LIGACUPEN, "PIZZAPOJKEN" OCH JESSE LINGARD v IBRAHIMOVIĆ

Jag är fullt medveten om hur rankningen för engelska topplag ser ut i de inhemska tävlingarna: 1) Premier League, 2) FA Cupen och 3) Ligacupen. Men vinsten i söndags gjorde mig glad. När Herrera serverade bollen på silverfat och Ibrahimović till väders och skallade in bollen i nät skrek jag så att grannarna dunkade i väggen med uppmaningar om att hålla truten. Det här är perfekt för unga och nya spelare, att få börja vinna saker. Att känna känslan av att lyfta en pokal, det föder förhoppningsvis en vilja om att göra det igen, igen och igen. Där tror jag helt uppriktigt att båda Ibrahimović och Pogba har en viktig roll, kanske mest svensken. De har båda vunnit en hel del och det de ställer upp i vill de vinna, sånt smittar av sig.

 

Moyes och Van Gaalen gjorde sitt bästa för att plocka ut den mentaliteten ur spelarna och klubben, men här har Mourinho verkligen inneburit en viktig skillnad. Hoppas det fortsätter så länge till.

 

Southampton skakade verkligen om oss. När Lingard gjorde 2-0 var jag ganska säker på att det skulle bli en enkel resa fram till pokalen, det blev det inte. Hoppas Mourinho lärt sig nu att Rojo inte ska spela vänsterback. Som mittback är han hyfsad, men på kanten är han livsfarlig, för motståndarna! Oj vilka hål det fanns där och mot ett bättre lag hade det kunnat sluta illa.

 

Här kan ni läsa the Guardians rapporter från matchen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/03/01/11421870-ibrahimovi-262-tog-manchester-united-till-finalvinst-i-efl-cup-mot-southampton/

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/03/01/11421869-jos-mourinho-prisar-zlatan-ibrahimovi-262-s-uppvisning-och-berommer-southampton/

 

Man förstår verkligen hur långt in i frysboxen "Pizzapojken" befinner sig. Han är alltså frisk och tränar för fullt, men ändå spelar Mourinho Darmian, Young, Blind eller Rojo före honom. Han var i alla fall med på resan ner till London och efter matchen, när laget firade i omklädningsrummet, gjorde han det han gör allra bäst:

 

Från omklädningsrummet dök det även upp fler bevis (som om det behövdes) på vilken jävla ollonsniffare Jesse Lingard är:

https://www.facebook.com/SPORTbible/videos/2235738899904963

 

Laget firar en pokalvinst och det första han vill göra är att agera ett kukhuvud på Snapchat. Han är ett tvättäkta, tusenårigt kukhuvud i sådana här situationer! Ibland tänker jag på honom som en pojkspoling, men han är 23 nu och måste börja växa upp. Det finns tillfällen när jag helt allvarligt skulle vilja klappa till honom på hans massiva kran.

 

Men om man lägger allt detta nonsens åt sidan så är det helt galet att en spelare med hans begränsade talang nu har gjort tre briljanta mål på Wembley. Jag vet att Mourinho ser något i honom, men jag hoppas att han inte är kvar på OT nästa säsong, men han har onekligen några fantastiska mål att blicka tillbaka på när han landar i en klubb som är lite mer på hans nivå, säg Sunderland eller West Ham.

 

Han kommer aldrig bli världsklass men man funderar ibland på hur mycket bättre han skulle kunna vara om han ansträngde sig fullt ut på träningarna varje dag och fokuserade på fotbollen istället för att runka runt på sociala medier och korkade offentliga framträdanden. Jag oroar mig dessutom för att han har en inte alltför bra inverkan på de yngre spelarna i omklädningsrummet. Om de ser att man kan glida runt, dabba lite, dansa lite och agera som ett kukhuvud, men ändå få spela i Uniteds förstalag, ja då kan det gå riktigt illa för våra lovande ungtuppar. Kan du föreställa dig att han skulle komma undan med den här skiten om Robson, Bruce, Keane eller t.o.m CO92 fanns i truppen? Det visar bara vilket desperat behov vi har av en riktig ledare bland spelarna. För mig personligen var han rökt samma dag som han bjöd på den där skitföreställningen på bussen på väg till West Ham, den pinsamma lilla mellangården. Det finns tyvärr ingen väg tillbaka efter det, för mig.

 

Då kan man ju jämföra med en man som också gillar att snacka om sig själv, men som faktiskt levererat och under en längre tid gjort något på den stora fotbollsscenen (från the Telegraph efter finalen):

Svensken gjorde två mål i 3-2 segern, bl. a det avgörande målet i den 87:e minuten då han nickade in sitt 26:e mål för säsongen, som är hans debutsäsong i England. Anfallarens ålder ledde i somras till att några ifrågasatte hur effektiv han skulle kunna vara, men 35-åringen sade: "Jag är ett djur. Jag känner mig som ett lejon. Jag vill inte vara ett lejon, jag är ett lejon."

 

På frågan om han menade att han har ett lejons hunger sade Ibrahimovic: "Lejonet är fött till ett lejon - det betyder att jag är ett lejon. Jag känner mig i bra form. Jag tränar hårt. Folk som känner mig från omklädningsrummet vet att jag tränar väldigt hårt. Jag har ett mål varje säsong som jag går in i. Och för att nå det målet måste jag träna hårt och jag måste lida när jag tränar. Det är så jag uppnår det jag uppnår.

 

"Jag kommer från den gamla skolan där de jobbar hårt och får vad de får från det hårda jobbet, inte som den nya skolan där det är enkelt att få vad du vill ha."

 

En klockren summering av Mr Ibrhimović skulle jag vilja säga, och en fin passning till många ungtuppar som tror de är världsspelare när de börjar träna med förstalaget.

 

 

SAINT-ÉTIENNE 1977 OCH 2017

Ni hörde säkerligen kommentatorerna prata om att vi har mött St-Étienne tidigare, nämligen 1977 och att returmatchen då inte spelades på Old Trafford, utan i Plymouth, 200 km bort. Varför då? Kan man ju undra. Jo, det här var nämligen under Red Army's glansdagar och det visade sig bli lite kryddstarkt nere i Frankrike, så först blev United utkastade ur turneringen, men sedan lyckades en delegation, ledd av Sir Matt Busby, övertyga Uefa om att vi skulle få vara kvar. På ett villkor blev det så, att matchen spelades 200 km från Old Trafford och att inga biljetter såldes i Manchester, något du kan läsa mer om här:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/02/25/11420578-hur-manchester-united-fick-mota-st-tienne-i-plymouth-pga-kravaller/

 

Såhär rapporterade engelsk media gällande detta 1977:

 

Jag har sett många imponeras över fransmännens stöd, både på Old Trafford och nere på deras stadion. Det är inte så konstigt alls, det är en klassisk arbetarklassklubb med humana biljettpriser och som låter de högljudda stå tillsammans och allt det där som en gång i tiden gjorde engelsk fotboll magisk. Innan fansen förvandlades till kunder som det gäller att pressa ur så mycket deg som det bara är möjligt. Kan de sedan sitta hyfsat tysta och klappa med i någon förproducerad, svordomsbefriad skit, ja då är det helt ultimat. D.v.s innan kapitalismen tog över denna sport som grundades av arbetare, spelades av arbetare, för arbetare.

 

Och även i Saint-Étiennes led finns det korkade hängpungar som av någon anledning försökte reta upp de tillresta Röda med denna scouse/Leeds/City/Bolton-klassiker:

 

Det var skönt att slå ut dem så komfortabelt. De gav oss absolut en del skrämselhicka och var pigga i offensiven, men när Mchitarjan tidigt styrde in 4-0 där nere kändes det i princip klart. Och även om läktarna fortsatte att stötta hemmalaget, så kändes det som att deras inställning från tidigare dog ganska mycket. Tydligen ska deras högerback, Kévin Malcuit, ha imponerat en hel del på José också, så United kommer förmodligen skicka dit scouter under återstoden av säsongen för att få en bättre bild av honom.

 

Det känns skönt att Pogba inte har kört sina emojis på reklamsargerna något mer efter skiten vi fick skåda mot scouserna. Men i och med att hans bror Florentin spelar för Saint-Étienne så visste man att det skulle bli fokus på det. När sedan mamma Yeo och den tredje brorsan, Mathias, satt på OT med half-n-half -tröjor (!!) så visste man vart kamerorna skulle zooma in varje gång bollen gick ut över sidlinjen:

 

 

 

Att jag saknar Roy Keane är knappast någon statshemlighet och det var uppfriskande och skönt att höra hans utläggning om Pogba-brödernas cirkus i förra omgången:

 

Jag skrev tidigare lite kort om Uniteds Röda armé på 70-talet. I många länder i östra Europa är de och andra engelska firmor idag förebilder för huliganerna där. Skillnaden är att många firmor i öst har ändrat lite på hela grejen. Där handlar det inte så mycket om att dricka en massa alkohol och sedan gå ut och slåss. Där tränar de istället stenhårt, sköter om sina kroppar och lägger upp seriösa strategier för hur de ska åsamka motståndaren mest skada. Man ska heller inte sluta slå/sparka när någon ligger ner, utan när han inte rör sig längre. En sådan firma finns i ryska Rostov, som vi lottades emot i nästa runda av Europa League. Här kan stifta er lite mer bekantskap med dem och några av de som följer klubben:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/02/25/11420601-en-liten-titt-pa-rostov-och-nagra-av-dem-som-foljer-klubben/

 

I en annan match i Europa League-sexondelsfinalerna blev en nattklubb och ett hostel med Ajax-fans attackerat av Legia Warszawa-fans:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/03/01/11421850-ajax-fans-maltavlan-i-warszawa/

 

Och rörliga bilder här:

 

Det känns inte som någon tillfällighet. Legias fans har ett rykte om sig att vara bråkmakare och bestraffades tidigare den här säsongen i Champions League då de fick spela hemmamatchen mot Real Madrid inför tomma läktare, detta efter trubbel vid deras match mot Borussia Dortmund. Och att de attackerade Ajax-fans känns på det hela taget, oavsett hur bisarrt det än må låta, ganska naturligt. Ajax är ju en välkänd judisk klubb och Legias fans har ofta gett uttryck för rasism och nazism på läktarna. Skönt därför att Ajax gjorde jobbet på planen och slog ut dessa kötthuvuden.

 

På tal om fans med tveksamma åsikter och som drivs av ett starkt hat går det ju inte att förbise den klubb i England vars fans kanske hatar Man United allra, allra mest. Det är en tuff tävling, för jävlar anamma tro mig, United är hatade av många på de brittiska öarna. Men p.g.a deras anonymitet och irrelevanta tillvaro under senare år har man nästan glömt bort får-påsättarna hos Leeds United. Men nu är de plötsligt med i toppen av the Championship och utan att utropa mig till någon slags expert på varken den ligan eller den klubben så finns ändå chansen att de får-gillande avskummen från Yorkshire nästa säsong spelar i PL. Det skulle innebära en rejäl temperaturhöjning, inte minst bland fansen (och hos de stackars fåren i PL-städerna). För tillfället så krigar de mot en annan rival, från samma county, nämligen Huddersfield. Och det skickas nog inte överdrivet många julkort mellan de städerna, misstänker jag.

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/02/25/11420559-leeds-united-fans-upprorda-da-en-turkisk-flagga-visades-upp-under-matchen-mot-huddersfield-town/

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/02/25/11420560-huddersfield-portar-man-pa-obestamd-tid-gallande-incidenten-med-en-turkiet-flagga-mot-leeds/

 

 

 

LÄSER HENKE STRÖMBLAD BLOGGEN? OCH EN TITT PÅ SNÖFLINGORNA I LEICESTER

Ni som regelbundet läser min skit vet att jag ofta klagar på Viasats "experter" och deras förmåga att aldrig nämna Uniteds ofta helt briljanta bortafans. Därför satte jag svampmackan i halsen när vi för några veckor sedan mötte Leicester på bortaplan och Henrik Strömblad tidigt i matchen sade: "Riktigt röststark United-klack, de har alltid bättre stöd på bortaplan och är mer engagerade där." Det roliga var att jag funderar på om han hörde vad vi sjöng just då (Malcolm Glazer is gonna die, how we kill him I don't know, cut him up from head to toe, all I know is Glazer's gonna die), men det spelar mindre roll, för äntligen tycks han ha förstått hur det ligger till och han vågar dessutom berätta det för tittarna. Där får Henke en lite guldstjärna i kanten.

 

Ni vet också att jag avskyr mycket med den moderna fotbollen och där spelar Leicester en roll. Vad fan är det för slapptaskar som sitter och klappar med dessa "fans-klappor" gjorda av kartongpapp?

 

Det hörs ofta när publiken är nöjd med något i Leicester. Nog är det ett av många svarta hål på kartan över England, men nog fan har de lärt sig att applådera med händerna där år 2017?

 

På tal om Leicester kan man ju onekligen konstatera att deras spelare till stor del är en extraordinär samling mjuka snöflingor och rövhål! Ingen hade väl förväntat sig att de skulle kriga för att på allvar försvara ligatiteln den här säsongen. Men jag hoppas att de skäms över sig själva och vad de har gjort den här säsongen. De personifierar verkligen det mesta jag hatar med en passion gällande den moderna fotbollsspelaren. Tro mig, jag är jätteglad att de till sist hittade någon slags stolthet och besegrade den pisstinkande tysken och hans ändtarmar i måndags, men jävlar i min låda vilka bedragare de är alltså. Jag hyser ingen större kärlek till Claudio Ranieri, men behandlingen av honom, både från spelarna och ledningen, är nästan svår att greppa. Danny Taylor uttrycker det bättre än mig i de här två kolumnerna:

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/03/01/11421864-leicester-visar-alla-symptom-pa-cityitis/

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/03/01/11421867-claudio-ranieris-leicester-uttag-ar-en-berattelse-om-bedrageri-och-ohovlighet/

 

 

SCOUSERNA...

På tal om en avskydd klubb som hatar United så är ju steget inte alls långt till scouserna, det måste i princip räknas som obetydligt. Vi känner alla till deras inte alltför charmiga hycklande gällande deras tragedier. Har någon någonsin sett eller hört talas om en scouse-driven kampanj för "rättvisa till de 39" Juventus-fansen som skövlades på Heysel? Nej, precis. Och faktum är att många tidningsredaktörer i England än idag drar sig för att skriva negativt om staden och laget Liverpool, eller om deras fans. För de vet vad som väntar efter det. Men ibland dyker det faktiskt upp små pärlor, som denna:

 

Från Daily Mails Diary den 24:e februari i år:

 

The Spectators dåvarande redaktör, Boris Johnson, tvingades be om ursäkt till folket i Liverpool 2004 efter att magasinet - då de refererade till katastrofen på fotbollsarenan Hillsborough 1989 - sade att staden var "fäst vid sorg". Nu skriver en annan f.d redaktör, Charles Moore, lite skämtaktigt, att "alla valadresser och andra politiska produkter automatiskt bör innehålla en kort rad på varje sida som säger, 'Vi ber om ursäkt till Liverpool'." Kommer magasinets nuvarande redaktör, Fraser Nelson, bli tvungen att be om ursäkt igen?

 

Och medan United varit uppe i ringen flera gånger har tysken med det brandbombade staketet i käften och hans kukflöten varit nere i Spanien och förberett sig inför deras gigantiska spelschema. Jag vet inte om Leicester lyfte långa bollar framåt, vilket är förbjudet i Plopps värld, eller om det blåste extremt hårt, men dessa fotbollens konstnärer förlorade hursomhelst med 3-1. Och reaktionerna bland deras fans lät inte vänta på sig:

 

 

Från Daily Mirror igår:

 

Fansen uttryckte sig väldigt klart och tydligt:

 

 

- @LFC Klopp out, 27 februari, 2017:

Inga idéer. Fruktansvärda laguttagningar. Endiminsionell. #kloppout

 

 

- Matt Smith @MattSmith_76, 27 februari, 2017

#KloppOut #KloppOut #KloppOut #KloppOut #KloppOut #KloppOut #KloppOut #KloppOut #KloppOut #KloppOut #KloppOut #KloppOut

 

 

- Amit Roy @AmitRoy_ynwa, 27 februari, 2017

Mourinho fick sparken och Chelsea började vinna. Claudio Ranieri fick sparken och Leicester vann allt jag säger är #kloppout #LFC

 

 

- Deadshot @ash0YNWA, 27 februari, 2017:

Klopp har haft tre fönster på sig att lösa det här och folk säger att han inte borde ifrågasättas. Alla problem var tydliga förra sommaren också.

 

 

- f @IndieKopite, 27 februari, 2017:

#KloppOut! Jag är ledsen

 

 

- Fanatic kopites @Fanatic_LFC, 27 februari, 2017:

Klopp är en flopp! Värre än Brendan! #KloppOut

 

 

- Fariz. @iMirulFariz, 27 februari, 2017:

Förödelse. Endast... Förödelse. #KloppOut

 

 

- #KloppOUT @FloppOut, 27 februari, 2017

 

 

Det har gått så illa att en t.o.m ville ha tillbaka Brendan Rodgers: 

 

— ●Paul Morgan● @Morgan60319495, 27 februari, 2017:

#kloppout #brendanback han har gjort helt fel med laguttagningen igen

 

Och ett särskilt fan sitter verkligen inte på staketet...

 

Brendan Rodgers är på väg att vinna ligan obesegrad medan Klopp förstör vår klubb. FSG borde aldrig ha sparkat honom #KloppOUT

 

 

- #KloppOUT @KloppMustGo, 27 februari, 2017:

@LFC #KLOPPOUT "KLOPPOUT #KLOPPOUT #KLOPPOUT VAD VÄNTAR NI PÅ SPARKA HONOM NU DIREKT

 

 

- #KloppOUT @KloppMustGo, 27 februari, 2017

 

Och nog kan man se en korrelation mellan Liverpools "formdipp" och anställningen av mannen som gett vinnarinställningen ett ansikte (hahahaha), Mr Stevie Me!

 

20/1: Stevie plockas in som ungdomstränare hos scouserna.

 

21/1 PL: Liverpool v Swansea 2-3

25/1 LC: Southampton v Liverpool 1-0

28/1 FA: Liverpool v Wolverhampton 1-2

31/1 PL: Liverpool v Chelsea 1-1

4/2 PL: Hull v Liverpool 2-0

11/2 PL: Liverpool v Tottenham 2-0

27/2 PL: Leicester v Liverpool 3-1

 

Snacka om omedelbar Stevie Me-effekt!

EFL Cup, Wembley

 

 

Man Utd 3

Zlatan Ibrahimović 19

Jesse Lingard 38

Zlatan Ibrahimović 87

 

 

Southampton 2

Manolo Gabbiadini 45+0:29

Manolo Gabbiadini 48

   

Zlatan Ibrahimović gör sitt andra mål till 3-2 för Manchester United mot Southampton på Wembley. Fotograf: Tom Jenkins för the Guardian.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor på Wembley, the Guardian, måndag 27 februari, 2017:

 

 

Till sist och syvende var det kanske oundvikligt att Zlatan Ibrahimović skulle insistera på att få sista ordet. Southampton hade gett allt för att dra sig själva tillbaka till en kvittering och under långa perioder kändes det som att Manchester United skulle kunna falla inför en av de mer osannolika vändningarna som skådats i någon final på Wembley. Det skulle krävas ett hjärta av flinta för att inte känna sympati med förlorarna men det här är anledningen till varför José Mourinho var så övertygad om att plocka in Ibrahimović i somras: de avgörande tillfällena som verkligen räknas.

 

 

Klockan hade tickat upp till den 87:e minuten när Uniteds nya talisman satte dit nicken som besparade de risken att förlora en match där de hade haft en 2-0 ledning. Samma spelare inledde målskyttet med ytterligare en påminnelse om hans öga för det spektakulära och hans vinstmål gav en känsla av lättnad och firande, med tanke på övertygelsen hos Southampton i deras krigande för att komma tillbaka och ge sina motståndare en rejäl skrämselhicka.

 

 

Mitt i allt fyrverkeri och konfetti har Mourinho absolut rätt att fundera på varför hans lag gjorde livet så svårt för sig när Jesse Lingard hade fördubblat deras ledning sju minuter innan halvtidspausen. Southampton förtjänar väldigt mycket beröm för paradoxen i den här matchen är att United, vilket Mourinho erkände, var det underlägsna laget. Det är möjligt att förlora samtidigt som man spelar bra och det är exakt vad Southampton gjorde under en dag när Manolo Gabbiadini, deras £14m (166,2m kr) nyförvärv från Napoli, hade en egen uppvisning som förtjänade att ses som matchens outstanding spelare.

 

 

Gabbiadinis första mål kom på övertid i den första halvleken, följt av ytterligare ett tre minuter in i den andra halvleken, och det var helt möjligt att han kunde ha reflekterat över ett hattrick och en helt annan utgång om det inte hade varit för en skjutglad linjeman som höjde sin flagga och dömde bort ett tidigt mål, då ställningen fortfarande var 0-0. Uniteds supportrar av en viss ålder har spenderat många år med att grina illa över Bobby Stokes vinstmål i FA Cupfinalen 1976 - ett mål en gång i tiden beskrivet som så långt offside att Stokes nästan var i Hendon - men den här gick till deras fördel och det kommer inte vara till någon stor tröst för Southampton att fotbollens regelmakare samlas på Wembley på fredag för att diskutera fördelarna med videorepriser.

 

 

Ingen kommer någonsin att veta vad som hade hänt om det målet hade godkänts men Southampton lämnade planen med en pyrande känsla av orättvisa. Åtta minuter senare mejade Oriol Romeu ner Ander Herrera 30 yards (= 27,4 meter) från mål och Ibrahimovićs spjutliknande frispark ställde Fraser Forster och gav United ledningen i en match som de, rättmätigen, borde ha befunnit sig i ett underläge i.

 

 

Till sist och syvende fanns det en annan anledning till varför Southamptons spelare avslutade matchen med endast förtvivlan. De flyttade självsäkert runt bollen, det fanns inga tecken på scenskräck i deras första final sedan 1979, och Nathan Redmond och James Ward-Prowse var svåra, gäckande motståndare på varsin sida om Gabbiadini. Men defensivt sett kunde de inte demonstrera varför de blivit endast det andra laget i historien - Tottenham 1981-82 är det andra - att nå den här finalen utan att släppa in ett enda mål.

 

 

Forster valde en dålig dag att göra ett misstag på vid det första målet. Ibrahimović gavs alldeles för mycket utrymme vid vinstmålet och Lingards mål var bara ännu ett bevis på den här poängen. Southampton hade flera spelare i försvaret då Juan Mata, Anthony Martial och Marco Rojo passade sig fram till målchansen. Lingards precisa avslut gick mellan benen på Maya Yoshida och vid det ögonblicket var det svårt att se något annat än en enkel seger gör United.

 

 

Istället skakade Claude Puels spelare av sig det och kom tillbaka med en nivå av övertygelse och skicklighet som såg ut att överraska deras motståndare. Gabbiadinis första mål kom från nära håll då han styrde bollen mellan David De Geas ben där United-målvakten kanske skulle ha gjort bättre ifrån sig om han hade satsat på att ta Ward-Prowses inlägg med händerna, istället för fötterna. Puel hade stått inför det otrevliga scenariot att hålla sitt halvtidssnack i ett 2-0 underläge, men det målet ändrade dramatiskt matchens komplexitet och när Southampton kom ut till den andra halvleken var de snabba att börja anfalla.

 

 

I tillägg till Gabbiadinis andra mål kunde Southampton även reflektera över nicken som Romeu, efter att ha tagit sig förbi Paul Pogba, satte i stolpen på en av Ward-Prowses hörnor vid ställningen 2-2. Gabbiadinis rörelse och anticipering gjorde honom till ett regelbundet hot och hans kvittering var superb, han väntade på att en nick skulle droppa ner i ett överbefolkat straffområde innan han avfyrade en volley förbi De Gea, trots att två United-försvarare var nära honom. Mourinho beskrev det som "fenomenalt". Det var Gabbiadinis femte mål på tre matcher för sin nya klubb och därifrån fanns det ingen tvekan om att Southampton verkligen trodde på att de kunde slutföra vändningen.

 

 

United såg desorienterade ut och precis innan timmen var spelad kunde man se Martial och Pogba lämna ett inlägg till varandra när båda spelarna hade chansen att näta. Mourinho har aldrig förlorat en inhemsk final men den punkten på hans cv var här under allvarligt hot och det dröjde ända till de sista 20 minuterna innan hans lag började hota framåt igen.

 

 

T.o.m då fanns det stunder när Chris Smalling och Eric Bailly såg ömtåliga ut i mitten av Uniteds försvar. Pogba hade en svår eftermiddag och et var lockande att se om Mourinho skulle bära Puels initialer på sin tröja när han inledde sin presskonferens efter matchen med att uttrycka sympati för Southamptons manager. De var, sade han, det bättre laget och förtjänade en förlängning.

 

 

Men vad Southampton inte hade var någon som markerade spelaren som senare kan komma att vinna den här säsongens individuella prisutdelning. Ibrahimović var ensam, sex yards (5,4 meter) från målet, när Herreras inlägg hittade honom och han nickade in sitt 26:e mål för säsongen och placerade Mourinho på samma nivå som Sir Alex Ferguson och Brian Clough med sin fjärde triumf i Ligacupen.

• Mourinho säger att Ibrahimović "vann matchen åt oss för att han var outstanding"

 

 

• Ibrahimović om EFL Cup-segern: "Det här är vad jag kom hit för - för att vinna, och det gör jag"

   

Zlatan Ibrahimović firar efter att ha gjort Manchester Uniteds vinstmål i deras 3-2 seger i EFL Cupfinalen mot Southampton. Fotograf: Tom Jenkins för the Guardian.

 

 

 

 

 

AV: David Hytner på Wembley, the Guardian, måndag 27 februari, 2017:

 

 

José Mourinho såg Zlatan Ibrahimović ta vad han erkände var en lite oförtjänt seger i EFL Cupfinalen mot Southampton och han skojade och sade att Manchester Uniteds supportrar borde campa utanför anfallarens hus för att övertyga honom om att skriva på för ännu en säsong i klubben.

 

 

United tog ledningen på Wembley efter mål av Ibrahimović och Jesse Lingard innan Southamptons nyförvärv, Manolo Gabbiadini, slog tillbaka med två mål. Gabbiadini, som kom i slutet av januari från Napoli för €17m (166,2m kr), hade tidigare fått se ett mål i den 11:e minuten felaktigt vinkas av för offside.

 

 

Ibrahimović fördjupade Southamptons känsla av ångest och orättvisa med sitt vinstmål i den 87:e minuten och det tog hans totala målskörd den här säsongen, efter att ha anlänt som free agent från Paris Saint-Germain, till 26 fullträffar i alla turneringar. Det hjälpte Mourinho att bli den första United-managern att säkra en pokal under sin första säsong i klubben och han har nu tangerat Brian Clough och Sir Alex Ferguson med fyra triumfer i Ligacupen.

 

 

Ibrahimović har erbjudits en ettårsförlängning på sitt kontrakt på Old Trafford men han har ännu inte skrivit på det. "Om det behövs kan Uniteds fans gå till hans dörr vid hans hus och stanna där hela natten," sade Mourinho. "Om det behövs kommer de att gå, det är säkert.

 

 

"För att få vad vi behöver för att han ska stanna ett år till. Jag tycker helt ärligt att han vann matchen åt oss för att han var outstanding i en match där våra motståndare var bättre än oss under långa perioder - och i en match där jag tycker att Southampton förtjänade att gå till förlängning. De förtjänade inte att förlora under 90 minuter.

 

 

"Jag var Zlatans manager [i Internazionale] och jag vet vilken potential han har. Men allt beror på honom. Han kom till England 35 år gammal för att han kände sig redo. Endast en dum spelare kommer till England vid den åldern, med den framgångsrika karriären han har haft, om han tror att han inte kan göra det."

 

 

Ibrahimović sade: "Det här är vad jag hit för - att vinna, och det gör jag. Desto mer jag vinner, desto mer nöjd blir jag. Man uppskattar det mer, desto äldre man blir. Vart jag än har gått, har jag vunnit. Jag tror det här är pokal nummer 32 för mig. Det här är vad jag förutspådde. För många kunde jag inte göra det. Jag fortsätter göra det."

 

 

Mourinho menade att lättnad var den mest prominenta känslan hos honom för han var "mer rädd" för den här typen av final mot ett lag som innan avspark var tydliga underdogs. Han sade även att Southamptons större fräschhet var tydlig. Det här var blott deras andra match sedan helgen 4-5 februari; det var Uniteds femte under samma period.

 

 

"Bränslet fanns i deras ben, inte i våra," sade Mourinho. "Om vi går till förlängning, hade vi varit i trubbel."

 

 

Claude Puel var stolt över sina spelare men upprörd över det bortdömda målet som Gabbiadini gjorde. "Jag skulle vilja ha videoteknologin i framtiden för de här situationerna," sade Southampton-managern. "Men ibland får man dåliga beslut. Det är väldigt svårt att förlora den här matchen. Vi hade otur. Det är väldigt grymt."

The Foxes titelvinnande manager förtjänade bättre från Leicesters spelare och klubbens onådiga ägare

   

Claudio Ranieri lämnar klubbens träningsanläggning Belvoir Drive i lördags efter att ha sagt farväl. Fotograf: Charles McQuillan/Getty Images

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 26 februari, 2017:

Det var rubriken från Gazzetta dello Sport som hoppade ut från tidningsståndet på morgonen efter den sortens newsflash som gjorde det lätt att förstå vad Gareth Southgate menade när han pratade om att älska sporten men nödvändigtvis inte gilla den. Claudio Ranieri hade blivit ännu en manager i statistiken och det stod snabbt klart att det fanns spelare i Leicester City som skulle bli glada av att se ryggen på honom. "Inglesi Ingrati", var domen med stora bokstäver på framsidan av Italiens bäst säljande dagstidning om sport.

Lite magstarkt, tycker du kanske, i ett land där några av de mer skjutglada klubbägarna inom fotbollen är kända som mangia-allenatore - översättning: manager-ätare - och om vi ska vara petiga så fattades beslutet att störta Ranieri i Bangkok och inte i Braunstone eller Beaumont Leys.

Men det här känns inte som rätt tidpunkt att bråka om småsaker på det "otacksamma Englands" vägnar då en bra man har förlorat sitt jobb och den stora majoriteten av Leicester spelare tydligen har funnit det alltför mödosamt att lägga upp några vesselord på Twitter-kontona där de promotar sina sponsoravtal, deras rikedomar och erbjuder tomma, iscensatta klichéer om alla möjliga sorters trivialiteter. Vad gjorde någonsin Claudio för dem, va? Och oh för dagarna när fotbollsspelare oroade sig för vad deras managers planerade, istället för tvärtom.

Lustigt nog så kan beslutet att plocka bort Ranieri faktiskt förklaras giltigt om Roberto Mancini, eller vem som nu kommer in härnäst, kan leda bort Leicester från nedflyttningens kvicksand och återskapa lite gemenskap i en grupp spelare som, oavsett om vi tycker om det eller inte, hade fått upproriska tankar mot den senaste regimen.

Mancini anlände alltid med sin charm påslagen på full utstrålning. Han kan också vara komplex, krävande och en fullständig primadonna, han instruerade sin hjälpreda, José, att värma upp sina kläder med en hårtork innan managern kom in från träningspassen hos Manchester City. Men Mancini har en hel del kvaliteter om han kan tona ner humörsvängningarna och, för att uttrycka det på ett sätt, han är den enda managern på andra sidan stan som allvarligt oroade Sir Alex Ferguson under alla hans år i Manchester United. Guus Hiddink skulle också kunna ha stärkande krafter och, om Leicester skulle klättra upp till säkerheten, så skulle kritiken snabbt avta.

Men för tillfället måste kanske Leicester förstå att resten av sporten nyfiket har stirrat åt deras håll och dragit slutsatsen att Ranieri förtjänade bättre än att få reda på att hans spelare var i maskopi bakom ryggen på honom eller att klubbens ägare, de nedriga so-and-sos, inte ens hade den professionella artigheten att själva ge honom nyheten.

Det här är delen av storyn som sätter ljus på fotbollens bedrägeri och oärlighet nästan lika mycket som det faktum att knappt två veckor tidigare, endast två dagar innan de bestämde att de var tvungna att plocka bort honom, utlovade folket som bestämmer i Leicester Ranieri deras "orubbliga stöd". Vichai Srivaddhanaprabha, klubbens ordförande, och hans son, Aiyawatt, finner det helt klart enklare att låta andra utföra deras smutsiga jobb. Men efter allt som har hänt, var det verkligen för mycket begärt att tycka att de kanske skulle kunna visa Ranieri den gemensamma anständigheten och ge honom en direkt förklaring?

Kanske är det på den vägen spelet rör sig med tanke på att vinnarna av förra säsongens Premier League, FA Cup och Ligacup nu samtliga har fått gå och i Louis van Gaals fall hade han fortfarande sprutad champagne på sin Wembley-kostym när nyheten om hans omedelbara uttåg från Manchester United läcktes.

Kraven inom den moderna fotbollen har vuxit och det har även farorna. De nära relationerna som brukade existera mellan managers och ägare är inte längre så allmänt förekommande nu när de relevanta personerna kanske lever på olika kontinenter. Pengarna är så extrema att ingen vill bli lämnad bakom och det, i sin tur, har fostrat fram en kultur av rädsla och otålighet. Det är bara ett faktum, det är orubbligt och alla som fortfarande bryr sig om spelet måste leva med det.

Men det kan kännas djupt oattraktivt. Det fanns en gång en tid när det hade varit otänkbart att en spelare skulle gå till ledningen och uttrycka klagomål mot managern. Nuförtiden är det vardagen. Leicesters spelare, de stackars små snödropparna, verkar ha köat för att få göra det och t.o.m nu känns det som att de strategiskt positionerar sig själva.

Vad ska vi läsa in i det faktum att inte en enda spelare kände att det var nödvändigt att erbjuda en klippt hyllning till Ranieri inom de första 24 timmarna efter hans uttåg. Några har, för att vara rättvis, nu erkänt honom, men det känns inte som en tillfällighet att det sker efter att deras policy om omerta började ifrågasättas. Det känns avsiktligt, snibbigt och bortskämt bortom vad man kan föreställa sig och i fallet med Jamie Vardy hjälper det inte att de reklam-rovgiriga tölparna, som har spenderat nästan ett år med att berätta för oss att de ska göra en film om honom, klockan 9:00 i fredags i ett uttalande berättade att de hade "översvämmats med frågor, kommentarer och oro" - verkligen? - huruvida Ranieris avsked skulle påverka deras planer. "It does not," annonserade de. Men en riktigt fin gest var det - att använda en manager som just fått sparken till att göra ännu mer intensiv reklam.

 

Claudio Ranieri med Jamie Vardy efter Leicesters 2-1 förlust i Sevilla. Fotograf: John Sibley/Reuters

När man lägger ihop allting är det inte ett dugg konstigt att många människor tittar in i den moderna fotbollens bubbla med trötta och misstänksamma ögon. Men låt oss inte stirra oss blinda på den sidan av saker och ting. Fotboll har alltid varit en stentuff affärsverksamhet och om en staty av Ranieri till sist blir rest kommer han bli långt ifrån den första managern som firas på det sättet och som har känt sig sviken, eller t.o.m förrådd, av klubben där han vördades.

Folk brukar glömma att Brian Cloughs uttåg från Nottingham Forest accelererades av en Sunday People-artikel, som använde information från en av klubbens directors och som avslöjade detaljer om hans drickande och en hemlig plan för att sparka mannen som vann två Europacuper.

Bill Shankly blev, nästan helt osannolikt, portad från Liverpools träningsanläggning efter alla dessa år som manager, marginaliserad till den punkten att han kände sig mer välkommen hos Everton och Manchester United, och Sir Bobby Robson visste också en sak eller två om de elastiska principerna inne i fotbollens styrelserum. "Man sparkar helt enkelt inte Bobby Robson," sade Freddie Shepherd, Newcastles ordförande, 2004. Inga priser till de som minns vad som hände några dagar senare, med en förklaring från Shepherd om att "det fanns inget utrymme för sentimentalitet".

Därför är det lätt att sympatisera med Ranieri nu när Leicester har nått samma slutsats, men samtidigt finns det ett visst rättfärdigande i sparkandet av honom, detta då spelare har gått emot honom och laget börjar komma farligt nära att bli de första sedan Manchester City 1938 att åka ur året efter dem vann ligan.

Det ska inte förväxlas med bristande tacksamhet från toppen av klubben. Självklart är de tacksamma och kommer alltid att vara det. Men managers, precis som spelare, kan förlora formen och Ranieri har inte kunnat stoppa sitt lag från att mjukna av framgångarna. Spelare som en gång gav sitt allt har saktats ner av vikten från deras egen viktighet. Attityder har förändrats. Rötan har satt in. Dessa spelare må ha gjort sig skyldiga till professionell försummelse men det det kokar ner till, till sist och syvende, är att det är managerns jobb att se till så att det inte händer och ingen är immun när de kalla fingrarna från nedflyttningszonen lägger sig runt deras nackar.

Ranieri, 65 år gammal, är tillräckligt erfaren och gatusmart för att förstå farorna och även om några verkade falla för det så var det en skamlös teateruppvisning från José Mourinho när Manchester United-managern tog på sig själv att erbjuda det mest oväntade lovtalet under de senaste dagarna.

Mourinho, för att sätta det i rätt kontext, har sällan gett intryck av att han haft någon större respekt för Ranieri tidigare. Faktum är att han en gång i tiden pratade om att hans företrädare i Chelsea var nästan 70 - då var han 56 - samt ett antal andra pärlor genom åren, där han refererat till Ranieris ålder, hans antal vunna pokaler och underlägsna resultat. Nu hade han på sig Ranieris initialer på sin tröja och skyllde på Leicester spelare och deras förräderi, han pekade på "den typiska själviskheten hos andra, folk som tänker på nya kontrakt, att lämna, mer pengar, glömmer vem som hjälpte de att nå en viss nivå" och sedan, såklart, drog han den oundvikliga jämförelsen med hans andra period i Chelsea. Han är smart, José - glöm aldrig det. Robert de Niro kunde inte ha gjort det mycket bättre.

Om vi ska vara helt rättvisa så kom Mourinho med en giltig poäng om Ranieris spelare och den allmänna reaktionen visar storleken på tillgivenheten som italienaren har samlat på sig efter Leicesters nästan osannolika framgång, med sin enkla charm, sitt farbroderliga sätt och sättet på vilket han, under lyckligare tider, pratade om sina spelare som hans "bäbisar" och sade ja, det var tårar ni kunde se.

Leicester har haft en världsmästare i snooker, en X Factor-vinnare, ett huvudband på Glastonbury och en hemlig dagboksskrivare som nu, ganska skrämmande, är 49 och tre fjärdedelar. Vad de aldrig har haft, innan Ranieri, var ett titelvinnande fotbollslag och förutom att det var nära en gång, 1963, hade de heller aldrig varit nära sedan de slutade tvåa bakom Sheffield Wednesday 1929.

Det kommer vara Ranieris arv och en dag kommer spelarna som intrigerade emot honom, och ägarna som ljög och gömde sig kanske att förstå sorgen som kommer från vetskapen om att den här rakryggade, värdiga mannen, med sina blinkande ögon och sin imaginära ringklocka, inte fick ett lyckligare slut. Inne i Gazzettan summerade en korrespondent, Alessandra Bocci, det hela ganska elegant: "Prinsen går tillbaka till att vara en normal groda igen."

Hur återvände laget som seglade fram till ligatiteln till nedflyttningssjunksanden så snabbt?

   

Riyad Mahrez har haft svårt att återskapa formen han visade under Leicester Citys titelvinnande säsong. Fotograf: Plumb Images/Leicester City FC via Getty Images

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 5 februari, 2017:

 

 

Det kan vara konstigt för dem av oss som minns Manchester City innan de fick alla pengar när man tänker på att deras nya generation följare aldrig riktigt kommer kunna förstå varför Joe Royle brukade prata om ett försvagande tillstånd, unikt för klubben, kallat "Cityitis". Det ska även sägas att det stundtals kunde vara särskilt elakartat och Royle, i likhet med många andra managers, genomförde aldrig sitt löfte om att hitta motgiftet.

 

 

"Stackars gamla Joe," reflekterade Colin Shindler i sin bok Manchester City Ruined My Life. "Han förstod aldrig att Cityitis inte är någon bakteriell infektion som kan läkas med antibiotika i form av att sköta klubben på ett professionellt sätt. Cityitis är en vitaminbrist som vi är födda med. Vi kan ta tillskott för att bygga vårt immunförsvar men de är inte tillräckligt starka för att hantera sjukdomar som Thaksin Shinawatra eller köpet av Jamie Pollock från Bolton Wanderers."

 

 

Det går även bakåt i tiden längre än du kanske inser med tanke på storyn om att City vann deras första ligamästerskap 1937 och följde upp det nästa säsong med att, spektakulärt, avsluta den som ligans bästa målgörare. Wilf Wilds lag besegrade Derby County med 6-1 hemma, 7-1 borta, gjorde ytterligare sex mot Leeds och West Bromwich Albion, bombade in fem mot titeljagande Charlton Athletic och avslutade med tre mål fler än Arsenal, den säsongens mästare.

 

 

Problemet var att City även lyckades förlora 20 gånger den säsongen och åkte ur högsta ligan. De hade klarat sig kvar om de hade spelat oavgjort i deras sista match, eller om något av de andra bottenlagen - Grimsby, Portsmouth, Birmingham och Stoke - förlorade. Alla fyra vann, City förlorade och fick i omklädningsrummet reda på att de hade blivit det enda laget i historien i högsta ligan som åkt ur med en positiv målskillnad.

 

 

Sedan kom en andra bulletin ut om att Manchester United hade gått upp, på målskillnad, och skulle därmed ta över deras plats säsongen efter. Det kan vi sätta in i filsystemet för det första kända utbrottet av Cityitis, inte minst efter att ett av deras skott den dagen träffade innerribban i målet och domaren, 40 yards (= 36,5 meter) bort, trodde bollen hade träffat ribban.

 

 

Sjuttionio år senare är det fortfarande den enda gången i det här landet som ett lag har åkt ur efter att ha vunnit ligan året innan, men det kanske inte förblir så så länge till med tanke på de senaste bevisen på att Leicester City har tagit över som det mest excentriska laget i engelsk fotboll.

 

 

Hur ska man, efter allt som varit, se på ett lag som hängde kvar efter sex månader i nedflyttningszonen för två säsonger sedan, vann ligan med 10 poäng året efter och nu befinner sig tillbaka i kvicksanden?

 

 

Vem kunde möjligtvis ha föreställt sig, även i den absurda fotbollsvärlden, att Claudio Ranieri skulle utses till årets tränare av Fifa, tillsammans med allt det där snacket om att en till staty ska godkännas bredvid de redan existerande i Leicesters centrum som ärar Gandhi, Richard III och Thomas Cook, och att han nu är vadhållningsagenternas favorit som nästa manager att skickas till giljotinen?

 

 

Och har det någonsin funnits något tydligare exempel på vad som kan hända inom idrotten när folk som har upplevt framgång faller i fällan att börja tro på sin egen publicitet och glömmer vad som gjorde dem så formidabla till att börja med?

 

 

Tyvärr för Leicester så är det här alltid risken för alla grupper med spelare som har njutit av utsikten från toppen och som måste veta, djupt där inne, att de aldrig kommer uppleva samma sorts professionella glädje igen. Spelare förlorar sin spets, ibland på de mest subtila och smygande sätten. Självbelåtenhet, fotbollsmanagerns fiende, sprider sig. Efter det är det i princip omöjligt att generera samma hunger. Rötan sätter in.

 

 

Något liknande hände i Manchester United, även om det skedde i en lägre omfattning, när de vann Europacupen 1999. "Under flera månader efteråt spökade trippeln för oss vart vi än åkte," sade Roy Keane vid ett tillfälle. "Långt in under den efterföljande säsongen saluterades vi som hjältar, historieskapare, bättre än laget från 1968, århundradets lag - det signerades fotografier med de tre pokalerna, pratades om den 'fantastiska kvällen' som vi aldrig kommer glömma."

 

 

Sir Alex Fergusons lag vann Premier League säsongen efter men i Europa, deras akilleshäl, nådde de inte någon mer final på nio år och kanske var deras lagkapten något på spåret när han länkade det tillbaka till den där väldoftande kvällen på Camp Nou. Ett par spelare, minns Keane, sade i intervjuer efter matchen att det inte spelade någon roll om de aldrig mer vann någon pokal efter detta. "'Hallå', tänkte jag. Överexalterade, kanske, men vad i helvete ska vi göra nästa år? Är det här allt? Vi har skrivit historia. Nu struntar vi i resten? Det spelar ingen roll vad vi gör nu, vi kommer aldrig glömmas bort."

 

 

Dwight Yorke gjorde 29 mål på 52 framträdanden för United säsongen 1998-99, ledde frontlinjen superbt och skapade oräkneliga chanser åt andra. Men förutom det verkade han mer inställd på att vara en playboy och sporten är full av andra exempel på spelare som har mjuknat av framgångar. Titta bara på Blackburn Rovers efter deras titeltriumf. Eller förfallet hos Samir Nasri efter att ha vunnit ligan för första gången i Manchester City. Och, ja, spelarna i det omoderna, tidigare okända Leicester City.

 

 

Jamie Vardy och Riyad Mahrez är de mest dramatiska exemplen när de har följt upp deras rensning av förra säsongens priser som årets spelare med att sömnigt ha gått igenom vad som slarvigt kallas ett titelförsvar. Har rötan satt sig i dem också? Leicester var en gång en sådan grundlig, opretentiös samling spelare att det hade varit svårt att föreställa sig att de skulle tillåta sina tävlingsinriktade instinkter att avtrubbas.

 

 

Men så är det inte längre. Det är kanske en liten sak, men man kan ju fundera på om deras ägare, Vichai Srivaddhanaprabha, nu förstår varför några erfarna observatörer kände sig lite obekväma av att hela truppen, inklusive avbytare och truppspelare, vid starten på säsongen dök upp och hittade en liten present - en flotta bilar ur BMW 18-serien, som kostar £105,000 (1,24m kr) styck - som väntade på dem utanför arenan för att understryka deras nya status som ligamästare?

 

 

Detta är inte att ignorera konsekvenserna av N'Golo Kantés uttåg som ledde till att Ranieri låtsades strypa sin f.d spelare när deras vägar korsades innan Chelseas vinst i Leicester för några veckor sedan. Kanté satte in 14 tacklingar i Chelseas bortamatch mot Liverpool, jämfört med Leicesters totala siffra på åtta tacklingar mot Burnley. Han är inte den sortensspelare som dribblar förbi tre motståndare, avlossar skott upp i krysset eller passar bollen med utsidan av foten. Men han har vunnit fler närkamper än någon annan i Premier League under de tre senaste säsongerna. Vilket är ett hyfsat facit med tanke på att han bara varit här i 18 månader.

 

 

Men det känns som en undanflykt att peka alla Leicesters problem på förlusten av en spelare. Trots alla hans talanger så förväntade man sig aldrig att Kanté skulle nicka bort bollen på hörnorna. Det var inte hans jobb att slå inlägg till Vardy, eller bidra med 10 mål per säsong. Han gav kanske intrycket ibland att han var fotbollens motsvarighet till Duracell-kaninen men håll honom inte ansvarig för sättet på vilket Robert Huth, Wes Morgan, Danny Drinkwater, Kasper Schmeichel, Vardy, Mahrez och alla de andra har låtit sina eldar mattats av.

 

 

För Ranieri måste det nu vara riktigt tungt att storys kommit ut från omklädningsrummet som talar om grupperingar, att motståndare hör att Leicester är ett ställe för egon med dålig attityd, och storys läcks ut som underminerar en manager som, under lyckligare tider, kallade sina spelare hans "bäbisar".

 

 

Den här sortens läckor sker oftast inte när en manager har full kontroll och spelarna är förenade. Leonard Ulloas offentliga myteri erbjuder sin egen insikt i sprickorna bakom scenen och, i Mahrez fall, kan man undra om det finns tidpunkter inom fotbollen där påskriften av ett kontrakt nödvändigtvis inte är detsamma som fullständig hängivenhet?

 

 

Mahrez nya avtal annonserades i mitten av augusti först efter det att det stod helt klart att han inte hade något kontringsbud från någon större klubb. Vad som inte rapporterades då var att hans löneförhöjning ackompanjerades av den sortens verbala överenskommelse som är vanliga i de här situationerna, nämligen att om han spelade tillräckligt bra för att attrahera ett erbjudande från en av Europas stormakter så skulle inte hans nuvarande klubb hålla kvar honom efter den här säsongen.

 

 

Kanske är det inte så lätt att återskapa en hög nivå av form när man opererar med den sortens dimmiga prioriteringar. Mahrez, en sådan elegant förstörare av försvar förra säsongen, har gjort tre ligamål, samtliga på straff, och kanske är det ingen tillfällighet att han har reserverat sina bästa insatser för Champions League, precis som laget i stort.

 

 

Allt detta representerar en hyfsad vändning när det var den här helgen för ett år sedan som Ranieris män åkte till Manchester City för en av deras säsongsdefinierande matcher, vann med 3-1 och levererade en frirullande insats som inte lämnade någon med några tveksamheter gällande det faktum att vi bevittnade en vacker och helt sanslös berättelse. "Nittio minuter i Manchester ändrade allting," skrev David Bevan, författare till The Unbelievables, senare. Men här är vi nu, ett år senare, och ett till stora delar oförändrat lag lider av deras egen version av Cityitis. Det är en vild graf och det kommer inte bli lätt att få nålen att peka uppåt igen.

Maskerade angripare kastade stenar och flaskor mot en nattklubb i Warszawa och ett hostel där fans till den holländska klubben Ajax Amsterdam befann sig inför deras lags match mot Legia Warszawa

 

 

AV: Radio Poland, 16 februari, 2017, 11:37:

 

 

Ingen skadades men nattklubben i det östra distriktet Praga demolerades, rapporterar nyhetsbyrån IAR.

 

 

Incidenten skedde vid nattklubben Chumry i onsdags runt klockan 22:40.

 

 

Angriparna krossade glasfönster genom att kasta stenar och bengaliska eldar in i klubben, tillade IAR.

 

 

En grupp på tio till 20 personer "klädda i svart utan klubbfärger kastade stenar och flaskor mot ett hostel och nattklubben. Männen sprang sedan därifrån i okända riktningar innan polisen anlände," sade Warszawa-polisens taleskvinna Agnieszka Włodarska.

 

 

"Inne på ett närliggande hostel fanns fans till det holländska laget, som hade barrikaderat sig själva där inne. Ingen skadades," tillade hon.

 

 

Polisen håller på att undersöka incidenten.

 

 

Legia Warszawa tar sig an Ajax Amsterdam hemma på torsdag kväll i det första mötet i sextondelsfinalerna i UEFA Europa League.

 

 

De två klubbarna möttes vid samma fas av turneringen för två år sedan. Då vann Ajax med 1:0 i Warszawa och 3:0 i Amsterdam.

 

 

 

(pk)

 

 

Källa: PAP/IAR