When Saturday Comes, december 2007

Helen Chamberlains f d sidekick har firat att han har lämnat Soccer AM för 6.06 med en bok. Taylor Parkes vill veta varför någon - någon - tyckte det var en bra idé att exponera presentatörens ego och fördomar över 288 självbelåtna sidor.

Soccer AM är ett dåligt minne: bakfulla morgnar i andra människors lägenheter, störd av ett följe fullt av skrikande dummerjönsar, sörplingen av proffs och f d proffs ändtarmar, ihoplappad komedi som fick mig att längta efter storhetsdagarna med Skinner och Baddiels gamla skit. Men Tim Lovejoy i egen hög person, med sin moderiktiga tillbakadragande hårgräns och med en röst som på något konstigt sätt påminde om Rod Hulls, minns jag bara som en genomsnittlig grabbig tv-presentatör - faktum är att han var en av få genomsnittliga grabbiga tv-presentatörer som fick mig att i irritation göra läten med min tunga, istället för att putsa upp min gurkhakniv. Förutom att han har samma namn som The Simpsons egoistiske präst har jag knappt registrerat hans existens; bara en smaklös, blond cirkusdirektör för en stöddig skitcirkus. Så det kommer nästan som en överraskning att se att hans nya bok inte bara är extremt tråkig, den är även ytterst vidrig.

Upphackad i "kapitel" som knappt fyller en sida, skriven med en teckenstorlek man vanligtvis förknippar med böcker för halvblinda. Lovejoy on Football är delvis en självbiografi och delvis full av korkade funderingar och en till triumf för den krassa dumheten som snabbt håller på att ersätta kulturen i det här landet. Hopplöst banal och kväljande självsäker, flinande fast inte rolig, det är en £300 (3,712 kr) t-shirt, en ringsignal som gör dig förbannad, ett YouTube-klipp där någon dricker sin kompis spya. Bokens självgodhet är en naturlig följd av dess andefattighet. Jag hoppas att den gör dig illamående.

Först och främst står det klart att om man är Tim Lovejoy så krävs det en väldigt speciell blandning av arrogans och ignorans. När han inte listar vad han har uppnått inom media med en hisnande avsaknad av stil, hånar han dem som är tillräckligt "sorgliga" att ha ett intresse för fotbollshistoria. Han avslöjar också sin totala brist på kunskap om livet utanför Premier League (i en del som han kallar "Know Your Silverware", refererar han till "League Three") och gör diverse tabbar, både stora och små. Han presenterar Johan Cruyff som sin favoritspelare genom alla tider, för att sedan erkänna att han bara har sett det där fem sekunder långa VM-klippet med Cruyff-vändningen. Sedan gnäller han på fotbollsspelares musiksmak, han klagar på att "allt du kommer höra pumpas ut från lagets omklädningsrum är R&B, istället för vad resten av landet lyssnar på" - med vilket han menar indieband. Överallt finns det häpnadsväckande illustrationer av inskränkthet, självbelåtenhet och en uppseendeväckande småsinthet.

Det finns även något ondskefullt här: han är strålande positiv, får rysningar av rikedom och är alltför nöjd med sig själv för att ställa jobbiga frågor, Tim Lovejoy är fotbollssupportern Sepp Blatter har väntat på. Roman Abramovitjs älsklingsunge. Inte minst p g a hans självbelåtenhet: hans brist på förståelse för hur fotbollen fungerar (och hur den inte fungerar) illustreras bäst i delen med titeln "Give Your Chairman A Break", där han försvarar "den där thaikillen i Man City", och ber oss att "titta på Glazer-familjen... man skulle kunna tro att de bara var ett gäng amerikaner med intentionen att köpa klubben och sälja Old Trafford till Tesco om man tittar på protesttjuten från fansen. Men på två säsonger hade de vunnit titeln och byggt en trupp som Europa var avundsjukt på." Man kan bara skalla väggen inför sådan okunnig dumhet - Tims barnsliga idéer om att hålla sig undan "negativitet" driver honom till exakt den sortens tänkande som har haft ett sådant enormt negativt inflytande på spelet. "Ta en titt på vårt landslag" - han menar England, förresten - "och det finns inte en enda spelare som inte skulle promenera in i vilket lag som helst i Europa... hur kommer det sig, innan varje turnering, att vi börjar tro att vi är överskattade?"

Och vilken överraskning: Lovejoy är en lika miserabel stjärnknullare som det antyddes i hans tv-program. Alla inom fotbollen är Tims polare (och här får vi se bilder som bevis på det, stjärnor som ser förvirrade ut i hans flinande, alltför välkända närvaro, frusna av en arm runt axeln). Han "tittar t o m då och då på rugbymatcher nu, för att jag är kompis med många av spelarna, som Will Greenwood, Matt Dawson, Lawrence Dallaglio och Austin Healy".

Det är kanske talande att bland alla anekdoterna som erbjuds här är den mest hjärtevärmande (och minst överraskande) den som involverar när Tim blev hårt överkörd av Neil Ruddock i en välgörenhetsmatch; inte ens i den här versionen av berättelsen finns det något som pekar på att Razor gjorde det tillgivet. Men vår man är verkligen förblindad av en ganska förvånande hybris, det visar sig inte minst när han väljer att ha med ett foto på en banner på Anfield med texten "LOVEJOY SUCKS BIG FAT COCKS" ackompanjerat av en munterhet som inte handlar om självutplåning. "Det svåraste med att lämna Soccer AM," säger han beklagande, "är tanken på att jag kanske inte längre kommer ha något inflytande på spelet." Sant, det kommer bli tufft. Men vem vet? Kanske kommer spelet att slita vidare.

Det är inte det att det någonsin funnits en tid då fotboll på tv inte låg i händerna på några dumskallar, posörer och och stormande skrytmånsar. Det är inte det att Lovejoy är signifikativt mer obehaglig än andra skithögar inom tv-världen. Poängen är den att, i hans egen hjärna och hos de som bestämmer, är han en av oss. Han är oss. Smaka på det. Gud hjälpe oss.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   I torsdags säkrade United en plats i Europa League-finalen i Bilbao. Senare på kvällen sipprade det ut röd, vit och svart rök ur skorstenen på Sixtinska kapellet i Vatikanstaten. Det var dels för att fira Uniteds fina vinst mot Athletic Club, me...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, fredag 25 april, 2025       I am an FC fan I am Mancunian I know what I want and I know how to get it I wanna destroy … Glazer and Sky   (Till melodin från Sex Pistols...

Den senaste tiden har det varit alldeles för varmt och soligt för mitt gillande. Så här såg utsikten till vänster om min balkong ut den 5 april förra året:   Och när jag likt marskalk Georgij Konstantinovitj Zjukov blickade rakt fram mot horison...

OVÄNTAT BRA AV UNITED, SNÖFLINGORNA ARSENAL * JAG FÅR VERKLIGEN lov att säga att Man United överraskade mig riktigt positivt under de sista matcherna innan det här landslagsuppehållet. Visst, Real Sociedad var hundskit. Jag var helt säker på att vi...

  Efter en vecka med negativa nyheter, följda av negativa nyheter och följda av ännu mer negativa nyheter gällande United var det skönt att igår koppla av med mega-monster-fredagsmys framför senaste avsnittet av Bäst i Test. Med tanke på att Unit...