Chelsea (b)

Då var det dags för ännu en bortamatch mot en förmodad topprival. När jag tänker på bortamatch mot Chelsea så är det inte alltför muntra tankar som flimrar förbi. Känns som att vi aldrig vinner där nere. När man sedan försöker bringa klarhet i den känslan genom att backa upp det med statistik så är jag inte helt fel ute. De senaste 10 ligamötena på Stamford Bridge har resulterat i en vinst (!), sex förluster och tre oavgjorda.

Senast vi vann där i ligan var för nästan exakt fem år sedan. Närmare bestämt den 28:e oktober 2012 (då Fergie fortfarande var vår manager). Den vinsten kom till efter en del kontroversiella händelser. Efter 12 minuter ledde de Röda med 2-0 (självmål och Van Persie), men sedan kom ryssens legoknektar tillbaka och Juan Mata och Ramires reducerade och kvitterade. Efter det klev domaren Mark Clattenburg in och visade ut både Branislav Ivanović (63:e minuten) och Fernando Torres (69:e). Utvisningen på Torres var väl tveksam, men å andra sidan skulle han ha fått duscha tidigare då han sparkade in bröstkorgen på Tom Cleverley. Efter dessa situationer, som fick ABU-nationen att gråta och skrika okontrollerat, smaskade Javier Hernández in vinstmålet i den 75:e minuten, i en offside-position. Så medan vi firade rejält åkte många ABU:are på vätskebrist p.g.a alla tårar de fällde över hur United ALLTID får alla domslut med sig o.s.v., o.s.v

Ni kan se höjdpunkterna här om ni så önskar:

 

Efter att ha sett Chelseas "försvarsspel" i Rom så känner man ändå en försiktig optimism. Nu är det ju inte så att vi har någon backlinje som bara exploderar ut förtroende, men det vore ju onekligen gött att täppa till en och annan käft med en seger där nere innan ännu ett värdelöst landslagsuppehåll. Det muttras ju och viskas dessutom om att allt inte är helt klockrent i Chelseas trupp och med managern Conte, så förhoppningsvis slipper vi i alla fall skåda en repris av förra säsongens pajaskonster på Stamford Bridge.

 

 

Mourinho och skatten

   

Inför dagens match höll Mourinho sin presskonferens i torsdags, detta p.g.a att han hade andra åtaganden i fredags. På förmiddagen befann han sig nämligen i Madrid för att reda ut några frågetecken kring skatten han betalat eller inte betalat under sin tid i Real Madrid.

På frågan om huruvida fallet är ett störande inslag sade United-bossen: "Nej. Det är bara en ändring av normal träningstid för jag vill vara här [på träningsanläggningen] och jag kan inte vara här på morgonen, så jag var tvungen att ändra träningstiden. Bara det. Det är det enda."

 

 

På plats i Spanien förklarade han sin närvaro där enligt följande:"Jag blev tillsagd att min skattesituation var fullständigt laglig. Några år senare blev jag tillsagd att en utredning inletts och de sade till mig att för att reglera min situation var jag tvungen att betala summan X. Jag svarade inte, jag argumenterade inte, jag har betalat och skrivit på för staten om att jag definitivt är i överensstämmelse och fallet är stängt. Det är därför jag är här, inget annat."

Men the Guardians Spanienkorrespondent, Sid Lowe, håller inte helt med portugisen:

José Mourinho är fortfarande under utredning för påstått skattefusk trots att han deklarerat att ärendet som inletts mot honom är avslutat efter att han sade att han accepterat argumenten som framfördes av Spaniens skatteförvaltning och betalat summan som krävdes för att de skulle lägga ner anklagelserna mot honom, som han hela tiden har förnekat.

Manchester United-managern lämnade domstolen i Pozuelo de Alarcón, väster om Madrid, och insisterade på att det enda problemet han hade med det korta domstolsframträdandet var att han tvingats ändra träningstiden. "Jag svarade inte, jag argumenterade inte, jag skrev på pappren," sade han till reportrarna. Han beskrev fallet som "definitivt avslutat" men det bekräftades inte av domstolen.

En talesman för domstolen sade till AFP att Mourinho fortfarande står under officiell utredning och tillade att portugisen hade besvarat frågor endast från sin jurist och inte fått några frågor från åklagarna under hans tid i domstolen.

Mourinho hade anklagats för skattefusk för €3,3m (34,5m kr) som relaterar till utbetalningar för imagerättigheter som han tog emot då han var manager för Real Madrid 2011 och 2012. Statens åklagare hade anklagat honom för att ha använt offshoreföretag på Irland, Brittiska Jungfruöarna och Nya Zeeland för att dölja sina inkomster.

Liknande anklagelser har riktats mot fotbollsspelare i Spanien, bland dem återfinns ett antal klienter till agenten Jorge Mendes, inklusive Fábio Coentrão, Pepe, Radamel Falcao, Ángel Di María och, mest noterbart, Cristiano Ronaldo. Men medan Ronaldo är övertygad om att bestrida anklagelserna om skattefusk på €14,7m (153,7m kr), valde Mourinho att betala. Han avslöjade inte summan.

I juni släppte Mendes företag, Gestifute, ett uttalande som insisterade på att Mourinho hade accepterat "regleringsförslaget från den spanska skattemyndigheten" gällande 2011 och 2012, och att han hade nått en överenskommelse för 2013. Men fallet hade inte avslutats och Mourinho kallades till en utredningsdomare klockan 10:00 i fredags. Han anlände till samma domstolsrum som Ronaldo kallades till i somras precis efter klockan 9:30. Han lämnade sedan byggnaden strax efter klockan 10:00 och insisterade då på att fallet var avslutat.

"Jag lämnade Spanien 2013 med informationen och övertygelsen om att min skattesituation var helt laglig," sade Mourinho. "Ett par år senare informerades jag om att en utredning hade inletts. De sade till mig att för att reglera min situation var jag tvungen att betala summan X. Jag svarade inte, jag argumenterade inte, jag betalade, jag skrev på pappren för staten som visar min konformitet och att allt definitivt är avslutat. Det är därför jag var här i fem minuter för att berätta för domaren exakt det jag berättar för er nu."

 

Alltid lika underhållande Arsenal

Arsenal lyfts ofta fram av "experterna" som ett lag som alltid underhåller med sin "fantastiska fotboll". Tveksamt om alla Arse-fans håller med om detta. I torsdags mötte den skrynklige schäferns gäng Röda Stjärnan hemma och den här supportern ansåg tydligen att sudoku-sidan i hans tidning var intressantare än det som hände ute på planen...

   

 

Red Issue saknas väldigt mycket av många Man United-fans och den f.d redaktören JP O'Neill diskuterar deras beslut att lägga ner, Glazer-familjen, the Class of '92 och FC United

   

Red Rebels beskriver storyn bakom F.C United.

 

 

 

 

AV: Samuel Luckhurst, Manchester Evening News, onsdag 11 oktober, 2017:

 

Om det finns en bild som kapslar in Ed Woodwards olyckliga start på sin tid som Manchester Uniteds exekutiva vice ordförande så finns den begravd på Red Issues Twitter-feed. Tre jurister beskrivna som "skojare" hade involverats i Ander Herrera-affären som kollapsade i den 11:e timmen på deadlinedagen 2013 och fanzinets Twitter-konto hade en "exklusiv bild" på skojaren. Bilden föreställde Woodward

https://twitter.com/RedIssue/status/374661646666321920.

 

Woodward har jobbat i United sedan 2005 och lär ha känt till det mest kärva och elakt sarkastiska fanzinet inte bara i Manchester utan i hela Storbritannien. Med sina Private Eye-inspirerade framsidor och en brännande satir var Red Issue ett motgift för United-supportrar och fotbollsföljare av en viss övertygelse. Deras första nummer, som släpptes i januari 1989, fanns under en kort tid till försäljning i klubbshoppen, detta tills Uniteds sekreterare Les Olive bläddrade igenom ett av dem.

 

Men Woodward gick faktiskt med på en intervju med fanzinets redaktör John Paul O'Neill under sitt första år som David Gills efterträdare. Han pratade med United We Stands Andy Mitten bara några månader in i sin nya roll men han stod aldrig fast vid sitt initiala löfte om att sitta ner med O'Neill.

 

Nästan fyra år senare fanns O'Neill på plats i publiken vid Champions League-finalen i Cardiff, och han minns hur han fick syn på Woodward, knackade honom på axeln och informerade honom om att han var den tidigare redaktören på det nu nedlagda fanzinet. Woodward kom med sina ursäkter för att avsluta konversationen men pratade sedan med honom igen lite senare, O'Neill förklarar.

 

"Han knackade mig på axeln och sade, 'Ok, vi kommer göra det,'" berättar O'Neill för the M.E.N "Och jag tänkte att det kunde bli en liten del av boken, allt om övertagningen och vart United är nu, och han tog min e-mejladress där och då, skickade mig ett e-mejl och sade 'Låt oss hitta ett datum.'

 

"Några dagar senare e-mejlade jag honom, han skickade det vidare och ungefär en vecka senare fick jag följande meddelande: 'Oh, han vill faktiskt inte göra någon intervju. Han vill bara snacka lite.' Så det är tre gånger nu som han inte har gjort det."

 

Boken O'Neill refererar till är hans berättelse om FC United of Manchesters födelse. Red Rebels: The Glazers and the FC Revolution berättar storyn bakom en klubb som föddes av Glazer-familjens aggressiva övertagning av United 2005 och som medgrundades av O'Neill. Mer än 12 år senare har F.C sin egen arena, med en kapacitet på 4,400, i Moston - Broadhurst Park - och det säger mycket om deras korta historia att Eric Cantonas stöd bara är en fotnot.

 

Klubben är både aktad och smädad och grundandet av F.C diskuteras under viktig scen i Ken Loachs film Looking for Eric från 2009 och när deras avancemang till den andra rundan av FA Cupen 2010 drog igång snacket om en osannolik bortamatch på Old Trafford, lovade managern Karl Marginson att bortasektionen skulle vara tom. Om en journalist vågade ta upp F.C med Sir Alex Ferguson hade hårtorken vridits upp till 11.

 

Cantona deklarerade t.o.m att han skulle vara beredd att spela för F.C medan Ole Gunnar Solskjaer gick ut offentligt med sitt motstånd mot Malcolm Glazer och hans familj genom att bli en gynnare för Shareholders United innan övertagningen. Men de tillhörde en minoritet.

 

"Det finns många f.d spelare som inte har några problem med att prata om det och ge ocensurerade åsikter om Glazer-familjen," säger O'Neill. "Men du får inga som pratar offentligt om det."

 

 

United-fans protesterar mot Glazer-familjen i oktober 2004.

 

Patrice Evra försvarade de vibrerande gröna och gula protesterna 2010 medan f.d K-Standern Gary Neville vägrade kommentera rörelsen. Paul Scholes frågade en fanzineförsäljare efter vinsten i januari 2010 mot Hull om återvändningen till Newton Heaths färger och erkände att det var "förmodligen bäst" om han gömde sin åsikt om det.

 

Dessa United-storspelare, tillsammans med Ryan Giggs, Nicky Butt och Phil Neville är nu delägare för Salford City. Sådde den växande F.C.-plantan fröna för Uniteds hemodlade kontingent att rebranda Salford?

 

 

Salford Citys ägare har haft mycket att säga om United.

 

"Jag vet inte," svarar O'Neill. "Jag tror inte det men det de försöker göra är mycket mer finansorienterat, de har en plan om att klättra uppåt i divisionerna men det skulle inte förvåna mig om de fick upp ögonen för det genom vad F.C har gjort och stödet den fotbollsnivån kan generera om de har rätt organisation runt det hela.

 

"Salford City har en helt annan inställning med pengarna som är involverade, de gör det på ett professionellt sätt, vilket är anledningen till att de nått framgångarna de har haft hittills. Supporterbasen finns inte där som den fanns för F.C men det växer och hur mycket det kommer växa på det som de redan har, det vet jag inte. Men är de framgångsrika kommer de få mer stöd."

 

Red Issue lade ner sin verksamhet för lite mer än två och ett halvt år sedan, detta då de lämnade scenen med en hyfsad nedskärning av Chris Smalling och Jonny Evans på framsidan av sista numret, medan baksidan pryddes av The Beatles' Sgt. Peppers's Lonely Hearts Club Band-omslaget, men ansiktena hade bytts ut mot deras fiender, som sträcker sig från Joe Royle till olika journalister.

 

Fanzinets anda lever fortfarande vidare genom deras konfrontativa Twitter-konto och det är många som fortfarande hoppas på att de ska återvända i tryck. Saknar O'Neill det?

 

"Jag hade just fått nog av att följa det till den graden som krävdes för att kunna vara involverade," slår han fast. "Att producera något som Red Issue som ska ut med ett nytt nummer med några veckors mellanrum, bara att hålla sig ajour med vad som pågick, för att kunna leverera kvaliteten på magasinet vi tyckte att vi hade för läsarna.

 

"Jag saknar att sätta ihop magasinet och upphetsningen runt det men jag saknar inte hela b*******t-sidan av det, så totalt sett så är beslutet fattat och vi har inte ångrat oss.

   

 

 

"Jag tycker inte det finns något med supportermakt, för majoriteten av folket som är en del av det, de har köpt det [den moderna fotbollen], folket som går nuförtiden, det är vad de vill ha, det är vad de betalar för.

 

"Uniteds supporterbas förändrades massivt mellan 2002, '03, '04 och '05 fram till 2011-12," betonar O'Neill. "Vi såg det mer än någon annan för vi stod på gatan från klockan 12 till tre varje matchdag när det var avspark klockan tre. Man såg folket som kom till Old Trafford under den tiden och det förändrades drastiskt.

 

"Titta på City med deras introducering av den där tunnelklubben, vilket nonsens, de gör det nu för att det finns en marknad för det, och det är samma sak med half-and-half-halsdukarna. Försäljarna började sälja dessa på Old Trafford 2011 för det skapades en marknad för det och för 15 år sedan hade du inte kommit undan med det för folk ville inte ha den sortens sak."

 

 

Red Rebels av John-Paul O’Neill finns ute till försäljning nu.

 

(Från vänster till höger) Manchester Uniteds exekutiva ordförande Ed Woodward, Arsenals vd Ivan Gazidis, Man United-delägarna Avi och Joel Glazer och Liverpools huvudägare John W Henry träffades nyligen och åt middag i New York.

 

 

 

AV: Chales Sale, Daily Mail, fredag 27 oktober, 2017:

 

 

Engelsk fotbolls traditionella tre stora klubbar - Arsenal, Manchester United och Liverpool - har fört diskussioner i New York, vilket ytterligare har undergrävt den kollektiva makten i högstaligan.

 

 

Förra veckan intogs den italienska restaurangen Locanda Verde i det trendiga Tribeca-distriktet av Arsenals vd Ivan Gazidis, Liverpools huvudägare John W Henry, Manchester Uniteds exekutiva vice ordförande Ed Woodward och bröderna och klubbägarna Avram och Joel Glazer.

 

 

Det osannolika matsällskapet gjorde ingen hemlighet av deras möte, detta då de valde en sådan populär restaurang att de kunde fotograferas av ett Arsenal-fan.

 

 

Det troliga samtalsämnet var distributionen av Premier Leagues tv-rättigheter utomlands och deras middag ägde rum endast sju dagar innan ett andra möte för klubbarna.

 

 

Det sköts senare upp för att de 20 klubbarna befinner sig i ett dödläge - uppdelade 11-9 emot förändringarna som the Big Six vill få igenom, då en 14-6 majoritet krävs.

 

 

Men en Big Three-förening i the Big Apple förändrar dynamiken då det var the Big Six som agiterade för en större andel av tv-pengarna.

 

 

Arsenal sade att Gazidis var i New York för att träffa ägaren Stan Kroenke och att det var en middag för att diskutera NFL-möten.

 

 

United sade att Woodward uppdaterades av the Glazers gällande samma NFL-diskussioner, medan Henry var där för de "gemensamma intressena" med Premier League.

 

 

Det finns inga indikationer gällande vem av multimiljonärerna som tog hand om vad som lär ha blivit en rejäl nota, då priset på vin gått upp till $960 (8,611 kr) för en flaska Brunello di Montalcino 2000.

 

 

Den lyxiga italienska restaurangen Locanda Verde ligger i stadens trendiga Tribeca-distrikt.

 

 

Det flotta matstället har en dyr meny där vinflaskor går upp till $960 (8,611 kr).

 

 

 

 

TYPISK TRERÄTTERS PÅ LOCANDA VERDE

Förrätt - fullkornschitarra med vårsvamp, svartpeppar, uovo - $25 (224 kr)

 

 

Huvudrätt - grillad lokal svärdfisk, caponata med aubergine, panelle, tomatvinägrett - $38 (341 kr)

 

 

Efterrätt - rostad aprikos Fantasia: pistaschgelato, vin santo crema, saltad kolasås - $16 (144 kr).

Huddersfield 2

Aaron Mooy 28

Laurent Depoitre 33

 

 

Manchester United 1

Marcus Rashford 78

   

Aaron Mooy firar efter att ha gett Huddersfield ledningen mot Manchester United. Fotograf: Conor Molloy/Action Plus via Getty Images

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, på the John Smith's Stadium, the Observer, söndag 22 oktober, 2017:

 

 

De gav allt för att hålla i ledningen. De var snabba på bollen, starka i närkamperna och helt övertygade om att inte låta matchen få någon dramatisk, sen twist. Och, till sist, kunde Huddersfield Town, ett lag vars ärorika framgångar alla tillhör en annan era, njuta av euforin från en vinst mot Manchester United, deras första sedan mars 1952, och det var ett av dessa glädjefyllda tillfällen när fotbollen påminner dig om sin förmåga att bjuda på en sällsynt sorts lycka.

 

 

Senast Huddersfield besegrade ett lag från Old Trafford, Manchester, hände bara några veckor efter att Elizabeth II utsågs till drottning, samma år som London täcktes av sin värsta smog och något smartskaft på the New Musical Express fick idén att trycka den första 40-topplistan någonsin. Huddersfield åkte ur den säsongen och United vann ligan, Sir Matt Busbys första titel, trots 3-2 förlusten på Leeds Road. Efter att ha sett den här matchen ska vi inte vara alltför säkra på att samma saker kommer ske igen, för någon av klubbarna.

 

 

José Mourinho framförde samma poäng när han lät förfärad över att något lag med titelambitioner kan vara så klent. Hans lag, sade han, förlorade för att den ena spelargruppen hade korrekt attityd, medan den andra inte hade det, och det var noterbart att han var noga med att inte göra en syndabock av Victor Lindelöf, efter en hemsk dag för klubbens sommarrekrytering, köpt för £31m (355,6m kr).

 

 

Poängen han framförde var att det var ett kollektivt misslyckande - "Jag minns inte ens en träningsmatch där vår attityd var så dålig," var en åsikt - och för ett lag med Uniteds målsättningar, medan Manchester City kraftfullt far fram i toppen av ligan, var det här ett katastrofalt resultat.

 

 

Skadan åsamkades under en femminutersperiod i den första halvleken när Aaron Mooy och Laurent Depoitre straffade ett fasansfullt försvarsspel. Marcus Rashfords nick, efter 78 minuter, gav en riktigt nervdallrande slutfas. Men t.o.m då fanns det bara sporadiska ögonblick när det kändes som att en kvittering skulle följa. Inget lag gjorde, brukade Sir Alex Ferguson säga, fler sena mål än hans. Dagens lag har inte det där än. Inte här i alla fall.

 

 

Men det mest häpnadsväckande var att United hade hållit sju nollor i deras åtta tidigare ligamatcher och anlände i West Yorkshire i vetskap om att om de kunde hålla en till så skulle det vara första gången ett lag i högstadivisionen hade inlett en säsong på det sättet.

 

 

Istället var det förmodligen ingen tillfällighet att de rasade samman helt där bak så fort Phil Jones klev av skadad och 10 minuter efter att Lindelöf hade kommit in hade de släppt in lika många ligamål som under de två föregående månaderna. Jones har sällan sett så viktig ut och här fanns bevisen på varför Mourinho har varit så motvillig till att använda Lindelöf under början av säsongen.

 

 

Phil Jones slår näven i backen i ren frustration efter att ha ådragit sig en skada som visade sig bli avgörande i matchen. Fotograf: Andrew Yates/Reuters.

 

 

Skadan på hans självförtroende kommer vara betydande men det här var även en traumatisk dag för Juan Mata, med tanke på att det var hans misstag som ledde till 1-0 målet. Fram till det målet kom hade David de Gea knappt hotats en gång men United var sårbara direkt när Mooy avväpnade Mata. Huddersfield hade plötsligt en tre-mot-två-kontring och när Mooy rullade ut bollen till vänster vände Tom Ince ut och in på Lindelöf. Inces skott kom tillbaka ut från De Gea och bollen hamnade inbjudande hos Mooy som kunde svepa in returen.

 

 

För Lindelöf blev matchen en svår prövning. Fem minuter senare drog Jonas Lössl iväg en lång inspark in på Uniteds planhalva och inhopparen ställdes inför vad som borde ha varit en rutinnick. Det var en blåsig eftermiddag, men det fanns inga riktiga förmildrande omständigheter till sättet på vilket han missbedömde bollbanan. Depoitre kunde knappt förstå sin tur, tog bollen runt De Gea och sköt in den i tom bur.

 

 

Den mest imponerande delen av Huddersfields insats var att de aldrig lät någon oro krypa in i deras spel. De vägrade att låta United få tid och under långa perioder var det helt otroligt hur bekväma de såg ut.

 

 

Rashfords mål, en nick vid bortre stolpen på Romelu Lukakus inlägg, ändrade på saker och ting och hemmalaget behövde även ta sig igenom fyra minuters övertid. Men i dessa ögonblick visade Huddersfields spelare en känsla av gemenskap som kommer bli helt avgörande under de kommande månaderna.

 

 

Mooy var matchens lirare men det fanns ett halvt dussin av hans lagkamrater, mest notabelt Ince och Christopher Schindler som inte var långt efter honom, samtidigt som det var svårt att komma på en enda spelare i rött som kunde bära Uniteds färger med någon slags stolthet. Rashford, en av de två inhopparna efter pausen, fick i åtminstone in något nytt, men det var i princip allt. Nemanja Matic gjorde sin överlägset sämsta match för United och Anthony Martial plockades, precis som Mata, av i pausen.

 

 

Martial var den enda spelaren på planen, förutom de två målvakterna, som ansåg att matchen krävde ett par handskar och han försvann ut ur matchen efter en tidig tête-à-tête med Tommy Smith, hemmalagets högerback. Smith var excellent och på något sätt berättade det den här matchens story.

• "Jag minns inte ens en träningsmatch där vår attityd var så dålig"

 

• Managern fördömde Ander Herrera för kommentarerna efter 2-1 förlusten

Mourinho ifrågasätter Manchester Uniteds attityd efter förlusten mot Huddersfield - video

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 22 oktober, 2017:

José Mourinho kritiserade sina Manchester United-spelare efter att ha sett dem åka på en chockartad 2-1 förlust borta mot Huddersfield Town och sade att han inte kunde minnas någon annan match sedan han kom till klubben där attityden i hans lag hade varit så dålig.

Uniteds första ligaförlust för säsongen - och deras första i Huddersfield sedan 1952 - lämnar dem fem poäng bakom Manchester City i toppen av Premier League och Mourinho var mer kritisk mot sina spelare än vad han varit någon annan gång sedan han tog över från Louis van Gaal.

"Jag minns inte ens en träningsmatch där vår attityd var så dålig," sade han. "När jag förlorar matcher, vill jag förlora för att motståndaren var bättre och hade mer kvalitet. Men när man förlorar p.g.a attityd, det är väldigt dåligt. Jag hörde Ander Herrera i hans [tv] intervju säga att attityden och viljan var dålig. Åh herregud, när en spelare säger det, eller en spelare känner det, jag tycker att de alla borde gå till presskonferensen och förklara varför - för jag kan inte förklara det. Det bekymrar mig för om det hände idag varför kan det inte hända imorgon?"

En dyster eftermiddag för United förvärrades av skadan i den första halvleken som tvingade Phil Jones att kliva av strax innan Aaron Mooy och Laurent Depoitre nätade med fem minuters mellanrum och gav Huddersfield en 2-0 ledning. Victor Lindelöf, Jones ersättare, hade en väldigt tuff match och får rejält ta på sig det andra målet, men Mourinhos ilska riktades mot hela laget under en dag där både Juan Mata och Anthony Martial byttes ut i halvtid.

"Misstagen - han [Lindelöf] på det andra målet och Mata på det första målet - är misstag som tillhör kontexten. Om man spelar en fantastisk match och förlorar på ett individuellt misstag, ja, då pekar man med fingret. Men det var inte fallet här. I den första halvleken väntade jag på det. Det var Mata och Victor men det kunde ha varit en annan spelare för attityden var riktigt dålig.

"Jag känner mig riktigt besviken och om jag var en Manchester United-supporter - inte en manager utan en traditionell supporter - skulle jag vara riktigt besviken. Man kan spela och förlora en fotbollsmatch för att motståndaren hade mer kvalitet än dig. Men man kan inte förlora för att motståndaren hade en bättre attityd än dig, så jag är väldigt besviken.

"De [Huddersfield] spelade som jag gillar. De spelade med allt de har, vilket jag tycker om, och som det måste vara. De spelade med allt: aggression, vilja, motivation, uppoffring. De spelade med allt och det gjorde inte vi. Så laget som förtjänade att vinna vann - så enkelt är det."

Marcus Rashfords reduceringsmål i den 78:e minuten skapade en spänd avslutning men Huddersfields manager, David Wagner, höll med Mourinho om att det var en välförtjänt seger och han beskrev den som "ett av de tre bästa ögonblicken jag har haft, personligen, som manager för den här klubben".

Wagner tillade: "Det här är ett väldigt stolt ögonblick. Vi vet alla hur enormt det är att vi har slagit Man United. Vi måste göra det fullständigt klart så att alla förstår vad som är extraordinärt och vad som är ordinärt. Idag var det extraordinärt. Jag bor i Huddersfield så jag vet hur enormt det här är för den här staden, supportrarna, ordföranden, ledningen. Det här är ett väldigt speciellt ögonblick.

Nemanja Vidic reflekterar över Sir Alex Ferguson, försvarsspelets konst, ryggont, brutna näsor - och den smutsigaste spelaren han mötte

   

Framgångsrik näsa: Vidic fruktade inte att få sin näsa bruten om han vann titlar och en Europacup med United.

MATTIA ZOPPELLARO

 

 

 

 

AV: Jonathan Northcroft, The Sunday Times, söndag 22 oktober, 2017:

 

 

"Howard Webb bröt min näsa," säger Nemanja Vidic och vi kommer till hur. Huvudsaken var hans attityd till skador. Faktum är att hans näsa slogs av fler gånger än han kommer ihåg - av armbågar, pannor, knän, huvuden; i 50-50-tacklingar och luftdueller. Det var inte så att han inte kände smärta. Det var så att han inte tyckte att smärta var viktigt.

 

 

"Stolthet," ler han, med sin typiska rackaruppsyn. "Man kan fixa sin näsa, men om du låter någon göra målet kan din stolthet inte fixas." Och sådan var mentaliteten hos en av de hårdaste fotbollsspelarna som spelat vårt spel. Det är som Vidic en gång sade: "Jag har inga muskler, men jag är stark på insidan."

 

 

Eller som han säger nu: "Om ni tittade noga på planen så hade ni sett att andra var större än mig, men jag förstod detta: att om jag skulle vinna en närkamp var jag tvungen att gå 150%: inte 80%, inte 90%, 150%. Det är mental styrka: 'Jag gillar inte att göra det, men jag måste göra det'."

 

 

Sedan pensioneringen i Inter Milan i januari 2016 har "Vida" spelat mycket golf, på de tajta, utmanade banorna nära hans hem i norra Italien, och har nu tre i handikapp, men han tar det lugnt med en annan passion, tennisen, och du kommer inte hitta honom på någon fotbollsplan för five-a-side-matcher. Det beror på att det är bättre att han håller på med sporter utan kroppskontakt eller sporter som inte är så fysiskt krävande, detta med tanke på ischiasproblemen som hämmat honom sedan han var 21.

 

 

Vad ska man då säga om hans fem Premier League-titlar, Europacupen och att han två gånger valdes in i the FIFPro World XI? "Well," avslöjar Vidic, "under de sista fyra eller fem åren av min karriär led jag mycket, jag tränade inte, jag spelade bara matcher."

 

 

I Champions League finalen 2008 "spelade jag skadad. Fergie sade, 'Är du redo att spela?' Jag sade, 'Mmm, jag känner lite...' Han sade, 'Du spelar.'

 

 

"'Ok. Jag är inte säker på om jag kan göra det...'"

 

 

"'Du spelar.'"

 

 

Sir Alex Ferguson har en enorm närvaro i vår konversation på St George's Park, sent på kvällen efter en dag med seminarier och träningspass på Vidics Pro Licence-kurs. Han studerar för FA delvis för att han vill bli tränare i England. Han har valt tränarbiten delvis p.g.a Ferguson. "Om du tittar på de flesta spelarna i Manchester United, så går de vidare och försöker bli managers," säger Vidic. "Sir Alex är en förebild man ser och säger, 'Wow, jag skulle vilja bli så'. Han gjorde sitt jobb så enkelt - och i sporten är 'enkelt' det svåraste sättet. I United såg jag fantastisk organisation, fantastisk miljö, ledarskap, alla saker som får dig att tänka, 'Kanske skulle jag kunna implementera det i min egen klubb'."

 

 

Inte alla managers inspirerar på det sättet - det finns inte många av Arsène Wengers f.d spelare som nu är managers. "Jag vet inte hur det är med Wenger," säger Vidic, "men Fergie, han älskade karaktärer. Han uppmuntrade spelare att bli ledare. På planen gav han ansvar. Han sade inte till spelarna, 'Gör alltid vad jag säger'. Han hjälpte dem att bli så bra de själva kunde. Och det är därför du lämnar Fergie och gillar tanken på att bli tränare, för man vill hjälpa spelare, en spelare, att bli den bästa möjliga 'honom'."

 

 

Principerna han hoppas följa är Fergusons. Han vill producera lag som dominerar matcher och gör många mål. Hans intentioner är "att alltid ha unga spelare i mitt omklädningsrum. Unga spelare hjälper till att ha glädje".

 

 

Kulturen Vidic mötte då han anlände från Spartak Moskva 2006 är hans mall. Träningspassen var korta, men så intensiva att han blev helt paff. "Och sedan insåg jag att i tillägg till det, så körde spelarna extra. Jag kom in i omklädningsrummet och ingen var där. Var är de? Andra dagen, tredje dagen, började jag jaga dem runt Carrington, kollade vad de gjorde. Så, en är på gymmet, en ute på planen, någon kör yoga," säger han och ler åt minnet.

 

 

Mental styrka kommer, såklart, vara fundamentalt för vad han letar efter i spelare. Darren Fletcher sade att han ångrade att i deras hänsynslöshet så stannade inte United-truppen, som han och Vidic var en del av, upp för att njuta mer av triumferna. "Jag gör det inte," säger Vidic, "för då hade vi inte vunnit det vi vann. Fergie sade en gång, 'Ha inget att ångra när du slutar. Gör det bästa du kan - nu'. Han hade helt rätt. Vi jobbade hårt. Vi var nöjda. Inget att ångra."

 

 

Som balans mot tuffheten har han en lekfull personlighet. Vidic gillar att skratta och interagera. Han gillar gruppdiskussionerna med de andra Pro Licence-studenterna och snacket från proffs som inte har spelat fotboll. Ambulanspersonal har just adresserat gruppen gällande beslutsfattande och han blev fascinerad.

 

 

Han har precis fyllt 36 och ser ut att fortfarande kunna spela - och nog skulle fotbollen må bra av att ha honom med i dessa tider av mediokert försvarsspel? Han håller med om att försvarsspelets konst verkar vara en utdöende art. "Spelet förändras," säger han. "[Tränarna] nu vill att försvararna ska göra både och. Att spela... ta ut bollen från backlinjen och vara en mittfältsspelare... och samtidigt vara en försvarare. Det är inte lätt att göra båda, för du måste skifta din mentalitet: 'Ok, nu driver jag med bollen, nu ska jag skapa någonting' till 'Ok, nu ska jag vara krigaren'."

 

 

Jamie Carragher pratar om att unga mittbackar inte älskar den defensiva delen tillräckligt mycket. "Jag håller med. Carragher gillade att försvara. Vi hade samma mentalitet. Under 90 minuter ville han inte att forwarden skulle ha bollen på sina fötter. Jag var likadan - när jag var fit! Efter det började jag springa bakåt. Ha ha ha.

 

 

"Men - och det här är hur jag ser fotbollen i allmänhet - det är därför du har försvarare, yttrar, ytterbackar, mittfältsspelare. På en plan finns det olika roller."

 

 

Och så vidare till Howard Webb. Vidic "spelade alltid på bollen, jag spelade aldrig på anfallaren, jag delade aldrig ut en dålig tackling i min karriär" - och hans röda kort var i allmänhet p.g.a ett andra gult kort. Han har fortfarande inte förlåtit ett av dessa, utdelat på Anfield 2008, när Webb ansåg att han hade armbågat Xabi Alonso.

 

 

"Det var ingen armbåge utan en hög hand," säger han, fortfarande indignerad. "Det är därför jag bröt näsan under de följande sju åren, för att han gav mig ett rött kort där. Efter det var jag tvungen att hoppa såhär [håller händer efter sidorna]. Så det var Howard Webb som bröt min näsa. Ha ha ha."

 

 

De bästa spelarna han mötte? Han börjar på Carrington, beskriver träningsmatcherna mot Cristiano Ronaldo, Wayne Rooney, Ryan Giggs och Louis Saha - som var otrolig på träningsplanen. För att inte nämna Paul Scholes. "Scholes kunde alltid få dig att se ut som en idiot. Han kunde göra det med passningen. Han slog passningen på ett sådant sätt att man trodde att man skulle ta bollen men den gick faktiskt precis över ditt huvud. Det var hans typ av humor."

 

 

I Premier League nämner han Sergio Aguero, Luis Suarez och Didier Drogba. "Aguero var bra på stanna-och-spring, aggressiv i boxen. Han är liten men han kan attackera inlägg, han kan sjunka djupt, han kan gå in bakom. Suarez kan gå rakt igenom dig med bollen. Och Drogba är lång, stark, låter dig aldrig slappna av."

 

 

Fernando Torres, Vidics antagna överman, "var en toppspelare, missförstå mig inte, han kunde göra ett mål från ingenstans men [till skillnad mot de andra] är han ingen som kommer köra över dig eller lura dig med bollen."

 

 

I Europa? Lionel Messi. "När man möter Messi spelar man inte mot honom, för han spelar alltid ifrån dig, han är på mittfältet och han är tålmodig, väntar på ögonblicket, väntar 20 minuter utan bollen och sedan springer han mot dig... en annan planet."

 

 

Vad han gillade med England var hur "anfallarna var ärliga" och endast en motståndare gjorde honom besviken. "Jag kände inte till många smutsiga spelare, kanske bara den här killen från Southampton, han spelade även för Liverpool." Rickie Lambert? "Ja, han."

 

 

Lambert lämnade Vidics ansikte som en röra av blod i hans sista match för United 2014. "Jag fick en armbåge av honom. Hur hanterade jag det? Man 'hanterar det' inte. Han blev väldigt liten för mig då. Jag är ledsen för honom faktiskt, i min karriär kan jag inte komma på någon annan spelare som ville skada mig."

 

 

På tal om att bli skadad, vad tycker han om Rio Ferdinand, hans gamla kompis, och att han har börjat med professionell boxning? "Jag skulle älska att se det," säger Vidic och spärrar upp ögonen. Ett stort leende börjar under den där ofta brutna näsan och sprider sig över hans ansikte.

 

 

"Jag skulle älska att se det faktiskt. Jag går på matchen. Och jag köper en biljett. Säg till Rio att jag inte ber om biljetter. Jag köper."

Behandlingen av Eni Aluko och offren för barnövergreppen har markerats av upprepade pajaskonster i ledningsrummet. När QC (Queen's Counsel: en högt rankad brittisk jurist) Clive Sheldon slutför sin utredning gällande det hela, kommer FA då att hålla tillbaka på saker och ting för att skydda sitt rykte?

   

Greg Clarke, FA:s ordförande, som just ha träffat underhusets utvalda kommitté för digitalisering, kultur, media och sport. Fotograf: Jordan Mansfield/Getty Images

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 22 oktober, 2017:

Under normala omständigheter hade det kanske varit en trevlig överraskning att någon på en hög position till sist hittat rösten för att framlägga möjligheten att Gordon Taylor, vd:n för the Professional Footballers' Association, har spenderat så lång tid med att bygga sitt elfenbenstorn att han låtit sin organisation göra sig skyldig till, under en alltför lång tid, att ha suddiga prioriteringar.

Det finns många v oss som har undrat samma sak, med tanke på att mannen i toppen, som enligt den allmänna meningen redan tjänar mer än någon annan förbundsboss på hela planeten, tydligen ansåg att han kunde få det betydligt bättre för några år sedan. Taylors lön gick upp från £1,3m (14,9m kr) till £3,4m (39,1m kr) - mer, för att uttrycka det på ett annat sätt, än vad Joachim Löw fick för att han vann VM - och om du vill ha ett exempel på hur skevt det hela är så kan du ta dig en funderare på Kick It Out's finansiella problem runt den tiden, då de opererade från ett kontor på fjärde våningen ovanför en pizzarestaurang i Clerkenwell och försökte överleva på mindre än £300,000 (3,45m kr) om året. The PFA:s bidrag, runt £95,000 (1,09m kr), var lika mycket som Taylor drog in till sig själv ungefär var 10:e dag.

Men det finns en tid och en plats för att välja dessa kamper och kanske kunde någon vänligt ha påpekat för Greg Clarke, ordföranden för the Football Association, att det kanske inte är det rätta ögonblicket under den parlamentariska utskällningen under vilken han refererade till, på ett Alan Partridge-sätt, "småsakerna med institutionell rasism" och gav ett distinkt intryck av att, precis som många andra framgångsrika män, vara fullständigt desperat inför att få dela med sig av receptet. En man som man skulle kunna säga har låtit alla misslyckanden sätta sig i sitt huvud.

"Låt mig vara ärlig gällande mina erfarenheter av the PFA," inledde Clarke, i ett av de mer klargörande utväxlingarna med den utvalda kommittén för digitalisering, kultur, media och sport. "Jag skulle vilja vara väldigt ärlig. Jag har ett fundamentalt problem med deras ledning - i toppen. Låt mig berätta varför."

Högsta betyg till hans uthållighet, också, när en parlamentsledamot, som kände doften av en avledningstaktik, försökte bryta av honom. "Kan jag bara få 30 sekunder, sir?" frågade Clarke. "Bara 30 sekunder." Och då körde han igång, berättade sin berättelse om när han träffade en av fotbollsspelarna som hade blivit sexuellt utnyttjad, han kom ihåg hur personen i fråga hade "gråtit som en bäbis" i hans sällskap och sedan, med en hårdare röst, gick han in på chocken och den häftiga reaktionen han kände när det kom fram att the PFA hade slutat betala den här killens rådgivning. "The PFA spenderar miljontals pund varje år på deras vd:s lön och vd:ns pensionsfond och de överger alkoholister, de överger besatta spelmissbrukare och de överger folk som honom."

Det var mäktiga grejor. Han var fullständigt övertygad om att få ut det och när han var klar - "Jag kommer aldrig att respektera deras ledning" - hade det inte varit någon överraskning om vi hade fått se honom drämma knytnäven i bordet för adderad effekt. Det var nära att han skrek. Och ingen bör vara förvånad, antar jag, över den här nivån av förakt med tanke på det där nästan osannolika 14 ord (på engelska, 16 på svenska) långa e-mejlet - "Jag har inte en aning om varför du sänder mig detta. Kanske kan du upplysa mig?" - när the PFA informerade honom om att två av hans exekutiva, Dan Ashworth och Rachel Brace, hade kokat ihop en "bluffutredning" för att stänga ner Eni Alukos klagomål gällande Mark Sampson.

Det var synd att Clarke inte avslutade det här lilla talet med att låta oss få veta vad som hände därefter om, vilket jag misstänker, personen han refererade till var Andy Woodward och ett möte i november förra året när en del av deras diskussion involverade det faktum att den f.d spelaren hade nått sin gräns gällande PFA-betald rådgivning.

Andy var den första att kliva fram, vilket ni kanske minns, den första att ge upp sin anonymitet och berätta sin story i tron att det fanns hundratals, t.o.m tusentals, andra som hade upplevt samma sorts hemskheter i barndomen. Utan honom hade det kanske inte funnits en enda fotbollsperson på Operation Hydrant-listan och definitivt inte de senaste sanslösa siffrorna på 784 offer, 285 misstänkta, 2,028 hänvisningar och 331 proffs- och amatörklubbar namngivna.

Andy har räddat liv och, förhoppningsvis, ändrat sporten och folk stannar honom fortfarande på gatan och tackar honom för hans mod (Barbara Knox, Rita i Coronation Street, tog honom i armen på Waitrose för ett tag sedan och sade "bra gjort"). Han har gjort mer bra än han förmodligen vet om.

Men det är inte det livet någon fotbollsspelare skulle ha velat få. Som pojke våldtogs Andy fler gånger än han möjligtvis kan komma ihåg, men det räknas i hundratal. Något sådant lämnar sina ärr: ångest, panikattacker, posttraumatisk stress. Det är en kamp ibland. Självklart är det så.

Vad som inte rapporterades till den utvalda kommittén var att Taylor, för att vara rättvis mot honom, erbjöd sig att betala för extra rådgivning ur egen ficka när han fick reda på det. Kanske visste inte Clarke, om vi utgår från att han pratade om samma sak, om den extra detaljen. Men det är ett farligt spel Clarke spelar om han verkligen vill att vi kliver bort från Sampson-debaclet, den smygande stanken av en mörkläggning och några av de sämsta exemplen på pajaskonster i ledningsrummet som jag kan minnas från någon FA-regim, för att analysera hur olika myndigheter har hanterat övergreppsskandalen.

Vi skulle, kanske, kunna starta med att påpeka att FA inte har erbjudit en penny för finansiering (förutom en donation till en välgörenhetsmatch i augusti) till the Offside Trust, organisationen som startades av, och för överlevande. Clarke har beskrivit vad som hänt som den största krisen han kan minnas inom sporten men han har aldrig pratat med folket som driver organisationen. Han har inte ens lämnat ett lycka till meddelande.

Istället påstod Clarke under onsdagens pinsamma uppträdande att han hade "jobbat 22 timmar om dygnet" för att göra fotbollen säker och försökte t.o.m att skylla på den arbetsbördan för att han var så kylig och avvisande i det där 14 ord långa e-mejlet till the PFA och, för att använda kommitténs ordförande Damian Collins ord, framstod som både en "drummel" och "passivt aggressiv".

Men då ska vi veta att Clarke säger många saker som får folk att ställa frågor. I hans intervju med the Daily Telegraph den 2 oktober påstod han sig ha pratat med "20 eller 30 [offer för övergrepp], vanligtvis i små grupper" och det har orsakat en del förvåning bland det lilla antalet överlevande som har varit beredda att identifierats.

Kanske såg du responsen, via Twitter, från Ian Ackley, en av de fyra personerna som har startat SAVE (Safeguarding and Victim Engagement), om att under de senaste 10 månaderna hade han träffat Clarke i totalt 15 minuter. "Som en överlevande kan jag inte säga att han ägnat mig särskilt mycket uppmärksamhet," skrev han. Clarkes pressmedhjälpare säger till mig att de minns det som att det var en och en halv timme och att många offer för övergreppen har gått direkt till honom.

Tyvärr för Clarke och hans kollegor måste de kanske bara förstå varför det är så lätt att vara cynisk i det rådande klimatet och varför, t. ex, några av offren som har identifierat sig själva och kampanjar för förändring finner det lite suspekt att mannen de ska vända sig till på FA faktiskt är en pressekreterare - någon vars jobb, till största delen, går ut på att förhindra dålig publicitet.

På samma sätt är det knappast förvånande att frågor ställs gällande FA:s motiv när vad som lätt skulle kunna beskrivas som något som gränsar till mutor - boende över natten på femstjärnigt hotell, en gratis box till Englands hemmamatcher o.s.v - har erbjudits till offren som har figurerat i tidningarna och kan ha en del besvärliga saker att säga om det styrande organets roll när det gäller alla misslyckanden och ignorerade varningar bakom scenerna.

Mer än något annat funderar jag på hur mycket man kan lita på FA när det gäller den oberoende utredningen som Clive Sheldon QC tror kommer vara slutförd till nästa påsk.

En av de mer avslöjande delarna i Sampson-affären var att Ashworth hade identifierat 16 personer som advokaten Katharine Newton skulle kunna tänkas vilja intervjua men han lyckades ändå, helt briljant, att inte inkludera spelaren, Drew Spence, som den första diskriminerande kommentaren riktades emot eller någon av de sex personerna som befann sig i samma rum när det hände.

Ashworth nominerade även sig själv för att lämna bevis å Sampsons vägnar till FA:s bedrövliga och mycket suspekta interna granskning, trots att han faktiskt övervakade den utredningen. Men FA plockade kunnigt bort Newtons kritik mot elitutvecklingsdirectorns uppträdande när de publicerade en redigerad sammanfattning och det blev min fruktan igen om, precis som förväntat, Sheldons utlåtande också reflekterade illa på folket som driver sporten.

Officiellt kallas det en oberoende rapport men så fort den kommer tillbaka till FA:s exekutiva kommer det vara deras egendom och deras beslut, fullständigt, vad de släpper och vad de håller tillbaka. Kommer de publicera den i sin helhet (åtminstone vad de kan utan att det påverkar något domstolsfall)? Eller kommer de, vilket jag misstänker, att hålla tillbaka bitar för att beskydda vad som återstår av FA:s rykte som de så kallade sportens väktare?

Ett av offren ställde den frågan till Sheldon när han intervjuades för utredningen i augusti och transkriberingen, sedd av den här skribenten, visar att inte ens QC:n är säker. "Jag förväntar mig absolut att de publicerar det," säger han. "Men jag kan inte garantera att de kommer göra det."

 

 

Kavajerna har sällskap när det gäller katastrofala blunders

Några avslutande punkter om den där förödmjukande sessionen för the Football Association i the Grimond Room i Portcullis House (med en nickning mot min kollega på pressbänken Paul Hayward, efter att han undrat om det korta namnet var the Grim Room).

 

1) Det är antagligen säkert att anta att det inte kommer komma någon ursäkt från David James efter att han bestämde sig för att Eni Aluko skulle ha skulden för allt detta och utsatte henne för ett helt oinformerat Twitter-utbrott för att sedan i hemlighet trycka på radera-knappen då han framstod som något av en dåre. Du minns kanske att James smeknamn som olycksbenägen målvakt brukade vara Calamity (katastrof) - och undrar varför han är så sugen på att fortsätta på den vägen.

 

2) Det var ett särskilt kusligt ögonblick när de fyra FA-exekutiva fick frågor om Lucy Wards sexdiskrimineringsfall i Leeds, blinkade korkat ("När var det?" frågade Greg Clarke) och erkände att de inte hade en aning om vad parlamentsledamoten pratade om. Ward, för att friska upp minnet, försökte i 18 månader att övertyga FA om att utreda och det styrande organet tillfrågades sju gånger innan de ynkligt informerade henne om att det inte fanns någonting de kunde göra. Naturligtvis väntar vi fortfarande på en förklaring till hur de missade en story som har attraherat väldigt mycket publicitet sedan tidigt 2016.

 

3) Annonseringen, två dagar innan hearingen, att Danielle Carter - en svart engelsk damlandslagsspelare - hade plockats in i FA-rådet var, antar jag, bara ännu ett exempel på vad Dan Ashworth, Tillfällighetsdirector, skulle beskriva som konstig och egendomlig timing.

 

4) Martin Glenn, vd:n, ville att alla skulle veta att FA:s medieavdelning hade hört av sig till the Guardian för att påpeka att han hade gjort fel - "inte ett paket av lögner, utan det var en utsmyckning" - under vår intervju den 21 september för the Observers systertidning då han förklarade, under ganska lång tid, hur han medvetet hade plockat in Katharine Newton, en svart kvinna, för att övervaka den oberoende utredningen p.g.a hennes kön och etnicitet. Glenn skyllde detta ganska märkliga misstag på att han var trött i slutet av en lång dag och kanske kände han sig utsliten på nytt när han sade det om sin pressavdelning. Ingen sådan konversation har någonsin ägt rum.

 

5) FA:s chef för damfotboll, baronessan Campbell - vars intervjuer under och efter den här processen har visat varför hon passar så bra i den här regimen - säger att intervjuerna för Mark Sampsons ersättare börjar i december och gissa vem man kommer lita på när det gäller att ta fram urvalslistan. Helt rätt: Dan Ashworth, mannen vars fingeravtryck finns över hela det här debaclet. Och det hela liksom bara fortsätter.

Huddersfield (b)

Då är det dags för vår tredje bortamatch i rad imorgon (lördag). Och vi kommer hinna med en till, Swansea borta i Ligacupen på onsdag, innan vi återvänder till Old Trafford för hemmamötet med Tottenham den 28:e oktober. Huddersfield ligger i det bland får så populära Yorkshire och de spelar sina hemmamatcher på John Smith's Stadium. Om du tycker dig känna igen John Smith's så beror det troligtvis på detta:

   

Det är mycket riktigt det bryggeriet som sponsrar arenanamnet. När jag tar mig en snabb titt på deras trupp är det bara ett namn jag känner igen, Paul Inces son, Tom. I övrigt noterar jag att de har en försvarare vid namn Schindler, om han är släkt med Oskar Schindler ska jag låta vara osagt, men känner mig ganska säker på att "sanningssägarna" i NMR lätt skulle kalla Oskar "folkförrädare" idag.

 

 

Huddersfield inledde säsongen väldigt piggt, men har sedan sjunkit ner till en 12:e plats. Jag utgår från att vi inte kommer äntra planen med några känslor av underskattning och hoppas att vi går ut och bjuder upp till en bra match. Själv kommer jag att se den i väldigt goda vänners lag, ackompanjerad av god mat och Guinness, kan inte tänka mig en mycket bättre lördag (förutsatt att United tar tre poäng)!

 

 

Liverpool (b)

Mycket har skrivits och sagts om förra lördagens drabbning i nordvästra England mellan Liverpool och Manchester United på Anfield. Det är alltid roligt att få se pisset koka på fradgatuggande scousers och som kokplatta för dessa nötter är Mourinho helt suverän. Har varit stor underhållning att läsa en del av vad dessa fotbollsexperter vräkt ur sig om oss.

 

 

Mourinho fick exakt vad han ville ha, det var inte vackert men det är vad hans lag alltid har gjort, det är kostnaden för att ha honom som United-manager, och det är så han vinner pokaler. Jag har tjatat om det så många gånger att jag tröttnat på mig själv när det gäller den romantiska bilden av United under Fergie. Vi kommer aldrig mer få uppleva en sådan framgångsperiod och en del av fotbollen som spelades under skotten var helt fantastisk. Han har gett oss minnen som inte många andra fotbollssupportrar ens kan jämföra med. Men att säga att Fergie alltid släppte ut United för att underhålla massorna och med inställningen "kan de göra 3 mål så kan vi göra 5", det är inte bara fel utan rent av korkat.

 

 

Två gånger blev jag något som kan beskrivas som exalterad under den här matchen. Det var vid De Geas sanslösa fotparad och när vi rullade upp scousernas backlinje efter noter och Lukaku avslutade. Tyvärr var avslutet för dåligt, men spelet var fint och ledde fram till en klar målchans. Ok, ska kanske räkna in en tredje händelse också, när Lukaku bjöd Gomez på en luftfärd vid sidlinjen och scouserna fullständigt exploderade bakom honom. I övrigt var matchen skit, delvis för sättet på vilket Mourinho ställde upp vårt lag, men det fanns andra faktorer också, som många gärna väljer att bortse ifrån.

 

 

Innan jag går vidare ska jag bara bjuda er på en uppiggande medieröst som går emot strömmen i den engelska pressen efter förra lördagens derby i nordväst, nämligen den gamle Sun-räven Neil Custis då han diskuterade matchen med en panel bestående av olika fotbollsjournalister i söndags:

 

 

"Han [Mourinho] fick till det helt klockrent med det han gjorde. Jag minns inte att det bara är att gå ut och hämta tre poäng på Anfield för vilket lag som helst, oavsett hur bra du är. Manchester Uniteds manager antas vara antifotboll, de har gjort fyra mål fyra gånger i deras sju tidigare matcher.

 

 

"Det var två chanser i den matchen, Liverpool hade en, Manchester United hade en, men det är José Mourinhos fel att det slutade 0-0. Mourinho bjöd in Jürgen Klopp att ta en risk igår, Jürgen Klopp tog inte risken. Han påstod att samtliga hans byten var positiva, det var spelare för spelare med samma positioner allihop, han tog ingen risk genom att ta av en mittfältare och ersätta honom med en forward, så han var lika oroad för Mourinho som Mourinho var oroad för Klopp, även om han hade mer offensiva intentioner.

 

 

"När man pratar om att parkera bussen, att parkera bussen för mig är desperat försvarsspel, det här var Manchester Uniteds sjunde match utan insläppt mål på åtta matcher, de var fullständigt bekväma i sitt försvarsspel igår.

 

 

"Där planen föll ihop, för mig, var att Lukaku inte kunde hålla i bollen och den kom tillbaka snabbt. Ja, han hade motspelare runt sig, men om han får tag bollen kan han leverera den till andra och de kan spela på kontringar. Lukaku var dålig igår, Mchitarjan försvann helt, det är inte Mourinhos fel. Att kalla det antifotboll (suckar och skakar på huvudet).

 

 

"Fergies sista sex besök på Anfield slutade med fyra förluster, en vinst, men ja, såklart, Man Uniteds traditioner, han spelade på rätt sätt. Det här är en bra poäng, han gjorde det klockrent, han stoppade Liverpool PÅ Anfield inför en passionerad publik, på samma dag som de öppnade läktaren för Kenny Dalglish och allt det där.

 

 

"Jag tycker han fick till det klockrent och jag tycker det är lätt att kritisera honom, men Jürgen Klopp tog inte heller några stora risker igår och han kan komma ut, han har fantastisk PR, och han kan komma ut efteråt som försvararen av allt som är fantastiskt i fotbollen och allt det, han har tagit en vinst på åtta matcher, titta på var de ligger, titta på var Manchester United ligger."

 

 

Med tanke på att det var en tidig avspark så inledde jag min matchuppladdning tidigt på mitt lokala vattenhål med en rejäl frukost:

   

Tradarmackor, varm O'boy med Minttu, yoghurt, juice och Guinness gör att man lätt står sig hela vägen fram till lunchen. Men jag höll på att få upp alla dessa delikatesser på tallriken igen när jag loggade in på Twitter innan avspark och såg detta:

   

Jag menar finns det inga som helst gränser för dagens moderna fotbollsfans längre? Trodde dessutom att den här sorten inte existerade bland scousernas horder, att det bara var sånt man såg hos United. Blev så upprörd att kalsongerna snurrade sig runt benen på mig och jag övervägde ett tag att raka av mig håret, sätta mig i en bil och ilsket spela in ett upprört och faktaresistent inlägg att dela på Facebook, men jag sansade mig snart. Mest förvånad att idioterna på bilden lyckades gå i rätt ordning, det måste ha tagit en bra stund att få ordning på!

 

 

Inte blev det bättre av dessa bilder:

   

 

   

Och det är med det i åtanke som jag kan leva med vissa matcher där portugisen gör som han gjorde i lördags. För under den galne holländaren och den paralyserade skotten var match, efter match, efter match, efter match en enda lång ångestdepression.

 

 

Intressant också att notera både svensk och engelsk medias massiva koncentration på att Sadio Mané saknades för scouserna, utan att nämna Pogbas eller Baillys frånvaro i United.

 

 

Men jag ska absolut inte ducka för våra egna problem här. Nej, jag tyckte inte vår insats var hedervärd eller så, men jag tror jag har förklarat min syn på saken ganska väl här ovanför. Men vi ska heller inte glömma att för många var medelmåttor i lördags. Ander Herrera körde sin vanliga springa-omkring-grej medan han försöker få det att se ut som om han gör något genom att verka upptagen, samtidigt som han inte gör ett skit. Han får ofta panik när han har bollen, har inte någon stor portion mod i sig och spelar väldigt, väldigt ofta en fotboll där säkerheten är viktigast.

 

 

Mourinho ska ha beröm för jobbet han har gjort med Phil Jones. Engelsmannen har blivit bättre under portugisens ledning, men han är fortfarande ingen mittback som jag känner mig stensäker med. Och vad fan gjorde han efter De Geas sanslösa räddning? Om Liverpool hade nätat på den returen (vilket de skulle ha gjort) skulle Jones ha fått en assist för det, det var Sunday League-försvarsspel. Han bara serverade läget på en nydiskad silverbricka till Salah (well, det var faktiskt Coutinho som den var på väg till, men turligt nog tog Salah den för honom). Och det där läget som Can sumpade, då lämnade Jones bara bollen att gå in bakom sig, något han ganska ofta gör sig skyldig till.

Sen tycker jag inte Liverpool var särskilt imponerande i lördags heller. När man läser kommentarer och annat verkar det som att matchen de har sett handlade om ett United som desperat kämpade mot flodvåg efter flodvåg av röda hemmaspelare, som liksom fullständigt spelade ut United utan att få in bollen i nät. Så var det definitivt inte och att lämna planen utan att ha släppt in något mål med Jones/Smalling/Darmian som tre fjärdedelar av backlinjen, det var en stor prestation i sig själv, av United.

Mourinho har gjort oss svåra att besegra och det är det som kommer räknas längre fram på säsongen. Liverpool har, trots att de då hade den egentliga Ballon d'Or-vinnaren de senaste åren, Sadio Mané, tillgänglig, redan tappat poäng mot sämre lag, medan vi har kört över dem.

 

 

Men det är ju onödigt att nämna, för det stör ju liksom den ack så viktiga bilden av mannen med sköldar i käften som fotbollens frälsare och Mourinho som spelets fiende nummer ett. Noterar också att tysken mjölkar hela situationen med sitt snack om att han aldrig skulle kunna ställa upp sitt lag som Mourinho, men i United *snyft*, där går det minsann! Vad han säger är att han bara kan vinna matcher när motståndarna spelar honom i händerna och han verkar tro att lag bara ska öppna upp sig och ge scouserna tid och ytor. Han börjar kännas som någon som bara har en plan och när det inte funkar blir det grinigt och jobbigt. Man kan ju bara ta en titt på vad han och Mourinho har vunnit. Men hej, han ger ju tidningarna köttben att smaska på, gillar att skoja och visar en sådan enorm passion på sidlinjen, så sluta gnäll för fan!

 

 

Mitt i alla expertutlåtanden om att "Mourinho parkerade bussen igen" och "skäms United, skäms Mourinho" (helt briljant) så har jag inte sett några ord om det faktum att Klopp spelade hela matchen med Henderson, Can och Wijnaldum som defensiva mittfältare, med intentionen att stoppa United. Med tanke på Uniteds påstådda passivitet borde man alltså ha kunnat ändra på det, men så blev det inte. Jag såg heller inte att de stötte fram sina ytterbackar för att försvåra för Valencia och Darmian. Med tanke på att scouserna körde över oss och i princip anföll med 10 man kändes det konstigt att Moreno och Gomez i princip aldrig lämnade sin egen planhalva. Martial hade två spelare på sina tår, Gomez praktiskt taget punktmarkerade honom och ur allt detta skapade de en riktigt bra chans, snacka om att det är en väloljad offensiv naturkraft han styr över, den gode Klopp!

 

 

Här kan ni läsa Danny Taylors matchrapport från Anfield:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/10/20/11486647-liverpool-lamnade-frustrerade-igen-av-david-de-gea-och-manchester-united/

 

 

Och samme Taylors kommentarer efter att managerna träffat media efter matchen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/10/20/11486645-jos-mourinho-forsvarar-manchester-uniteds-taktik-efter-dodlaget-pa-anfield/

 

 

 

Benfica (b)

Man kan nästan höra hur ABU-legionerna njuter när det "hackar" för United. Jag menar snacka om att det är kris i klubben! Inom loppet av fem dagar har vi spelat två matcher, först borta mot Liverpool och sedan borta mot Benfica och det har inbringat... fyra poäng - KRISEN ÄR TOTAL! Fattas bara att Lamotte känner sig manad att sätta sig i bilen och spela in ett upprört inlägg om detta också, så är hysterin fullständig sen.

 

 

Nu ska jag tråka ut er alla med lite enkel fakta (ser redan hur 3/4 av läsarna klickar sig vidare till något lättsammare):

 

 

Hittills har vi spelat 12 matcher den här säsongen, vi har vunnit 10, spelat två oavgjorda och förlorat 0. Vi har släppt in fyra och gjort 33. Vi ligger tvåa i ligan, 2 poäng efter skaparna av "drömfotbollen" och sju före både mästarna och de egentliga mästarna.

 

 

Statistiskt sett har vi inte haft en bättre start på ligaspelet, vi är i princip klara för åttondelsfinalerna i CL för första gången sedan Moyes dagar och har inlett vårt försvar av Ligacuppokalen med en vinst. Igen frågar jag vad som är fel? Om det inte är resultaten, då måste det vara fotbollen?

 

Så låt oss ta en titt på fotbollen vi spelar. Huvudsaken handlade om att ni ville bli underhållna och se oss göra mål, va? 33 mål på 12 matcher är 2,75 mål per match i alla turneringar. För argumentens skull är det 2,65 mål per match i ligan efter åtta matcher, eller enklare uttryckt: 21 gjorda.

 

 

Förra säsongen: 8 matcher, 13 mål (8 färre)

2015/2016: 8 matcher, 12 mål (9 färre)

2014/2015: 8 matcher, 15 mål (6 färre).

Så det är en markant förbättring mot de tre senaste åren. Ok, det säger inte så mycket?

 

 

Låt oss då titta på de tre senaste titelvinnande lagen, 2013, 2011 och 2009:

2013: 8 matcher, 21 mål (samma)

2011: 8 matcher, 18 mål (3 färre)

2009: 8 matcher, 12 mål (9 färre)

 

 

Så jämfört med samtliga säsonger förutom vid den senaste titelvinsten, där resultatet var samma, har vi gjort fler mål nu vid den här tidpunkten av säsongen. Vi har även släppt in betydligt färre mål. Det finns såklart ett argument för att de här tre titelvinsterna var Uniteds sämsta. Definitivt de två senaste, i alla fall. Så låt oss titta på tre av Uniteds bästa ligavinnande lag: 2008, 1999 och 1994:

 

 

2008: 7 mål (14 färre)

1999: 13 mål (8 färre)

1994: 15 mål (6 färre)

 

Så jämfört med samtliga har vi gjort fler (och släppt in färre). Nu är dagens trupp såklart inte i närheten av standarden som fanns i de sistnämnda trupperna och statistiken betyder inte att vi kommer vinna allt, men dra åt helvete, är det verkligen rätt tid att börja dra fram knivarna nu?

 

Samtidigt som jag manar till lite perspektiv och lugn (något som aldrig gått i hand i hand när det gäller bevakningen av United) så vet jag också att allt inte är en dans på rosor. Börjar exempelvis fundera lite på vad Henrich Mchitarjan går för egentligen. Så med tanke på att vi saknar tre mittfältare och vår bäste försvarare och att två spelare (Herrera och Mikhi-på-tomgång) spelar som rövhål, så tycker jag vi gjort ganska bra ifrån oss på sistone också.

 

 

Så förlåt mig ett ögonblick, men jag trodde faktiskt att vi just hade vunnit en match i Europacupen, att vi behöver en poäng på de tre återstående matcherna där för att avancera till slutspelet i vår och att vi ligger tvåa i ligan efter ett lag som för tillfället är i kanonform, samtidigt som vi inte alltid spelar spektakulärt bra och med några nyckelspelare på skadelistan. Det kan vara mitt vänstervridna sätt att se på världen, men för mig är det inte någon KRIS!