When Saturday Comes, december 2007

Helen Chamberlains f d sidekick har firat att han har lämnat Soccer AM för 6.06 med en bok. Taylor Parkes vill veta varför någon - någon - tyckte det var en bra idé att exponera presentatörens ego och fördomar över 288 självbelåtna sidor.

Soccer AM är ett dåligt minne: bakfulla morgnar i andra människors lägenheter, störd av ett följe fullt av skrikande dummerjönsar, sörplingen av proffs och f d proffs ändtarmar, ihoplappad komedi som fick mig att längta efter storhetsdagarna med Skinner och Baddiels gamla skit. Men Tim Lovejoy i egen hög person, med sin moderiktiga tillbakadragande hårgräns och med en röst som på något konstigt sätt påminde om Rod Hulls, minns jag bara som en genomsnittlig grabbig tv-presentatör - faktum är att han var en av få genomsnittliga grabbiga tv-presentatörer som fick mig att i irritation göra läten med min tunga, istället för att putsa upp min gurkhakniv. Förutom att han har samma namn som The Simpsons egoistiske präst har jag knappt registrerat hans existens; bara en smaklös, blond cirkusdirektör för en stöddig skitcirkus. Så det kommer nästan som en överraskning att se att hans nya bok inte bara är extremt tråkig, den är även ytterst vidrig.

Upphackad i "kapitel" som knappt fyller en sida, skriven med en teckenstorlek man vanligtvis förknippar med böcker för halvblinda. Lovejoy on Football är delvis en självbiografi och delvis full av korkade funderingar och en till triumf för den krassa dumheten som snabbt håller på att ersätta kulturen i det här landet. Hopplöst banal och kväljande självsäker, flinande fast inte rolig, det är en £300 (3,712 kr) t-shirt, en ringsignal som gör dig förbannad, ett YouTube-klipp där någon dricker sin kompis spya. Bokens självgodhet är en naturlig följd av dess andefattighet. Jag hoppas att den gör dig illamående.

Först och främst står det klart att om man är Tim Lovejoy så krävs det en väldigt speciell blandning av arrogans och ignorans. När han inte listar vad han har uppnått inom media med en hisnande avsaknad av stil, hånar han dem som är tillräckligt "sorgliga" att ha ett intresse för fotbollshistoria. Han avslöjar också sin totala brist på kunskap om livet utanför Premier League (i en del som han kallar "Know Your Silverware", refererar han till "League Three") och gör diverse tabbar, både stora och små. Han presenterar Johan Cruyff som sin favoritspelare genom alla tider, för att sedan erkänna att han bara har sett det där fem sekunder långa VM-klippet med Cruyff-vändningen. Sedan gnäller han på fotbollsspelares musiksmak, han klagar på att "allt du kommer höra pumpas ut från lagets omklädningsrum är R&B, istället för vad resten av landet lyssnar på" - med vilket han menar indieband. Överallt finns det häpnadsväckande illustrationer av inskränkthet, självbelåtenhet och en uppseendeväckande småsinthet.

Det finns även något ondskefullt här: han är strålande positiv, får rysningar av rikedom och är alltför nöjd med sig själv för att ställa jobbiga frågor, Tim Lovejoy är fotbollssupportern Sepp Blatter har väntat på. Roman Abramovitjs älsklingsunge. Inte minst p g a hans självbelåtenhet: hans brist på förståelse för hur fotbollen fungerar (och hur den inte fungerar) illustreras bäst i delen med titeln "Give Your Chairman A Break", där han försvarar "den där thaikillen i Man City", och ber oss att "titta på Glazer-familjen... man skulle kunna tro att de bara var ett gäng amerikaner med intentionen att köpa klubben och sälja Old Trafford till Tesco om man tittar på protesttjuten från fansen. Men på två säsonger hade de vunnit titeln och byggt en trupp som Europa var avundsjukt på." Man kan bara skalla väggen inför sådan okunnig dumhet - Tims barnsliga idéer om att hålla sig undan "negativitet" driver honom till exakt den sortens tänkande som har haft ett sådant enormt negativt inflytande på spelet. "Ta en titt på vårt landslag" - han menar England, förresten - "och det finns inte en enda spelare som inte skulle promenera in i vilket lag som helst i Europa... hur kommer det sig, innan varje turnering, att vi börjar tro att vi är överskattade?"

Och vilken överraskning: Lovejoy är en lika miserabel stjärnknullare som det antyddes i hans tv-program. Alla inom fotbollen är Tims polare (och här får vi se bilder som bevis på det, stjärnor som ser förvirrade ut i hans flinande, alltför välkända närvaro, frusna av en arm runt axeln). Han "tittar t o m då och då på rugbymatcher nu, för att jag är kompis med många av spelarna, som Will Greenwood, Matt Dawson, Lawrence Dallaglio och Austin Healy".

Det är kanske talande att bland alla anekdoterna som erbjuds här är den mest hjärtevärmande (och minst överraskande) den som involverar när Tim blev hårt överkörd av Neil Ruddock i en välgörenhetsmatch; inte ens i den här versionen av berättelsen finns det något som pekar på att Razor gjorde det tillgivet. Men vår man är verkligen förblindad av en ganska förvånande hybris, det visar sig inte minst när han väljer att ha med ett foto på en banner på Anfield med texten "LOVEJOY SUCKS BIG FAT COCKS" ackompanjerat av en munterhet som inte handlar om självutplåning. "Det svåraste med att lämna Soccer AM," säger han beklagande, "är tanken på att jag kanske inte längre kommer ha något inflytande på spelet." Sant, det kommer bli tufft. Men vem vet? Kanske kommer spelet att slita vidare.

Det är inte det att det någonsin funnits en tid då fotboll på tv inte låg i händerna på några dumskallar, posörer och och stormande skrytmånsar. Det är inte det att Lovejoy är signifikativt mer obehaglig än andra skithögar inom tv-världen. Poängen är den att, i hans egen hjärna och hos de som bestämmer, är han en av oss. Han är oss. Smaka på det. Gud hjälpe oss.

5/4-2020

AV: Jonathan Allsopp på bloggen nowt much to say (https://nowtmuchtosay.wordpress.com/), söndag 5 april, 2020:

Trots att det inte finns någon fotboll att prata om surrar vi ändå vidare om fotbollen det här och fotbollen det där. Eller fotbollsspelare, för att vara mer exakt. För det verkar som att vi har en huvudsaklig anledning till varför vårt kriminellt underfinansierade NHS har svårt att hantera antalet människor som blir allvarligt sjuka under Covid-19 pandemin; varför vi tävlar mot tiden för att förvandla utställningscenter till sjukhus; varför sjukvårdspersonal vid frontlinjen behandlar patienter utan adekvat skydd och utrustning och som ett resultat av det blir sjuka och, i vissa fall, dör; varför många traumatiserade doktorer och sjuksköterskor säger att när allt det här är över vill de aldrig mer arbeta för sjukvården igen; varför hundratals människor dör varje dag när vi för tre veckor sedan skulle tro att den bästa responsen på den här globala pandemin var att vi alla fortsatte som vanligt, blev infekterade, sjuka och utvecklade "flockimmunitet"; varför vi desperat sliter med att "plana ut kurvan".....

....well, tydligen har det ingenting att göra med det faktum att NHS just har uthärdat den största oavbrutna åtstramningen av dess finansiering i hela organisationens historia och nu står avskalat ner till bara benen. Underbetald och undervärderad personal lämnar i drivor (det finns för tillfället fler än 100,000 lediga tjänster inom hela det engelska NHS) och det är nätt och jämnt att de har kapacitet att hantera resultatet från en lokal husbrand och därmed än mindre en global pandemi (det är intressant att notera att Röda korsets bedömning 2017 som sa att sjuk- och socialvården i Storbritannien kommer ställas inför en "humanitär kris" till största delen bemöttes med ett alltför lätt att förutspå himlande med ögonen hos dem med makt)... nej, det har ingenting med det att göra.... för enligt Matt Hancock, mannen med ansvaret att se efter nationens hälsa, är allt Premier League-fotbollsspelarnas fel. Oh ja. Vid hans dagliga pressbriefing den 2:a april, efter att ha annonserat att fler än sexhundra människor hade dött på sjukhus under de senaste tjugofyra timmarna som ett resultat av att ha blivit infekterade av Covid-19, vände Hancock sin uppmärksamhet mot Premier League-fotbollsspelarna och uppmanade dem att "göra en insats" och "dra deras strå till stacken" i kampen mot coronaviruset genom att göra en lönesänkning.

Hancock gillar att köra med den sortens nonsens som "gör en insats". Under förra årets valkampanj hade han inga som helst problem med att flytta skulden för NHS ekonomiska lidanden till utländska besökare och invandrare då han twittrade det tröttsamma gamla "det är the National Health Service inte the International Health Service" mantrat som älskas av Little Englanders och sedan tillade han "alla bör bidra med ett rättvist bidrag till vårt NHS". Då ignorerade han bekvämt det faktum att NHS till stor del är en internationell tjänst när man tittar på det i kontexten av deras otroligt mångfaldiga arbetsstyrka - en av deras stora styrkor - som består av mer än tvåhundra nationaliteter (något som Hancock sent tvingats erkänna under den pågående krisen). Detta är något vi alltför tydligt har fått bevittna då många av de tidiga dödsoffren från coronaviruset bland de som jobbar på sjukhusen varit människor med svart, asiatisk eller etnisk minoritets bakgrund - enligt de senaste arbetskraftssiffrorna har 37% av NHS doktorer fått deras primära kvalifikation utanför Storbritannien.

Trots att de inte hade några sportnyheter att rapportera så hade BBC Breakfast's sportavdelning nästa morgon inga problem med att heja på hälsoministern i hans insatser för att få fotbollsspelare att hosta upp lite deg till NHS medan Dan och Mike eller vad de nu hette bladdrade på om hur allt det här handlade om moral och etik och "spelets integritet" ("integritet" verkar vara det senaste modeordet inom fotbollen) och beskrev hur det skulle kunna bli "en PR-katastrof för fotbollen". "PR-katastrof" eh? Möjligen inte det bästa ordvalet då vi befinner oss i en pandemi som ser ut att förkorta liven för hundratusentals människor världen över. Men hej, ni fattar - bara dyk ner med händerna i era fickor era giriga bollsparkande svin så kan vi lösa det här.

Premier League-fotbollsspelare är en enkel måltavla, eller hur? Titta bara på deras modellflickvänner, de uber-skarpa frisyrerna, dyra högpresterande bilarna och lönerna som består av så många siffror att det manglar ditt huvud bara du tänker på det - vad gör Harry Kane med £100,000 (1,25m kr) i veckan? Jag vet att L'Oreals hårprodukter kan vara dyra men kom igen nu. Och här har ni mig när jag klättrade upp på min lådbil för att avfyra ett billigt skott mot Premier League-fotbollsspelare i en artikel jag skrev för FC United-fanzinet Top of the World i december förra året som påpekade att "Manchester Uniteds genomsnittliga veckolön för deras spelare 2018-19 var sanslösa £160,000 (2m kr) - tillräckligt för att anställa ungefär fyra kvalificerade sjuksköterskor under ett helt år".

Skillnaden är total. En vecka med Paul Pogbas Instagram-inlägg eller fyra kvalificerade sjuksköterskor som knegar på och ser efter de vi älskar i ett helt år? Valet är jättelätt, behöver inte ens tänka. Men vems fel är allt detta? Är det fotbollsspelarna själva (nej kompis, jag är inte värd £160k i veckan, ge oss en sjuksköterskelön istället) eller bör resten av oss ta lite ansvar för att vi fortsätter sitta på våra arslen framför våra idiotiska 76 inch (= 193,04 cm) stora idiotiska tv-apparater och betalar abonnemanget som tillåter kanaler som Sky att betala de uppriktigt sagt skrattretande pengasummorna för rättigheten att sända Premier League-fotbollen, något som i sin tur tillåter klubbarna att erbjuda sanslösa löner till spelarna. Detta samtidigt som man jämrar sig över dessa NHS-arbetare som går ut i strejk för att kampanja för bättre lön och pension för NHS-personal (låt oss för ett kort ögonblick spola tillbaka till när uber-fittan Jeremy Clarkson fräste ur sig fjädrar av ilska i The One Show i november 2011 och skröt om att han skulle ta ut alla NHS-arbetarna, som jag, som hade strejkat den dagen för att skydda deras "guldpläterade" pensioner "och skjuta dem inför deras familjer" - oj vad vi skrattade) och gång efter annan rösta fram ett politiskt parti till makten som innerligt tror på den reducerade inblandningen från staten i människors liv och som, helt ärligt, skulle föredra om NHS inte existerade överhuvudtaget. NHS är, precis som dess grundare Nye Bevan så berömt deklarerade, "ett exempel på riktig socialism".

Och där ligger problemets kärnpunkt för när han ber Premier League-fotbollsspelare att gå ner i lön för att skydda sjukvården vet Matt Hancock att han har något på gång. Precis som han gjorde när han skyllde NHS ekonomiska problem på utlänningar i november. Medan vi kollektivt piskar upp varandra till en upprörd stämning gällande unga arbetarklassgrabbar (och särskilt svarta sådana, som Raheem Sterling) som tjänar miljoner (vad gör det med alla pengarna?) har vi en förmåga att ge fotbollsklubbars miljardärägare, hedgefondsförvaltare och skattesmitande multinationella företags vd:ar en mycket, mycket enklare resa. Kanske kommer erfarenheten av att genomleva den här nuvarande pandemin att ändra på allt det? Vem vet.

Det är en besvikelse, självklart är det det, att inte en enda av Juan Matas Manchester United-lagkamrater har gjort honom sällskap och donerat 1% av deras lön till välgörenhetsorganisationen Common Goal som använder fotbollens universella popularitet för att jobba med missgynnade barn över hela världen - ett sätt för fotbollsspelare att ge något tillbaka till samhället. Men vi får inte glömma att det finns flera Premier League-fotbollsspelare som gör underbara saker i deras lokalsamhällen - ta Marcus Rashford t. ex, som lanserade sin In-The-Box-kampanj förra julen för att stötta hemlösa människor i Manchester och personligen hjälpte till att leverera trehundra boxar med livsnödvändiga saker till unga hemlösa människor - "vi anser att sport har kraften att positivt förvandla unga liv" skrev han på Instagram. Så det kom inte som någon överraskning att höra att långt innan hälsoministern klev upp på sin höga häst hade kaptenerna i samtliga Premier League-klubbar diskuterat deras respons på coronaviruskrisen - om det skulle ske genom lönesänkningar (med konsekvensen att det då, såklart, kommer in mindre skattepengar till allmänhetens kassa, detta då de här grabbarna, till skillnad mot många av fotbollsklubbarnas miljardärägare, faktiskt betalar sina skatter i Storbritannien) eller genom att göra stora donationer till deras lokala NHS-enheter.

Och här kommer en hjärtevärmande berättelse som du förmodligen har missat som handlar om några fotbollsspelare sex våningar under lyxlägenheten Premier League där veckolönerna mäts i hundratals pund istället för hundratusentals pund. Vi pratar om FC United of Manchester där supportrar fixade en insamling och drog in mer än £5,000 (62,870 kr) på knappt en vecka för att hjälpa klubbens kontraktslösa spelare (endast tre spelare i truppen har kontrakt). Flera av dem, som exempelvis försvararen Aaron Morris, har inte bara förlorat deras spelarlöner under de senaste sex veckorna av fotbollssäsongen som ett resultat av pandemin, utan även alla andra icke-fotbollsmässiga inkomstkällor också - många av dem är egenföretagare som personliga tränare, t. ex, och har inte en aning om varifrån nästa lönekuvert ska komma. I sin tur har spelarna visat sin uppskattning och generositet genom att donera hälften av dessa pengar tillbaka till klubben som för tillfället försöker fylla ett £100,000 (1,25m kr) stort hål i sina finanser efter det för tidiga slutet på the Northern Premier League-säsongen. En riktigt underbar gest det. Jävla fotbollsspelare eh?

Parlamentsvalets lastbil har sedan länge rullat ut ur stan och nu när Jeremy Corbyn också har lämnat kan skattesmitande finansiärer av Konservativa partiet och stenrika individer över hela landet dra en lättnadens suck. Men det är människors liv, inte röster, som står på spel nu och kanske mer än någonsin måste vi alla, kanske med hjälp av en eller två välavlönade journalister, dra nytta av en del av all fritid vi nu har för att titta bakom de konstgjorda rökridåerna som skuldfördelarna kastar upp och kika in i några av dessa mörka hörn för att ta reda på vad som egentligen pågår och börja hålla de mäktiga ansvariga. Det är så demokratin ska fungera. Men en sak är i alla fall säker - det är inte fotbollsspelare eller invandrare eller utländska besökare i Storbritannien som ska ha skulden för den offentliga sjukvårdens kris som hotar att överväldiga oss.