LÖRDAG, 9 JUNI, 2018, manchizzle.com:

Följande rader är texten till ett tal som jag höll vid Manchesters historiefestival 7-8 juni 2018. Det handlar om Ahmed Mansoors situation och dess relevans för folket i Manchester. Jag har tagit den här sedan länge nedlagda bloggen om livet i staden ur sin pension för att publicera den här texten; med tanke på talets ämne kändes det passande att posta det här.

Om du skulle vilja veta mer om Ahmed Mansoor och Manchesters gatunamnskampanj kan du gå in här: https://freeahmed.net/

Ett eller två år efter det att jag flyttade till Manchester 2003 startade jag en blogg om livet i staden. Då jag lärde känna stället bättre blev mina inlägg alltmer kritiska. Jag började ifrågasätta vissa sätt som vi gör saker och ting på här. Min hemsida blev en plats för kommentarer och debatt. Och jag delade fritt med mig av mina åsikter på sociala medier.

Folket som bestämmer ville tysta mig, och alla de andra också. Det fanns varningssignaler. Jag hörde dem, men jag fortsatte att publicera. Och sen kom de till mitt hus tidigt en morgon. Tolv civilklädda säkerhetspersoner bröt upp dörren till mitt hem där min fru och jag låg och sov, tillsammans med våra fyra unga söner. Det var den 20 mars, 2017. Sedan den dagen har jag hållits på en okänd plats.

Det är väl inte sant, va? Vid någon tidpunkt där slutade jag berätta min berättelse och började berätta någon annans. Jag sitter inte i fängelse. Jag står här framför er, en fri kvinna i ett fritt samhälle. Fri att uttrycka mina åsikter. Fri att ställa frågor. Mannen som sitter i statligt förvar heter Ahmed Mansoor. Jag är här för att tala för honom.

Ahmed Mansoor är en pro-demokratikampanjarbetare, bloggare, ingenjör och poet som bodde i Sharjah, utanför Dubai, i Förenade Arabemiraten. Han mottog the Martin Ennals Award for Human Rights Defenders 2015, han kallas en miljon dollar dissidenten, detta p.g.a de otroliga längderna hans regering gick för att bugga hans iPhone. Men ett bättre namn på honom är den sista dissidenten. Den sista personen som berättade för oss om vad som verkligen händer för folket i emiraten. Det finns ingen annan. Ingenting följer honom, förutom tystnad.

Förenade Arabemiraten är en enväldig polisstat som har använt hela makten i deras auktoritet till att förtrycka oliktänkande och krossa reformer. 2011 skrev en liten grupp emiratier på en ansökan där man ville få valda företrädare. De samlades ihop och sattes i fängelse. Ahmed arresterades då och släpptes efter 8 månader. De gick ut i hungerstrejk. När han kom hem lyfte han upp sin unga son för första gången och pojken började skrika. Han kände inte igen sin egen pappa.

Men Ahmed lät sig inte tystas. Förra månaden hamnade han i en rättegång - tydligen utan en advokat - och dömdes till tio år i fängelse för att ha "publicerat falsk information, rykten och lögner om FAE" som "skulle kunna skada FAE:s sociala harmoni och enighet."

Vi vet inte var han är nu, men det finns alla anledningar att tro att han torteras.

Du har kanske hört hans namn på nyheterna. Sett en rubrik dyka upp på din telefon. Eller inte. Saker som sker långt borta verkar ofta vara lite oklara, som om de inte opererar i samma verklighet. Vi har alla så mycket att oroa oss för närmare hemmet.

Tittar mot Ancoats från Piccadilly Basin i Manchester, Kate Feld 2018.

Vissa spårvagnar i Manchester visar numera namnet "Etihad" som deras destination. På arabiska är Etihad ett substantiv som betyder förening eller allians.

2014 äntrade vår stad en allians med Abu Dhabi, det rikaste och mäktigaste av de sju emiraten. Abu Dhabi United Group, ägt av shejk Mansour bin Zayed al-Nayhan, landets vice premiärminister och medlem av kungafamiljen, har skrivit på ett bostadsavtal värt £1 miljard (11,7 miljarder kr) med Manchesters stadsledning. Detta skedde några år efter det att de köpte Manchester City Football Club och döpte om Eastlands-arenan till Etihad, efter det kungaägda flygbolaget, som blev klubbens officiella sponsor.

Vi känner inte till detaljerna i bostadsaffären, för Manchesters stadsledning har hållit det hemligt. En förfrågan som åberopade informationsfriheten avslogs p.g.a "risken för skador på kommersiella intressen." Men under det kommande årtiondet kommer det skapa 6,000 hem i östra Manchester.

Namnet på denna nya enhet är the Manchester Life Development Company: "sedan 2014 har vi noggrant planerat och förberett mark i Ancoats och New Islington," säger de i sin broschyr för deras första fastighet, Murray's Mills.

Det sista fotot i broschyren är en detalj från modellägenheten. På en hylla står en skivspelare, med The Verve's Urban Hymns-album noggrant positionerat under. Nära möbeln säger en bit grafisk konst: "This is The Place. We ❤ Manchester."

Det finns ett ord i texten som jag gillar: place making. Vad finns det innan place making händer? I skolan lärde jag mig att Christopher Columbus upptäckte Amerika. Är det det de menar med place making? Storbritannien har en fin tradition med place making över hela världen. Alla dessa linjer som dragits på kartan, skapar platser.

Var uppmärksam. Place making sker här, just nu. Vår stad säljs ut från under våra fötter och stadens gator fylls av människor som inte har någon plats. Ser du dem?

L.S Lowry skrev om sin konst i den originella moderna staden: "Ett industriellt landskap utan människor är ett tomt skal. En gata är inte en gata utan människor... det är dött som fårkött."

Abraham Lincoln-statyn, George Grey Barnard, Lincoln-torget Manchester.

1862 visste Mancunians exakt hur lätt självbelåtenhet kan förvandlas till medbrottslighet. Inbördeskriget i Amerika och Unionens bomullsblockad tog bort råmaterialet för vår industri. Lancashire hade såklart importerat tre fjärdedelar av bomullen som slavarna plockade nere i Dixie (sydstaterna i USA). Spinnerierna gick i dvala; familjer blev hungriga. Kravaller uppstod och folk ropade på att Kungliga flottan skulle bryta blockaden. Sydstatsflaggan hissades i Liverpool. Men efter en debatt i the Free Trade Hall röstade Manchesters spinneriarbetare för att upprätthålla handelsembargot. De formaliserade det i ett stödbrev till president Abraham Lincoln, med ett lätt redigerat citat från Självständighetsförklaringen: "alla människor är skapta fria och jämlika."

I ett brev tillbaka till "de arbetande människorna i Manchester, England" hyllade Lincoln deras aktion, vid höjden av bomullshungersnöden, som "en instans av sublimt kristet hjältemod som inte har överträffats under någon tidsålder eller i något annat land." Det är därför det står en staty av Lincoln inte så långt härifrån, på Lincoln-torget - hans namn är en del av vår stad. Precis som ordet Etihad.

Några av oss för ett kampanjarbete för att Manchester ska namnge en gata i staden efter Ahmed Mansoor, för att ära hans hjältemod. För att visa världen att det här fortfarande är en stad som anser att alla människor är fria och jämlika. Ett brev till kommunen och Greater Manchester-borgmästaren Andy Burnham med signaturerna från 34 icke regeringsanslutna organisationer, inklusive Human Rights Watch, Amnesty International och engelska PEN, argumenterade för att Ahmed Mansoor Street skulle vara "en passande hedersaktion att skänka en individ som förkroppsligar så många av kvaliteterna som staden firar som en nyckeldel av sin historia."

Det har inte kommit något svar från borgmästare Burnham. Manchesters kommunrådsledare Sir Richard Leese slog fast att det var stadens policy "att inte namnge gator efter någon som fortfarande lever eller inte har något band till staden."

I april 2017 namngav Manchester City FC en gata utanför Etihad-stadion Sir Howard Bernstein Way som ett erkännande till den f.d vd:n för Manchesters kommunledning och hans jobb med att "underlätta" FAE:s investeringar i Manchester.

I november 2017 anställdes Sir Howard Bernstein som "strategisk utvecklingsrådgivare" hos City Football Group.

Jag anser att historia är mer än historiska händelser. Den säger även vilka vi är. Och jag funderar: vad kommer de skriva om vårt Manchester? Kommer de säga att vi stod fast vid våra "respektlösa, karaktäristiska rötter"?

För mig känns det som att vi föredrar att se vår respektlöshet i backspegeln. Visit Manchester har utropat det här som det Radikala Manchesters år. Boka en radikal historierundvandring; det serveras te och kakor. Lär dig hur det känns att få ett matningsrör nertvingat i halsen medan din slitna kropp spjärnar emot och vill kräkas! Upplev erfarenheten av att gå in och än en gång berätta för dina svältande barn att ingen bomull betyder inget jobb, och inget jobb betyder ingen mat.

Men det är det radikalism kräver. Att agera mot dina egna intressen för att få till en förändring. Vägra att vara tyst, även när dit eget liv svävar i fara. Ahmed Mansoor visste vad som hände människor i de statliga säkerhetsfaciliteterna, men avslog erbjudanden om att ta honom ut ur emiratet. Enligt någon som arbetade nära honom ansåg Ahmed att det var hans jobb att dokumentera vad som hände i hans land: "Om de kommer och tar mig, kommer de och tar mig," var hans standarduttryck, och det levererades alltid med en axelryckning och ett mjukt, resignerat småskratt.

De kom och tog honom, och nu hör man endast tystnad.

Jag ska avsluta med en av Ahmeds dikter, översatt av Tony Calderbank. Den heter Final Choice.

I have no other means now

but a tight-lipped silence in the square and through corridors.

Since I have tried everything –

screams, chants, signboards,

obstructing roads,

and lying on the ground in front of the queues.

Cutting through the procession with eggs, tomatoes, and blazing tires.

Hurling burning bottles and stones.

Stripped naked in front of the public.

Carving statements in the flesh.

Walking masked in front of cameras.

Dressed in shackles.

Tied and chained to garden fences.

Swallowing rusty razor blades and splintered glass.

Hacking off fingers with a machete

and hanging myself from the lampposts.

Dousing the body with kerosene

and setting it aflame

I have tried all this, but you didn't even turn to look.

This time, I swear

I won't utter a word, or move.

I will stay the way I am

until you turn to look

or until I am petrified.

Stillbild från en föreställning på Manchesters konstgalleri den 7 juni 2018, bild tagen av Peggy Manning.

Det här talet hölls vid invigningen av Manchesters historiefestival den 7 juni, 2018 på the Lowry och Valette-galleriet i Manchesters konstgalleri och den 8 juni, 2018, i All Saints Park, Manchester.

Arbetet från många journalister, researchers, aktivister och översättare bidrog till den här texten. Särskilt skulle jag vilja tacka Frances Perraudin och Helen Pidd från The Guardian och Jennifer Williams på the Manchester Evening News; Nicholas McGeehan, Manu Luksch, Peggy Manning, Susan Ferguson, Benjamin Feld och Manchester Amnesty International; och Tony Calderbank, översättare av Ahmed Mansoors poesi. Tack också till Manchesters konstgalleri och Manchesters historiefestival för deras hjälp och stöd.

(c) Kate Feld 2018 katefeld.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...