EFL Cup, Wembley

Man Utd 3

Zlatan Ibrahimović 19

Jesse Lingard 38

Zlatan Ibrahimović 87

Southampton 2

Manolo Gabbiadini 45+0:29

Manolo Gabbiadini 48

Zlatan Ibrahimović gör sitt andra mål till 3-2 för Manchester United mot Southampton på Wembley. Fotograf: Tom Jenkins för the Guardian.

AV: Daniel Taylor på Wembley, the Guardian, måndag 27 februari, 2017:

Till sist och syvende var det kanske oundvikligt att Zlatan Ibrahimović skulle insistera på att få sista ordet. Southampton hade gett allt för att dra sig själva tillbaka till en kvittering och under långa perioder kändes det som att Manchester United skulle kunna falla inför en av de mer osannolika vändningarna som skådats i någon final på Wembley. Det skulle krävas ett hjärta av flinta för att inte känna sympati med förlorarna men det här är anledningen till varför José Mourinho var så övertygad om att plocka in Ibrahimović i somras: de avgörande tillfällena som verkligen räknas.

Klockan hade tickat upp till den 87:e minuten när Uniteds nya talisman satte dit nicken som besparade de risken att förlora en match där de hade haft en 2-0 ledning. Samma spelare inledde målskyttet med ytterligare en påminnelse om hans öga för det spektakulära och hans vinstmål gav en känsla av lättnad och firande, med tanke på övertygelsen hos Southampton i deras krigande för att komma tillbaka och ge sina motståndare en rejäl skrämselhicka.

Mitt i allt fyrverkeri och konfetti har Mourinho absolut rätt att fundera på varför hans lag gjorde livet så svårt för sig när Jesse Lingard hade fördubblat deras ledning sju minuter innan halvtidspausen. Southampton förtjänar väldigt mycket beröm för paradoxen i den här matchen är att United, vilket Mourinho erkände, var det underlägsna laget. Det är möjligt att förlora samtidigt som man spelar bra och det är exakt vad Southampton gjorde under en dag när Manolo Gabbiadini, deras £14m (166,2m kr) nyförvärv från Napoli, hade en egen uppvisning som förtjänade att ses som matchens outstanding spelare.

Gabbiadinis första mål kom på övertid i den första halvleken, följt av ytterligare ett tre minuter in i den andra halvleken, och det var helt möjligt att han kunde ha reflekterat över ett hattrick och en helt annan utgång om det inte hade varit för en skjutglad linjeman som höjde sin flagga och dömde bort ett tidigt mål, då ställningen fortfarande var 0-0. Uniteds supportrar av en viss ålder har spenderat många år med att grina illa över Bobby Stokes vinstmål i FA Cupfinalen 1976 - ett mål en gång i tiden beskrivet som så långt offside att Stokes nästan var i Hendon - men den här gick till deras fördel och det kommer inte vara till någon stor tröst för Southampton att fotbollens regelmakare samlas på Wembley på fredag för att diskutera fördelarna med videorepriser.

Ingen kommer någonsin att veta vad som hade hänt om det målet hade godkänts men Southampton lämnade planen med en pyrande känsla av orättvisa. Åtta minuter senare mejade Oriol Romeu ner Ander Herrera 30 yards (= 27,4 meter) från mål och Ibrahimovićs spjutliknande frispark ställde Fraser Forster och gav United ledningen i en match som de, rättmätigen, borde ha befunnit sig i ett underläge i.

Till sist och syvende fanns det en annan anledning till varför Southamptons spelare avslutade matchen med endast förtvivlan. De flyttade självsäkert runt bollen, det fanns inga tecken på scenskräck i deras första final sedan 1979, och Nathan Redmond och James Ward-Prowse var svåra, gäckande motståndare på varsin sida om Gabbiadini. Men defensivt sett kunde de inte demonstrera varför de blivit endast det andra laget i historien - Tottenham 1981-82 är det andra - att nå den här finalen utan att släppa in ett enda mål.

Forster valde en dålig dag att göra ett misstag på vid det första målet. Ibrahimović gavs alldeles för mycket utrymme vid vinstmålet och Lingards mål var bara ännu ett bevis på den här poängen. Southampton hade flera spelare i försvaret då Juan Mata, Anthony Martial och Marco Rojo passade sig fram till målchansen. Lingards precisa avslut gick mellan benen på Maya Yoshida och vid det ögonblicket var det svårt att se något annat än en enkel seger gör United.

Istället skakade Claude Puels spelare av sig det och kom tillbaka med en nivå av övertygelse och skicklighet som såg ut att överraska deras motståndare. Gabbiadinis första mål kom från nära håll då han styrde bollen mellan David De Geas ben där United-målvakten kanske skulle ha gjort bättre ifrån sig om han hade satsat på att ta Ward-Prowses inlägg med händerna, istället för fötterna. Puel hade stått inför det otrevliga scenariot att hålla sitt halvtidssnack i ett 2-0 underläge, men det målet ändrade dramatiskt matchens komplexitet och när Southampton kom ut till den andra halvleken var de snabba att börja anfalla.

I tillägg till Gabbiadinis andra mål kunde Southampton även reflektera över nicken som Romeu, efter att ha tagit sig förbi Paul Pogba, satte i stolpen på en av Ward-Prowses hörnor vid ställningen 2-2. Gabbiadinis rörelse och anticipering gjorde honom till ett regelbundet hot och hans kvittering var superb, han väntade på att en nick skulle droppa ner i ett överbefolkat straffområde innan han avfyrade en volley förbi De Gea, trots att två United-försvarare var nära honom. Mourinho beskrev det som "fenomenalt". Det var Gabbiadinis femte mål på tre matcher för sin nya klubb och därifrån fanns det ingen tvekan om att Southampton verkligen trodde på att de kunde slutföra vändningen.

United såg desorienterade ut och precis innan timmen var spelad kunde man se Martial och Pogba lämna ett inlägg till varandra när båda spelarna hade chansen att näta. Mourinho har aldrig förlorat en inhemsk final men den punkten på hans cv var här under allvarligt hot och det dröjde ända till de sista 20 minuterna innan hans lag började hota framåt igen.

T.o.m då fanns det stunder när Chris Smalling och Eric Bailly såg ömtåliga ut i mitten av Uniteds försvar. Pogba hade en svår eftermiddag och et var lockande att se om Mourinho skulle bära Puels initialer på sin tröja när han inledde sin presskonferens efter matchen med att uttrycka sympati för Southamptons manager. De var, sade han, det bättre laget och förtjänade en förlängning.

Men vad Southampton inte hade var någon som markerade spelaren som senare kan komma att vinna den här säsongens individuella prisutdelning. Ibrahimović var ensam, sex yards (5,4 meter) från målet, när Herreras inlägg hittade honom och han nickade in sitt 26:e mål för säsongen och placerade Mourinho på samma nivå som Sir Alex Ferguson och Brian Clough med sin fjärde triumf i Ligacupen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...