I ett utdrag ur en ny bok pratar den f.d Manchester United- och Everton-yttern om att växa upp i Sovjetunionen, Tjernobyl och om att bli tillsagd att han var för kort för att lyckas inom fotbollen

   

Manchester Uniteds Andrej Kantjelskis på Röda torget i Moskva. "Jag var en av de minsta i akademin, jag var även den långsammaste." Fotograf: Ross Kinnaird/Empics Sport

 

 

 

 

AV: Tim Rich och Andrej Kantjelskis, the Guardian, onsdag 30 augusti, 2017:

 

 

Om du växte upp i Kirovograd på 1980-talet tränades du för anställning på de stora fabrikerna. Röda stjärnan, där min mamma jobbade, tillverkade traktorer och skördetröskor.

 

 

En annan byggde radioapparater medan en tredje tillverkade delar till fjärrstyrda missiler och de hade alltid tjänstemän som gick runt med geigermätare för att mäta radioaktivitetsnivåerna.

 

 

Tjernobyl ligger tre timmars bilkörning norr om Kirovograd och i april 1986, när jag var sjutton år, började geigermätarna få enorma utslag. Turligt nog för min familj så rörde sig det radioaktiva molnet från explosionen, som slet av taket på kärnkraftverket, norrut.

 

 

 

Under ungefär tio dagar fick ingen veta vad som hade hänt. Några representanter i det lokala Kommunistiska partiet fick veta men de valde att antingen inte säga något eller så smög de iväg till Moskva.

 

 

Sedan fick vanligt folk som min familj, gradvis genom snacket på stan reda på vad som hände i Tjernobyl. Det pratades om byggnadsarbetare som skulle flygas in för att utföra "byggnadsarbete", men i verkligheten hanterade de bränderna och dess följder.

 

 

Inte ens de som försökte tämja explosionens efterverkningar underrättades om vilka faror som väntade. Då åren gick hörde man talas om folk som dog av konstiga anledningar.

 

 

Då Tjernobyl inträffade hade jag lämnat Kirovograd för att bli en del av en fotbollsakademi i Charkiv, 230 miles (= 370 km) österut. Fotbollen var inte min första kärlek. Min dröm var att bli en ishockeystjärna. Min hjälte var Valerij Charlamov.

 

 

Han var liten och mörk - hans mamma var spanjorska - och han gjorde helt briljanta mål för CSKA Moskva. De erbjöd honom en massa pengar för att flytta till Kanada och spela i the National Hockey League men Charlamov var en alltför stor patriot för att lämna.

 

 

Han ledde det sovjetiska landslaget till två guldmedaljer i två raka vinter-OS. Han var också med i det sovjetiska laget som förlorade mot ett USA bestående av collegespelare i vinter-OS 1980 i Lake Placid, som de i Amerika kallar "The Miracle on Ice".

 

 

Året efter krockade han och hans fru, som körde bilen, med en lastbil. Kollisionen dödade de båda. CSKA pensionerade Charlamovs nummer 17-tröja tills hans föräldralösa son, Alexander, var tillräckligt gammal för att bära det. När jag gick till Everton blev jag tillsagd att jag fick välja mitt tröjnummer. Naturligtvis valde jag nummer 17 och när jag transfererades till Fiorentina bar jag nummer 17 av samma anledning.

 

 

I skolan specialiserade jag mig på gymnastik, särskilt ringarna och bommen, tills en dag då en lärare förslog att jag borde börja med fotboll. Jag förälskade mig i Diego Maradona.

 

 

Andrej Kantjelskis firar efter att ha nätat mot Everton för Manchester United. Fotograf: Croft Malcolm Croft/PA

 

 

Jag var sjutton när han tog Argentina till VM 1986. Jag var redan en professionell fotbollsspelare när Argentina mötte Sovjetunionen i VM 1990 i Neapel, staden där Maradona spelade för sitt klubblag, där han avgudades.

 

 

Det var den andra gruppspelsmatchen och efter att båda lagen hade förlorat sina öppningsmatcher skulle de som förlorade ha problem. Det stod 0-0 när Maradona tog bollen med handen på linjen. Domaren gav ingenting. Argentina vann med 2-0, Sovjetunionen var eliminerade från gruppspelet och Argentina gick vidare och nådde finalen.

 

 

VM och andra stora internationella turneringar var väldigt stora i Sovjetunionen för det var vanligtvis väldigt lite fotboll på tv. Om det fanns en tv-sänd sport som visades hela tiden, så var det ishockey.

 

 

Sändningarna av fotbollsmatcher i Sovjetunionen var väldigt elementära. Det fanns inget som helst försnack och inga analyser efter slutsignalen. Sändningen började när domaren blåste i pipan för att starta matchen och den slutade när han blåste för full tid. Till slutet av 1980-talet såg man det i svartvitt.

 

 

Ingen funderade ens på om det visades utländsk fotboll. När jag växte upp var Liverpool det dominanta laget i Europa. Mellan 1977 och 1985 var de involverade i fem Europacupfinaler men jag såg ingen av dem och när jag åkte för att spela i England visste jag väldigt lite om Liverpool och ännu mindre om de andra lagen.

 

 

Om man ville följa fotboll brukade man få köpa en tidning och min var Gazeta Futbol-Khokkei, halva tidningen ägnades åt fotboll och den andra halvan åt ishockey. Det var den tidningens enda ämnen. För mig kändes det som en perfekt kombination. Bevakningen av sport i den stora sovjetiska pressen var väldigt formell. Baksidan av Pravda hade korta, sakliga rapporter om den stora fotbollen, hockeyn eller friidrottsresultaten utan några kommentarer.

 

 

Tillsammans tjänade mina föräldrar 250 rubel i månaden. Med dagens växlingskurs hade våra hushållsinkomster varit £3,50 (38,18 kr). Men i Sovjetunionen kom man långt med 250 rubel.

 

 

Jag växte upp i en lägenhet med tre sovrum och det var sällan vi saknade något.

 

 

Dina hushållsbehov - hyran, telefonen, gasen, centralvärmen - kostade troligen bara trettio rubel (42p = 4,58 kr). En kostym kostade sextio rubel (84p = 9,16 kr), en Raketa-klocka, den som gavs till Röda armén, kostade 22 (30p = 3,27 kr). Matpriserna kontrollerades centralt av regeringen. Maten var billig; problemet var att så mycket mat ofta inte var tillgänglig.

 

 

Vi lekte alltid utomhus. Sovjetunionen hade fyra tv-kanaler och ingen av dem gav dig något större incitament att sätta på dem.

 

 

Kirovograd hade tre biografer, en av dem var döpt efter Felix Dzerzjinski, grundaren av KGB. Biograferna var öppna från nio på morgonen till elva på kvällen och det kostade tio kopek (1,5 öre) att komma in.

 

 

Folk var mer vältränade då. Facebook, mobiltelefoner, PlayStations; de hade inte kommit än när jag växte upp.

 

 

Andrej Kantjelskis, bakre raden, trea från vänster, fotograferad med Sovjets landslag 1991. Fotograf: Tass/Igor Utkin/TASS

 

 

I Sovjetunionen hade skolorna nummer, inte namn, en tradition som lever kvar i Ryssland än idag. Jag gick i Skola 32. Det fanns för många elever och inte tillräckligt många skolor, så man studerade i skift.

 

 

Det första skiftet varade från åtta på morgonen till klockan ett och det andra skiftet från ett till fem. En vecka hade man morgonskiftet och nästa vecka gick man in på eftermiddagen.

 

 

Jag studerade engelska men jag ansträngde mig inte ett dugg. Jag såg inte poängen med det och kunde inte föreställa mig några omständigheter där jag skulle kunna behöva tala det språket.

 

 

Vi var tvungna att lära oss dikterna av Pusjkin och Lermontov utantill och recitera det för klassen. Jag gillade berättelserna av Nikolaj Gogol, som Överrocken, som handlar om en fattig tjänsteman som sparar pengar för att köpa en överrock. När han sätter på sig den förändras hans personlighet.

 

 

Men de enda ämnena jag verkligen gillade var idrott och vad som kallades Trud. Det betyder "arbete" på ryska och involverade att lära sig snickeri eller gå runt på skolan och städa, putsa eller plocka upp skräp.

 

 

När man växte upp gick man igenom olika organisationer. När man var åtta år gammal gick man med i Lilla oktobristerna och vid elva års ålder blev man en Ungpionjär. De Lilla oktobristerna hade ett märke med en bild på Lenin på; Ungpionjärerna hade en röd halsduk.

 

 

Det var lite som gröngölingarna och scouterna.

 

 

Under den långa sommarledigheten åkte man på sommarläger, ofta till Krim, där man spelade tennis och fotboll, gick på dans eller promenader i skogen. Vi strövade fram i Gagarinparken i Jalta eller åkte på en bussresa genom vin- och tobaksgårdarna till Livadiapalatset, där Stalin, Roosevelt och Chruchill 1945 avgjorde ödet för efterkrigstidens Europa.

 

 

När det gällde familjesemestrar åkte vi på camping eller hyrde en lägenhet vid vattnet. Hotell kom inte på frågan för de var ständigt fulla och dyra. En bil var utanför våra ekonomiska gränser och detsamma gällde för de allra flesta. Om du hade en var det stort. Att ha en bil - en Lada eller en Moskvitj - var något speciellt.

 

 

När du var femton ansökte du om att gå med i Unga kommunistförbundet eller Komsomol. Om du ville gå vidare till vidareutbildningen var Komsomol-medlemskapet grundläggande och man var tvungen att göra ett skriftligt test. Typiska frågor var: "När grundades Sovjetunionens kommunistiska parti?" Eller: "När föddes Lenin?" Det var många datum och alla klarade inte av testet.

 

 

Precis som alla andra städer i Sovjetunionen hade Kirovograd en organisation kallad Sällskapet för den olympiska reserven. Det fanns för att leta igenom skolorna efter potentiella atleter, särskilt de som kunde gå vidare och representera landet i OS. När jag var elva år var OS väldigt stort. Det hölls nämligen i Moskva då.

 

 

En dag dök det upp en besökare på Skola 32. Hans namn var Valerij Karpinus och han kom ifrån Sällskapet för den olympiska reserven. Han ville se ett idrottspass och sedan delade han in gruppen i två lag till en fotbollsmatch. Efter matchen bad Karpinus tre av oss att stanna kvar.

 

 

Han ville att vi skulle gå med i hans fotbollsskola och kombinera det med lektionerna på Skola 32. Gradvis började jag spendera mer tid i fotbollsskolan än i den riktiga skolan. Min syster, Natasja, blev väldigt duktig på att skriva brev där hon förklarade min frånvaro. Det viktigaste i Karpinus träning var det viktiga i att passa en fotboll, hur en enda passning kunde gäcka ett helt försvar. Att hålla i bollen för länge var ett tecken på girighet som kunde förstöra ett lag. Detta var principer som bar mig genom min fotbollskarriär.

 

 

Träningspassen var intensiva. Om jag gick i morgonskiftet i skolan gick jag till eftermiddagsskiftet hos Karpinus akademi och vice versa.

 

 

När jag var fjorton träffade jag en annan man som skulle betyda mycket för mig på min väg mot att bli en fotbollsspelare. Han hetter Nikolaj Koltsov. Han hade varit försvarare för Dynamo Kiev och han drev en idrottsinternatskola i Charkiv. Det låg 240 miles (386 km) bort. Det var specialiserat på friidrott, gymnastik, simning... och fotboll.

 

 

Min mamma ville inte att jag skulle åka och det ville inte Karpinus heller, han tyckte att jag skulle vänta ytterligare ett år och åka till Kiev och träna som fotbollsspelare när jag var femton, men till sist vann jag och pappa argumentationen. Han skulle ha velat köra mig dit i sin lastbil, men istället stod vi en dag och väntade på bussen och den tio timmar långa resan till Charkiv.

 

 

Mer än etthundra andra personer hade gjort samma resa och vad som väntade på oss var en regim av sprinterlopp, bollarbete och matcher fem mot fem.

 

 

Under tre veckor sommaren 1983 var de etthundra reducerade till tjugo.

 

 

Koltsov var en hård tuktomästare. Han hade den sortens jobb som krävde att man var tuff. Han drev en nästan militärisk regim som inte innefattade konceptet fritid. Vi klev upp klockan sju. Sedan tränade vi, åt frukost och gick till skolan. På kvällen var det mer träning och på lördagarna spelade vi en match.

 

 

Det var tre lektioner varje dag. Man studerade de vanliga skolämnena: ryska, geografi, matematik. Jag föredrog historia för Ryssland har en sådan väldigt stor historia.

 

 

Firar med FA-Cupen i Manchester 1994. Fotograf: John Peters/Man Utd via Getty Images.

 

 

Historien jag lärde mig var Sovjetunionens historia: Lenin, revolutionen, familjen Romanovs fall och stormningen av Vinterpalatset. Michail Gorbatjov hade ännu inte tagit makten i Moskva, det var det gamla gardets sista år, Andropov och Tjernenko.

 

 

Glasnost hade inte kommit än. Allt var fortfarande väldigt traditionellt.

 

 

Dina slutbetyg graderades från ett till fem. I de flesta skolorna skulle jag ha fått en femma i idrott men Koltsov gav mig en fyra och en uppsträckning om "mer arbete att utföra". Man blandade in akademiska lektioner och om man gjorde dåligt ifrån sig under dessa hade Koltsov ett botemedel - ett sprintlopp på trettio meter, som upprepades trettio gånger.

 

 

För Nikolaj Koltsov fanns det alltid mer arbete att utföra. Han var aldrig nöjd men han installerade en brinnande vilja i mig att få spela för Dynamo Kiev. Det finns en rysk fras om att man "blir sjuk av att vilja något" och jag började bli sjuk av att vilja spela för Dynamo Kiev.

 

 

Sedan, en dag sent i januari eller tidigt i februari, blev tre av oss tillsagda att resa ner till Sotji, 700 miles (1,126 km) bort vid kusten mot Svarta havet, där det lokala laget, Metalist Charkiv, körde den långa försäsongsträningen som de i Ryssland kallar sbori. När vi anlände studerade tränaren mig uppifrån och ner och sade, "Till ingen nytta för mig för mig. För liten."

 

 

Jag var den kortaste i akademin och spelade som en nummer 10 och baserade mitt spel på den fantastiska brasilianaren, Jairzinho. Jag sade till tränaren att om han trodde på mig skulle jag kunna bli hans Jairzinho. "Inte en chans," blev svaret. "Du är inte tillräckligt lång till att börja med och jag tvivlar på att du har snabbheten eller uthålligheten." Metalist sade att de skulle ringa om de behövde mig. Det gjorde de aldrig.

 

 

Plötsligt blev jag väldigt sugen på att bli lång. Jag sträckte ut mig själv genom att hänga i en ribba med någon som höll mig i benen.

 

 

Jag blev tillsagd att morötter skulle göra mig längre, så naturligtvis vräkte jag i mig morötter och vitaminer - allt som kunde hjälpa mig att växa.

 

 

Jag var inte bara den minsta i akademin, jag var även den långsammaste. Det kommer kanske som en överraskning för alla som såg mig på kanten på Old Trafford men jag hade aldrig tränat friidrott.

 

 

Jag blev tillsagd att jag var tvungen att förbättra min spänst så på kvällarna, när ingen såg, smög jag ut i en skog vid träningsplanerna och tränade på att hoppa upp och ner på ett ben och dra upp mitt knä till bröstet. Det var en övning de på ryska kallade Blokha, eller "loppan".

 

 

Jag gjorde det etthundra gånger och sedan bytte jag ben och gjorde etthundra till. Jag gjorde det varje kväll i tre år. Jag hade drömmar, precis som alla tonårspojkar, och jag kunde inte föreställa mig mitt liv utan fotboll. Jag sade till mig själv att om jag var tvungen att träna så varje dag för att bli en professionell fotbollsspelare, då är det vad jag måste göra. Det var priset.

 

 

Utdrag från Russian Winters: The Story of Andrei Kanchelskis, publicerad av deCoubertin Books. Ute nu. Beställ din bok här: http://www.decoubertin.co.uk/Kanchelskis

De häftiga protesterna mot behandlingen av Manchester Citys fans i Bournemouth är en påminnelse - hårdhänta poliser och publikvärdar borde få rött kort

   

Manchester Citys Sergio Aguero försöker stå upp för ett fan som sprang ut på planen i Bournemouth. Fotograf: Mercury Press/Rex/Shutterstock

 

 

 

 

AV: Nick Glynn, the Guardian, torsdag 31 augusti, 2017:

 

 

Det är fantastiskt. Ditt fotbollslag nätar, i första minuten, sista minuten, sista minuten av övertiden, när som helst. Det uppstår 30 sekunder av ren extas, sprudlande glädje, man hoppar omkring, kramar folk man aldrig skulle krama någon annanstans. Det ackompanjeras av leenden, skratt, sång.

 

 

För 99,99% av fotbollsfansen kunde inte våld vara längre bort från deras tankar. Mål är sällsynta i fotbollen - jag är ett livslångt Birmingham City-fan, jag vet detta. Det här är inte rugby, eller cricket, eller tennis, där spelare tar poäng med tråkig upprepning. Det här är fotboll, där man kan se en briljant match i 90 minuter utan ett enda mål.

 

 

Jag minns att jag skakade hand med ett Millwall-fan när de besegrade Leicester borta efter ett mål i den 87:e minuten och att jag sade till honom att "det är den bästa känslan i världen". Han var chockad, han förväntade sig att som polisansvarig på matchen skulle jag på något sätt agera emot honom. Årtionden tidigare minns jag att jag räddade en av mina kollegor från Coventry-fållan på the Spion Kop i Leicester, då de försökte stoppa fans från att sjunga George and John's Sky Blue Army, som om att sjunga var något sorts farligt tidsfördriv.

 

 

Det har kommit kraftiga reaktioner gällande behandlingen nyligen av Manchester City-fans (och Sergio Agüero) i Bournemouth förra helgen - efter det att Raheem Sterling gjorde vinstmålet i den 97:e minuten. För att vara helt tydlig så är fotbollsplansinvasioner fel, men det finns en skillnad mellan en sådan invasion och glädjefyllt firande som en kort stund spiller in över den vita linjen och ut på planen - och det är där som lite sunt förnuft behövs.

 

 

Det är alltid intressant att se reaktionerna från publikvärdar och poliser när ett mål görs. Jag ser rädsla, ilska, aggression och ibland panik. För många verkar det som att den överlägsna viljan är att stoppa en helt normal och naturlig mänsklig reaktion på en sällsynt händelse, istället för att ta några steg tillbaka, dra några djupa andetag, hålla sig lugn och observera det hela och ge det en halv minut att lugna ner sig.

 

 

Och folkmassan kommer nästan alltid att lugna ner sig, särskilt när situationen inte förvärras av publikvärdar och poliser som kastar sig in och helt i onödan lägger sig i. När spelare går till sina egna fans för att fira så oroa er inte - det finns ingenting att oroa sig för. Fansen kommer vara tillbaka i säkerhet på sina platser på en minut, och spelarna kommer fortsätta med matchen.

 

 

Reaktionen hos publikvärdar och poliser på målfirande är symptomatiskt för ett större problem med regler och förordningar som reglerar fotbollsfansen, och sättet på vilket myndigheterna behandlar dem som en grupp. Många förordningar gäller bara fotbollsfans och snälla, försök inte påstå att vi alla förtjänar det. Det gör vi inte.

 

 

The Football (Offences) Act 1991 skrevs i de bristfälliga och partiska tiderna efter Hillsborough-katastrofen, när allmänheten lurades av en tabloids lögnaktiga rubriker och uppfattningen som stöttades av dåtidens politiker att alla fotbollsfans var "avskum", kapabla att urinera på döende fans.

 

 

Dessa lögner bevaras i the Football (Offences) Act och den underliggande känslan av ogillande och misstänkliggörande finns kvar i deras användning av polisen och publikvärdar över hela landet. Vi är alla huliganer, långt där inne, tänker man.

 

 

En del av lagarna som styr fotbollen är skrattretande. Reglerna för planintrång är för breda. Vi vill förhindra planinvasioner, inte kriminalisera och strypa någon som kliver över en linje några cm medan han eller hon firar.

 

 

Att kasta mynt kan göra någon annan blind eller orsaka andra allvarliga skador. Om individerna som kastar mynt kan identifieras välkomnar jag att lagens fulla kraft används. Tekniskt sett, inom lagbestämmelserna för "missilkastande", kan det vara ett brott att kasta tillbaka matchbollen in på planen. Samma sak gäller om man kastar bollen till ungen som desperat vill vara den som kastar tillbaka bollen in på planen. Att bara dricka alkohol så man kan se det från planen är ett brott. Reglerna är föråldrade och skrattretande.

 

 

Nu när Hillsborough-offren och deras familjer till sist är på väg att få se riktig rättvisa och försök till säkert stående till sist är på agendan - äntligen - känns det som att det också är hög tid att se över the Football (Offences) Act och andra relevanta regler och förordningar som gäller fotbollen. Inkonsekvensen gällande hur fotbollen arbetar med poliser och publikvärdar kan inte fortsätta. Det är dags för en oberoende, nationell genomgång.

 

 

När det gäller huvudlåsningar - som supportern på planen i Bournemouth, som Agüero verkade så inställd på att hjälpa, fick genomlida förra helgen - behövs det ingen genomgång eller nya lagar. Paragraf 3 i the Criminal Law Act 1967 klargör att fysiskt ingripande som används av polisen, och alla andra, inklusive publikvärdar på fotbollsmatcher, måste vara rimligt under omständigheterna. Fysiska aktioner måste stå i proportion till hotet man hanterar.

 

 

Huvudlåsningar är inte förbjudna (allt fysiskt agerande kan vara rimligt under rätt omständigheter), men den enda omständigheten som skulle kunna rättfärdiga ett huvudlås är när våldet eller risken som avvärjs är så allvarligt att det skulle rättfärdigas att döda eller orsaka väldigt allvarliga skador på "angriparen".

 

 

Tro inget annat, huvudlåsningar kan döda. Därför är rättfärdigandet av användandet av dem sällsynt. En enkel påminnelse av det faktumet till poliser och fotbollens publikvärdar kan vara tillräckligt för att förhindra en lättundviklig tragedi.

 

 

• Nick Glynn är en pensionerad senior polis. Han är ett expertvittne till polisens användning av våld, och var rådgivare och polisansvarig vid fotbollsmatcher under nästan två årtionden. 

F.d högste Old Trafford-bossen avslöjar första gången fotbollens kändaste par träffades och hur Sean Connery hade den perfekta riposten till Engandsesset Ince

   

Manchester United-legendaren David Beckham och frun Victoria fotograferade i år, var på Old Trafford när de första gången träffades

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Jordan Davies, the Sun, torsdag 31 augusti, 2017:

 

 

MARTIN EDWARDS har avslöjat berättelsen inifrån gällande hans 22 år som Manchester Uniteds ordförande - i sin nya självbiografi, Red Glory.

 

 

Här förklarar han sin roll i David Beckhams första möte med Spice Girl-Victoria, gången då Sean Connery stal showen från the Guv'nor Paul Ince och hur Neville-bröderna förutspåddes framgångar.. i cricket.

 

 

Gary och Phil Neville är två av de mest berömda bröderna någonsin i brittisk fotboll.

 

 

GARY OCH PHIL NEVILLE

Gary var kapten för ungdomslaget och en ledare på planen men vissa tyckte att Phil var en bättre spelare.

 

 

Båda var även väldigt duktiga cricketspelare och Phil var kapten för Englands U15-landslag. Ray Illingworth, den f.d kaptenen och managern, sade till mig att han var garanterad att spela för Englands landslag.

 

 

PARET BECKHAM

JAG SPELADE FAKTISKT en liten roll då de två blev ett par. Simon Fuller, managern för Spice Girls, ville komma till en match.

 

 

Han tog med sig Victoria och Mel C, så jag eskorterade dem till spelarlogen och det var där Victoria träffade David för första gången.

 

 

BOND OCH THE GUV'NOR

PAUL INCE var den självutnämnda Guv'nor, vilket jag tror att Alex [Ferguson] inte gillade överhuvudtaget.

 

 

Paul Ince delade United-omklädningsrum med många storspelare, som Ryan Giggs och Bryan Robson, men gradvis började han sig själv som the Guv'nor.

 

 

007-skådespelaren Sean Connery hade den perfekta riposten till Paul Ince då han ansåg att han var bossen.

 

 

Vid en försäsongsmatch borta mot Rangers var Sean Connery där. Alla grabbarna ville träffa honom så jag tog med honom in i omklädningsrummet. Han hade hört att Ince kallade sig själv the Guv'nor, så när jag introducerade honom sade Sean till honom: "Jag skulle vilja träffa the Guv'nor... är din fru här idag?"

 

 

TJUVJAKTEN PÅ RYAN GIGGS

ALEX arbetade outtröttligt med att övertyga Ryans föräldrar, särskilt hans mamma, om att det bästa hemmet för honom var Old Trafford istället för Maine Road.

 

 

Han var vår största talang sedan George Best. Alla pratade om Best - och det var samma sak med Ryan. Vi visste att han skulle komma att bli speciell.

 

 

Wales-legendaren Ryan Giggs behövde en del övertygande prat för att välja Old Trafford och blev sedan en av de största spelarna någonsin.

 

 

 

KAPET DENIS IRWIN

DÅ JAG TITTAR TILLBAKA på min tid med Manchester United har jag alltid sagt att mina två bästa köp var Eric Cantona och Peter Schmeichel.

 

 

Men om jag var tvungen att välja en tredje, så skulle Denis Irwin definitivt vara den spelaren.

 

 

Han var ett fantastiskt köp - en enorm del av pokalerna vi gick vidare och vann under 1990-talet.

 

 

Denis Irwin blev en av de mest pålitliga ytterbackarna i Premier Leagues historia.

 

 

Red Glory: Manchester United and Me av Martin Edwards publiceras av Michael O'Mara Books: https://www.amazon.co.uk/Red-Glory-Manchester-United-Me/dp/1782438122

F.d Old Trafford-ordföranden avslöjar i Red Glory: Manchester United and Me att diskussioner fördes med Arsenal-chefen som var "intresserad"

   

Arsene Wenger var en eldig rival till Alex Ferguson - men Manchester United ville även att han skulle bli skottens ersättare.

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Jordan Davies, the Sun, torsdag 31 augusti, 2017:

 

 

EN NIO ÅR lång pokaltorka, katastrofala transferaffärer och misslyckanden i Europa skulle ha varit svårt att svälja på Old Trafford efter Fergies framgångsrika år.

 

 

Men om Arsene Wengers facit på senare är något att utgå ifrån så hade det kunnat bli Manchester Uniteds öde om de hade lockat till sig fransmannen 2002.

 

 

Den dåvarande ordföranden Martin Edwards ledde den mest storslagna eran i Uniteds historia, med Alex Ferguson som manager.

 

 

Uniteds försök att sno åt sig Wenger från Arsenal avslöjas av den f.d ordföranden Martin Edwards i hans nya självbiografi Red Glory: Manchester United and Me.

 

 

Alex Ferguson hade annonserat att han skulle sluta efter säsongen 2001/02 så United närmade sig the Gunners boss.

 

 

Men Fergie svarade för en dramatisk U-sväng i februari 2002.

 

 

Men Edwards säger att han var tystlåtet säker på att kunna landa Wenger.

 

 

Han avslöjade: "Vårt förstaval var Arsene.

 

 

"Sedan han kom till Arsenal 1996 hade Wenger varit ganska framgångsrik, särskilt under hans första hela säsong som manager då han vann Dubbeln.

 

 

Arsene Wenger känner en stark lojalitet till David Dein, säger Martin Edwards.

 

 

 

"Och medan det är sant att säga att han genomlidit svåra tider sedan dess så ansåg vi då att han var den bästa kandidaten till att ersätta Alex.

 

 

Han var definitivt mitt val nummer ett. Så vi gjorde vårt närmande och Wenger visade upp ett litet intresse, tillräckligt för att vilja träffa Peter Kenyon och mig i hans hus i London för att lyssna på vad vi hade att säga.

 

 

"Faktum är att vi hade ett par möten med honom och ett tag trodde vi att det fanns en möjlighet att han skulle komma till oss.

 

 

"Men jag tror att Wenger kände lojalitet till David Dein.

 

 

"Han stod David väldigt nära och det var orsaken han gav oss till sist till varför han sade nej till United.

 

 

"Han kände att han hade startat något med Arsenal och att hans band till klubben var för stora, han ville inte bryta de banden."

 

 

Sven-Göran Eriksson, då Englands boss, var ännu närmare att komma.

 

 

Svensken kom överens om villkoren med de Röda Djävlarnas chefer innan han såg affären stoppas då Ferguson gjorde sin U-sväng.

 

 

Men Edwards erkänner att han hade reservationer gällande Erikssons vilja att spendera stora pengar.

 

 

Han tillade: "För att vara sanningsenlig var jag inte 100 procent säker på att han var rätt man för jobbet.

 

 

"Ja, han hade haft en del framgångar och han hade ett bra facit, men han hade spenderat mycket för att uppnå framgång. Och han var oprövad i engelsk klubblagsfotboll."

 

 

Men det blev ändå ingenting av det då Fergie ändrade sig och ledde United vidare till ännu mer framgångar.

 

 

Men trots att pokalerna fortsatte att ramla in var det inte alltid helt smidigt bakom scenen.

 

 

Edwards erkänner att han stundtals hade en besvärlig relation med Fergie under sin regeringstid - och där de inte kom överens gällde ofta managerns lön.

 

 

Ett gräl involverade att Fergie hotade att BOJKOTTA utmarschen på Wembley i 1996 års FA-Cupfinal mot Liverpool.

 

 

Edwards skriver: "I slutet av säsongen 1994-95 var Alex fortfarande irriterad på att han fick mindre betalt än George Graham, och trots att vi inte hade vunnit något den säsongen bad han mig om ännu en löneförhöjning.

 

 

Alex Ferguson var missnöjd med lönen från United då de vann 1996 års FA-Cupfinal.

 

 

England ville ersätta Terry Venables med Alex Ferguson, säger Martin Edwards.

 

 

"Saken löstes inte som Alex ville ha det. Under dagarna fram till FA-Cupfinalen 1996 kom frågan om hans lön upp till ytan igen. Jag lämnade förhandlingarna till fotbollsdirectorn Maurice Watkins och ordföranden Roland Smith.

 

 

"Jag fick senare höra att saker och ting hade gått väldigt hett till och Alex, frustrerad över vad som hade erbjudits, hotade med att inte ta på sig managerns traditionella cupfinalsroll att leda ut sitt lag på Wembleys plan.

 

 

"Jag tror inte det fanns någon riktig möjlighet att Alex skulle lämna United gällande sin lönedispyt med oss, men jag tror att FA vädrade blod i vattnet och som ett resultat ville de att Alex skulle ersätta Terry Venables som Englands manager.

 

 

"En skotte som leder England! Inte en chans."

 

 

Trots deras upp- och nedgångar är Edwards helt övertygad om att Fergie inte skulle ha nått framgångarna som han uppnådde utan hans stöttning.

 

 

Den f.d ordföranden spenderade 23 år på toppen av Old Trafford, han startade 1980 och ledde Uniteds tillväxt fram till en global supermakt.

 

 

När han lämnade sin roll 2003 hade de vunnit åtta Premier League-titlar, sex FA-Cuper och Champions League - inklusive den berömda Trippeln 1999 - under hans regeringstid. Och genom ekonomiska manövreringar, som att börsintroducera klubben 1991, var United värt mer än £700 miljoner (7,63 miljarder kr) då han lämnade.

 

 

Han var även mannen som tog Fergie till Manchester 1986 och betalade då endast £600,000 (6,54m kr) i kompensation för att ta skotten från Aberdeen.

 

 

Men trots Fergusons briljans på sidlinjen menar Edwards att den legendariska bossen har en hel del att tacka honom för. Han sade: "En av mina största styrkor som ordförande och vd var att jag var en bra delegerare.

 

 

Jaap Stam visade sig bli ett superbt köp när United förstärkte sitt försvar 1998.

 

 

"Jag anställde folk som jag trodde var rätt för jobbet och lät de göra sina grejor och jag lade mig inte i.

 

 

"Det bästa exemplet på det var Fergie. Jag försökte så mycket jag kunde att ge honom verktygen för jobbet.

 

 

"Under den första tiden hade Alex och jag en väldigt nära relation.

 

 

"Efter att klubben börsintroducerades 1991 var jag tvungen att avsätta mer tid med klubbens affärer, så jag drogs bort och var inte lika nära Alex.

 

 

"Men jag var alltid stöttande av vad han försökte göra, särskilt med ungdomarna och lagbygget, att köpa spelare och betala de högre lönerna som vi till sist var tvungna att acceptera.

 

 

"Jag tycker att sättet på vilket jag stöttade Alex visas i resultaten och pokalerna vi samlade på oss genom åren.

 

 

"Jag missunnar inte Alex några av applåderna han fick - han förtjänade varenda en av dem. Men oavsett hur viktig hans roll som manager var, så var Alex en del av ett tydligt definierat system som hjälpte till att göra hans framgångar möjliga.

 

 

Dwight Yorke bildade ett superbt anfallspar med Andy Cole från 1998.

 

 

"1998, när klubben inte vann någonting, tror jag inte att någon annan klubb vid den tiden skulle ha köpt Jaap Stam och Dwight Yorke för totalt £23m (250,8m kr).

 

 

"När saker och ting blev tuffa och vår dominans i det inhemska spelet såg ut att glida iväg hade vi medlen och resurserna för att lösa det.

 

 

"Om vi inte hade gjort det hade vi aldrig vunnit Trippeln, oavsett hur bra managern än var."

 

 

EDWARDS OM ATT SPENDERA

ANKLAGELSEN har alltid sagt att United sålde ut sig och blev överdrivet kommersialiserat - men alla klubbar gjorde samma sak.

 

 

Medan jag drev United hade vi aldrig någon god fe som Chelsea, där en rik individ tar över, kastar pengar omkring sig och ändrar deras fotbollsöde.

 

 

Allt genererades från oss själva genom en bra förvaltning.

 

 

CANTONAS KONTRAKT

ERIC anlände till mitt kontor och jag förklarade att om vi förlorade ligan så kunde det sluta med att han fick mindre - men om vi vann den skulle han få mer.

 

 

Jag frågade: "Så under de tre kommande åren Eric, hur många gånger kommer vi att vinna ligan?"

 

 

Omedelbart sade han: "Tre gånger", det var så säker han var.

 

   

Eric Cantona var alltid säker på Man Uniteds titelchanser.

 

 

DET UTEBLIVNA KÖPET AV ZIDANE

JAG KAN fullt ut förstå Alexs argument då för att inte ta Zidane. Alex kunde inte veta att Eric skulle sluta. Det är väldigt likt Lineker-situationen under Ron Atkinsons tid... men Zidane i Uniteds röda tröja är en av de största vad-som-kunde-ha-blivit-händelserna under min regeringstid i klubben.

 

 

Man United missade chansen att köpa Zinedine Zidane.

 

 

EDWARDS OM... VERON

JAG VAR väldigt besviken när vi köpte Juan Sebastian Veron 2001.

 

 

Vi hade vunnit ligan och vi hade Nicky Butt hos reserverna. Jag kände, 'Varför spendera £28 miljoner (305,4m kr) på en spelare som kostar £5m (54,5m kr) om året i lön?'

 

 

Vi bröt lönestrukturen på en spelare. Jag tyckte inte det var nödvändigt.

VNL-uppdatering

Efter att Victor Nilsson Lindelöf inte spelat en enda minut av PL-säsongen hittills, bara en gång funnits med på bänken och i de andra två matcherna varit utanför matchtruppen helt har många inom svensk media gått i fullständigt spinn. Mourinho har även sagt att han kommer fasas in ganska lugnt i sin nya klubb och att svensken kommer spela med Smalling i CL-premiären mot Basel, då Bailly och Jones båda är avstängda. Nu har ju Lindelöf anslutit till den svenska landslagstruppen inför matcherna mot Bulgarien och Vitryssland och, precis som väntat, tar västeråsaren uppståndelsen med ganska stor ro. På träningen i måndags (29/8) fick Jane Björck en kort pratstund med honom för Sportnytt:

 

 

Jane: Hur tålamodsprövande skulle du säga att det är?

VNL: Det är ju en process liksom och jag har varit där i ungefär en och en halv månad, det tar ett tag att komma in i allting och lära känna alla spelare, systemet och hur tränaren vill ha det, så det är bara att ha tålamod.

Jane: Är det ungefär som du förväntade dig?

VNL: Ja, ungefär, det kan jag nog säga att det är.

Jane: Hur långt bort tror du att du är då, från att få kontinuerlig speltid

VNL: Det är svårt att säga, det känns bra, senaste veckan så tycker jag det har gått väldigt bra på träningarna och jag känner mig i bra form, så att vi får väl se, det är väldigt duktiga spelare där borta, det är bra konkurrens, men man växer ju av det, men vi får se.

 

 

VNL: Jag tycker det är väldigt viktigt för mig, speciellt nu, eftersom jag inte har spelat de tre första matcherna i ligan, att få komma hit och få chansen att spela här, så om Janne väljer att spela mig så är det väldigt viktigt för mig att få 90 minuter.

Jane: Känner du att du är i 100-form, trots brist på speltid?

VNL: Det tycker jag, vi har tränat väldigt hårt under försäsongen och även när vi kom tillbaka hit till England, så har ett bra tempo på träningarna så jag känner mig i bra form.

Jane: Är du väldigt glad över valet du har gjort?

VNL: Det är jag, det är jag, det är... jag har fått chansen att spela i världens största klubb, så jag tror att det är nog ingen som skulle ha tackat nej till den chansen.

 

 

 

Stora Man United

Erik Niva pratade tidigare om att det låg på modet förut att ha stora spelare i sitt lag, sedan svängde pendeln i och med Guardiolas Barcelona-småttingar och nu ser vi kanske en svängning tillbaka till de storväxta pojkarna, i och med laget som Mourinho håller på att sätta ihop på Old Trafford.

 

 

Ibrahimovićs ankomst, eller rättare sagt återkomst, kommer bara göra oss ännu större och han fullständigt osar av självförtroende, vilket kommer sprida sig till resten av laget. Och nu börjar vi komma tillbaka till att vara ett hotfullt lag redan i tunneln. Förstå att stå uppställd där som motståndare, vrida lite på huvudet och se Ibrahimović, Pogba, Lukaku och Matić stå där och frusta. Det känns bra. Det är väl inte riktigt Roy Keane v pissblöjan Vieira i tunneln än, men det blir bättre och bättre.

 

 

Förutom dessa bjässar står där även den kända lejda mördaren och fullständiga galningen Juan "lilla yxan" Mata:

 

 

Trots att det bara är tysken med hela Stonehenge i käften som får flytta fram långa spelare och lyfta långt när hans lag jagar en kvittering/ett vinstmål i slutet av matcherna, så föreställ er att vi ligger under med ett mål, 15 minuter kvar att spela, och vi måste börja lyfta framåt. Att då ha Ibrahimović, Lukakau, Pogba, Fellaini och Matić att sikta på, de har ju för fan en kombinerad längd på 91 meter. Man skulle skita ner både kalsonger och shorts om man skulle försvara sig mot de stora djävlarna under ett långbollsangrepp

 

 

 

Mourinho om Ibrahimović

José Mourinho har pratat med pressen om vad som gäller när den store svensken kommer in.

 

 

Mourinho om Zlatan:

 

 

"Zlatan känner mig, sa managern. "Och han vet att jag spelar spelarna som är bäst för laget. Jag har alltid gjort det i mitt liv så, om han kommer hit och bevisar att han är den bästa, då spelar han. Om de andra inte ger honom någon chans att bevisa det, sånt är livet. Men jag försöker alltid vara ärlig med mina spelare och med mitt lag. Jag försöker. Kanske att jag ibland inte gör de korrekta sakerna. Men jag försöker alltid.

 

 

"Zlatan kommer anlända till ett beprövat lag. Han kommer anlända mitt i säsongen med laget spelandes på ett visst sätt och med spelarna i vad jag kallar de funktionella länkarna i lagets dynamik. Vi kommer bli en bättre trupp och jag ger er bara ett exempel - om vi möter Stoke och två dagar senare spelar vi mot Burton och jag vill vila mina två anfallare, vilka spelar jag mot Burton? Jag måste spela Rashford eller Lukaku. Jag har ingen annan att spela så jag kan inte ge vila till mina spelare. Så vi behöver en anfallare och vi har en alldeles runt hörnet som tillhör vår familj, som gillar att vara med oss och spela för oss.

 

 

"Han är en till anfallare, han är en till erfaren spelare, en till spelare som kan spela nummer 9 eller nummer 10, som kan spela i ett dubbelanfallar [system]. Det är många matcher som ska spelas. Om vi går vidare i Champions League och i en av de två cuperna kommer vi vara i positionen där vi inte skulle klara det endast med Lukaku och Rashford, särskilt om jag spelar båda tillsammans. Så om jag behöver en anfallare, förmodligen i januari skulle jag knacka på [exekutiva vice ordföranden] Ed Woodwards dörr och [nu] behöver jag inte göra det. Jag har en av de bästa i världen."

 

 

Will Keane närmar sig comeback

Jag antar att ni minns Michael Keanes brorsa, Will. Vi vet alla att fotbollen är full av omständigheter som skulle ha kunnat se totalt annorlunda ut om det inte vore för en skada, en formtopp, en nedåtgående formkurva eller något annat oförutsägbart.

 

 

I dag har jag t. ex Eric Cantona intatuerad på min underarm och för mig är han den allra största genom tiderna. Men så hade ju inte varit fallet om Graeme Souness 1991 hade sagt ja till Michel Platini.

 

 

Vad pratar jag om nu? Jo, i november 1991, efter Liverpools 3-0 seger mot Auxerre i UEFA-Cupens andra runda på Anfield, träffade Liverpool-managern Graeme Souness fransmannen Michel Platini och han berättade för skotten att Cantona var tillgänglig för försäljning till scouserna. Souness tackade Platini, men avstod från erbjudandet och pekade på harmonin i omklädningsrummet som orsaken. Han hade även hyfsade forwards att välja på vid den tidpunkten, eller vad sägs om Ian Rush, John Barnes, Dean Saunders och Ronny Rosenthal, och under de följande åren fick de sällskap av Paul Stewart och Nigel Clough.

 

 

Sedan kommer vi fram till november 1992 och Uniteds brist på mål fick Fergie att vilja plocka in en skicklig anfallare, så de Röda erbjöd Sheffield Wednesday ett brittiskt transferrekord (då) på £4,5m (£8,37m 2017: 91,2m kr) för David Hirst, men the Owls-managern Trevor Francis avböjde. Resten är ju såklart historia, men den är ändå värd att snabbt återberätta:

 

 

Leeds Uniteds ordförande, Bill Fotherby, ringde upp Uniteds ordförande, toalettsmygaren Martin Edwards, för att kolla om Denis Irwin var tillgänglig att köpa loss. Just då satt perversa Edwards i ett möte med Fergie, skotten avböjde såklart förfrågan gällande Irwin, men frågade lite fräckt huruvida Cantona var tillgänglig. Edwards frågade och Fotherby sa att han skulle kolla med managern, Howard Wilkinson, och återkomma. Några dagar senare var Cantona klar för United för £1,2 miljoner (£2,24m 2017: 24,4m)!

 

 

Vad har då detta med Will Keane att göra? Jo, vi minns alla Marcus Rashfords debut och spelet han har bjudit oss på efter den. Men man ska inte glömma att saker och ting kunde ha sett annorlunda ut, om inte Will Keane hade varit skadad när Rashford demolerade danskarna:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/08/31/11473429-intervju-med-will-keane-jag-undrar-om-jag-gjorde-nagot-fel-i-ett-tidigare-liv/

 

 

 

Jonny Evans

Idag (torsdag) stänger som sagt var transferfönstret, så vill man beskåda en explosion av galenskaper ska man smyga ut på någon sida på nätet som behandlar engelsk fotboll. Jag är fullt övertygad om att man skulle kunna få in på någon nyhetssajt där att någon engelsk klubb är intresserad av den svenska duon Ola-Conny Wallgren och Morgan Karlsson.

 

 

För ett par veckor sedan började det grymtas om att Kuken från Katalonien var intresserad av att ta Jonny Evans till City!

 

 

Enligt folk med koll på grejorna så vill han flytta och få spela Champions League fotboll igen. West Bromwich har avböjt två bud från City, men han förväntar sig att flytten blir av men han vill inte göra sig osams med klubben/försöka tvinga fram en flytt. Uppskattar vad West Brom har gjort för honom och är stolt över att vara kapten den här säsongen e.t.c

 

 

Det känns helt ärligt som att han vore dum om han inte gick, även om det är till dessa dårar.

 

 

Dessutom har jag svårt att se hur den flytten skulle lösa några problem för dem. Jag menar han var god för åtminstone ett katastrofalt jättemisstag per match, jag brukade rycka som en skitande hund i kallsvettig väntan på att det skulle hända varje gång han spelade. Han har ju ungefär samma koncentrationsnivå som en femåring efter att ha tryckt sig i en jättepåse Skittles.

 

 

Men det är intressant att se att bara för att Guardiola vill ha honom har han plötsligt förvandlats till den nordirländska Beckenbauer. För mig räcker det att tänka tillbaka på West Ham och Milton Keynes i Ligacupen. Carlton Cole slet upp ett nytt arsle på honom, jag tror det räcker som argument.

 

 

Men förstå Jonny Bula och John Stones som mittbackspar för City, de skulle ju kunna skapa en helt ny genre inom komedifilmsvärlden!

 

 

Han var ingen spelare som klev fram när blåste snålt och jag såg honom ofta som något av en clown, såvida inte Ferdinand eller Vidić var där och torkade honom i stjärten och berättade var han skulle stå och vad han skulle göra under 90 minuter.

 

 

Läste även på en intelligensbefriad sida att vi borde försöka köpa tillbaka honom. Hmm, tycker du verkligen det? Om vi ska försöka ta oss tillbaka till att vara med och kriga om ligatiteln igen, är det då rätt att använda strategin "men han är ju marginellt bättre än Smalling?" Att köpa spelare som är marginellt mindre skit än en del av slaggprodukterna vi redan har? Det måste väl ändå vara tveksamt, eller?

 

 

För mig är det väletablerad fakta att han är en harunge och får Daley Blind att se ut som Jaap Stam. Bara att han skulle få träna emot spelare som Ibrahimović, Lukaku, Pogba och Matić skulle försätta honom i ett konstant tillstånd av PTSD.

 

 

Om köpet blir av så är det ett helt sanslöst köp, vad City behöver där bak (förutom det självklara, bättre försvarare) är en ledare och, precis som jag tidigare skrivit, Evans är ingen ledare. Så nu får alla som läser det här göra mig sällskap i bönerna för att vi ställs mot Evans och Stones som mittbackar i derbyt!

 

 

The Guardian är bara en av många tidningar som kör liverapporting från transferfönstrets sista dag och såhär skrev de kl 11:15 (svensk tid) idag:

 

 

"Jonny Evans befinner sig på Manchesters flygplats...

 

 

... för att flyga med Nordirland till San Marino," skriver Jamie Jackson. Vad säger tebladen om det gällande en potentiell flytt till Man City (eller någon annan klubb)? Inte mycket, då de medicinska testerna och resten förmodligen kan genomföras där också.

Will Keane berättar för Paul Hirst att han hade kunnat vara en Manchester United-stjärna om det inte vore för ett antal allvarliga skador

   

Keane närmar sig en återkomst för Hull efter ännu en långvarig knäskada.

TIMES FOTOGRAF BRADLEY ORMESHER

 

 

 

 

AV: Paul Hirst, the Times, måndag 28 augusti, 2017:

 

 

Man minns det som kvällen då Marcus Rashford annonserade sig själv för världen, men hade det inte varit för lite otur hade Will Keanes namn kunnat vara tapetserat över tidningarnas baksidor dagen efter istället.

 

 

Den 25 februari, 2016, klev Rashford in i Manchester United-laget som skulle möta Midtjylland efter att Anthony Martial sträckt sig under uppvärmningen.

 

 

Vad som hände sedan är en del av Uniteds historia. Rashford, då 18 år gammal, nätade två gånger i sin debut och räddade Louis van Gaal från några pinsamheter och skickade United in i åttondelsfinalerna i Europa League med en 5-1 vinst.

 

 

Men sanningen är den att Rashford inte skulle ha varit med i truppen den kvällen om Keane, en annan akademiprodukt, hade varit tillgänglig.

 

 

Keane låg före Rashford i hackordningen på Old Trafford, men tyvärr för honom så "exploderade" - som han uttrycker det - hans vänstra ljumske endast några minuter efter att ha kommit in från bänken i Uniteds FA-Cupmatch mot Shrewsbury veckan innan, vilket gjorde att han inte kunde spela något mer den säsongen.

"Den kvällen var blandad för mig," säger Keane, som avslutade sina 12 år hos United genom att gå till Hull City sex månader senare. "Jag var glad för Marcus, men jag hade väntat på en ny möjlighet så länge, och den togs bort för mig av ännu en skada.

 

 

"Jag tänker ofta, 'Det hade kunnat vara jag.' Om jag hade spelat så tror jag att jag hade kunnat göra ett mål eller två och sedan vet man aldrig, men efter Shrewsbury-matchen visste jag att min tid i United var över och jag gick till Hull för att [dåvarande managern] Mick [Phelan, en f.d assistent i United] skulle ge mig chansen att spela regelbunden fotboll på högsta nivån."

 

 

Det har aldrig funnits någon tveksamhet gällande Keanes förmåga. United plockade in honom och hans tvillingbrorsa, Michael, som flyttade till Everton för £25 miljoner (272,2m kr) förra månaden, efter att de sett paret spela för South Manchester, 11 år gamla.

 

 

Några av hans f.d ungdomstränare såg drag av Ruud van Nistelrooy i den långa, atletiska och kliniska anfallaren, som gjorde tre mål på två matcher i vinsten i 2011 års FA Cupfinal för ungdomar mot Sheffield United. Året innan klev han in på en lista över hyllade stjärnor när han vann klubbens pris som årets unga spelare.

 

 

Tyvärr för Keane så har skador bromsat in hans karriär och han hade bara spelat tre seniormatcher då han lämnade sin pojkklubb.

 

 

Två månader efter att ha gått till Hull för £1 miljon (10,8m kr) slet Keane av korsbanden i sitt vänstra knä mot Southampton.

 

 

Det var samma skada som han åkte på i maj 2012 endast några månader efter att Sir Alex Ferguson gett honom hans United-debut vid 18 års ålder.

 

 

Ferguson hade planerat att lyfta upp Keane till förstalaget säsongen efter, men istället fick han spendera ett år på sidlinjen och lånades ut till fyra Championship-klubbar (Wigan, Queens Park Rangers, Sheffield Wednesday ch Preston North End) innan han flyttade till Hull.

 

 

"Bollen studsade mellan mig och Virgil van Dijk," säger Keane. "Jag lyfte den över honom, satte ner min vänsterfot och när jag skulle sticka iväg vek sig mitt knä inåt och jag kände hur korsbanden gick av."

 

 

Keane rannsakade sig själv under de efterföljande dagarna. "Det var förödande," säger han. "Man tänker. 'Hur kunde det här hända igen? Har jag gjort något fel i ett tidigare liv?'"

 

 

Under större delen av de nio månaderna som följde har Keane varit ett fängslat djur. Han har varit instängd på gymmet på Hulls träningsanläggning Cottingham. Genom fönstren har han avundsjukt sett lagkamraterna träna där utanför. Men nu finns det till sist ljus i änden av tunneln.

 

 

"De första tre månaderna är bara hemska för man gör ingenting, sedan är det ett slit i 3-6 månader för man är på gymmet, men nu är jag ute på planen bredvid grabbarna, jobbar med boll, så jag känner mig som en fotbollsspelare igen," säger han.

 

 

"Jag kommer vara fulltränad om ett par månader, om allt går bra."

 

 

Hans brors karriär har attraherat mer publicitet den här sommaren efter hans flytt till Everton och hans inkallning till Englands landslag, men det finns ingen fientlighet mot Michael från hans tvilling.

 

 

"Det är inspirerande för mig, att se vad han har gjort," säger forwarden. "Han är ett perfekt exempel för mig att följa. Om jag kan komma tillbaka i Hull och göra riktigt bra ifrån mig, så finns det ingen anledning till att jag inte skulle kunna göra samma sak."

 

 

Leonid Slutskij, Hulls tredje manager sedan Keanes ankomst, har sagt till 24-åringen att han finns med i hans förstalagsplaner. Med Jarrod Bowen och Kamil Grosicki som flyger fram på kanterna ser laget skräddarsytt ut för en lång anfallare som Keane.

 

 

"Det är perfekt," sade han. "Förhoppningsvis kan jag komma tillbaka och dra nytta av dem. Vi ser hotfulla ut offensivt och vi har sett bra ut den här säsongen."

 

 

Keane har två mål när han återvänder. Ett är att gå tillbaka upp i Premier League med Hull och det andra är att spela VM med Irland.

 

 

Det säger mycket om Keanes karaktär att han tror att båda målen är uppnåeliga efter ett antal hemska skador.

 

 

Keane har representerat England på fem olika ungdomsnivåer, men han kvalificerar sig för spel med Irland genom sin pappa, som föddes i Dublin.

 

 

"De har några bra anfallare, men jag fanns med på deras radar innan skadan," sade Keane. "Jag är en bit utanför nu, men om jag kan komma tillbaka och göra mål skulle jag vilja tro att jag har en chans.

 

 

"Det är alla spelares dröm att spela VM. Irland gör bra ifrån sig i deras grupp så de kan komma att klara det. Om jag kom med och fick spela i ett VM skulle allt det här hårda jobbet vara värt det."

Andreas Pereira, Smalling och 2-0 vinsten mot Leicester

 

 

 

Bilden ni ser här ovanför är två tweets som the Guardians expert på spansk fotboll, Sid Lowe, lade upp igår (söndag) kväll. Jag vet att han är påläst och initierad när det gäller La Liga och han har dessutom flera bra ingångar i klubbarna på iberiska halvön. Pereira har heller inte varit inkluderad i någon matchtrupp i någon av våra tre inledande ligamatcher, så det ligger säkert en hel del i detta. Han var ju utlånad förra säsongen och gjorde, åtminstone efter vad jag har läst, bra ifrån sig. Samtidigt så är han 21 år och ska det bli något bör det hända ganska snart. Valencia är ju en klassisk spansk klubb och får han spela där så kommer det säkert göra nytta för grabben. Verkar dessutom som att Mourinho gillar honom och är beredd att vänta. Nu är det ju dessutom så att mittfältspositionerna hos United befolkas av ganska skapliga spelare och det pratades under sommaren om att han skulle kriga om en av de två platserna mellan anfallskvartetten och backlinjen. Där känns i nuläget Matić och Pogba helt gjutna och vi ska inte glömma att en sådan som klubbens kapten, Michael Carrick, också konkurrerar om en plats där och han har inte spelat en enda minut i ligan den här säsongen. Så om utlåningen blir av, vilket verkar troligt, så känns det som en bra lösning för alla parter.

 

 

Vet att Mourinho har pratat om att han vill behålla truppen som den är nu, men igår (söndag) kväll skrev the Sun att lördagens motståndare, Leicester, funderar på att lägga ett bud på United-försvararen Chris Smalling och att portugisen ska vara beredd att sälja honom. Jag vet inte hur troligt det är då Rojo kommer bli borta ett tag till och Lindelöf kommer att slussas in försiktigt i spelet i England. För skulle Jones eller Bailly skada sig/bli avstängd är det tunt om naturliga mittbackar. Jag ska även passa på att säga att det är underbart att se Bailly bara plocka upp batongen från förra säsongen och fortsätta briljera, och det är kul när man blir positivt överraskad, det har jag blivit av Jones spel hittills, men som jag tjatar om så ofta så väntar man bara på nästa horribla misstag, eller att han ska skada sig. Nu har han inte testats jättegrundligt, men det han har gjort har han gjort bra. Men såg ni hans "dribblingsräd" mot Leicester som avslutades med att han plöjde rakt in i en motståndare? Jag kunde inte annat än att skratta. Hursomhelst, på torsdag (31/8) stänger transferfönstret och då vet vi vilken trupp vi kommer ha att röra oss med under hösten och början av vintern. Det blir ganska skönt, då dröjer det kanske 5-6 dagar i alla fall utan att tidningarna sammanlänkar oss med någon ny spelare. Men sedan dundrar nog spekulationerna inför januarifönstret och nästa sommar igång igen (jippie!)...

 

 

Jag kan verkligen inte klaga på Uniteds inledning. 3 matcher, 3 vinster, 10-0 i målskillnad och 9 poäng när det nu är dags för ännu ett helt värdelöst landslagsuppehåll. Nu är det bara att sitta och hoppas att ingen av våra spelare skadar sig då de är iväg på sina respektive landslagsuppdrag. Var skönt att se att vi i lördags kunde bryta ner det dubbla handbollsförsvaret och rättvist gå av planen med alla tre poängen i påsen. Förra säsongen hade det slutat 0-0, eller så hade de fått in någon pisschans och vunnit med 0-1. En riktig skitstraff från den stora gossen, men hans spel där han tar emot och håller i bollen och hans förmåga att dra isär försvar är helt jävla enormt bra. Innebär en stor skillnad för hur vi spelar då det skapar utrymme för andra offensiva spelare. Men Daley Blind, han är urusel och jag hoppas verkligen att Luke Shaw kommer tillbaka snart och att snacket om att han har imponerat på Mourinho i sommar stämmer. Helst ska han kliva in, dominera direkt och göra vänsterbacksplatsen till sin under de kommande 10 åren och Blind skulle ha aldrig ha fått dragit på sig Uniteds tröja ens. Mot lite bättre lag kommer de söka upp honom och fullständigt pulverisera holländaren.

 

 

En annan grej jag störde mig på var kapten Tonys inlägg. Det var flera gånger han kom fram i bra lägen och sen pang, rätt på en motståndare. Mot skickligare lag kan det dessutom leda till farliga kontringar. Jag älskar hans vilja att gå framåt och ta sig förbi sin gubbe, men ibland är det nästan skickligare av honom att träffa en motståndare än att få in ett hyfsat inlägg till någon i Rött, känns nästan som ett mirakel när han lyckas. Det blir nästan komiskt men en underhållande/frustrerande aspekt för mig är när han får tid på sig att fundera, våra grabbar stormar in mot målet och han får till ett inkast på andra sidan planen, ungefär 15 meter bakom någon framåtrusande rödklädd spelare. Den satans drummeln! För innan det kan han ha stormat förbi sin ytterback och fått det att se ut som det enklaste i världen, varpå publiken förhoppningsfullt reser sig upp och förväntar sig något... Men jag ska inte klaga alltför mycket på Tony, men det är frustrerande och skulle han bli bättre på det skulle han ligga högt upp i assistligan.

 

 

Skönt att se Rashford komma in och näta direkt och att sedan den belgiska toaborsten dödade matchen helt var gött. Jobbet gjort, pissade på ett halvhyfsat lag, tre raka vinster och det ser bra ut! Nu in i landslagsdimman och sedan väntar Stoke borta den 9:e september - lyckliga tider, strålande tider!

 

 

Ni som läser här ibland vet hur mycket av idiotin som ingår i den moderna fotbollens supporterkultur får det att vrida sig i magen på mig. Selfiepinnar, half 'n' half-halsdukar, vloggar från arenan, inköp av matchtröjor och annat från Mesgastore kombinerat med gröngula halsdukar 2017 o.s.v., o.s.v Listan kan göras ohälsosamt lång och efter lördagens match dök det här geniet upp på en bild på Twitter:

   

Jag orkar inte ens kommentera det ytterligare...

 

 

Lägeskoll hos projektet City
Jag avskyr Raheem Sterling, men inte ens jag anser att han förtjänade ett rött kort i deras vinst mot Bournemouth. Vi vill ju inte ha spelare som är som robotar och avgör man en pissdålig match till sitt lags fördel på övertid och väljer att fira det med sina "fans", ja då är väl det något positivt. Jag vet om att reglerna stipulerar annat, men jag tycker de är helt fel. Att slipsarna som styr fotbollen vill ha medgörliga, tystlåtna och spenderarvilliga kunder på läktarna, det är ju ett faktum, men att bestraffa genuin glädje det är fel på alla plan. Jag menar, det här är ju en del av vad fotbollen handlar om:

 

 

Visst, Neville d.ä firar ju där framför motståndarnas fans och det har säkert många lammungar synpunkter på, men med tanke på att scouserna och Gary Neville inte direkt skickade julkort till varandra och med tanke på alla ton skit som han har fått ta emot av dem, så var det ju bara härligt att han visade lite mänskliga toner och gnuggade in det rejält i deras korkade nyllen.

 

Tillbaka till projektet City nu. Noterar att deras gamla superhederliga ägare Thaksin återfinns bland rubrikerna igen. Den här gången är det inte han personligen som figurerar i blaskorna, utan syrran hans, Yingluck Shinawatra. Hon har nämligen lämnat Thailand i en väldig fart, precis innan hon förklarades skyldig till korruption.

 

 

Och i FAE dömdes i förra veckan en besökande transvestit från Singapore till ett års fängelse för att ha burit kvinnokläder.

 

 

Vilka underbara, klockrena sängkamrater de har dessa fullständiga arslen!

 

Jag förstår om ni inte har koll på CFG (City Football Group). Hursomhelst så är det ett brittiskt holdingbolag som äger fotbollsklubbar på fem kontinenter och kontrolleras av det emiratiska investmentbolaget Abu Dhabi United Group. Det grundades 2013 av Citys faktiske ägare, den emiratiska vice premiärministern och miljardären shejk Mansour bin Zayed Al Nahyan och hans högra hand, Khaldoon Al Mubarak. Syftet? Att skapa ett globalt fotbollsimperium.

 

 

Utöver City kontrollerar de även den uruguayanska division 2-klubben Club Atlético Torque (100%), australiensiska A-League-klubben Melbourne City FC (100%),amerikanska MLS-klubben New York City FC (80%) och Yokohama F. Marinos (20%) i japanska J-League. Och den 23:e augusti i år meddelade holdingbolaget att de hade förvärvat 44,3% av den spanska La Liga-klubben Girona FC. Här blir det lite intressant, för den spanska klubben äger de i ett partnerskap med... Pep Guardiolas brorsa, Pere. Inget skumt alls där, *host, host*!

 

 

Om jag vore en spansk skattmas skulle jag fullständigt kasta mig över Guardiola-familjens avkastningar efter den lilla affären.

 

 

Jag menar, Guardiolas f.d Barça-polare styr City och de bara råkade bestämma sig för att hans agentbrorsas klubb är den som de vill investera i, efter att Kuken från Katalonien skickat ett antal spelare till dem. Så bekvämt!

 

 

Ska även tillägga att CFG har 14 klubbar som de är samarbetspartners med, bl. a BK Häcken och Djurgården från Sverige.

 

 

Mbappé och IS-sponsorerna i Qatar

För att få folk att sluta agera kommunister och prata om slavförhållandena i byggandet av fotbolls-VM i Qatar 2022 håller IS-sponsorerna på och försöker få in lite goodwill genom att lägga ut ofattbara summor på fotbollsspelare till deras lilla leksak Paris Saint-Germain. Efter att ha säkrat Neymar för €222m (2,25 miljarder kr) är nu nästa spelare på ingång, i fredags kväll skrev Duncan Castles följande:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/08/25/11471669-psg-koper-kylian-mbappe-och-fabinho-i-en-sanslos-rekordbrytande-affar-da-sommarens-shoppingrunda-fortsatter/

 

 

Och igår skrev the Guardian:

 

 

Paris Saint-Germain har nått en överenskommelse med Monaco om att plocka in Kylian Mbappé på lån i en säsong med möjligheten att sedan köpa 18-åringen för €155m (1,57 miljarder kr) plus ett antal bonusar som kan höja transferkostnaden till totalt €190m (1,93 miljarder kr).

 

 

PSG har varit låsta i diskussioner med Monaco och Uefa under den senaste veckan för att försöka nå en överenskommelse som inte skulle strida mot fair play-reglerna efter köpet av Neymar från Barcelona för €222m (2,25 miljarder kr) tidigare i somras.

 

 

Det får räcka för den här gången... 

Monaco-duon kommer gå till PSG och Fabinho är på väg att ersättas av Anderlecht-mittfältaren Leander Dendoncker

   

(Bild: AFP/Getty Images)

 

 

 

AV: Duncan Castles, Daily Records hemsida, 21:36 (svensk tid), fredag 25 augusti, 2017:

Paris Saint-Germain har kommit fram till en överenskommelse med AS Monaco om att köpa Kylian Mbappe och Fabinho från Ligue 1-mästarna.

Dubbelköpet, som The Daily Record först rapporterade tidigt i augusti, kommer ta den Qatar-ägda klubbens utlägg på enbart transfersummor till en bra bit över €400 miljoner (4,07 miljarder kr) i det här fönstret.

Det exempellösa spenderandet inkluderar en avgift på €55m (559,8m kr) för Fabinho, som kommer ersättas i Monaco-truppen av den belgiska landslagsmannen Leander Dendoncker. Den 22-åriga mittfältarens uttåg från Anderlecht kan ses som en slags bonus för Celtic, som igår lottades in i en Champions League-grupp med PSG, Bayern München och Anderlecht.

Enligt källor som är bekanta med förhandlingarna kommer Mbappes slutliga transferkostnad för PSG överstiga världsrekordsumman på €222m (2,25 miljarder kr) som krävdes för att aktivera Neymars utköpsklausul i Barcelona. En procentandel av Mbappes avgift kommer bestå av insatsrelaterade variabler.

PSG:s köp av Mbappe betyder att en klubb vars mål är att vinna sin första Champions League-titel den här säsongen har åsamkat både Real Madrid och Barcelona direkt skada på den här sommarens transfermarknad - samt hindrat Manchester City från att köpa Mbappe.

Tidigare den här månaden kom den tonåriga franska landslagsmannen överens om de personliga villkoren på Santiago Bernabeu-stadion, det avtalet skulle ha multiplicerat hans lön efter skatt med mer än 10 gånger; och Madrid befann sig i en process där de höll på att slutföra en transferavgift med Monaco.

Då Madrid förberedde sig på att besegra Manchester United i UEFA Supercupen fick klubbpresidenten Florentino Perez reda på att PSG hade kapat hans överenskommelse med Mbappe.

 

(Bild: AFP)

 

PSG förbättrade de ekonomiska villkoren för både Mbappe, som förväntas få en grundlön efter skatt på runt €9m (91,6m kr) om året, och pappan Wilfried, som representerade sin son i förhandlingarna. När Perez gjorde ansträngningar för att återuppväcka Madrids affär, drog Monaco nytta av situationen för att pressa upp Mbappes transferavgift ytterligare och de förhandlade fram en potentiell inkludering av den brasilianska landslagsmannen Lucas Moura i affären.

Mbappe har bara spelat en hel säsong med professionell seniorfotboll, levererat 26 mål på 44 framträdanden då Monaco tog Ligue 1-titeln från PSG och nådde semifinal i Champions League, en turnering som anfallaren gjorde sex mål i. I mars kallades han in i franska landslaget för första gången och 18-åringen gjorde även sin landslagsdebut förra säsongen.

Mbappe hade den högsta profilen på en lista över extremt talangfulla ynglingar som rekryterats till Monaco av den f.d tekniska directorn Luis Campos, han kostade klubben från furstendömet €3m (30,5m kr) och hade en veckolön på €34,600 (352,218 kr).

   

Leander Dendoncker kommer ersätta Fabinho i Monaco (Bild: Getty)

 

Försäljningen av honom till PSG gör att Monaco kommer att ha dragit in mer pengar på transferavgifter under ett enda fönster än någon annan klubb någonsin har gjort, detta med Bernardo Silva, Benjamin Mendy och Tiemoue Bakayoko samtliga sålda till engelska Premier League-klubbar som de främsta tidigare försäljningarna av de franska mästarna.

Fabinhos uttåg tillåter Monaco att öppna upp en plats i sin trupp för en icke-EU spelare, samtidigt som de fullföljer sitt löfte till den allsidiga brasilianaren om att han skulle få lämna Monaco den här sommaren.

23-åringen, som har excellerat på Champions League-nivå både som högerback och på det centrala mittfältet, fanns tidigare med på en lista över potentiella rekryter som sammanställdes av Old Trafford-managern Jose Mourinho.

Dendoncker hade attraherat ett visst intresse från Everton och United och var eftertraktad av Atletico Madrid. Han värderas till ungefär €35m (356,2m kr) av Anderlecht och den 188 cm långa mittfältaren tränade inte med de belgiska mästarna under fredagen.