* PIF genomgår ägar- och directortest

 

* Amnesty uttrycker oro då Ashley-eran närmar sig slutet

   

Newcastle förväntar sig inga problem med det föreslagna £310m (3,87 miljarder kr) övertagandet av PIF.

Fotograf: Julian Finney/Getty Images

 

 

 

 

AV: Louise Taylor, the Guardian, onsdag 15 april, 2020:

 

 

Konsortiet som närmar sig ett slutförande av övertagandet av Newcastle förväntar sig inte att Premier Leagues ägar- och directortest ska utgöra några problem men Amnesty International har uttryckt bekymmer gällande Saudiarabiens involvering.

 

 

The Public Investment Fund of Saudi Arabia (PIF) har gjort sällskap med den Yorkshire-födda finansiären Amanda Staveley och det Storbritannienbaserade Reuben Brothers för att nå en överenskommelse värd £310m (3,87 miljarder kr) med Mike Ashley för att avsluta hans 13 år långa ägarskap av Newcastle. Gruppen genomgår nu Premier Leagues obligatoriska bakgrundskontroller som bör vara klara innan april är slut.

 

 

PIF, på väg att ta kontroll över 80% av klubben, är en av världens rikaste förmögenhetsfonder och investeringsverktyget för Saudiarabiens kronprins, Mohammed bin Salman.

 

 

Amnesty menar att PIF:s flytt in i engelsk fotboll är till för att "glamourisera" kungadömets "urusla facit för mänskliga rättigheter" och anklagar PIF för att använda Newcastle som "ett PR-verktyg".

 

 

Källor nära de tänkbara nya ägarna har en annan åsikt och är orubbliga i tron på att Premier League-testerna kommer bli en formalitet. Källorna pekar på konsortiets mångfald i sammansättningen och menar att saudiernas vilja att omfamna involvering utifrån är en indikation på en gulfstat som demonstrerar sin inställning att förändra och omfamna den moderna tidsåldern.

 

 

Källorna påpekar också att övertagandet planerar att finansiera en ekonomisk pånyttfödelse på Tyneside i tillägg till signifikativa investeringar i klubbens infrastruktur och på nya spelare.

 

 

Medan Staveleys Dubaibaserade företag, PCP Capital Partners, frontar affären har Reuben Brothers en imponerande affärsstamtavla. Jamie Reuben, den 32-årige sonen till David Reuben och brorson till Simon, är, precis som Staveley, framtagen för en plats i styrelsen, men först måste han avsluta sitt jobb som director i QPR.

 

 

Enligt den senaste Sunday Times-rikedomslistan kontrolleras Reuben Brothers av Storbritanniens näst rikaste familj, värda £18,66 miljarder (233,29 miljarder kr), och de har redan omfattande fastighetsintressen på Tyneside.

 

 

Amnesty är djupt oroade av saudiernas kontrollerande andel och Felix Jakens, deras brittiska kampanjchef, är rädd för att det coronainfekterade ekonomiska nödläget kan resultera i att övertagandet inte granskas lika intensivt som man annars kanske hade förväntat sig. "Vi måste fortfarande se det för vad det är: Saudiarabien försöker använda glamouren och prestigen i Premier League-fotbollen som ett PR-verktyg för att dra uppmärksamheten från landets urusla facit för mänskliga rättigheter," sade Jakens. "Med världen i kris finns det en risk för att den här affären kan komma att bli av utan samma krav på granskning som den borde få.

 

 

"Under Mohammed bin Salman-regimen har saudiska försvarare av de mänskliga rättigheterna utsatts för brutala tillslag och flera fredliga aktivister har fängslats - inklusive Loujain al-Hathloul och andra modiga kampanjarbetare för kvinnliga rättigheter.

 

 

"Det har skett en uppenbar skönmålning gällande det hemska mordet på Jamal Khashoggi och den saudiledda militärkoalitionen i Jemen har ett skamligt facit gällande urskillningslösa attacker mot hem och sjukhus."

 

 

Nyheten om Ashleys nära förestående uttåg har fått majoriteten av Newcastle-fansen att jubla men Jakens uppmanar supportrarna att undersöka Saudiarabiens facit för mänskliga rättigheter och ifrågasätta vad det här utköpet egentligen handlar om.

 

 

"Det är inte upp till oss att säga vem som borde äga Newcastle United, men alla affärsverksamheter måste skydda sig mot all möjlig risk för medbrottslighet runt brott mot de mänskliga rättigheterna," sade han. "Det är samma sak inom fotbollen.

 

 

"Till en viss grad kan sports-washing (då skurkstater eller företag försöker tvätta bilden av sig själva genom att använda kända idrottslag) motverkas om de intresserade parterna är beredda att bryta trollformeln. Vi ber Newcastle Uniteds personal och fans att bekanta sig med den förskräckliga situationen för mänskliga rättigheter i Saudiarabien och att de gör sig beredda att tala ut om den."

 

 

Ashley befinner sig i sitt semesterhem i Florida och Newcastle avstår från att kommentera några aspekter av övertagandet men Yasir al-Ramayyan, PIF:s guvernör, förväntas bli klubbens nye ordförande.

 

 

Sent i januari listade dokument som lämnades in till Companies House (Bolagsverket) Ramayyan som director för ett nyinkorporerat företag, NCUK Investment Ltd.

 

 

För tillfället hänger allt på Premier League-kontrollerna, man tror att dessa inleddes förra veckan. De tar vanligtvis två veckor men logistikproblemen p g a pandemin kan dra ut den tiden till en månad.

 

 

Under planen som kallas Projekt zebra ska konsortiet, bland andra potentiella anställningar, ha tagit fram en director of football som ska fylla en hittills obesatt roll i Newcastle.

Dominic Raab borde adressera de otillräckliga testningsplanerna och bristen på utrustning för NHS-personalen, inte hans "sista utvägen-brev"

   

Dominic Raab och Rishi Sunak applåderar NHS-personalen utanför utrikesdepartementet den 9 april. Fotografi: WPA/Getty Images

 

 

 

AV: Marina Hyde, The Guardians Åsiktsdel om coronaviruset, fredag 10 april, 2020:

Dag 19 av nedstängningen och vissa britter har identifierat en större fiende än Wuhans våta marknads snacksdisk, hem för den mest baktalade fladdermusen sedan Val Kilmer. Den dödliga fienden är introduceringen av 5G, sammanlänkad av vissa konspirationsteoretiker till coronaviruset. Försök att besegra den har den hittills lett till att åtminstone 20 5G-master antänts på olika platser i landet, vilket har hindrat nödkommunikation och kanalerna som används av nödarbetare som svarar på den nuvarande krisen. Fantastiskt jobbat, gott folk! Det är motsvarigheten till att förstöra flygbombslarmen under blitzbombningarna för att du hade hört att de förvandlade dig till en nazist.

Den här vilda och snabbt växande konspirationen verkar delvis drivas på av anti-vaxxers (vaccinationsmotståndare), som tydligen har tröttnat på ett sätt att vara en livsfara och behöver ny spänning, lite som när Zodiac-mördaren skiftade från skjutvapen till knivar. Men det är bara en del av sanningen - det involverar även högerextrema YouTube-galningar, galaxy-brained (någon som tror att hen är smartare än hen egentligen är) kändisar, InfoWars, David Icke, Russia Today... hela katastrofen, i princip.

Vi har alla en nyfunnen respekt för mataffärer, men inte bara för att det nu är gå-ut-motsvarigheten till att gå på en nattklubb. Jag hyllar verkligen personalen för att de anpassat sig till de ansträngande kraven i vår nya verklighet, samt att de satt sina regler på avslappning gällande att släppa in singelmän. Plus att det är en nymodighet att träffa en sorts dörrvakter som inte kommer hamna i någon nyhetsrapportering som avslutas med orden "rättegången fortsätter". Med detta sagt måste vi alltid göra en distinktion mellan mataffärernas arbetare och mataffärernas bossar. Tesco fick en räddningsaktion i form av skattelättnader på £585m (7,33 miljarder kr) och betalade omedelbart ut £635m (7,96 miljarder kr) i utdelningar till deras största investerare, bland dessa återfinns några av de rikaste institutionerna på hela jorden.

I andra affärsnyheter ser vi att trots fler än 300,000 förfrågningar har endast 2,500 regeringsstöttade lån beviljats. Du blev kanske överraskad när du fick veta att finansministern, Rishi Sunak, blev överraskad då han fick veta att bankerna inte tänkte låna ut, trots det faktum att han hade sagt till dem att göra det. Ack ve och fasa, grejen med bankerna är att man inte kan lita på dem. Det Konservativa partiets relation med bankerna är i princip som Dot Cottons relation med hennes son, Nick. Han kanske har förändrats den här gången?

Nyheterna om Labour fortsätter att ha samma räckvidd som en hemlig dagbok. Nyvalde ledaren Keir Starmer har plockat tillbaka Ed Miliband, mannen som så berömt identifierades som ett kaosförebud av David Cameron. Vilket har visat sig bli lite som att bli identifierad som ganska äcklig av Jimmy Savile.

Men oavsett vad man tycker om det så har Milibands mest kända utflykt på senare år varit den som pixlar i den ökända Cameron tweeten.  I den galet accelererade tid vi lever i känns Ed redan som en relik från en annan geologisk period. Om det bara kunde finnas någon sorts Rosettasten som man kunde hitta för att hjälpa oss dechiffrera antiken varifrån han kommer.

Men kändisar får åtminstone leva de anonyma liv de alltid har påstått sig längta efter, lite önskanuppfyllelse som har tvingat dem att komma fram endast en gång i timmen för att invadera deras eget privatliv med Instagram-videos som visar hur de misslyckas med grundläggande hushållsuppgifter. Om du har sett någon av dessa har du fått njuta av vad som utgör en "jag kan inte fatta att jag städar"-genre, men du kommer förmodligen vara på tvättmaskinens sida i något eventuellt content stämplat #mintvättmaskinhatarmig.

Frågan på stora delar av medias läppar har den här veckan varit: hur länge kommer nedstängningen pågå? Man funderar på vad som ligger bakom regeringens vägran att ge ett rakt svar i linje med "många fler veckor". En aversion mot spoilers? Kanske välkomnar det distraktionen. I torsdags mässade Dominic Raab om att den här krisen hade "fått oss att tänka länge och väl på vilka nyckelarbetarna är i våra liv". Inte så svårt, visade det sig. I torsdags passade även regeringen på att smyga ut deras poängbaserade invandringsplan, som rankar många av dessa tidigare nämnda "nödvändiga arbetare" någonstans mellan dömda utländska sexmördare och folk som kryssar i ja på visumutredningen. "Har du någonsin varit involverad i att förbereda en akt av terrorism?" Eller för att uttrycka det som den officiella vägledningen från inrikesdepartementet föredrar det: "Det kommer inte finnas någon invandringsväg specifikt för dem som inte lever upp till skicklighets- eller lönetröskeln för yrkesarbetarvägen." Förlåt mig om det t o m att nämna människorna som tar oss igenom detta utgör något slags krisfelsteg. För vissa är en ignorering av verkligheten som lågavlönade sjuksköterskor eller leveransarbetare möter nyckeln till känslan av nationell gemenskap.

En av de oskrivna överenskommelserna i det offentliga brittiska livet är att oavsett hur illa genomtänkt eller dåligt förberedd någon militär aktion som vi deltar i är, så gäller det, så fort den startar, att man ställer sig bakom soldaterna. Regeringen säger gång efter annan till oss att den här pågående krisen är ett krig, så i andan av att tala deras föredragna språk antar jag att vi är soldaterna. Inte de: de är generalerna. Så låt mig vara tydlig med att jag verkligen ställer mig bakom oss, och tackar oss för vår tjänstgöring.

Men när vi ser 1,000 dödsfall om dagen - precis som vi gjorde i Italien medan våra generaler fortfarande bestämde sig för att inte agera - och allvarliga problem med testningar och NHS-personal som dagligen ropar efter rätt utrustning, då är det verkligen värt att fundera på huruvida trupperna leddes in i ett bakhåll. Människorna som dör nu lär ha fått sjukdomen i mitten av förra månaden (mellan 11 och 21 mars), när regeringens rådgivare enligt uppgift förmodade att det brittiska folket aldrig skulle acceptera en nedstängning. Det är - hur ska jag uttrycka det här tillräckligt milt för att inte kränka yttandefrihetssnöflingorna där ute? - ok att fundera på om vi kanske hade kunnat förvänta oss bättre.

Istället finns det en sorts metamfetaminassisterad Boys' Own-karaktär i några av de mer överdrivna undersökningslinjerna. Den här veckan var det något sorts fokus på huruvida Dominic Raab hade skrivit de så kallade "sista utvägen-breven" och därmed ersatt versionerna av dem som Boris Johnson skrev när han började jobbet som premiärminister, det är brev som innehåller instruktioner gällande vilka som tar makten över militären om en atombomb skulle utplåna regeringen. Det är en intressant fråga, eller hur? Ettusen människor dör varje dag och vissa medlemmar av påtryckningsgruppen vill väldigt gärna veta om herr Raab har skrivit till en ubåtskapten.

Men vi ska inte glömma bort det faktum att med tanke på den seismiska kollapsen av annonsintäkterna ser det ut som att alla vi journalister kommer behöva lära oss nya grejor och byta karriärer efter det här, så det är förmodligen bra att visa upp alternativa färdigheter. Om man utgår från dagens bevis skulle några bli excellent ubåtspersonal, för de verkar ganska avslappnade inför att vänta på att få reda på vad i helvete som hände sex månader efter själva händelsen.

Kanske, på någon undermedveten nivå, trodde folk att de här dödssiffrorna var något som helt enkelt inte kunde drabba Storbritannien, som att vinna Eurovisionsschlagerfestivalen eller bli en polisstat. Det är underligt hur fort man går från de gamla säkerheterna till att milt titta på torsdagens klipp på en Northants-polischef som hotar med att låta sina konstaplar genomsöka innehållet i folks varukorgar på jakt efter saker han anser vara icke nödvändiga. Vad kan man säga? I andan av nationell gemenskap är min huvudsakliga grej från allt det här att vi verkligen bör skicka någon bra till Eurovision nästa år.

• Marina Hyde är en Guardian-kolumnist