JA, JAG SAKNAR IRLÄNDAREN VARJE DAG!

Det ska inte hymlas med att jag saknar Roy Keane väldigt mycket. När man pratar om stenhårda fotbollsspelare idag bleknar de alla vid en jämförelse med irländaren. Han var inte bara en excellent fotbollsspelare och pådrivare, han kunde även väcka sina lagkamrater när han ansåg att standarden sjönk, även på träningarna. Frågan är väl bara om han skulle orka med allt som skulle kräva justeringar i dagens lag, han skulle ju få vara vansinnig varenda dag.

 

Nu under VM jobbar han som expert för ITV och nyligen pratade de i studion om Irans manager Carlos Queiroz och Keane, som hade portugisen som tränare i United, hade följande att säga om honom:

 

 

"Carlos Queiroz? Han var en excellent tränare. Förmodligen ganska defensivt inställd. Jag tyckte hela tiden att jag hade en hyfsad relation med honom, särskilt under hans första period i klubben. Han andra period när han kom tillbaka, vilket var under slutet av min tid, tyckte jag han var väldigt respektlös mot mig så vi hade ett litet gräl. Han ifrågasatte min lojalitet och jag sa åt honom vart han kunde ta vägen. Och det är en av de stora grejorna jag ångrar, jag borde förmodligen ha slitit huvudet av honom... men en excellent tränare och han gör ett excellent jobb med Iran."

 

Hjälte! Det finns inget annat ord för honom.

 

 

 

 

IDAG FÖR 44 ÅR SEDAN...

... möttes Östtyskland och Västtyskland i den enda tävlingsmatchen på seniornivå lagen emellan. Året var 1974 och turneringen avgjordes i Västtyskland. Alla som kan sin VM-historia vet också att hemmanationen gick vidare och vann hela turneringen och det var inget dåligt lag de ställde på benen, i truppen återfanns storspelare som Sepp Maier, Berti Vogts, Paul Breitner (kommunist), Franz Beckenbauer, Wolfgang Overath och Gerd Müller.

 

Till skillnad mot grannen i väst var det många som såg ner på DDR:s landslag, men de var inte alls något uselt blåbärsgäng. Men en stor skillnad låg i hur man bedrev fotboll på toppnivå i öst, spelarna var amatörer och hade inga proffslöner. De sysslade alltså med något annat vid sidan av sitt idrottande. Därför är det inte så konstigt att de gamla östländerna gjorde så oerhört bra ifrån sig i de Olympiska spelen, vilket även gällde DDR:s fotbollslandslag.

 

Fotbollen i OS är ju som ni vet för amatörer, vilket gör att många ser ner på den turneringen. Men det går knappast att fnysa åt DDR:s facit där: OS-guld 1976 i Montreal (tvåa: Polen, trea: Sovjetunionen) och silver i Moskva 1980 (etta: Tjeckoslovakien, trea: Sovjetunionen).

 

Tillbaka nu till VM 1974 där grupplottningen alltså parat samman det efter kriget delade Tyskland i samma grupp. Jag antar att det slitna uttrycket om att "man kunde ta på stämningen" passade bra in den 22:a juni 1974 i Hamburg och trots alla fullblodsproffs och internationella storstjärnor i Västtyskland så gick fotbollsproletärerna i öst ut och vann med 1-0. Stor matchhjälte blev målskytten Jürgen Sparwasser. Jag kan bara försöka föreställa mig vilken skön seger det måste ha varit för den utdömda "lillebrorsan" och historierna om firandet i DDR den kvällen (och resten av veckan) är både många och legendariska.

 

Höjdpunkter:

 

 

 

IDAG FÖR 77 ÅR SEDAN...

... inledde Hitler och nazisterna världens största invasion: Operation Barbarossa. Syftet med den var att utrota kommunismen och Sovjetunionen. Stämningen i Tyskland var på topp, dittills hade det nazistiska odjurets arméer varit oslagbara och höjdarna i Berlin drog upp planer för hur de skulle fira julen 1941 (ganska exakt ett halvår senare) i Moskva och skåla åt kommunismens död. Men nu blev det ju, tack och lov, inte riktigt så...

ANTHONY MARTIAL

Det är inte särskilt svårt att se att Anthony Martial har en talang utöver det vanliga. Dessvärre kombinerar han det med en uppsyn som får mig att undra om han överhuvudtaget tycker det är särskilt roligt att spela fotboll, eller om han bara ser det som ett nödvändigt ont för att kunna äta sig mätt varje dag. Dessutom är det väldigt många matcher där han inte är påkopplad och påminner en del om skithuset Depay. Sen kommer det en match där han visar sina kvaliteter, snurrar upp försvarare på läktaren, joggar förbi motståndare, dribblar sig till farliga lägen och avslutar iskallt inne i boxen. Problemet är att de förstnämnda insatserna är så oerhört många fler än de sistnämnda. Och ska man bli en spelare i yppersta världsklass räcker det inte med att ha alla de tekniska och fysiska attributen, man måste ha rätt inställning också, och om jag utgår från fransmannens tid i United, så har han helt enkelt inte det. Därför blev jag inte särskilt upprörd när jag läste hans agents uttalanden tidigare i veckan. Sen vet vi hur det här funkar, Eddy får kanske fyra nyanser av brunt i kallingarna och erbjuder gnällspiken en rejäl löneförhöjning och vips är allt detta glömt och agentens ord har på något konstigt sätt misstolkats. Men Mourinho verkar ju inte vara Martials största fan, så jag blir inte förvånad, och heller inte särskilt arg, om Uniteds nummer 11 runkar ut genom OT:s ytterdörr i sommar.

 

Här kan ni läsa ett utdrag ur den franska radiostationen RMC:s intervju med Martials agent, Philippe Lamboley:

 

 

Har Martial fattat något beslut gällande sin framtid?

"Efter att ha tittat på alla möjligheter och olika faktorer så vill Anthony lämna Manchester United."

 

 

Varför vill han lämna Manchester?

"Det finns många anledningar, för tillfället är det för tidigt att prata om det. Anthony kommer att prata senare om det."

 

 

Var han besviken på attityden hos Manchester United-representanterna?

"Manchester United vill att Anthony ska skriva på en förlängning och vill inte att han ska lämna, men vi har inte nått någon överenskommelse på flera månader. Jag tror att när Manchester United, den mäktigaste klubben i världen... inte når en överenskommelse efter åtta månaders förhandlingar, då beror det på att de egentligen inte vill göra honom till en viktig medlem av truppen.

 

"Det är därför det här beslutet har kommit fram. Det är ett beslut som har tänkts igenom ordentligt. Men det är självklart och väldigt viktigt att påminna sig om att han har ett kontrakt, att Manchester United kommer ha sista ordet och att vi kommer respektera klubbens beslut, han kommer fortsätta tills hans förpliktelser upphör.

 

"Men vi delar inte samma vision för Anthonys framtid. Idag är Anthony besviken för han har visat kärleken under tre säsonger som han har till klubben och supportrarna. Men jag kan säga er det att utan det villkorslösa stödet från fansen, hade Anthony redan bett om att få lämna Manchester United.

 

"Men Anthony visade en fantastisk professionalism, han var framgångsrik. Jag tycker att han har gjort sitt bästa i tre år. Det är viktigt att komma ihåg att den här säsongen gjorde han 11 mål och producerade tio assists på fem månader. Tre gånger valdes han till månadens spelare av fansen. Sen kom januarifönstret. Jag kommer inte kommentera det fönstrets konsekvenser. Alla har sina egna åsikter, jag tycker att han måste ta tillbaka kontrollen över sin karriär. Tiden har kommit."

 

 

Finns det långt framskridna kontakter med utländska klubbar?

"Anthony har ett val, jag kan inte säga något annat på det här ämnet för tillfället men du kan föreställa dig att i samma ögonblick som en spelare som Anthony kommer ut på marknaden, är det många klubbar som är intresserade. Det enda jag kan säga är att många managers gillar honom och flera klubbar vill erbjuda sina projekt till Anthony."

 

 

Vilka ligor intresserar Anthony?

"Idag är inte det någon viktig fråga. Anthony vill helt enkelt bara spela, njuta av fotbollen igen. Känslan med managern kommer bli avgörande."

 

 

 

 

INGURLAND

Så, då har fotbolls-VM dragit igång och i England hoppas fansen på ett nytt 1966 (igen). Innan laget landade i Ryssland i tisdags besegrade de Costa Rica med 2-0 på Elland Road i fårknullarnas hemstad, Leeds. Jag antar att ni är bekanta med andra klubbars fans hat mot Man United. Det är ett utspritt hat och det överträffar ofta kärleken till det egna laget, fenomenet kallas ABU (Anything But United). Nu var det ju, minst sagt, några år sedan vi tog oss an Leeds, men vi kan lugnt konstatera att där bubblar verkligen hatet mot de Röda från andra sidan bergen.

 

Med detta i åtanke var det inte särskilt konstigt att det hördes rejäla burop från läktarna så fort någon United-spelare rörde bollen. Så man kan ju nästan förstå hur ont det måste ha gjort i dessa märkliga skapelser när Mancunian-grabben Marcus Rashford piskade in det här klassmålet redan i den 13:e minuten:

 

Imorgon är det dags för Ingurland att spela sin första matchen i turneringen. Förväntningarna på ön är att korsriddarna kommer demolera Tunisien imorgon och sedan platta till Panama ordentligt i den andra matchen, för att sedan vara klara innan gruppfinalen mot Belgien. Premiären spelas i Volgograd, på Volgograd Arena, som tar in 45,568 personer, avspark klockan 20:00 (svensk tid). Volgograd är såklart betydligt mer känd under ett annat namn, syftar då såklart på Stalingrad. Och oavsett vad historielärare och löst folk på högerkanten säger, så var det där, 21 augusti 1942 till 2 februari 1943, som ryggraden på Hitlers vedervärdiga nazistbest definitivt knäcktes. Sedan började Röda armén jaga ut dödskalleskvadronerna, hela vägen tillbaka till Berlin, Hitler insåg att det var kört och tog sitt livs bästa beslut. Allt detta är något jag som kulturmarxist är oerhört stolt och tacksam över, men det får man väl inte säga i det här landet!

 

Snabbt tillbaka till uppvärmningsmatchen i Leeds nu, där the Sun på nytt visade sin sanslösa förmåga att alltid bara rapportera och dokumentera det allra viktigaste:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/06/17/11541509-battre-an-rashfords-mal-otroligt-snygga-tv-presentatoren-stal-showen-under-englands-seger-i-vm-uppvarmningen-efter-att-kameramannen-visat-ett-stort-intresse-for-henne/

 

Redan den 9:e juni hävdade the Sun att de kommit över Englands startelva till premiärmatchen mot Tunisien. Om den ens var klar i Southgates huvud då, det vet jag inte. Det kan mycket väl vara vilda gissningar, men de märkte i alla fall artikeln med "EXKLUSIVT" och följande rubrik: "INGEN PLATS FÖR RASH: HÄR ÄR ENGLANDS LAG TILL VM-PREMIÄREN MOT TUNISIEN."

 

Enligt blaskan så kommer de Tre lejonen starta med Jordan Pickford mellan stolparna, framför honom kommer, från vänster till höger, Harry Maguire, John Stones och Kyle Walker att utgöra den centrala backlinjen. Kanterna ockuperas av två wing-backs: Danny Rose till vänster och Kieran Trippier till höger. Centralt spelar en triangel med spetsen neråt där Jordan Henderson har det defensiva uppdraget, medan Dele Alli är mer framskjuten till vänster och det enda United-bidraget, Jesse Lingard, huserar till höger. Anfallet leds såklart från fronten av herr Harry Kane, assisterad strax bakom sig av Raheem Sterling. Huruvida detta kommer stämma eller inte, det har jag inte en aning om, men det ska bli intressant att se, svaret får vi imorgon.

Leeds United-värdinnan Emma Louise Jones fick Three Lions-fansens ögon på sig där hon satt, uppflugen bakom Gareth Southgate

 

 

AV: Dave Fraser, the Sun, lördag 9 juni, 2018:

 

OTROLIGT VACKRA tv-presentatören Emma Louise Jones stal showen under Englands vinst i VM-uppvärmningen mot Costa Rica i torsdags kväll.

Leeds United-värdinnan och radiostjärnan drog till sig blickarna från Three Lions-fansen där hon satt, uppflugen bakom Gareth Southgate efter att kameramannen visat ett stort intresse för henne.

 

Emma Louise Jones drog till sig Englands fans blickar på Elland Road i torsdags.

 

   

LUTV-presentatören Emma Louise Jones har blivit en succé bland fansen.

 

 

Leeds United-tv- och radiostjärnan var värdinna vid Costa Rica-matchen.

 

Fansens intresse drogs snabbt till blondinen, som var värdinna åt FA vid Costa Rica-matchen, då hon dök upp i våra rutor gång efter annan.

Efter matchen twittrade Jones: "Tvärtemot vad många tror så är inte det här mitt 'uttråkade' ansikte, det är mitt 'koncentrerade ansikte'.

 

"Jag älskade varje ögonblick som värdinna i #ENGCRC-matchen för @FA igår kväll - tack för att ni tog in mig!"

Trots hennes kommentarer riktade folk på sociala medier in sig på andra saker.

 

Emma Louise Jones gör intervjuer före och efter matcher för Leeds.

 

 

Emma Louise Jones fångades flera gånger av kamerorna under 2-0 vinsten.

 

 

Emma Louise Jones var värdinna för FA vid VM-träningsmatchen.

 

 

Radiopresentatören erkänner att hon inte var något fotbollsfan innan jobbet för LUTV.

 

 

Tv- och radiostjärnan Jones må ha stulit rampljuset i torsdags... men hon är faktiskt ganska ny inom fotbollen.

Jones sade följande till Ourtown-magasinet: "Jag var aldrig ett fotbollsfan förut. Men sedan jag började hos Leeds har jag blivit ett!

 

Emma Louise Jones har jobbat både på tv och radio.

 

 

Emma Louise Jons är nu en ny favorit bland Englands fans.

 

"Atmosfären, passionen och känslan gled över till mig väldigt snabbt och nu är jag den mest högljudda åskådaren som följer matcherna från läktaren."

Gällande hennes blomstrande karriär tillade Jones: "När jag bodde i Hull lyckades jag få ett jobb för Leeds United TV där jag presenterar deras matchprogram.

"Jag kunde inte förstå vilken tur jag hade då tv länge var en dröm för mig."

Palace v United 2-3

 

 

Fantastiska bilder från Selhurst Park där United-spelarna galet firar ett sent vinstmål med fansen, sånt som gör det värt allt det andra.

 

 

Trots att vi spelade som hundskit under nästan 60 minuter så har jag saknat den här sortens vändningar, finns nästan ingenting som slår det. Är inte lika säker på att mina grannar höll med om det i måndags kväll när Matićs bomb passerade mållinjen, men vad fan! Vid sådana här tillfällen kan man dessutom känna av ABU-nationens besvikelse. De sitter där, nerpissade och erigerade och bara väntar på att få ta på sig tangentbordskrigarens uniform och skriva av sig om sin glädje över ett United-misslyckande, och då bara krossas all levnadsglädje framför dem och deras livslust bara rinner ur dem, ahhh, det är helt ovärderligt och deras tystnad säger allt och mer därtill. Bara United som kan locka fram dessa känslor.

 

 

På tal om serbens första mål i United-tröjan så är jag inte särskilt förtjust i alla dessa videos som laddas upp på nätet ackompanjerade av "musik", men här får jag lov att lyfta på hatten åt "Drawty", det här är mäktigt och direkt gåshudsframkallande:

https://twitter.com/DrawtyDevil/status/970800384859164672

 

 

Ni har säkert läst om att KFC i England haft problem med leveransen av kycklingar till sina restauranger (https://www.sydsvenskan.se/2018-02-21/polisen-sluta-ring-oss-om-kfcs-kycklingbrist) under början av 2018, men efter att ha sett Luke Shaw göra entré i en åtsittande United-tröja vet jag inte om KFC:s problem enbart berodde på leveransproblem. Jag vill ju inte tro att han, för att vara en elitidrottsman, är rejält överviktig. Det måste handla om hur han är byggd, jag menar han tränar fotboll varje dag och har all expertis på hur man håller sig i trim tillgänglig alla dagar i veckan. Dessutom tjänar han miljoner på det. Problemet är att Shaw tidigare har kritiserats för sin livsstil och inställning, han har dessutom erkänt att han betett sig korkat när det gäller den biten. Men sen lovade han bot och bättring och fick en hel del beröm av Mourinho, bara för att sedan få se Ashley Young på nytt peta honom i startelvan i match efter match. Så det är lite svårt att få ihop ekvationerna runt herr Shaw.

 

 

På tal om folk i tajta kläder så fortsätter Crystal Palace att ha sina kvinnliga cheerleaders på planen när lagen går in och i halvtid för att dreglande gubbar ska ha något att titta... förlåt, för att skapa stämning på Selhurst Park.

 

 

Efter den sköna segern mot Chelsea förra helgen framförde jag lite kritik mot DDG, den gick ut på att jag tyckte att han borde ha räddat Willians avslut. Men nu är det ju som så med spanjoren att han för mig lätt tillhör topp-3 i världen och så många gånger som han har räddat oss under de senaste säsongerna så är han berättigad en tavla här och där. Han har ju dessutom kommit så långt att man liksom förväntar sig världsklassräddningar i match efter match. Och mycket riktigt så bjöd han på ännu en av säsongens bästa räddningar i måndags:

https://twitter.com/utdxtra/status/970776799541112832

 

 

Ni minns säkert säsongen 1998-99, ni vet då United spelade hem Trippeln. Redan den här säsongen pratar media och andra dumskallar om att Manchester City är det bästa klubblaget England någonsin fått fram (!). Och många menar att de är det bästa vi har skådat under Premier League-eran. Säger väl en hel del om vilka rövhål dessa "experter" är. Anledningen till att jag i början av det här stycket nämnde Trippel-säsongen är att många andra förståsigpåare håller det United-laget som det allra bästa i PL-historien. Det får man såklart tycka vad man vill om, men de kan i alla fall backa upp det med de tyngsta pokalerna och flera fantastiska prestationer. Vidare konstaterar jag att vårt lag från 98-99 den säsongen förlorade sammanlagt fyra matcher (Arsenal, Sheffield W och Middlesbrough i ligan, Tottenham i Ligacupen). I och med Citys förlust mot Basel (!) i CL i tisdags så har detta "oslagbara" lag nu, i början av mars, förlorat fyra matcher (Sjachtar Donetsk och Basel i CL, Liverpool i ligan och Wigan i FA-cupen) den här säsongen, men ta det lugnt, det är inget som de som hyllar City talar särskilt högt om.

 

 

Avslutar med en annan klassisk match på Selhurst Park, från maj 2014. Se gärna klart klippet och bevittna hur den vidrige Stevie Me plötsligt inte alls tycker det där med tv-kameror upp i ansiktet är en ren njutning. Underbara bilder:

* DEN VÄNSTERVRIDNA svenska skolan

Det är inte bara en gång man har hört borgare, Sverigevänner och liknande personer spy ur sig sitt hat över hur alla svenska institutioner är vänstervridna och kommuniststyrda. När man försöker prata med dessa pålästa sanningssägare så framgår det ganska snart att de verkligen tror på detta och att de ser en sanning som andra människor inte kan skönja och att det pågår en systematisk hjärntvätt av det svenska folket. Det är både underhållande och tragiskt.

 

 

Om man då utgår från den svenska skolan, som jag har väldigt många erfarenheter ifrån p.g.a mitt jobb, så skulle man ju kunna tro att det i själva verket är Raúl Castro som drar i trådarna i den svenska skolan och att han sitter i en mörk källare, tillsammans med ett gäng kulturmarxister, landsförrädare och batikhäxor, och bestämmer vad svenska skolbarn ska lära sig. Det är därför man i svenska skolor numera inte läser om kungarna, slaget vid Narva eller tåget över Bält. Istället slår man i eleverna berättelserna om Storsien, Ådalen, attentatet mot Norrskensflamman, potatisupproret på Södermalm, hungerkravallerna över hela landet 1917 o.s.v, o.s.v

 

 

Eller vänta nu, riktigt så är det inte. Minns att jag i samband med det hemska terrordådet i Paris 2015, där 130 människor vedervärdigt mördades, diskuterade detta på en SO-lektion med en klass som gick i nian då. De var fullständigt övertygade om att det här och attentatet mot Charlie Hebdo var de första terrordåden i Paris historia i modern tid. Många förstod heller inte hur någon kunde attackera Frankrike som är en sådan oskyldig, tyst liten mus ute i den stora världspolitiken. Jag är den första att hålla med om att det var hemska terrordåd, inget snack om saken. Det kan dessutom vara svårt att ta in att oskyldiga människor så rått och brutalt mördas på öppen gata, eller på sitt jobb. Men deras förkunskaper visar också på hur vänstervriden svensk media är. Vi måste ha klart för oss, att oavsett vad Sverigevännerna och deras polare på högersidan av den politiska skalan vrålar, så är svensk media, precis som övrig västerländsk media, styrd av företag som INTE har en vänstervriden dagordning, tvärtom. Jag kritiserar inte eleverna, läste man de stora tidningarna och tittade på nyheterna efter terrordåden i Paris så fick man precis den bilden som eleverna förmedlade: nämligen att det var det värsta övergreppet mot Paris befolkning i fredstid, utfört av onda, mörkhyade, skäggiga personer från Mellanöstern, som vanligt. Offren: vita, snälla, goda personer, som vanligt.

 

 

Bara för att rucka lite på konsensus i klassen bad jag sedan eleverna att googla på "Massakern i Paris 1961". Det gjorde de och sen var en jäkligt intressant diskussion i full gång. Känner inte du heller till den? https://www.google.se/search?ei=xgOcWseiM4KKmgWe-LqYBQ&q=massakern+i+Paris+1961&oq=massakern+i+Paris+1961&gs_l=psy-ab.3..0i22i30k1.181485.189090.0.189300.30.22.4.4.4
.0.133.1769.17j4.21.0....0...1c.1.64.psy-ab..1.29.1871...0j0i131k1j0i67k1.0.GaJneouxbW0

 

 

* * * * *

 

 

Dessutom har tankesmedjan Katalys nu plockat fram en intressant studie över hur ofta arbetare får komma till tals i tv-rutan. Ni har säkert läst om den, om inte så tar er gärna tid att kolla upp den, den är talande och väldigt intressant. Eller så gör ni det lätt för er och bara avfärdar det som kulturmarxistiskt landsförräderi!

 

 

Med tanke på detta blev jag väldigt glad när jag i måndags tittade på säsongspremiären av "Den fantastiska historien med Berg & Meltzer (Kanal 5, går även att se här: https://www.dplay.se/program/den-fantastiska-historien). Jag har sedan tidigare gillat den duon och deras tv-program, men här får jag säga att de tog ännu ett kliv på min uppskattningsstege.

 

 

I programmet gör de nämligen något så vågat som att lyfta fram kvinnan genom historien och de faller inte för tricket att sikta in sig på drottningarna, eller överklasskärringarna, nej istället fick vi följa hur det var att vara en vanlig kvinna i den svenska historien. Det var både underhållande och lärorikt.

 

 

Att de sedan lyfter fram Clary Maria Ählström gjorde mig direkt varm inombords. Va? Känner du inte till henne?! Och du ska ha gått i den vänstervridna svenska skolan och hela ditt liv matats med kommunistpropaganda, skandal! Se gärna avsnittet (länk finns högre upp i texten) och läs sedan på lite mer om henne, kan även starkt rekommendera den här lilla juvelen om du känner att du ville förkovra dig ännu mer: https://www.bokus.com/bok/9789198313451/potatisrevolutionen-och-kvinnoupploppet-pa-sodermalm-1917-ett-historiskt-reportage-om-hunger-och-demokrati/

 

 

Christine Meltzer som Clary Ählström.

 

 

 

Om du har 44 minuter över kan du även ta del av det här intressanta radioprogrammet om ämnet:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/878160?programid=407

 

 

Samma kväll som Meltzer och Berg sparkade igång detta lovande projekt inledde även Filip och Fredrik en ny säsong av deras aktualitetsprogram Breaking News. Jag har gillat mycket av det den duon har gjort, men det finns även lågvattenmärken och ibland blir de lite för mycket pajaser. Hursomhelst så tittade jag och gäst i första programmet var en av medlemmarna i sekten, förlåt familjen, Wahlgren, nämligen Pernillas ähh, genomtrevliga, dotter Bianca Ingrosso.

   

 

 

Kontrasten mot Clary Ählström och hennes kamp kunde inte ha varit så mycket större. Först gnider Filip Hammar in henne och kallar henne "folkkär", varpå fröken Ingrosso glatt håller med. Sen går hon vidare och berättar om att hon i höstas och vintras var utbränd. Tack och lov så har hon det jätteviktiga jobbet som "influencer" på sociala medier (snälla samtiden, jag klarar snart inte mer!), så hon kunde vara hemma i två månader och vila upp sig, så nu mår hon, tack och lov, "bättre och är tillbaka." Trots utbrändheten så funderade, medan den pågick, ändå denna generösa kvinna på att låta filmteamet filma henne, hemma och utbränd. Jag menar det vore väl verkligen "bra tv"!

 

 

Sen gick Filip och Fredrik vidare med en frågetombola och Filip drog en lapp med frågan "Vilket parti kommer du rösta på i höst och varför?" Svar: Moderaterna. När de bad om en utveckling svarade Bianca: "För att de flesta gör det och det verkar bra."

 

 

Hmmm, här missade Bianca såklart en liten bit i meningen, svaret skulle givetvis vara "För att de flesta jag umgås med hemma i Norra Djurgårdsstaden och på Lidingö gör det."

 

 

Det är inget som helst konstigt i att Bianca Ingrosso röstar på Moderaterna, redan när Filip formulerade frågan så gissade jag på det svaret. Men hon slutar inte att briljera där, för programledarna har några invändningar, dels mot att alla skulle rösta på Moderaterna och att "det verkar bra." Svar på det: "Jag tycker om dem. Jag visste bättre varför förr, men jag har glömt det." Då säger Fredrik: "Det är ju ett ärligt svar, de är ju inte störst i Sverige, det är ju sossarna, fortfarande." Varpå Bianca bara dödar det hela med: "Jaja, men vi ska ta tillbaka det."

 

 

Med tanke på att det är den folkkära influencern Bianca Ingrosso som sagt detta kan vi alltså räkna med att Moderaterna gör ett rekordval i september och blir Sveriges största parti. Vore väldigt intressant att höra Bianca när hon kommer ihåg vad det var som fick henne att attraheras av Moderaterna, det kanske kommer i något valprogram senare i år. Jag kan verkligen se en sprakande succé för två högerpartier till hösten, jag menar Bert Stjärt ska ju lyfta Kd till 10% och Bianca Ingrosso menar att Moderaterna ska ta tillbaka rollen som Sveriges största parti.

 

 

Sedan flåsade Filip upphetsat fram frågan om vilken pryl, förutom lägenheten, som är hennes dyraste. Svaret? En systemkamera hon köpte förra året, men som nu blivit liggande. Kostade? 43,000 kr.

 

 

* * * * *

 

 

Trots att det igår var den 3:e mars så har jag inte sett några röda flaggor på folks profilbilder på Facebook, eller att tidningarna är fulla av artiklar om det här historiska, röda datumet. Tv svämmas heller inte över av program som berättar om vad det var som ledde fram till terrorattentatet som kostade fem människor livet i Luleå, Sverige, för igår exakt 78 år sedan. Konstigt, med tanke på våra vänstervridna medier.

 

 

Har ni inte koll på vad jag pratar om den här gången heller? Jag tror jag saknar ord, har ni alla skolkat från hammarens och skärans indoktrinerande utbildningsanstalter?!

 

 

Ok, för att fatta mig kort så är det såklart den anlagda branden mot den kommunistiska tidningen Norrskensflammans lokaler i Luleå den 3 mars 1940 som jag pratar om. Dom fem personer som omkom var Svea Granberg (vars make Valdemar Granberg då satt i arbetsläger i Storsien) och tolvårige sonen Torgny, Norrskensflammans ekonomichef Artur Hellberg, hans fru Alice och deras åttaåriga dotter Maj.

 

 

Terrorbrottet var en del i den antikommunistiska hetskampanj som svepte över landet.

 

 

Tidningen Norrbottens-Kuriren, i vars lokaler attentatet planerats, menade att "ingenting ger stöd åt misstankarna om attentat" och att det bara handlar om "bizarra rykten".

Social-Demokraten skrev: "Terrororganet Ny Dag spelar upp sig till moralisk oskuld" och socialdemokratiska Ny Tid menade att dom döda hade sej själva att skylla.

Borgerlig och socialdemokratisk press vägrade publicera dom mördades dödsannonser.

 

 

Detta fasansfulla dåd finns det såklart en hel del intressant att läsa om för den som orkar leta, inte minst om tidningens chefredaktör, Filip "Röde" Forsberg, som lyckades fira sig ner till marken och överlevde terrordådet med brännskador. Här kan ni även se ett inslag om det hela i Veckans brott (spola till 43:45):

 

 

Allt det ovanstående är bara några få exempel på vilken kommunistisk hjärntvätt som pågår i de svenska skolorna, jag förstår att Jimmie och co skakar i knäna och får boka dubbel tvättid i tvättstugan för att få bort alla bruna fläckar i kalsongerna p.g.a hur den ståtliga, svenska ungdomen uppfostras i detta DDR 2.0

 

 

United v Chelsea 2-1

   

Ja, det var inte bara David de Gea som var väldigt nöjd med resultatet mot Chelsea förra helgen.

 

 

Men låt oss ta sakerna i tur och ordning. Handskakningar i tunneln, kramar och kyssar på planen MEDAN MATCHEN PÅGÅR, ja det är så mycket inom den moderna fotbollen som retar upp mig och det får mig ofta att komma på hur mycket jag saknar Roy Keane.

 

 

När Chelsea tog ledningen så var det ingen storartad uppvisning i försvarsspel de Röda bjöd på. Först förlorar Pogba en nickduell mot Kanté (!), så öppnar hela försvaret upp sig som en ren inbjudan, Valencia spelar på nytt en motståndare onside och McTominay somnade och "glömde" att hänga på Willian. Sen ska vi inte sticka under stolen med att DDG borde ha räddat avslutet. Jag vet inte hur många gånger spanjoren har räddat oss och han ingår lätt i topp 3 över världens bästa målvakter, men det här avslutet borde han ha räddat, så enkelt är det.

 

 

Första halvleken var inte mycket att skriva hem om, förhoppningsvis innebär store Romelus mål mot ett topplag att den bördan plockas av hans axlar och att han kan visa på lite mer av detta när det gäller matcher mot våra övriga rivaler också.

 

 

Andra halvlek var betydligt bättre och när vi spelar med lite tempo är det roligt att se oss, Lukaku klev fram ordentligt efter pausen, medan Álvaro Morata visade upp vilket fullständigt skithus han kan vara. Han vann matchen åt dem på Stamford Bridge i november med en bra nick, här var han usel och pinsam. Kul att se att vi kan vända på ett underläge också, även mot bättre motstånd och det var uppfriskande att se Matić så bra i den andra halvleken, det var länge sen han kom upp på den nivån.

 

 

Jag har under de senaste veckorna gnällt på att Jesse Lingard efter fint spel runt jul gått tillbaka till sin skithusinställning, men här gav han oss lite extra energi och krönte det hela med att göra vinstmålet. Pogba såg även ut att vara lite mer påkopplad. Jag förstår att han är en spelare som behöver ha det mesta krattat för sig för att leverera. Han kan t. ex inte gå in och spela på en ovan position och med ren styrka, både fysiskt och mentalt, bara köra över motståndarna och vinna matchen åt oss. Men när han får förutsättningarna så är han såklart väldigt bra. Däremot gillar jag inte att det är så lätt att sitta och säga nej, det blåste lite för mycket idag, var några grader för kallt och han var tvungen att ta ett defensivt uppdrag också, därför kom inte Pogba till sin fulla rätt. Kan ni tänka er dessa bortförklaringar gällande Bryan Robson? Hahahahahahahaha!

 

 

Så, summa summarum, ja det var en riktigt skön vinst och ett kvitto på vad vi faktiskt kan göra där ute på planen, men jag vill nog ta det lite lugnt med de allra kraftigaste glädjeutbrotten och annonseringarna om att nu kommer vi gå som tåget och vinna cupdubbeln och köra över allt som står i vår väg i ligan. Har varit med lite för länge för det och känner till karaktärerna som utgör vår trupp lite för bra för det, men helt klart ett positivt steg framåt och glädjande!

 

 

Ligacupfinalen

Förra året var det vi som lyfte den här pokalen. Då kallades den liten och var inte mycket värd. I år vann City och fotbollens fader Pip Guardiola, och då beskrevs det som en tung triumf. Pips tårar skulle illustrera hur mycket hans första pokal i England betydde och även fungera som bevis för att det här City-laget är det bästa som någonsin ställt sig på en fotbollsplan i PL:s historia. HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

 

 

Vissa bilder som kom fram innan avsparken behöver inga förklarande ord.

 

   

 

 

 

Inte den här bilden heller, säger bara: Vänj dig vid den smärtan, pöjk!

   

 

 

 

Många tidningar fortsätter att hylla Pip Guardiola som modig för att han bär sitt gula band till stöd för de fängslande aktivisterna i Katalonien. Men varken Pip eller tidningarna vill så gärna resonera kring hyckleriet i detta, tänker såklart på hur Citys ägare, d.v.s Pips arbetsgivare, behandlar folk som inte följer diktaturens lagar där och att Pip varit ambassadör för VM i Qatar. Skönt då med dessa rader från The Guardians The Beast i tidningens live-rapportering från finalen:

 

 

"Koll på bandet, trots att han kritiserats av FA så bär Pep Guardiola på nytt sitt gula band till stöd för de som utsatts för brott mot de mänskliga rättigheterna i Abu Dhabi."

 

 

Helt outstanding!

 

 

Vet inte om ni minns den briljanta artikeln om Citys ägare av Nicholas McGeehan tidigare i vintras. I samband med Pips ställningstagande för de i Katalonien postade McGeehan följande, briljanta inlägg på Twitter:

   

 

 

 

* Det otroliga Arsenal

Jag har ofta förundrats över Arsenal. Alla vi som var med på 90-talet minns ju slagen vi utkämpade mot dem. Jag ska inte sticka under stol med att de hade några helt briljanta fotbollsspelare, inte minst Dennis Bergkamp, och när de var som bäst så var de riktigt bra. Men det där snacket om the Invincibles är ju mest snack och ligamatchen där det hela tog slut för dem, den minns man med ett stort grisflin i ansiktet.

 

 

Sen har jag hela tiden tyckt att de i mångt och mycket har haft ett lag som verkligen kan spela fotboll, och när de fick till det hade t.o.m våra bästa uppsättningar svårt att hantera dem. Men de hade även många primadonnor, spelare som var mjuka i huvudet och inte tålde några robusta omskakningar. En av deras tuffaste spelare från den här tiden, Patrick Vieira, hade dessutom ingenting att sätta emot mot vår motsvarighet, Roy Keane! En gång vann Keane t.o.m matchen i matchen mot fransmannen i tunneln INNAN avspark.

 

 

Sen var det ju solklart vem media föredrog i managerkampen mellan Wenger och Fergie. Och när våra storhetstider kolliderade och media skrek om PL-giganternas kollision blev det nästan löjligt, precis som det blir när man jämför vad Fergie uträttade och vann, med fransmannens facit. Men en rolig tid var det, många bra fotbollsmatcher och alltid en inbyggd nerv och allra oftast gick vi segrande ur de duellerna, både på planen och i jakten på pokaler.

 

 

Så med detta i åtanke är det, för mig, inte något nytt att Arsenal består av en samling mjukisar med en hopplös manager på bänken. Förstå om det här hade varit Fergie och United, jävlar i min lilla låda alltså! Men det är först nu som den samlade mediakåren har börjat inse vilken föredetting Wenger är och vilka skithus det är som drar på sig Arsenals tröja vecka in och vecka ut. Men Özil är ju så elegant och Koscielny kan ju passa så fint ut ur backlinjen och bla, bla, bla.

 

 

Så i måndags satte BBC:s Sam Huxkely ihop en lista över matcher under de senaste 10 åren där Wengers pojkar visat vad de går för. Hade jag varit Arsenal-supporter är jag inte säker på att en liter Jägermeister och 10 pints Guinness hade räckt för att ta mig igenom denna lista, mycket nöje:

 

 

 

Januari 2008: Tottenham v Arsenal 5-1 - berömd för att Adebayor och Bentdner grälade på planen.

 

 

Februari 2008: Man United v Arsenal 4-0 - det ska erkännas att det här var ett riktigt bra Man United-lag. Men underläge med 3-0 i halvtid, Eboue utvisad i den andra halvleken och Nani som drev med sina motståndare är minnet som lever kvar från den här matchen.

 

 

Februari 2008: Birmingham v Arsenal 2-2 - JA, skadan på Eduardo var fruktansvärd, men deras reaktion på detta summerade så bra varför de inte vinner titlar.

 

 

Oktober 2008: Arsenal v Tottenham 4-4 - De ledde med 4-2 i den 90:e minuten för i helvete...

 

 

November 2008: Stoke v Arsenal 2-1 - Den första av upprepade gånger då de skitit i byxorna i Stoke.

 

 

April 2009: Arsenal v Chelsea 1-2 - Semifinal i FA-cupen. Wengers laguttagning inkluderar inte Andrej Arsjavin, som är i den bästa formen under sin karriär (fyra dagar senare gjorde han fyra mål på Anfield). Fabianski i målet gav matchen till Drogba och Chelsea.

 

 

Maj 2009: Arsenal v Man United 1-3 - Semifinal i Champions League. Inte ens nära. Totalt kört efter 10 minuter.

 

 

November 2009: Arsenal v Chelsea 0-3 - Sänkta av Drogba, IGEN.

 

 

April 2010: Barcelona v Arsenal 4-1, Spurs v Arsenal 2-1, Wigan v Arsenal 3-2 - Tre matcher i rad. Barcelona var svåra motståndare, ja. Men Arsenal var usla den kvällen trots att de tog ledningen. En vecka senare gör Danny Rose sitt livs mål och Gareth Bale, som några månader tidigare hade befunnit sig på en 3 år lång svit utan att vinna en Premier League-match, slet dem i småstycken på the Lane. Sen ledde de med 2-0 mot Wigan på the DW med 10 minuter kvar att spela, bara för att gå vidare och förlora med 3-2 och Titus Bramble återfanns bland målskyttarna. Fullständigt patetiskt.

 

 

November 2010: Arsenal v Tottenham 2-3 - Leder med 2-0 hemma mot bittra rivalen, förlorar med 3-2.

 

 

Februari 2011: Newcastle v Arsenal 4-4 - Leder med 4-0. Ni vet vad som hände sen, jag menar för fan i helvete.

 

 

Februari 2011: Leyton Orient v Arsenal 1-1 - Det här inleder perioden där Arsenal var RIKTIGT skitdåliga i februari/tidigt i mars varje säsong.

 

 

Februari 2011: Birmingham v Arsenal 2-1, Ligacupfinalen - En fransman går in i en polack. Birmingham nätar.

 

 

Mars 2011: Man United v Arsenal 2-0 - FA-cupen. Man Uniteds mittfält den dagen? Fabio, Rafael, John O'Shea och Darron Gibson.

 

 

April 2011: Arsenal v Liverpool 1-1 - Gör mål på straff i den 92:a minuten. Släpper in kvitteringen på straff i den 98:e minuten.

 

 

Maj 2011: Stoke v Arsenal 3-1 - Andy Wilkinson, Rory Delap och Kenwyne Jones var för mycket för Arsenes pojkar.

 

 

Augusti 2011: Man United v Arsenal 8-2 - I'd 8-2 be an Arsenal fan right now... Gav inspiration till panikköpen av Andre Santos, Park Chu-Young och Yossi Benayoun (även Arteta och Mertesacker).

 

 

September 2011: Blackburn v Arsenal 4-3 - Blackburn, som senare åkte ur den här säsongen, leddes av Steve Kean och gjorde fyra mål på the Gunners. 46-åriga Yakubu gjorde två mål.

 

 

Februari 2012: Milan v Arsenal 4-0 - Det här var inte ett av de bästa Milan-lagen. Ännu en käftsmäll i åttondelsfinalerna. Självklart tog de sedan ledningen med 3-0 innan halvtid i returmatchen, för att sedan inte göra några fler mål.

 

 

Februari 2012: Sunderland v Arsenal 2-0 - Precis som att natt följs av dag kraschade Arsenal ut ur ännu en cupturnering i februari.

 

 

April 2012: Arsenal v Wigan 1-2 - i en kamp om tredjeplatsen som de turligt fick på säsongens sista dag mot West Brom borta kunde Arsenal inte hantera Franco Di Santos och Jordi Gomez samspel under de första åtta minuterna.

 

 

Oktober 2012: Norwich v Arsenal 1-0 - Välorganiserade, tuffa och såklart, Arsenal kan inte hantera Grant Holt.

 

 

November 2012: Man United v Arsenal 2-1 - Första matchen mot RVP sedan hans flytt till Old Trafford. Nätar efter 3 minuter, såklart. Andre Santos byter tröja med honom på planen i halvtid. Tröstmål i den 90:e minuten av Cazorla får resultatet att reflektera lite bättre på Arsenal.

 

 

December 2012: Bradford v Arsenal 1-1 - Förlora på straffar mot ett League Two-lag efter att ha ställt upp med ett starkt lag? Inte storslaget.

 

 

Februari 2013: Arsenal v Blackburn 0-1 - Pokallösa i 8 år, Championship-klubben Blackburn vinner på the Emirates och avslutar the Gunners FA-cupdröm.

 

 

Februari 2013: Arsenal v Bayern München 1-3 - Kunde ha blivit mycket större siffror. Men dubbelmötet var över efter den första matchen. Självklart vinner sedan Arsenal med 2-0 i returen och går NÄSTAN vidare när de inte har någon press på sig. Ett mönster börjar skönjas...

 

 

Augusti 2013: Arsenal v Aston Villa 1-3 - Ett mediokert men övertygat Villa-lag gör tre mål i säsongspremiären, inklusive ett av vänsterbacken Antonio Luna som blir hans enda notabla bidrag i the Premier League.

Därmed föds ArsenalFanTV.

 

 

December 2013: Man City v Arsenal 6-3 - Försvar? Vilket försvar?

 

 

Februari 2014: Liverpool v Arsenal 5-1 - Det måste vara februari igen. Arsenal gör vad de vanligtvis gör efter en pinsamhet och sätter ihop en bra svit av resultat, åtta vinster och en oavgjord på de nio matcherna innan den här.

Liverpool leder med 4-0 efter 20 minuter och för att vara ärlig borde det ha varit ännu mer. De var superba, Arsenal var förutsägbart fullständigt urusla.

 

 

Februari 2014: Arsenal v Bayern München 0-2 - Szczesny utvisad, dubbelmötet över efter första matchen igen.

 

 

Mars 2014: Chelsea v Arsenal 6-0 - Wengers 1,000:e match. Chelsea leder med 3-0 efter 17 minuter. T.o.m deras skämt till inhoppare Mohammad Salah nätade. Vad tusan hände med honom sen?

 

 

April 2014: Everton v Arsenal 3-0 - Arsenal släpper in Everton i kampen om fjärdeplatsen genom att vara fullständigt urusla. Något deras fans är väldigt vana att se.

 

 

November 2014: Arsenal v Anderlecht 3-3 - Leder med 3-0 hemma - robusta Premier League-spelarna Anthony Vanden Borre och Aleksandr Mitrovic gör målen.

 

 

November 2014: Swansea v Arsenal 2-1 - i matchen efter tappar de ledningen i och med två mål av Swansea på tre minuter.

 

 

December 2014: Stoke v Arsenal 3-2 - underläge med 3-0 i halvtid, sedan börjar de kämpa sig tillbaka, bara för att få se Callum Chambers bli utvisad. Ännu en förlust i Stoke.

 

 

Februari 2015: Arsenal v Monaco 1-3  - Det här är inte 2017 års Monaco-lag utan en uppsättning med en åldrad Dimitar Berbatov på topp. Trots att de gjorde ett tröstmål i den 90:e minuten till 1-2 släpper de in ännu ett några sekunder senare, vilket dödar dubbelmötet efter den första matchen, igen. Pinsamt.

Men än en gång vinner de returen med ett mål mindre än de behöver för att gå vidare.

 

 

Augusti 2015: Arsenal v West Ham 0-2 - "12 poäng per säsong" var snacket som gick nu när de hade fått Petr Cech. Han gjorde ett misstag på åtminstone ett av deras mål och vi fick skåda ännu en premiärförlust/kris.

 

 

September 2015: Dinamo Zagreb v Arsenal 2-1 - Det lägst rankade laget i deras Champions League-grupp vann enkelt mot deras pinsamma motståndare.

 

 

September 2015: Arsenal v Olympiakos 2-3 - Kanske ville de inte gå vidare till åttondelsfinalerna för att bespara sig själva ytterligare pinsamheter?

 

 

Oktober 2015: Sheffield Wednesday v Arsenal 3-0 - En klassisk Arsenal-insats.

 

 

November 2015: Bayern v Arsenal 5-1 - Det kommer mer av detta senare.

 

 

December 2015: Southampton v Arsenal 4-0 - Efter en fin vinst mot Man City skulle en seger ha fört Arsenal till ligatoppen. Istället...

 

 

Januari 2016: Arsenal v Chelsea 0-1 - Chelsea, ett lag i kris och på bottenhalvan av tabellen bara några veckor tidigare, besegrade lätt Arsenal, som fick Mertesacker utvisad, släppte in målet 5 minuter senare och kom aldrig igen efter det.

 

 

Februari 2016: Arsenal v Southampton 0-0 - Arsenal borde verkligen vara titelfavoriter och samma kväll som Leicester besegrar Liverpool klarar de endast av att kryssa hemma mot Southampton.

 

 

Februari/mars 2016: Arsenal v Barcelona 0-2, Man United v Arsenal 3-2, Arsenal v Swansea 1-2 - Den tidpunkten på året igen. Tre matcher i rad och hoppet om två pokaler grusas.

 

 

Mars 2016: Arsenal v Watford 1-2 - Ännu en cupdröm avslutas.

 

 

December 2016: Everton v Arsenal 2-1 - Går bra i ligan men slarvigt försvarsspel tillåter Ashley Williams att nicka in en hörna under de sista fem minuterna.

 

 

Januari 2017: Arsenal v Watford 1-2 - Underläge med 2-0 efter 13 minuter.

 

 

Februari 2017: Chelsea v Arsenal 3-1 - Hejdå, titelhoppet.

 

 

Februari 2017: Bayern München v Arsenal 5-1 - Vänta, det kommer ännu mera...

 

 

Mars 2017: Arsenal v Bayern München 1-5 - I guess these things 10-2 come in threes.

 

 

Mars 2017: WBA v Arsenal 3-1 - Ett lag lett av Tony Pulis som kör över Wengers lag fysiskt? Hmmm, låter bekant...

 

 

April 2017: Crystal Palace v Arsenal 3-0 - Jag är verkligen chockad över att Arsenal inte kunde hantera ett motiverat Sam Allardyce-lag på bortaplan.

 

 

Augusti 2017: Liverpool v Arsenal 4-0 - Det här var utsökt av Arsenal. Flera härdsmältor fick bevittnas efter den här matchen, tre matcher in på säsongen.

 

 

Oktober 2017: Watford v Arsenal 2-1 - "Cojones"-matchen.

 

 

Januari 2018: Nottingham Forest v Arsenal 4-2 - Deras första förlust i 3:e rundan av FA-cupen sedan Bruce Riochs dagar. Eric Lichaj gjorde två mål.

 

 

Januari 2018: Bournemouth v Arsenal 2-1 - Tappade ledningen mot ett väldigt medelmåttigt Bournemouth-lag.

 

 

Januari 2018: Swansea v Arsenal 3-1 - inkluderade ett delikat defensivt misstag vid Jordan Ayews mål.

 

 

Februari 2018: Arsenal v Östersund 1-2 - Ett lag jag inte hade hört tals om förrän i december förra året vinner på

the Emirates och utnyttjar Arsenals självbelåtenhet.

 

 

Februari 2018: Arsenal v Manchester City 0-3 - "En skam", sade Gary Neville, och då pratade han inte ens om det första målet i den här säsongens Ligacupfinal.

* Oavsett form, underhållningsvärde eller relationen mellan Mourinho och Pogba så kan vi konstatera att United står inför några kryddstarka veckor framöver. Vi kan ju bara ta oss en titt på bilden här nedanför:

 

 

 

 

Det idealiska, och det är inte omöjligt, är ju såklart att vi kommer ut på andra sidan av den här hektiska perioden med full pott, då har vi ökat gapet lite till klubbarna precis bakom oss och avancerat till både kvartsfinal i Champions League och FA-Cupen. Samtidigt så kan vi även ha tappat andraplatsen, halkat efter och åkt ur både en och två cupturneringar. Skulle allt gå åt helvete under den här perioden, då tror jag Mourinho har ett gigantiskt jobb att få flera av våra mjukisar tillbaka på spåret igen. Jag hoppas att vi kan knyta näven i fickan och visa lite stolthet och ryggrad nu, för det är fullt möjligt att slå dessa motståndare, dessutom är fyra av de fem kommande matcherna på hemmaplan. Jag tror absolut inte att den här perioden är helt avgörande för slutplaceringarna i ligan, det är alldeles för tajt för det och dessutom har inget lag bakom shejkens lilla bitterblåa leksak visat upp någon monsterform där de bara vinner och vinner, men helt klart är det en jätteviktig fas vi äntrar nu om vi ska behålla andraplatsen och försöka gå långt i de två cuperna som vi är kvar i. Känner jag mig säker inför detta? Inte mycket, men det kittlar ändå lite extra.

 

 

* Som matchen i Sevilla utvecklade sig så får man väl säga att det var ett hyfsat resultat att ta med tillbaka till OT. Men gör de ett mål, vilket inte är otroligt, då är vi illa ute. Har ju sett det så många gånger, hamnar vi under press, antingen ute på planen, eller uppe i huvudet, så har vi inte många spelare där ute att luta oss emot. Spelare som tar tag i det, visar vägen och reder ut stormen. Däremot har vi flera stycken i andra änden av den skalan.

 

 

Kolla bara in Kaizer Chris härliga positionskänsla innan DDG gjorde ännu en brutal världsklassräddning:

https://twitter.com/Toby1ee/status/966412802331066369

 

 

För att uttrycka det diplomatiskt så har jag väldigt skiftande åsikter om Viasats kommentatorer och studioexperter, men det här nyförvärvet bredvid Lasse Lada, i Sevilla-matchen, var ett nytt bottennapp:

 

 

 

Såhär långt in på säsongen kan vi slå fast att:

 

 

1) United är inte särskilt roliga att se spela.

 

 

2) Det har vi inte varit på flera år, och det inkluderar även Fergies sista år vid rodret.

 

 

3) Men, till skillnad mot Moyes och Van Gaalen, så verkar Mourinho i alla fall veta vad han gör. Men utvecklingen är långsam och haltande.

 

 

4) Men det är åtminstone en tråkig utveckling - inte tråkigt förfall, som det var innan.

 

 

Vi ska inte glömma hur ofta bortamatcher i Europa under Fergies sista årtionde var sega och sterila händelser. Managern som först ogiltigförklarade spänningen i spelet från Fergies gyllene tid, var Fergie. Och manskapet som Mourinho förfogar över gör att han inte riktigt vågar släppa loss, och det har många anledningar. Portugisen är inte alls felfri, men man gör det väldigt lätt för sig om man skyller alla våra problem på honom. Ibland får jag dessutom känslan av att många av våra fans, efter att ha beställt pasta på någon restaurang, blir chockade när de sedan inte får in biff med alla tillbehör.

 

 

Men fortfarande anser jag att vi har tillräckligt med kvalitet för att slå ut det här Sevilla-laget. För ska jag vara ärlig så blev jag inte alltför imponerad av dem och de är dessutom giftigare på sin hemmaplan. Men med tanke på att Matić fina säsongsinledning mer eller mindre helt försvunnit och cirkusföreställningen som kallas Uniteds backlinje, så känns det helt öppet hur det kommer att gå i returen om två och en halv vecka. Framåt är det heller inte som att det slår gnistor om oss för tillfället, men det kan skifta snabbt, för helt klart finns det talang och kvalitet i offensiven, men många gånger känns det som att allt måste vara perfekt för att vissa ska kunna leverera. En match om en plats i CL-kvartsfinalen hemma på ett fullsatt OT kan förhoppningsvis vara en tillräcklig morot för vissa av våra mjukisar att gå ut och prestera, vi får hoppas på det.

 

 

 

* Jag vill helst inte prata om tiden under Louis van Gaal, men vi minns alla ett av de riktiga bottennappen under denna bedragares regeringstid: 2-1 förlusten borta mot danska Midtjylland den 18:e februari 2016. Sen vände vi på steken och vann med 5-1 i returen på OT en vecka senare. Det var f.ö innan den matchen som Martial skadade sig på uppvärmningen, varpå en 18 år gammal Marcus Rashford kallades in till sin debut, som startspelare och gjorde två mål.

 

 

Men den där förlusten i Danmark sved och gjordes inte lättare av att Van Gaalen (förmodligen) babblade på om vårt fina bollinnehav. Många ABU:are hade även tidig utlösning och julafton då, minns att inte minst några första klassens toalettstolar som håller på Arsenal var väldigt verbala då och menade att United var slut, medan deras gäng plöjde vidare mot större och större framgångar.

 

 

Efter deras uppvisning hemma mot den europeiska giganten Östersund igår är det konstigt nog inte lika bråttom att prata om United kontra deras egen klubb, kan inte förstå varför...

 

 

United-legendaren hade efter Arsenals 2-1 förlust några väl valda ord, både om Arse och det lilla, irriterande skithuset Jack Wilshere:

 

 

Keane i ITV-studion: "Vart ska jag börja... jag tycker Arsenal är ett jättebra exempel på hur man inte ska börja en fotbollsmatch. Vi kan prata om att vara en enda oreda men de är så långsamma ur startblocken - dålig attityd. Managern summerade det bra. Ingen energi, ingen vilja, man vill att ens seniorspelare ska föregå med ett gott exempel. Jag tycker alltid att när Wilshere är din kapten, för mig, så är han förmodligen den mest överskattade spelaren på planeten. Och de hade tur med resultatet i slutet. Men om du startar en match långsamt, det spelar ingen roll hur bra du är, det är svårt att komma igång. Man kan inte bara sätta på och stänga av det."

 

 

 

 

Sista orden om Europa League i dagens inlägg:

 

 

Efter att ha lottats mot Red Bulls Salzburg-baserade reklampelare i åttondelsfinalen har Borussia Dortmunds hardcoresupportrar annonserat att samma princip gäller som mot Leipzig-versionen: de kommer inte resa till bortamatchen i Österrike.

* Då var det äntligen dags. Ikväll kliver Manchester United ut för att spela en utslagningsmatch i Champions League för första gången på nästan fyra år. För att vara exakt så var det 1,414 dagar sedan vi sist gjorde det. Då mötte vi Bayern München i kvartsfinalen och åkte ut med totalt 4-2 över de två matcherna. Detta var under slutet av David Moyes katastrofala regeringstid i United, den 9:e april sparkade Bayern ut oss och den 22:a april annonserade United att de hade sparkat Moyes. Än idag ser vi skadeverkningarna skottens tid i klubben hade och även om det inte alltid sprakar om oss och utvecklingen kanske inte går lika snabbt som vi önskar, så kan vi alltid minnas tillbaka på den här mörka tiden (och, om hjärtat klarar av det, Van Gaalens tid) och inse vilka kliv vi faktiskt har tagit.

 

 

Ikväll är det alltså spanska Sevilla som står för motståndet. Ska villigt erkänna att jag har dålig koll på dem, men de ligger i skrivande stund femma i La Liga och i gruppspelet kryssade de båda sina möten med världens egentligen bästa lag, ni vet den där klubben från nordvästra England som leds av den passionerade tyska kompostkäften och som alltid är de moraliska vinnarna och bla, bla, bla. Innan vi spelade hem Europa League-pokalen i Solna förra våren så hade just Sevilla vunnit den under de TRE föregående säsongerna. Så vi kan utgå från att det blir tufft och spelar vi som vi gjorde uppe i Newcastle åker vi ut, så enkelt är det.

 

Här ovanför ser ni stadens geografiska placering på den Iberiska halvön. Värt att nämna om platsen är att 1896 föddes där José Díaz Ramos. Mellan 1932 och 1942 var han generalsekreterare för Partido Comunista de España, d.v.s under det spanska inbördeskriget, där Díaz och Dolores Ibárruri var partiets mest framträdande ledare. Under fascistsvinet Francos tid var partiet förbjudet i landet

 

 

Vidare så är Sevilla Spaniens fjärde största stad och i hela storstadsområdet bor det 1,3 miljoner människor, den är även huvudstad i regionen Andalusien. I samma region, 108 km öster om Sevilla, ligger den otroligt intressanta byn Marinaleda. Inte hört talas om denna by? Den är verkligen unik och ett föredöme i dagens värld, återkommer strax med en lite längre artikel om Marinaleda från 2013.

 

 

Ska bara snabbt återvända till sist United spelade en utslagningsmatch i CL. Som jag skrev i inledningen av dagens inlägg så var det alltså kvartsfinal mot Bayern München och David Moyes var vår manager.

 

 

Tisdagen den 1:a april 2014 spelades den första matchen, hemma på Old Trafford. I den 58:e minuten gav Nemanja Vidić oss ett visst hopp, detta då han nickade in 1-0. Men sen kvitterade Bastian Schweinsteiger till 1-1, innan tysken sparkade ner Rooney och blev utvisad.

 

 

Såhär såg Uniteds lag ut den kvällen: De Gea - Büttner, Vidić, Ferdinand, Jones - Giggs, Carrick, Fellaini, - Welbeck, Rooney och Valencia. Bänken: 13. Lindegaard, 14. Hernández, 17. Nani, 18, Young, 24. Fletcher, 26. Kagawa, 44. Januzaj.

 

 

Som ni själva ser så är det sex spelare kvar från den 18-mannatruppen .

 

 

Tittar man på Bayerns lag, så var det ganska imponerande, ändå åkte de ut i nästa fas, med totalt 0-5 mot blivande mästarna, Real Madrid. Så här ställde de upp på OT: Neuer - Alaba, Boateng, Martínez, Rafinha - Schweinsteiger, Lahm - Ribéry, Kroos, Robben - Müller. Bänken: 22. Starke (mv), 5. Van Buyten, 9. Mandžukić, 11. Shaqiri, 14. Pizarro, 19. Götze, 34. Höjbjerg

 

 

Här har ni höjdpunkterna från den matchen:

 

 

Den 9:e april spelades returen i München. United behövde göra mål och det gjorde vi, Patrice Evra bombade in ett galet snyggt mål i den 57:e minuten till 1-0. Ett litet, litet, litet hopp tändes. Sen såg jag David Moyes på vår bänk och kom ihåg vilka vi mötte och, mycket riktigt, 11 minuter senare låg vi under med 2-1 (totalt 3-2), innan Robben sköt in slutresultatet 3-1 i den 76:e minuten.

 

 

Såhär formerade general Moyes sina styrkor den kvällen: De Gea - Evra, Vidić, Smalling, Jones - Carrick, Fletcher - Welbeck, Kagawa, Valencia - Rooney. Bänken: 13. Lindegaard, 5. Ferdinand, 11. Giggs, 14. Hernández, 18. Young, 28. Büttner, 44. Januzaj

 

 

Ni förstår ju själva, Jones och Smalling (och Moyes) mot den tyska maskinen, man ska inte påstå att oddsen såg lovande ut för oss. Men hur båda dessa skithus fortfarande är kvar i United, det är för mig en gåta.

 

 

Även här får man väl säga att Bayern mönstrade ett hyfsat lag: Neuer - Alaba, Dante, Boateng, Lahm - Kroos, Ribéry, Götze, Müller, Robben - Mandžukić. Bänken: Raeder (mv), Van Buyten, Rafinha, Pizarro, Weihrauch, Weiser och Höjbjerg.

 

 

Höjdpunkterna (det Paddy Evra-målet, fucking hell):

 

 

Chris Smalling och Phil Jones poserar glatt för kamerorna efter fredagens träning på Carrington.

 

 

 

 

* Jag vet inte om ni har hört talas om Dunning-Kruger-effekten. Om ni inte har gjort det, så är jag ganska säker på att ni, omedvetet, har stött på den. Det är en kognitiv bias som innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Detta får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta. Samtidigt tenderar personer med hög kompetens underskatta sin relativt höga kompetens gentemot andra. Finns ju lysande exempel överallt för att illustrera detta, inte minst hos Man United. Vi kan ju ta Chris Smalling t. ex:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/24/11496153-chris-smalling-man-utd-forsvararen-forvanad-over-att-han-blev-petad-for-england/

Artikeln jag länkade till ovanför är ju ett briljant exempel på en inkompetent mittback som (grovt) överskattar sin kompetens. I andra änden har vi ju exempelvis Roy Keane (som jag saknar dig!), som inte hade några problem med att alltid ta ut max och gå för vinst, vilket gjorde att han blev förbannad när inte alla följde hans exempel.

Ta gärna en titt på den här videon från Carrington med Smalling, det går inte att illustrera engelsmannen på ett bättre sätt.

https://mobile.twitter.com/FootbalIStuff/status/962716577102794753/video/1

 

 

* Vad fan ska man säga om bortamatchen mot Newcastle? Det är ju snällt att spelarna vill få Alexis Sánchez att känna sig välkommen genom att spela och uppträda som de ryggradslösa skithusen i Arsenal, men det får väl ändå finnas någon slags gräns?

Tidigare nämnde Smalling visade på nytt varför många (inte) ser honom som Englands Beckenbauer. Det måste väl ändå vara någon slags bottennotering att som mittback bli varnad för filmning, i en "duell" (se Youtube-klippet här under) med överste kukhuvudet Jonjo Shelvey, och på den efterföljande frisparken (långt ifrån mål) visa upp ett försvarsspel sämre än de jag bevittnade under mina dagar i division 6 Västmanland, vilket gör att Newcastle kan näta och sedan vinna hemma i ligan för första gången sedan den 21:a oktober förra året (1-0 hemma mot Crystal Palace)!

Målet kom i den 65:e minuten, så vi hade ändå gott om tid på oss att piska fram en kvittering och sedan jaga ett vinstmål. Men icke då, går det emot och vi hamnar i underläge visar alltför många av våra spelare väldigt tydligt vilka ynkliga skithus de är. När vi tidigare lade i en eller två extraväxlar och bombarderade motståndarnas mål tills de knäcktes, så får vi nu stora rännskitan och ser ibland ut att sakna all förmåga att kunna kriga oss tillbaka och vända på underlägen.

Efter att Jesse Lingard ett tag under den här säsongen faktiskt såg ut att vara på väg att vinna över mig, så har han nu återgått till att mest irritera mig ute på planen. Några snygga mål, bra insatser och hyllningar i tidningarna räckte för att han skulle tro att han var Ronaldo, eller J Lingz (ge mig hinken!), som han refererar till sig själv!

Dessutom är det mer än oroande att läsa de mest initierade runt United när de redan vid jul pratade om att Mourinho fick tjata på sina spelare att kriga på, för han fick känslan av att Citys försprång gjort att de i princip gett upp ligan helt då redan. Imorgon och på onsdag är det ju spel i FA-Cupen och CL, så man hyser väl någon darrigt grundad förhoppning om att de då ska gå ut och visa att de är värda att bära Uniteds tröja (flera av dessa toastolar borde aldrig ha fått komma i närheten av en, till att börja med), för det är ju båda cupernas åttondelsfinaler och faktiskt något att kämpa för.

När jag på eftermiddagen idag (fre 16/2) sonderade Twitter-terrängen gjorde den här nyheten mig väldigt, väldigt glad:

 

Betyder det att Smalling har gjort sitt för oss så är det helt briljanta nyheter. Bredvid en hyfsat kompetent mittback, som Bailly, kan det faktiskt funka för Jones, men Jones och Smalling ihop är verkligen som att spela Åke och Håkan från Uti Bögda tillsammans.

 

 

* Tack vare skiten vi serverade uppe i nordöstra England har vi nu dessutom släppt in scouserna, Chelsea och Tottenham i jakten på andraplatsen. Blickar vi sedan framåt lite så ska vi möta just Chelsea och scouse-svinen, 25/2 respektive 10/3, på hemmaplan ganska snart. Om formen för tillfället för de tre lagen är något att gå på kan det resultera i riktigt, riktigt smärtsamma upplevelser. Men nu ska vi inte skena iväg, utan ta en sak i taget. Huddersfield borta i FA-Cupen imorgon och vi kan i alla fall ta uppmuntran från det faktum att det INTE kan bli sämre än sist vi var där!

 

* Ska väl även ta med några ord om hemmavinsten mot just Huddersfield. Det var väldigt tydligt vad de kom för att göra, de drog hem laget och hoppades på det bästa. Sett ur det perspektivet tog vi en en ganska bekväm seger.

Redan under hans tid i Arsenal så gillade jag Alexis Sánchez (faktiskt redan under hans tid i Udinese) och hans förmåga att oftast välja att utmana motståndarna, försöka få något att hända, samtidigt som han är begåvad med en väldigt fin teknik och en beundransvärd arbetsmoral.

Vad som även stod klart tidigt i den matchen var att Huddersfield tänkte sparka ner chilenaren varje gång de fick chansen, och de tilläts göra det också. En hyfsad domare hade reducerat dem till 9 man och det blev svårt att få igång något slags spel då United, och framförallt Sánchez, sparkades ner stup i kvarten.

I en helt annan tid var det taktiken mot en viss George Best, men han bara borstade av sig och fortsatte terrorisera motståndarnas försvar, Sánchez uppvisning här bar helt klart spår av det och det var både kul och uppfriskande att skåda.

Den här matchen var ju även den som datummässigt låg närmast årsdagen för München-katastrofen, så innan avsparken hölls den traditionsenliga tysta minuten. Jag vet inte om det bara är jag, men känns det inte väldigt korkat och respektlöst att Fred the Red ska stå där ute med spelarna och minnas alla de legendarer som dog i snöslasket i München?

 

 

 

Det är säkert bara gamla, cyniska plastsupportrar som jag som reagerar på sån skit, jag antar att vi får vara glada att Lingard inte "dabbade" i mittcirkeln och skickade ut ledsna emojis från sina konton på sociala medier.

Jag skrev tidigare om Sánchez insats och jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om "den moderna fotbollssupporten" och hur hen helt skamlöst plöjer fram. Jag är säker på att ni under chilenarens tid i Arse såg den sanslöst pinsamma bannern till hans ära på the Emirates, den med han och hans hundar på. Ni har kanske t.o.m skrattat åt den och Arsenals s.k fans, jag lovar, det har jag. Så ni kan ju ungefär föreställa er hur jag satte en hel Guinness och en pissbefläckad näve jordnötter i halsen när den här förbannade anomalin dök upp på Old Trafford!

 

 

Jag antar att jag aldrig kommer lämna United helt under min livstid, men det blir ju svårare och svårare att motivera för sig själv och andra att man följer en fotbollsklubb i den moderna europeiska toppfotbollen. Sådana här idiotier gör det inte på något sätt lättare. Den eller de som gjort sig skyldiga till denna svulst borde rimligtvis portas från OT, eller innan uppvärmningen ställas nakna vid en skampåle framför the Stretford End.

Inte nog med detta, dessa fullständiga ändtarmar hängde även bannern över "Manchester is my heaven"-bannern på Matt Busby, under samma dag som vi mindes München, den brutala hjärndödheten i en sådan aktion går inte att förklara.

Efter matchen gnällde Mourinho på nytt på atmosfären på OT, eller ja, bristen på atmosfär, rättare sagt. Det är att slå in lite väl öppna dörrar och egentligen ingenting han ska lufta i media. Det är något han ska ta med slipsarna i ledningsrummet, både i United och hos PL, jag menar det är ju dem som har spenderat de senaste 20 åren med att döda läktarkulturen, what goes around comes around.

 

 

* Matchen innan segern mot Huddersfield, mot Tottenham på Wembley, var inte heller mycket att skriva hem till nära och kära om. Men satan i gatan vilket jävla mål Phil Jones gjorde! Tror inte att varken Harry Kane, Robert Lewandowski eller någon annan skicklig måljägare hade kunnat göra om det. Synd bara att det var i fel mål.

Med tanke på våra reaktioner efter målen antar jag att de andra blev chockade av kvaliteten på avslutningen - precis som när någon allvarligt bryter benet så liksom överskuggar det allt annat. En genuin nättänjare som jag aldrig kommer tröttna på att se. Jag menar det var ju nästan en omöjlig avslutning om han faktiskt hade haft intentionen att göra som han gjorde, vilket han såklart inte hade. Så hur i helvete bollen lyckades hamna där den hamnade, när han försökte att antingen slå ut den till hörna, eller tillbaka ut där den kom ifrån, kan enbart förklaras av det faktum att det var Phil Jones.

Sen var det en av de sämre United-insatserna jag sett på flera år, förutom De Gea och Sánchez borde resten av de fega dyngbaggarna ha fått gått tillbaka till Manchester efter matchen. Hade jag varit en United-spelare hade jag skämts över att ha associerats med den så kallade insatsen. Men de bara lunkar vidare och kvitterar ut en halv miljon och uppåt i veckan ändå. Spelet är så jävla sönderknullat, för vi ska aldrig glömma att de här spelarna lever många människors drömmar och de belönas med fullständigt obscena löner för det, oavsett prestation. In med prestationsbaserade kontrakt pronto! En helt ok grundlön och sen får man betalt efter vad man presterar, då kanske det kan bli fart på några av lönetjuvarna där ute.

Jag var så förbannad på den här lama insatsen att jag inte ens brydde mig om att Harry Kane var inne på Uniteds planhalva när startsignalen gick.

 

 

 

 

Det hade liksom inte spelat någon roll om Kane hade startat löpningen i minut 18, han hade ändå vunnit duellen mot Åke eller Håkan och ställt till oreda i boxen.

När Mourinho sedan efter matchen berättar att Uniteds spelare var förberedda på den här Spurs-taktiken och medvetna om att Kane skulle tjuvstarta och komma ångande, ja då vill man bara hälla i sig en kvarting Jägermeister, somna och hoppas vakna upp och inse att det hela bara var en väldigt läskig mardröm.

Mourinho efter Spurs-matchen:

 

"Det är en insats som startar med ett skrattretande mål. Det målet efter några sekunder har ett stort inflytande på matchen för sen kan Tottenham spela som de gillar att spela. Det första målet är en ackumulering av misstag trots det faktum att allt hände så snabbt. Mina spelare har sett Tottenham-avsparken många, många gånger. De vet hur de gör det och de vet även att [Harry] Kane normalt sett startar i en position framför mittlinjen för att vinna några meter. Vi kontrollerade det inte, förlorade andrabollen på marken och det var ett riktigt, riktigt dåligt mål."

Så fort vårt försvar sätts under minsta press är det utryckning till panikstationerna och noll komma noll lugn och fattning från Dum och Dummare. Problemet är att andra lag såklart ser detta och inser att de har en stor chans mot United, lite stress på försvaret och alltihop kan rasa ihop framför stackars spanske Dave.

Det som gjorde det extra frustrerande på Wembley var att Spurs var där för att plockas ner ett pinnhål eller två. En passning eller smart skarvning var allt som krävdes för att vara igenom deras mittfält, men även det var för mycket begärt och i slutändan blev det en bekväm 2-0 seger för Tottenham. Sen har de absolut bättre försvarare än oss på alla positioner (förutom mellan stolparna) och här saknade de dessutom deras, enligt mig, bästa back, Toby Alderweireld. Den är den sortens försvar vi skulle behöva och om ryktena stämmer om att Alderweireld skulle vara beredd på en flytt, hoppas jag att vi är där och plockar honom. Det är vad som kommer krävas för att på allvar utmana om ligan och CL igen. Istället mönstrar vi fortfarande två omskolade yttermittfältare och Jones, med hjärnkapacitet som en jordnöt, och Smalling, som ser ut att vara skräckslagen för sin egen skugga, i vår backlinje.

Det enda positiva i den matchen var väl att det "bara" slutade 2-0 och att Sánchez löpte som en besatt hela kvällen, synd att inte resten av laget kom med samma inställning...

 

 

* Och i världen utanför den moderna toppfotbollen fortsätter livet gå sin gilla gång. I USA skjuter ännu en "ensam galning" ihjäl människor på en skola. 17 stycken fick sätta livet till i ännu en masskjutning i USA. Dessa ensamma galningar agerar ju, som vi vet, helt och fullt ut i ett politiskt vakuum. Jag menar det finns ju inga som helst krafter som på något sätt driver fram ett hat mot muslimer eller icke-vita, krafter som får folk att ta det där sista steget och mörda andra människor. Det är ju bara ren otur och vapenlagarna i USA har definitivt ingen skuld i det hela. Det är heller inget problem som behöver diskuteras, då är det ju betydligt viktigare att rasa över att man sett en tiggare med mobiltelefon! Eller som Kent Ekeroth helt öppet stå och hylla Viktor Orbán och den politiska väg Ungern har valt, eller försöka skuldbelägga ca 1,6 miljarder människor gällande alla västvärldens idag existerande problem.

Idag vet vi att den genomärliga Sverigevänliga rörelsen och dess gelikar i andra länder fullt ut jobbar efter Family Guy's fullständigt briljanta beskrivning av det hela:

 

 

 

Förnekar jag att det finns stora problem med islamistisk extremism och terrorism från det hållet? Inte för ett ögonblick. Påstår jag att varenda muslim är ett problem, eller åtminstone potentiellt problem? Nix, min hjärna klarar av att hålla isär saker och ting. Och under tiden kommer det här hjulet att fortsätta snurra i the land of the free and the home of the brave:

 

 

 

 

 

* Skrev högre upp i dagens inlägg att jag hittade glädjande nyheter på Twitter gällande Eric Bailly. I samma genomgång hittade jag även en annan nyhet som jag väl kanske inte skulle beskriva som glädjande. Vet faktiskt inte hur jag ska beskriva den, känner mest äckel och avsmak inför båda, så svårt att riktigt sätta fingret på känslan.

Jag vet inte om ni känner till den kristna tidningen Dagen. Jag hade hört talas om den innan idag, men kan inte säga att jag kände till något mer än namnet på den. Hursomhelst så dök den upp i mitt flöde och framsidan på fredagens nummer såg ut såhär:

 

 

 

För er som inte orkar ta reda på det så beskrivs tidningen Dagen på deras Wikipedia-sida enligt följande:

 

 

"Dagen är en tidning som vill se 'ett samhälle som är genomsyrat med kristen tro och kristna värderingar.' Tidningen betecknar sig som partipolitiskt obunden på kristen grund. Upplaga är 16 800 (år 2012). Dagen står på opinionsplats för en kristen värdekonservatism i moralfrågor."

 

Med andra ord är det en tidning som står väldigt, väldigt, väldigt långt ifrån mig. Ni noterade säkert huvudnyheten på framsidan, den om Bert Stjärt. Inne i tidningen kallas Bert Stjärt för "superentreprenör". Nuförtiden ligger han annars mest, i något bisarrt som kallas Berts värld, och brer ut sig på ett ganska osmakligt sätt i en soffa och berättar för svenska folket hur dum vänstern är och hur skicklig han själv är. Inget nytt, med andra ord. Men nu ska han alltså ge sig ut på turné med bokmalen Ebba Busch Thor inför valet i höst. Bert Stjärt hoppas att Kd i valet ska få runt 10% av rösterna, det tycker han nämligen att de är värda (lite oklart varför, men vad fan, nu blir det ju lite drag kring dessa glädjespridare).

 

Enligt Bert Stjärt så röstade han på Kd i förra valet och menar att han "varit nära" dem hela tiden. Vidare menar han att han och Ebba "är nog överens [om politiska frågor] till 98 procent." Nu hoppas han dessutom att genom att åka runt i Sverige och ställa frågor till fröken Busch Thor så ska Kd kunna lyfta till över 10%: "Det är de värda, Ebba är värd det för hon är jättebra. Men de har svårt att nå ut, och det är där jag kommer in, jag ska få ut deras budskap."

 

Kd:s valledare Peter Kullgren: "Det handlar om en turné som sträcker sig till omkring 20 städer i landet, fokus kommer att vara på vård och omsorg, och på flera håll kommer det att bli publika utfrågningar. Där ska Bert på några ställen vara utfrågare. Det är vad vi kommit överens om."

Redan har det mumlats en del inom de kristna leden gällande detta. Såhär skriver Elisabeth Sandlund i sin ledare i Dagen:

 

"Visst kan man utnyttja kändisfaktorn för att få fram sitt politiska budskap. Men Kristdemokraternas värvning av Bert Karlsson väcker frågor.

 

 

Bert Karlsson är en man som väcker starka känslor, inte alltid positiva, med ett språk som knappast tilltalar KD:s kärnväljare.

 

 

En lös kanon kan träffa målet – men det är långt ifrån säkert."

I senaste väljarbarometern (19/1-2018) låg Kd på 2,9%, alltså 1,1% ifrån spärren. Det är ju inte ovanligt att de får räddas av andra väljare på högerkanten för att komma med i riksdagen och vid valet 2014 hade de i januari 3,3% och fick i valet 4,57%. Det mesta avgörs ju på slutet, men nog fan skulle det vara anledning att fira om denna högerkonservativa rest åkte ut ur regeringen.

Det är ju också intressant att Bert Stjärt på 20 utfrågningssessioner runtom i Sverige med EBT ska mer än tredubbla dagens antal röster på Kd, snacka om korståg!