Efter deras Dunning-Kruger kabuki-föreställning framför den utvalda kommittén för kultur, media och sport håller FA:s höjdare nu huvudena lågt

Greg Clarke och Martin Glenn är fortfarande "hållbara" i FA. Fotograf: Nick Potts/PA

AV: Marina Hyde, the Guardians sportblogg, onsdag 25 oktober, 2017:

Försök att inte tillåta dig själv att bli uppmuntrad av det faktum att den f.d FA-styrelsemedlemmen Heather Rabbatts tycker att tekniske directorn Dan Ashworths jobb är "ohållbart". Jag föreställer mig att FA ser det som väldigt hållbart. Hållbart är ett av dessa ord som tekniskt existerar men för vilket det självklart borde finnas bättre och mer populära ersättningar. Vilket faktiskt gör det väldigt mycket till något som liknar Dan Ashworth.

Andra som är hållbara inkluderar för tillfället FA:s vd, Martin Glenn, och FA:s ordförande, Greg Clarke, vars uppvisning bredvid Ashcroft framför den utvalda kommittén för kultur, media och sport förra veckan rankades som en skräckshow t.o.m när man utgår från standarden för organisationens skamhall. Ett slags Dunning-Kruger kabuki-föreställning och tillställningen tjänade primärt som en påminnelse för det enorma antalet arbetstimmar som FA har lagt ner genom åren för att skydda sina mer värdelösa anställda från egenhändigt skapade kriser.

Sedan dess har FA:s styrelse naturligtvis gett sitt fulla stöd till Clarke, medan kampanjarbetaren för mångfald och f.d NBA-spelaren John Amaechi har påstått att Clarke privat informerat honom om att han inte tänkte bli minsta lilla radikal gällande homofobi. Eller som FA-bossen tydligen uttryckte det: "Jag tänker tamejfan inte bli sparkad p.g.a jämlikhet."

The Football Association befinner sig nu i det där väldigt familjära tillståndet för en organisation som har attraherat fler sensationellt inkompetenta representanter än ens de minst prestigefyllda utposterna av Brittiska Indien. Vilket är att säga, håll huvudet nere. Om du letade efter mottot som bäst skulle förklara FA:s inställning till vilket antal skitstormar som helst genom åren, skulle du till sist välja de latinska orden för "om vi ligger ner en stund är jag säker på att det här kommer försvinna".

Och oftast gör det det. Det ska erkännas att i måndags sade idrottsministern, Tracey Crouch, till the Telegraph att hon skulle fundera på att ta bort regeringens pengar till FA om de inte "får ordning på sig själva". Regeringen skulle kunna, sade hon ganska försiktigt, "sitta där och reflektera huruvida det skulle bli någon pengakonsekvens efter allt detta". Det skulle förhindra FA från att försöka få damernas EM-turnering 2021, framtida EM- och VM-turneringar, och Champions League-finaler. Kanske finns det bara en svag risk för den här nivån av bestraffning, Crouch sade nämligen samma sak förra året. Det är möjligt att det tjänar som en användbar del av politisk teater under en Brexit-era där regeringen desperat letar efter kostnadsfria flashiga gester för att distrahera från de riktiga nyheterna. Men det är nog mer som Clarke själv ska ha uttryckt det i hans konversation med Amaechi: "De kommer inte att göra en fucking sak... vi har all makt."

Så här befinner vi oss. Det är en sanslös satirisk kommentar om hela företaget att Ashworth nu leder sökandet efter managern för Englands damlandslag, som ska ersätta den vars disciplinprocess han misskötte, äventyrade och till sist använde för att felaktigt befria honom, bara för att gå vidare och "assistera" den efterföljande oberoende utredningen med sådana mästardrag som att ge advokaten namnen på 16 personer som kunde hjälpa henne, där ingen var det påstådda offret eller ens vittnen till incidenten det handlade om. Samma sak gäller det faktum att FA kan välja att släppa så lite (eller faktiskt ingenting) av det de kommer fram till i nästa oberoende rapport - den seniora juristen Clive Sheldons utredning gällande sexuella övergrepp mot barn inom fotbollen, som förväntas levereras i april nästa år.

Precis som Clarke observerade har de all makt. Hur mycket av pengarna från staten till spelet som spenderas på alla de här andra små spelen kan man bara gissa.

2017 års bästa (igen)

Enorma gratulationer till Cristiano Ronaldo för att han försvarade sin Årets spelare-titel vid Fifa:s The Best awards, arrangerat i London i måndags. Precis som många människor jobbar Real Madrid-forwarden i en industri utan regelbundna möjligheter att vinna eller förlora, eller en måttstock för att bestämma vem som kan vara bättre än någon annan i det som görs. Som sådant är Fifa:s The Best awards ett viktigt verktyg för att ta reda på och uppmärksamma att han är extremt bra på fotboll. Det är, om du vill, ett sätt att hålla räkningen.

Det enda jag har problem med är beskrivningen av den här prisutdelningen som "årlig". Jag är rädd att det inte stämmer. Jag minns väldigt tydligt Fifa:s senaste "The Best" awards som hölls tidigare under 2017, för endast nio månader sedan.

Cristiano Ronaldo med Zinedine Zidane och hans Best-pris. Fotograf: Ben Stansall/AFP/Getty Images

På många sätt är jag överraskad över att ha noterat detta. De flesta av dessa galor i den luddiga nyhetskalendern kan lätt dyka upp fler än en gång per år utan att väcka misstankar. Man skulle komma undan med att hålla modelejonens Met Ball en gång varannan månad, t. ex. Organisatörerna gör kanske redan det. Jag är så pass övertygad att jag vägrar kolla upp det att Celebrity Big Brother nu visas åtminstone tre gånger om året. Alla prisutdelningskvällar som beskrivs som "vår industris Oscars" kan man anta smygs in åtminstone två gånger om året - och i journalistikens fall verkar det vara fyra gånger under 12 månader som gäller.

Men vad betyder det i Fifa:s fall? Kanske ska vi anta att Fifa-presidenten, Gianni Infantino, formellt har avvikit från den gregorianska kalendern. Det finns, såklart, inget att skämmas för gällande det. Vid olika tidpunkter innan Columbus, i den mesoamerikanska historien körde mayaindianerna och aztekerna med 261-dagarskalendrar, medan en balinesisk kalender- Pawukon - fortfarande byter år efter 210 dagar, enligt den allmänna meningen baserat på cykeln för risodling.

Mr Infantinos tydliga och utstuderade ogillande för fotboll har länge visat en vilja att flytta bort spelet från tävlingsmatcher och istället rikta in dem mot uppvisningar där man klär sig i svart slips, turneringar med 48 lag och så vidare. Att The Best Awards arrangeras två gånger om året är förmodligen ytterligare bara ett steg på resan för hur han vill ta fotbollen, och vi måste tacka honom en gång till för hans nio månader långa visionsuppvisning.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   I torsdags säkrade United en plats i Europa League-finalen i Bilbao. Senare på kvällen sipprade det ut röd, vit och svart rök ur skorstenen på Sixtinska kapellet i Vatikanstaten. Det var dels för att fira Uniteds fina vinst mot Athletic Club, me...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, fredag 25 april, 2025       I am an FC fan I am Mancunian I know what I want and I know how to get it I wanna destroy … Glazer and Sky   (Till melodin från Sex Pistols...

Den senaste tiden har det varit alldeles för varmt och soligt för mitt gillande. Så här såg utsikten till vänster om min balkong ut den 5 april förra året:   Och när jag likt marskalk Georgij Konstantinovitj Zjukov blickade rakt fram mot horison...

OVÄNTAT BRA AV UNITED, SNÖFLINGORNA ARSENAL * JAG FÅR VERKLIGEN lov att säga att Man United överraskade mig riktigt positivt under de sista matcherna innan det här landslagsuppehållet. Visst, Real Sociedad var hundskit. Jag var helt säker på att vi...

  Efter en vecka med negativa nyheter, följda av negativa nyheter och följda av ännu mer negativa nyheter gällande United var det skönt att igår koppla av med mega-monster-fredagsmys framför senaste avsnittet av Bäst i Test. Med tanke på att Unit...