudet."

 

 

Stjärnan, som tjänar £100,000 (1,17m kr) i veckan, kontaktade Leonie efter att en United-lagkamrat visade honom en Snapchat-bild på henne förra månaden.

 

 

Jesse firade sin 25-årsdag med si långvariga flickvän bara dagar efter sexet med en annan kvinna.

 

 

 

Jesse sägs ha tjatat och tjatat på Leonie om att få ha sex på sociala medier innan hon gick med på att träffas.

 

 

 

Hon skickade över sina detaljer och Lingard skickade omedelbart ett privat meddelande.

 

 

Han bad om Leonies telefonnummer så att de kunde chatta på WhatsApp.

 

 

Sedan skickade de flera flörtiga meddelanden och Lingard frågade: "Är du bra på massage?"

 

 

Han gnällde om att han "inte fått det på jättelänge" och varnade henne om "att det är bäst du sparar lite energi" när hon sade till honom att hon var trött efter en lång arbetsdag.

 

 

Leonie berättar hur Lingard bad henne att komma till hans hem - eller till lagets hotell när han var iväg med klubben.

 

 

Jesse poserar här bredvid ballonger som bildar hans smeknamn J Lingz på hans födelsedag.

 

 

 

Hon sade att fotbollsspelaren först bad henne att komma till Uniteds hotell i London kvällen innan lagets Premier League-match mot Arsenal den 2 december.

 

 

Leonie tillade: "När jag sa nej till att träffa honom kvällen innan matchen sa han att han kunde fixa biljetter så jag kunde se matchen.

 

 

"Han ville att jag skulle åka med tåget tillbaka till Manchester med honom efter matchen. Det var bisarrt. Han borde ha varit fokuserad på matchen - det är vad han får betalt för. Inte jaga sex."

 

 

Jena blev berömd efter att ha varit med i Maria Careys ex-mans komedishow Wild N' Out.

 

 

Hon träffade fotbollsspelaren för ett år sedan och behöll kontakten med honom efter ett antal dejter.

 

   

Leonie säger att Jesse "inte har någon skam eller respekt."

 

 

Faktum är att Lingard gjorde två mål när United vann med 3-1 borta mot Arsenal.

 

 

Duon fortsatte att skicka meddelanden till varandra och Leonie gick till sist med på att träffa Lingard åtta dagar senare.

 

 

Klockan 15:37 (engelsk tid), mindre än en timme innan den stora avsparken mot ärkerivalen City, frågade stjärnan henne: "Vill du komma till klockan 20:00?"

 

 

Och han fortsatte arrangera deras rendezvous endast en timme efter slutsignalen.

 

 

32-åringen anlände till fotbollsspelarens hus och förväntade sig vin och god mat men blev chockad när han satt och tittade på tv.

 

 

 

Leonie tog tåget till Manchesters Victoria Station dit fotbollsspelaren hade skickat en kompis för att hämta henne klockan 20:20.

 

 

Under den 45 minuter långa resan FaceTimeade Lingard Leonie - gjorde grimaser och skojade - innan hon till sist anlände och fann honom med Rashford och deras kompis.

 

 

Leonie sade: "Det var bara lite konstigt, inte precis vad du kallar en romantisk första dejt.

 

 

"Det var bara Marcus Rashford som verkade kunna uppföra sig. Han var vänlig och drack inte som de andra två."

 

 

Leonie sade att hon började ha sex med Lingard alldeles efter det att Rashford och hans kompis hade stuckit, runt klockan 23:00.

 

 

Hon sade: "Han gick in till hans bastu- och poolområde och väntade på mig på ett massagebord.

 

 

"Vi bytte sedan till jacuzzin och hade sex i den. Senare gick vi upp på övervåningen och hade sex på nytt i hans säng innan vi somnade.

 

 

"Nästa dag agerade han igen, sade till mig att han älskade att ha sex på morgonen."

 

 

Efter den dagen fortsatte de två att skicka sms och Leonie övertygades om att de skulle fortsätta träffas.

 

 

Men hon blev chockad några dagar senare när hon läste att Lingard hade bjudit in sin 24-åriga flickvän för att fira hans födelsedag.

 

 

Fotbollsspelaren och Jena lade upp bilder på sociala medier tagna inne i köket på hans herrgård.

 

 

På en bild, sedd av hans 2,5 miljoner Instagram-följare, poserade han bredvid guldballonger som bildade hans smeknamn J Lingz.

 

 

Administrationsassistenten har efter allt detta blästrat 25-åringen för hans otrohet.

 

 

 

Jena postade detaljer från deras party - inklusive en intim video där stjärnan dansar i sitt kök.

 

 

Paret gick sedan ut med några kompisar för att fira födelsedagen, då poserade de vid en födelsedagstårta.

 

 

En arg Leonie konfronterade Lingard via sms, men han sade till henne att ignorera rapporterna.

 

 

Hon sade följande till The Sun on Sunday: "Varför vara otrogen mot en sådan vacker flickvän? Han har helt klart ingen skam eller respekt."

 

 

 

 

Lingard och Jena träffades för ett år sedan i USA och behöll kontakten efter flera dejter.

 

 

Hon bor för närvarande i LA efter att ha flyttat till Kalifornien för att uppfylla sin dröm om att bli en skådespelerska.

 

 

Hon har tagit examen vid North Carolina Central University, där hon studerade teater och dans.

 

 

Jena blev berömd efter det att Mariah Careys ex-man Nick Cannon bad henne att medverka i hans komedishow Wild N' Out i USA.

 

 

Lingard dejtade tidigare Emma Hyde, som kommit tvåa i Miss Rochdale-tävlingen, men de gick isär 2016.

 

 

Han har varit på Old Trafford sedan han var sju och har gått igenom deras akademi för att sedan bli en regelbunden förstalagsspelare.

 

 

Han har fler än 100 framträdanden för klubben sedan debuten 2014. Hans målgörarform den här säsongen tros komma att leda till en plats i Gareth Southgates trupp till sommarens VM-turnering i Ryssland.

* Manchester Uniteds Ed Woodward är en liten pojke som opererar i en värld av män

 

* Jag är inte säker på att han visste vad han gav sig in på när han anställde Jose Mourinho

 

* Mourinho har inget intresse av att vara långt bakom Pep Guardiolas Manchester City

   

Manchester United-chefen Ed Woodward är en liten pojke som opererar i en värld av män.

 

 

 

 

AV: Oliver Holt för the Mail on Sunday, söndag 31 december, 2017:

 

 

Kampen för att tygla Manchester Citys dominans i den engelska fotbollen 2018 kommer inte bli oblodig.

 

 

Självrannsakan har redan börjat gällande hur City kan ligga så långt före och Jose Mourino är utredningsledare.

 

 

Det kommer att komma offer bland de andra lagen för deras misslyckande med att hålla samma tempo som Pep Guardiolas lag. Om jag var Ed Woodward skulle jag börja se mig själv över axeln.

 

 

Manchester Uniteds exekutiva vice ordförande är n liten pojke som opererar i en värld av män. Han är som en som är ny på jobbet och inte har en aning om vad han ska göra. Han går runt med ett uttryck som om han vore katten som fick grädden, trots att hans klubbs stadsrivaler är de som visat honom hur man ska göra.

 

 

Jag är inte säker på att han visste vad han gav sig in på när han anställde Jose Mourinho som klubbens manager men jag tror att han är på väg att få reda på det.

 

 

Det är många saker jag inte gillar med Mourinho. Det har ni kanske noterat. Men jag vet också att han är en vinnare, att hans facit som manager kräver den största respekten och om en klubb ger honom medlen att jobba med har han gjort det till en vana att få jobbet gjort.

 

 

Jag tror inte heller, trots misstagen han har gjort den här säsongen och negativiteten och rädslan som har satt sig i Uniteds spel under deras största test, att Mourinho är huvudsaken som står i vägen för att United ska tvinga in sig själva i en position nästa säsong där de kan bjuda på en trovärdig utmaning till Citys överlägsenhet.

 

 

Nej, Uniteds största problem är deras ägarskap. Glazer-familjen och deras tjänsteman, Woodward, verkar inte ha någon större vision för klubben förutom att tjäna pengar på den. Istället för utveckling har de styrt över förtvining och självbelåtenhet.

 

 

Sir Alex Ferguson var Glazer-familjens kamouflage, men under åren sedan hans pensionering har deras nakenhet exponerats.

 

 

Glazer-familjen kom undan med underinvesteringar under några år p.g.a framgångarna under Ferguson. Folk kallade det "Fergie återbäringen". Men nu kommer de inte undan med det längre.

 

 

De äger världens största klubb men trots att vi vet att de hamnat på efterkälken efter David Moyes och Louis van Gaals regeringstider så spenderade både City och Chelsea mer än dem i somras.

 

 

Jag är inte säker på att Woodward visste vad han gav sig in på när han anställde Mourinho.

 

 

Och nu börjar Mourinho vrida upp värmen runt dem. Det är det han gör. Han är inte rädd för interna konflikter. Woodwards roll i United är på väg att hamna under en intensivare lupp nu.

 

 

Mourinho-historiker kommer berätta för oss att det här lär bli starten på en ny fas i relationen mellan managern och klubben, där han börjar sätta en obeveklig press på United för att få igenom sina krav.

 

 

Han har inget intresse av att vara manager för en klubb som ligger mil bakom Guardiolas City och inte få resurserna för att kunna mäta sig med dem. Mjukt, för tillfället, börjar han agitera. Woodward lär försöka förbereda sig själv, för vägen kommer nu att bli gropig.

 

 

För ett par månader sedan skrev en journalist som står Mourinho nära en rapport som pryddes av rubriken "Jose Mourinho kan komma att lämna Manchester United då portugisen har blivit alltmer frustrerad på Ed Woodward".

 

 

Rapporten sade att Mourinho hade klagat på "onödig byråkrati och ineffektiv organisation på Old Trafford och Uniteds träningsanläggning Carrington".

 

 

Den adderade: "En tveksamhet inför att implementera rekryteringsbeslut och en ovilja att matcha pengapåsarna som delas ut till nyckelrivaler i England och Champions League återfinns bland konfliktpunkterna."

 

 

Det var början. Förra veckan började Mourinho föra ut saker och ting öppet. Han sade att de £300 miljonerna (3,52 miljarder kr) United spenderat på transfers sedan han klev in som manager inte var tillräckligt.

 

 

Han följde vidare på samma tema i fredags. "Klubben har investerat mycket pengar," sade han. "Problemet är inte pengarna vi har investerat. Problemet är pengarna de andra klubbarna investerar.

 

 

"Det är ett problem att andra med bättre trupper, med bättre stabilitet, med fler valmöjligheter - de fortsätter att investera. När vi köpt spelare under de två senaste åren är det för att ersätta folk.

 

 

"Så om vi nästa sommar köper en mittfältsspelare, är det inte för att förbättra vår trupp. Det är för att ersätta Michael Carrick. För att förbättra vår trupp på mittfältet skulle vi behöva köpa två spelare."

 

 

Och vet du vad? Mourinho har rätt. Och för en gångs skull beundrar jag honom för att han påpekar det. Han synar Woodwards bluff precis när den behöver synas. Absolut, United har spenderat en helvetes massa pengar. Men Glazer-familjen har tagit ut en helvetes massa pengar ur klubben också. Om de vill vara med och konkurrera, måste de gräva djupare.

 

 

Är Woodward mannen som kan hjälpa Mourinho att få jobbet utfört? Är han lika slipad som andra storklubbars exekutiva, som David Gill, David Dein, Daniel Levy eller Marina Granovskaja? Jag tror inte det.

 

 

Woodward var helt klart extremt duktig på sitt tidigare jobb som klubbens kommersiella director men hans facit i hans nuvarande roll pekar på att han är mycket bättre på att plocka in nudelpartners än fotbollsspelare till förstalaget.

 

 

Titta på spelarna i Mourinhos 18-mannatrupp som haltade sig fram till 2-2 mot Burnley på Old Trafford på Annandagen och det är tydligt att ungefär en tredjedel av de inte är tillräckligt bra för ambitionerna som en klubb som United borde ha.

 

 

Låt oss för ett ögonblick lämna Woodwards nyligen avslöjade och pinsamt andefattiga jobbpresentation till Jurgen Klopp 2014 åt sidan, det där om att Old Trafford var "som en vuxenversion av Disneyland" - vilket doftar som en man och en filosofi betydligt mer bekymrade om glitter och image än någon sorts substans - och låt oss istället koncentrera oss på Uniteds kulspruteliknade attityd till spelarrekryteringar.

 

 

United-legendaren Gary Neville påpekade nyligen i Sky Sports att sju spelare i Uniteds startelva i ligamatchen mot West Brom den här månaden kom från Ferguson-eran. "Rekryteringen har varit ryckig," sade Neville. "Den har varit väldigt utspridd."

 

 

United må vara den största klubben i världen med kommersiella intäkter som överskuggar summorna andra kan dra in men det betyder inte att de har råd att slösa bort hundratals miljoner pund på dåliga köp och en fruktansvärt inkonsekvent transferpolicy.

 

 

Rädslan hos många i United går ut på att Woodward helt enkelt inte har vad som krävs för jobbet. Vill du plocka in en ny traktorpartner i yttre Mongoliet, då är han din gubbe. Vill du ha en övertygande transferpolicy, då kanske han inte är rätt person.

 

 

När Mourinho är chef för din fotbollsklubb har du en manager som ser fotbollen som ett evigt tillstånd av psykologisk krigsföring.

 

 

Woodward är nu på väg att få reda på hur det är att vara fienden.

AV: Oliver Kay, chefskorrespondent på fotbollen, The Times, lördag 6 januari, 2018:

Det kommer fortfarande som en tillfällig överraskning när man öppnar The Times och ser en annons för en kommande match på the Etihad Stadium. Det råder konsensus om att Pep Guardiola har fått Manchester City att spela den bästa fotbollen Premier League har sett på flera år, varje match erbjuder chansen att få se mästarklass, men den nationella annonskampanjen berättar för dig att det finns biljetter att köpa för den hetaste showen i staden.

För vissa rivaliserande fans är det en källa till munterhet. De kan kanske inte njuta av Citys fotboll, men erbjud dem en skärmdump av några tomma stolar i bakgrunden och de rullar runt på golvet av skratt. "All den talangen och de kan ändå inte sälja ut arenan, eh?" Fast det gör City nästan alltid. De har haft 49 Premier League-matcher sedan de expanderade kapaciteten till 55,097 och nästan helt utan undantag så har de enda osålda biljetterna funnits på bortasektionen.

Cupturneringarna har varit en annan femma. Medan de såg Citys 3-1 vinst mot Watford i tisdags bombarderades fansen med påminnelser på storbildsskärmen om biljettillgänglighet till dagens match i FA-Cupens tredje runda mot Burnley, tisdagens första Carabao Cup-semifinal av två mot Bristol City och t.o.m Champions League-matchen mot Basel i mars. Men det kommer fram att även dagens match är utsåld. Tisdag kväll är en annan sak; vuxenbiljetter kostar från £15 (176 kr) (medlemmar) eller £20 (234 kr) (icke-medlemmar) och de under 18 år kan gå in för endast £5 (59 kr), men deras tredje hemmamatch på åtta dagar, en tv-sänd kvällsmatch, visar sig bli svår att sälja ut vid en tid då många känner av det ekonomiska greppet.

Men äldre City-fans kommer berätta för dig att det inte varit enkelt att omfamna förträffligheten. Faktum är att det har funnits tider i deras historia, särskilt under de senare åren på Maine Road, när de verkade frossa i motgångar. 1995-96, som slutade med att de åkte ur, var deras genomsnitt i ligan 27,869, deras bästa siffra på fem år. Den förödmjukande 1997-98 säsongen, när de åkte ur andradivisionen och ner i den tredje, såg man den siffran stiga till 28,196, deras bästa på 16 år. Den växte igen till 28,261 säsongen efter, en bister men till sist framgångsrik kamp för uppflyttning från pyramidens tredje steg. Och det är när de minns dessa tider som Citys supportrar måste skratta åt det frekventa hånet - som inte riktigt går ihop med pratet om "Emptihad" - där motståndarna frågar "Where were you when you were shit?"

Vi vet alla att City har förvandlats bortom igenkänning sedan dess, först i och med flytten genom staden och sedan genom frikostigheten från Abu Dhabi. De vann Premier League-titeln 2012 och 2014 och efter några relativt otillfredsställande säsonger hotar de nu inte bara att vinna den, utan även att slå flera rekord på vägen dit, detta då David Silva, Kevin De Bruyne, Leroy Sané, Raheem Sterling, Sergio Agüero, Gabriel Jesus och resten av dem spelar den sortens fotboll som t.o.m Manchester United-legendaren Ryan Giggs nyligen beskrev som "briljant att titta på".

Det svåra ligger i att gå från att vara, för att använda José Mourinhos terminologi, ett "stort fotbollslag" till att bli en elitklubb med en stor global supporterbas. Det där enorma, FFP-krossande sponsoravtalet med Abu Dhabis nationella flygbolag kan vara ett tecken på att de är ett av de mäktigaste varumärkena inom sporten, precis som investeringen på £265 miljoner (3,1 miljarder kr) de fick från ett kinesiskt konsortium för en andel i the City Football Group 2015, men i den bredare sfären att vinna hjärtan, sinnen, hemsideprenumerationer och marknadsdata, att förvandla fans till kunder och allt det där, där ligger de långt efter Arsenal, Chelsea och Liverpool, för att inte tala om United.

T.o.m nu är det så för City att n utsåld arena är ett mål vecka för vecka, inte något som man tar för givet. Deras storföretagsfaciliteter har flera gånger uppgraderats - så till den milda grad att en kompis som hejar på United efter att ha testat Citys väldigt hajpade "Tunnelklubb" nyligen sade att "räksmörgås"sviterna på Old Trafford numera känns som en vägkrog vid en jämförelse - men att fylla dessa sittplatser är fortfarande en utmaning, därav de regelbundna annonserna i de rikstäckande tidningarna, som lockar ett annat klientel, kanske utanför nordvästra England.

Men en tanke dök upp igår när jag lyssnade på Citys eftertänksamma och väldigt artikulerade kapten Vincent Kompany på BBC Radio 5 Live, där han uppmanade Premier League-klubbar att sänka biljettpriserna för att förbättra atmosfären. Han har kommit fram till sina slutsatser medan han jobbat ihop sin MBA från Manchester Business School och Kompany menade att klubbarna inte bör fokusera på att maximera intäkterna, utan på att maximera lockelsen i deras produkt genom att fylla sina arenor med "folket på rätt plats". Dessa är, sa han, "förmodligen inte alltid de som har råd med det", men "de som lever för klubben och är troligen mer bundna till den än någon annan".

Kompany har rätt, men de flesta ledande Premier League-klubbarna har gått så långt i jakten på en mer förmögen supporterbas att det inte ser ut att finnas någon väg tillbaka. City befinner sig i en unik position bland den engelska fotbollens moderna tungviktare - och inte bara för att deras ägarskapsmodell gör de betydligt mindre beroende av matchdagsintäkter. Medan andra klubbar fortsätter ändra demografin på sin hemmapublik, till synes på bekostnad av atmosfären, håller City priserna låga för att se till att få bakdelar på sätena. De har en möjlighet att bli den där sällsynta saken: en elitklubb som behåller en distinkt lokal känsla. Det passar kanske inte deras ägares globala version, men skulle vara något värt att uppskatta. Oavsett snacket om tomma stolar då och då skulle det bli ett fantastiskt försäljningsargument. 

Evertons förlust kan bli England vinst under VM-året om Antonio Conte kan få till det med spelaren som är i stort behov av att känna förtroende

   

Den offentliga kritiken Ross Barkley fick av Ronald Koeman när han var manager för Everton spelade in i mittfältarens flytt till Chelsea. Fotograf: Jason Cairnduff/Reuters

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 7 januari, 2018:

 

 

Det fanns en tid, om vi går tillbaka några år, när Everton såg Ross Barkley som en annan sorts spelare än den de ser nu. Fråga David Moyes och han kommer berätta för dig att vid 15 års ålder var Barkley det närmaste han någonsin hade sett en ung Norman Whiteside. Barkley kunde springa upp och ner på planen, han hade samma sorts råtalang som gjorde att Whiteside kunde skruva bollen förbi Neville Southall i 1985 års FA-Cupfinal och, mer än något annat, så var han helt orädd i tacklingsspelet. Moyes och ungdomslagstränarna ryggade tillbaka när de såg honom kasta sig in i en 50-50-närkamp.

 

 

Det förändrades när han var 16, då Barkley bröt sitt ben på två ställen efter att ha gått in i en tackling under en match för Englands U19-landslag mot Belgien. När Barkley kom tillbaka från den dubbelfrakturen noterade hans tränare att han inte längre vräkte sig in efter bollen fullt lika kraftfullt. Barkley började spela med mer återhållsamhet och litade mer på skickligheterna som ledde till andra jämförelser, inte minst med Paul Gascoigne.

 

 

Han tog tid på sig men när han annonserade sig själv som förstalagsspelare, omgiven av översvallande beröm från Roberto Martínez och känslan av att hela laget kunde formas runt honom, var det helt rimligt för Evertonians att tänka att kanske den här gången, för en gångs skull, skulle en av deras framväxande hjältar faktiskt stanna kvar.

 

 

Men istället blev det så att nästa gång vi kommer se honom i blått så blir det för Chelsea och det är svårt att inte tänka att Everton har hamnat rejält efter i en affär som ger Barkley chansen, under ett VM-år, att upprepa sina ambitioner med England och det lämnar ett distinkt intryck av att Merseyside-klubben, oavsett hur det utmålas, har gjort en riktigt dålig affär.

 

 

Chelsea har definitivt utnyttjat systemet, med tanke på att transferavgiften var satt till £35m (409,7m kr) i augusti tills Barkley slet av muskeln i baksidan av låret och Premier League-mästarna tjänstvilligt klev åt sidan. Everton har fortsatt betala spelaren £60,000 (702,460 kr) i veckan, samt hostat upp för hans medicinska räkningar och lett hans rehabiliteringsprogram, tills nu, när han är frisk igen, transferfönstret har öppnat igen och Roman Abramovitjs personal har återvänt och återuppväckt affären, men för £20m (234,1m kr) mindre, detta då det nu bara återstår sex månader på Barkleys kontrakt.

 

 

Ross Barkley skriver på för Chelsea och slutför sin £15m (175,6m kr) flytt från Everton. Fotograf: Darren Walsh/Chelsea FC via Getty Images

 

 

Under tiden har Davy Klaassen och Gylfi Sigurdsson anlänt till Everton för sammanlagt £79m (924,9m kr) och Wayne Rooney har skrivit på för en rekordlön, alla med mandat att fylla tomrummet lämnat efter Barkleys nära förestående utflyttning. Men ingen han kontinuerligt spelat med fantasin eller kreativiteten som Barkley, när han är som bäst, kunde erbjuda och det känns som inte helt troligt att Kieran Dowell, utlånad till Nottingham Forest, ska kunna rädda Farhad Moshiri från att spendera ännu mer. Chelsea har fått sin gubbe för £15m (175,6m kr), den sortens avgift en anfallare som gör 15 mål per säsong i the Championship går för nuförtiden, medan Everton driver med sig själva om de tycker att de har gjort en bra affär.

 

 

Men det är så affärer går ibland och det är lockande att tänka att Liverpools borgmästare, Joe Anderson, borde vara tillräckligt upptagen för att inte hinna annonsera på Twitter i fredags att han kommer be the Premier League och the Football Association att undersöka sättet på vilket Everton har "blivit lurade".

 

 

Anderson, en Everton-supporter, behöver kanske läsa på om Bosman-reglerna och sättet på vilket spelares transfervärde minskar under deras sista år på deras kontrakt. Han kommer inte vara ensam om att tycka att Everton har blivit blåsta, men om det finns något tillräckligt lömskt för att berättiga en utredning på högsta nivån, borde det då inte vara klubben som kommer med det klagomålet då? Det faktum att Everton gick med på transfern och har noll planer på att ta upp det med myndigheterna pekar på att Anderson inte röstades in p.g.a hans fotbollskunskaper.

 

 

Men det här är en otillfredsställande berättelse ur Evertons perspektiv, för det finns alltid något djupt sorgligt när en lokal spelare slår igenom med klubben han omfamnat hela livet bara för att sedan få se det sluta illa, och i Barkleys fall, utan att han erbjuder ens en tillstymmelse till förklaring.

 

 

Kanske känner han att det inte är nödvändigt när Chelsea kan erbjuda bättre lön och allt det roliga med Champions League-fotboll. Men några ärliga ord hade kanske uppskattats när Evertons supportrar, på det stora hela, tänkte på honom som en av deras egna.

 

 

Visst, det hördes en del muttrande under hans perioder med tappad form. Men matchen mot Burnley mot slutet av förra säsongen var en exakt barometer. Några dagar tidigare hade bilder från övervakningskameror läckt ut där man ser Barkley bli nerslagen i en bar i Liverpool. Barkleys namn vrålades ut av Goodison-publiken. Han spelade bra, kramade om sitt klubbmärke framför the Gwladys Street-läktaren bakom ena målet och det kom en stående ovation när han byttes ut sent i matchen. Det är helt enkelt inte sant att Evertons supportrar vände sig emot honom.

 

 

Kan han nu återetablera sig själv som spelare för England? Barkley fanns med i Roy Hodgsons trupp till EM 2016 men kom hem utan att ha spelat en enda minut. Sam Allardyce exkluderade honom i hans enda match som chef för landslaget och vid det enda tillfället Gareth Southgate kallat in honom, till dubbelmötet mot Tyskland och Litauen i mars förra året, var Barkley en av endast två spelare som inte sparkade en enda boll.

 

 

Barkley har inte spelat för sitt land sedan i maj 2016 och har endast tre framträdanden på 90 minuter under hans 22 landskamper, av dessa har 14 kommit som avbytare, sedan han debuterade 19 år gammal. I hans sju senaste inkallningar har han suttit hela matchen på bänken och om han inte är försiktig hotar det att bli storyn om hans internationella karriär - en nästan-man, en spelare som var för ung för länge, en spelare som aldrig riktigt uppfyllde sin potential eller visade att han kan dominera, istället för att dekorera, matcher.

 

 

Men Southgate har redan visat att han är villig att ändra sig gällande en spelare och det är fortfarande möjligt att Barkley kan hitta en väg tillbaka, innan Ryssland, om han inte har blivit lidande alltför mycket av den senaste skadan (alla som eventuellt är tveksamma till allvaret i den skadan borde kolla in det 9 inch (=22,8 cm) långa ärret på baksidan av hans ben) och om Antonio Conte, hans nya manager i Chelsea, kan få honom att börja tro på att han är kapabel att mäta sig på den högsta nivån igen.

 

 

Barkley är en spelare beroende av förtroende. Problemet är att det förtroendet började tunnas ut när Ronald Koeman tog över i Everton och misstolkade situationen genom att anta att Barkley var den sortens karaktär som skulle svara bättre på offentlig kritik än Martínez arm-runt-axeln-inställning. Faktum är att Barkley var en Toffee med ett mjukt inre, så pass känslig för Koemans ord att vid ett tillfälle frågade han sin manager varför han pratade så mycket om honom på presskonferenserna. Det sårade honom att hans manager gick till media och det stärkte hans beslut att skära loss sig själv, även om det Koeman sa var fundamentalt korrekt.

 

 

En annan inblick i Barkleys personlighet kan ses i Evertons semifinal i FA-Cupen mot Manchester United i april 2016, under de sista få veckorna av Martínez-eran, när spelarna kom in i halvtid, i underläge med 1-0. Det hörde burop från Everton-delen av arenan och Barkley hade, felaktigt, övertygat sig själv om att de var riktade mot honom. Det blev upp till de andra spelarna, ledda av Phil Jagielka, att låta honom få veta att han det inte fanns något fog för hans oro. För att vara en sådan begåvad spelare har Barkley, 24 år gammal, ännu inte visat att han har mognaden för att ta nästa steg, från att vara en bra, ibland väldigt bra, spelare till att bli en som är outstanding.

 

 

Men den stora grejen är den att folk pratar om honom, och skriver om honom, för att han tillhör den lilla gruppen spelare med potentialen för att lyckas. Vad Barkley måste undvika är att folk fortfarande diskuterar all den där potentialen när han börjar närma sig 30 år. Men fakta, statistiken, säger att ingen annan spelare i Everton har spelat fram till fler mål, skapat fler målchanser eller gjort fler framgångsrika dribblingar under de tre föregående säsongerna. Den här sortens spelare kommer inte igenom systemet särskilt ofta och det, misstänker jag, är vad som verkligen stör Liverpools borgmästare istället för det faktum att Chelsea, för en gångs skull, har betalat mindre än förväntat för en spelare.

 

 

Trevliga killen Mata ser lite ensam ut

Juan Mata är enkelt uttryckt en ingående trevlig kille - den sortens kille som, med ett sätt att uttrycka det, skulle ha bett om en gruppkram när knytnävarna och flaskorna flög i Old Trafford-tunneln efter Manchester-derbyt - och det är ingen överraskning att hans Common Goal-initiativ samlar på sig stöd från övriga fotbollsvärlden.

 

 

Antalet växer stadigt, med 35 andra spelare nu klara, och målet är att nå 200 till slutet av året. Kasper Schmeichel från Leicester City, Sunderlands Duncan Watmore, Charlie Daniels från Bournemouth och Brighton-försvararen Bruno återfinns bland spelarna i England som har gått med på att donera 1% av deras lön, medan namnen från utlandet inkluderar Mats Hummels, Giorgio Chiellini, Serge Gnabry och Shinji Kagawa.

 

 

Om man tittar igenom listan blir det också tydligt att det finns ett stort stöd från damspelarna - vilket är värt att notera då de spelarna bara tjänar en bråkdel av männens löner. Jean Sseninde, Common Goal's första afrikanska spelare, är bara ett exempel, hon tjänar nämligen sin huvudsakliga lön i den Brittiska armén och inte genom att spela för Crystal Palace.

 

 

Men jag har en fråga: var är alla Manchester United-spelare? Det var augusti när Mata presenterade idén och hittills har ingen av hans lagkamrater känt sig manade att stötta spanjorens insats.

 

 

Ingen vill bli utpekad och ifrågasatt för att sedan gå med men är det för mycket att tycka att en av Matas kollegor kanske kunde skriva in sig när den genomsnittliga årslönen för förstalagsspelare på Old Trafford närmar sig £6m (70,2m kr)? Finns det verkligen ingen av José Mourinhos spelare som skulle vara villig att avsätta £60,000 (702,460 kr) eller så från deras årslön? Och föreställ er bara om kanske Mino Raiola, med sin kända avgift på £41,4m (484,6m kr) för att ha förhandlat fram Paul Pogbas transfer, frågade om även agenter kunde anmäla sig. Kanske är det bara ett önsketänkande.

 

 

Atkinsons kvickhet grävde ut honom ur ett hål

Arsenals besök hos Nottingham Forest i FA-Cupen på söndag påminner mig om den där lilla biten komediguld från den senaste gången de möttes som Premier League-motståndare, då får vi gå hela vägen tillbaka till januari 1999, när Ron Atkinson, i sin första match som chef för hemmalaget, klev ut ur tunneln och, helt briljant, klättrade upp på fel tränarbänk.

 

 

Du minns kanske att Atkinson fich be om ursäkt och gå rätt efter att ha fått en lätt knuff från någon i Arsenal. När han funnit vägen till rätt tränarbänk var hans första mening en ren skönhet. "Jag tittade mig omkring och tänkte: 'Hur kan vi ligga i botten av ligan med de här avbytarna?'"

 

 

Inte för att det blev något lättare. Hans nästa match var en niomålsthriller mot Manchester United - allmänt känd som en 8-1 förlust på hemmaplan - och Forest har aldrig varit tillbaka i högstaligan sedan deras nedflyttning efter den säsongen.

 

 

Gary Brazil, deras akademidirector, kommer vara tillfällig manager i Arsenal-matchen och bör känna till geografin på the City Ground tillräckligt bra för att inte upprepa Atkinsons misstag. Men om Brazil skulle gilla tanken på att återskapa det ögonblicket så har Arsène Wengers avstängning från tränarbänken åtminstone lämnat en ledig plats där.

Det anses "olämpligt" att fråga om pengarna bakom Pep Guardiolas lag, och andra ledande klubbar, men vi borde ställa de svåra frågorna

   

Shejk Mansour, t.h., med ordföranden Khaldoon Al Mubarak, på the City of Manchester stadium. Fotograf: Martin Rickett/PA Archive/Press Association Images

 

 

 

 

AV: Nick Cohen, the Observer, söndag 24 december, 2017:

 

 

Trots att jag kommer från den röda sidan av Manchester, vill jag att Manchester City ska vinna varje match de spelar nu. Att hoppas att City ska misslyckas är som att hoppas att en fantastisk sångares röst ska spricka eller att en balettdansare ska ska slita av en sena. Journalister har skrivit och sänt miljontals ord om intensiteten i Manchester Citys spel och skönheten i dess rörlighet. Man ser på och drar efter andan då varje perfekt passning hittar sin man och varje omöjlig aktion blir möjligt trots allt.

 

 

Allting som kan sägas borde ha sagts. Men här har du ord som du aldrig hör på BBC eller Sky och som du bara i sällsynta fall hör från de bästa sportskribenterna. Manchester Citys framgång är byggd på arbetet frampressat av härskarna i en modern feodal stat. Shejk Mansour, lagets ägare, är halvbror med shejk Khalifa, den absoluta monarken i Förenade Arabemiraten: en födelsehändelse som har gett honom ett berg av pengar och Manchester City Premier Leagues bästa spelare.

 

 

En absolut monarki är endast en diktatur dekorerad med fina kläder. De vanliga begränsningarna av yttrandefrihet, pressfrihet, rättsstaten, självständiga domstolar och demokratiska val gäller fortfarande i den emiratiska federationen med sju sultanat. Det är lika troligt att kritiker här försvinner eller hålls fånga utan någon rättslig process som i någon mindre glamourös destination. Rikedomarna som ser till att Pep Guardiolas årslön på £15m (178,4m kr) och lönenotan på £264m (3,14 miljarder kr) till spelarna kommer in i tid kommer inte enbart från oljan. De emiratiska monarkierna, Qatar och Saudiarabien förlitar sig på ett system av ekonomisk exploatering som du lär få svårt att hitta någon motsvarighet till.

 

 

I FAE i sin helhet är endast 13% av befolkningen fullvärdiga medborgare. I den glittrande turistresorten Dubai stiger medborgarskapet något till 15% och i Abu Dhabi-emiratet till 20%, men överallt finns det en underklass av invandrare som sköter merparten av jobben. Den självklara jämförelsen blir med apartheid: arabiska medborgare sitter i toppen, vita bosatta där har en del privilegier, som de färgade och asiaterna hade under den sista tiden under den sydafrikanska regimen, medan det smutsiga jobbet - från byggen till städning - utförs av föraktade invandrare från södra Asien.

 

 

Men jämförelserna med apartheid eller den israeliska ockupationen av Västbanken eller Amerikas gamla synder i södern fallerar för de unga arabiska prinsarna importerar deras arbetarklass istället för att styra över förtryckta invånare. Det är som om spartanerna skulle plocka in heloterna. Eller om bilder av barska spartanska militarister känns motsägelsefullt när de sätts på de slappa kropparna tillhörande Gulfaristokratin, kan vi istället säga Eloi som importerar Morlocker. Blygsamma arbetsreformer ska ha gjort det bättre för alla trälarna. Enligt lagen kan arbetsgivarna inte längre hålla ordning på dem med hotet om deportering till Indien eller Filippinerna om de inte behagar en nyckfull boss. I praktiken underkuvar absoluta monarkier jurister och kampanjarbetare som kanske kan tänkas ta upp deras fall. Nu, precis som alltid, tystas aktivister och arbetarna fruktar priset för att tala ut.

 

 

Man borde kunna berömma Manchester Citys fotboll och fördöma deras ägare. Eller, om det är att begära för mycket, så borde man åtminstone kunna prata om deras ägare eller nämna källan till deras rikedom. Om så bara flyktigt. Kanske bara en enda gång. Istället är det tystnad som råder. Då Mansour bygger ett globalt konsortium av klubbar, folk från Qatar äger Paris Saint-Germain och emiratiska pengar är på väg att köpa Newcastle United, har rika diktatoriska stater gått in i en konkurrenskraftig tydlig konsumtion. De skapar världens bästa klubbar och kan en dag komma att plocka bort dem in i en oligarkliga. Det handlar inte om att "föra in politik i fotbollen" när du bekymrar dig för shejk Mansour. Du inser att fotbollens framtid är politisk.

 

 

Tystnaden gällande nationalsportens öde täcker stora delar av det alldagliga livet. Vart du än tittar slås du av argumenten som inte framförs.

 

 

Mainstream-konservativa vägrar att göra sällskap med Tory-rebeller när det gäller att tala ut om farorna med Brexit. De gillar att skryta om att de är stabila och förnuftiga typer, utan någon tid för farliga experiment. Men när de konfronteras med den hänsynslösa nationalismen hos Tory-högern föredrar de det säkra valet att hålla tyst tills opinionen skiftat. Många Labour-riksdagsmän och journalister på vänsterkanten beklagar djupt Corbyn och den yttre vänstern. Jag talar av egen erfarenhet när jag säger att de pratar mycket privat, men kan inte tänka sig att yttra ett ord om en annan åsikt offentligt förrän Corbyns popularitet bland partimedlemmarna sjunker. De kommer också att tala ut när, och endast då, de kan vara säkra på att det är för sent för att uttala sig och utgöra någon skillnad.

 

 

Vi ser oss själva som mer befriade än våra förfäder, men samma repressiva mekanismer tystar oss. På 1700- och 1800-talet var det inte många som ville säga att vackra statliga hus och fina allmänna byggnader hade byggts för att britterna plundrade indier och förslavade afrikaner. Idag känns det lika "olämpligt" - för att använda ett modernt ord som stinker av viktoriansk snobbighet - att säga att en vacker fotbollsklubb har byggts på intäkterna från exploatering.

 

 

Fotbollssupportrar reserverar sitt hat för ägare som Glazer-familjen, som köpte Manchester United med lånade pengar och sög upp klubbens vinster för att betala av skulderna. Om miljarder är tillgängliga för att förvandla Manchester City eller Paris Saint-Germain till världsklassklubbar bryr sig inte fansen var pengarna kommer ifrån. Det gör inte heller de neutrala som älskar fotbollen. För dem är det lika miserabelt att prata om Manchester Citys ägare i Match of the Day som det är att prata om fabriksfarmarna med kalkoner vid matbordet under julhelgen.

 

 

Ärliga sportskribenter fruktar anklagelser om att de är glädjelösa puritanska tjatiga personer vars enda glädje är att förstöra nöjen för andra. I Storbritanniens tomma politiska landskap fruktar konservativa anklagelser om att de ignorerar folkets vilja gällande Brexit. Riksdagsmännen för Labour fruktar deras aktivister mer än deras väljare. Hos både Tory och Labour är det värsta som kan hända riksdagsmännen att de blir bortvalda. Mail- eller Express-journalister som kom ut emot Brexit skulle, förställer jag mig, riskera sina jobb eller flyttas vidare till en annan story. Men ingen tidning på vänsterkanten skulle sparka en kolumnist som kritiserade Corbyn. Det värsta de skulle få genomlida är frostiga ord från redaktörer och svammel på Twitter.

 

 

Vi bor inte i Abu Dhabi. Polisen plockar inte in dissidenter. Fångvaktare torterar dem inte. Men grupptryck och triviala rädslor är tillräckligt för att tysta nödvändiga argument. Om du inte har något nyårslöfte än så är det värdefullt att lova att behandla båda med föraktet de förtjänar.