Staveley hjälpte shejk Mansour att köpa Manchester City och fotograferades på plats vid den oavgjorda matchen mot Liverpool

   

Amanda Staveley är på väg att ta över Newcastle United. (Bild: REX/Shutterstock)

 

 

 

AV: Chris Knight och Mick Gadd, Daily Mirror, torsdag 19 oktober, 2017:

Född och uppvuxen i Yorkshire har Amanda Staveley blivit favorit till att bli den nyaste ägaren i Premier League.

44-åringen som driver PCP Capital Partners äntrade en nonclosure-överenskommelse med Newcastle United i torsdags inför ett förväntat £300m (3,49 miljarder kr) bud på klubben.

Om Staveley slutför affären och tar över på St James' Park är det rättvist att säga att Storbritanniens "mest glamourösa finansiär", enligt This is Money, kommer bli något helt annat än Mike Ashleys tid i klubben.

Staveley var en gång i tiden romantiskt involverad med prins Andrew, hertig av York, innan hon träffade sin make Mehrdad Ghodoussi, som arbetade för hennes företag.

De gifte sig 2011 och de har ett barn, Alexander (Lexi), som föddes efter att Staveley fick åka in på förlossningen under ett affärsmöte. Hon delar numera upp sin tid mellan Dubai och deras ställe i Park Lane, London.

Staveley är charmig och mäktig, hennes företag rapporteras vara stöttat av £28 miljarder (326,1 miljarder kr) från Mellanöstern och Kina och hon har helt klart siktet inställt på att bli en stor spelare inom fotbollen.

Så vem är den här potentiella nästa fotbollens first lady?

 

Staveley såg Newcastles 1-1 match mot Liverpool, efter att tidigare ha försökt ta över de Röda. (Bild: PA).

 

Vad vet hon om fotboll och sport?

Från affärssidan vet hon väldigt mycket. Staveley är inte främmande för att göra affärer åt fotbollsklubbar.

Hon sågs på läktaren på St James' Park förra veckan innan Ashley formaliserade sin intention att sälja klubben, men Newcastle är inte det första laget på hennes radar.

Staveley och PCP hjälpte till med genomförandet av shejk Mansours övertagning av Manchester City från Thaksin Shinawatra 2009.

 

Staveley njuter av sin dag på läktaren på St James' Park. (Bild: Newcastle Chronicle)

 

 

Shejk Mansours köp av Man City hjälptes av Staveleys företag. (Bild: Getty)

Och förra året var företaget en del av ett uppdelat bud för att köpa in sig i Liverpool som avböjdes av Fenway Sports Group.

Hon pratade med Liverpool amerikanska ägare men lämnade förhandlingsbordet när de smällde på en prohibitiv prislapp på £1 miljard (11,6 miljarder kr) på klubben efter de förberedande utköpsdiskussionerna.

Staveley har även band till hästkapplöpning.

 

Staveleys PCP Capital Partners stöttas av £28 miljarder (326,1 miljarder kr) från Mellanöstern och Kina. (Bild: REX/Shutterstock)

 

Vad har hon för bakgrund?

Hon är dotter till Robert och Lynne Staveley och Amanda har behållit sin Yorkshire-accent från hennes uppväxt och modiga affärsaktioner verkar vara ett familjedrag.

Hennes pappa grundade tivolit Lightwater Valley 1969 medan hennes farfar, Ralph, var framgångsrik med sin vadslagningsverksamhet och, senare, med Doncasters hundkapplöpningsbana.

Staveley gick på Queen Margaret's skola i York där hon var en entusiastisk idrottsutövare, särskilt inom friidrott och som ryttare, men en trasig häl avslutade hennes idrottskarriär.

 

Staveley och hennes make Mehrdad Ghodoussi. (Bild: Getty Images Europe)

Efter att ha lämnat skolan vid 16 års ålder tog hon sina A-levels under ett enda år innan hon kom in på Cambridges St Catharine's college för att läsa moderna språk.

Men hon fullföljde aldrig sin examen där hon lämnade skolan efter att hennes farfar dog, hon sade att han hade lärt henne allt hon visste.

"Jag var väldigt ung. Min farfar dog och jag var i en väldigt olycklig period," sade hon.

Men istället för att flytta tillbaka till Yorkshire inledde hon sin resa mot att bli en multimiljonär.

 

Hur blev hon en sådan prominent spelare inom affärsvärlden?

Efter att ha struntat i sin examen tog Staveley ut ett lån på £180,000 (2,09m kr) för att öppna restaurangen Stocks mellan Cambridge och Newmarket.

Utan någon formell utbildning "levde och andades hon affärer och bankkontakter" då hon både studerade för hennes framtida roller i city-världen (Honken: Londons bankvärld) och arbetade som servitris.

 

Staveley (t.h.) med Amanda Wakeley och Nick Candy på the BFI and IWC Luminous Gala på The Guildhall den här månaden. (Bild: Getty Images Europe)

Det är här som det sägs att Staveley byggde upp sitt utbredda affärsnätverk i Mellanöstern, från hennes Newmarket-restaurang - där hon träffade regionens rika hästägare.

En av dessa sägs vara en stor investerare i hennes nästa projekt, Q.ton-konferenscentret vid Cambridge Science Park, innan hon utsågs till Årets affärskvinna 2000.

Men efter att ha sålt en andel på 49 procent av EuroTelecom, ett företag som floppade då Dotcom-boomen kollapsade, köpte hon tillbaka sin andel i Q.ton i en komplicerad affär som blev ett misslyckande för företaget.

Hon har kallat sig själv en "stöddig, arrogant jävel" då men det var en tuff läxa som hon lärde sig väldigt mycket av.

 

Staveley hamnade bland rubrikerna 2003 då hon dejtade prins Andrew. (Bild: Press Association)

 

 

Kommer hon att bli fotbollens first lady?

Staveley kommer definitivt att göra sällskap med några prominenta kvinnor i toppen av fotbollsträdet om hon tar över Newcastle.

 

 

I Southampton har Katharina Liebherr en andel på 20 procent tillsammans med Kinas Gao Jisheng, som har majoritetskontroll.

Karren Brady är kanske det kändaste ansiktet i de övre skikten hos Premier League-klubbarna. Baronessan Brady är vice ordförande i West Ham.

I Skottland räddades i princip Hearts av den nuvarande ägarinnan Ann Budge efter att ha hamnat i ekonomiskt kaos.

Efter deras Dunning-Kruger kabuki-föreställning framför den utvalda kommittén för kultur, media och sport håller FA:s höjdare nu huvudena lågt

   

Greg Clarke och Martin Glenn är fortfarande "hållbara" i FA. Fotograf: Nick Potts/PA

 

 

 

AV: Marina Hyde, the Guardians sportblogg, onsdag 25 oktober, 2017:

 

 

Försök att inte tillåta dig själv att bli uppmuntrad av det faktum att den f.d FA-styrelsemedlemmen Heather Rabbatts tycker att tekniske directorn Dan Ashworths jobb är "ohållbart". Jag föreställer mig att FA ser det som väldigt hållbart. Hållbart är ett av dessa ord som tekniskt existerar men för vilket det självklart borde finnas bättre och mer populära ersättningar. Vilket faktiskt gör det väldigt mycket till något som liknar Dan Ashworth.

 

 

Andra som är hållbara inkluderar för tillfället FA:s vd, Martin Glenn, och FA:s ordförande, Greg Clarke, vars uppvisning bredvid Ashcroft framför den utvalda kommittén för kultur, media och sport förra veckan rankades som en skräckshow t.o.m när man utgår från standarden för organisationens skamhall. Ett slags Dunning-Kruger kabuki-föreställning och tillställningen tjänade primärt som en påminnelse för det enorma antalet arbetstimmar som FA har lagt ner genom åren för att skydda sina mer värdelösa anställda från egenhändigt skapade kriser.

 

 

Sedan dess har FA:s styrelse naturligtvis gett sitt fulla stöd till Clarke, medan kampanjarbetaren för mångfald och f.d NBA-spelaren John Amaechi har påstått att Clarke privat informerat honom om att han inte tänkte bli minsta lilla radikal gällande homofobi. Eller som FA-bossen tydligen uttryckte det: "Jag tänker tamejfan inte bli sparkad p.g.a jämlikhet."

 

 

The Football Association befinner sig nu i det där väldigt familjära tillståndet för en organisation som har attraherat fler sensationellt inkompetenta representanter än ens de minst prestigefyllda utposterna av Brittiska Indien. Vilket är att säga, håll huvudet nere. Om du letade efter mottot som bäst skulle förklara FA:s inställning till vilket antal skitstormar som helst genom åren, skulle du till sist välja de latinska orden för "om vi ligger ner en stund är jag säker på att det här kommer försvinna".

 

 

Och oftast gör det det. Det ska erkännas att i måndags sade idrottsministern, Tracey Crouch, till the Telegraph att hon skulle fundera på att ta bort regeringens pengar till FA om de inte "får ordning på sig själva". Regeringen skulle kunna, sade hon ganska försiktigt, "sitta där och reflektera huruvida det skulle bli någon pengakonsekvens efter allt detta". Det skulle förhindra FA från att försöka få damernas EM-turnering 2021, framtida EM- och VM-turneringar, och Champions League-finaler. Kanske finns det bara en svag risk för den här nivån av bestraffning, Crouch sade nämligen samma sak förra året. Det är möjligt att det tjänar som en användbar del av politisk teater under en Brexit-era där regeringen desperat letar efter kostnadsfria flashiga gester för att distrahera från de riktiga nyheterna. Men det är nog mer som Clarke själv ska ha uttryckt det i hans konversation med Amaechi: "De kommer inte att göra en fucking sak... vi har all makt."

 

 

Så här befinner vi oss. Det är en sanslös satirisk kommentar om hela företaget att Ashworth nu leder sökandet efter managern för Englands damlandslag, som ska ersätta den vars disciplinprocess han misskötte, äventyrade och till sist använde för att felaktigt befria honom, bara för att gå vidare och "assistera" den efterföljande oberoende utredningen med sådana mästardrag som att ge advokaten namnen på 16 personer som kunde hjälpa henne, där ingen var det påstådda offret eller ens vittnen till incidenten det handlade om. Samma sak gäller det faktum att FA kan välja att släppa så lite (eller faktiskt ingenting) av det de kommer fram till i nästa oberoende rapport - den seniora juristen Clive Sheldons utredning gällande sexuella övergrepp mot barn inom fotbollen, som förväntas levereras i april nästa år.

 

 

Precis som Clarke observerade har de all makt. Hur mycket av pengarna från staten till spelet som spenderas på alla de här andra små spelen kan man bara gissa.

 

 

2017 års bästa (igen)

Enorma gratulationer till Cristiano Ronaldo för att han försvarade sin Årets spelare-titel vid Fifa:s The Best awards, arrangerat i London i måndags. Precis som många människor jobbar Real Madrid-forwarden i en industri utan regelbundna möjligheter att vinna eller förlora, eller en måttstock för att bestämma vem som kan vara bättre än någon annan i det som görs. Som sådant är Fifa:s The Best awards ett viktigt verktyg för att ta reda på och uppmärksamma att han är extremt bra på fotboll. Det är, om du vill, ett sätt att hålla räkningen.

 

 

Det enda jag har problem med är beskrivningen av den här prisutdelningen som "årlig". Jag är rädd att det inte stämmer. Jag minns väldigt tydligt Fifa:s senaste "The Best" awards som hölls tidigare under 2017, för endast nio månader sedan.

 

 

Cristiano Ronaldo med Zinedine Zidane och hans Best-pris. Fotograf: Ben Stansall/AFP/Getty Images

 

 

På många sätt är jag överraskad över att ha noterat detta. De flesta av dessa galor i den luddiga nyhetskalendern kan lätt dyka upp fler än en gång per år utan att väcka misstankar. Man skulle komma undan med att hålla modelejonens Met Ball en gång varannan månad, t. ex. Organisatörerna gör kanske redan det. Jag är så pass övertygad att jag vägrar kolla upp det att Celebrity Big Brother nu visas åtminstone tre gånger om året. Alla prisutdelningskvällar som beskrivs som "vår industris Oscars" kan man anta smygs in åtminstone två gånger om året - och i journalistikens fall verkar det vara fyra gånger under 12 månader som gäller.

 

 

Men vad betyder det i Fifa:s fall? Kanske ska vi anta att Fifa-presidenten, Gianni Infantino, formellt har avvikit från den gregorianska kalendern. Det finns, såklart, inget att skämmas för gällande det. Vid olika tidpunkter innan Columbus, i den mesoamerikanska historien körde mayaindianerna och aztekerna med 261-dagarskalendrar, medan en balinesisk kalender- Pawukon - fortfarande byter år efter 210 dagar, enligt den allmänna meningen baserat på cykeln för risodling.

 

 

Mr Infantinos tydliga och utstuderade ogillande för fotboll har länge visat en vilja att flytta bort spelet från tävlingsmatcher och istället rikta in dem mot uppvisningar där man klär sig i svart slips, turneringar med 48 lag och så vidare. Att The Best Awards arrangeras två gånger om året är förmodligen ytterligare bara ett steg på resan för hur han vill ta fotbollen, och vi måste tacka honom en gång till för hans nio månader långa visionsuppvisning.

 

Ett porträtt av McClean taget av David Maher. Foto: Sportsfile

 

 

 

AV: Daniel McDonnell, The Irish Independent, lördag 11 november, 2017:

Det här är Creggan. Det är lunchtid en fredag och Tony O'Doherty springer fram och tillbaka på sitt vanliga ställe utanför the Corned Beef Tin, områdets kommuncenter på Central Drive.

70-åringen är iklädd sin Derry City-jacka för han kommer senare att hoppa in som chefsmatchvärd vid säsongens sista hemmamatch för en klubb han tjänat både som spelare och manager.

I Creggan har han samma närvaro som en manager på sidlinjen, har koll på allt som pågår framför honom. Han vinkar, ropar till någon eller gestikulerar, någon form av interaktion med alla som passerar förbi. Tutandet från en mjölkbil fångar hans uppmärksamhet.

"Allt bra Charlie," ropar O'Doherty. Föraren, Charlie Ferry, var hans lagkamrat det i FAI Cup-vinnande laget från 1974, Finn Harps.

De kan sin fotboll här.

På andra sidan gatan från där O'Doherty står finns en väggmålning föreställande en yngre honom, en dekorerad spelare både i the Irish League och League of Ireland och med två landskamper för Nordirland.

 

James McClean på träning på Parken i Köpenhamn där en tricolor hänger ner från läktaren. Foto: Sportsfile

Han var en av de utvalda när konstnärer fick uppdraget att producera porträtt av idrottsstjärnor för att täcka över de grafittitäckta väggarna mellan affärernas framsidor. Temat var lokala hjältar.

Till höger om bilden av O'Doherty finns en skiss av den olympiska boxaren Charlie Nash.

Till vänster ser man en konstnärs tolkning av Creggans mest berömda idrottsson, med en flamfärgad kontur som lyfter fram hans distinkta drag. Det är en stolt irländare med en 11.a på bröstet och ett ansikte som verkar vråla mitt i ett firande. Man känner omedelbart igen James McClean.

På den här platsen finns det konstanta påminnelser om att han är en av deras egna. Sanningen är den att det bara tar några sekunder.

 

James McClean i närkamp med Seamus Coleman under matchen mot Everton i november 2012 på Goodison Park, matchen då Sunderland-yttern bestämde sig för att inte bära vallmoblomman. Foto: Getty

"Titta," vrålar O'Doherty, "där är James mamma."

Han pekar på ett par som kommer ut från en affär och hoppar in i en bil. O'Doherty vinkar in bilen och introducerar McCleans föräldrar, Patrick (Waxsy) och Shauna, för främlingen från Dublin.

Han frågar om de skulle vara ok med att snacka med en journalist som vill veta mer om deras sons bakgrund. Waxsy pausar lite. "Aye," säger han barskt. "Ta upp honom till huset."

Det visar sig att O'Doherty, en mentor för den unga fotbollsspelaren då han tog sig fram genom ungdomslagen, är en man som bokstavligen kan öppna dörrar.

Under den korta promenaden till Creggan Heights bjuder han på en kort historielektion. Den första delen kan man se längs med vägen. Precis runt hörnet från väggmålningarna och förbi en biltvätt finns det en gigantisk utställning med en historia av svartvita fotografier från den Blodiga söndagen.

 

James McClean firar sitt mål mot Wales i Cardiff. Foto: Sportsfile

I kronologisk ordning presenterar det händelserna under den ödesdigra januaridagen 1972. Den sista bilden visar en rad med kistor uppställda vid intilliggande St Mary's kyrka.

"Marschen började precis där borta," säger han och pekar mot idrottskomplexet the Bishop's Field bredvid the Corned Beef Tin - ett center som fått sitt namn av att den gamla byggnaden på samma plats såg otroligt mycket ut som en Fray Bentos-burk.

Skoldagen är på väg att ta slut och minnesplatsen betyder att barnen från the Holy Child-skolan som springer ut på Central Drive alltid kommer vara medvetna om områdets historia. Deras nutid formas av det förflutna. McClean är deras idol.

Utanför det här området kan han beskrivas med mindre smickrande ord. Aggressiviteten när han är på planen och tacklingarna, tweetsen och kanske t.o.m hans tatueringar används för att odla en image. Och i november, månaden när det är tomt på hans tröja där alla andra professionella fotbollsspelare i England bär en vallmoblomma, kan den imagen spinnas till en karikatyr. Det finns folk som ser vad de vill se.

 

Erin McClean, James McCleans fru. Foto: Sportsfile

 

Men för att förstå James McClean måste man förstå Creggan. Det är den enda möjliga startpunkten för hans historia.

 

"På ena sidan hade vi armén som gav oss lite skit. På andra sidan lämnade IRA i princip oss i fred för trots att de inte var politiska då, så insåg de nyttan i vad vi gjorde."

 

Platsen

 

James McClean var på väg att lämna sitt älskade Derry City för Lincoln. Foto: Sportsfile

Det är passande att Tony O'Doherty föddes 1947, samma år som de första husen byggdes i Creggans bostadsområde, för han har levt genom varje bit av dess historia sedan han flyttade dit som barn.

Det nya området var den lokala ledningens respons på trångboddheten i the Bogside. Det fanns ett pressande behov för boende åt katolska familjer och den geografiska platsen - uppför en brant kulle nära gränsen till Co Donegal - tillät den unionistiska majoriteten att hantera valfrågan och behålla sitt inflytande.

Då O'Doherty hade blivit vuxen växte invånarantalet snabbt, och det gjorde även besvikelsen. Hans fotbollskarriär gick bra och 1970 spelade han på Wembley för ett nordirländskt landslag som även inkluderade George Best i matchen där Bobby Charlton spelade sin 100:e landskamp för England. Men då Konflikten accelererade och tog sitt grepp tappade han aptiten för fotbollen. "Jag kunde inte se poängen med det," suckar han. "Jag spelade för Coleraine, en underbar klubb, men när jag gick hem gick jag förbi barrikader och brinnande byggnader och folk jag kände sårades och dödades t.o.m

"Jag vill inte använda ordet ghetto, men folk gick inte utanför området för det var farligt. Armén var här. Så en grupp av oss bestämde oss för att titta på vad vi kunde göra för folket inne i området. Jag tyckte jag gjorde mer nytta här så jag tog ett sabbatsår."

Det var början på Creggans fotbollsförbund. Gruppen som grundade det höll sitt första möte i ett nedlagt tvätteri och bestod av två andra män som också jobbar som publikvärdar på Derry Citys matcher, Charlie Tierney och Gerry Duddy. Den sistnämndas tonårsbror Jackie sköts ihjäl på den Blodiga söndagen. Sex offer kom från Creggan, inklusive Charlie Nashs syskon William - Charlie gick vidare och boxades för Irland i München senare det året. Under svåra omständigheter försökte Creggans fotbollsförbund att skänka hopp. The Bishop's Field blev deras spelplats.

"Vi brukade ha fotboll på morgonen, vid lunch och på kvällen, särskilt på sommaren, vi hade alla ligor för alla åldrar," säger O'Doherty. Jag har aldrig känt mig så levande. Att säga att jag engagerade mig i det får det att låta som en uppoffring när sanningen är den att jag älskade det. Bara den rena energin i att vara involverad med fantastiska människor. Gradvis utvecklades det till en välfärdsförening. Hjälp med det, hjälp med det. Vi visade filmer på söndagskvällarna med en 8 mm projektor. Det var inte samhällsarbete, det var bara livet.

"På ena sidan hade vi armén som gav oss lite skit. På andra sidan lämnade IRA i princip oss i fred för trots att de inte var politiska då, så insåg de nyttan i vad vi gjorde. Martin McGuinness var en kompis till mig, vi gick i samma skola och vi förblev vänner tills han dog. Vi hade aldrig några problem. Folk såg det för vad det var - det var något bra."

Pratet spred sig och den välkända engelska reportern Peter Taylor kom till Creggan för att göra en dokumentär som aldrig visades. O'Doherty fick höra att den brittiska regeringen hade blockerat den för att den porträtterade samhället i ett sympatiskt sken. De hade makten att slänga på ett Defensive Advisory Notice (D-Notice) på allt material som relaterade till Konflikten. Veckan efter kom brittiska arméns pansarjeepar förbi och körde runt på fältet och förstörde gräset. O'Doherty och hans kamrater härdade ut för att försöka erbjuda positivitet för ett samhälle som behövde det.

McClean föddes 1989.

Ett år senare tog Charlie O'Donnell över som rektor på the Holy Child-skolan. Utsikterna var dystra.

"Vi hade 96 procent av barnen på gratis skolmat," förklarar han. "Och arbetslösheten var förmodligen 85 procent till 86 procent, högst på hela Nordirland. Det fanns inga jobb och sedan frågade de varför folk började använda alkohol och droger och sådana saker och svaret är helt enkelt att de inte hade någonting att gå upp till.

"T.o.m. nu, trots att det har förbättrats rejält, så är problemen vi möter här bristen på jobb. Det investeras väldigt lite i Derry. Vi väntar fortfarande på den goda vägen från Dublin till Derry, från Belfast till Derry."

Nuförtiden är O'Donnell ordförande för ett program för en hälsosam livsstil som ser efter invånare i alla åldrar. Högkvarteret ligger precis nerför vägen från the Corned Beef Tin som officiellt är hem för the Creggan Neighbourhood Partnership - en registrerad välgörenhetsorganisation som helt resonabelt kan kallas en utveckling av Creggans fotbollsförbunds arbete.

Uppdraget är brett och sträcker sig från att hjälpa till med välfärdskrav och driva program för att få folk tillbaka i arbete. De organiserar även städningen av området och tar hand om grafittin. The Heal to Hurt-organisationen stöttar de som kämpar mot beroende.

På kvällstid finns det en barnklubb som McClean besökte när Corned Beef Tin-lookaliken fortfarande stod upp. När det demolerades och en förbättrad version byggdes upp på samma plats var han stjärnan vid den officiella öppningen (2015) och han kliver alltid in och säger hej när han är där. Martin O'Neill, en gammal bekant till O'Doherty, har också varit förbi där. (Värden retade Irlands manager genom att påminna honom om att endast en av dem äger en All-Ireland-medalj - en Hogan Cup med St Columb's college från 1965.)

Creggan har fortfarande problem. Fältassistenter måste hantera antisocialt uppförande och det är en utmaning att uppmuntra barnen till att hålla sig på den rätta vägen när det finns negativa influenser mitt ibland dem. Idrott är ett positivt verktyg. "Vi är väldigt stolta över Trojans (fotbollsklubb) och Sean Dolans, vår GAA-klubb, för de producerar inte bara atleter eller fotbollsspelare," säger O'Doherty. "De producerar medborgare. Ungar som är med där hamnar sällan i problem."

I McClean, som var med i båda lagen, har de ett hjälpsamt exempel. "Jag säger alltid till ungarna nu att du kan bli nästa James McClean och man bara ser hur de ler," säger O'Donnell entusiastiskt. "Det handlar helt om självförtroende. De är sex inches(15,2 cm) längre för de kan säga, 'Jag har en hjälte som bor på andra sidan gatan.' Och han har aldrig glömt var han kommer ifrån."

 

"När han var 15 hade alla hans kompisar druckit. James var hemma och tittade på Match Of The Day."

 

Pojken

"Du vet att han började som målvakt va," skrattar Patrick "Waxsy" McClean då han slår sig ner i sin fåtölj i ett tv-rum som är fullt av familjefoton. Vi sitter i ett hus på Creggan Heights som man endast kan skilja från de andra i bostadsområdet p.g.a de två fina bilarna som är parkerade utanför.

Det finns en öppen dörr-policy för vänner och familj och det är ett myller av aktivitet. James brorsa Brian kommer in och går sedan med en väska på axeln. En fabror, Paul, kommer förbi och sätter sig på soffan och lyssnar då de stolta föräldrarna, som helt förståeligt är på sin vakt till en början, diskuterar det välkända namnet som växte upp mellan dessa fyra väggar.

Shauna kommer in och går ut igen då ett barn för oväsen i köket. Waxsy sköter det mesta av snacket. "Jag brukade vara snabb, som blixten, och de äldre grabbarna i området kallade mig Wacky efter serietidningsfiguren Wacky Races," säger han då han avslöjar hur hans smeknamn kom till. "Det skars ner till Waxsy."

Han är en gladlynt karaktär - den tidigare barskheten var bara helt naturlig misstänksamhet - och han skrattar hjärtligt med O'Doherty då de minns en berättelse från minnesbanken när "Doc" plockades in för att leda hans Saturday morning-lag. Den erfarna fotbollsmannen försökte få saker och ting att se proffsiga ut och gick längs med ledet för att inspektera dobbarna när han kom till Waxsy, som hade på sig ett par sneakers efter att inte ha hunnit hem från kvällen innan.

Hans son skulle utan tvekan skaka på huvudet åt den sortens matchförberedelse, och inte bara p.g.a en passion för fotbollsskor som alltid placerade dem högst upp på önskelistorna till födelsedagarna och jul, detta då fotbollen började dominera varenda tanke han tänkte.

Gerry Colhoun, hans manager i Trojans från det att han var 9 tills han fyllde 12, upptäckte inte stjärnpotentialen. James var en tystlåten kille - det är så O'Donnell minns honom också - och flitig ute på träningsplanen. "Han var bara en av de genomsnittliga lokala spelarna," säger Colhoun, som kommer in i köket på the Corned Beef Tin med Trojans 75-årsbok i en plastpåse. "Han missade aldrig ett träningspass och spelade utan problem vänsterback eller vänsteryttermittfältare."

Vid 15 års ålder fick han vara med i det vuxna Sunday morning-laget, en karaktärsbyggande erfarenhet. "Vi tror att det var ungefär då som James mentalt fattade beslutet att han ville bli en fotbollsspelare," säger Colhoun.

"Det var som att han tryckte på en strömbrytare. Han drack inte och rökte inte, han tränade bara stenhårt."

Waxsy minns att familjen tittade på en dokumentär om David Beckham där huvudpersonen pratade om att han låg i sängen på lördagskvällarna och tittade på Match of the Day medan de lokala grabbarna var ute på gatorna och drack.

"Jag tror att det sådde ett frö i James hjärna," funderar Waxsy. "När James var 15 hade varenda en av hans kompisar druckit, en flaska cider, det vanliga. James valde att inte göra det; hans kompisar var ute väldigt sent med James låg i sängen och tittade på Match of the Day. Det var garanterat.

"Han var långsam i starten, det är sant, men han var engagerad och visste vart han ville gå. Det var bara fotboll, fotboll, fotboll.

"Jag fick in honom för att få arbetserfarenhet hos en kille som jobbar med luftkonditionering, en kompis till mig, och han kom tillbaka en vecka senare och sade, 'Waxsy, jag ska vara ärlig och han är inte gjord för byggnadsarbetsplatser. Allt han gör är att prata om fotboll."

Personalen på the Corned Beef Tin har levande minnen av den ljushåriga pojken som alltid hade en boll vid fötterna. Sedan har vi springandet, nonstop-springandet som fortsatt hela vägen upp till och in i hans proffskarriär. Kullarna runt Creggan var som skapta för uthållighetsträning. Då de såg James springa omkring på Sheriff's Mountain blev Derry City-personalen alarmerad, men alla protester föll för döva öron. T.o.m under den snörika vintern 2010 begav han sig ut på ett juläventyr.

Vid ett annat tillfälle fick han syn på ett halvmaraton som skulle starta på Creggan Drive. Trots hans felaktiga klädsel bestående av en träningsoverall och platta skor lyckades han fiffla till sig en oförberedd start. Hans mammas ögon lyser upp när hon hör den anekdoten. "Han kom sjua!" skrattar hon. "Det var en kille i baren som berättade för oss att han hade tränat hela året för det och James bara for förbi honom."

När han var A-lagsspelare för Derry City hände det ändå att han gick upp till Trojans faciliteter när man svänger av Circular Road, hoppade över staketet och körde ett eget träningspass i en timme.

Colhoun minns att han gick fram till McClean och bad honom höra av sig i förväg när han planerade att dyka upp så de kunde sätta på värmen och låta honom ta en dusch eller en kopp te. Men erbjudandet avböjdes. "Han skulle aldrig vilja vara till något besvär," säger Colhoun. "Andra killar var på pubarna på Shipquay Street och James sprang bara förbi dem. Derry har haft många talangfulla fotbollsspelare, men om de hade hälften av James inställning hade vi haft många fler spelare i den här staden."

 

"Han gick aldrig ut och sökte fejkade vänner eller grupper att passa in i. James är väldigt principfast i det att han är sig själv."

 

Mannen

I Derry Citys omklädningsrum var nykteristerna i minoritet.

"Det var ovanligt," säger Eugene Ferry, klasskamrat med McClean på St Peter's High som stod i mål för the Candystripes' reserver. En period hos lokala Irish League-laget Institute hade frustrerat McClean och han var verkligen sugen på att få in foten i dörren hos klubben som han alltid velat representera. Ferry pratade med tränarna om sin kompis situation och satte hjulen i rullning.

De blev väldigt bra kompisar och en aversion mot alkohol knöt ihop dem. Donegal-grabben Rory Kelly, en annan målvakt och nykterist, blev snabbt en del av gruppen.

"Det var David McDaid också som inte heller drack," säger Ferry, vars familj hade Creggan-rötter. "Vi gick ändå ut tillsammans - jag var chauffören - men vi åkte alltid hem samma tid. James tog inte ens en tallrik pommes frites."

McClean var stadig i sin inställning till alkohol. När han var i sällskap med de som drack sögs han aldrig in i att köpa en runda, en inställning som lever kvar än i dag.

"Han har aldrig tagit ett glas så han ser inte poängen med att köpa det till någon annan," säger Eugene. "Han är inte snål, han är den generösaste grabben du någonsin kommer träffa. Han köper massor av mat men inget att dricka."

Talangfulla spelare från deras generation har gett efter för det. "När de blev 22/23 tittade de förmodligen på James och tänkte, 'Kanske om jag inte drack...' men det var för sent," säger Eugene.

McClean behövde det inte för att vara lycklig. Rory var ansvarig för en speciell kväll på stan, en dejt med hans dåvarande flickvän där de båda tog med sig varsin kompanjon.

Rory kom dit med James och hans nu f.d flickvän tog med sig Erin Connor. Det var starten på James och Erin, en relation som har vuxit till ett äktenskap och en familj med tre små barn.

"Jag känner Erins familj," säger O'Doherty. "Och hon har ett bra affärshuvud. Det var en bra matchning."

Eugene och Rory blev en del av McCleans tajta innersta cirkel tillsammans med en liten grupp barndomskompisar från Creggan. "Han har alltid haft samma människor runt sig," säger Rory. "Han gick aldrig ut och sökte fejkade vänner eller grupper att passa in i. James är väldigt principfast i det att han är sig själv. Han är väldigt lojal."

Den kärngruppen var något att stödja sig på när han steg mot stjärnorna. Det tog honom ett tag att komma dit, trots hans iver att göra ett gott intryck i Derry.

Eugene skrockar då han beskriver en 11 v 11 match med seniorerna på hans första dag där grabben gav de äldre spelarna ett helvete, och Rory pratar om McCleans brist på respekt för stora namn, för etablerade proffs med hundratals matcher på sina CV:n.

Eldfacklan med det mjuka ansiktet sade inte mycket i omklädningsrummet men han hade ett enormt självförtroende så fort han korsade den vita linjen. Han bevisade den teorin då han gjorde mål i sin debut, en Ligacupmatch mot Bohemians 2008, där Owen Heary var en direkt motståndare. McClean hade gått till The Brandywell med sin skor i en brun papperspåse.

Men han var tvungen att vänta ytterligare ett och ett halvt år innan han blev en nyckelspelare i Derrys A-lag i och med deras nedflyttning till the First Division p.g.a.finansiella oegentligheter.

När osäkerheten kom krypande kom man överens om en flytt till Lincoln men hans kompisar kände att det kanske var för tidigt för den här fågeln att lämna boet just nu.

Derry fick ordning på sina saker och Lincolns boss Chris Sutton gick med på att riva sönder kontraktet förutsatt att han inte flyttade till någon annan engelsk klubb. Det blev ett livsförändrande beslut.

Sommaren 2011 var Derry tillbaka i högsta ligan och den aggressiva och kraftfulla yttern var eftertraktad, så Sunderland agerade. Sex månader senare exploderade han in på Premier League-scenen.

Vi rev oss i våra huvuden," säger Waxsy. "Och vi sade, 'Händer detta? Är det på riktigt?' Och sen när det stora kontraktet kom, var det som en storm. Det var galet, otroligt."

"Han var en late bloomer," säger Eugene. "Och jag säger alltid att han inte noterades ett tag för att scouterna missade hur jämn han var och hur han tog sig an varje match på samma sätt. Det var bara ännu en match, och han tog med sig den attityden in i Premier League."

Efter en dålig insats med Derry drog McClean på sig löparoverallen och drog iväg upp i Sheriff's Mountain. Han var svår att stoppa efter de bra insatserna också.

I England inledde han med en enorm fart på ett sätt som fick folk att undra exakt hur långt han skulle kunna gå.

 

Men det som går upp måste komma ner. Sagan kunde inte vara för evigt.

 

"Om vallmoblomman bara representerade de två världskrigen skulle alla här respektera det. Men det representerar allt, det representerar alla konflikter."

 

 

Myten

 

Everton borta, lördag 10 november, 2012. Bara ännu en match.

Rory studerade i Liverpool och kom för att träffa McClean på lagets hotell kvällen innan matchen. De satt och pratade, åt några godisbitar vilket är så långt de dåliga matvanorna sträcker sig.

Det var helgen för Hågkomstens dag och Sunderland skulle bära matchtröjorna med en ditsydd vallmoblomma på.

"Kommer du att bära den?" frågade Rory.

"Jag har bett dem att ta med en vanlig tröja," sade James, lugnt.

Det var i princip hela diskussionen.

"Vi tänkte inte mer på det," sade Rory, "jag är inte ens säker på om någon ens hade nämnt det för honom."

I november året innan var McClean okänd i sin nya omgivning och väntade på att O'Neill skulle upptäcka honom.

Misstag begicks samtidigt som den explosionsartade resan som tog honom till EM 2012. Han hade svårt att inse kraften i hans ord; hans tweets nådde numera tusentals, inte hundratals. Seniora proffs tillrättavisade honom för att han kritiserade Giovanni Trapattonis laguttagning i Kazakstan.

Men han ansåg inte att den vallmofria tröjan var en provokativ aktion. Efter matchen flög han till Dublin för att ta emot ett pris vid the PFAI awards. Eugene var med honom och snacket handlade om hans duell på planen mot kompisen Seamus Coleman. Det var först när de kom tillbaka till Derry, och en full genomläsning av söndagens morgontidningar, som de insåg att en del av den brittiska befolkningen nu hade en ny fiende på plats nummer ett. Det kom dödshot. Upprördhet.

Och frågor. Varför tog han emot engelska pengar utan att respektera deras tradition? Varför bär de andra irländska killarna vallmon? T.o.m de tillmötesgående argentinska spelarna och Falklandsöarna omnämndes.

Sunderland är en stand med en stark samhörighet till de beväpnade styrkorna och en del av fansen var vansinniga. Klubben gjorde allt för att understryka att de stödde the poppy appeal och McClean ombads att inte säga något och stormen såg inte ut att bedarra. Han hade redan hamnat i gräl på sociala medier med nordirländska fan som störde sig på det faktum att han representerade dem i unga år innan han hoppade av när hans livslånga ambition blev uppnåelig. "Han skulle själv säga att han utnyttjade systemet," erkänner Rory.

Genom att bita tillbaka rörde McClean upp det hela ännu mer. Hans manager, O'Neill, var förbittrad av uppmärksamheten han genererade, och hans insatser blev också lidande då försvararna hade lärt sig hur överraskningspaketet skulle stoppas.

Eugene var klar med college och fick ett telefonsamtal med McCleans agent, Graham Barrett, som föreslog att han skulle flytta över i ett par månader för att hjälpa en polare som bodde ensam och led av en tristess som ledde till att han skrev till sig problem.

"Storyn var snedvriden," säger Eugene. "Folk trodde att jag var anställd av Sunderland. Min farmor hade just dött och min polare gick igenom en tuff tid och jag åkte över för att försöka hjälpa honom upp på spåret igen.

"Han körde inte bil och tog taxi överallt. Han kom hem från träningarna klockan 13:00 och då var dagen över. Vi gjorde inte mycket. Vissa dagar spelade vi PlayStation och pratade inte ens med varandra. Hans bror Patrick (som nu spelar för Waterford) kom över och jag tror han tyckte att vi var väldigt tråkiga men James behövde bara sällskapet. Erin flyttade över då också."

Uppståndelsen kring vallmoblomman betydde att kändisskapet hade ersatts av han blivit ökänd och det rådde hysteri. Politiska åsikter och musikaliska preferenser som var en del av hans identitet flaggades upp som ett problem; Sunderland var arga på en tweet om hans favoritlåt med Wolfe Tones.

Då hans dagar där var räknade blev det sedan Wigan. Klubbens ägare, Dave Whelan, kunde inte förstå McCleans perspektiv gällande vallmoblomman. 2014 skrev spelaren ett öppet brev till Whelan som uttryckte en inställning som kokade ner till: 'Om du inte kommer från Creggan, så förstår du inte.'

Den förklaringen är lättillgänglig och det har kommit genomtänkta kommentarer gällande hans position, men protestvisslingarna kommer följa efter honom så länge han spelar i England. Det är en billig generator för ilska; förra helgen rapporterade the Huddersfield Examiner att West Brom-spelaren inte tänkte bära vallmoblomman vid hans besök i staden, som om det var en nyhet.

En obetänksam tackling sent i matchen, efter att ha kommit in från avbytarbänken, ledde, lätt förutspått, till en störtflod av smädelser. "Bekvämt hur Match of the Day-kamerorna fångar min tackling men inte flaskorna, mynten och tändarna som kastades in," tweetade han. Skriv in 'McClean' och 'poppy' på vilken sökmotor som helst och det är lätt att hitta församlingen han aldrig kommer vinna över. Den inkluderar även West Brom-följare.

Eugene hatar den här perioden av året. "Så fort det pratas om att James ska gå till någon klubb, är nästa fråga, 'Kommer de att chansa med honom med tanke på vad grejen med vallmoblomman för med sig?' Som hans kompis, och jag har aldrig sagt det till honom, tycker jag det är svårt att ta."

Men han kommer stå fast vid sin tro. Hans åsikt förstods definitivt av de vars åsikt verkligen betyder något.

Familjen blir illamående av rapporteringarna som presenterar deras son som en dålig kille. "Det är en myt," säger Waxsy, "det är otroligt för alla som kommer i kontakt med James, deras åsikter ändras på några sekunder. De inser snart att han inte är det monster som han porträtteras vara.

"Det var en massa saker som hände häromkring och han är tillräckligt gammal för att veta det. James är en stolt, ung, katolsk nationalist från ett nationalistiskt område. Det är härifrån han kommer. Det här är den han är. De förväntade sig att han skulle vara något han inte är, vilket inte skulle vara rättvist mot James, hans familj eller vänner."

O'Doherty jagar upp sig när "elefanten i rummet" kommer på tal.

"Jag skulle bara älska det om folk undersökte vad James sade," säger han medan rösten höjs. "Snälla undersök det. Vad han sade var fullständigt respektfullt. Han talar för alla i det här samhället. Om vallmoblomman bara representerade de två världskrigen, då skulle alla här respektera det.

"Men det representerar allt, det representerar alla konflikter. Vi är alla här medvetna om att smärtan fanns på båda sidorna, vi förstår det. Och om du inte gör det är du inte mänsklig enligt min åsikt. Jag kan fullt ut förstå smärtan hos mamman till en soldat i Sunderland om hennes son skadades här borta. Men det här är där jag kommer ifrån.

"Gerry Duddys brors död är fortfarande olöst. Den brittiska armén har gjort en otrolig skada i det här området."

Där kritiker såg meningsskiljaktigheter, såg Creggan mod.

"Fundera bara på det," säger O'Doherty. "I en fotbollsvärld dominerad av obscena summor pengar som en vanlig person här uppe aldrig skulle kunna drömma om, föreställ dig då att ha den moraliska fibern att göra vad James gjorde. Det hade varit lätt att säga, 'Kolla, jag får lön för mitt arbete här. Jag gillar det egentligen inte, men jag måste göra det.' Han gjorde inte det och det är helt fantastiskt... fantastiskt. Men tyvärr i den här delen av landet och i vissa delar av England, tas det emot på ett annat sätt."

Colhoun, Trojans lojala klippa, är ett fan av Nordirland som åker till Windsor Park regelbundet för att heja på grabbarna från Foyleside, Daniel Lafferty och Shane Ferguson.

Där hör han läktarsånger om McClean och önskar att kritikerna kände den riktiga personen. "James är ingen dålig själ," säger han. Hans West Brom-klubbkamrater Gareth McAuley, Chris Brunt och Jonny Evans, tre seniora spelare i Michael O'Neills nordirländska landslagstrupp, såg själva att ryktet skilde sig från verkligheten. I augusti pratade Banbridge-grabben Jack Chambers om hur McClean hade hjälpt honom sedan han kom över från Linfield. "Jag gillade honom egentligen inte innan men han har inte gjort annat än att hjälpa mig," sade tonåringen. "Han skojar med mig om protestanter och katoliker. Han har varit lika stor hjälp för mig som de nordirländska spelarna."

Det finns en ironisk bakgrundsberättelse till McCleans korta karriär med Nordirland. Han hade inget pass till sin jungfruresa och att säkra ett på 48 timmar från Belfast var omöjligt. Ett irländskt pass skulle accepteras och med hjälp av f.d Derry-ordföranden Jim Roddy styrdes O'Doherty till Dublin och fick ett namn som ynglingen kunde dropp för att slippa kön och tas emot direkt. När Peadar Carpenter, en hjälpsam kontakt på utrikesdepartementet, besökte Derry några veckor senare kom "Doc" in för att köpa honom ett glas och säga tack. "Well man vet ju aldrig," svarade Carpenter. "Han kanske återgäldar det för oss en dag."

 

 

"Det är ingen hunger som du inte ser mycket av i den moderna fotbollen. Man ser inte mycket av det i det alldagliga moderna livet."

 

Ögonblicket

"Erin säger att han sover med skon," säger Shauna och viker sig dubbel av skratt då diskussionen vänds mot det där målet i Cardiff.

På listan över stolta familjedagar finns den 9 oktober med och krigar om topplaceringen. Efter varje match Facetimear McClean med sin mamma och det här samtalet var speciellt. Han körde tillbaka till Birmingham och Erin höll upp telefonen medan hela bilen sjöng med i hans ballader. Shauna och hennes gäng var på den lokala puben och vinkade tillbaka, skrek och jublade.

När det där krispiga högerskottet gick in i nedre hörnet hoppade O'Doherty upp ur sin stol, kände hur knäet låste sig och hamnade utsträckt på golvet. Medan han låg där skrev han ett sms som beskrev hans situation. Den roade McClean svarade morgonen efter för att kolla att han var ok.

 28-åringens framväxt till en position av auktoritet under det här VM-kvalet har livat upp Creggan; Danmark har varit på allas läppar i flera veckor. Dagen efter vinsten mot Wales träffade Waxsy en man som levererade en kortfattad matchrapport. En Derry-målskytt, en matchens lirare från Derry (Duffy) och en Derry-manager.

McClean kommer frodas ed play-off-ansvaret. Även om han skulle vilja spela mer i West Brom så understryker hans familj och vänner att han har nått en nivå av belåtenhet i sitt liv som inte fanns där under hans tidiga dagar utomlands då hemlängtan tog honom tillbaka vid varje möjligt ögonblick.

Vändpunkten, enligt Rory Kelly, kom när han verkligen bet ihop då han befann sig i ett dåligt Wigan-lag som sjönk mot nedflyttning från the Championship.

Som pappa behövde han ställa om sitt fokus och hans prestationer gav honom en flytt tillbaka till högsta divisionen. "James har verkligen vuxit upp under de senaste åren," säger Rory, som nu jobbar för Londonkontoret för McCleans representanter Platinum One. "Och det är för att han har blivit pappa. Det är en spännande tid för dem, hans äldsta börjar skolan i september. De har hittat en bas där.

"Vad James har nu är hela paketet, allt han har velat," säger Waxsy. "Han har sin familj, en rejält framgångsrik karriär. Ungarna drömmar om det; han besannade drömmen."

Men England kommer aldrig att bli hemmet och det finns ingen tvekan om att James, Erin, Allie, James Jnr och Willow Ivy kommer flytta tillbaka till Derry en dag; det kommer bli fler utflykter till the Brandywell och mer tid med hans vänner. Eugene är också pappa nu, något han jonglerar med ett krävande jobb på ett boende för unga människor och WhatsApp-chattarna styrs sällan in på fotbollen.

Deras uppdateringar med varandra kretsar kring den nya pressen, eller nostalgiska samtal om hur saker och ting brukade vara. "Ibland glömmer jag t.o.m att han ens spelar för Irland," säger han.

Bakom allt finns samma James, trots att han har råd med de fina kläderna och bilarna som inte var tillgängliga då han var en lågavlönad Derry-spelare. Även om de är hans belöningar så har besattheten av stenhård träning inte lämnat honom.

Eugene åkte för att hälsa på honom efter en match mot Liverpool förra säsongen och upptäckte att metoden för att komma ner i varv var att försvinna ut i ett rum och köra boxning mot hans sandsäck. "Det är typiskt James, han bara kör på," skrattar Eugene. "Vi försöker hålla honom på jorden, vi ger på honom en hel del. Men jag sms:ade honom efter Wales och sade att jag var stolt över honom och allt det där. Han skrev tillbaka och sade till mig, 'Du har blivit en mjukis'."

Men folket i Derry vet att McClean också har en mjuk sida. Besöken tillbaka hem må ha reducerats till antalet p.g.a familjeförpliktelser, men hans fotavtryck är fortfarande synligt. O'Donnell blir känslosam när han pratar om sin f.d students välgörenhetsgester.

De går bortom hans väldokumenterade stöd för familjerna till hans gamla vänner och lagkamrater, de väldigt saknade Ryan McBride och Mark Farren. Främlingar får också dra nytta av hans generositet; berättelserna är välkända i Derry. "Vi hör talas om tragedier," säger O'Donnell. "Och jag har så många gånger genom snacket på stan att James har fixat det, han har betalat för en begravning eller försökt hjälpa någon som är i en konflikt.

"John Hume lärde mig. Och när jag var på the Holy Child kom han till skolan och signerade böcker och pratade med folk. James är likadan när han är hemma, han ger av sin tid. Du tittar på mig och säger, 'Han sätter James på samma nivå som John Hume'. John gjorde en annan sak för folket men James gör mycket för unga människor i området. Om alla visade samma respekt för liv och för samhällen, då skulle världen vara en bättre plats."

Och det är i den kontexten O'Doherty ramar in framgångssagan. "Vi använder James som en förebild," säger han. "Men ta bort fotbollen. Vi säger inte till ungarna att de ska bli Premier League-fotbollsspelare.

"Vad vi säger är att han har uppnått det han har uppnått med rent hårt arbete. Det är ingen hunger som du inte ser mycket av i den moderna fotbollen. Man ser inte mycket av det i det alldagliga moderna livet."

Han är inte ofelbar. Med sin nyfunna förmögenhet antog McClean av misstag att hans familj skulle uppskatta en scenförändring och hostade upp pengar för ett extravagant hus "ute bland landsvägarna". De stod ut i ett par veckor ute på herrgården på landet och återvände sedan till deras radhus. Hans mamma hatade att vara borta.

"Jag uppfostrade de alla här, de sex barnen, och jag ville bara komma tillbaka," säger Shauna. "Nej, nej, nej... det är här vi alla växte upp. Det här är hemma."

Det här är Creggan. Det här är James McClean.

Irish Independent

AV: RT, söndag 12 november, 2017:

 

 

Warszawa, Polen den 11 november, 2017. © Agencja Gazeta / Adam Stepien / Reuters

 

 

 

 

Högljudda, rasistiska och högerextrema aktivister kapade Polens självständighetsdag i Warszawa. Under mottot "Vi vill ha gud" höll nationalister upp banners som sade: "Död åt fienden till hemlandet," som bara ett exempel bland många andra.

 

 

Den så kallade "Självständighetsmarschen," för att fira Polens återfödelse som nation 1918, organiserades delvis av neo-fascistiska grupper som National-radikala lägret (ONR), Nationella rörelsen (RN) och Allpolsk ungdom (MW). Enligt polisens beräkningar drog den nationalistiska samlingen runt 60,000 aktivister, några ungdomar bar balaklavor.

 

 

Då man uppmärksammade ett viktigt element i den polska nationalismen och dess starka identifiering med den romersk-katolska kyrkan samlades tusentals under mottot, "Vi vill ha gud", då högerextrema aktivister marscherade på Warszawas gator.

 

 

Påtagligt peppade av den polska regeringens motvillighet att ta emot flyktingar under EU:s kvoter visade de högerextrema aktivisterna även upp sina islamofobiska, främlingsfientliga och nationalistiska böjningar då de bar banners med en bild på islam som en trojansk häst. Andra banners bar texten: "Vitt Europa med broderliga nationer."

 

 

 

 

 

Högerextrema supportrar höll även upp flaggor med emblemet tillhörande de nationella beväpnade styrkorna och orden "Död åt fienderna till hemlandet." En av aktivisterna berättade för TVP-nyheterna att han deltog "för att få bort judarna från makten."

 

 

Till ljudet av trummor skanderade man "Katolskt Polen, inte sekulärt" och "Heder och ära till hjältar, vitt och rött är oövervinnerliga färger", samtidigt som man ihärdigt viftade med vita och röda polska flaggor. Demonstranterna färgade himlen rosa efter att ha tänt bengaliska eldar och kastat knallskott, följt av fler sånger, "Ära till hjältarna," "Stolthet, stolthet, nationell stolthet!" och "Gud, ära, fosterland" genom hela marschen.

 

 

Omkring 6,000 poliser var insatta för att hålla ordning i staden. I Warszawa utspelade sig ett antal marscher och tillställningar, som exempelvis en motdemonstration av den antifascistiska rörelsen. Runt 1,500 människor närvarade vid den och bestod av medlemmar från ungefär ett dussintal olika vänsterorganisationer.

 

 

De höll upp banners med orden: "För eran frihet och vår," "Kvinnor mot fascism," "Nationalism är en sjukdom" och "Klasskamp, inte nationell." Aktivisterna var ute på gatorna för att demonstrera mot nationalism, rasism, sexism och andra sorters hat.

 

 

Inga stora incidenter rapporterades under hela dagen och inrikesministern Mariusz Blaszczak blev ombedd att kommentera orden som skrivits på banderollerna vid den högerextrema processionen. Han påstod då att han personligen inte sett dem och Blaszczak bad journalisterna att inte "få sådana uppenbara associationer."

 

 

Istället kallade han självständighetsmarschen "en underbar syn." "Vi är stolta över att så många polacker har bestämt sig för att delta i ett firande sammanlänkat med självständighetsledigheten," tillade ministern enligt AP.

 

 

Dagen firas den 11:e november varje år och kallas Polens självständighetsdag, som uppmärksammar återfödseln av Polens suveränitet som den Andra polska republiken 1918, efter att under 123 år delats mellan det ryska imperiet, preussiska hertigdömet och det habsburgska imperiet. Den polska självständigheten bekräftades av västmakterna i Versaillesfördraget, som officiellt avslutade första världskriget.

AV: Agnieszka Pikulicka-Wilczewska, Al-Jazira, söndag 12 november, 2017:

 

 

Runt 60,000 människor närvarade vid lördagens självständighetsmarsch. [Agnieszka Pikulicka-Wilczewska/Al-Jazira]

 

 

 

Warszawa, Polen - Efter att runt 60,000 människor, inklusive nationalister och fascister, samlades i den polska huvudstaden för en "självständighetsmarsch" i lördags har landets djupa uppdelningar verkligen kommit upp till ytan.

 

 

Årets tillställning arrangerades under slagordet: "Vi vill ha Gud".

 

 

Typiska skanderingar inkluderade: "Hela Polen sjunger med oss: åt h****** med flyktingarna", "Gud, ära, hemland", "Inte röd, inte regnbåge utan nationellt Polen", "En nation innanför gränserna" och "F*** Antifa".

 

 

Vissa rapporter sade att i havet av banners fanns det budskap som: "Rent blod", "Europa kommer bli vitt" och "Be för en islamisk förintelse".

 

 

Polen har vägrat att ta emot flyktingar, detta då högt uppsatta personer säger att människor med muslimsk bakgrund

är ett hot mot säkerheten. Mindre än en procent av den polska befolkningen är muslimsk.

 

 

Tillställningen, som även besöktes av medborgare från olika grannländer, skickade ett tydligt anti-EU, anti-liberalt och anti-islamskt budskap, trots att många deltagare - inklusive organisatörerna - påstod att marschen var fredlig och patriotisk.

 

 

En medlem av extremhögern bär en banner vid marschen. [Agnieszka Pikulicka-Wilczewska/Al-Jazira]

 

 

"Skål för storslagna Polen!" skrek en man från scenen till folkmassan som viftade med vita och röda flaggor. "Världen är i förändring. Vi utkämpar ett kulturkrig.

 

 

"Det här kriget utspelar sig inte någonstans långt borta. Det är i ditt hem även om du kanske inte inser det. Det är ett krig mot gud, mot hemlandet och ära, som de vill ta ifrån oss."

 

 

Folkmassan applåderade godkännande och jublade: "Storslagna katolska Polen, storslagna nationella Polen".

 

 

Några tände på bengaliska eldar.

 

 

"Europa och världen är i förfall"

Stämningen var festlig vilket tillsammans med det röda skimret och den mörkblåa himlen gav ögonblicket en ödesdiger atmosfär.

 

 

När talaren annonserade nationalsången sträckte familjer med barn, äldre, kvinnor och, framförallt, unga män på sig och sjöng med.

 

 

Varje år samlar Warszawas självständighetsmarsch den 11 november tusentals deltagare för att uppmärksamma minnet av 1918, när Polen återfick statsstatusen efter 123 år av uppdelningar.

 

 

Men det har också blivit en tillställning för högerextrema grupper att promota sin ideologi.

 

 

"Europa och världen är i förfall: kulturellt, ekonomiskt. Vi polacker måste vara alternativet," sade Tomasz Dorosz från det National-radikala lägret, då han talade på scenen. "Det kommer bli ett nationellt Polen eller inget alls."

 

 

"Idag tar vi tillbaka revolutionen från våra fiender. Idag är vi revolutionen. Vi kommer att bära denna banner," sade Dorosz kollega. "När vi marscherar tillsammans med gud är vi oslagbara."

 

 

Antifascistiska motdemonstrationer

Parallellt med marschen organiserade den Antifascistiska koalitionen, en paraplyallians bestående av the Warsaw Women Strike, Citizens RP och andra progressiva grupper, en demonstration under mottot: "För er frihet och vår".

 

 

Lidia Domanska från Antifascistiska Warszawa sade att runt 5,000 personer fanns med i motdemonstrationen.

 

 

Även om båda tillställningarna passerade utan någon stor incident så ligger spänningarna hela tiden där och lurar i Polens polariserade samhälle.

 

 

Då den offentliga diskursen skiftat och gått högerut kan ett splittrande språk och nationella slagord orsaka ytterligare kaos.

 

 

Utvecklingarna internationellt och inom landet på senare har fördjupat uppdelningarna.

 

 

Domanska berättade för Al-Jazira att efter parlamentsvalet 2015, som gav makt åt högerpartiet Lag och rättvisa, har "fascisterna tagit på sig kostymer och äntrat [den lägre kammaren i parlamentet]".

 

 

"Media är fylld av högerpropaganda; diskursen har skiftat mot åsikter som för bara några år sedan entydigt skulle ha stämplats som fascistiska och rasistiska," sade hon.

 

 

"Folk som matas med den här berättelsen börjar se hatiska tal som något acceptabelt."

 

 

Året 2015, då flyktingkrisen växte ytterligare och attacker skedde i Paris, var en vändpunkt för den europeiska extremhögern och förde in flera traditionella nationalistiska och högerextrema budskap i vardagspolitiken i östra Europa.

 

 

Det är nu vardagligt att sammanföra kristna värderingar, nationalstatens suveränitet och rätten att beskydda den nationella karaktären i samhället och ställa det mot vad de högerextrema ser som Bryssels försök att radera nationalstater och "islamisera" Östeuropas homogena samhällen.

 

 

"Polen är förebilden för Europa," sade en representant för den slovakiska extremhögern på scenen i lördags. "Det är dags för de europeiska nationalisterna att förenas i kampen mot neo-marxister och islamister."

 

 

Samtidigt har den högervridna polska regeringens motvillighet till att acceptera flyktingar och deras motstånd mot EU:s flyktingprogram lett till att deras popularitet vuxit hos extremhögern.

 

 

"Hotet kommer från Bryssel, de siktar på att skapa Europas förenta stater. Vi kommer inte låta dem göra det," sade Laszlo Toroczka från Ungerns Jobbik-parti, som talade vid lördagens tillställning. "Polacker och ungrare är kapabla att förändra Europa. Jag tror att med guds hjälp kommer vi att vinna."

 

 

"Religionen är verktyget extremhögern använder"

Trots den uttryckligen nationalistiska karaktären i retoriken som sipprade fram under marschen varnade flera av högerns representanter på sociala medier för att stämpla den som fascistisk och nationalistisk.

 

 

Tillställningen var, säger de, ett uttryck för polsk patriotism besökt av familjer med barn och inte arga grupper med unga vita män.

 

 

Enligt en studie utförd av the Public Opinion Research Centre (CBOS) som publicerades i november 2016 uttrycker 17 procent av polackerna stöd för rörelser som National-radikala lägret (ONR) och Allpolsk ungdom (Młodzież Wszechpolska), men endast sju procent identifierar sig som nationalister.

 

 

Samtidigt ser 88 procent av polackerna sig själva som patrioter, men för 52 procent är skillnaden mellan nationalism och patriotism oklar.

 

 

Samtidigt tilltalar de nationalistiska rörelserna främst människor som är yngre än 25 år, där stödjer 38 procent dessa grupper.

 

 

I augusti 2017 såg CBOS att 2015 var det 32 procent av de unga som identifierade sig med högerextrema åsikter - mer än rekordnoteringen från 1998.

 

 

Men den trenden var tillfällig och under de första sju månaderna av 2017 uttryckte 26 procent av de unga mellan 18 och 24 år sådana åsikter.

 

 

Stödet för extremhögern har inte överensstämt med ökningen av religiositeten bland polackerna, som enligt CBOS minskar.

 

 

Referensen till religionen i årets slagord för Självständighetsmarschen - Vi vill ha gud - kan därför kännas lite överraskande.

 

 

"Religionen är, framförallt, ett retoriskt verktyg som extremhögern använder för att framställa sig själv som försvararen av traditionella värderingar mot liberala progressiva och andra 'syndare'," berättar Andrea Pirro, forskarassistent för Scuola Normale Superiore, för Al-Jazira.

 

 

"Ett sådant narrativ har intentionen att förstärka motsättningarna mellan ett kristet 'oss' (den inhemska befolkningen) och ett icke-kristet 'dem' (genom exkludering, de icke infödda 'främlingarna').

 

 

"Religionen kan således tolkas som ett politiskt hjälpmedel som kan användas mot invandrargrupper, etniska minoriteter och 'liberala agenter' som enligt detta agerar å deras vägnar."

 

 

Professor Anna Grzymala-Busse, som jobbar på Stanford-universitetet, säger att Polens användande av religiös nationalism och sammansmältningen av religiösa och nationella identiteter inte är något nytt.

 

 

"Vi ser liknande versioner i andra länder i centrala och östra Europa [som] den serbiska regeringen under kriget i Jugoslavien [och] Jobbiks referenser till sankt Stefans krona i Ungern," sade hon. "Allt detta är instrumentellt användande av religionen för politiska ändamål och reflekterar sällan genuina religiösa känslor."

 

 

Följ Agnieszka Pikulicka-Wilczewska på Twitter: @Aga_Pik

Främlingsfientliga fraser, högerextrema symboler och religiösa slagord karaktäriserade tillställningen där även familjer närvarade och beskrevs som "en underbar syn" av inrikesministern

   

Polska nationalister tänder bengaler då de marscherar genom Warszawa på Polens självständighetsdag. Fotograf: Bartłomiej Zborowski/EPA

 

 

 

 

AV: Associated Press och Reuters via the Observer, söndag 12 november, 2017:

 

Tiotusentals nationalister har marscherat genom Warszawa för att uppmärksamma Polens självständighetsdag och de kastade röka rökbomber och bar banners med slagord som "vita Europa med broderliga nationer".

 

Marschen, som organiserats av högerextrema grupper, var en av många tillställningar som uppmärksammade Polens återfödelse som nation 1918, den överskuggade officiella statsceremonier och andra patriotiska tillställningar.

 

Polisen uppskattar att 60,000 människor deltog. Många var unga män, vissa med sina ansikten täckta eller med ölflaskor i händerna, men även familjer och äldre polacker deltog.

 

De som marscherade skanderade "Gud, ära, land" och "Ära till våra hjältar", medan några även skrek främlingsfientliga fraser som "rent Polen, vitt Polen" och "ut med flyktingarna".

 

Några deltagare marscherade under en slogan som sade "Vi Vill Ha Gud", ord som kommer från en gammal religiös polsk sång som den amerikanska presidenten, Donald Trump, citerade under ett besök till Warszawa tidigare i år. Talare pratade om att stå upp mot liberaler och att försvara kristna värderingar.

 

Många bar landets vita och röda flagga medan andra tände bengaliska eldar och och kastade smällare, vilket fyllde luften med röd rök. Några bar även banners med falanga, en högerextrem symbol från 1930-talet.

 

 

Högerextrema i marschen håller upp en banner med en röd falanga på, en högerextrem symbol från 1930-talet. Fotograf: Janek Skarżyński/AFP/Getty Images

 

Marschen har blivit en av de största demonstrationerna i sitt slag i Europa och lockade till sig högerextrema ledare från annat håll i Europa, inklusive Tommy Robinson från Storbritannien och Roberto Fiore från Italien. Den attraherade även många supportrar från det nationalkonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa (PiS).

 

Statstelevisionen TVP, som reflekterar den konservativa regeringens syn, kallade den en "fantastisk marsch av patrioter" och i sina sändningar beskrev de tillställningen som en som mest lockade till sig vanliga polacker som uttryckte sin kärlek till Polen, inte extremister.

 

"Det var en underbar syn," sade inrikesministern Mariusz Błaszczak. "Vi är stolta över att så många polacker har bestämt sig för att delta i ett firande sammanbundet med självständighetsdagens ledighet."

 

En mindre motdemonstration av en antifascistisk rörelse ägde också rum. Organisatörerna höll isär de två grupperna för att undvika våldsamheter. Men vid en incident knuffade och sparkade nationalisterna flera kvinnor som skanderade antifascistiska slagord och höll upp en banner som sade "Stoppa fascismen".

 

 

Polska nationalister bär en banner som översätts till "Vi vill ha Gud" under marschen i Warszawa. Fotograf: Jacek Turczyk/EPA.

 

"Jag är chockad att de tillåts demonstrera på den här dagen. Det är 50 till 100,000, främst fotbollshuliganer, som kapar patriotismen," sade den 50-åriga britten Andy Eddles, en språklärare som har bott i Polen i 27 år. "För mig är det viktigt att stötta den antifascistiska koalitionen och stötta andra demokrater, som idag är pressade i Polen."

 

Men en av deltagarna i den stora marschen, Kamil Staszalek, varnade för att komma med generaliseringar och sade att han marscherade för att "ära minnet av de som kämpade för Polens frihet".

 

"Jag skulle säga att några personer här har extrema åsikter, kanske t.o.m 30 procent av de som marscherar, men 70 procent går bara lugnt och fredligt, utan att skandera några fascistiska slagord," sade han.

 

Tidigare på dagen närvarade presidenten, Andrzej Duda, vid statsceremonierna och på plats fanns då även Europeiska rådets ordförande, Donald Tusk, en f.d polsk premiärminister.

 

Tusks närvaro kommer vid en tidpunkt då Warszawa inte har den bästa relationen med Bryssel p.g.a PiS kontroversiella domstolsreformer, storskaliga skogsavverkning i en urskog och vägran att välkomna flyktingar. Relationen mellan PiS och Tusk har varit så spänd att Polen var det enda landet som röstade emot hans omval till EU-ordförande i mars.

Ett förändrat Manchester...

I somras (8/6) lyssnade jag på P4 då Lotta Bromé befann sig i Manchester för att bevaka valet och prata om terrordådet vid Ariana Grande-konserten i staden den 22:a maj. Då pratade hon bl. a med Eamonn O'Neal från BBC Manchester, som sade följande:

 

"Den här staden är byggd på en stark motståndskraft, den här staden har byggts i svallvågorna av de väldigt dåliga förhållandena Manchester-folket levde i, slummen från den industriella revolutionen. Rakt över torget där vi sitter är platsen där Karl Marx och Friedrich Engels först träffades och började formulera det Kommunistiska manifestet. Det här [terrordådet] är bara en möjlighet för Manchester att återuppbygga sig och göra sig bättre, vilket vi har gjort genom århundradena. Vi gjorde det 1996 efter IRA-bombningen i Manchester och vi kommer att göra det nu."

 

Sedan gick Lotta vidare och spelade låten Liar, liar med Captain SKA:

Den var så anti Theresa May att den faktiskt inte fick spelas på BBC under valrörelsen.

Den här historian som Eamonn pratar om är något som många Mancuninas är väldigt stolta över. Det var i den här staden i nordvästra England som Emmeline Pankhurst 1865 bildade den första föreningen för kvinnlig rösträtt. Precis som O'Neal säger så var det även här som Marx och Engels började skissa på det episka manifestet. Dessutom spenderade Engels två år i staden för att göra research till sin bok Die Lage der arbeitenden Klasse in England (Den arbetande klassens läge i England), som släpptes 1845 och i vilken Engels beskriver situationen för de engelska industriarbetarna, främst i den engelska industrikapitalismens centrum, Manchester. Från och med den 15:e juli i år står det dessutom en staty, ditforslad från Ukraina, som föreställer den tyske giganten, på Tony Wilson Place i Manchester.

   

 

Vidare så är väldigt många i staden stolta över bomullsarbetarna på stadens alla otaliga spinnerier som vägrade att ta emot bomullen från USA:s sydstater på 1800-talet. Detta i solidaritet med slavarna som plockade det vita luddet under så fruktansvärda förhållanden. Detta medan städer som Liverpool och Bristol, med sina viktiga hamnar, var med och berikade sig på den vedervärdiga slavhandeln. Det var även i Manchester som Peterloo-massakern ägde rum 1819.

Som ni märker och säkert redan vet så är Manchesters historia full av uppror mot orättvisor och det finns även en härlig kampanda och öppenhet som gör staden tilltalande. Eller åtminstone gjorde, ska vi kanske säga. För idag känns Manchester alltmer som vilken utspädd mellanstor europeisk stad som helst. Man river historiska gamla byggnader och pubar och ersätter det med glas- och stålbyggnader utan själ. I arbetet med detta är tyvärr både Gary Neville och Ryan Giggs prominenta spelare. Det är bl. a Gary Nevilles affärskontakter i Asien som fått flera kinesiska miljardärer att börja investera i staden. Men den förmodligen största skammen är såklart att stadens ledning så villigt dragit ner byxorna och fläkt upp sig för de arabiska miljarderna från fascisterna från Förenade Arabemiraten  . Detta i och med Manchester Citys ägare som, av någon konstig anledning, tagits emot med öppna armar i staden. Joda, jag förstår också att det handlar om pengar. Och då vet vi att småsaker som slaveri, diktatur, religiös galenskap och andra petitesser väger väldigt lätt.

I de historiska sammanhangen gällande staden ska man heller inte förglömma FC United of Manchester, som i allra högsta grad var ett bevis på stadens revolutionära ådra. Tyvärr så ruttnade klubben inifrån och blev allt det som vi en gång i tiden kämpade emot. Men jag måste också säga att genom hårt arbete och bra beslut så är klubben nu på rätt väg igen, och det är väldigt uppmuntrande, tyvärr kan jag inte säga samma sak om staden...

 

 

Allt är inte en dans på rosor mellan Mourinho och SuperTed och det surras en del om Pogba...

Då resultaten inte trillat in lika smidigt som under säsongsinledningen för United så har det börjat surrats en del i media, inte minst om Mourinho. Att han skulle stanna här resten av sin karriär är det väl få som har trott. Men tidigt i somras pratade han om att han önskade att få bli kvar här riktigt länge o.s.v Nu är det lite annat ljud i skällan, men hans plötsliga hyllningar till Paris avfärdas som förhandlingstaktik då han vill ha in mer kulor för sitt jobb i United och även förlänga. För enligt de alla flesta som vet något bland de engelska murvlarna så trivs han i United. Men hans förhållande med överollonet Ed Woodward är väl inte helt smärtfritt och jag tänkte här under ta mig en liten titt på vad det är som gjort att Mourinho verkat så grinig på sistone.

I tisdags dök den här artikeln upp på BBC:s hemsida:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/11/11492697-manchester-united-jose-mourinho-kommer-bli-tillsagd-att-han-maste-salja-innan-han-kan-kopa-i-januari/

Då finns det säkert en del nötter där ute som frågar efter citat från någon United-kostym. Men då skulle jag ställa upp det hela enligt följande:

1) Man har inte rätt att förvänta sig ett citat i en artikel som man "briefats" om.

2) Simon Stone är i allmänhet ganska bra och någon som Uniteds kostymer alltid pratat med.

3) Men, för de som läser Red Issue, så är det här gamla nyheter. De har nämligen en gubbe där som har järnkoll på saker och ting och redan i juli i år skrev han om att Mourinho måste sälja för att få köpa och nyligen upprepade han det hela enligt följande:

 

I somras fylldes endast tre av de fyra tomma platserna, två ganska sent och av dessa tre var åtminstone en inte spelaren han verkligen ville ha.

 

Han underrättades sedan om att vi nu befann oss i ett sälj-för-att-köpa-läge.

 

 

Enligt **** (hans suveräna källa i Lissabon) var Mourinho redan arg på hur sommaren hade gått och den ilskan har ökat av informationen om att budgetbegränsningar nu är införda.

 

Kanske begick han misstaget att tro på det här skitsnacket om Världens Största Klubb, och missförstod hypen kring omsättningssiffrorna; därmed förväntade han sig att kunna peka på vilken spelare som helst i världen, i princip, och säga "Jag vill ha honom" - med en förväntan att det skulle vara troligare att det blev så, än inte, för att Det Här Är United.

För att vara rättvis mot SuperTed så fixade han Pogba, men inte Griezmann eller Morata, sanktionerade inte köpet av Perišić och lämnade därmed Mourinho en spelare kort i augusti - och sedan informerade han portugisen om att nu gällde det att sälja innan han kunde köpa nytt.

Mourinho hade informerat flera spelare om att de kunde gå i somras och många säger att han ville sälja både Dum och Dummare (Jones och Smalling, i vilken ordning du själv önskar), men han litar inte på att SuperTed klarar av att ersätta de med tillräckligt bra spelare. Så där sitter Mourinho fast och behöll hellre medelmåttiga/inte tillräckligt bra spelare istället för att riskera att Eddy ersätter de med sämre spelare, eller inte alls. Dessutom menar många att Pep minsann kunde röja upp i City och göra sig av med en hel del skit, medan United behöll en hel del av sin skit. Men det beror delvis på att City inte har några problem med att göra stora förluster när de säljer/släpper spelare, så jobbar inte United.

Så på det hela taget kan man förstå varför han kanske känner sig blåst (och då lämnar vi huruvida det är objektivt rättfärdigat eller inte åt sidan).

Så om den här säsongen skulle börja barka åt fel håll kan det hela resultera i en korkad kukvevartävling mellan Eddy och José där de krossar varandra. Varken Moyes eller Van Gaalen vågade på allvar utmana SuperTed, det kommer inte Mourinho att ha några problem med, om allt ställs på sin spets. Förhoppningsvis går det inte så långt, men det har onekligen börjat tisslats och tasslats en del, även om Pogba och hans frånvaro.

För inte så länge sedan skrev den seriöse och initierade PB på Twitter att "Om Pogba återhämtar sig från en skada i baksidan av låret då är jag Stålmannen."

Och tydligen viskas det bland journalisterna om att Mourinho är irriterad på att han inte vann kampen om vem som skulle behandla Pogba. Doktorn tog fransmannens sida, som enligt regelverket har rätt att behandlas av vem han vill. Dessutom är det flera, vilket PB hintade om, som menar att Pogba är återställd efter sin skada sedan en tid tillbaka och att det inte är anledningen till att han är borta.

Ni kan läsa lite mer om surret kring Pogba längre ner i dagens inlägg.

 

Asens möte New York

För några veckor sedan fick jag en artikel skickad till mig av en kompis på Facebook, i artikeln fanns en bild som gjorde att alla "ruggiga" Halloween-bilder och klipp från nya Saw-filmen som jag sett framstod som mysiga små julkort. På bilden ser man Ed Woodward, Avi och Joel Glazer, Ivan Gazidis och John W. Henry på en restaurang i New York. Daily Mail berättar mer:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/03/11490479-avslojat-kvallen-da-arsenals-liverpools-och-manchester-uniteds-chefer-traffades-i-new-york/

 

Som de parasitära as de är så anser de att klubbarna utanför topp-6, eller i det här fallet tre av dem, får alldeles för mycket pengar och menar att de själva borde få mer, mer, mer, mer. Glazer-familjen har länge jobbat för att få till detta och sneglar med viss styvhet i brallan på tanken att bryta loss topplagen från de europeiska storligorna och bilda en egen, än mer pengastinn, fotbollsliga och därmed, en gång för alla, ta död på även de sista spillrorna av fotbollssporten som vi känner den.

Efter att ha tagit in den här bilden och mentalt bearbetat den kan man ju fundera på vilka av dessa gnidna gamar som tog notan. Var det våra sexuellt snedvridna galonbyxor till ägare så vet vi i alla fall att maten betalades, med andra människors pengar. Det här är ändå vildsvinen som tog över United med aggressiva belåningar och sedan lät fotbollsinstitutionen Manchester United ta alla risker. Familjemedlemmar i denna dysfunktionella sammansättning har även stämt varandra i deras interna strider gällande ett familjearv. Förstår inte hur några högljudda kommunister kan motsätta sig dessa änglar som Uniteds ägare.

 

 

Chelsea (b)

Redan när lagen släpptes plockade jag ihop ett nöd-kit (se bilden här under) och intog min panikstation, detta då jag såg Dum och Dummare starta tillsammans i vår backlinje. Och jo da, de både krattade, lämnade vägen fri och rullade ut röda mattan åt Morata så han kunde avgöra matchen med en skickligt inprickad nick, utan att behöva möta minsta lilla motstånd!

 

Tycker annars att vi inledde bra och t.o.m de korkade ABU:arna hade vett om att vara tysta då de inte kunde skrika om Mourinhos "parkerade buss", som de så gärna gör när tillfälle ges.

På tal om släppt startelva så var det synd att Mchitarjan inte kunde spela mot Chelsea, för det här kändes som hans typ av match med allt utrymme som fanns där framme för fina löpningar in i boxen och luriga passningar. Skämt åsido, jag börjar bli orolig för den lille armeniern med den stora mulen. Dessutom börjar tålamodet tryta. Jag blev väldigt glad när han inledde säsongen så bra och hoppades att han nu skulle bli spelaren han var i Dortmund för oss. Kreatören som både kan göra mål, men framförallt spela fram till dem. Men ungefär samtidigt som Pogba försvann så gjorde Mchitarjan samma sak. Men då är ju fransmannen skadad, det är inte armeniern. Att vi som lag saknar Pogba är enormt tydligt, men man ska inte vara så beroende av en enda spelare, inte i en klubb som United. Men det står ju alldeles tydligt att ingen klarar av att länka ihop mittfältet med anfallet som den långe fransmannen, och jag hoppas verkligen att han är tillbaka snart och att han inte behöver alltför lång tid att återhämta sig. Samtidigt hoppas jag att Michi kan vakna till då också, för i Pogbas frånvaro har han varit ett fegt skithus i de stora matcherna som ser ut att behöva en riktig Roy Keane-spark på kulorna för att inse allvaret och kraven som kommer när man drar på sig Uniteds tröja!

Kontrasten mellan hur mycket Hazard ville ha bollen och hur mycket Mchitarjan gömde sig från den var direkt pinsam! Jag trodde helt genuint att jag inte skulle behöva se en större krake i en United-tröja än Di María... sen kom Depay, men just nu bleknar båda vid en jämförelse med Mchitarjan och det är tamejfan hög tid att han gör något åt det!

Efter den fina starten på matchen på Stamford Bridge kändes tyvärr deras mål oundvikligt, men sättet det gick till på, herregud. Vi spelar med TRE mittbackar och ändå lämnas deras centerforward helt ensam i boxen, jag saknar ord att ens försöka beskriva det med.

Mourinhos ord om det (1-0 målet) fungerar heller inte direkt som förmildrande omständigheter för Humle och Dumle där bak:

 

"Ja [målet var en besvikelse], särskilt eftersom vi pratade under förberedelserna till matchen och vi pratade igen i halvtid. Vi visste om inläggen från mittpositionerna, inläggen från insidan, inte inlägg från kortlinjen och vi vet om rörelsen på anfallarna, ibland framför försvararna, ibland bakom, så det var exakt vad vi pratade [om] i omklädningsrummet. Det första laget som nätar i de här matcherna vinner normalt sett. Vi släppte in ett mål i en situation där vi borde ha kontroll."

Sen måste jag bara resa något som har gnagt i mig länge nu, varför är vi konsekvent så jävla värdelösa på hörnor? Det spelar ingen roll vem som tar dem eller vem managern är, år efter jävla år är de bara ett slöseri med tid och ansträngning. Vi har många storväxta spelare och borde för i helvete kunna vara ett stort hot på fasta situationer. Tränar vi ens på det? Drömmer fortfarande mardrömmar om då Phil Jones klev upp och tog våra hörnor, men faktum är att de inte var mycket sämre än skiten vi presterar i match efter match efter match.

 

 

Lite mer om Pogba

Ja, vi saknar honom och ja, jag hoppas han är spelklar så snart som möjligt, helst redan nästa lördag mot skatorna. Inte minst så han får lite tid på sig att komma upp i tempo inför derbyt den 10:e december.

Men det florerar en del lösa rykten om Pogba och detta från seriösa källor. Tidigare i veckan twittrade t. ex den läsvärde journalisten PB följande: "Om Pogba återhämtar sig från en skada i baksidan av låret då är jag Stålmannen."

 

Vidare så rapporterade the Sun den 8:e oktober i år att Pogbas dam använder kokain, det finns ingenting om att Paul själv skulle sniffa eller ta olagliga substanser, men det tisslas och tasslas i området kring fransmannen. Dessutom sägs det att Mourinho inte är helt nöjd med att han drog till USA för att rehabiliteringsträna och att han gjorde det med sina egna läkare. Vi får väl se, bäst vore ju om han bara kom tillbaka snart, plockade upp batongen och fortsatte på den inslagna vägen från säsongsstarten och bara fick tyst på allt snack.

 

 

Bilić sparkad, Moyes in och West Ham och Chicharito jublar!

 

 

Så hände det då, Slaven Bilić fick lämna West Ham och ersättare blev herr David Moyes. Jag skrev tidigare här om min magkänsla om att Moyes skulle ta över jobbet som manager för Skottland efter Gordon Strachan. Så blev det inte, men efter all mediatid han fixade för att klargöra sin ambition att komma tillbaka till fotbollen igen så har han nu fått sin vilja igenom.

Men väldigt många West Ham-fans har redan uttryckt sitt motstånd mot den här anställningen och det sägs att klubbens ledning är lite omskakad av den explosiva och genomgående negativa reaktionen från fansen. Det är väl bara skotten som nästan kan vara på väg att få sparken innan han varit manager för sin nya klubb i en enda match än.

Jag förstår att det handlar om ekonomi och inte så mycket annat. Han betalas jordnötter för han vet att ingen annan skulle ta i honom med tång och det finns såklart ingen signing fee att betala ut. Han är helt enkelt det billigaste valet och de får en desperat manager, som det här kanske är sista chansen för, med något slags PL-facit (även om det är länge sedan nu).

Allt de vill är att undvika nedflyttning, det är det hela. Men hur de föreställer sig att det kukhuvudet ska vända på en trupp full av talangslösare, idioter och lönetjuvar, med en fientligt inställd publik som ville ha bort honom redan innan han dök upp, det övergår mitt förstånd. Men det har säkert Dildobröderna något bra svar på.

Läste även en story om att när Moyes var i United fanns det en engelskalärare i staden som undervisade Javier Hernández föräldrar och hon lärde känna de ganska bra. Hatet de närde mot Moyes var väldigt tydligt och inga försök att dölja det gjordes. De sade dessutom att Ärtan ville bort från klubben p.g.a honom, så man undrar ju hur mexikanen känner nu, inför deras återförening i London.

Han [Moyes] misslyckades helt i United och åldrades och såg konstant livrädd ut i sin roll som manager hos oss. När man, som manager för United, pratar om att försöka få ett resultat mot Newcastle, med rädsla i rösten, då vet man att man är ute på riktigt, riktigt tunn is. Sen misslyckades han i Real Sociedad och i Sunderland. Nu har West Ham flyttat till en ny arena och öppet pratat om att flytta vidare till "nästa nivå". Sedan går de ut och anställer David Moyes. Det ska onekligen bli intressant att följa den här skitstormen. Och nog skulle en gammal cynisk socialist som er käre bloggförfattare jubla åt att få se Tory-häxan Karren Brady gråta sina borgerliga tårar när/om Stackars Dave drar ner ännu en klubb i the Championship!

 

Hemmafostrade spelare i matchtruppen sedan 1937

Måndagen den 30:e oktober firade Manchester United en 80-årsdag! Klubben har nämligen haft minst en akademispelare med i varenda matchtrupp sedan den 30:e oktober 1937! Det är smått sanslösa 3,883 raka matcher.

 

 

För att sätta in det i sin rätta kontext så ligger Everton tvåa på den listan, med lite fler än 1,000 raka matcher under en period på 21 år. För ytterligare jämförelser fanns det sex lag under den sista helgen i augusti den här säsongen som inte hade en enda ungdomsprodukt i sin matchtrupp (Manchester City, Stoke, Swansea, Burnley, Bournemouth och Watford). City, som vissa menar har gått om United när det gäller att plocka fram egna ungdomar, hade ingen akademispelare i deras trupp förra helgen, med andra ord: United 3,885 (har spelat två matcher till sedan dess) - City 0.

United är en klubb som rivaliserande fans sedan länge har anklagat för att "köpa framgång". Man kan inte komma undan det faktum att United genererar mer pengar än någon annan klubb i landet och, under vissa säsonger, i hela världen, så därför är det inte konstigt att de spenderar de pengarna på att förbättra truppen (jämfört med City, vars ägare kastar sina blodiga och smutsiga pengar över klubben). Men det borde ändå uppmärksammas mer att United alltid haft plats för sina egna spelare i seniorlaget.

Och med tanke på att det i seniortruppen idag finns sex spelare med sina rötter i vår akademi så är det inte omöjligt att rekordet fortsätter leva vidare, även efter den här säsongen. De jag pratar om är Marcus Rashford, Jesse Lingard, Scott McTominay, Joel Pereira, Axel Tuanzebe och Paul Pogba. Sen är det såklart inte omöjligt att någon mer ungtupp får chansen under säsongens gång.

 

Vallmoblomman...

Det är nu den där tiden på året då vallmoblomman ska pryda allt på två ben i Storbriannien. James McClean vägrar bära den p.g.a engelska soldaters framfart på Irland, som drabbade hans släkt och det skapar varje år upprorskänslor i den engelska tabloidvärlden. Dagen för det hela heter Armistice Day (Stilleståndsdagen) och högtidighålls den 11:e november (idag) varje år till minne av undertecknandet av stilleståndsavtalet 1918 mellan de stridande parterna i första världskriget. Krigshandlingarna på västfronten upphörde klockan 11 den 11 november 1918 - ”den elfte timmen på den elfte dagen i den elfte månaden”. Dagen högtidighålls i Storbritannien och Samväldet, i USA och i en del europeiska länder. Den firades första gången den 11 november 1919 och efter andra världskriget ändrades minnesdagens namn till Remembrance Day (Hågkomstens dag) och blev en minnesdag över stupade i båda världskrigen. När den 11 november infaller på en vardag flyttas Hågkomstens dag till närmaste söndag.

I Storbritannien är det vanligt att bära en pappersvallmo och klockan elva brukar det hållas två tysta minuter. Bruket av vallmoblomman kallas Poppy appeal. Vallmons betydelse kommer från den kanadensiske läkaren John McCraes dikt "På Flanderns fält" (In Flanders Fields). Vallmoemblemet valdes därför att vallmon blommade på flera av slagfälten i Flandern under första världskriget och dess röda färg symboliserar blodsutgjutelsen under det fruktansvärda skyttegravskriget.

Nu vet ni historien bakom det hela och i matchen mellan Chelsea och United i söndags bar båda lagen blomman på sina matchtröjor, som ni kan se på bilden här under:

   

 

 

Det händer ofta att det spelas landslagsfotboll den helgen (som i år) och förut körde man det bara helgen innan Hågkomstens dag, men nu krämar man ur det ordentligt och ser till att alla lag får en hemma- och en bortamatch där det uppmärksammas.

När det var Leicesters tur att uppmärksamma det hela (i oktober!) tyckte en supporter att det var läge att köra den här utstyrseln på matchen:

   

 

Jag menar inget säger ju högtidlig värdighet lika bra som att gå på en fotbollsmatch klädd som Honungsmonstrets mormor.

Och under den tysta minuten i Yeovil tyckte de det bidrog till hedrandet av de döda att plocka in den här anomalin. Undrar vad de som verkligen går igång på det här med vallmobärandet tyckte om det hela, för den där skithögen står ju faktiskt där och ler, och bär dessutom ingen vallmoblomma.

 

Här följer ännu ett exempel på hur man med värdighet kan minns de som dött på olika slagfält:

   

 

 

 

Anledningen till att jag raljerar om detta är att den här grejen har förvandlats till att hedra alla som stridit för England och krafter som påminner om Sd och NMR (jag vet Sverigevänner, det är inte samma sak, men ni plockar näring ur samma skithög) i England utnyttjar också det här för att visa sin nationalism (och exkludera andra). För även om historieböckerna framställer England som Europas ledstjärna, ängel och humanitära förebild, så skaver den bilden "lite" när man tittar på fakta. Detta blandat med den inte helt klockrena besattheten av att få visa upp sin sorg offentligt, så mycket det bara går. Det har länge varit nationalsport på Merseyside, men det sprider sig, med oroande fart. Vad hände med att lite försynt och respektfullt bara hedra minnet av de döda? Nu ska det ut på sociala medier, upp på billboards och den som kan gråta mest offentligt vinner. För mig blir det oerhört kladdigt och börjar mer handla om att visa upp sig själv än att faktiskt minnas den/de som hedras. Men det är klart, vi lever i en tidsålder där man just ska visa upp sig själv och allt ska handla om mig, mig, mig, så varför skulle det inte gälla när man hedrar de döda också?

 

 

Paddy Evra

 

Ni har garanterat alla läst om Paddy Evras framfart bland Marseilles fans. Under uppvärmningen inför bortamatchen i Europa League mot Vitória de Guimarães riktade han en spark mot en supporters huvud och nu har konsekvenserna för 36-åringen kommit.

Jag var på plats på det bittra, blå rymdskeppet i januari 2006 när Paddy debuterade för de Röda och jag undrade vad i helvete det var vi hade köpt. Mycket riktigt blev han utbytt redan i pausen. Men sedan växte han och blev en riktigt bra spelare för oss. Han var väldigt vass i offensiven, inte alltid helt briljant i defensiven, men då hade vi en totalt sett ganska hyfsad backlinje, som ofta kompenserade för hans brister hemåt. Han tog även till sig klubben och dess historia på ett sätt som inte är så vanligt när det gäller utländska spelare som kommer till Manchester. Tycker även att han hanterade fallet mot råttnyllet Suárez på ett alldeles strålande sätt. Efter domen mot denna pungsäck buades Evra konstant ut på Anfield, varför då? Han var ett offer för rasism. Fräscht. Så nog kändes det underbart när den störda uruguayen kom tillbaka till OT, inte tog fransmannen i hand innan matchen och sedan var med och förlorade mot United. Man kan ju nästan känna hur nöjd Paddy var efter den matchen då han gick och applåderade Stretford End och råkade stöta emot scousernas överstegris.

Men sen måste jag säga att jag har tröttnat lite på Evra och hans clownuppvisningar på sociala medier. Faktum är att hans form för OM har varit något av ett nationellt skämt i Frankrike hela säsongen. Och det hjälper ju såklart inte när man ser honom röva runt i onlineklipp; precis på samma sätt som Rio brukade reta upp oss med sina olika tricks när han var skitdålig och sen när han var avstängd. Man skämtar t.o.m om Evra i seriösa nyhetssändningar i Frankrike. Samt att många där nere fortfarande skyller på honom gällande debaclet 2010.

Tidigare skrev jag om att konsekvenserna för Evras agerande i Europa League nu kommit ifatt honom. Först annonserade Uefa att han stängs av i alla europeiska klubbmatcher i sju månader (t.o.m. juni 2018). Han har även fått böter på €10,000 (104,193 kr) och igår (fredag 10/11) annonserade hans klubb, Olympique de Marseille, att de har avslutat hans kontrakt med omedelbar verkan.

Det känns ganska logiskt, för han var heller ingen hjälte bland Marseilles ganska hårdkokta fans. I matchen efter hans spark höll de upp en banner med texten: "Du trodde du stod över institutionen OM och deras supportrar. Vi vill inte längre att du bär våra färger. Evra f*** off."

 

 

Och en annan sade:

"Kärlek till tröjan, respekt för supportrarna, professionalism, är det för mycket att be om?"

 

Daily Mail från den 6:e november rapporterar mer:

 

Marseilles fans lät sina känslor för Patrice Evra offentliggöras under deras Ligue 1-match mot Caen - de vill få bort honom från klubben.

 

 

Marseille stängde av Evra efter hans våldsamma uppträdande mot supportrarna innan torsdagens Europa League-match mot Vitoria Guimaraes. Evra var involverad i ett upphettat utbyte med sina egna fans som ledde till en kung-fu-spark över reklamsargen på D. Alfonso Henriques-stadion.

 

 

Supportrarna på Stade Velodrome kom med sitt eget uttalande då deras lag välkomnade Caen, där flera sektioner av arenan höll upp hemmagjorda banners.

 

 

En sade: "Du trodde du stod över institutionen OM och deras supportrar. Vi vill inte längre att du bär våra färger. Evra f*** off." Och en annan sade: "Kärlek till tröjan, respekt för supportrarna, professionalism, är det för mycket att be om?"

 

 

I fredags sade Ligue 1-klubben att de ska intervjua Evra innan de bestämmer ytterligare bestraffningar, men han har redan nu plockats bort från uttagning till spel.

Oavsett vad han väljer att göra i framtiden så kommer han åtminstone ha mycket tid över till sina irriterande videos från och med nu...

AV: Simon Stone, BBC Sport, tisdag 7 november, 2017:

   

Manchester United har tagit en poäng på deras tre senaste bortamatcher i Premier League efter söndagens 1-0 förlust borta mot Chelsea.

(BBC SS)

 

 

 

Manchester United-bossen Jose Mourinho kommer bli tillsagd att han måste göra sig av med spelare om han vill addera nya till sin trupp i januari.

 

Old Trafford-ledningen vill kontrollera kostnaderna innan de sanktionerar fler utlägg på nyförvärv.

 

Mourinho har spenderat £285m (3,35 miljarder kr) på transferavgifterna för sex stora nyförvärv under hans två år i klubben.

 

Uniteds senaste finansresultat, som släpptes i september, visade att deras lönenota hade stigit med 13,5% till 263,5m (3,1 miljarder kr).

 

Försvararen Luke Shaw, som kostade United £27m (317,6m kr) 2014 har ännu inte startat den här säsongen, är den mest troliga spelaren att få lämna klubben.

 

22-åringen har endast startat fyra Premier League-matcher de senaste 12 månaderna p.g.a en kombination av skador och dålig form.

 

Framtiden för Marouane Fellaini är också osäker. Den belgiske mittfältarens kontrakt går ut i sommar och han blir fri att förhandla med utländska klubbar i januari.

 

Sexton medlemmar av förstalagstruppen har lämnat sedan Mourinho tog över i maj 2016, men endast £16m (188,2m kr) försäljningen av Memphis Depay och £22m (258,8m kr) flytten för Morgan Schneiderlin generade några signifikativa inkomster, medan Wayne Rooney och Bastian Schweinsteiger, båda med höga löner, också lämnat.

 

Söndagens Premier League-förlust borta mot Chelsea lämnade United åtta poäng bakom ledarna Manchester City.