Ett porträtt av McClean taget av David Maher. Foto: Sportsfile

AV: Daniel McDonnell, The Irish Independent, lördag 11 november, 2017:

Det här är Creggan. Det är lunchtid en fredag och Tony O'Doherty springer fram och tillbaka på sitt vanliga ställe utanför the Corned Beef Tin, områdets kommuncenter på Central Drive.

70-åringen är iklädd sin Derry City-jacka för han kommer senare att hoppa in som chefsmatchvärd vid säsongens sista hemmamatch för en klubb han tjänat både som spelare och manager.

I Creggan har han samma närvaro som en manager på sidlinjen, har koll på allt som pågår framför honom. Han vinkar, ropar till någon eller gestikulerar, någon form av interaktion med alla som passerar förbi. Tutandet från en mjölkbil fångar hans uppmärksamhet.

"Allt bra Charlie," ropar O'Doherty. Föraren, Charlie Ferry, var hans lagkamrat det i FAI Cup-vinnande laget från 1974, Finn Harps.

De kan sin fotboll här.

På andra sidan gatan från där O'Doherty står finns en väggmålning föreställande en yngre honom, en dekorerad spelare både i the Irish League och League of Ireland och med två landskamper för Nordirland.

James McClean på träning på Parken i Köpenhamn där en tricolor hänger ner från läktaren. Foto: Sportsfile

Han var en av de utvalda när konstnärer fick uppdraget att producera porträtt av idrottsstjärnor för att täcka över de grafittitäckta väggarna mellan affärernas framsidor. Temat var lokala hjältar.

Till höger om bilden av O'Doherty finns en skiss av den olympiska boxaren Charlie Nash.

Till vänster ser man en konstnärs tolkning av Creggans mest berömda idrottsson, med en flamfärgad kontur som lyfter fram hans distinkta drag. Det är en stolt irländare med en 11.a på bröstet och ett ansikte som verkar vråla mitt i ett firande. Man känner omedelbart igen James McClean.

På den här platsen finns det konstanta påminnelser om att han är en av deras egna. Sanningen är den att det bara tar några sekunder.

James McClean i närkamp med Seamus Coleman under matchen mot Everton i november 2012 på Goodison Park, matchen då Sunderland-yttern bestämde sig för att inte bära vallmoblomman. Foto: Getty

"Titta," vrålar O'Doherty, "där är James mamma."

Han pekar på ett par som kommer ut från en affär och hoppar in i en bil. O'Doherty vinkar in bilen och introducerar McCleans föräldrar, Patrick (Waxsy) och Shauna, för främlingen från Dublin.

Han frågar om de skulle vara ok med att snacka med en journalist som vill veta mer om deras sons bakgrund. Waxsy pausar lite. "Aye," säger han barskt. "Ta upp honom till huset."

Det visar sig att O'Doherty, en mentor för den unga fotbollsspelaren då han tog sig fram genom ungdomslagen, är en man som bokstavligen kan öppna dörrar.

Under den korta promenaden till Creggan Heights bjuder han på en kort historielektion. Den första delen kan man se längs med vägen. Precis runt hörnet från väggmålningarna och förbi en biltvätt finns det en gigantisk utställning med en historia av svartvita fotografier från den Blodiga söndagen.

James McClean firar sitt mål mot Wales i Cardiff. Foto: Sportsfile

I kronologisk ordning presenterar det händelserna under den ödesdigra januaridagen 1972. Den sista bilden visar en rad med kistor uppställda vid intilliggande St Mary's kyrka.

"Marschen började precis där borta," säger han och pekar mot idrottskomplexet the Bishop's Field bredvid the Corned Beef Tin - ett center som fått sitt namn av att den gamla byggnaden på samma plats såg otroligt mycket ut som en Fray Bentos-burk.

Skoldagen är på väg att ta slut och minnesplatsen betyder att barnen från the Holy Child-skolan som springer ut på Central Drive alltid kommer vara medvetna om områdets historia. Deras nutid formas av det förflutna. McClean är deras idol.

Utanför det här området kan han beskrivas med mindre smickrande ord. Aggressiviteten när han är på planen och tacklingarna, tweetsen och kanske t.o.m hans tatueringar används för att odla en image. Och i november, månaden när det är tomt på hans tröja där alla andra professionella fotbollsspelare i England bär en vallmoblomma, kan den imagen spinnas till en karikatyr. Det finns folk som ser vad de vill se.

Erin McClean, James McCleans fru. Foto: Sportsfile

Men för att förstå James McClean måste man förstå Creggan. Det är den enda möjliga startpunkten för hans historia.

"På ena sidan hade vi armén som gav oss lite skit. På andra sidan lämnade IRA i princip oss i fred för trots att de inte var politiska då, så insåg de nyttan i vad vi gjorde."

Platsen

James McClean var på väg att lämna sitt älskade Derry City för Lincoln. Foto: Sportsfile

Det är passande att Tony O'Doherty föddes 1947, samma år som de första husen byggdes i Creggans bostadsområde, för han har levt genom varje bit av dess historia sedan han flyttade dit som barn.

Det nya området var den lokala ledningens respons på trångboddheten i the Bogside. Det fanns ett pressande behov för boende åt katolska familjer och den geografiska platsen - uppför en brant kulle nära gränsen till Co Donegal - tillät den unionistiska majoriteten att hantera valfrågan och behålla sitt inflytande.

Då O'Doherty hade blivit vuxen växte invånarantalet snabbt, och det gjorde även besvikelsen. Hans fotbollskarriär gick bra och 1970 spelade han på Wembley för ett nordirländskt landslag som även inkluderade George Best i matchen där Bobby Charlton spelade sin 100:e landskamp för England. Men då Konflikten accelererade och tog sitt grepp tappade han aptiten för fotbollen. "Jag kunde inte se poängen med det," suckar han. "Jag spelade för Coleraine, en underbar klubb, men när jag gick hem gick jag förbi barrikader och brinnande byggnader och folk jag kände sårades och dödades t.o.m

"Jag vill inte använda ordet ghetto, men folk gick inte utanför området för det var farligt. Armén var här. Så en grupp av oss bestämde oss för att titta på vad vi kunde göra för folket inne i området. Jag tyckte jag gjorde mer nytta här så jag tog ett sabbatsår."

Det var början på Creggans fotbollsförbund. Gruppen som grundade det höll sitt första möte i ett nedlagt tvätteri och bestod av två andra män som också jobbar som publikvärdar på Derry Citys matcher, Charlie Tierney och Gerry Duddy. Den sistnämndas tonårsbror Jackie sköts ihjäl på den Blodiga söndagen. Sex offer kom från Creggan, inklusive Charlie Nashs syskon William - Charlie gick vidare och boxades för Irland i München senare det året. Under svåra omständigheter försökte Creggans fotbollsförbund att skänka hopp. The Bishop's Field blev deras spelplats.

"Vi brukade ha fotboll på morgonen, vid lunch och på kvällen, särskilt på sommaren, vi hade alla ligor för alla åldrar," säger O'Doherty. Jag har aldrig känt mig så levande. Att säga att jag engagerade mig i det får det att låta som en uppoffring när sanningen är den att jag älskade det. Bara den rena energin i att vara involverad med fantastiska människor. Gradvis utvecklades det till en välfärdsförening. Hjälp med det, hjälp med det. Vi visade filmer på söndagskvällarna med en 8 mm projektor. Det var inte samhällsarbete, det var bara livet.

"På ena sidan hade vi armén som gav oss lite skit. På andra sidan lämnade IRA i princip oss i fred för trots att de inte var politiska då, så insåg de nyttan i vad vi gjorde. Martin McGuinness var en kompis till mig, vi gick i samma skola och vi förblev vänner tills han dog. Vi hade aldrig några problem. Folk såg det för vad det var - det var något bra."

Pratet spred sig och den välkända engelska reportern Peter Taylor kom till Creggan för att göra en dokumentär som aldrig visades. O'Doherty fick höra att den brittiska regeringen hade blockerat den för att den porträtterade samhället i ett sympatiskt sken. De hade makten att slänga på ett Defensive Advisory Notice (D-Notice) på allt material som relaterade till Konflikten. Veckan efter kom brittiska arméns pansarjeepar förbi och körde runt på fältet och förstörde gräset. O'Doherty och hans kamrater härdade ut för att försöka erbjuda positivitet för ett samhälle som behövde det.

McClean föddes 1989.

Ett år senare tog Charlie O'Donnell över som rektor på the Holy Child-skolan. Utsikterna var dystra.

"Vi hade 96 procent av barnen på gratis skolmat," förklarar han. "Och arbetslösheten var förmodligen 85 procent till 86 procent, högst på hela Nordirland. Det fanns inga jobb och sedan frågade de varför folk började använda alkohol och droger och sådana saker och svaret är helt enkelt att de inte hade någonting att gå upp till.

"T.o.m. nu, trots att det har förbättrats rejält, så är problemen vi möter här bristen på jobb. Det investeras väldigt lite i Derry. Vi väntar fortfarande på den goda vägen från Dublin till Derry, från Belfast till Derry."

Nuförtiden är O'Donnell ordförande för ett program för en hälsosam livsstil som ser efter invånare i alla åldrar. Högkvarteret ligger precis nerför vägen från the Corned Beef Tin som officiellt är hem för the Creggan Neighbourhood Partnership - en registrerad välgörenhetsorganisation som helt resonabelt kan kallas en utveckling av Creggans fotbollsförbunds arbete.

Uppdraget är brett och sträcker sig från att hjälpa till med välfärdskrav och driva program för att få folk tillbaka i arbete. De organiserar även städningen av området och tar hand om grafittin. The Heal to Hurt-organisationen stöttar de som kämpar mot beroende.

På kvällstid finns det en barnklubb som McClean besökte när Corned Beef Tin-lookaliken fortfarande stod upp. När det demolerades och en förbättrad version byggdes upp på samma plats var han stjärnan vid den officiella öppningen (2015) och han kliver alltid in och säger hej när han är där. Martin O'Neill, en gammal bekant till O'Doherty, har också varit förbi där. (Värden retade Irlands manager genom att påminna honom om att endast en av dem äger en All-Ireland-medalj - en Hogan Cup med St Columb's college från 1965.)

Creggan har fortfarande problem. Fältassistenter måste hantera antisocialt uppförande och det är en utmaning att uppmuntra barnen till att hålla sig på den rätta vägen när det finns negativa influenser mitt ibland dem. Idrott är ett positivt verktyg. "Vi är väldigt stolta över Trojans (fotbollsklubb) och Sean Dolans, vår GAA-klubb, för de producerar inte bara atleter eller fotbollsspelare," säger O'Doherty. "De producerar medborgare. Ungar som är med där hamnar sällan i problem."

I McClean, som var med i båda lagen, har de ett hjälpsamt exempel. "Jag säger alltid till ungarna nu att du kan bli nästa James McClean och man bara ser hur de ler," säger O'Donnell entusiastiskt. "Det handlar helt om självförtroende. De är sex inches(15,2 cm) längre för de kan säga, 'Jag har en hjälte som bor på andra sidan gatan.' Och han har aldrig glömt var han kommer ifrån."

"När han var 15 hade alla hans kompisar druckit. James var hemma och tittade på Match Of The Day."

Pojken

"Du vet att han började som målvakt va," skrattar Patrick "Waxsy" McClean då han slår sig ner i sin fåtölj i ett tv-rum som är fullt av familjefoton. Vi sitter i ett hus på Creggan Heights som man endast kan skilja från de andra i bostadsområdet p.g.a de två fina bilarna som är parkerade utanför.

Det finns en öppen dörr-policy för vänner och familj och det är ett myller av aktivitet. James brorsa Brian kommer in och går sedan med en väska på axeln. En fabror, Paul, kommer förbi och sätter sig på soffan och lyssnar då de stolta föräldrarna, som helt förståeligt är på sin vakt till en början, diskuterar det välkända namnet som växte upp mellan dessa fyra väggar.

Shauna kommer in och går ut igen då ett barn för oväsen i köket. Waxsy sköter det mesta av snacket. "Jag brukade vara snabb, som blixten, och de äldre grabbarna i området kallade mig Wacky efter serietidningsfiguren Wacky Races," säger han då han avslöjar hur hans smeknamn kom till. "Det skars ner till Waxsy."

Han är en gladlynt karaktär - den tidigare barskheten var bara helt naturlig misstänksamhet - och han skrattar hjärtligt med O'Doherty då de minns en berättelse från minnesbanken när "Doc" plockades in för att leda hans Saturday morning-lag. Den erfarna fotbollsmannen försökte få saker och ting att se proffsiga ut och gick längs med ledet för att inspektera dobbarna när han kom till Waxsy, som hade på sig ett par sneakers efter att inte ha hunnit hem från kvällen innan.

Hans son skulle utan tvekan skaka på huvudet åt den sortens matchförberedelse, och inte bara p.g.a en passion för fotbollsskor som alltid placerade dem högst upp på önskelistorna till födelsedagarna och jul, detta då fotbollen började dominera varenda tanke han tänkte.

Gerry Colhoun, hans manager i Trojans från det att han var 9 tills han fyllde 12, upptäckte inte stjärnpotentialen. James var en tystlåten kille - det är så O'Donnell minns honom också - och flitig ute på träningsplanen. "Han var bara en av de genomsnittliga lokala spelarna," säger Colhoun, som kommer in i köket på the Corned Beef Tin med Trojans 75-årsbok i en plastpåse. "Han missade aldrig ett träningspass och spelade utan problem vänsterback eller vänsteryttermittfältare."

Vid 15 års ålder fick han vara med i det vuxna Sunday morning-laget, en karaktärsbyggande erfarenhet. "Vi tror att det var ungefär då som James mentalt fattade beslutet att han ville bli en fotbollsspelare," säger Colhoun.

"Det var som att han tryckte på en strömbrytare. Han drack inte och rökte inte, han tränade bara stenhårt."

Waxsy minns att familjen tittade på en dokumentär om David Beckham där huvudpersonen pratade om att han låg i sängen på lördagskvällarna och tittade på Match of the Day medan de lokala grabbarna var ute på gatorna och drack.

"Jag tror att det sådde ett frö i James hjärna," funderar Waxsy. "När James var 15 hade varenda en av hans kompisar druckit, en flaska cider, det vanliga. James valde att inte göra det; hans kompisar var ute väldigt sent med James låg i sängen och tittade på Match of the Day. Det var garanterat.

"Han var långsam i starten, det är sant, men han var engagerad och visste vart han ville gå. Det var bara fotboll, fotboll, fotboll.

"Jag fick in honom för att få arbetserfarenhet hos en kille som jobbar med luftkonditionering, en kompis till mig, och han kom tillbaka en vecka senare och sade, 'Waxsy, jag ska vara ärlig och han är inte gjord för byggnadsarbetsplatser. Allt han gör är att prata om fotboll."

Personalen på the Corned Beef Tin har levande minnen av den ljushåriga pojken som alltid hade en boll vid fötterna. Sedan har vi springandet, nonstop-springandet som fortsatt hela vägen upp till och in i hans proffskarriär. Kullarna runt Creggan var som skapta för uthållighetsträning. Då de såg James springa omkring på Sheriff's Mountain blev Derry City-personalen alarmerad, men alla protester föll för döva öron. T.o.m under den snörika vintern 2010 begav han sig ut på ett juläventyr.

Vid ett annat tillfälle fick han syn på ett halvmaraton som skulle starta på Creggan Drive. Trots hans felaktiga klädsel bestående av en träningsoverall och platta skor lyckades han fiffla till sig en oförberedd start. Hans mammas ögon lyser upp när hon hör den anekdoten. "Han kom sjua!" skrattar hon. "Det var en kille i baren som berättade för oss att han hade tränat hela året för det och James bara for förbi honom."

När han var A-lagsspelare för Derry City hände det ändå att han gick upp till Trojans faciliteter när man svänger av Circular Road, hoppade över staketet och körde ett eget träningspass i en timme.

Colhoun minns att han gick fram till McClean och bad honom höra av sig i förväg när han planerade att dyka upp så de kunde sätta på värmen och låta honom ta en dusch eller en kopp te. Men erbjudandet avböjdes. "Han skulle aldrig vilja vara till något besvär," säger Colhoun. "Andra killar var på pubarna på Shipquay Street och James sprang bara förbi dem. Derry har haft många talangfulla fotbollsspelare, men om de hade hälften av James inställning hade vi haft många fler spelare i den här staden."

"Han gick aldrig ut och sökte fejkade vänner eller grupper att passa in i. James är väldigt principfast i det att han är sig själv."

Mannen

I Derry Citys omklädningsrum var nykteristerna i minoritet.

"Det var ovanligt," säger Eugene Ferry, klasskamrat med McClean på St Peter's High som stod i mål för the Candystripes' reserver. En period hos lokala Irish League-laget Institute hade frustrerat McClean och han var verkligen sugen på att få in foten i dörren hos klubben som han alltid velat representera. Ferry pratade med tränarna om sin kompis situation och satte hjulen i rullning.

De blev väldigt bra kompisar och en aversion mot alkohol knöt ihop dem. Donegal-grabben Rory Kelly, en annan målvakt och nykterist, blev snabbt en del av gruppen.

"Det var David McDaid också som inte heller drack," säger Ferry, vars familj hade Creggan-rötter. "Vi gick ändå ut tillsammans - jag var chauffören - men vi åkte alltid hem samma tid. James tog inte ens en tallrik pommes frites."

McClean var stadig i sin inställning till alkohol. När han var i sällskap med de som drack sögs han aldrig in i att köpa en runda, en inställning som lever kvar än i dag.

"Han har aldrig tagit ett glas så han ser inte poängen med att köpa det till någon annan," säger Eugene. "Han är inte snål, han är den generösaste grabben du någonsin kommer träffa. Han köper massor av mat men inget att dricka."

Talangfulla spelare från deras generation har gett efter för det. "När de blev 22/23 tittade de förmodligen på James och tänkte, 'Kanske om jag inte drack...' men det var för sent," säger Eugene.

McClean behövde det inte för att vara lycklig. Rory var ansvarig för en speciell kväll på stan, en dejt med hans dåvarande flickvän där de båda tog med sig varsin kompanjon.

Rory kom dit med James och hans nu f.d flickvän tog med sig Erin Connor. Det var starten på James och Erin, en relation som har vuxit till ett äktenskap och en familj med tre små barn.

"Jag känner Erins familj," säger O'Doherty. "Och hon har ett bra affärshuvud. Det var en bra matchning."

Eugene och Rory blev en del av McCleans tajta innersta cirkel tillsammans med en liten grupp barndomskompisar från Creggan. "Han har alltid haft samma människor runt sig," säger Rory. "Han gick aldrig ut och sökte fejkade vänner eller grupper att passa in i. James är väldigt principfast i det att han är sig själv. Han är väldigt lojal."

Den kärngruppen var något att stödja sig på när han steg mot stjärnorna. Det tog honom ett tag att komma dit, trots hans iver att göra ett gott intryck i Derry.

Eugene skrockar då han beskriver en 11 v 11 match med seniorerna på hans första dag där grabben gav de äldre spelarna ett helvete, och Rory pratar om McCleans brist på respekt för stora namn, för etablerade proffs med hundratals matcher på sina CV:n.

Eldfacklan med det mjuka ansiktet sade inte mycket i omklädningsrummet men han hade ett enormt självförtroende så fort han korsade den vita linjen. Han bevisade den teorin då han gjorde mål i sin debut, en Ligacupmatch mot Bohemians 2008, där Owen Heary var en direkt motståndare. McClean hade gått till The Brandywell med sin skor i en brun papperspåse.

Men han var tvungen att vänta ytterligare ett och ett halvt år innan han blev en nyckelspelare i Derrys A-lag i och med deras nedflyttning till the First Division p.g.a.finansiella oegentligheter.

När osäkerheten kom krypande kom man överens om en flytt till Lincoln men hans kompisar kände att det kanske var för tidigt för den här fågeln att lämna boet just nu.

Derry fick ordning på sina saker och Lincolns boss Chris Sutton gick med på att riva sönder kontraktet förutsatt att han inte flyttade till någon annan engelsk klubb. Det blev ett livsförändrande beslut.

Sommaren 2011 var Derry tillbaka i högsta ligan och den aggressiva och kraftfulla yttern var eftertraktad, så Sunderland agerade. Sex månader senare exploderade han in på Premier League-scenen.

Vi rev oss i våra huvuden," säger Waxsy. "Och vi sade, 'Händer detta? Är det på riktigt?' Och sen när det stora kontraktet kom, var det som en storm. Det var galet, otroligt."

"Han var en late bloomer," säger Eugene. "Och jag säger alltid att han inte noterades ett tag för att scouterna missade hur jämn han var och hur han tog sig an varje match på samma sätt. Det var bara ännu en match, och han tog med sig den attityden in i Premier League."

Efter en dålig insats med Derry drog McClean på sig löparoverallen och drog iväg upp i Sheriff's Mountain. Han var svår att stoppa efter de bra insatserna också.

I England inledde han med en enorm fart på ett sätt som fick folk att undra exakt hur långt han skulle kunna gå.

Men det som går upp måste komma ner. Sagan kunde inte vara för evigt.

"Om vallmoblomman bara representerade de två världskrigen skulle alla här respektera det. Men det representerar allt, det representerar alla konflikter."

Myten

Everton borta, lördag 10 november, 2012. Bara ännu en match.

Rory studerade i Liverpool och kom för att träffa McClean på lagets hotell kvällen innan matchen. De satt och pratade, åt några godisbitar vilket är så långt de dåliga matvanorna sträcker sig.

Det var helgen för Hågkomstens dag och Sunderland skulle bära matchtröjorna med en ditsydd vallmoblomma på.

"Kommer du att bära den?" frågade Rory.

"Jag har bett dem att ta med en vanlig tröja," sade James, lugnt.

Det var i princip hela diskussionen.

"Vi tänkte inte mer på det," sade Rory, "jag är inte ens säker på om någon ens hade nämnt det för honom."

I november året innan var McClean okänd i sin nya omgivning och väntade på att O'Neill skulle upptäcka honom.

Misstag begicks samtidigt som den explosionsartade resan som tog honom till EM 2012. Han hade svårt att inse kraften i hans ord; hans tweets nådde numera tusentals, inte hundratals. Seniora proffs tillrättavisade honom för att han kritiserade Giovanni Trapattonis laguttagning i Kazakstan.

Men han ansåg inte att den vallmofria tröjan var en provokativ aktion. Efter matchen flög han till Dublin för att ta emot ett pris vid the PFAI awards. Eugene var med honom och snacket handlade om hans duell på planen mot kompisen Seamus Coleman. Det var först när de kom tillbaka till Derry, och en full genomläsning av söndagens morgontidningar, som de insåg att en del av den brittiska befolkningen nu hade en ny fiende på plats nummer ett. Det kom dödshot. Upprördhet.

Och frågor. Varför tog han emot engelska pengar utan att respektera deras tradition? Varför bär de andra irländska killarna vallmon? T.o.m de tillmötesgående argentinska spelarna och Falklandsöarna omnämndes.

Sunderland är en stand med en stark samhörighet till de beväpnade styrkorna och en del av fansen var vansinniga. Klubben gjorde allt för att understryka att de stödde the poppy appeal och McClean ombads att inte säga något och stormen såg inte ut att bedarra. Han hade redan hamnat i gräl på sociala medier med nordirländska fan som störde sig på det faktum att han representerade dem i unga år innan han hoppade av när hans livslånga ambition blev uppnåelig. "Han skulle själv säga att han utnyttjade systemet," erkänner Rory.

Genom att bita tillbaka rörde McClean upp det hela ännu mer. Hans manager, O'Neill, var förbittrad av uppmärksamheten han genererade, och hans insatser blev också lidande då försvararna hade lärt sig hur överraskningspaketet skulle stoppas.

Eugene var klar med college och fick ett telefonsamtal med McCleans agent, Graham Barrett, som föreslog att han skulle flytta över i ett par månader för att hjälpa en polare som bodde ensam och led av en tristess som ledde till att han skrev till sig problem.

"Storyn var snedvriden," säger Eugene. "Folk trodde att jag var anställd av Sunderland. Min farmor hade just dött och min polare gick igenom en tuff tid och jag åkte över för att försöka hjälpa honom upp på spåret igen.

"Han körde inte bil och tog taxi överallt. Han kom hem från träningarna klockan 13:00 och då var dagen över. Vi gjorde inte mycket. Vissa dagar spelade vi PlayStation och pratade inte ens med varandra. Hans bror Patrick (som nu spelar för Waterford) kom över och jag tror han tyckte att vi var väldigt tråkiga men James behövde bara sällskapet. Erin flyttade över då också."

Uppståndelsen kring vallmoblomman betydde att kändisskapet hade ersatts av han blivit ökänd och det rådde hysteri. Politiska åsikter och musikaliska preferenser som var en del av hans identitet flaggades upp som ett problem; Sunderland var arga på en tweet om hans favoritlåt med Wolfe Tones.

Då hans dagar där var räknade blev det sedan Wigan. Klubbens ägare, Dave Whelan, kunde inte förstå McCleans perspektiv gällande vallmoblomman. 2014 skrev spelaren ett öppet brev till Whelan som uttryckte en inställning som kokade ner till: 'Om du inte kommer från Creggan, så förstår du inte.'

Den förklaringen är lättillgänglig och det har kommit genomtänkta kommentarer gällande hans position, men protestvisslingarna kommer följa efter honom så länge han spelar i England. Det är en billig generator för ilska; förra helgen rapporterade the Huddersfield Examiner att West Brom-spelaren inte tänkte bära vallmoblomman vid hans besök i staden, som om det var en nyhet.

En obetänksam tackling sent i matchen, efter att ha kommit in från avbytarbänken, ledde, lätt förutspått, till en störtflod av smädelser. "Bekvämt hur Match of the Day-kamerorna fångar min tackling men inte flaskorna, mynten och tändarna som kastades in," tweetade han. Skriv in 'McClean' och 'poppy' på vilken sökmotor som helst och det är lätt att hitta församlingen han aldrig kommer vinna över. Den inkluderar även West Brom-följare.

Eugene hatar den här perioden av året. "Så fort det pratas om att James ska gå till någon klubb, är nästa fråga, 'Kommer de att chansa med honom med tanke på vad grejen med vallmoblomman för med sig?' Som hans kompis, och jag har aldrig sagt det till honom, tycker jag det är svårt att ta."

Men han kommer stå fast vid sin tro. Hans åsikt förstods definitivt av de vars åsikt verkligen betyder något.

Familjen blir illamående av rapporteringarna som presenterar deras son som en dålig kille. "Det är en myt," säger Waxsy, "det är otroligt för alla som kommer i kontakt med James, deras åsikter ändras på några sekunder. De inser snart att han inte är det monster som han porträtteras vara.

"Det var en massa saker som hände häromkring och han är tillräckligt gammal för att veta det. James är en stolt, ung, katolsk nationalist från ett nationalistiskt område. Det är härifrån han kommer. Det här är den han är. De förväntade sig att han skulle vara något han inte är, vilket inte skulle vara rättvist mot James, hans familj eller vänner."

O'Doherty jagar upp sig när "elefanten i rummet" kommer på tal.

"Jag skulle bara älska det om folk undersökte vad James sade," säger han medan rösten höjs. "Snälla undersök det. Vad han sade var fullständigt respektfullt. Han talar för alla i det här samhället. Om vallmoblomman bara representerade de två världskrigen, då skulle alla här respektera det.

"Men det representerar allt, det representerar alla konflikter. Vi är alla här medvetna om att smärtan fanns på båda sidorna, vi förstår det. Och om du inte gör det är du inte mänsklig enligt min åsikt. Jag kan fullt ut förstå smärtan hos mamman till en soldat i Sunderland om hennes son skadades här borta. Men det här är där jag kommer ifrån.

"Gerry Duddys brors död är fortfarande olöst. Den brittiska armén har gjort en otrolig skada i det här området."

Där kritiker såg meningsskiljaktigheter, såg Creggan mod.

"Fundera bara på det," säger O'Doherty. "I en fotbollsvärld dominerad av obscena summor pengar som en vanlig person här uppe aldrig skulle kunna drömma om, föreställ dig då att ha den moraliska fibern att göra vad James gjorde. Det hade varit lätt att säga, 'Kolla, jag får lön för mitt arbete här. Jag gillar det egentligen inte, men jag måste göra det.' Han gjorde inte det och det är helt fantastiskt... fantastiskt. Men tyvärr i den här delen av landet och i vissa delar av England, tas det emot på ett annat sätt."

Colhoun, Trojans lojala klippa, är ett fan av Nordirland som åker till Windsor Park regelbundet för att heja på grabbarna från Foyleside, Daniel Lafferty och Shane Ferguson.

Där hör han läktarsånger om McClean och önskar att kritikerna kände den riktiga personen. "James är ingen dålig själ," säger han. Hans West Brom-klubbkamrater Gareth McAuley, Chris Brunt och Jonny Evans, tre seniora spelare i Michael O'Neills nordirländska landslagstrupp, såg själva att ryktet skilde sig från verkligheten. I augusti pratade Banbridge-grabben Jack Chambers om hur McClean hade hjälpt honom sedan han kom över från Linfield. "Jag gillade honom egentligen inte innan men han har inte gjort annat än att hjälpa mig," sade tonåringen. "Han skojar med mig om protestanter och katoliker. Han har varit lika stor hjälp för mig som de nordirländska spelarna."

Det finns en ironisk bakgrundsberättelse till McCleans korta karriär med Nordirland. Han hade inget pass till sin jungfruresa och att säkra ett på 48 timmar från Belfast var omöjligt. Ett irländskt pass skulle accepteras och med hjälp av f.d Derry-ordföranden Jim Roddy styrdes O'Doherty till Dublin och fick ett namn som ynglingen kunde dropp för att slippa kön och tas emot direkt. När Peadar Carpenter, en hjälpsam kontakt på utrikesdepartementet, besökte Derry några veckor senare kom "Doc" in för att köpa honom ett glas och säga tack. "Well man vet ju aldrig," svarade Carpenter. "Han kanske återgäldar det för oss en dag."

"Det är ingen hunger som du inte ser mycket av i den moderna fotbollen. Man ser inte mycket av det i det alldagliga moderna livet."

Ögonblicket

"Erin säger att han sover med skon," säger Shauna och viker sig dubbel av skratt då diskussionen vänds mot det där målet i Cardiff.

På listan över stolta familjedagar finns den 9 oktober med och krigar om topplaceringen. Efter varje match Facetimear McClean med sin mamma och det här samtalet var speciellt. Han körde tillbaka till Birmingham och Erin höll upp telefonen medan hela bilen sjöng med i hans ballader. Shauna och hennes gäng var på den lokala puben och vinkade tillbaka, skrek och jublade.

När det där krispiga högerskottet gick in i nedre hörnet hoppade O'Doherty upp ur sin stol, kände hur knäet låste sig och hamnade utsträckt på golvet. Medan han låg där skrev han ett sms som beskrev hans situation. Den roade McClean svarade morgonen efter för att kolla att han var ok.

 28-åringens framväxt till en position av auktoritet under det här VM-kvalet har livat upp Creggan; Danmark har varit på allas läppar i flera veckor. Dagen efter vinsten mot Wales träffade Waxsy en man som levererade en kortfattad matchrapport. En Derry-målskytt, en matchens lirare från Derry (Duffy) och en Derry-manager.

McClean kommer frodas ed play-off-ansvaret. Även om han skulle vilja spela mer i West Brom så understryker hans familj och vänner att han har nått en nivå av belåtenhet i sitt liv som inte fanns där under hans tidiga dagar utomlands då hemlängtan tog honom tillbaka vid varje möjligt ögonblick.

Vändpunkten, enligt Rory Kelly, kom när han verkligen bet ihop då han befann sig i ett dåligt Wigan-lag som sjönk mot nedflyttning från the Championship.

Som pappa behövde han ställa om sitt fokus och hans prestationer gav honom en flytt tillbaka till högsta divisionen. "James har verkligen vuxit upp under de senaste åren," säger Rory, som nu jobbar för Londonkontoret för McCleans representanter Platinum One. "Och det är för att han har blivit pappa. Det är en spännande tid för dem, hans äldsta börjar skolan i september. De har hittat en bas där.

"Vad James har nu är hela paketet, allt han har velat," säger Waxsy. "Han har sin familj, en rejält framgångsrik karriär. Ungarna drömmar om det; han besannade drömmen."

Men England kommer aldrig att bli hemmet och det finns ingen tvekan om att James, Erin, Allie, James Jnr och Willow Ivy kommer flytta tillbaka till Derry en dag; det kommer bli fler utflykter till the Brandywell och mer tid med hans vänner. Eugene är också pappa nu, något han jonglerar med ett krävande jobb på ett boende för unga människor och WhatsApp-chattarna styrs sällan in på fotbollen.

Deras uppdateringar med varandra kretsar kring den nya pressen, eller nostalgiska samtal om hur saker och ting brukade vara. "Ibland glömmer jag t.o.m att han ens spelar för Irland," säger han.

Bakom allt finns samma James, trots att han har råd med de fina kläderna och bilarna som inte var tillgängliga då han var en lågavlönad Derry-spelare. Även om de är hans belöningar så har besattheten av stenhård träning inte lämnat honom.

Eugene åkte för att hälsa på honom efter en match mot Liverpool förra säsongen och upptäckte att metoden för att komma ner i varv var att försvinna ut i ett rum och köra boxning mot hans sandsäck. "Det är typiskt James, han bara kör på," skrattar Eugene. "Vi försöker hålla honom på jorden, vi ger på honom en hel del. Men jag sms:ade honom efter Wales och sade att jag var stolt över honom och allt det där. Han skrev tillbaka och sade till mig, 'Du har blivit en mjukis'."

Men folket i Derry vet att McClean också har en mjuk sida. Besöken tillbaka hem må ha reducerats till antalet p.g.a familjeförpliktelser, men hans fotavtryck är fortfarande synligt. O'Donnell blir känslosam när han pratar om sin f.d students välgörenhetsgester.

De går bortom hans väldokumenterade stöd för familjerna till hans gamla vänner och lagkamrater, de väldigt saknade Ryan McBride och Mark Farren. Främlingar får också dra nytta av hans generositet; berättelserna är välkända i Derry. "Vi hör talas om tragedier," säger O'Donnell. "Och jag har så många gånger genom snacket på stan att James har fixat det, han har betalat för en begravning eller försökt hjälpa någon som är i en konflikt.

"John Hume lärde mig. Och när jag var på the Holy Child kom han till skolan och signerade böcker och pratade med folk. James är likadan när han är hemma, han ger av sin tid. Du tittar på mig och säger, 'Han sätter James på samma nivå som John Hume'. John gjorde en annan sak för folket men James gör mycket för unga människor i området. Om alla visade samma respekt för liv och för samhällen, då skulle världen vara en bättre plats."

Och det är i den kontexten O'Doherty ramar in framgångssagan. "Vi använder James som en förebild," säger han. "Men ta bort fotbollen. Vi säger inte till ungarna att de ska bli Premier League-fotbollsspelare.

"Vad vi säger är att han har uppnått det han har uppnått med rent hårt arbete. Det är ingen hunger som du inte ser mycket av i den moderna fotbollen. Man ser inte mycket av det i det alldagliga moderna livet."

Han är inte ofelbar. Med sin nyfunna förmögenhet antog McClean av misstag att hans familj skulle uppskatta en scenförändring och hostade upp pengar för ett extravagant hus "ute bland landsvägarna". De stod ut i ett par veckor ute på herrgården på landet och återvände sedan till deras radhus. Hans mamma hatade att vara borta.

"Jag uppfostrade de alla här, de sex barnen, och jag ville bara komma tillbaka," säger Shauna. "Nej, nej, nej... det är här vi alla växte upp. Det här är hemma."

Det här är Creggan. Det här är James McClean.

Irish Independent

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan   AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (...