BILDEN: Nu har även jag fått smaka på de vänsterextremistiska sociala medierna. När man läser inlägg från Sverigevänner får man alltid höra om en dold sanning som "vänsterpacket" undanhåller den stora massan. En av dessa dolda sanningar är att Facebook är kommunistiskt. Det är kanske inte så välkänt och låter kanske konstigt i vissas öron (Sverigefientliga landsförrädare!), men Mark Zuckerberg och co driver helt enkelt sajten helt efter Marx och Lenins skrifter. Pengarna som kommer in går så att säga till de som skapar värdet, arbetarna, och inte de som sitter i toppen och lever gott på andras arbete. För några dagar sedan fick då även jag uppleva det Röda övervakningssamhället, detta då jag lade upp bilden som ni ser här ovanför om att "backa Hanif". Den ansågs stötande och renderade en kortare avstängning. Så nu förstår jag alla de moderna korsriddarna och tangentbordskrigarna där ute, de har det inte lätt i den här "kommunistiska sörjan", och allt de vill är att folket ska få ta del av den dolda sanningen, de stackars satarna.

 

 

 

 

ÄR DET NÅGON MATCH I ENGLAND IDAG?

Ja, det är inte så mycket att orda om, vi vet mycket vad som gäller idag, frågan är väl bara om våra spelare vet det. Det fanns en tid när scouserna var kungar på den engelska fotbollstronen och vi under många år var underdogs, men vi lyckades ändå ofta få bra resultat mot detta lag från den mörka sidan. Kan tänka mig att det var ganska länge sedan vi var så nederlagstippade som vi är nu, och det är inget konstigt med det. Problemet nu jämfört med tidigare är att vi inte har någon Bryan Robson, vi har inte ens någon spelare som är i närheten av Bryan Robson, eller, för den delen, Norman Whiteside. Jag hoppas att våra skithus kan visa någon slags stolthet och gå ut och ge 150%. Jag tror inte att vi har någon ensamrätt på att alltid vinna titlar, långt därifrån, men när man tjänar pengarna som dagens United-spelare gör och får äran, ja äran, att dra på sig vår ikoniska tröja, då anser jag att det bör vara tillräcklig motivation för att ge sitt allra yttersta.

Nu vet vi att det inte fungerar så. Spelarna har ju sociala medier, nya frisyrer, klädkollektioner och bilar att tänka på, klart det kan vara störande att behöva spela fotbollsmatcher då. Men jag hoppas ändå, troligen naivt, att de för en gångs skull kan inse allvaret i dagens match och åtminstone kriga till absolut sista droppen. Om spelarna ger allt och lite till och ändå blir överkörda, ja då kan jag leva med det, men låt inte bara matchen segla förbi utan att ens försöka.

Om spelarna går in 100% i närkamperna och gör det obehagligt för dessa München-sjungande avskum, då kommer de få OT med sig och då vet man aldrig vad som kan hända. Hur skönt vore det inte att täppa till käften på varenda "expert" där ute och sätta den första käppen i hjulet på den tyska kompostkäftens säsong. Det är inte omöjligt, men tyvärr heller inte särskilt troligt. Bara jag slipper se en repris på förra säsongens bortamatch mot skadedjuren, då de slog oss komfortabelt, utan att egentligen behöva ta i särskilt mycket. Så, United, gärna lite mindre halvdan inställning och lite mer sånt här idag:

Det spekuleras en hel del om Oles framtid. Vissa menar att en rejäl överkörning idag kommer ge honom sparken, andra säger att han har oktober på sig för att vända skutan. Jag tror inte det går att säga säkert hur läget är, för jag tror inte kukhuvudet Woodward själv vet. Allt jag kan konstatera är att senast vi vann en bortamatch var den där magiska kvällen i Paris, den 6:e MARS! Och senast vi vann på bortaplan i ligan var mot Crystal Palace, den 27:e februari. Efter dagens hemmamatch mot scouserna ser vårt spelschema ut såhär:

Tor 24/10, Partizan Belgrad v MU (Europa League)

Sön 27/10, Norwich v MU

Ons 30/10, Chelsea v MU (Ligacupen)

Lör 2/11, Bournemouth v MU

Det är fullt möjligt att vi inte vinner någon av dessa matcher och kommer Ed Woodward då att dyka upp på Halloween (efter bortamatchen mot Bournemouth) hemma hos Ole utklädd till ett spöke (kanske smidigare att skicka Avi Glazer, då behöver de inte köpa någon Halloween-utstyrsel) och ge honom sparken?

Noterar även att vi går in till dagens match på 14:e plats med en poäng ner till nedflyttningsstrecket, åtta upp till fjärdeplatsen och 15 till scouserna, som toppar tabellen. Vad tror ni Jesse Lingard och Marcus Rashford tänker och känner kring det?

 

PRATET OM SAUDIARABERNA VILL INTE RIKTIGT FÖRSVINNA...

Ni som följer United vet att det en längre tid ryktats om att Saudiarabiens kungafamilj vill köpa Manchester United av Glazer-familjen. Idag är det Daily Star Sunday som slår upp det stort:

   

 

 

 

Och här är artikeln i sin helhet:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2019/10/20/11634258-old-trafford-exklusivt-glazers-har-avbojt-tva-bud-pa-united/

Ni behöver inte slänga er på tangentbordet och berätta för mig att Daily Star inte är den mest trovärdiga källan i England, jag lovar, jag vet.

Den här artikeln innehåller heller inte så mycket konkret, den talar om att om Kevin Glazers aktieförsäljning blir en succé så kanske de andra sexuellt snedvridna syskonen vill följa i hans spår. Sen kan man fråga sig varför Kevin väljer att sälja sina aktier om ett fett saudiarabiskt bud skulle vara på ingående?

Men helt klart finns det ett intresse för United inom den saudiarabiska kungafamiljen och är det några som skulle ha råd att köpa ut de amerikanska parasiterna, så är det de. Därför kan vi nog räkna med att det kommer fortsätta dyka upp artiklar på ämnet även i framtiden.

 

 

"LÅS IN ERA DÖTTRAR, ÄCKLET ÄR HÄR!"

Glömmer aldrig löpsedlarna i Manchester när det stod klart att "Svennis" skulle ta över som manager i plastcirkusen Manchester City. Jag har aldrig varit något stort fan av värmlänningen och blev glad när Fergie gjorde sin U-sväng gällande pensioneringen och såg till att svensken inte fick ta över som Uniteds manager.

Förra helgen dök han upp i en exklusiv intervju i The Sunday Times där han bl. a pratade om Fergie och den "Gyllene Generationen" som, 40 år efter 1966, skulle ge England deras andra VM-guld:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2019/10/13/11633255-intervju-med-sven-goran-eriksson-fergie-skrek-i-telefonen-jag-kommer-att-doda-dig-du-ar-slut/

 

 

RONNIE

Tidigare i veckan gjorde Ronaldo sitt totalt 700:e mål i karriären då han nätade för Portugal mot Ukraina. Igår gjorde han nummer 701 för Juventus mot Bologna. Det betyder att han nu ligger sexa (Messi är sjua) på listan över dem som gjort flest mål någonsin för sina lands- och klubblag.

Ronnies siffror:

Real Madrid - 450 mål

Man United - 118

Portugal - 95

Juventus - 33

Sporting Lissabon - 5

10-i-topp listan över de bästa målskyttarna genom alla tider från Daily Mirror:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2019/10/20/11634318-fotbollsvarldens-10-basta-malskyttar-genom-alla-tider/

 

 

 

HENDRICKS - UNITEDS NYA MITTFÄLTSGENERAL?

 

 

 

I torsdags (17/10) läste jag följande i USA Today: "Christina Hendricks och maken Geoffrey Arend går skilda vägar. "Mad Men"-stjärnan, 44, och hennes skådespelarmake, 41, annonserade under torsdagen på deras respektive Instagram-konton att de ska skiljas efter ett 10 år långt äktenskap."

 

Det känns som att det var evigheter sedan vi hade ett tufft, rödhårigt energiknippe på mittfältet. Nu när fröken Hendricks lämnat herr Arend kan hon kanske ta på sig den rollen och bli den mittfältsgeneral vi så länge saknat i United. Jag är säker på att hon i alla fall är snabbare än Matić och ibland vågar testa något annat än att bara flytta bollen i sidled eller bakåt.

Daily Mirror, torsdag 17 oktober, 2019:

 

 

1. Josef  "Pepi" Bican - 805 mål

Som stjärna på 1930-talet hjälpte han Österrike till semifinal i VM 1934 och Bican gjorde otroliga 534 mål på 274 officiella matcher för Slavia Prag mellan 1937 och 1948.

 

 

Den tvåfotade, snabba anfallaren gjorde åtminstone 805 mål, detta då det saknas en del fakta från en säsong och hans exakta totalskörd är okänd.

 

 

Det är även intressant att notera att han spelade landslagsfotboll för tre olika lag - Österrike mellan 1933 och 1936, Tjeckoslovakien mellan 1938 och 1949 och en enda match för Böhmen-Mähren 1939.

 

 

 

2. Romário - 772 mål

Precis som Pelé och deras brasilianska landsman Túlio Maravilha anser Romário att han har gjort över 1,000 mål.

 

 

Den milstolpen firades rejäl när han gjorde vad han påstod var sitt 1,000:e mål för Vasco da Gama 2007.

 

 

Han inkluderar då ett antal träningsmatcher, välgörenhetsmatcher och t o m ungdomsmatcher i sin statistik.

 

 

Men i officiella matcher har anfallaren ändå otroliga 772 gjorda mål på 994 matcher.

 

 

Världsmästaren från 1994 gjorde de flesta av sina mål i den brasilianska högstaligan, men adderade även 55 för Brasilien och långt över 200 i Europa under sin tid med PSV Eindhoven, Barcelona och Valencia.

 

 

 

3. Pelé - 767 mål

Det råder ingen tvekan om att Pelé är en av de bästa fotbollsspelarna genom alla tider.

 

 

Men omfattningen på hans målskytte är ämne för stor debatt.

 

 

Den trefaldiga världsmästaren menar att han totalt gjorde 1,281 mål på 1,363 matcher, vilket anses vara ett världsrekord.

 

 

Men den personliga siffran inkluderar flera amatörmatcher, inofficiella träningsmatcher och andra ej bokförda matcher.

 

 

Vi kör här på hans totalsiffra i officiella matcher, som är imponerande 767 fullträffar på 831 matcher, där 538 av de målen gjordes i ligamatcher och 77 i landskamper.

 

 

 

4. Ferenc Puskás - 746 mål

Den gemensamma nämnaren i vad som anses vara två av de allra bästa fotbollslagen genom alla tider heter Ferenc Puskás, en av fotbollens mest ikoniska spelare.

 

 

Den ungerska maestron var målgörarstjärnan för de "Magnifika Magyarernas" landslag och Real Madrids Europacupvinnare från 1960.

 

 

Hans ikoniska, kraftfulla vänsterfot gjorde majoriteten av jobbet då den skickliga anfallaren gjorde 746 mål på endast 754 matcher.

 

 

Det är också ett bevis på hans otroliga målgörarkarriär att FIFA-priset till årets bästa mål bär hans namn.

 

 

 

5. Gerd Müller - 735 mål

Gerd Müller var känd som ett rovdjur framför målet - och hans statistik visar exakt varför.

 

 

"Der Bomber" var kanske mest känd för hans internationella målkavalkad, han gjorde 68 mål på 62 landskamper för Västtyskland, vann Guldskon i VM 1970 och vann VM 1974 och EM 1972.

 

 

Men han var lika imponerande i klubblaget - där han gjorde fler än 500 mål för ett dominant Bayern München.

 

 

Med 735 mål på endast 793 matcher anses den kraftfulla anfallaren helt rätt vara en av de bästa målgörarna genom alla tider.

 

 

 

6. Cristiano Ronaldo - 701 mål*

Ronaldo ligger precis före Messi och de är de enda spelarna på listan som fortfarande är aktiva - och portugisen närmar sig dem framför honom.

 

 

Han blev endast den sjätte spelaren genom alla tider att nå milstolpen 700 gjorda mål då han satte sitt 95.e landslagsmål för Portugal tidigare i veckan.

 

 

Yttern som blivit anfallare har varit en storstjärna för Sporting Lissabon, Manchester United, Real Madrid och är det även nu för Juventus då hans glittrande karriär bara fortsätter.

 

 

Han har inte bara siktet inställt på att klättra uppåt på listan över alla tiders bästa målskyttar, 34-åringen närmar sig även Ali Daeis rekord för flest gjorda landslagsmål.

 

 

Iraniern gjorde 109 mål för sitt land, Ronaldo ligger nu tvåa med 95 fullträffar.

 

* Honken: Efter Ronaldos mål för Portugal tidigare i veckan gjorde han även ett igår för Juventus, så i skrivande stund står han på 701 gjorda mål.

 

 

 

7. Lionel Messi - 672 mål

Rivalen Ronaldo hamnade bland rubrikerna den här veckan, men även Messi närmar sig 700 mål.

 

 

Den argentinska speluppläggaren har varit målfarlig för både sin klubb och sitt landslag under hela sin karriär och han visar inga tecken på att börja slå av på takten.

 

 

Du måste vara modig om du skulle satsa pengar på att han inte når 700 innan den här säsongen är slut. 32 år gammal kan han hoppas klättra mycket högre upp på den här listan.

 

 

604 av Messis mål har kommit för Barcelona och han är registrerad för ytterligare 68 fullträffar för landslaget.

 

 

 

8. Ferenc Deák - 576 mål

Åtta på listan ligger den ungerska målspottaren Ferenc Deák, men han är kanske den mest målfarliga av alla på hela listan.

 

 

I hans första klubb, Szentlörinci AC, snittade han tre mål per match med 220 fullträffar på endast 72 matcher, innan han gjorde ytterligare 200 på endast 140 matcher för jätten Ferencváros.

 

 

Under en imponerande era för Ungern gjorde han 29 mål på 20 landskamper och avslutade sin karriär med totalt 576 gjorda mål, trots att han enbart spelade i sitt hemland och till största delen överskuggades av den ikoniska landsmannen Ferenc Puskás.

 

 

 

9. Uwe Seeler - 575 mål

Hamburgs och Västtysklands ikon Uwe Seeler gjorde, precis som nummer 10 på listan, 575 mål under sin glittrande karriär.

 

 

I stark kontrast mot Maravilha spelade Seeler i princip endast för en klubb, men i hans enda framträdande i the League of Ireland för Cork Celtic FC 1978, sex år efter hans pensionering, gjorde han två mål.

 

 

Seeler hittade nätet över 500 gånger för klubblaget och ytterligare 43 gånger på 73 landskamper för sitt land.

 

 

Hans totala målskörd på 575 fullträffar på endast 649 matcher ger ett oerhört imponerande ratio på 0,89 mål per match.

 

 

 

10. Túlio Maravilha - 575 mål

Túlio Maravilha var något av en handelsresande fotbollsspelare och vart han än åkte gjorde han mål.

 

 

Anfallaren gjorde mer än 500 mål under sin 24 år långa karriär, men personligen påstod han att han nådde milstolpen 1,000 gjorda mål 2014 efter att ha inkluderat tränings- och amatörmatcher.

 

 

Forwarden gjorde 13 mål på endast 15 landskamper för Brasilien och Seleção förlorade inte en enda match med honom i laget mellan 1990 och 1995.

 

 

Totalt spelade han för över 30 klubbar och hans bästa period kom för Botafogo, där han 1995 gjorde otroliga 67 mål.

 

 

 

Ärofyllt omnämnande: Arthur Friedenreich

Det sägs att Arthur Friedenreich gjorde 1,329 mål - men majoriteten av dem bokfördes inte officiellt.

 

 

Brasilianaren spelade i 26 år, mellan 1909 och 1935, och kom fram som en av de första stjärnorna inom den brasilianska fotbollen.

 

 

Han blev turneringens spelare i Copa América 1919, vann Guldskon, men stötte på många hinder som en av de första skickliga mörkhyade spelarna och p.g.a den politiska uppdelningen mellan fotbollsligorna i Rio de Janeiro och São Paulo.

 

 

När man tittar på filer över matcher som han spelat hamnar antalet registrerade mål på mellan 554 och 558, men ett antal avvikelser innebär att påståendet om att han gjorde mer än 1,000 mål inte helt kan avfärdas.

 

 

Han har ingen officiell siffra och kan därför inte placeras på den här listan, men mannen som kallades "fotbollens kung" när Brasilien turnerade i Europa 1925 hör självklart hemma på listan över tidernas bästa målskyttar.

Den saudiska kungafamiljen kommer komma tillbaka

   

Glazer-familjen har redan avböjt ett bud på £3 miljarder (37,5 miljarder kr) för ägarskapet av Manchester United från den saudiska kungafamiljen. (Bild: GETTY)

 

 

 

 

AV: Harry Pratt, Daily Star Sunday, söndag 20 oktober, 2019:

 

 

MANCHESTER UNITED förväntar sig ett tredje övertagningsbud från den saudiska kungafamiljen.

 

 

United har, enligt en källa nära klubbens hierarki, REDAN AVVISAT TVÅ NÄRMANDEN från arabnationens styrande familj - det andra budet låg på helt sanslösa £3 miljarder (37,5 miljarder kr).

 

 

Vid båda tillfällena har Glazer-familjen, som har ägt Premier League-jätten sedan 2005, sagt att de inte vill sälja - oavsett hur mycket som erbjuds.

 

 

Men medan den inställningen fortfarande gäller kan det nyligen fattade beslutet av delägaren Kevin Glazer att lägga ut sitt 13 procentiga aktieinnehav i United - värt £270 miljoner (3,37 miljarder kr) - på New York-börsen vara ett tecken på att det kan komma att ändras.

 

 

Då ett av de sex Glazer-syskonen offentligt testar marknaden på ett sådant sätt tar det definitivt tillbaka saudierna in i bilden.

 

 

United, som tar emot ligaledarna Liverpool i eftermiddag, må befinna sig i en kris på planen - men saudierna, ledda av kronprinsen Mohammed Bin Salman, vill ändå köpa en av planetens största fotbollsklubbar.

 

 

Kevin Glazer, inte involverad i den direkta driften av United, kommer kanske att casha in sina tillgångar.

 

 

Om hans överraskande aktion skulle visa sig bli en ekonomisk framgång är det inte omöjligt att hans fyra bröder och systern Darcie följer i hans spår.

 

 

Innan Glazers plötsliga annonsering tidigare den här veckan låg Uniteds aktiepris på runt $15 (144,42 kr). Vid stängning i fredags låg det nära $16 (154,05 kr) - vilket understryker ett visst intresse från nya investerare.

 

 

Avram Glazer har närvarat vid några Manchester United-matcher i år, här bredvid exekutiva ordföranden Ed Woodward (Bild: GETTY)

 

 

Det betyder att Uniteds nuvarande marknadsvärde är $2,64 miljarder (25,4 miljarder kr).

 

 

Vilket representerar en signifikativ nedgång från deras värdering på $3 miljarder (28,8 miljarder kr) innan Ole Gunnar Solskjaer utsågs till manager på permanent basis. I april i år kostade en aktie $20 (192,56 kr).

 

 

En ruskigt dålig form på planen - tillsammans med den signifikativa förlusten av Champions League-inkomster - får skulden för djupdykningen.

 

 

Men trots de uppenbara problemen under Solskjaer är varumärket United fortfarande massivt.

 

 

En nyligen genomförd undersökning visade att en miljard människor över hela världen har ett intresse för klubben.

 

 

Och City-experter (Londons bankvärld) förutspår att saudierna - eller någon eventuell annan köpare - kommer behöva hosta upp minst $4 miljarder (38,5 miljarder kr) för att ha någon chans till ett framgångsrikt övertagande.

 

 

En ledande finansanalytiker sade: "Om United är värt $2,64 miljarder (25,4 miljarder kr) när det gäller det nuvarande aktiepriset, då får du titta på en betalning på åtminstone $4 miljarder (38,5 miljarder kr) för att köpa ut Glazer-familjen."

 

 

Det vill säga om de amerikanska ägarna ens vill lyssna på några erbjudanden.

Sven-Göran Eriksson reflekterar över bråken med Sir Alex, sitt privatliv och varför England misslyckades i VM 2006

   

Sven-Göran Eriksson med sin hund Ame i hemmet vid sjön Fryken.

MIKAEL SILKEBERG

 

 

 

 

AV: Jonathan Northcroft, fotbollskorrespondent, The Sunday Times, söndag 13 oktober, 2019:

 

 

Över en middag pratade han ömt om Torbjörn Nilsson, hans gamla anfallare i Göteborg; den bästa han tränade, men "för snäll" för att bli en manager.

 

 

Nästa morgon minns han kollisionerna med Sir Alex Ferguson, ett halvt leende syns i hans ansikte och det är talande vad Sven-Göran Eriksson menar. Sven är ett vänligt sällskap. Den nedtonade, intresserade värden. För alltid svenskt lugn. Men missta er inte. "Man kan inte vara svag," säger han. När Fergies lava sprutade, var det inte med vänlighet han mötte det.

 

 

Sven tog, såklart, ut Wayne Rooney till VM 2006 medan han rehabiliterade en fraktur på ett mellanfotsben, och Ferguson exploderade. Vid ett möte uppstod en kraftmätning mellan Englands och Manchester Uniteds doktorer. "Varför ljuger du?" utmanade Svens man, Leif Swärd, sin motpart med och Ferguson gick ut (senare sparkade han sin doktor) när det stod klart vem som skulle vinna argumentationen.

 

 

Sedan ringde han. Ett av dessa Fergie-samtal. "Med Alex var den stora grejen att klockan var sju på morgonen, eller ännu tidigare. Alltid. När han var arg," säger Sven. "Och det var aldrig 'Hallå Sven, hur är det?' Det var whuurssshhhh' [raka vägen in med gap och skrik]. Jag trodde han skulle döda mig. Han sade, 'jag kommer döda dig. Du är slut.' Men jag representerade England och man måste stå upp.

 

 

"Det som är rätt är rätt och det som är fel är fel och när man säger 'Ta inte ut Rooney för jag kommer döda dig'... jag sade, 'F*** off, vad är det med dig?'

 

 

"Och han skrek. När han var sådan... det har ingen betydelse. Det var därför jag sade, 'Alex, jag kommer ta ut Rooney. Du får ha en fin semester. Ciao, hejdå.'" Sedan gör han en gest som visar att han lade på.

 

 

Vi är i Svens hus vid sjön Frykens strand i västra Sverige, det är en herrgård från 1800-talet där Selma Lagerlöf, en

Nobelprisvinnare, skrev en berömd roman (Gösta Berlings saga). Skrivrummet som hon arbetade i är numera Svens marmorerade badrum.

 

 

På hans mark finns en stuga till hans bror och ett sommarhus där det bor en afghansk flyktingfamilj som han tog in efter en vädjan från den lokala kyrkan.

 

 

Det kvinnliga sällskapet består av Ame, en väldigt förtjusande golden labradoodle. Tillsammans kommer de senare att gå ner och springa efter sjökanten. Han är i löjligt bra form för en man som närmar sig 72 år.

 

 

Han är fortfarande "galen" i fotboll, han tittar på matcherna och träningspassen för lagen i närheten, Sunne och Torsby - där hans pappa, 91, fixar kaffe till spelarna. Han slukar Premier League-matcher på storbildsskärmar i hans smakfulla lounge, gym eller vid swimmingpoolen. Inget dåligt liv, men han saknar jobbet, detta efter att ha fått lämna sin senaste post - manager för Filippinerna - i januari.

 

 

Hans karriär är, anser jag, underskattad. "Tack," säger han och håller med om att framgångarna han nådde som ung manager, då han bl. a vann Uefa-cupen med deltidarna i Göteborg, har hamnat lite i skymundan. Precis som Europacupfinalen och den portugisiska pokalstädningen med Benfica, och sex pokaler under tre säsonger med Lazio, inklusive en scudetto.

 

 

Detta har hamnat i skymundan - åtminstone i Storbritannien - p.g.a bevakningen han attraherade som manager för England, något som involverade ett fokus på hans kärleksliv och flickvänner från Nancy Dell'Olio och Ulrika Jonsson, som han aldrig förstod.

 

 

Är han förbisedd fotbollsmässigt? "Ja, självklart," säger han. "Jag menar, det kanske är dumt att gå ut med ett par kvinnor men jag var inte gift, jag gjorde det i Italien. Och jag tycker att jag är väldigt normal. Så det är synd att jag är känd för det."

 

 

Han var 31 när han tog över Göteborg, något han gjorde med idéer som skiljde sig från andra svenska bossar. De följde en tysk spelmodell: liberosystem, tålmodig speluppbyggnad. Sven inspirerades av engelsmännen som revolutionerade skandinavisk fotboll - Malmös Bob Houghton och Halmstads Roy Hodgson.

 

 

Bob och Roy körde 4-4-2, långa bollar, hög press. Sven förfinade deras stil och vann sin första pokal för exakt 40 år sedan: Svenska cupen där Göteborg vann finalen med 6-1. Ligan kom efter och sedan den där Uefa-cupen. Göteborgs målskytt i hemmamatchen i den finalen var en rörmokare, Tord Holmgren, som innan matchen hade arbetat sitt skift från klockan 7:00 den morgonen.

 

 

Glenn Hysén minns en manager som arbetade noggrant ute på planen men pratade så lite som möjligt i omklädningsrummet. "Ja," säger Sven. "Du vet i Sverige, t.o.m i skolan är det väldigt demokratiskt. På svenska kan du säga 'you' på två sätt. Om du är äldre, berömd, är det 'ni' inte 'du', men de tog bort det i skolan när jag var ung.

 

 

"Om min stil är typisk svensk, det vet jag inte. Men jag har aldrig i mitt liv skrikit på spelare och jag gjorde det aldrig till mina barn. Med England, varje gång vi förlorade var det 'ingen passion'. Men jag försökte säga att vi vann många matcher när jag gjorde samma sak."

 

 

Erfarenheter i Portugal och Italien ändrade hans inställning. Där ledde han stjärnor som Ruud Gullit, Roberto Baggio och Falcao. "I Göteborg handlade det om systemet men när jag kom ut insåg jag att om du har extremt duktiga fotbollsspelare, då bygger man systemet runt dem."

 

 

Han gick med på att ta över Englands landslag vid ett möte i David Deins dotters lägenhet i Rom. Var ska man sedan börja?

 

 

Lampard och Gerrard? "Ibland frågade jag dem, 'Kan ni spela tillsammans?' Men de sade alltid att det var ok." Lägsta ögonblicket? "Förlusten mot Nordirland. Beckham på mitten, aldrig igen." Michael Owen? "Jag älskade honom som person men han kunde aldrig träna regelbundet." Wayne Rooney? "17 år gammal var han helt otrolig. Sedan tappade han sin snabbhet lite. Men varje gång jag hör kritikerna tänker jag, 'Bloody hell.'"

 

 

Eller en bredare fråga. Lagen han tog till turneringarnas kvartsfinaler 2002, 2004 och 2006: vilket var det bästa? "2006. Jag kunde inte - kan fortfarande inte - se något bättre lag än England i det VM:et. Vi hade otur med Rooney [som blev utvisad mot Portugal] men under min tid var pressen för hög. Förväntningarna när du åkte till dessa turneringar - man vinner och om man inte vinner är det s***. Och för mycket prat om the Golden Generation. De var bra men andra lag hade också bra spelare.

 

 

"Det, och straffar, var Englands problem. Det jag ångrar mest är att jag inte tog med en mental coach [till Tyskland] men jag var väldigt självsäker och övertygad [om att England skulle vinna]. Jag minns att Roberto Mancini ringde mig, han sade, 'Sven, jag sätter mina pengar på England' och jag sade till honom, 'Du har rätt.'

 

 

"Vi spelade inte bra under hela turneringen. Det var som om att vi väntade på något. Jag trodde att om vi mötte ett bättre lag, kommer vi spela bättre - och det gjorde vi. Vår bästa match var Portugal, 10 v 11."

 

 

En konstant utmaning var uttråkningen. "En av de största överraskningarna var att engelska spelare måste bli underhållna. Italienska fotbollsspelare kan alltid ta en kaffe och sitta i två timmar och prata, skratta. Engelska spelare, nej.

 

 

"Jag minns en av de första matcherna, Beckham kom och sade, 'Imorgon eftermiddag har vi ingen träning. Kan vi gå ut och shoppa?' Jag sade 'Shoppa? Fotbollsspelare - shoppa?!' Han sade, 'Ja, vi åker till shoppingcentret.'

 

 

"VM i Japan... när jag åkte dit för att se [hotellet] förklarade de, 'Det här är spelrummet.' Jag sade, 'Vad menar du, spelrummet? Spelar vi inte utomhus?' De sade nej. Spelrummet. Och det var helt otroligt vad FA hade gjort. Det var som att åka till Las Vegas. Jag sade, 'Men det här är för barn.' De sade, 'Men de [spelarna] är barn.' Helt otroligt."

 

 

Han var "stolt varje dag, glad varje dag" över att få leda England - men ändå förde han diskussioner med Manchester United och Chelsea medan han hade jobbet. Han förnekar att han är en legosoldat: han avböjde, trots allt, Chelsea och United var helt enkelt den där möjligheten man bara får en gång i livet. Från dem bad han inte om mer pengar - bara samma villkor som han hade med England.

 

 

"Det var klart," säger han. Peter Kenyon och Maurice Watkins förhandlade fram affären. Pini Zahavi, agenten, påstår att han fortfarande har kontraktet. Men det blev inget med det när Ferguson bestämde sig för att inte gå i pension. "Min relation med Alex var väldigt bra, på ett sätt." Sven ler. "Privat åt vi middag, vi gick på tillställningar, pratade om allt. Men när du kom till jobbet, t. ex. träningsmatcher, England... han var fullständigt vansinnig.

 

 

"Minns du Rio Ferdinand-fallet? [FA stängde av Ferdinand p.g.a ett missat dopningstest]. Alex sade, 'Om du inte tar ut Rio kommer du aldrig någonsin att få någon mer Manchester United-spelare igen.' Men jag har enorm respekt. P.g.a vad han har gjort - och för att Alex är en trevlig man.

 

 

"Men vet du om en grej? Jag mötte honom tre gånger som tränare och måste vara den enda i världen, tre möten och tre vinster. Lazio i Supercupen och Manchester City två gånger. Första gången, i Monaco, 'Grattis Sven.' Andra gången, 'Meeeh.' Tredje gången, Carlos Queiroz [Fergusons dåvarande assisterande manager] dyker upp. 'Ledsen, Alex har ett möte.'"

 

 

Efter 2006, "Jag känner mig inte fullgjord. Jag gjorde några dåliga val, antar jag." Mexiko, att jag litade på Thaksin Shinawatra i Manchester City, att jag blev lurad av fantasiägare i Notts County... han borde ha förstått något när de inte betalade honom med pengar, utan med obligationer.

 

 

"Jag vill jobba igen," säger han. "Det handlar inte om pengarna, inte om huruvida det är United eller City. Det handlar om rätt grej men i Europa vill de ha yngre tränare. Asien - grått hår eller inget hår är fortfarande väldigt populärt. Så kanske där igen."

 

 

Men om det inte kommer något nästa jobb är det ok - mer än ok - här vid Frykens stilla, glasliknande vatten. "Jag håller på att sälja mitt hus på Barbados, jag har en lägenhet i Las Palmas, min flickvän bor i Panama," säger han. "Så jag är ok."

 

 

Det han lämnar efter sig? "Göteborg vet jag. Benfica, Roma, Lazio - vet jag. England? Det vet jag inte. Men jag vet inte om [det han lämnar efter sig] intresserar mig. Ärligt. Bra arbetare. Vinna då och då. Det är tillräckligt."

 

 

Vad skulle en ung tränare kunna lära sig från hans karriär? Då Ame knuffar lätt på Svens skor ler han. "Well, jag tror att om du ska bli framgångsrik på vad det nu är i livet, då måste du ge allt du har i det. Och det gjorde jag.

 

 

"Det var inte ens en diskussion vad frun ville. Flytta hit, flytta dit. Det är en av anledningarna till att jag är skild. Det kostade mig förmodligen familjen. Mitt bröllop, för många år sedan, var ett datum i juli. Det var förberett månader i förväg: kyrkan, prästen, gästerna. Två veckor innan fick jag ett brev från det svenska förbundet som sade att jag blivit antagen till den sista tränarkursen. De tog in 10 varje år. Jag var 28, 29.

 

 

"Så jag åkte hem. Jag sade, problem. Och hon [Anki] blev extremt upprörd. Grät, skrek. Ringde sin pappa och mamma. Jag sade att om jag inte tar den här chansen måste jag vänta två eller tre år.

 

 

"Hon sade att jag borde ställa frågan, den förbannade kursen eller mig, men det kommer jag inte göra.

 

 

"Och sen gifte vi oss - senare."

PL-PREMIÄREN: MAN UNITED v CHELSEA 4-0

Nej, jag tror inte att den här segern kommer kasta oss vidare mot en sanslös säsong där vi i maj lyfter PL-bucklan. Jag är fullt införstådd med vilket jobb Ole har framför sig. Men mycket bättre start hade vi inte kunnat få och jag var uppriktigt glad efter slutsignalen. Bara att se Danny James spela fotboll och se ut att vara världens lyckligaste människa när han får dra på sig vår tröja får även en gammal cyniker som mig att må bra. Maguire och Wan-Bissaka är kvalitet som vi saknat länge i backlinjen. Jones, Smalling och Rojo inte med i matchtruppen. Och vi körde över laget som ägs av ett praktsvin, han var med i den stora plundringen av Sovjetunionen då sanslösa tillgångar reades bort till ett fåtal välbärgade as under grisen Jeltsins ledning. Ny manager i denna blåa plastklubb från västra London är dessutom Tory-kramaren Frank Lampard och det var inte helt fel att se hur han åldrades fem år för varje mål som rann in bakom Kepa. Ja ni ser, det fanns väldigt mycket att glädja sig åt gällande Uniteds premiär. Här kan ni läsa mer från den briljante herr Danny Taylor:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2019/08/17/11624082-manchester-united-gjorde-starten-for-frank-lampards-chelsea-till-en-mardrom/

 

Njut gärna av målen en gång till här:

 

 

 

HARRY "SLAB HEAD" MAGUIRE

   

Det här köpet gjorde mig uppriktigt glad. Att vi dessutom har fått se de två inledande matcherna utan att någon av Smalling, Jones eller Rojo figurerat i matchtruppen, det är en lättnad som saknar motstycke.

 

Ni minns säkert pinsamheterna som spelades upp framför våra ögon när United presenterade den chilenska lönetjuven. Jag menar, vem fan var det som kom på att han skulle sitta och banka på ett piano? Och vilka var skithusen som tyckte att idén var värd att bygga vidare på?

 

Tack och lov blev det ingen sådan skit när Harry presenterades. Men tydligen spelade United in en video där hård-Harry klinkar på pianot, men inte med fingrarna, utan med pannan. Men till sist valde klubben att köra en vanlig presentation där Ole och han ler för kamerorna medan mittbacken låtsas skriva på kontraktet. Här kan jag exklusivt visa pianot som användes när Harry skallade fram tonerna till "Glory, glory, Man United":

 

Jag hoppas Ole ger betongskallen vår kaptensbindel, han ser ut att vara det närmaste riktigt kaptensmaterial vi har i dagsläget.

 

 

 

POGBA

Måndagen en 17:e juni i år vaknade vi upp till ett ganska entydigt budskap på de engelska sportsidorna:

 

 

Nu ser det ut som att han bli kvar ett år till. I och för sig kan lagen i Italien och Spanien fortfarande köpa spelare och han vill ju bort. Men jag vet inte om Real eller Juventus är beredda att möta Uniteds prislapp, särskilt efter hans prestationer under sin tid i United. Att någon gång ibland blixtra till med en briljant passning eller ett viktigt mål gör honom inte till en världsklasspelare. Han har förutsättningarna att tillhöra den absoluta toppen inom världsfotbollen, men dessvärre saknas den mentala styrkan. Även när jag anstränger mig kan jag inte komma på särskilt många matcher där han varit vår klippa och förtjänat statusen som superstjärna.

 

Sen är han den spelaren på vårt mittfält som kan öppna vilket försvar som helst och göra saker som ingen annan i vår trupp kan, men det händer på tok och för sällan. Dessutom är han så ojämn att när han är dålig så är han ofta en direkt säkerhetsrisk där ute på planen.

 

Vi skulle förlora en kreativ kraft om han säljs, men när den där kreativa kraften bara kan kopplas på när det passar dabbkungen är det inte så mycket värt, så nej, jag skulle inte gråta mig till sömns om han säger hejdå redan i år. Han och hans kräk till agent har verkligen förmågan att sprida en vedervärdig stank omkring sig, så för mig skulle avskedet kunna se ut såhär:

 

Strax efter det att fransmannen annonserade sin vilja att röra på sig summerade the Suns tungviktare Neil Custis läget ganska klockrent i Talksport:

 

 

"Paul Pogba kommer bli den mest ogillade Manchester United-spelaren genom tiderna. Pogba och hans agent har tagit fram en situation där det helt enkelt inte kan fortsätta. När nästa säsong börjar, om han har en Manchester United-tröja på sig då, kommer han att bli utbuad varje gång han rör bollen - och det av hemmafansen!

 

 

"Jag tycker att de behöver göra sig av med honom nu och att pengarna ska återinvesteras i spelare som faktiskt vill spela för klubben och som har lite hunger i sig. Jag har bevakat klubben i 20 år och jag har sett spelare som Roy Keane ge allt för den klubben, riskerat sin kropp och gjort det i varje match. Jag har sett sådana spelare, och det är därför jag är så irriterad och besviken på Paul Pogba.

 

 

"Han har en ställning i spelet p.g.a sin profil på sociala medier, inte p.g.a sina fotbollsfärdigheter, för han har varit dålig för Manchester United. Han spelade för ett Juventus-lag som dominerade Serie A och som skulle ha dominerat Serie A utan honom, det var lätt för honom att spela i det laget. Sedan köptes han till Manchester United för att vara den stora spelaren och han klarade inte av det. Om de kan få tillbaka pengarna har de gjort en bra affär.

 

 

"Om du förlorar Paul Pogba, vad förlorar du? Du förlorar inte Paul Scholes eller Roy Keane när de var som bäst, du förlorar inte en spelare som kan förändra en match, du förlorar ingen med ett massivt inflytande på laget - du förlorar en väldigt, väldigt medelmåttig spelare. Jag tycker inte det är en stor förlust. Det är inte som när Ruud van Nistelrooy eller David Beckham lämnade.

 

 

"Vad Pogba och hans agent har gjort är en stor skam mot Manchester United. Om det var min klubb skulle jag vara fullständigt bestört på hur han har behandlat dem. Det här är den största fotbollsklubben i hela världen, så att tycka att han är större än den och att ha behandlat den som han gjort, då han faktiskt inte har spelat speciellt bra under de tre säsongerna han har varit tillbaka i klubben, det är en fullständig skam."

 

Med tanke på att majoriteten av de som går på Uniteds hemmamatcher tillhör skaran som anser att man inte kan kritisera någon United-spelare tvivlar jag på att han kommer behöva höra alltför mycket ilska riktad mot sig. Han stannade kvar någon minut efter Chelsea-matchen och applåderade the Stretford End, det räcker för många av Uniteds konsumenter idag. Gör han sedan något mål i de kommande matcherna kanske han t o m kysser klubbmärket och då är allt förlåtet. Men tro mig, han vill inte vara kvar i United.

 

 

 

ROY

Det räcker att skriva hans förnamn, alla United-fans vet omedelbart vem man pratar om. Det är inte svårt att bli deprimerad när man ser Paul Pogba dansa och dabba runt på planen, inte minst efter att ha haft äran att få se Roy Keane på toppen av sin karriär i den Röda tröjan!

 

Det passerar inte en vecka utan att jag påminns om vilken jävla legendar han var för oss.

 

Jag tittar på tunnelvideon från bortamatchen mot Arsenal minst en gång i veckan när jag är på lyset. Det gör mig glad, sedan ledsen, för vi kommer aldrig att få se någon komma i närheten av den mannen i United igen. Inte ens nära. Han är en sådan fotbollsspelare som dyker upp en gång och sedan aldrig mer och han är redan en relik från en annan era.

 

Jag är bara glad att vi hade honom och jag fick se honom. Man blir lätt sentimental när man jämför dagens bortskämda onanister med tidigare titaner, men det måste vara mer mentalt hälsosamt att bara räkna sig själv lycklig över att ha fått se Keane, Cantona, Robson och Stam när de var våra generaler.

 

Så kom igen Ole, så fort du märker att standarden sjunker, släpp in Keane i vårt omklädningsrum, om så bara för en vecka:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2019/08/17/11624099-vill-du-bli-en-fotbollsspelare-eller-vill-du-jobba-med-att-samla-in-ps-som-den-dar-killen-roy-keanes-omkladningsrumssnack/

 

 

 

THE ATHLETIC

Jag vet inte om ni har hört talas om det, men det finns en amerikansk sportsida som heter the Athletic (https://theathletic.com/). Där har de en massa skribenter som skriver om sport och läsarna får betala en slant i månaden för att ta del av materialet.

 

Nu ska de bege sig in på nya domäner, de ska nämligen börja rapportera om europeisk fotboll. Så för ovanlighetens skull har ett gäng amerikaner gett sig ut med stora högar med dollarsedlar som ska locka dit eliten i Europa och sabotera för andra.

 

De är t o m öppna och ärliga med sina intentioner, det amerikanska företaget har helt enkelt en dröm om att växa sig stora och krossa den engelska fotbollspressen, såhär sade ett Athletic-as nyligen till the New York Times:

 

 

"Vi kommer vänta ut varje lokal tidning och låta dem fortsätta blöda tills vi är de sista som står upp. Vi kommer suga dem torra på deras bästa talanger vid varje givet tillfälle. Vi kommer göra affärsverksamheten extremt svår för dem."

 

Trevligt? Knappast. Blir jag förvånad? Inte ett dugg.

 

Men samtidigt kan man undra hur smarta de som styr det skeppet egentligen är, den här karamellen dök upp för några veckor sedan i helt briljanta Private Eye nummer 1501 (26/7-8/8, 2019):

 

 

MER om the Athletic, den US-amerikanska sportsidan på internet som har varit ute på en spektakulär anställningsrunda inför deras introduktion i Storbritannien. Sidan leds av f.d Times-sportredaktören Alex Kay-Jelski - och de gör nu samma sak med Fleet Streets sportjournalism som Kerry Packer gjorde för cricketen på 1970-talet. Den senaste EI Addio att sluta sig till dem är Daniel Taylor från the Guardian och Observer, utsedd till årets fotbollsskribent de fyra senaste åren.

 

Rekryteringen av Taylor skedde först efter det att diskussionerna mellan honom och Daily Mail gick i stöpet. The Mail hade kontaktat honom för att ersätta Matt Lawton, som ska flytta till the Times - som försöker fylla hålet skapat av det faktum att Kay-Jelski värvat halva deras sport-team.

 

När diskussionerna med the Mail inte gav någonting fick Taylor höra av en annan fotbollsskribent om de sanslösa summorna the Athletic erbjuder. Han kontaktade dem och resultatet blev ett erbjudande som representerar en 75 procentig höjning av hans nuvarande lön - tillräckligt för att bryta lojaliteten för vilken hårt arbetande Grauniad-journalist som helst.

 

Det betyder att sportavdelningen på the Guardian och Observer nu står inför en kris lika stor som den som råder hos deras rivaler: i tillägg till Taylor har de förlorat Amy Lawrence, Stuart James och Dominic Fifield till the Athletic.

 

* * *

 

De ska alltså samla de bästa skribenterna, men har i mångt och mycket bara rekryterat skit - och dessutom för väldigt mycket pengar. Men den i särklass bäste, herr Daniel Taylor, årets fotbollsjournalist i England de senaste fyra åren, hade de inte ens kontaktat, det gjorde han själv! Har heller inte sett några rapporter om att de hört av sig till the Beast, så man undrar ju om det är USA:s motsvarighet till Morgan och Ola-Conny som tilldelats uppdraget att rekrytera de bästa fotbollsmurvlarna.

 

 

 

TAR INTE UT NÅGOT I FÖRSKOTT, MEN JAG GILLAR DET JAG HÖR OCH SER AV MASON GREENWOOD

Tycker det är roligt att en 17-åring får chansen i Uniteds förstalag och att han dessutom ser ut att kunna bli en riktigt bra fotbollsspelare. Han verkar dessutom vara seriös och verkligen vilja spela för oss. Glädjer mig väldigt mycket åt den lilla ungdomsgruppen som Ole lyft fram, förutom Greenwood har vi ju även Chong, Gomes, Tuanzebe och Garner. Jag är helt klart för att man tar lite ojämna resultat men satsar på dem, istället för att köpa namn som passerat sina karriärstoppar och ser United som en sista bra lönecheck.

 

När jag sedan läste den här artikeln om unga Greenwood blev jag inte mindre glad, sug på de här raderna och be en stilla bön för att Pogba och Lingard inte sätter klorna i grabben:

 

 

"Men tro inte för ett ögonblick att Greenwood är någon stöddig uppkomling. När Uniteds trupp gick ut och åt middag under en ledig kväll i Perth under den första delen av försäsongen stannade Greenwood kvar på hotellet, helt enkelt för att han anser att han har mycket kvar att göra innan han på riktigt kan ses som en förstalagsspelare."

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2019/08/17/11624088-mason-greenwood-ar-den-mest-instinktiva-avslutaren-manchester-united-har-producerat-pa-manga-ar/

 

 

 

LINGARD OCH RASHFORD... ELLER:

 

Ni som läser här regelbundet känner redan till mina känslor inför den här gossen som i december i år fyller 27, men har en 12-årings beteende, precis, herr Jesse Lingard, eller JLingz (fort, ge mig hinken!), som han kallar sig själv. Tidigare har jag varit beredd att komma med alla möjliga sorters ursäkter för han polare och United-lagkamrat, Marcus Rashford, men jag måste erkänna att även det börjar bli svårare och svårare.

 

Kan även konstatera att det är fler United-fans än jag som har börjat tröttna på deras upptåg i kombination med deras brist på prestationer på planen.

 

Tydligen har duon fått vittring på denna kritik och i en mer koordinerad ansträngning än vad de lyckats få fram ute på planen under hela säsongen postade de tidigare "0.012" på deras respektive Instagram-konton, ingenting annat, ingen kontext.

     

 

 

Det fick säkert många att börja fundera på vad de menade. Jag tänkte att det i Rashfords fall handlade om andelen lyckade frisparkar han slår på en säsong och i Lingards fall att det var andelen fungerande hjärnceller i hans huvud.

 

Så var det inte, istället handlade det om det här, ur en artikel av Claudia Romeo i Business Insider från den 29:e juni 2017:

 

 

"Den mest graverande statistiken är att endast 180 av de 1,5 miljoner spelare som spelar organiserad ungdomsfotboll i England någon gång kommer spela en match som Premier League-proffs. Det är detsamma som 0.012%"

 

Det är verkligen en perfekt summering av dem, särskilt av Lingard. I hans huvud är det faktum att han nått professionell status i Premier League slutet på det hårda arbetet, inte början, vilket det borde vara för alla spelare med någonting innanför pannbenet.

 

Föreställ er Keane fira / skryta om det faktum att han blivit ett fotbollsproffs.

 

Självklart uttryckte Red Issue's briljanta Twitter-sida det hela mycket bättre än jag någonsin skulle kunna göra:

 

"The Fresh Princes of Bell End have attempted to hit back at their critics, with 'cryptic' insta posts that supposedly indicate the percentage of active footballers in England who make it as PL professionals:

 

 

Of course, the preening pricks thinking they've made it just by being a pro is a major part of their problem. But nice to see some coordinated teamwork from them - perhaps they should try it on the pitch once in a while."

 

Helt suveränt och "The Fresh Princes of Bell End" får mig fortfarande att skratta högt.

 

Inte blev det bättre när ett United-fan några dagar senare dök upp på Twitter och skrev att han under en promenad träffat Rashford och tagit en bild med honom. Det är helt ok och bra av den unge prinsen att ställa upp på det, men hur fan ser han ut?!

   

 

 

Ett halsband med riktigt feta gangsterlänkar och "Rashy" tryckt på det. Vet inte ens var jag ska börja, men ett tips är att så länge du inte vunnit rubbet och gjort allt på den stora scenen, kan det vara en bra idé att köra ner huvudet och bara jobba hårt. När du har lett United ur den djupa, djupa skit vi nu befinner oss i, öst in mål och dragit in ett antal titlar, då kan du klä dig och uppföra dig hur fan du vill, men inte innan dess. Dags att slå en signal till Arsenal snart, han skulle passa in perfekt där nere!

 

En del av problemet med United är såklart att det här är indikativt för klubben, varumärket framför fotbollen och klubben uppmuntrar den här skiten. I en riktig fotbollsklubb, som inte definierar framgång efter hur hög profiten blir, skulle man inte tolerera det här, men så är inte fallet i United. Det händer förmodligen, men jag kommer inte ihåg senast några City-spelare var ute på sociala medier för att kränga någon urusel after shave, särskilt efter att just ha bjudit på en insats som inte kan kallas något annat än skamlig för alla som kallar sig själva professionella och sedan inte ens orkar applådera samma fans som just hostat upp en förmögenhet för att se dig spela. United är perfekt för putsade fotbollsspelare som vill vara ett "varumärke", tills det ändras kommer United fortsätta vara en affärsverksamhet som råkar spela fotboll.

 

Avslutar med en hälsning från JLingz i öknen:

https://www.instagram.com/p/BvfK9c6Dfhz/

 

 

 

ENGELSKA TIDNINGARS ENASTÅENDE HYCKLERI

De flesta här vet hur de engelska tabloiderna är uppbyggda. Sensationsnyheter, skvaller, kändisar och många mer eller mindre nakna kvinnor på stora bilder. En av dessa "rödtoppar", Daily Mirror, anser sig vara lite finare och menar att de inte sysslar med den smutsiga journalistiken som hör hemma hos The Sun, Daily Star och andra blaskor. Med det menar de att de inte visar bilder på halvnakna kändisar. Har dessutom kändisen i fråga viktproblem och tidningen får tillgång till bilder där hon frossar i hamburgare och gräddiga kaffedrinkar, då avstår de från att göra någon artikel om det, oftast...

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2019/08/17/11624080-topless-kerry-katona-glufsar-i-sig-en-burgare-pa-stranden-pa-semestern-i-grekland/

 

 

Här följer några fler exempel från helt briljanta Private Eye:

 

Private Eye, nr 1497 (31 maj - 13 juni 2019):

   

 

"DET ÄR helt rätt att ITV har bestämt sig för att lägga ner The Jeremy Kyle Show... ett program som utnyttjade andra människors misär och olycka," stormade ledarsidan i Daily Mirror den 15:e maj. "Att pusha de sårbara till extrema längder eller använda påhittade format för att uppmuntra konfrontation är inte underhållning utan ett grymt utnyttjande."

 

Exklusiva rapporter avslöjade att gästerna "hetsades, bearbetades med alkohol och fick INGEN eftervård" och att personalen "underrättades om att lägga på telefonen när sårbara människor ringde och att de fick en utskällning när de gav ut numret till hjälplinjer." Tidningen letade t o m upp två f.d gäster som sade att de hade funderat på att ta självmord efter deras framträdanden i programmet.

 

Så eldigt fördömande var the Mirror's rapportering att man nästan glömde det symbiotiska förhållande tidningens egen hemsida under lång tid hade med The Jeremy Kyle Show, där publicerade de andfådda, dagliga rapporter om programmet för läsare med jobb att gå till som inte kunde se vartenda avsnitt. Rapporterna dök upp under sådana genomtänkta och respektfulla rubriker som "Pappa slog sin dotter och skickade barn till skolan täckta av bajs - men han ÄR INTE ledsen"; "Otrogen vidrig mormors smutsiga sexakt med älskaren medan hon låg i sängen med barn"; "Jeremy Kyle Show-gäst anklagad för att ha fört upp ett knarkfyllt Kinderägg i sin vagina"; och "Avsky när en man säger till sin fästmö att tatuera in pedaler på fötterna efter att SONEN kallat henne 'lokal cykel'".

 

I tillägg till de regelbundna uppdateringarna gav sig the Mirror även ibland in på egna seriösa analyser, som i rapporten från den 12:e februari: "Jeremy Kyle Show: En tillbakablick på de åtta VÄRSTA uppsättningarna tänder NÅGONSIN."

 

 

"KYLE SHOWENS ANDRA SJÄLVMORD" tjöt framsidan på the Sun den 19 maj, gällande nyheten om att en f.d gäst som följde programledarens råd att lämna sin fru 2005 nu skyllde hennes efterföljande överdos på honom.

 

Avslöjandet följde andra "exklusiva nyheter" från the Sun, inklusive det faktum att The Jeremy Kyle Show hade "bestraffats av Ofcom för att de använt en lögndetektor på en 17-årig tjej som verkade bedrövad av resultaten 2013" och att grundaren av lögndetektorföretaget 2008 hade dömts för att ha förvrängt rättvisans gång.

 

Fick något av detta the Sun att avstå från att regelbundet ge självaste Kyle utrymme i tidningen som gästkolumnist sedan åtminstone 2009, och anställa honom för att fronta deras "Sunemployment Roadshows" varje sommar under de senaste åtta åren? Nej; men det verkar som att ägaren News UK har blivit otroligt blygsam gällande deras samarbete med programledaren sedan tragedin.

 

En sida på the Sun's systerradiostations hemsida med rubriken "Jeremy Kyle kommer till TalkRadio" var förra veckan utbytt och innehöll endast meddelandet "Nekat tillträde - Du är inte auktoriserad att tillträda den här sidan", och lördagspasset som Kyle började leda i augusti 2018 har under de två senaste veckorna istället fyllts av James Whale. Han är tydligen ett betydligt säkrare kort, detta då det var hela tre månader sedan han dömdes som skyldig av radio- och tv-sändningarnas vakthund Ofcom för att ha orsakat obehöriga brott i en aggressivt konfrontatorisk intervju med ett kvinnligt offer för sexuella övergrepp.

 

 

* * * * *

 

HÖJDPUNKTER från en enda dag på the Daily Stars hemsida förra veckan inkluderade berättelsen om hur tv-programledaren Caroline Flack hade "delat med sig intima detaljer från hennes sexliv i en frågestund på hennes Instagram".

 

Men det var inte bara det, modellen Ashley Graham hade "stoltserat med sin iögonfallande urringning" och "åkt på pinsamheten att ofrivilligt blotta sig själv", och "Storbritanniens yngsta lotterivinnare någonsin säljer bilder på sina kirurgiskt förbättrade tuttar för £50 (589 kr) bilden" på hemsidan OnlyFans, samtidigt som hon tydligen skryter om att "Jag är de PERVERSAS Robin Hood!"

 

Allt detta är såklart bara rent och roligt klickbete. Men sådana anständiga upptåg är inget för Star Onlines egen personal. Bara några dagar tidigare fick en reporter sparken efter att chefer upptäckt att han hade utökat sitt magra lönepaket genom att sälja videos där han själv masturberar till köpare på nätet.

 

Hans misstag var att han hade använt de nya faciliteterna tillgängliga för Star-skribenterna sedan de flyttade in i nya ägaren Reach's högkvarter i Canary Wharf för några månader sedan: en av hans mest lönsamma insatser filmades i omklädningsrummet tillhörande företagets gym.

LÖRDAG, 9 JUNI, 2018, manchizzle.com:

 

 

 

Följande rader är texten till ett tal som jag höll vid Manchesters historiefestival 7-8 juni 2018. Det handlar om Ahmed Mansoors situation och dess relevans för folket i Manchester. Jag har tagit den här sedan länge nedlagda bloggen om livet i staden ur sin pension för att publicera den här texten; med tanke på talets ämne kändes det passande att posta det här.

 

 

Om du skulle vilja veta mer om Ahmed Mansoor och Manchesters gatunamnskampanj kan du gå in här: https://freeahmed.net/

Ett eller två år efter det att jag flyttade till Manchester 2003 startade jag en blogg om livet i staden. Då jag lärde känna stället bättre blev mina inlägg alltmer kritiska. Jag började ifrågasätta vissa sätt som vi gör saker och ting på här. Min hemsida blev en plats för kommentarer och debatt. Och jag delade fritt med mig av mina åsikter på sociala medier.

Folket som bestämmer ville tysta mig, och alla de andra också. Det fanns varningssignaler. Jag hörde dem, men jag fortsatte att publicera. Och sen kom de till mitt hus tidigt en morgon. Tolv civilklädda säkerhetspersoner bröt upp dörren till mitt hem där min fru och jag låg och sov, tillsammans med våra fyra unga söner. Det var den 20 mars, 2017. Sedan den dagen har jag hållits på en okänd plats.

Det är väl inte sant, va? Vid någon tidpunkt där slutade jag berätta min berättelse och började berätta någon annans. Jag sitter inte i fängelse. Jag står här framför er, en fri kvinna i ett fritt samhälle. Fri att uttrycka mina åsikter. Fri att ställa frågor. Mannen som sitter i statligt förvar heter Ahmed Mansoor. Jag är här för att tala för honom.

 

 

 

Ahmed Mansoor är en pro-demokratikampanjarbetare, bloggare, ingenjör och poet som bodde i Sharjah, utanför Dubai, i Förenade Arabemiraten. Han mottog the Martin Ennals Award for Human Rights Defenders 2015, han kallas en miljon dollar dissidenten, detta p.g.a de otroliga längderna hans regering gick för att bugga hans iPhone. Men ett bättre namn på honom är den sista dissidenten. Den sista personen som berättade för oss om vad som verkligen händer för folket i emiraten. Det finns ingen annan. Ingenting följer honom, förutom tystnad.

Förenade Arabemiraten är en enväldig polisstat som har använt hela makten i deras auktoritet till att förtrycka oliktänkande och krossa reformer. 2011 skrev en liten grupp emiratier på en ansökan där man ville få valda företrädare. De samlades ihop och sattes i fängelse. Ahmed arresterades då och släpptes efter 8 månader. De gick ut i hungerstrejk. När han kom hem lyfte han upp sin unga son för första gången och pojken började skrika. Han kände inte igen sin egen pappa.

Men Ahmed lät sig inte tystas. Förra månaden hamnade han i en rättegång - tydligen utan en advokat - och dömdes till tio år i fängelse för att ha "publicerat falsk information, rykten och lögner om FAE" som "skulle kunna skada FAE:s sociala harmoni och enighet."

Vi vet inte var han är nu, men det finns alla anledningar att tro att han torteras.

Du har kanske hört hans namn på nyheterna. Sett en rubrik dyka upp på din telefon. Eller inte. Saker som sker långt borta verkar ofta vara lite oklara, som om de inte opererar i samma verklighet. Vi har alla så mycket att oroa oss för närmare hemmet.

 

Tittar mot Ancoats från Piccadilly Basin i Manchester, Kate Feld 2018.

 

Vissa spårvagnar i Manchester visar numera namnet "Etihad" som deras destination. På arabiska är Etihad ett substantiv som betyder förening eller allians.

2014 äntrade vår stad en allians med Abu Dhabi, det rikaste och mäktigaste av de sju emiraten. Abu Dhabi United Group, ägt av shejk Mansour bin Zayed al-Nayhan, landets vice premiärminister och medlem av kungafamiljen, har skrivit på ett bostadsavtal värt £1 miljard (11,7 miljarder kr) med Manchesters stadsledning. Detta skedde några år efter det att de köpte Manchester City Football Club och döpte om Eastlands-arenan till Etihad, efter det kungaägda flygbolaget, som blev klubbens officiella sponsor.

Vi känner inte till detaljerna i bostadsaffären, för Manchesters stadsledning har hållit det hemligt. En förfrågan som åberopade informationsfriheten avslogs p.g.a "risken för skador på kommersiella intressen." Men under det kommande årtiondet kommer det skapa 6,000 hem i östra Manchester.

Namnet på denna nya enhet är the Manchester Life Development Company: "sedan 2014 har vi noggrant planerat och förberett mark i Ancoats och New Islington," säger de i sin broschyr för deras första fastighet, Murray's Mills.

 

Det sista fotot i broschyren är en detalj från modellägenheten. På en hylla står en skivspelare, med The Verve's Urban Hymns-album noggrant positionerat under. Nära möbeln säger en bit grafisk konst: "This is The Place. We ❤ Manchester."

Det finns ett ord i texten som jag gillar: place making. Vad finns det innan place making händer? I skolan lärde jag mig att Christopher Columbus upptäckte Amerika. Är det det de menar med place making? Storbritannien har en fin tradition med place making över hela världen. Alla dessa linjer som dragits på kartan, skapar platser.

Var uppmärksam. Place making sker här, just nu. Vår stad säljs ut från under våra fötter och stadens gator fylls av människor som inte har någon plats. Ser du dem?

L.S Lowry skrev om sin konst i den originella moderna staden: "Ett industriellt landskap utan människor är ett tomt skal. En gata är inte en gata utan människor... det är dött som fårkött."

 

Abraham Lincoln-statyn, George Grey Barnard, Lincoln-torget Manchester.

 

1862 visste Mancunians exakt hur lätt självbelåtenhet kan förvandlas till medbrottslighet. Inbördeskriget i Amerika och Unionens bomullsblockad tog bort råmaterialet för vår industri. Lancashire hade såklart importerat tre fjärdedelar av bomullen som slavarna plockade nere i Dixie (sydstaterna i USA). Spinnerierna gick i dvala; familjer blev hungriga. Kravaller uppstod och folk ropade på att Kungliga flottan skulle bryta blockaden. Sydstatsflaggan hissades i Liverpool. Men efter en debatt i the Free Trade Hall röstade Manchesters spinneriarbetare för att upprätthålla handelsembargot. De formaliserade det i ett stödbrev till president Abraham Lincoln, med ett lätt redigerat citat från Självständighetsförklaringen: "alla människor är skapta fria och jämlika."

I ett brev tillbaka till "de arbetande människorna i Manchester, England" hyllade Lincoln deras aktion, vid höjden av bomullshungersnöden, som "en instans av sublimt kristet hjältemod som inte har överträffats under någon tidsålder eller i något annat land." Det är därför det står en staty av Lincoln inte så långt härifrån, på Lincoln-torget - hans namn är en del av vår stad. Precis som ordet Etihad.

Några av oss för ett kampanjarbete för att Manchester ska namnge en gata i staden efter Ahmed Mansoor, för att ära hans hjältemod. För att visa världen att det här fortfarande är en stad som anser att alla människor är fria och jämlika. Ett brev till kommunen och Greater Manchester-borgmästaren Andy Burnham med signaturerna från 34 icke regeringsanslutna organisationer, inklusive Human Rights Watch, Amnesty International och engelska PEN, argumenterade för att Ahmed Mansoor Street skulle vara "en passande hedersaktion att skänka en individ som förkroppsligar så många av kvaliteterna som staden firar som en nyckeldel av sin historia."

Det har inte kommit något svar från borgmästare Burnham. Manchesters kommunrådsledare Sir Richard Leese slog fast att det var stadens policy "att inte namnge gator efter någon som fortfarande lever eller inte har något band till staden."

I april 2017 namngav Manchester City FC en gata utanför Etihad-stadion Sir Howard Bernstein Way som ett erkännande till den f.d vd:n för Manchesters kommunledning och hans jobb med att "underlätta" FAE:s investeringar i Manchester.

I november 2017 anställdes Sir Howard Bernstein som "strategisk utvecklingsrådgivare" hos City Football Group.

 

 

 

Jag anser att historia är mer än historiska händelser. Den säger även vilka vi är. Och jag funderar: vad kommer de skriva om vårt Manchester? Kommer de säga att vi stod fast vid våra "respektlösa, karaktäristiska rötter"?

För mig känns det som att vi föredrar att se vår respektlöshet i backspegeln. Visit Manchester har utropat det här som det Radikala Manchesters år. Boka en radikal historierundvandring; det serveras te och kakor. Lär dig hur det känns att få ett matningsrör nertvingat i halsen medan din slitna kropp spjärnar emot och vill kräkas! Upplev erfarenheten av att gå in och än en gång berätta för dina svältande barn att ingen bomull betyder inget jobb, och inget jobb betyder ingen mat.

 

Men det är det radikalism kräver. Att agera mot dina egna intressen för att få till en förändring. Vägra att vara tyst, även när dit eget liv svävar i fara. Ahmed Mansoor visste vad som hände människor i de statliga säkerhetsfaciliteterna, men avslog erbjudanden om att ta honom ut ur emiratet. Enligt någon som arbetade nära honom ansåg Ahmed att det var hans jobb att dokumentera vad som hände i hans land: "Om de kommer och tar mig, kommer de och tar mig," var hans standarduttryck, och det levererades alltid med en axelryckning och ett mjukt, resignerat småskratt.

De kom och tog honom, och nu hör man endast tystnad.

Jag ska avsluta med en av Ahmeds dikter, översatt av Tony Calderbank. Den heter Final Choice.

I have no other means now

but a tight-lipped silence in the square and through corridors.

Since I have tried everything –

screams, chants, signboards,

obstructing roads,

and lying on the ground in front of the queues.

Cutting through the procession with eggs, tomatoes, and blazing tires.

Hurling burning bottles and stones.

Stripped naked in front of the public.

Carving statements in the flesh.

Walking masked in front of cameras.

Dressed in shackles.

Tied and chained to garden fences.

Swallowing rusty razor blades and splintered glass.

Hacking off fingers with a machete

and hanging myself from the lampposts.

Dousing the body with kerosene

and setting it aflame

I have tried all this, but you didn't even turn to look.

This time, I swear

I won't utter a word, or move.

I will stay the way I am

until you turn to look

or until I am petrified.

 

Stillbild från en föreställning på Manchesters konstgalleri den 7 juni 2018, bild tagen av Peggy Manning.

 

Det här talet hölls vid invigningen av Manchesters historiefestival den 7 juni, 2018 på the Lowry och Valette-galleriet i Manchesters konstgalleri och den 8 juni, 2018, i All Saints Park, Manchester.

Arbetet från många journalister, researchers, aktivister och översättare bidrog till den här texten. Särskilt skulle jag vilja tacka Frances Perraudin och Helen Pidd från The Guardian och Jennifer Williams på the Manchester Evening News; Nicholas McGeehan, Manu Luksch, Peggy Manning, Susan Ferguson, Benjamin Feld och Manchester Amnesty International; och Tony Calderbank, översättare av Ahmed Mansoors poesi. Tack också till Manchesters konstgalleri och Manchesters historiefestival för deras hjälp och stöd.

(c) Kate Feld 2018 katefeld.com

 

Roy Keane och (infälld) Brian Murphy.

 

 

 

AV: Harry Clarke, the Irish Independent, fredag 12 juli, 2019:

F.d Bohemians-målvakten Brian Murphy har pratat om hur "otroligt" det var att jobba under Roy Keane och han gav även en inblick i hur Cork-mannen hanterade spelarna i omklädningsrummet.

Murphy lämnade Swansea City 2006 för "sin mentala hälsas skull" och återvände till Irland där han skrev på för Bohemians och då han påstår att han trodde att det skulle vara slutet på hans tid på andra sidan vattnet, säger han att han helt enkelt inte kunde säga nej till ett erbjudande från Keane och Ipswich året efter.

"Ipswich dök upp med Roy Keane och jag tänkte med min familj, 'hur säger man nej till Roy?' Jag får kanske aldrig den här möjligheten igen," sade Murphy då han talade vid the Gaultier GAA 'Resilience Forum'.

"Folk har en åsikt om Roy, jag gillar verkligen mannen. Från snacket vi hade med honom som spelare eller tränare så övertygade han mig till sist om att åka tillbaka över till England."

Murphy skadade vristen och återvände hem åtta månader senare, efter att Keane fått sparken men han insisterar på att han bara har goda minnen av mannen från Cork.

"Roy är Roy, han var otrolig att arbeta under och han har många åsikter. Vi hade ett par irländska grabbar i omklädningsrummet. Jag tyckte synd om Damien Delaney ibland," tillade Murphy.

"Han hatade Damo av någon anledning. Damo var lite flashig, han brukade ha en baseball-keps på sig bak och fram och en amerikansk fotbollströja och de kommer från varsin sida av floden i Cork.

"Efter en match, om Damo hade gjort något misstag, så var Roy den första att ge sig på honom och han fullständigt mosade honom. Han krossade honom."

"Vi mötte Leicester borta och vi hade spelat otroligt bra i första halvlek. Det blev oavgjort, vi var riktigt dåliga i andra halvlek och kämpade som galningar för att rädda en poäng. Det var som natt och dag om man jämför den första och den andra halvleken," fortsatte han.

"Vi satt i omklädningsrummet och alla satt i ett hörn. Roys snack kunde pågå i 45 minuter efter en match.

"Dopningstestarna kom in. Precis som alla som har testats för dopning inom sport vet, så när dopningstestarna introducerar sig för dig måste de följa efter dig, de måste se dig hela tiden under hela tidsperioden tills du lämnar in ditt urinprov.

"Roy kör sitt snack och, rätt eller fel, han pratar med en kille från London som var 19 år och han sade: 'Kolla, jag tror inte att du kommer bli något i det här spelet. Jag kan inte se dig bli tillräckligt konsekvent, du kommer troligen vara tillbaka i London nästa år och göra drive-by-skjutningar med dina vänner'.

"Vi alla satt där och tänkte, 'herregud'.

"Roy fortsatte, 'ena veckan ser jag dig kontrollera matchen, nästa match kan jag inte hitta dig på planen, men det är ok för jag skyller inte på dig, jag skyller på dina föräldrar för sättet de uppfostrade dig på'.

"Det beror på hur killen tar det men alla är olika. Till den sista killen han gick fram till sade han, 'vill du bli en fotbollsspelare, eller vill du jobba med att samla in piss som den där killen?' Och allt man ser är dopningstestaren i hörnet och den stackars killen visste inte vad som hände.

"Men det var Roy, han var så ärlig. Det var sällan han skrek och gapade på dig, han pratade alltid med dig och det gjorde det alltid lite mer personligt.

"Man kan hantera någon som skriker på dig, men när det är uträknat och rakt i ditt ansikte, är det mycket svårare att ta."

Spola fram sex minuter och se Murphy här:

   

Man har väldigt höga tankar om Mason Greenwood i Manchester United.

 

 

 

 

AV: James Ducker, Daily Telegraph, tisdag 6 augusti, 2019:

 

 

Den 9 maj på Old Trafford, kvällen då Manchester United delade ut sina efter-säsongen-priser. Efter en av de sämsta säsongerna på länge fanns det inte mycket att fira, men det fanns ett pris som lockade fram ett enormt jubel och den pristagaren var definitivt värd att hylla.

 

 

Mason Greenwood, som just hade gjort 30 mål på 29 matcher för Uniteds U18-, U19- och U21-lag och som då bara var tre dagar ifrån att bli klubbens yngsta spelare att starta en Premier League-match, vann klubbens eftertraktade Jimmy Murphy-pris. Ryan Giggs och Marcus Rashford återfinns bland de tidigare vinnarna av Uniteds pris till årets akademispelare och Greenwood var full av stolthet då han postade en bild på sig själv med den ikoniska silverbrickan på Instagram.

 

 

Vad han inte förväntade sig var att en av de första kommentarerna till bilden skulle komma från Julia Roberts, Hollywood-skådespelerskan som introducerade den här tystlåtna, anspråkslösa 17-åriga anfallaren för hennes 6,5 miljoner följare med tre applåderande emojis. Roberts två pojkar, Phinnaeus, 14, och Henry, 12, tillhör Greenwoods växande supporterskara, men trots det krävde meddelandet från Pretty Woman och Notting Hill-stjärnan en dubbelkoll.

 

 

Vad som har hänt under de efterföljande månaderna har introducerat Greenwood för en ännu bredare publik. En driftig första ligastart för United - i en 2-0 förlust hemma mot Cardiff City på säsongens sista dag - var den enda ljusstrålen under en annars miserabel avslutning på säsongen för laget och sedan dess har han inte tittat bakåt. United kan fortfarande komma att plocka in en ersättare för Romelu Lukaku om den belgiska anfallaren lämnar i sommar, men om de inte gör det kommer det till stor del bero på Ole Gunnar Solskjaers tilltro till Greenwood. United-managern har inte uteslutit att han kommer starta honom mot Chelsea på söndag.

 

 

Precis som den då tonåriga Rashford tog vara på möjligheten när den dök upp för den engelska anfallaren för 3,5 år sedan, har Greenwood till fullo utnyttjat Lukakus frånvaro med ett antal imponerande insatser under försäsongen. Höjdpunkten var målet mot Inter Milan i Singapore, där han skar in förbi Joao Mario med sin högerfot, innan han avlossade ett perfekt avslut med vänsterfoten genom en hel hög med spelare och in i bortre hörnet.

 

 

United anser att det är länge sedan de fått fram en sådan instinktiv avslutare och en spelare som är så tvåfotad att du kan vada igenom bilder på honom när han slår in frisparkar med vänsterfoten en gång, med högerfoten nästa gång och samma sak gäller straffarna och hörnorna. Solskjaer säger att han är "51 procent vänsterfotad, 49 procent högerfotad".

 

 

De visar höjdpunkter från Uniteds akademimatcher i förstalagets omklädningsrum på Carrington, klubbens träningsanläggning, så Greenwoods namn var redan omtalat bland seniorspelarna långt innan han faktiskt dök upp för att träna med dem. Ibland kilade Rashford och tidigare akademilagkamraten Jesse Lingard över för att se honom i aktion, precis som den f.d mittfältaren Michael Carrick, nu en av tränarna med uppdraget att guida Greenwoods stora talang rätt.

 

 

Hans introduktion till förstalagets träningar pratas det fortfarande om. På ett av hans första träningspass imponerade Greenwood på personalen då han körde slut på flera av Uniteds seniorförsvarare under en en-mot-en-övning där, för att citera en källa, han "nätade hur han ville, antingen med högern eller med vänstern". Men tro inte för ett ögonblick att Greenwood är någon stöddig uppkomling. När Uniteds trupp gick ut och åt middag under en ledig kväll i Perth under den första delen av försäsongen stannade Greenwood kvar på hotellet, helt enkelt för att han anser att han har mycket kvar att göra innan han på riktigt kan ses som en förstalagsspelare.

 

 

Rashford vet bättre än de flesta vad Greenwood går igenom och Solskjaer och hans tränare har uppmuntrats av ansvaret Rashford, Lingard och Scott McTominay tar för att se till så att tonåringen, och Uniteds andra akademiprodukter som är på väg fram, Tahith Chong, Angel Gomes och James Garner, känner sig hemma. Ibland är råden så enkla som att se till så att Greenwood och co är fullt medvetna om en klädkod eller lagets schema och Rashford har varit noga med att inte pränta in alltför mycket i Greenwoods huvud. "Han är en ganska avslappnad person så jag tror att det inte är bra för honom att konstant sätta saker i hans huvud," förklarade Rashford.

 

 

Greenwood blöder United. Han har varit ett fan sedan han var en liten pojke och det finns en bild på honom när han håller i Europacupen efter Uniteds triumf mot Chelsea i Moskva 2008 och han växte upp med Wayne Rooney som idol.

 

 

Det finns definitivt paralleller mellan sättet som United försöker skydda Greenwood från media och andra pressande saker på och Sir Alex Fergusons behandling av Giggs för 30 år sedan. Solskjaer har redan offentligt pratat om det och det är ett meddelande som även upprepas av hans tränarpersonal. Man kunde notera på turnén hur Greenwood snabbt fördes bort från ett rum där man gjorde mediaintervjuer och vid en kommersiell lansering i Singapore bad man konferencieren att inte ställa några frågor till ynglingen. Greenwood fyller inte 18 förrän i oktober och hålls till största delen även borta från MUTV, Uniteds officiella tv-station, åtminstone för tillfället.

 

 

Han växte upp i Wibsey, Bradford, hos föräldrarna Andrew och Melanie. Greenwood spelade för lokala laget Westwood Juniors som fem- och sexåring innan han upptäcktes av United vid en turnering, efter den blev han inbjuden till ett av klubbens satellitutvecklingscenter i Huddersfield.

 

 

Mark Senior var en av Greenwoods tidiga tränare och han minns en grabb som dök upp 20 minuter innan träningen för att träna själv och redan då hade han lika bra skottkraft i båda fötterna som pojkarna som var fem eller sex år äldre än honom. Och sen hade han snabbheten och skickligheten. "Han var blixtsnabb," minns Senior. "Så fort du visade honom ett litet trick eller någonting kunde han göra det själv direkt."

 

 

Snacket om honom gör gällande att Greenwood en gång gick till en friidrottsträning som U13-pojke och slog rekordet på 100 meter för sin åldersgrupp, men så kommer han från en idrottsfamilj också. Han äldre syster, Ashton, 20, springer för Trafford och går på Manchester Metropolitan Unitversity på ett idrottsstipendium där hon delar sin tid mellan löparbanan och en filosofiutbildning. Ashtons favoritgren är 400 meter och hon har ett personbästa på 55,71 sekunder och har rankats så högt som sexa i hela landet.

 

 

Andrew och Melanie har arbetat hårt för att hålla sina barn ödmjuka och för att de ska stå stadigt på jorden - och det syns tydligt. Greenwoods pappa arbetar fortfarande som ingenjör i Yorkshire-regionen, trots att familjen har flyttat till Manchester.

 

 

Det har hjälpt Greenwood att Kieran McKenna, tidigare hans tränare i U18-laget, nu arbetar med förstalaget. McKenna har varit en viktig person när det gäller att hjälpa till med att göra Greenwoods övergång så smidig som möjligt och t o m nu tar han honom, och spelare som Chong, Gomes och Garner, åt sidan innan träningarna, för att prata igenom dagens pass.

 

 

Men hjälp, råd och rätt miljö kan bara ta Greenwood en bit på vägen, resten är såklart upp till honom, men hittills har han gjort alla saker rätt.