I Spanien gjorde portugisens Real Madrid fler mål än hans rivaler Barcelona två gånger men Manchester United-managerns försiktighet i stormatcherna kommer med ett pris medan City är bländande

   

"Det är inte det största logiksprånget att misstänka att Mourinhos taggiga humör kan ha något att göra med att de hamnat i Citys backspeglar." Fotograf: Oli Scarff/AFP/Getty Images

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 5 november, 2017:

 

 

Det kan kännas som ett hjärnans trick ibland när man tänker på att det fanns en tid när José Mourinho och Pep Guardiola var kamrater. Inte vänner, kanske, men definitivt allierade och så pass nära att Guardiola en gång räddade portugisen ur en knipa, innan Mourinho, som Real Madrid-manager, började referera till Barcelona endast som ellos (dem).

 

 

Det är en fantastisk story med tanke på vad vi vet nu. Barcelona mötte Athletic Bilbao på San Mamés och vid full tid verkade Luis Fernández, hemmalagets manager, redo att strypa den nyligen anställda tränaren bredvid Bobby Robson på den andra avbytarbänken. Mourinho hade gått för långt med sina förolämpningar och gester. Han var omringad av basker, med endast Luís Figo som stöttade honom, tills Guardiola, Barça-kaptenen, plötsligt dök upp i Fernández ansikte.

 

 

Guardiola använde inte fysisk kraft för en man med hans status hade andra medel att avgöra grälet med. Han använde helt enkelt bara kraften i sin personlighet - det faktum att han inte var vem som helst - och kraften i ögonkontakten, han stirrade med dolkar på Athletic-spelarna, utmanade de att inte lyda honom, innan han eskorterade Mourinho till säkerheten i omklädningsrummet. "Hans intervention uppnåddes med ren karisma," minns Paolo Condo, den italienska sportjournalisten, i The Duellists, hans bok om konflikten mellan de två männen. "Han lyfte inte ens en hand, han kom inte med några hot, använde bara tyngden i sitt eget ledarskap."

 

 

Condo var den internationella korrespondenten på Gazzetta dello Sport under många år och tog titeln på sin bok från filmen från 1977 med samma namn, Ridley Scotts debut som regissör, som handlar om två franska soldater, Armand d'Hubert och Gabriel Feraud, som hade ett trivialt gräl som eskalerade till ett livslångt agg. D'Hubert var, som Guardiola, kall, överlägsen och avskild. Feraud var envis, hetlevrad och extrem. "Pep anses vara en person med perfekt sportsmannaanda, den felfria och orädda riddaren som erbjuder sin hand till motståndaren innan och efter kampen," skriver författaren. "Samtidigt hänger sig Mou till fotbollens motsvarighet till den italienska ministern Rino Formicas definition av politik som 'blod och skit'."

 

 

Det är elegant uttryckt, men det kan tänkas att det finns några Manchester United-supportrar som går emot meningen som följer det uttalandet - "Det är vad fansen hungrar efter" - nu när Mourinho går igenom ännu en av dessa faser, som han gör i varje klubb, där han väljer strider som egentligen inte existerar, går in på presskonferenser med ett uttryck som påminner om en servitör som inte fått någon dricks och visar än en gång varför Barcelona avböjde honom till jobbet som deras manager för att, som deras f.d vicepresident, Ferran Soriano, nu i Manchester City, en gång skrev, han "genererar mediakonflikt nästan permanent".

 

 

Den senaste versionen av "Vad är det som stör José?" är verkligen inget nytt och även om det aldrig är enkelt att gissa vad han tänker så är det är inte det största logiksprånget att misstänka att Mourinhos taggiga humör kan ha något att göra med att de hamnat i Citys backspeglar och superlativen som sätts på laget som satts ihop av hans gamla motståndare.

 

 

Mourinho må ha ett superstort ego men människor med ett enormt självförtroende är inte immuna mot tillfällig osäkerhet. Eller, för den delen, avundsjuka. Och även om det här är tidigt på säsongen finns det inte mycket som stärker Roy Keanes påstående om att City fortfarande kan kollapsa för att "det ligger i klubbens DNA att klanta till det".

 

 

Det gamla City, kanske. Men Keane verkar prata om en tid när det var Kevin Horlock, inte Kevin De Bruyne, på mittfältet och Alan Ball brukade dyka upp på presskonferenserna med en burk cider i näven. Nuförtiden summeras förmodligen frasen "Typiskt City" bäst av det faktum att de har gjort 35 mål på deras 10 Premier League-matcher, samt dunkat in fyra mot Serie A-ledarna tidigare i veckan och de kan, girigt, komma att addera Alexis Sánchez till deras anfallslinje i januari. Förutom färgen på deras tröjor och den första bokstaven i deras postkod, känns det moderna City rejält avlägset från dagarna med Jamie Pollock, Bernard Manning, Kappa-tröjor och Kippax-melankolin.

 

 

José Mourinho och Pep Guardiola på sidlinjen under clásico-matchen på Camp Nou 2012. Real Madrid vann matchen med 2-1. Fotograf: Lluis Gene/AFP/Getty Images

 

 

Mourinhos ilska beror på att som han ser det så har hans lag fått oproportionerligt lite beröm. Hans kommentarer under de senaste dagarna har klargjort att han inte gillar att Tottenham Hotspur har blivit medias älsklingar. Han var desperat att porträttera Chelsea, en klubb där han nu inte har många vänner, som ett ultradefensivt lag efter att de sparkat honom, plockat in Antonio Conte och vunnit ligan, och det var en klassisk Mourinho-mening när han refererade till sättet på vilket Liverpool byggts upp till "världens sista underverk".

 

 

Den enda överraskningen är, kanske, att han inte har dragit in City i det och han har motstått alla de gamla drifterna att börja leka med Guardiolas hjärna. Hittills, i alla fall. Vi vet alla hur Mourinho är och om City fortsätter att glänsa så briljant kan det garanterat inte dröja länge innan biet inom honom börjar surra okontrollerat.

 

 

För att vara rättvis mot Mourinho har han en poäng när det gäller hans rykte om tråkig, anemisk fotboll och att det överdrivs på vissa håll. Folk verkar glömma att under ett dussin säsonger i Porto, Chelsea, Internazionale och Real Madrid slutade hans lag som de bästa målgörarna i deras ligor sju gånger. Eller att under tre år i Spanien ställdes han mot ett Barça-lag som hyllades som det vackrast konstruerade klubblaget någonsin - men två säsonger gjorde hans lag fler mål än dem. Madrid mäktade med 121 mål under en säsong, vilket är rekord för La Liga, och de gjorde fem eller fler mål vid 11 olika tillfällen i alla turneringar.

 

 

När det gäller tråkig fotboll på Old Trafford bör Mourinhos kritiker påminna sig själva om hur det såg ut under Louis van Gaal och skärselden det innebar att se det mest glädjelösa United-laget på många årtionden. Van Gaals lag mäktade med 144 skott på mål under hans sista år - i genomsnitt 3,8 per match. Mourinho hade nått den siffran under den första veckan av februari förra säsongen. Sanningen, oavsett hur man spinner den, är att Old Trafford, under hans skift, har blivit ett mycket bättre ställe att se fotboll på.

 

 

Tyvärr för Mourinho så kommer han aldrig att kunna skaka av sig tråkig-stämpeln när han, varje säsong, är så konservativ i bortamatcherna mot kategori A-motståndarna. Mourinho använde en gång Ángel Di María som en extra vänsterback för Madrid. Han ställde upp med ett sexmannaförsvar mot Chelsea förra säsongen - första gången det gjorts under någon United-manager - och ingen bör bli förvånad om han väljer mer av den varan på Stamford Bridge idag. Det här är matcherna med störst tv-publik, där åsikter formas och rykten skapas och faktum är att Mourinhos enda ligapoäng på hans 10 senaste bortamatcher mot topp sex-lag har kommit i 0-0-matcher. När det ändras kommer han kanske att få se folk vara snällare mot hans lag.

 

 

City har, å andra sidan, redan plockat isär mästarna och, i nuvarande form, är de på väg att avsluta säsongen med 133 gjorda mål. Ja, det skulle vara orealistiskt att tänka att de inte kommer sakta ner men, för att sätta dessa siffror i perspektiv, så är rekordet i Premier League 103 gjorda mål, satt av Carlo Ancelottis Chelsea 2010, och t.o.m under eran med 42 ligamatcher får vi gå tillbaka till 1963 för att hitta ett lag i högsta divisionen som senast gjorde 100 ligamål.

 

 

City har gjort fler mål på 10 matcher än de lyckades göra under hela säsongen 1995-96 och, nästan osannolikt, mer än halva antalet, 66, som Kevin Keegans Newcastle United-lag, laget som blev känt som Underhållarna, ackumulerade när de nästan vann titeln samma säsong. Arsenal gjorde 73 mål 2003-04, då de kallades de Oövervinnerliga, och Sir Alex Fergusons trippelvinnande Manchester United-lag gjorde 80 mål 1998-99. Det dröjde ända till den 29:e december, Arsenals 19:e match, innan Arsène Wengers historieskrivande lag hade gjort 35 mål, medan Guardiolas lag nådde den siffran förra lördagen, den 28:e oktober. För Fergusons mest firade lag skedde det den 19:e december, i deras 18:e match.

 

 

Det gör inte City immuna mot pressen som kommer när man leder från fronten och det skulle vara korkat att, såhär tidigt, anta att de bara kommer jogga hem med ligatiteln. Men det är en möjlighet och det borde verkligen inte komma som någon överraskning att Mourinho är så sur just nu.

 

 

Kline tryckte inte på rätt knappar i Fulham

Än en gång behåller the Championship sitt rykte som den knasigaste ligan inom fotbollen och en av mina favoritberättelser hittills från 2017 kommer från klubben där en f.d manager en gång försökte läka en spelares skada med en ostskiva.

 

 

Kanske minns du berättelsen från den här kolumnen från några år sedan om när Felix Magath skickade iväg Fulhams

materialförvaltare till mejeridisken på Tesco i New Malden, en kort bilresa på A3:an från klubbens träningsanläggning, för att sedan säga till Brede Hangeland att sätta sig längst ut på en massagebänk och spendera eftermiddagen i den positionen med osten försiktigt positionerad på stället där det smärtade.

 

 

Den senaste nyheten från Craven Cottage ger ännu en insikt i den professionella fotbollen under samma vecka som Craig Kline, amerikanen som togs till Fulham som director för statistisk rekrytering, informerades om att han inte längre var välkommen i klubben och svarade genom att ringa in polisen till träningsanläggningen.

 

 

Kline kunde vara en utmanande kollega och hade en originell PR-strategi när de första berättelserna om spända relationer med Slavisa Jokanovic, managern, började komma upp till ytan. Klines förslag var, är jag tillförlitligt informerad, att föreslå att han skulle klä ut sig till en sumobrottare och storma in på en av Jokanovics presskonferenser för att utmana honom på en kamp. Då skulle managern slita av sig sina kläder och visa att han också var klädd som en sumobrottare. De skulle sedan brottas några minuter inför journalisterna och, enligt logiken, skulle den här lilla sketchen komma ut på nätet och demonstrera att de faktiskt kom överens. Kanske inte helt förvånande så avböjde Jokanovic förslaget.

 

 

Kline anställdes som en kompis till Tony Khan, son till Fulhams ägare, Shahid Khan, men det är inte fullt ut en överraskning att det inte fungerade med tanke på att han inte hade någon tidigare erfarenhet av fotboll. Han hade sitt eget statistiska system för att diktera Fulhams transferpolicy och han gjorde stora ansträngningar för att hålla metodiken hemlig, men han var inte blyg när det gällde att berätta för den övriga personalen att han hade svaren.

 

 

Men oavsett vilket system han än använde, så var det inte felfritt. En av spelarna Jokanovic ville ha till starten på förra säsongen var en lovande ung anfallare från Chelseas reservlag, men den idén skrotades för att tydligen fanns det inte tillräckligt mycket data tillgängligt. Spelarens namn? Tammy Abraham, som nu gör mål för Swansea City i Premier League och har tagits ut i Englands landslagstrupp.

 

 

Fulhams manager Slavisa Jokanovic, t.v., imponerades inte av en bisarr PR-idé från klubbens director för statistisk rekrytering, Craig Kline. Fotograf: Garcia/BPI/Rex/Shutterstock

 

 

 

QPR-twittraren Fernandes

Den alltid underhållande Tony Fernandes har då han gjort reklam för sin bok precis erkänt i intervjuer att - låt oss uttrycka detta på det artiga viset - han ofta varit den sortens ordförande varje agent som vill tjäna snabba pengar gillar att ha på snabbval på sin mobiltelefon.

 

 

Han har åtminstone varit villig att erkänna det men jag kunde inte hjälpa att jag kände mig lite förfärad över responsen när mannen som driver QPR fick frågan om varför han håller kvar vid Twitter.

 

 

Ja, sade han, han var inte säker på att klubbens PR-avdelning gillade det. Men det var nästa mening, där han pratade om att det är ett modernt sätt att hitta spelare på, som hoppade ut från sidan, med tanke på att Fernandes verkade vara helt seriös. "Jag har fått några bra tips," förklarade han. "Vi har köpt spelare som folk har pekat ut."

 

 

Vad mig anbelangar så måste det vara första gången det händer i professionell fotboll. Och förhoppningsvis sista gången.

I ett fyra minuter långt uppträdande säger rapparen följande om presidenten: "Rasism är det enda han är känd för"

 

Eminem skäller ut Donald Trump i en freestyle rap-video

 

 

 

AV: Anna Livsey, the Guardian, onsdag 11 september, 2017:

 

 

Rapparen Eminem har gett ett ultimatum till sina fans - stötta antingen honom eller Donald Trump - i en glödhet rap uppvisad vid tisdagskvällens BET-prisutdelning.

 

 

I det fyra minuter långa freestyle-framträdandet, filmat i ett parkeringshus i Detroit med titeln The Storm, tar Eminem upp den US-amerikanska presidenten gällande hans uppträdande mot Nordkorea, hans stöd till vita supremacister och hans förkärlek till att twittra.

 

 

I framträdandet refererar han till USA:s president som "en kamikaze som förmodligen kommer orsaka atombombsförintelse". I en referens till den orange superhjälten the Thing från serietidningen the Fantastic Four, rappar han: “Racism’s the only thing he’s Fantastic Four / Cause that’s how he gets his fucking rocks off and he’s orange.”

 

 

Eminem, som har kritiserat Trump tidigare, gav sig även in i protestsagan runt nationalsången i NFL och gav sitt stöd till spelaren Colin Kaepernick, som var först ner på knä och som inspirerat till breda protester som även spritt sig utanför fotbollen och retat upp Trump.

 

 

Kaepernick var snabb att svara på framträdandet på Twitter.

   

 

 

 

Stan-rapparen och Oscar-vinnaren avslutade det hela med ett krav till sina fans på att välja sida: “Any fan of mine who’s a supporter of his, I’m drawing in the sand a line, you’re either for or against, and if you can’t decide who you like more and you’re split on who you should stand beside, I’ll do it for it for you with this. Fuck you.”

 

 

Ett antal berömda namn, inklusive basketspelaren LeBron James twittrade ut sitt stöd till Eminem.

 

   

 

   

 

 

 

 

 

 

Uppträdandet kommer då släppet av Eminems nästa album enligt rapporterna närmar sig, detta efter att hans producent Mr Porter förra veckan annonserade: "Vi är klara." Presidenten har ännu inte kommenterat det hela.

NEWCASTLE UNITED förväntas bekräfta övertagningen av klubben snart

   

Amanda Staveley och hennes företag har gått igenom Newcastles räkenskaper.

 

 

 

 

AV: Aaron Stokes, Daily Star, måndag 13 november, 2017:

 

 

Det har pratats en hel del om att Amanda Staveleys företag, PCP Capital Partners, ska köpa klubben i nordöstra England enda sedan finansiären sågs på St James' Park tidigare den här säsongen.

 

 

Investeringsföretaget gick in i en företagsbesiktningsprocess förra månaden och vill ha affären klar till jul, vilket överensstämmer med den nuvarande ägaren Mike Ashleys önskningar.

 

 

Och Starsport förstå nu att övertagningen kommer annonseras den här veckan.

 

 

Nyheten kommer välkomnas av Newcastle-fansen, som länge har längtat efter en ny ägare.

 

 

Staveley sägs vilja ha affären slutförd i december för att kunna ge Rafa Benitez chansen att planera en transferstrategi för den tidiga delen av 2018.

 

 

Förra månaden rapporterade Starsport att affärskvinnan hade träffat Newcastles chefer i London för att diskutera övertagandet och att Benitez kommer få närmare £100m (1,16 miljarder kr) att spendera när transferfönstret öppnar igen.

 

 

Klubben sägs prioritera behovet av en vänsterback, en mittfältare och en forward.

 

 

Mike Ashley vill ha affären klar till jul.

 

 

Försök att köpa Luke Shaw, Ross Barkley och f.d Magpies-anfallaren Andy Carroll var alla punkter som diskuterades på mötet.

 

 

Benitez har hållit tyst hela tiden när det gäller spekulationer om ett övertagande men han lär tveklöst vara uppspelt inför möjligheten att få en rejäl transferpåse.

 

 

Newcastle återvänder till spel när de tar sig an Manchester United efter landslagsuppehållet.

 

 

The Toon möter United på Old Trafford på lördag (18:30 svensk tid).

 

Amanda Staveley kan komma att ta kontrollen över Newcastle United. CREDIT: PA

 

 

 

AV: Jason Burt, fotbollens chefskorrespondent, Daily Telegraph, torsdag 19 oktober, 2017:

Amanda Staveley leder försöken att köpa Newcastle United och tänker inte agera som den som får igenom affären åt rika investerare i Mellanöstern.

Staveleys potentiella bud kommer genom företaget hon driver, PCP Capital Partners, och det sägs att en nondisclosure-överenskommelse har skrivits under då diskussionerna nu går in i nästa fas.

Finansiären kommer inleda en period av företagsbesiktning för att undersöka Newcastles räkenskaper innan hon börjar fundera på vilken summa hon ska erbjuda i ett formellt erbjudande - den beräknade värderingen sägs ligga på runt £300 miljoner (3,49 miljarder kr). Men det kan vara för lite för Newcastle-ägaren Mike Ashley - hos personer runt honom pratas det om en summa närmare £400m (4,65 miljarder kr) - men ytterligare diskussioner är inbokade.

Staveley hjälpte till att få igenom för shejk Mansour när han köpte Manchester City 2008, men när det gäller Newcastle verkar det som att hennes intentioner är att bli huvudpersonen i affären, genom PCP, där andra investerare stöttar hennes företag. Hon kontrollerar närmare £30 miljarder (349,4 miljarder kr) i investeringar men den exakta identiteten på hennes potentiella medhjälpare har ännu inte kommit fram. Men om det blir en affär verkar det som att hon kommer ta kontroll över Newcastle.

Staveley är inte den enda intresserade parten som skrivit på en ND-överenskommelse men hon har klivit fram som den som ligger bäst till efter att Ashley offentligt satt upp Newcastle till försäljning med ett uttalande släppt i måndags. Telegraph Sport rapporterade att Staveley, en väldigt ansedd affärskvinna, fortfarande är intresserad och överväger ett bud på £300m (3,49 miljarder kr) för klubben efter att tidigare ha försökt köpa Liverpool.

Staveley har länkar till norra England och föddes och växte upp i Yorkshire. Newcastle anses vara en klubb med fantastisk potential och en internationell profil. Om affären går igenom förväntas det komma rejäla investeringar för att stötta Newcastle-managern Rafael Benítez.

Staveley var på plats på läktaren vid 1-1 matchen mot Liverpool tidigare den här månaden då hon träffade managing directorn Lee Charnley. Ashleys närstående kollega Justin Barnes och PR-rådgivaren Keith Bishop. Efter det mötet har har mer konstruktiva diskussioner ägt rum.

Ashley vill försöka komma överens om en affär till jul, och innan januaris transferfönster öppnar, men det finns vissa bekymmer bland Newcastles supportrar om att han har kommit nära att sälja klubben utan att komma överens om någon affär.

Ashleys jurist Andrew Henderson släppte ett uttalande som sade: "Sedan i måndags har ett antal parter klivit fram som vi anser vara trovärdiga. Vi fortsätter även att hålla kontakten med ett antal parter som vi hade gått in i förhandlingar med innan måndagens annonsering." 

Staveley hjälpte shejk Mansour att köpa Manchester City och fotograferades på plats vid den oavgjorda matchen mot Liverpool

   

Amanda Staveley är på väg att ta över Newcastle United. (Bild: REX/Shutterstock)

 

 

 

AV: Chris Knight och Mick Gadd, Daily Mirror, torsdag 19 oktober, 2017:

Född och uppvuxen i Yorkshire har Amanda Staveley blivit favorit till att bli den nyaste ägaren i Premier League.

44-åringen som driver PCP Capital Partners äntrade en nonclosure-överenskommelse med Newcastle United i torsdags inför ett förväntat £300m (3,49 miljarder kr) bud på klubben.

Om Staveley slutför affären och tar över på St James' Park är det rättvist att säga att Storbritanniens "mest glamourösa finansiär", enligt This is Money, kommer bli något helt annat än Mike Ashleys tid i klubben.

Staveley var en gång i tiden romantiskt involverad med prins Andrew, hertig av York, innan hon träffade sin make Mehrdad Ghodoussi, som arbetade för hennes företag.

De gifte sig 2011 och de har ett barn, Alexander (Lexi), som föddes efter att Staveley fick åka in på förlossningen under ett affärsmöte. Hon delar numera upp sin tid mellan Dubai och deras ställe i Park Lane, London.

Staveley är charmig och mäktig, hennes företag rapporteras vara stöttat av £28 miljarder (326,1 miljarder kr) från Mellanöstern och Kina och hon har helt klart siktet inställt på att bli en stor spelare inom fotbollen.

Så vem är den här potentiella nästa fotbollens first lady?

 

Staveley såg Newcastles 1-1 match mot Liverpool, efter att tidigare ha försökt ta över de Röda. (Bild: PA).

 

Vad vet hon om fotboll och sport?

Från affärssidan vet hon väldigt mycket. Staveley är inte främmande för att göra affärer åt fotbollsklubbar.

Hon sågs på läktaren på St James' Park förra veckan innan Ashley formaliserade sin intention att sälja klubben, men Newcastle är inte det första laget på hennes radar.

Staveley och PCP hjälpte till med genomförandet av shejk Mansours övertagning av Manchester City från Thaksin Shinawatra 2009.

 

Staveley njuter av sin dag på läktaren på St James' Park. (Bild: Newcastle Chronicle)

 

 

Shejk Mansours köp av Man City hjälptes av Staveleys företag. (Bild: Getty)

Och förra året var företaget en del av ett uppdelat bud för att köpa in sig i Liverpool som avböjdes av Fenway Sports Group.

Hon pratade med Liverpool amerikanska ägare men lämnade förhandlingsbordet när de smällde på en prohibitiv prislapp på £1 miljard (11,6 miljarder kr) på klubben efter de förberedande utköpsdiskussionerna.

Staveley har även band till hästkapplöpning.

 

Staveleys PCP Capital Partners stöttas av £28 miljarder (326,1 miljarder kr) från Mellanöstern och Kina. (Bild: REX/Shutterstock)

 

Vad har hon för bakgrund?

Hon är dotter till Robert och Lynne Staveley och Amanda har behållit sin Yorkshire-accent från hennes uppväxt och modiga affärsaktioner verkar vara ett familjedrag.

Hennes pappa grundade tivolit Lightwater Valley 1969 medan hennes farfar, Ralph, var framgångsrik med sin vadslagningsverksamhet och, senare, med Doncasters hundkapplöpningsbana.

Staveley gick på Queen Margaret's skola i York där hon var en entusiastisk idrottsutövare, särskilt inom friidrott och som ryttare, men en trasig häl avslutade hennes idrottskarriär.

 

Staveley och hennes make Mehrdad Ghodoussi. (Bild: Getty Images Europe)

Efter att ha lämnat skolan vid 16 års ålder tog hon sina A-levels under ett enda år innan hon kom in på Cambridges St Catharine's college för att läsa moderna språk.

Men hon fullföljde aldrig sin examen där hon lämnade skolan efter att hennes farfar dog, hon sade att han hade lärt henne allt hon visste.

"Jag var väldigt ung. Min farfar dog och jag var i en väldigt olycklig period," sade hon.

Men istället för att flytta tillbaka till Yorkshire inledde hon sin resa mot att bli en multimiljonär.

 

Hur blev hon en sådan prominent spelare inom affärsvärlden?

Efter att ha struntat i sin examen tog Staveley ut ett lån på £180,000 (2,09m kr) för att öppna restaurangen Stocks mellan Cambridge och Newmarket.

Utan någon formell utbildning "levde och andades hon affärer och bankkontakter" då hon både studerade för hennes framtida roller i city-världen (Honken: Londons bankvärld) och arbetade som servitris.

 

Staveley (t.h.) med Amanda Wakeley och Nick Candy på the BFI and IWC Luminous Gala på The Guildhall den här månaden. (Bild: Getty Images Europe)

Det är här som det sägs att Staveley byggde upp sitt utbredda affärsnätverk i Mellanöstern, från hennes Newmarket-restaurang - där hon träffade regionens rika hästägare.

En av dessa sägs vara en stor investerare i hennes nästa projekt, Q.ton-konferenscentret vid Cambridge Science Park, innan hon utsågs till Årets affärskvinna 2000.

Men efter att ha sålt en andel på 49 procent av EuroTelecom, ett företag som floppade då Dotcom-boomen kollapsade, köpte hon tillbaka sin andel i Q.ton i en komplicerad affär som blev ett misslyckande för företaget.

Hon har kallat sig själv en "stöddig, arrogant jävel" då men det var en tuff läxa som hon lärde sig väldigt mycket av.

 

Staveley hamnade bland rubrikerna 2003 då hon dejtade prins Andrew. (Bild: Press Association)

 

 

Kommer hon att bli fotbollens first lady?

Staveley kommer definitivt att göra sällskap med några prominenta kvinnor i toppen av fotbollsträdet om hon tar över Newcastle.

 

 

I Southampton har Katharina Liebherr en andel på 20 procent tillsammans med Kinas Gao Jisheng, som har majoritetskontroll.

Karren Brady är kanske det kändaste ansiktet i de övre skikten hos Premier League-klubbarna. Baronessan Brady är vice ordförande i West Ham.

I Skottland räddades i princip Hearts av den nuvarande ägarinnan Ann Budge efter att ha hamnat i ekonomiskt kaos.

Efter deras Dunning-Kruger kabuki-föreställning framför den utvalda kommittén för kultur, media och sport håller FA:s höjdare nu huvudena lågt

   

Greg Clarke och Martin Glenn är fortfarande "hållbara" i FA. Fotograf: Nick Potts/PA

 

 

 

AV: Marina Hyde, the Guardians sportblogg, onsdag 25 oktober, 2017:

 

 

Försök att inte tillåta dig själv att bli uppmuntrad av det faktum att den f.d FA-styrelsemedlemmen Heather Rabbatts tycker att tekniske directorn Dan Ashworths jobb är "ohållbart". Jag föreställer mig att FA ser det som väldigt hållbart. Hållbart är ett av dessa ord som tekniskt existerar men för vilket det självklart borde finnas bättre och mer populära ersättningar. Vilket faktiskt gör det väldigt mycket till något som liknar Dan Ashworth.

 

 

Andra som är hållbara inkluderar för tillfället FA:s vd, Martin Glenn, och FA:s ordförande, Greg Clarke, vars uppvisning bredvid Ashcroft framför den utvalda kommittén för kultur, media och sport förra veckan rankades som en skräckshow t.o.m när man utgår från standarden för organisationens skamhall. Ett slags Dunning-Kruger kabuki-föreställning och tillställningen tjänade primärt som en påminnelse för det enorma antalet arbetstimmar som FA har lagt ner genom åren för att skydda sina mer värdelösa anställda från egenhändigt skapade kriser.

 

 

Sedan dess har FA:s styrelse naturligtvis gett sitt fulla stöd till Clarke, medan kampanjarbetaren för mångfald och f.d NBA-spelaren John Amaechi har påstått att Clarke privat informerat honom om att han inte tänkte bli minsta lilla radikal gällande homofobi. Eller som FA-bossen tydligen uttryckte det: "Jag tänker tamejfan inte bli sparkad p.g.a jämlikhet."

 

 

The Football Association befinner sig nu i det där väldigt familjära tillståndet för en organisation som har attraherat fler sensationellt inkompetenta representanter än ens de minst prestigefyllda utposterna av Brittiska Indien. Vilket är att säga, håll huvudet nere. Om du letade efter mottot som bäst skulle förklara FA:s inställning till vilket antal skitstormar som helst genom åren, skulle du till sist välja de latinska orden för "om vi ligger ner en stund är jag säker på att det här kommer försvinna".

 

 

Och oftast gör det det. Det ska erkännas att i måndags sade idrottsministern, Tracey Crouch, till the Telegraph att hon skulle fundera på att ta bort regeringens pengar till FA om de inte "får ordning på sig själva". Regeringen skulle kunna, sade hon ganska försiktigt, "sitta där och reflektera huruvida det skulle bli någon pengakonsekvens efter allt detta". Det skulle förhindra FA från att försöka få damernas EM-turnering 2021, framtida EM- och VM-turneringar, och Champions League-finaler. Kanske finns det bara en svag risk för den här nivån av bestraffning, Crouch sade nämligen samma sak förra året. Det är möjligt att det tjänar som en användbar del av politisk teater under en Brexit-era där regeringen desperat letar efter kostnadsfria flashiga gester för att distrahera från de riktiga nyheterna. Men det är nog mer som Clarke själv ska ha uttryckt det i hans konversation med Amaechi: "De kommer inte att göra en fucking sak... vi har all makt."

 

 

Så här befinner vi oss. Det är en sanslös satirisk kommentar om hela företaget att Ashworth nu leder sökandet efter managern för Englands damlandslag, som ska ersätta den vars disciplinprocess han misskötte, äventyrade och till sist använde för att felaktigt befria honom, bara för att gå vidare och "assistera" den efterföljande oberoende utredningen med sådana mästardrag som att ge advokaten namnen på 16 personer som kunde hjälpa henne, där ingen var det påstådda offret eller ens vittnen till incidenten det handlade om. Samma sak gäller det faktum att FA kan välja att släppa så lite (eller faktiskt ingenting) av det de kommer fram till i nästa oberoende rapport - den seniora juristen Clive Sheldons utredning gällande sexuella övergrepp mot barn inom fotbollen, som förväntas levereras i april nästa år.

 

 

Precis som Clarke observerade har de all makt. Hur mycket av pengarna från staten till spelet som spenderas på alla de här andra små spelen kan man bara gissa.

 

 

2017 års bästa (igen)

Enorma gratulationer till Cristiano Ronaldo för att han försvarade sin Årets spelare-titel vid Fifa:s The Best awards, arrangerat i London i måndags. Precis som många människor jobbar Real Madrid-forwarden i en industri utan regelbundna möjligheter att vinna eller förlora, eller en måttstock för att bestämma vem som kan vara bättre än någon annan i det som görs. Som sådant är Fifa:s The Best awards ett viktigt verktyg för att ta reda på och uppmärksamma att han är extremt bra på fotboll. Det är, om du vill, ett sätt att hålla räkningen.

 

 

Det enda jag har problem med är beskrivningen av den här prisutdelningen som "årlig". Jag är rädd att det inte stämmer. Jag minns väldigt tydligt Fifa:s senaste "The Best" awards som hölls tidigare under 2017, för endast nio månader sedan.

 

 

Cristiano Ronaldo med Zinedine Zidane och hans Best-pris. Fotograf: Ben Stansall/AFP/Getty Images

 

 

På många sätt är jag överraskad över att ha noterat detta. De flesta av dessa galor i den luddiga nyhetskalendern kan lätt dyka upp fler än en gång per år utan att väcka misstankar. Man skulle komma undan med att hålla modelejonens Met Ball en gång varannan månad, t. ex. Organisatörerna gör kanske redan det. Jag är så pass övertygad att jag vägrar kolla upp det att Celebrity Big Brother nu visas åtminstone tre gånger om året. Alla prisutdelningskvällar som beskrivs som "vår industris Oscars" kan man anta smygs in åtminstone två gånger om året - och i journalistikens fall verkar det vara fyra gånger under 12 månader som gäller.

 

 

Men vad betyder det i Fifa:s fall? Kanske ska vi anta att Fifa-presidenten, Gianni Infantino, formellt har avvikit från den gregorianska kalendern. Det finns, såklart, inget att skämmas för gällande det. Vid olika tidpunkter innan Columbus, i den mesoamerikanska historien körde mayaindianerna och aztekerna med 261-dagarskalendrar, medan en balinesisk kalender- Pawukon - fortfarande byter år efter 210 dagar, enligt den allmänna meningen baserat på cykeln för risodling.

 

 

Mr Infantinos tydliga och utstuderade ogillande för fotboll har länge visat en vilja att flytta bort spelet från tävlingsmatcher och istället rikta in dem mot uppvisningar där man klär sig i svart slips, turneringar med 48 lag och så vidare. Att The Best Awards arrangeras två gånger om året är förmodligen ytterligare bara ett steg på resan för hur han vill ta fotbollen, och vi måste tacka honom en gång till för hans nio månader långa visionsuppvisning.

 

Ett porträtt av McClean taget av David Maher. Foto: Sportsfile

 

 

 

AV: Daniel McDonnell, The Irish Independent, lördag 11 november, 2017:

Det här är Creggan. Det är lunchtid en fredag och Tony O'Doherty springer fram och tillbaka på sitt vanliga ställe utanför the Corned Beef Tin, områdets kommuncenter på Central Drive.

70-åringen är iklädd sin Derry City-jacka för han kommer senare att hoppa in som chefsmatchvärd vid säsongens sista hemmamatch för en klubb han tjänat både som spelare och manager.

I Creggan har han samma närvaro som en manager på sidlinjen, har koll på allt som pågår framför honom. Han vinkar, ropar till någon eller gestikulerar, någon form av interaktion med alla som passerar förbi. Tutandet från en mjölkbil fångar hans uppmärksamhet.

"Allt bra Charlie," ropar O'Doherty. Föraren, Charlie Ferry, var hans lagkamrat det i FAI Cup-vinnande laget från 1974, Finn Harps.

De kan sin fotboll här.

På andra sidan gatan från där O'Doherty står finns en väggmålning föreställande en yngre honom, en dekorerad spelare både i the Irish League och League of Ireland och med två landskamper för Nordirland.

 

James McClean på träning på Parken i Köpenhamn där en tricolor hänger ner från läktaren. Foto: Sportsfile

Han var en av de utvalda när konstnärer fick uppdraget att producera porträtt av idrottsstjärnor för att täcka över de grafittitäckta väggarna mellan affärernas framsidor. Temat var lokala hjältar.

Till höger om bilden av O'Doherty finns en skiss av den olympiska boxaren Charlie Nash.

Till vänster ser man en konstnärs tolkning av Creggans mest berömda idrottsson, med en flamfärgad kontur som lyfter fram hans distinkta drag. Det är en stolt irländare med en 11.a på bröstet och ett ansikte som verkar vråla mitt i ett firande. Man känner omedelbart igen James McClean.

På den här platsen finns det konstanta påminnelser om att han är en av deras egna. Sanningen är den att det bara tar några sekunder.

 

James McClean i närkamp med Seamus Coleman under matchen mot Everton i november 2012 på Goodison Park, matchen då Sunderland-yttern bestämde sig för att inte bära vallmoblomman. Foto: Getty

"Titta," vrålar O'Doherty, "där är James mamma."

Han pekar på ett par som kommer ut från en affär och hoppar in i en bil. O'Doherty vinkar in bilen och introducerar McCleans föräldrar, Patrick (Waxsy) och Shauna, för främlingen från Dublin.

Han frågar om de skulle vara ok med att snacka med en journalist som vill veta mer om deras sons bakgrund. Waxsy pausar lite. "Aye," säger han barskt. "Ta upp honom till huset."

Det visar sig att O'Doherty, en mentor för den unga fotbollsspelaren då han tog sig fram genom ungdomslagen, är en man som bokstavligen kan öppna dörrar.

Under den korta promenaden till Creggan Heights bjuder han på en kort historielektion. Den första delen kan man se längs med vägen. Precis runt hörnet från väggmålningarna och förbi en biltvätt finns det en gigantisk utställning med en historia av svartvita fotografier från den Blodiga söndagen.

 

James McClean firar sitt mål mot Wales i Cardiff. Foto: Sportsfile

I kronologisk ordning presenterar det händelserna under den ödesdigra januaridagen 1972. Den sista bilden visar en rad med kistor uppställda vid intilliggande St Mary's kyrka.

"Marschen började precis där borta," säger han och pekar mot idrottskomplexet the Bishop's Field bredvid the Corned Beef Tin - ett center som fått sitt namn av att den gamla byggnaden på samma plats såg otroligt mycket ut som en Fray Bentos-burk.

Skoldagen är på väg att ta slut och minnesplatsen betyder att barnen från the Holy Child-skolan som springer ut på Central Drive alltid kommer vara medvetna om områdets historia. Deras nutid formas av det förflutna. McClean är deras idol.

Utanför det här området kan han beskrivas med mindre smickrande ord. Aggressiviteten när han är på planen och tacklingarna, tweetsen och kanske t.o.m hans tatueringar används för att odla en image. Och i november, månaden när det är tomt på hans tröja där alla andra professionella fotbollsspelare i England bär en vallmoblomma, kan den imagen spinnas till en karikatyr. Det finns folk som ser vad de vill se.

 

Erin McClean, James McCleans fru. Foto: Sportsfile

 

Men för att förstå James McClean måste man förstå Creggan. Det är den enda möjliga startpunkten för hans historia.

 

"På ena sidan hade vi armén som gav oss lite skit. På andra sidan lämnade IRA i princip oss i fred för trots att de inte var politiska då, så insåg de nyttan i vad vi gjorde."

 

Platsen

 

James McClean var på väg att lämna sitt älskade Derry City för Lincoln. Foto: Sportsfile

Det är passande att Tony O'Doherty föddes 1947, samma år som de första husen byggdes i Creggans bostadsområde, för han har levt genom varje bit av dess historia sedan han flyttade dit som barn.

Det nya området var den lokala ledningens respons på trångboddheten i the Bogside. Det fanns ett pressande behov för boende åt katolska familjer och den geografiska platsen - uppför en brant kulle nära gränsen till Co Donegal - tillät den unionistiska majoriteten att hantera valfrågan och behålla sitt inflytande.

Då O'Doherty hade blivit vuxen växte invånarantalet snabbt, och det gjorde även besvikelsen. Hans fotbollskarriär gick bra och 1970 spelade han på Wembley för ett nordirländskt landslag som även inkluderade George Best i matchen där Bobby Charlton spelade sin 100:e landskamp för England. Men då Konflikten accelererade och tog sitt grepp tappade han aptiten för fotbollen. "Jag kunde inte se poängen med det," suckar han. "Jag spelade för Coleraine, en underbar klubb, men när jag gick hem gick jag förbi barrikader och brinnande byggnader och folk jag kände sårades och dödades t.o.m

"Jag vill inte använda ordet ghetto, men folk gick inte utanför området för det var farligt. Armén var här. Så en grupp av oss bestämde oss för att titta på vad vi kunde göra för folket inne i området. Jag tyckte jag gjorde mer nytta här så jag tog ett sabbatsår."

Det var början på Creggans fotbollsförbund. Gruppen som grundade det höll sitt första möte i ett nedlagt tvätteri och bestod av två andra män som också jobbar som publikvärdar på Derry Citys matcher, Charlie Tierney och Gerry Duddy. Den sistnämndas tonårsbror Jackie sköts ihjäl på den Blodiga söndagen. Sex offer kom från Creggan, inklusive Charlie Nashs syskon William - Charlie gick vidare och boxades för Irland i München senare det året. Under svåra omständigheter försökte Creggans fotbollsförbund att skänka hopp. The Bishop's Field blev deras spelplats.

"Vi brukade ha fotboll på morgonen, vid lunch och på kvällen, särskilt på sommaren, vi hade alla ligor för alla åldrar," säger O'Doherty. Jag har aldrig känt mig så levande. Att säga att jag engagerade mig i det får det att låta som en uppoffring när sanningen är den att jag älskade det. Bara den rena energin i att vara involverad med fantastiska människor. Gradvis utvecklades det till en välfärdsförening. Hjälp med det, hjälp med det. Vi visade filmer på söndagskvällarna med en 8 mm projektor. Det var inte samhällsarbete, det var bara livet.

"På ena sidan hade vi armén som gav oss lite skit. På andra sidan lämnade IRA i princip oss i fred för trots att de inte var politiska då, så insåg de nyttan i vad vi gjorde. Martin McGuinness var en kompis till mig, vi gick i samma skola och vi förblev vänner tills han dog. Vi hade aldrig några problem. Folk såg det för vad det var - det var något bra."

Pratet spred sig och den välkända engelska reportern Peter Taylor kom till Creggan för att göra en dokumentär som aldrig visades. O'Doherty fick höra att den brittiska regeringen hade blockerat den för att den porträtterade samhället i ett sympatiskt sken. De hade makten att slänga på ett Defensive Advisory Notice (D-Notice) på allt material som relaterade till Konflikten. Veckan efter kom brittiska arméns pansarjeepar förbi och körde runt på fältet och förstörde gräset. O'Doherty och hans kamrater härdade ut för att försöka erbjuda positivitet för ett samhälle som behövde det.

McClean föddes 1989.

Ett år senare tog Charlie O'Donnell över som rektor på the Holy Child-skolan. Utsikterna var dystra.

"Vi hade 96 procent av barnen på gratis skolmat," förklarar han. "Och arbetslösheten var förmodligen 85 procent till 86 procent, högst på hela Nordirland. Det fanns inga jobb och sedan frågade de varför folk började använda alkohol och droger och sådana saker och svaret är helt enkelt att de inte hade någonting att gå upp till.

"T.o.m. nu, trots att det har förbättrats rejält, så är problemen vi möter här bristen på jobb. Det investeras väldigt lite i Derry. Vi väntar fortfarande på den goda vägen från Dublin till Derry, från Belfast till Derry."

Nuförtiden är O'Donnell ordförande för ett program för en hälsosam livsstil som ser efter invånare i alla åldrar. Högkvarteret ligger precis nerför vägen från the Corned Beef Tin som officiellt är hem för the Creggan Neighbourhood Partnership - en registrerad välgörenhetsorganisation som helt resonabelt kan kallas en utveckling av Creggans fotbollsförbunds arbete.

Uppdraget är brett och sträcker sig från att hjälpa till med välfärdskrav och driva program för att få folk tillbaka i arbete. De organiserar även städningen av området och tar hand om grafittin. The Heal to Hurt-organisationen stöttar de som kämpar mot beroende.

På kvällstid finns det en barnklubb som McClean besökte när Corned Beef Tin-lookaliken fortfarande stod upp. När det demolerades och en förbättrad version byggdes upp på samma plats var han stjärnan vid den officiella öppningen (2015) och han kliver alltid in och säger hej när han är där. Martin O'Neill, en gammal bekant till O'Doherty, har också varit förbi där. (Värden retade Irlands manager genom att påminna honom om att endast en av dem äger en All-Ireland-medalj - en Hogan Cup med St Columb's college från 1965.)

Creggan har fortfarande problem. Fältassistenter måste hantera antisocialt uppförande och det är en utmaning att uppmuntra barnen till att hålla sig på den rätta vägen när det finns negativa influenser mitt ibland dem. Idrott är ett positivt verktyg. "Vi är väldigt stolta över Trojans (fotbollsklubb) och Sean Dolans, vår GAA-klubb, för de producerar inte bara atleter eller fotbollsspelare," säger O'Doherty. "De producerar medborgare. Ungar som är med där hamnar sällan i problem."

I McClean, som var med i båda lagen, har de ett hjälpsamt exempel. "Jag säger alltid till ungarna nu att du kan bli nästa James McClean och man bara ser hur de ler," säger O'Donnell entusiastiskt. "Det handlar helt om självförtroende. De är sex inches(15,2 cm) längre för de kan säga, 'Jag har en hjälte som bor på andra sidan gatan.' Och han har aldrig glömt var han kommer ifrån."

 

"När han var 15 hade alla hans kompisar druckit. James var hemma och tittade på Match Of The Day."

 

Pojken

"Du vet att han började som målvakt va," skrattar Patrick "Waxsy" McClean då han slår sig ner i sin fåtölj i ett tv-rum som är fullt av familjefoton. Vi sitter i ett hus på Creggan Heights som man endast kan skilja från de andra i bostadsområdet p.g.a de två fina bilarna som är parkerade utanför.

Det finns en öppen dörr-policy för vänner och familj och det är ett myller av aktivitet. James brorsa Brian kommer in och går sedan med en väska på axeln. En fabror, Paul, kommer förbi och sätter sig på soffan och lyssnar då de stolta föräldrarna, som helt förståeligt är på sin vakt till en början, diskuterar det välkända namnet som växte upp mellan dessa fyra väggar.

Shauna kommer in och går ut igen då ett barn för oväsen i köket. Waxsy sköter det mesta av snacket. "Jag brukade vara snabb, som blixten, och de äldre grabbarna i området kallade mig Wacky efter serietidningsfiguren Wacky Races," säger han då han avslöjar hur hans smeknamn kom till. "Det skars ner till Waxsy."

Han är en gladlynt karaktär - den tidigare barskheten var bara helt naturlig misstänksamhet - och han skrattar hjärtligt med O'Doherty då de minns en berättelse från minnesbanken när "Doc" plockades in för att leda hans Saturday morning-lag. Den erfarna fotbollsmannen försökte få saker och ting att se proffsiga ut och gick längs med ledet för att inspektera dobbarna när han kom till Waxsy, som hade på sig ett par sneakers efter att inte ha hunnit hem från kvällen innan.

Hans son skulle utan tvekan skaka på huvudet åt den sortens matchförberedelse, och inte bara p.g.a en passion för fotbollsskor som alltid placerade dem högst upp på önskelistorna till födelsedagarna och jul, detta då fotbollen började dominera varenda tanke han tänkte.

Gerry Colhoun, hans manager i Trojans från det att han var 9 tills han fyllde 12, upptäckte inte stjärnpotentialen. James var en tystlåten kille - det är så O'Donnell minns honom också - och flitig ute på träningsplanen. "Han var bara en av de genomsnittliga lokala spelarna," säger Colhoun, som kommer in i köket på the Corned Beef Tin med Trojans 75-årsbok i en plastpåse. "Han missade aldrig ett träningspass och spelade utan problem vänsterback eller vänsteryttermittfältare."

Vid 15 års ålder fick han vara med i det vuxna Sunday morning-laget, en karaktärsbyggande erfarenhet. "Vi tror att det var ungefär då som James mentalt fattade beslutet att han ville bli en fotbollsspelare," säger Colhoun.

"Det var som att han tryckte på en strömbrytare. Han drack inte och rökte inte, han tränade bara stenhårt."

Waxsy minns att familjen tittade på en dokumentär om David Beckham där huvudpersonen pratade om att han låg i sängen på lördagskvällarna och tittade på Match of the Day medan de lokala grabbarna var ute på gatorna och drack.

"Jag tror att det sådde ett frö i James hjärna," funderar Waxsy. "När James var 15 hade varenda en av hans kompisar druckit, en flaska cider, det vanliga. James valde att inte göra det; hans kompisar var ute väldigt sent med James låg i sängen och tittade på Match of the Day. Det var garanterat.

"Han var långsam i starten, det är sant, men han var engagerad och visste vart han ville gå. Det var bara fotboll, fotboll, fotboll.

"Jag fick in honom för att få arbetserfarenhet hos en kille som jobbar med luftkonditionering, en kompis till mig, och han kom tillbaka en vecka senare och sade, 'Waxsy, jag ska vara ärlig och han är inte gjord för byggnadsarbetsplatser. Allt han gör är att prata om fotboll."

Personalen på the Corned Beef Tin har levande minnen av den ljushåriga pojken som alltid hade en boll vid fötterna. Sedan har vi springandet, nonstop-springandet som fortsatt hela vägen upp till och in i hans proffskarriär. Kullarna runt Creggan var som skapta för uthållighetsträning. Då de såg James springa omkring på Sheriff's Mountain blev Derry City-personalen alarmerad, men alla protester föll för döva öron. T.o.m under den snörika vintern 2010 begav han sig ut på ett juläventyr.

Vid ett annat tillfälle fick han syn på ett halvmaraton som skulle starta på Creggan Drive. Trots hans felaktiga klädsel bestående av en träningsoverall och platta skor lyckades han fiffla till sig en oförberedd start. Hans mammas ögon lyser upp när hon hör den anekdoten. "Han kom sjua!" skrattar hon. "Det var en kille i baren som berättade för oss att han hade tränat hela året för det och James bara for förbi honom."

När han var A-lagsspelare för Derry City hände det ändå att han gick upp till Trojans faciliteter när man svänger av Circular Road, hoppade över staketet och körde ett eget träningspass i en timme.

Colhoun minns att han gick fram till McClean och bad honom höra av sig i förväg när han planerade att dyka upp så de kunde sätta på värmen och låta honom ta en dusch eller en kopp te. Men erbjudandet avböjdes. "Han skulle aldrig vilja vara till något besvär," säger Colhoun. "Andra killar var på pubarna på Shipquay Street och James sprang bara förbi dem. Derry har haft många talangfulla fotbollsspelare, men om de hade hälften av James inställning hade vi haft många fler spelare i den här staden."

 

"Han gick aldrig ut och sökte fejkade vänner eller grupper att passa in i. James är väldigt principfast i det att han är sig själv."

 

Mannen

I Derry Citys omklädningsrum var nykteristerna i minoritet.

"Det var ovanligt," säger Eugene Ferry, klasskamrat med McClean på St Peter's High som stod i mål för the Candystripes' reserver. En period hos lokala Irish League-laget Institute hade frustrerat McClean och han var verkligen sugen på att få in foten i dörren hos klubben som han alltid velat representera. Ferry pratade med tränarna om sin kompis situation och satte hjulen i rullning.

De blev väldigt bra kompisar och en aversion mot alkohol knöt ihop dem. Donegal-grabben Rory Kelly, en annan målvakt och nykterist, blev snabbt en del av gruppen.

"Det var David McDaid också som inte heller drack," säger Ferry, vars familj hade Creggan-rötter. "Vi gick ändå ut tillsammans - jag var chauffören - men vi åkte alltid hem samma tid. James tog inte ens en tallrik pommes frites."

McClean var stadig i sin inställning till alkohol. När han var i sällskap med de som drack sögs han aldrig in i att köpa en runda, en inställning som lever kvar än i dag.

"Han har aldrig tagit ett glas så han ser inte poängen med att köpa det till någon annan," säger Eugene. "Han är inte snål, han är den generösaste grabben du någonsin kommer träffa. Han köper massor av mat men inget att dricka."

Talangfulla spelare från deras generation har gett efter för det. "När de blev 22/23 tittade de förmodligen på James och tänkte, 'Kanske om jag inte drack...' men det var för sent," säger Eugene.

McClean behövde det inte för att vara lycklig. Rory var ansvarig för en speciell kväll på stan, en dejt med hans dåvarande flickvän där de båda tog med sig varsin kompanjon.

Rory kom dit med James och hans nu f.d flickvän tog med sig Erin Connor. Det var starten på James och Erin, en relation som har vuxit till ett äktenskap och en familj med tre små barn.

"Jag känner Erins familj," säger O'Doherty. "Och hon har ett bra affärshuvud. Det var en bra matchning."

Eugene och Rory blev en del av McCleans tajta innersta cirkel tillsammans med en liten grupp barndomskompisar från Creggan. "Han har alltid haft samma människor runt sig," säger Rory. "Han gick aldrig ut och sökte fejkade vänner eller grupper att passa in i. James är väldigt principfast i det att han är sig själv. Han är väldigt lojal."

Den kärngruppen var något att stödja sig på när han steg mot stjärnorna. Det tog honom ett tag att komma dit, trots hans iver att göra ett gott intryck i Derry.

Eugene skrockar då han beskriver en 11 v 11 match med seniorerna på hans första dag där grabben gav de äldre spelarna ett helvete, och Rory pratar om McCleans brist på respekt för stora namn, för etablerade proffs med hundratals matcher på sina CV:n.

Eldfacklan med det mjuka ansiktet sade inte mycket i omklädningsrummet men han hade ett enormt självförtroende så fort han korsade den vita linjen. Han bevisade den teorin då han gjorde mål i sin debut, en Ligacupmatch mot Bohemians 2008, där Owen Heary var en direkt motståndare. McClean hade gått till The Brandywell med sin skor i en brun papperspåse.

Men han var tvungen att vänta ytterligare ett och ett halvt år innan han blev en nyckelspelare i Derrys A-lag i och med deras nedflyttning till the First Division p.g.a.finansiella oegentligheter.

När osäkerheten kom krypande kom man överens om en flytt till Lincoln men hans kompisar kände att det kanske var för tidigt för den här fågeln att lämna boet just nu.

Derry fick ordning på sina saker och Lincolns boss Chris Sutton gick med på att riva sönder kontraktet förutsatt att han inte flyttade till någon annan engelsk klubb. Det blev ett livsförändrande beslut.

Sommaren 2011 var Derry tillbaka i högsta ligan och den aggressiva och kraftfulla yttern var eftertraktad, så Sunderland agerade. Sex månader senare exploderade han in på Premier League-scenen.

Vi rev oss i våra huvuden," säger Waxsy. "Och vi sade, 'Händer detta? Är det på riktigt?' Och sen när det stora kontraktet kom, var det som en storm. Det var galet, otroligt."

"Han var en late bloomer," säger Eugene. "Och jag säger alltid att han inte noterades ett tag för att scouterna missade hur jämn han var och hur han tog sig an varje match på samma sätt. Det var bara ännu en match, och han tog med sig den attityden in i Premier League."

Efter en dålig insats med Derry drog McClean på sig löparoverallen och drog iväg upp i Sheriff's Mountain. Han var svår att stoppa efter de bra insatserna också.

I England inledde han med en enorm fart på ett sätt som fick folk att undra exakt hur långt han skulle kunna gå.

 

Men det som går upp måste komma ner. Sagan kunde inte vara för evigt.

 

"Om vallmoblomman bara representerade de två världskrigen skulle alla här respektera det. Men det representerar allt, det representerar alla konflikter."

 

 

Myten

 

Everton borta, lördag 10 november, 2012. Bara ännu en match.

Rory studerade i Liverpool och kom för att träffa McClean på lagets hotell kvällen innan matchen. De satt och pratade, åt några godisbitar vilket är så långt de dåliga matvanorna sträcker sig.

Det var helgen för Hågkomstens dag och Sunderland skulle bära matchtröjorna med en ditsydd vallmoblomma på.

"Kommer du att bära den?" frågade Rory.

"Jag har bett dem att ta med en vanlig tröja," sade James, lugnt.

Det var i princip hela diskussionen.

"Vi tänkte inte mer på det," sade Rory, "jag är inte ens säker på om någon ens hade nämnt det för honom."

I november året innan var McClean okänd i sin nya omgivning och väntade på att O'Neill skulle upptäcka honom.

Misstag begicks samtidigt som den explosionsartade resan som tog honom till EM 2012. Han hade svårt att inse kraften i hans ord; hans tweets nådde numera tusentals, inte hundratals. Seniora proffs tillrättavisade honom för att han kritiserade Giovanni Trapattonis laguttagning i Kazakstan.

Men han ansåg inte att den vallmofria tröjan var en provokativ aktion. Efter matchen flög han till Dublin för att ta emot ett pris vid the PFAI awards. Eugene var med honom och snacket handlade om hans duell på planen mot kompisen Seamus Coleman. Det var först när de kom tillbaka till Derry, och en full genomläsning av söndagens morgontidningar, som de insåg att en del av den brittiska befolkningen nu hade en ny fiende på plats nummer ett. Det kom dödshot. Upprördhet.

Och frågor. Varför tog han emot engelska pengar utan att respektera deras tradition? Varför bär de andra irländska killarna vallmon? T.o.m de tillmötesgående argentinska spelarna och Falklandsöarna omnämndes.

Sunderland är en stand med en stark samhörighet till de beväpnade styrkorna och en del av fansen var vansinniga. Klubben gjorde allt för att understryka att de stödde the poppy appeal och McClean ombads att inte säga något och stormen såg inte ut att bedarra. Han hade redan hamnat i gräl på sociala medier med nordirländska fan som störde sig på det faktum att han representerade dem i unga år innan han hoppade av när hans livslånga ambition blev uppnåelig. "Han skulle själv säga att han utnyttjade systemet," erkänner Rory.

Genom att bita tillbaka rörde McClean upp det hela ännu mer. Hans manager, O'Neill, var förbittrad av uppmärksamheten han genererade, och hans insatser blev också lidande då försvararna hade lärt sig hur överraskningspaketet skulle stoppas.

Eugene var klar med college och fick ett telefonsamtal med McCleans agent, Graham Barrett, som föreslog att han skulle flytta över i ett par månader för att hjälpa en polare som bodde ensam och led av en tristess som ledde till att han skrev till sig problem.

"Storyn var snedvriden," säger Eugene. "Folk trodde att jag var anställd av Sunderland. Min farmor hade just dött och min polare gick igenom en tuff tid och jag åkte över för att försöka hjälpa honom upp på spåret igen.

"Han körde inte bil och tog taxi överallt. Han kom hem från träningarna klockan 13:00 och då var dagen över. Vi gjorde inte mycket. Vissa dagar spelade vi PlayStation och pratade inte ens med varandra. Hans bror Patrick (som nu spelar för Waterford) kom över och jag tror han tyckte att vi var väldigt tråkiga men James behövde bara sällskapet. Erin flyttade över då också."

Uppståndelsen kring vallmoblomman betydde att kändisskapet hade ersatts av han blivit ökänd och det rådde hysteri. Politiska åsikter och musikaliska preferenser som var en del av hans identitet flaggades upp som ett problem; Sunderland var arga på en tweet om hans favoritlåt med Wolfe Tones.

Då hans dagar där var räknade blev det sedan Wigan. Klubbens ägare, Dave Whelan, kunde inte förstå McCleans perspektiv gällande vallmoblomman. 2014 skrev spelaren ett öppet brev till Whelan som uttryckte en inställning som kokade ner till: 'Om du inte kommer från Creggan, så förstår du inte.'

Den förklaringen är lättillgänglig och det har kommit genomtänkta kommentarer gällande hans position, men protestvisslingarna kommer följa efter honom så länge han spelar i England. Det är en billig generator för ilska; förra helgen rapporterade the Huddersfield Examiner att West Brom-spelaren inte tänkte bära vallmoblomman vid hans besök i staden, som om det var en nyhet.

En obetänksam tackling sent i matchen, efter att ha kommit in från avbytarbänken, ledde, lätt förutspått, till en störtflod av smädelser. "Bekvämt hur Match of the Day-kamerorna fångar min tackling men inte flaskorna, mynten och tändarna som kastades in," tweetade han. Skriv in 'McClean' och 'poppy' på vilken sökmotor som helst och det är lätt att hitta församlingen han aldrig kommer vinna över. Den inkluderar även West Brom-följare.

Eugene hatar den här perioden av året. "Så fort det pratas om att James ska gå till någon klubb, är nästa fråga, 'Kommer de att chansa med honom med tanke på vad grejen med vallmoblomman för med sig?' Som hans kompis, och jag har aldrig sagt det till honom, tycker jag det är svårt att ta."

Men han kommer stå fast vid sin tro. Hans åsikt förstods definitivt av de vars åsikt verkligen betyder något.

Familjen blir illamående av rapporteringarna som presenterar deras son som en dålig kille. "Det är en myt," säger Waxsy, "det är otroligt för alla som kommer i kontakt med James, deras åsikter ändras på några sekunder. De inser snart att han inte är det monster som han porträtteras vara.

"Det var en massa saker som hände häromkring och han är tillräckligt gammal för att veta det. James är en stolt, ung, katolsk nationalist från ett nationalistiskt område. Det är härifrån han kommer. Det här är den han är. De förväntade sig att han skulle vara något han inte är, vilket inte skulle vara rättvist mot James, hans familj eller vänner."

O'Doherty jagar upp sig när "elefanten i rummet" kommer på tal.

"Jag skulle bara älska det om folk undersökte vad James sade," säger han medan rösten höjs. "Snälla undersök det. Vad han sade var fullständigt respektfullt. Han talar för alla i det här samhället. Om vallmoblomman bara representerade de två världskrigen, då skulle alla här respektera det.

"Men det representerar allt, det representerar alla konflikter. Vi är alla här medvetna om att smärtan fanns på båda sidorna, vi förstår det. Och om du inte gör det är du inte mänsklig enligt min åsikt. Jag kan fullt ut förstå smärtan hos mamman till en soldat i Sunderland om hennes son skadades här borta. Men det här är där jag kommer ifrån.

"Gerry Duddys brors död är fortfarande olöst. Den brittiska armén har gjort en otrolig skada i det här området."

Där kritiker såg meningsskiljaktigheter, såg Creggan mod.

"Fundera bara på det," säger O'Doherty. "I en fotbollsvärld dominerad av obscena summor pengar som en vanlig person här uppe aldrig skulle kunna drömma om, föreställ dig då att ha den moraliska fibern att göra vad James gjorde. Det hade varit lätt att säga, 'Kolla, jag får lön för mitt arbete här. Jag gillar det egentligen inte, men jag måste göra det.' Han gjorde inte det och det är helt fantastiskt... fantastiskt. Men tyvärr i den här delen av landet och i vissa delar av England, tas det emot på ett annat sätt."

Colhoun, Trojans lojala klippa, är ett fan av Nordirland som åker till Windsor Park regelbundet för att heja på grabbarna från Foyleside, Daniel Lafferty och Shane Ferguson.

Där hör han läktarsånger om McClean och önskar att kritikerna kände den riktiga personen. "James är ingen dålig själ," säger han. Hans West Brom-klubbkamrater Gareth McAuley, Chris Brunt och Jonny Evans, tre seniora spelare i Michael O'Neills nordirländska landslagstrupp, såg själva att ryktet skilde sig från verkligheten. I augusti pratade Banbridge-grabben Jack Chambers om hur McClean hade hjälpt honom sedan han kom över från Linfield. "Jag gillade honom egentligen inte innan men han har inte gjort annat än att hjälpa mig," sade tonåringen. "Han skojar med mig om protestanter och katoliker. Han har varit lika stor hjälp för mig som de nordirländska spelarna."

Det finns en ironisk bakgrundsberättelse till McCleans korta karriär med Nordirland. Han hade inget pass till sin jungfruresa och att säkra ett på 48 timmar från Belfast var omöjligt. Ett irländskt pass skulle accepteras och med hjälp av f.d Derry-ordföranden Jim Roddy styrdes O'Doherty till Dublin och fick ett namn som ynglingen kunde dropp för att slippa kön och tas emot direkt. När Peadar Carpenter, en hjälpsam kontakt på utrikesdepartementet, besökte Derry några veckor senare kom "Doc" in för att köpa honom ett glas och säga tack. "Well man vet ju aldrig," svarade Carpenter. "Han kanske återgäldar det för oss en dag."

 

 

"Det är ingen hunger som du inte ser mycket av i den moderna fotbollen. Man ser inte mycket av det i det alldagliga moderna livet."

 

Ögonblicket

"Erin säger att han sover med skon," säger Shauna och viker sig dubbel av skratt då diskussionen vänds mot det där målet i Cardiff.

På listan över stolta familjedagar finns den 9 oktober med och krigar om topplaceringen. Efter varje match Facetimear McClean med sin mamma och det här samtalet var speciellt. Han körde tillbaka till Birmingham och Erin höll upp telefonen medan hela bilen sjöng med i hans ballader. Shauna och hennes gäng var på den lokala puben och vinkade tillbaka, skrek och jublade.

När det där krispiga högerskottet gick in i nedre hörnet hoppade O'Doherty upp ur sin stol, kände hur knäet låste sig och hamnade utsträckt på golvet. Medan han låg där skrev han ett sms som beskrev hans situation. Den roade McClean svarade morgonen efter för att kolla att han var ok.

 28-åringens framväxt till en position av auktoritet under det här VM-kvalet har livat upp Creggan; Danmark har varit på allas läppar i flera veckor. Dagen efter vinsten mot Wales träffade Waxsy en man som levererade en kortfattad matchrapport. En Derry-målskytt, en matchens lirare från Derry (Duffy) och en Derry-manager.

McClean kommer frodas ed play-off-ansvaret. Även om han skulle vilja spela mer i West Brom så understryker hans familj och vänner att han har nått en nivå av belåtenhet i sitt liv som inte fanns där under hans tidiga dagar utomlands då hemlängtan tog honom tillbaka vid varje möjligt ögonblick.

Vändpunkten, enligt Rory Kelly, kom när han verkligen bet ihop då han befann sig i ett dåligt Wigan-lag som sjönk mot nedflyttning från the Championship.

Som pappa behövde han ställa om sitt fokus och hans prestationer gav honom en flytt tillbaka till högsta divisionen. "James har verkligen vuxit upp under de senaste åren," säger Rory, som nu jobbar för Londonkontoret för McCleans representanter Platinum One. "Och det är för att han har blivit pappa. Det är en spännande tid för dem, hans äldsta börjar skolan i september. De har hittat en bas där.

"Vad James har nu är hela paketet, allt han har velat," säger Waxsy. "Han har sin familj, en rejält framgångsrik karriär. Ungarna drömmar om det; han besannade drömmen."

Men England kommer aldrig att bli hemmet och det finns ingen tvekan om att James, Erin, Allie, James Jnr och Willow Ivy kommer flytta tillbaka till Derry en dag; det kommer bli fler utflykter till the Brandywell och mer tid med hans vänner. Eugene är också pappa nu, något han jonglerar med ett krävande jobb på ett boende för unga människor och WhatsApp-chattarna styrs sällan in på fotbollen.

Deras uppdateringar med varandra kretsar kring den nya pressen, eller nostalgiska samtal om hur saker och ting brukade vara. "Ibland glömmer jag t.o.m att han ens spelar för Irland," säger han.

Bakom allt finns samma James, trots att han har råd med de fina kläderna och bilarna som inte var tillgängliga då han var en lågavlönad Derry-spelare. Även om de är hans belöningar så har besattheten av stenhård träning inte lämnat honom.

Eugene åkte för att hälsa på honom efter en match mot Liverpool förra säsongen och upptäckte att metoden för att komma ner i varv var att försvinna ut i ett rum och köra boxning mot hans sandsäck. "Det är typiskt James, han bara kör på," skrattar Eugene. "Vi försöker hålla honom på jorden, vi ger på honom en hel del. Men jag sms:ade honom efter Wales och sade att jag var stolt över honom och allt det där. Han skrev tillbaka och sade till mig, 'Du har blivit en mjukis'."

Men folket i Derry vet att McClean också har en mjuk sida. Besöken tillbaka hem må ha reducerats till antalet p.g.a familjeförpliktelser, men hans fotavtryck är fortfarande synligt. O'Donnell blir känslosam när han pratar om sin f.d students välgörenhetsgester.

De går bortom hans väldokumenterade stöd för familjerna till hans gamla vänner och lagkamrater, de väldigt saknade Ryan McBride och Mark Farren. Främlingar får också dra nytta av hans generositet; berättelserna är välkända i Derry. "Vi hör talas om tragedier," säger O'Donnell. "Och jag har så många gånger genom snacket på stan att James har fixat det, han har betalat för en begravning eller försökt hjälpa någon som är i en konflikt.

"John Hume lärde mig. Och när jag var på the Holy Child kom han till skolan och signerade böcker och pratade med folk. James är likadan när han är hemma, han ger av sin tid. Du tittar på mig och säger, 'Han sätter James på samma nivå som John Hume'. John gjorde en annan sak för folket men James gör mycket för unga människor i området. Om alla visade samma respekt för liv och för samhällen, då skulle världen vara en bättre plats."

Och det är i den kontexten O'Doherty ramar in framgångssagan. "Vi använder James som en förebild," säger han. "Men ta bort fotbollen. Vi säger inte till ungarna att de ska bli Premier League-fotbollsspelare.

"Vad vi säger är att han har uppnått det han har uppnått med rent hårt arbete. Det är ingen hunger som du inte ser mycket av i den moderna fotbollen. Man ser inte mycket av det i det alldagliga moderna livet."

Han är inte ofelbar. Med sin nyfunna förmögenhet antog McClean av misstag att hans familj skulle uppskatta en scenförändring och hostade upp pengar för ett extravagant hus "ute bland landsvägarna". De stod ut i ett par veckor ute på herrgården på landet och återvände sedan till deras radhus. Hans mamma hatade att vara borta.

"Jag uppfostrade de alla här, de sex barnen, och jag ville bara komma tillbaka," säger Shauna. "Nej, nej, nej... det är här vi alla växte upp. Det här är hemma."

Det här är Creggan. Det här är James McClean.

Irish Independent

AV: RT, söndag 12 november, 2017:

 

 

Warszawa, Polen den 11 november, 2017. © Agencja Gazeta / Adam Stepien / Reuters

 

 

 

 

Högljudda, rasistiska och högerextrema aktivister kapade Polens självständighetsdag i Warszawa. Under mottot "Vi vill ha gud" höll nationalister upp banners som sade: "Död åt fienden till hemlandet," som bara ett exempel bland många andra.

 

 

Den så kallade "Självständighetsmarschen," för att fira Polens återfödelse som nation 1918, organiserades delvis av neo-fascistiska grupper som National-radikala lägret (ONR), Nationella rörelsen (RN) och Allpolsk ungdom (MW). Enligt polisens beräkningar drog den nationalistiska samlingen runt 60,000 aktivister, några ungdomar bar balaklavor.

 

 

Då man uppmärksammade ett viktigt element i den polska nationalismen och dess starka identifiering med den romersk-katolska kyrkan samlades tusentals under mottot, "Vi vill ha gud", då högerextrema aktivister marscherade på Warszawas gator.

 

 

Påtagligt peppade av den polska regeringens motvillighet att ta emot flyktingar under EU:s kvoter visade de högerextrema aktivisterna även upp sina islamofobiska, främlingsfientliga och nationalistiska böjningar då de bar banners med en bild på islam som en trojansk häst. Andra banners bar texten: "Vitt Europa med broderliga nationer."

 

 

 

 

 

Högerextrema supportrar höll även upp flaggor med emblemet tillhörande de nationella beväpnade styrkorna och orden "Död åt fienderna till hemlandet." En av aktivisterna berättade för TVP-nyheterna att han deltog "för att få bort judarna från makten."

 

 

Till ljudet av trummor skanderade man "Katolskt Polen, inte sekulärt" och "Heder och ära till hjältar, vitt och rött är oövervinnerliga färger", samtidigt som man ihärdigt viftade med vita och röda polska flaggor. Demonstranterna färgade himlen rosa efter att ha tänt bengaliska eldar och kastat knallskott, följt av fler sånger, "Ära till hjältarna," "Stolthet, stolthet, nationell stolthet!" och "Gud, ära, fosterland" genom hela marschen.

 

 

Omkring 6,000 poliser var insatta för att hålla ordning i staden. I Warszawa utspelade sig ett antal marscher och tillställningar, som exempelvis en motdemonstration av den antifascistiska rörelsen. Runt 1,500 människor närvarade vid den och bestod av medlemmar från ungefär ett dussintal olika vänsterorganisationer.

 

 

De höll upp banners med orden: "För eran frihet och vår," "Kvinnor mot fascism," "Nationalism är en sjukdom" och "Klasskamp, inte nationell." Aktivisterna var ute på gatorna för att demonstrera mot nationalism, rasism, sexism och andra sorters hat.

 

 

Inga stora incidenter rapporterades under hela dagen och inrikesministern Mariusz Blaszczak blev ombedd att kommentera orden som skrivits på banderollerna vid den högerextrema processionen. Han påstod då att han personligen inte sett dem och Blaszczak bad journalisterna att inte "få sådana uppenbara associationer."

 

 

Istället kallade han självständighetsmarschen "en underbar syn." "Vi är stolta över att så många polacker har bestämt sig för att delta i ett firande sammanlänkat med självständighetsledigheten," tillade ministern enligt AP.

 

 

Dagen firas den 11:e november varje år och kallas Polens självständighetsdag, som uppmärksammar återfödseln av Polens suveränitet som den Andra polska republiken 1918, efter att under 123 år delats mellan det ryska imperiet, preussiska hertigdömet och det habsburgska imperiet. Den polska självständigheten bekräftades av västmakterna i Versaillesfördraget, som officiellt avslutade första världskriget.