En ny bok om den glömda stjärnan som spelade med Giggs och Neville-bröderna avslöjar att de närmast honom misstänker en avsiktlig process för att sudda bort honom ur klubbens historia

Adrian Doherty: fotograferad i juli 1990. Fotograf: Manchester United/Man Utd via Getty Images

AV: Daniel Taylor, the Guardian, onsdag 11 maj, 2016:

Av alla djupgående sorgliga och rörande passager i den kommande boken om Adrian Doherty - som innehåller bidrag från Ryan Giggs, Neville-bröderna, Sir Alex Ferguson och flera andra namn från en av Manchester Uniteds mer glorifierade eror - är den kanske mest gripande delen den som avhandlar åren då folket närmast denna ytterst begåvade pojke misstänker en avsiktlig process för att sudda ut honom från klubbens historia.

"Efter väldigt många överläggningar bestämde sig Jimmy, Geraldine och resten av Doherty-familjen att inte lufta sitt missnöje i boken," förklarar författaren, Oliver Kay, mot slutet av Forever Young. "De vill inte att en bok om deras älskade Adrian ska sluta med 'tårtkastning'."

Men det där missnöjet sitter kvar och, enligt Kay "sitter det djupt" med tanke på att hans omfattande arbete, som publiceras den 19 maj, berättar om hur Jimmy, pappan, i flera år brukade resa från Strabane, County Tyrone, för ett antal möten på Old Trafford som lämnade honom med känslan att han "hade med en stor, ansiktslös storföretagsmaskin att göra" och inte familjeklubben som han en gång anförtrott med att se efter sin son.

"Några möten slutade med handskakningar, andra med att Jimmy var rasande på vad han ansåg var en avvisande och nedlåtande attityd mot hans klagomål," redovisar Kay detaljerat. "Desto spetsigare frågor Jimmy ställde, desto mer fientlig blev situationen." Och ju mer man läser desto mer inser man varför den här tystlåtna och oerhört talangfulla pojkens familj förmodligen för alltid kommer känna sig sviken.

Om Doherty är ett nytt namn för dig, tro då inte att du är ensam. Doherty är spelaren som ingen nämner när de pratar om den värdefulla, sällsynta gruppen som föregick the Class of '92. Han är, för att citera bokomslaget, "fotbollens förlorade geni." Men det fanns en tid när "Doc" bakom scenen ansågs vara så spännande exceptionell att han var bättre än den unga Ryan Giggs. Ferguson introducerade honom i en programkolumn som en "oljad blixt" och the Manchester Evening News pratade om en tonårssensation kapabel att ha "den sortens inverkan som inte setts sedan George Best fick sin chans".

Ja, tidningar älskar den sortens rubrikfångande jämförelser, men prata med vem som helst på Old Trafford från den eran och alla säger samma sak. "Han var helt otrolig," säger Gary Neville. Bättre än Giggs? Mannen själv accepterar lätt att han ofta låg bakom Doherty. "Han kunde gå förbi folk när han själv ville," säger Giggs. "Han tog sig ur tacklingar så man inte trodde det var sant. Han kunde gå på insidan, utsidan, spela vägg, passa och flytta sig. Du vet i The Matrix, när allt klickar tillsammans, där allt händer snabbt, men i karaktärens huvud sker det i slow motion? Det var lite så det var med Doc.

Men det fanns även mer i honom. Doherty skrev poesi. Han var besatt av Bob Dylan - "som 16-åring hade jag inte en aning om vem Bob Dylan var," säger Giggs - och, på det trevligaste sättet möjligt, anlände han från Strabane med huvudet bland molnen. Doherty var på vissa sätt en förlorad själ. Andra minns honom som en bohem, en drömmare, lite excentrisk för fotbollsvärlden. Han hade inte gel i håret och brydde sig inte om designermärken. "Den mest sanslösa fotbollsskickligheten," säger Ferguson, "men lyckligast med sina böcker, dikter och sin gitarr." Doherty sålde ofta sina biljetter till matcherna som förstalaget spelade för att sedan åka till Manchesters centrala delar och spela instrument på gatorna - en ung fotbollsspelare, på väg att få spela för Englands största klubb, klinkandes på sin gitarr, utan att bli igenkänd, i en säckig Aran-jumper utanför shoppingcentret Arndale. På Manchesters musikscen - och vi pratar inte om the Hacienda här - var han "McHillbilly", han spelade i ett kortlivat band vid namn the Mad Hatters.

Det som följde är i sista hand en berättelse om ett bortslösat liv och bortkastad talang. Doherty var precis på gränsen till Fergusons lag när han slet av ett korsband. Skadan avslutade hans karriär och det är den medicinska behandlingen på Old Trafford som delvis förklarar varför Kay skriver, efter alla dessa år, att familjen "fortfarande känner att Adrian blev rejält sviken".

Släppt från sitt kontrakt drev Doherty bort från spelet. När pokalerna rullade in på Old Trafford försökte han hitta alternativa arbetsgivare, han jobbade t.o.m under en period på en chokladfabrik i Preston. I april 2000, istället för att briljera för Europamästarna, flyttade han till Haag under sommaren, där han arbetade för ett möbelföretag på ett korttidskontrakt. Men en morgon, av anledningar som aldrig fullt ut har fastslagits, hamnade han i kanalen på väg till jobbet. Han låg i koma i en månad och dog den 9 juni, dagen innan hans 27:e födelsedag.

Manchester United laget innan semifinalen i Ungdomscupen den 1 april 1990: Bakre raden från vänster till höger: Mark Bosnich, Ryan Giggs, Darren Ferguson, Paul Sixsmith, Jason Lydiate, Sean McAuley. Främre raden från vänster till höger. Mark Gordon, Craig Lawton, Lee Costa, Alan Tonge, Adrian Doherty. Fotograf: Manchester United/Man Utd via Getty Images

Det konstiga, kanske, sedan dess - och det här är en fråga som Doherty familjen skulle vilja ha svar på, även om det bara är för sinnesfridens skull - är att det aldrig har lett till något annat än de minimalaste omnämningarna (och i den stora majoriteten av alla fall, absolut ingenting) i alla de böcker som skrivits av Ferguson och flera andra spelare från den eran. "Kanske är det besvärligt," erbjuder Giggs. Men det är inte en helt tillfredsställande förklaring och, enligt Kay, så "misstänkte familjen hela tiden att det fanns en annan anledning till tystnaden," nämligen att det under mer än ett årtionde pågick en dispyt gällande standarden på omhändertagandet deras son fick under hans fyra år i klubben. Jimmy ville inte uppnå någon ekonomisk vinning men han ville ha, och fick aldrig, en ursäkt, samt några riktiga svar på deras frågor.

Först och främst stördes familjen av detaljerna kring Dohertys skada, diagnosen och efterbehandlingen, men det fanns omvårdnadsproblem som störde dem också. De hade blivit lovade att Jimmy skulle erbjudas ett boende bland klubbens hyresrum. Istället beskriver boken en kultur av skrämsel och förnedring bland "initieringsproven" - man placerade lärlingar i torktumlare, sparkade bollar i deras ansikten, klädde av dem nakna, för att inte nämna de mer ondskefulla rutinerna - detta kombinerat med hemlängtan gjorde Doherty så desillusionerad vid en tidpunkt att han avböjde erbjudandet om ett femårskontrakt. Det var, skriver Kay, en "kultur som ibland vinglade mellan det fåniga och elakartade" och "vad de flesta skulle kalla misshandel".

United har avstått från att kommentera men de har skrivit till familjen och sagt att klubben agerade "rättvist och lämpligt". De har nu en rigorös skyddspolicy men du får förmodligen avgöra själv huruvida klubben borde ha gjort mer när det hände eller visat större empati mot en sörjande familj.

Jimmy skrev även till the Professional Footballers' Association, vilka han trodde skulle vara sugna på att stötta familjen till en fotbollsspelare som hade dött i en tragisk olycka, och the Football Association. "Han lämnades med känslan att United, the PFA och FA slöt leden," skriver Kay (the PFA har sagt till the Guardian att de tror att United "gjorde allt de kunde på ett medlidsamt sätt för att besvara bekymren från Adrians familj"). Författaren går vidare och säger att Neville, som klubbkapten, drogs in för att hjälpa till i medlingsprocessen. "Jimmys minne av den telefonkonversationen är att Neville, efter att ha pratat så ömt och beundrande om Adrian, gav honom rådet, på ett vänligt sätt, att det skulle vara meningslöst att försöka utmana det mäktiga Manchester United."

Allt som Jimmy sedan har stött på från myndigheterna säger honom att Neville förmodligen hade rätt men åtminstone så måste nu inte berättelsen om hans sons talang - tillsammans med andra dyrbara gåvor - vara en mystisk hemlighet. Kay har gett oss det varaktiga dokumentet som kanske inte alla på Old Trafford ville läsa. Dohertys berättelse har ignorerats och förbisetts för länge och under den här processen kan kanske smutskastningen och insinuationerna som familjen stött på nu få ett slut.

Strax efter Dohertys död rapporterades det felaktigt - vilket sedan togs som fakta och nämndes vid upprepade tillfällen genom åren - att han faktiskt hade ramlat i vattnet i Amsterdam och så fort den detaljen var ute spred det sig som spilld mjölk. "Vad många personer inte inser är att åren från 20 till 26, efter att han lämnat fotbollen, var de lyckligaste i Adrians liv," säger hans bror, Gareth. "Istället ser de 'fotbollsspelare, släppt av Manchester United, föll i en kanal i Amsterdam' - vilket inte är sant [det var i Haag] - och de drar förhastade slutsatser."

Som ett resultat har det uppstått allt möjligt sorts skvaller om droger, för mycket alkohol, självmord eller - för att citera en annan f.d lagkamrat - den konstanta misstanken, då folk trodde att det skett i Amsterdam, att det kanske hade varit "du vet, sjabbigt". I verkligheten finns det inga bevis av den naturen.

Ingen kommer någonsin att få veta den exakta sanningen men Kays teori slår definitivt några av de andra som har visats upp under alla dessa år som passerat. "Den här underbara killen," skriver han, "som glatt snubblade fram genom livet, ignorerade dess fallgropar, dagdrömde sig fram, komponerade sin nästa dikt eller sång, sjungades för sig själv på väg till stationen, när han tog ett ödesdigert felsteg. Vilken sorts person skulle göra något sådant? En drömmare, med sitt huvud bland molnen, som Adrian Doherty."

Forever Young, publicerad av Qurcus, släpps den 19 maj

https://bookshop.theguardian.com/catalog/product/view/id/402456/

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   I torsdags säkrade United en plats i Europa League-finalen i Bilbao. Senare på kvällen sipprade det ut röd, vit och svart rök ur skorstenen på Sixtinska kapellet i Vatikanstaten. Det var dels för att fira Uniteds fina vinst mot Athletic Club, me...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, fredag 25 april, 2025       I am an FC fan I am Mancunian I know what I want and I know how to get it I wanna destroy … Glazer and Sky   (Till melodin från Sex Pistols...

Den senaste tiden har det varit alldeles för varmt och soligt för mitt gillande. Så här såg utsikten till vänster om min balkong ut den 5 april förra året:   Och när jag likt marskalk Georgij Konstantinovitj Zjukov blickade rakt fram mot horison...

OVÄNTAT BRA AV UNITED, SNÖFLINGORNA ARSENAL * JAG FÅR VERKLIGEN lov att säga att Man United överraskade mig riktigt positivt under de sista matcherna innan det här landslagsuppehållet. Visst, Real Sociedad var hundskit. Jag var helt säker på att vi...

  Efter en vecka med negativa nyheter, följda av negativa nyheter och följda av ännu mer negativa nyheter gällande United var det skönt att igår koppla av med mega-monster-fredagsmys framför senaste avsnittet av Bäst i Test. Med tanke på att Unit...