Vårt lag, uttaget i en 4-4-2-formation, har inte plats för Gary Neville eller Frank Lampard men inkluderar inte färre än sju brittiska spelare

   

Från vänster: Rob Jones för Liverpool 1995, Thierry Henry för Arsenal 2002 och Cristiano Ronaldo för Manchester United 2004. Fotografier: Getty Images

 

 

 

 

AV: Simon Burnton, the Guardian, fredag 28 juli, 2017:

 

 

Skarpsynta läsare som har följt den här serien med alla tiders bästa spelare under Premier League-eran kommer snart notera att spelaren vi har deklarerat som den bästa under de senaste 25 åren, konstigt nog, inte är tillräckligt bra för vår kombinerade bästa XI. Vad som följer kommer inte stå i samklang med allas åsikter eller, uppenbarligen, ens med våra egna. Eric Cantona var en fantastisk spelare, den sortens rebelliska geni för de stora matcherna och som vinner individuella pris, men två andra forwards existerar vars involvering man enligt min åsikt inte kan stryka, vilket gör att det inte finns någon plats kvar för Cantona, Luis Suárez, Wayne Rooney, Sergio Agüero eller någon annan ur den stora grupp anfallare som har höjt pulsen och förtrollat oss under de senaste 25 åren.

 

 

Dessutom var något tvunget att göras för att stoppa Manchester Uniteds dominans under de senaste 25 åren från att förvandlas till en de-bästa-under-Sir-Alex-Ferguson-åren uttagning. Totalt spelade 27 av de 30 spelarna som vunnit ligan fyra gånger eller fler under Premier League-eran på Old Trafford under skotten, men endast två av dem - plus två spelare som vann tre titlar där - finns med i vår XI:a. Det kunde definitivt ha funnits med ett par till, eller så kunde ett fantastiskt lag sättas ihop utan någon alls därifrån. Det råder definitivt ingen brist på kandidater i uttagningen.

 

 

Det existerar en mer användbar guide till en spelares inverkan än att bara räkna medaljer, nämligen i form av the PFA Team of the Year. Sedan 1992 har totalt 275 platser i 25 lag gått till 148 spelare, vilket har skapat en A-till-Ö av det inhemska spelets stora namn under de senaste 25 åren, från Adams till Özil. Det kastar upp några intressanta konstigheter: Dennis Bergkamp, som vann tre ligatitlar och spenderade mer än ett årtionde med att dekorera Arsenal med sin makalösa elegans, och Peter Schmeichel, som spenderade nio pokalfyllda Premier League-säsonger i Manchester United, Aston Villa och Manchester City och blev mästare fem gånger, båda togs ut i laget endast en gång var. Om detta var den enda måttstocken på en spelares bidrag till Premier League var deras prestationer inte större än Stig Inge Bjørnebyes, Pascal Chimbondas och Sylvinho, som tillsammans vann tre Ligacuper.

 

 

Agüero, som har gjort 122 mål på 181 Premier League-matcher och vunnit två ligatitlar på sex år, har aldrig kommit med; det har inte heller Gareth Barry, som har spelat fler Premier League-matcher än någon annan på planeten förutom Ryan Giggs (och är bara fyra matcher till ifrån att komma ikapp honom). Bland målvakterna blev Tim Flowers, Shay Given, Joe Hart och David James samtliga uttagna två gånger, men efter Schmeichels uttåg har Manchester United-målvakterna blivit standarduttagningen, med David de Gea utvald fyra gånger, Edwin van der Sar tre gånger och Fabien Barthez en gång. På annat håll är det kanske överraskande att Rooney inte varit med fler gånger än David Batty (tre gånger) och att Dele Alli redan har blivit uttagen lika många gånger som Paul Scholes (två). Att helt enkelt ta ut spelarna på varje position som har varit med flest gånger ger ofta omedelbart ett excellent lag (för ordningens skull, i en 4-4-2-formation redovisar jag den här: De Gea - G Neville, Terry/Vidic, Ferdinand, Cole - Ronaldo/Beckham, Vieira [vald av min kollega Amy Lawrence som ligans bästa värvning], Gerrard, Giggs - Shearer, Henry) men belönar orättvist lång livslängd med prestationer framför ren och skär inverkan. Men det är svårt att argumentera för att någon spelare utanför dessa 148 förtjänar att på allvar övervägas för det här laget.

 

 

 

Målvakt: Petr Cech (Chelsea/Arsenal)

Cech har varit extraordinärt pålitlig och med 149 hållna nollor har han lämnat plan utan att släppa någon boll förbi sig fler gånger än någon annan Premier League-målvakt. Han höll 25 nollor enbart under säsongen 2004-05, när Chelsea hade den mest imponerande defensiva statistiken under de senaste 25 åren. Gianluigi Buffon anser honom vara "den bästa målvakten under den här eran" och José Mourinho deklarerade 2013 att "jag tyckte alltid, även när jag inte var i Chelsea, att vi hade den bästa målvakten i världen i Petr". 2006 fick han en fraktur i skallen efter en kollision med Readings Stephen Hunt, en skada som uppenbarligen även störde hans självförtroende, men mer än ett årtionde senare är han fortfarande förstavalet mellan stolparna för en av nationens toppklubbar.

 

 

Högerback: Rob Jones (Liverpool)

Den 28 september 1991 spelade den då 19-åriga Jones högerback för Crewe mot Gillingham i Division fyra. Helgen efter startade han för Liverpool mot Manchester United i en tv-sänd match på Old Trafford, med uppgiften att markera Ryan Giggs. Fyra månader senare startade han sin första match för England. Hans genombrott gick blixtsnabbt och hans insatser var briljanta. Under de efterföljande säsongerna utsåg Giggs och David Ginola honom till Premier Leagues bäste försvarare; han var anmärkningsvärt säker och outstanding i alla delar av spelet (förutom när det gällde att skjuta). Han var i princip alltid en startspelare för Liverpool under de fyra första Premier League-säsongerna, sedan började hans kropp svika honom. Vid 28 års ålder slutade han spela.

 

 

Mittback: Tony Adams (Arsenal)

Adams var inte bara en inspirerande engelsk mittback, kapten för klubb och landslag, han blev även på många sätt förkroppsligandet av själva Premier League, och förändringarna det tvingade på det inhemska spelet. Då den högsta ligan rebrandades var Adams väletablerad i mitten av Arsenals försvar, med 19 landskamper för England och med fyra av hans fem landslagsmål bakom sig. Han drack även för mycket och tränade för lite men allt det skulle snart ändras. Adams sade nyligen att Arsène Wenger är "i huvudsak inte en tränare" men fransmannens ankomst sammanföll definitivt med förvandlingen av Adams spel och resulterade i ett mål mot Everton 1998 som var ett av de mest glädjande under de senaste 25 åren.

 

 

Mittback: Jaap Stam (Manchester United)

Stam blev den dyraste försvararen i historien när Ferguson spenderade £10,75m (122,03m kr) på honom 1998. Han spelade endast tre säsonger i England men vilka år det var, de resulterade i ett hattrick av ligatitlar och en exempellös Trippel. Han var lång, extraordinärt stark och ändå snabb: enkelt uttryckt så kunde motståndarna inte gå förbi honom, tackla bort honom eller slå honom i luften. Och sedan, plötsligt, var han borta. Det fanns en hälskada och en bok som Ferguson ansåg var lite för ärlig men mest av allt så behövde United pengarna. Stam informerades, på uppfarten till en bensinstation, om att han skulle säljas till Lazio. "Det var ett av misstagen jag begick," erkände Ferguson senare. "Förhoppningsvis har jag inte begått alltför många men det var ett." Det är som BBC:s Mike Ingham uttrycker det: "Utan Jaap Stam skulle Sir Alex fortfarande vara Alex."

 

 

Hur laget formerar sig. Bild: The Guardian

 

 

 

Vänsterback: Ashley Cole (Arsenal/Chelsea)

Det är konstigt, med tanke på Englands problem på vänsterflanken mellan Stuart Pearces pensionering och Coles genombrott, att den stora majoriteten av vänsterbackarna i the PFA Team of the Year sedan 1992 har varit engelska. Ryan Bertrand, Wayne Bridge, Luke Shaw och Alan Wright har varit där; Danny Rose, Graeme Le Saux och Leighton Baines har blivit uttagna två gånger. Cole förtjänar absolut fler än sina fyra uttagningar - efter att så omtalat "nästan ha kraschat [sin] bil" när Arsenal erbjöd honom £55,000 (624,320 kr) i veckan istället för de £60,000 (681,080 kr) som han ville ha kan man bara föreställa sig vad som måste ha hänt när hans kollegor ansåg att Gaël Clichy var en bättre vänsterback. Cole förlorade endast 14,8% av hans 385 Premier League-matcher, var en outstanding landslagsman - om hans insats mot Cristiano Ronaldo i EM 2004 magiskt kunde buteljeras skulle innehållet vara extremt kraftfullt och omedelbart berusande - och han var anmärkningsvärt jämn.

 

 

Högermittfältare: Cristiano Ronaldo (Manchester United)

Real Madrid har bevittnat det mesta av Ronaldos karriär men Manchester United såg garanterat det bästa av den, delen då han förvandlades inför våra ögon från en briljant talangfull, överdrivet tricksande spelare till världens mest fruktade och fokuserade offensiva kraft. Under hans två första säsonger gjorde han bara nio ligamål totalt men han gjorde 17 under sin fjärde - då han utsågs till säsongens spelare av the PFA och the Football Writers' Association - och 31 under sin femte säsong, då han vann guldskon samt de två Årets spelare-priserna. Efter ytterligare 18 fullträffar 2008-09 drog han till Spanien.

 

 

Central mittfältare: Paul Scholes (Manchester United)

2011 sade Xavi minnesvärt till the Guardian att Scholes var "den bästa centrala mittfältaren jag har sett under de senaste 15, 20 åren. Han är spektakulär, han har allt: den sista passningen, mål, han är stark, han blir inte av med bollen, blick." Zinedine Zidane ansåg att han var "tveklöst den bästa mittfältaren i sin generation". Scholes var, precis som många av de största konstnärerna, undervärderad under sin karriär - hans två uttagningar till årets lag sätter honom på samma nivå som Stephen Carr, Bacary Sagna, Shay Given och William Gallas - och trots att han togs ut till 66 landskamper för England fullföljde han endast 26, tre färre än Barry. Kanske berodde det på att hans karriär sammanföll med Steven Gerrards och Frank Lampards, som båda slog honom när det gällde uppmärksamhet, men när det handlade om ren skicklighet slår Scholes förmodligen båda, och de flesta andra också.

 

 

Central mittfältare: Steven Gerrard (Liverpool)

Ferguson, som inte var helt opartisk när det handlar om Liverpool, må ha varit "en av de få som kände att Gerrard inte var en topp-, toppspelare" men berömmet från den f.d mittfältarens lagkamrater visar ganska bra hur aktad han var. Den tvåfaldiga Europamästaren och en gång världsmästaren Fernando Torres deklarerade honom som "den överlägset bästa spelaren jag någonsin spelat med"; Danny Murphy kallade honom "den bästa mittfältaren jag någonsin har sett"; Álvaro Arbeloa tyckte han var "den mest kompletta spelaren jag har spelat med". Gerrard utsågs bara en gång till the PFA Player of the Year men han var med i årets lag rekordmånga gånger, åtta. Ingen annan har klarat av fler än sex. Lampard, den engelsman som han oftast jämförs med, kom med tre gånger. När det gäller långlivad excellens och att visa upp det i alla offensiva och defensiva plikter står Gerrard ensam.

 

 

Vänstermittfältare: Ryan Giggs (Manchester United)

Ingen spelare har spelat fler Premier League-matcher än Giggs, 632, ingen har heller skapat fler Premier League-mål än walesarens 167 (näst bäst är Cesc Fabregas med betydligt färre 107). Med tanke på bristen på outstanding specialister ute till vänster - David Ginola är förmodligen nästa man på listan, innan man kommer till Damien Duff, Ashley Young och Stewart Downing - är det svårt att föreställa sig en rimlig alla tiders Premier League XI:a utan honom. "Endast två spelare fick mig att gråta när jag tittade på fotboll," sade den italienska forwarden Alessandro Del Piero minnesvärt. "En var Diego Maradona och den andra var Ryan Giggs."

 

 

Anfallare: Alan Shearer (Blackburn/Newcastle)

Den bästa målskytten under Premier League-eran. Shearer gjorde mål från nära håll, på nick, han satte frisparkar och han nätade med helst sanslösa bomber från 30 yards (27,4 meter). Han registrerade rekordmånga 11 hattricks i Premier League, var divisionens bäste målskytt i tre raka säsonger, mellan 1994 och 1997 och han skapade den kanske tråkigaste och mest omedelbart igenkänningsbara målgesten som mänskligheten känner till. Han har inte gjort det till en vana att skapa rubriker utanför planen - han firade minnesvärt Blackburns titelseger 1995 med att "åka hem och stryka kresot på staketet" - men han blev rutinmässigt uppmärksamhetens fokus på den.

 

 

Anfallare: Thierry Henry (Arsenal)

"Jag är besatt," sade Henry, "vid tanken på att skriva in mig i historien." Han skrev minst sagt in sig i Premier Leagues historia, där han satte 175 ligamål för Arsenal, d.v.s ett mål var 1,47:e match och han förvandlade sig själv till en blandning av spännande snabbhet och teknisk perfektion som var omöjlig att stoppa. Lilian Thuram ansåg att han var "den snabbaste mannen som någonsin knutit en fotbollssko", ett påstående som endast rekreationsfotbollsspelaren Usain Bolt på allvar kan käbbla om. Zidane kallade honom "förmodligen den tekniskt sett med begåvade fotbollsspelaren någonsin", vilket, med lite reflektion, kan vara helt sant. Han var lång, stark, snabb, intelligent och skicklig; i ett bingospel med positiva fotbollsattribut har Henry hela brickan.

 

 

Möjlig andraelva: Schmeichel - G Neville, Terry, Campbell, Baines - Beckham, Lampard, Vieira, Ginola - Le Tissier; Suárez.

I den första i en serie på fem utser vi divisionens bäste spelaren. Cantona var mysteriet som sprängde tveksamheterna i Manchester United, hans ankomst var gnistan som vann den första titeln på 26 år och som ledde till långvariga framgångar under Sir Alex Ferguson

   

Eric Cantona "tog bort ansvaret från Manchester Uniteds spelare", enligt Paul Ince. "Han bara den där auran." Fotograf: Allstar Picture Library / Alamy/Alamy Stock Photo

 

 

 

 

AV: Paul Doyle, the Guardian, måndag 24 juli, 2017:

 

 

Vi kan inte sätta på Tina Turner för vilken gammal hjälte som helst, inte ens för den skickligaste. Och den tuffaste, mest ihärdiga eller målfarligaste spelaren kan gå och vissla för endast en spelare kan hyllas som den absolut bästa och det måste vara den som har gjort mer än någon annan för att forma Premier League-åren. Visa oss en annan spelare som har utstrålat lika mycket inflytande som Eric Cantona och vi kommer visa dig ett påhitt av din fantasi.

 

 

Rebrandingen av den engelska fotbollens First Division till the Premier League sammanföll med gryningen för Manchester Uniteds kejserliga tid. Innan det hade de blivit mästare sju gånger på 89 år; efter det har de vunnit 13 av 25 tillgängliga titlar. Det är fullt möjligt att följare av Manchesters röda lag fortfarande skulle (vara betydligt färre till antalet och) minnas tillbaka till den svartvita eran om det inte varit för Cantona, mysteriet som sprängde tveksamheterna.

 

 

När Cantona flyttade från Leeds United till Old Trafford i november 1992 var det enda som var säkert att det var chockerande. Inte ens Sir Alex Ferguson kunde förstå sin tur när Uniteds chansartade förfrågan om att köpa fransmannen inte resulterade i att Leeds-managern Howard Wilkinson drämde på luren. Cantona hade gått till Leeds så sent som i februari 1991 men var redan en idol för de Elland Road-trogna. Hans elegans och viljestyrka hjälpte Yorkshire-klubben att hålla undan Manchester United och vinna den sista titeln innan introduceringen av the Premier League och han gjorde sedan det första hattricket i den nya toppdivisionen då Leeds körde över Tottenham Hotspur med 5-0 bara ett par veckor efter hans tre mål i Charity Shield-segern mot Liverpool.

 

 

Men Wilkinson, som hade agerat beslutsamt då han plockade in Cantona medan Sheffield Wednesday tvekade, var inte övertygad om att spelet kunde byggas runt en spelare som han såg som ett wild card. Wilkinson är den senaste engelska managern att vinna titeln men måste också bli ihågkommen för hans oavsiktliga bidrag till Fergusons överlevnad och förvandlingen av Leeds ärkerivaler till Premier Leagues dominanta kraft. Leeds fick £1,2m (13,6m kr) för Cantona-affären, och en obehaglig känsla som kanske aldrig riktigt kommer att läka.

 

 

Eric Cantona lämnar domstolen efter att framgångsrikt ha överklagat ett fängelsestraff efter att ha attackerat ett Crystal Palace-fan. Fotograf: Gerald Penny/AFP/Getty Images

 

 

Men transfern handlade mest om Fergusons magkänsla. Det fanns, för att vara rättvis mot Wilkinson, goda grunder för att tro att Cantonas ankomst till Old Trafford skulle ha kunnat fungera på ett annat sätt och destabiliserat Fergusons lag. Spelaren hade mer bagage än en resande cirkus och hans sejourer i olika klubbar brukade vara korta och spektakulära innan de slutade med att någon fick ansiktet fullt av vaniljpaj. T.o.m några United-spelare var bekymrade och Lee Sharpe summerade det hela då han sade: "Ja, ok, killen är en fullständig galning."

 

 

Men Ferguson, under hård press att leverera titeln under sitt sjunde år som chef, såg inte på det på samma sätt. "Jag är inte intresserad av allt skvaller... vi måste alla komma ihåg att han är en verkligt begåvad spelare."

 

 

United låg åtta när Cantona strövade in och de hade svårt att göra mål. Dion Dublin, anfallaren som hade köpts sommaren innan, var borta p.g.a ett brutet ben och United kunde inte övertyga Sheffield Wednesday om att sälja David Hirst. Det var oklart hur Cantona skulle passa in i laget; till sist offrade i princip Ferguson sin son för att göra plats åt fransmannen, Darrens svit med starter för United avslutades efter Cantonas ankomst, samtidigt som Bryan Robson var skadad och Brian McClair fick sjunka ner på mittfältet så att nykomlingen kunde spela på topp med Mark Hughes.

 

 

I Cantonas första start besegrade United ligaledarna Norwich City med 1-0. Han nätade i samtliga sina fyra efterföljande matcher, inklusive i en 4-1 vinst mot Tottenham. Men det var en passning mot Spurs som demonstrerade hans mest dyrbara bidrag till United: hans chip med utsidan av högerfoten till Denis Irwin som gjorde Uniteds andra mål kapslade in hur han befriade sina lagkamrater från ångesten som hade tyngt dem, han inspirerade de med sin övertygelse om att tillsammans kunde de bli storslagna.

 

 

"Han hade bara den där auran," sade Paul Ince. "Han tog bort ansvaret från oss. Det var som om han sa: 'Jag heter Eric, och jag är här för att vinna titeln åt er."

 

 

Eric Cantona och hans Manchester United-lagkamrater firar med Premier League-pokalen 1996. Fotograf: Colorsport/Rex/Shutterstock

 

 

United gick fram och vann deras första titel sedan 1967 md 10 poängs marginal. Sedan köpte de Roy Keane för att ge Cantona en ännu mer solid plattform från vilken han kunde prestera. De vann ligan igen med Cantona som deras bästa målskytt, trots att han missade fem matcher p.g.a avstängning. Han gjorde även två mål i FA-Cupfinalvinsten mot Chelsa och utsågs till årets spelare av PFA. Och han underpresterade i Europa, vilket bara etablerade ännu en återkommande trend för Premier League-lag.

 

 

Cantonas inverkan i nästa säsongs titelrace var sensationellt på ett annat sätt. United jagade uppkomlingarna i toppen av tabellen, Blackburn Rovers, när en röd dimma sänkte sig över Cantona och han hoppade in i publiken på Selhurst Park för att utdela gaturättvisa. Senare, i en mer formell procedur, bestraffade FA honom med en åtta månader lång avstängning. Nerver infekterade ett United-lag som saknade deras stoltserande ledare och de lät Blackburn krypa över linjen för titeln.

 

 

När Cantona återvände från sin avstängning, mot Liverpool i oktober, tog han tillbaka säkerheten. Han spelade fram till ett mål och gjorde det andra i 2-2 matchen mot dem. Och när han återvände till Selhurst Park för första gången sedan hans kung-fu-lektion gjorde han två mål i en United-seger. Hans temperament må ha varit skört men hans mentalitet var att erövra. Under den andra halvan av säsongen 1995-96 vann United fem matcher med 1-0, Cantona var målskytten i samtliga dessa. Han krävde en stor scen att uppträda på. Efter att titeln var säkrad slutförde han Dubbeln genom att sätta vinstmålet i FA-Cupfinalen mot Liverpool.

 

 

Det var ingen överraskning när Cantona, efter att ha fått armbandet att lägga till sin gururoll, ledde United till titeln 1996-97, den fjärde under hans fem år i klubben. Men hans nästa steg var en chock. En vecka efter att ha lyft sin senaste krona annonserade Cantona, 30, att han skulle lägga av med fotbollen genast. Ingen hade förutspått det. Men hans arbete var färdigt. Han hade bevisat att han och United kunde vara mästare över deras eget öde.

 

 

Utmanarna

Starka argument kan framföras för tre andra Manchester United-spelare. Peter Schmeichel är fortfarande den bästa målvakten Premier League har skådat och en av väldigt få världsklasspelare under den perioden som spenderade samtliga sina bästa år i en engelsk klubb. Roy Keane är en annan. Cristiano Ronaldos bästa år kom i Real Madrid men under några säsonger var han oåtkomlig i Premier League. Arsenas Thierry Henry var makalös under ännu längre tid innan han flyttade till Barcelona och vann Champions League. Yaya Tourés bästa år, som konstrast, kom efter det att han lämnat Camp Nou; i Manchester City blev han en unikt dominant offensiv mittfältare. På olika sätt höjde Keane, Ronaldo, Henry och Touré sina lag och gladde fotbollsälskares hjärtan.

 

 

• Den här artikeln ändrades den 24 juli. Eric Cantonas första match vid hans återkomst från avstängningen slutade oavgjort, inte med en vinst, mot Liverpool. 

Imorgon är det dags att "bomba ur sig", som Fredrik och Filip brukar säga. Det vill säga att det är dags för ett större alkoholintag från runt lunchtid och framåt. Sånt är alltid trevligt. Fantastiskt trevligt sällskap, ledig från kneget, bra musik, god mat och briljant dryck - då är det jävligt synd att klaga! Men innan denna barbariska tillställning inleds kastar jag avundsjuka blickar mot Merseyside, där Rooney levererat ännu en världsklassinsats för sin nygamla klubb...

 

Rooney

Såg att Mourinho berättade för pressen att han blev "emotionell" när Wayne Rooney avslutade sin 13-åriga karriär i Manchester United och gick tillbaka till pojkklubben Everton.

Det blev vi alla José, jag lovar:

https://giphy.com/gifs/reaction-no-here-I4Jmrcjnr8Zfq

I torsdags (27/7) gick Everton in i den tredje kvalomgången till kommande säsongs Europa League-spel. De tog då emot den slovakiska jätten Mestský futbalový klub Ružomberok hemma på Goodison Park. Efter heroiskt spel lyckade de blåa scouserna besegra denna gigant, som slutade trea efter titanerna Žilina och Slovan Bratislava i Fortuna Liga (högstaligan i Slovakien) förra säsongen, med 1-0.

MFK Ružomberok är så bra att de fick gå in redan i första kvalrundan, där eliminerade de den serbiska jätten Fudbalski Klub Vojvodina med totalt 3-2, innan de vände blicken norrut och körde över norska SK Brann från Bergen med sammanlagt 2-1. På torsdag (3/8) tar de emot Rooneys Everton hemma på Štadión pod Čebraťom för returmötet.

För den som är intresserad kan ni se Ružomberoks geografiska placering i Slovakien här:

 

Hursomhelst så var jag under tiden för denna jättematch ute och surfade på BBC:s hemsida i ett annat ärende och såg då att matchen höll på och med tanke på Rooneys ganska tuffa uttalanden så förväntade jag mig att han skulle gå in direkt och leda sitt älskade Everton till en solklar vinst och verkligen sätta sin stämpel på matchen (*host, host*). Därför gled jag in på BBC:s live feed för att se vilken enorm nytta scousern gjort för de Blåa, det visade sig bli ren och skär underhållning:

 

 

22 minuter

Ett varningstecken. Wayne Rooney blir av med bollen i mittcirkeln.

 

29 minuter

Chans för Wayne Rooney! Dominic Calvert-Lewin gör bra ifrån sig efter högerkanten och vinner en förlorad kamp och hittar engelsmannen vid första stolpen, men hans touch är trubbig och bollen rullar iväg från honom, vilket betyder att han måste sträcka ut sig och kan bara tåa den tamt mot målet.

 

33 minuter

Ett skott högt upp i luften från Wayne Rooney.

Sedan inget nytt gällande honom förrän i den 63:e minuten

Wayne Rooney har nu flyttat ut till höger medan Sandro spelar i mitten. Jag såg inget under den inledande timmen som pekar på att Rooney är på sin rätta plats högst upp på topp. Det finns en anledning till att han förlorade sin plats där för England och för Manchester United.

Man ska dessutom veta att det finns många engelska fotbollsjournalister som fungerar lite som vår egen Bosse Petersson, d.v.s att man inte kan kritisera Rooney, oavsett hur dålig han är. Priset tog Bosse P nästan när han spenderat hela hösten med att berätta för oss att vi inte skulle döma ut scousern och att han alltid kan komma tillbaka och briljera e.t.c., e.t.c, bara för att plötsligt, tidigt i vintras, säga att han kanske haft det lite tungt, men att Bosse tyckte det såg ut som att Rooney tappat några kilon och nu skulle vara redo för att äntra storformen! "Kanske haft det lite tungt", det är ju också ett sätt att beskriva "världsstjärnan" Rooney förra säsongen. Och vad fan är det för superspelare som behöver spela 3-4 månader av säsongen innan han tappar några kilon och kan börja leverera? Det skulle vara spännande att höra Bosse P förklara det, över en eller tolv Guinness.

Samma mentalitet råder som sagt var bland många engelska fotbollsskribenter. Eller vad sägs om det här spelarbetyget från fredagens Daily Mirror:

 

Rooney 8 (av 10) (Man of the Match): den överlägset mest inflytelserika spelaren, höll helt briljant i bollen hela kvällen.

Och innan eventuella muppar som läser detta börjar vänta på att deras två hjärnceller ska krocka, så de kan formulera ett argt Facebook-inlägg eller hacka fram en kommentar här om att det bara är juli, försäsong och att ingen fotbollsspelare är på topp just nu så kan jag bespara er mödan, jag vet det. Men å andra sidan har ju Rooney själv satt ribban med sina hjärndöda uttalanden och det här är faktiskt en tävlingsmatch, som kan ta de Blåa scouserna till spel i Europa kommande säsong. Matchen spelades dessutom mot Slovakiens tredje bästa lag...

Som den plastsupporter jag är går jag nu och ställer mig i ett hörn med en strut på huvudet och skäms över att jag har kritiserat Wayne Rooney!

I snacket som går bland journalisterna som följer United i USA har det kommit fram en del intressant. Det kan inte ha undgått någon med någon form av intresse för de Röda att Mourinho har fått en hel del frågor om transfers, eller rättare sagt bristen på transfers. Han har svarat diplomatiskt och flera gånger sagt hur svårt det är på dagens marknad. Men jag minns också att han tidigt berättade att han redan i våras lämnade sin lista med spelare han önskade till Super Ed Woodward. Han nämnde även datumet då United skulle samlas på Carrington inför avresan till USA, och att då skulle truppen samt de nya spelarna vara på plats (var hans önskan).

Sedan dess har vi kunnat läsa att Super Ed Woodward var kvar i England för att styra ytterligare spelarköp i hamn, för att sedan triumfatoriskt anlända till USA och i princip deklarera ytterligare två tunga namn klara för United. Detta skulle, enligt informationen, ha skett i måndags eller tisdags (17:e eller 18:e juli). I skrivande stund (kl 16:39 söndag 23/7) har Super Ed fortfarande inte landat i staterna och ingen ny spelare är klar. Mourinho har dessutom varit ut och pratat om att han inte kommer gråta om det blir tre spelare, istället för fyra. Portugisen har även sagt att han har en önskan om att få in den tredje spelaren väldigt snart. Allt för att kunna integrera honom/dem i laget så fort som möjligt inför den nya säsongen, som börjar om precis tre veckor.

Natten till torsdag kommande vecka spelar United sin sista match i USA, mot Barcelona, och sedan flyger laget hem för att ladda om inför besöket i Oslo och matchen mot Vålerenga nästa söndag. Så frågan är om Super Ed ens hinner över till USA.

Tillbaka till snacket bland murvlarna i presskåren som bevakar United borta i Förenta staterna. Woodward har låtit det bli känt att han är väldigt arg på Mourinhos kommentarer gällande hur effektiva Uniteds rivaler har varit på marknaden och hans solklart tunt förtäckta känga mot Woodward. Portugisen är inte glad och gör inga försök att dölja det heller. Dessutom rapporteras det att managern är rasande på Anthony Martial, att han skulle kunna dumpa honom nu och han ska dessutom ha sagt till Woodward att byta honom mot Perisic, vilket Woodward inte vill. Anledningen till hans ilska mot fransmannen är hans attityd, (brist på) mognad och det faktum att han inte lyssnar.

Jag personligen blir inte riktigt klok på Martial. Han har ju visat att han kan göra saker som fansen älskar att se i en United-spelare. Men han visar ju även, ganska ofta, upp en helt annan sida. Han spelar för en av de största klubbarna i världen och jag är säker på att han får en hyfsad veckolön, borde räcka till någonstans att bo och tre mål mat om dagen. Till sist verkar det ju som att Luke Shaw har insett sina problem, att polletten har trillat ner och att han faktiskt tänker göra något åt saken, tyvärr verkar det inte gälla fransosen. Massvis av talang är inte tillräckligt bra vid den här tidpunkten av hans karriär.

Nu ligger han istället väldigt nära att bli sorterad i samma kategori Depay. Nani var en av de största ynkryggarna att någonsin dra på sig tröjan, men det går ändå inte att jämföra honom med den värdelösa holländaren. Jävlar i min låda så dålig han var. Nästan otroligt dålig till och med. Bilderna av honom då han gång efter gång sprang rakt in en av motståndarnas ytterbackar och gav de ett kontringsläge, medan han satt på arslet och viftade mot domaren, kommer förmodligen att förfölja mig resten av mitt liv.

Att spela för Manchester United är en ära. Det där miserabla franska ollonet spatserar runt och ser ut som om han gör oss alla en tjänst genom att vara där. Om han skulle få röra på sig och hans ersättare är äldre, något mindre talangfull, men åtminstone ser nöjd ut över att få bära tröjan, så kan jag leva med det.

Nu har det dessutom dykt upp en rapport som jag inte riktigt vet om jag tror på. Marco Verratti ska ju ha bytt agent till Old Traffords nya chefsagent, Mino Raiola. Omedelbart började det surras om United. Problemet är ju att Barcelona vill ha honom. Men tidigare i helgen dök Daily Mirror upp och sa att United är intresserade, men att "problemet" just nu är att PSG vill ha Martial i utbyte och att United har bekymmer med det. Jag vet inte ens om det stämmer, men om det gör det så är det skrämmande. Möjligheten att få en 24-årig Verratti i utbyte mot den tjuriga Martial kan väl inte ens Woodward ha några funderingar kring. Men det kan han säkert och jag är inte så säker på att det är det enda problemet som står i vägen för ett eventuellt köp av italienaren. Men det är onekligen en läcker tanke att se honom i Uniteds röda tröja.

Jag nästan längtar tills Mourinho ska skriva sina memoarer och han får berätta om allt som Woody har lyckats sabba. Det finns många kostymer i klubben som hatar Super Ed. Han beskrivs som en självcentrerad narcissist som alltid refererar till sig själv som den stora anledningen till framgångarna ute på planen. Vid julfesten för ett och ett halvt år sedan fick LVG gå in och ta micken ifrån honom då han stod på scenen och bladdrade på om att de skulle "titta på alla spelare jag har köpt, och jag kommer plocka in fler och göra klubben framgångsrik."

Och det här snacket om att Woodward inte vill byta Martial mot Perisic och att han ska ha tveksamheter inför att skicka fransosen till Paris och plocka in Verratti istället, det är skrämmande. Vad i helvete vet Ed Woodward om spelet och vilka spelare vi ska ha? Vill managern göra sig av med någon så är det så, det är inte öppet för ytterligare diskussioner. Vilket praktrövhål karln är!

Den gossen Rooney alltså...

Jag är fortfarande glad över att vi har gjort oss av med Wayne Rooney. Dessutom hade jag tänkt att inte skriva så mycket mer om honom, han är liksom inte vårt problem längre. Hade säkert plockat med den första artikeln om honom i höst/vinter då han supit sig redlös på någon bar eller pub. Kanske lagt upp någon bild på honom alldeles genomsvettig och flåsandes ur röven efter uppvärmningen. Men mest för att kittla alla nötter som mäter hur Röd man är genom att inte kunna kritisera någon United-spelare, oavsett vad den gör eller inte gör. Men så idag läste jag den här artikeln och då kom jag på nytt ihåg vilken jävla analsäck karln är:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/07/16/11461263-wayne-rooney-utfardar-en-varning-till-romelu-lukaku-gallande-manchester-united-efter-att-ha-bytt-plats-med-everton-anfallaren/

 

Jag menar hur jävla förvirrad, full, vilseledd, korkad är han när han häver ur sig detta:

 

 

"Under de senaste åren var det upp till mig och Michael Carrick att se till att de nya spelarna upprätthöll den standarden.

 

"Det blev allt svårare under de sista åren, med några av spelarna som kom till klubben. Det finns traditioner i United som måste upprätthållas. Det har blivit svårare, men det är inte mitt problem längre. Jag är bara extatisk över att vara tillbaka i Everton."

 

Det är fanimej nästan fascinerade att höra honom, Wayne Rooney, prata om att upprätthålla United-standarden. Något han inte gjort på bra många år. Det skulle vara riktigt intressant att få reda på huruvida han verkligen tror på detta själv. Jag tror han är så jävla full av sig själv och korkad att han gör det.

 

Jag kunde inte låta bli att skratta åt några artiklar i tidningarna dagarna innan hans flytt till Everton bekräftades. Han borde ju rimligtvis ha vetat om det, så då passade han på att se till så att tabloidfotograferna fotograferade då han besökte några olika gym. Han fotograferades även då han kom ut svettig från dessa, det behöver ju inte betyda att han gjorde någon nytta där inne, han kanske bara gick in och tänjde ut armarna lite så dröp det ur varenda por på honom sen, vad vet jag?

 

En dag fotograferades han när han klev ur ett gym i Liverpool. Då började folk på sociala medier prata om att i år kommer han att köra seriöst, nu kommer han snart vara tillbaka till den bra fotbollsspelaren Rooney och ta hand om sig själv fysiskt. Jo, visst, tänkte jag. Och mycket riktigt, några timmar senare dök den här bilden upp:

   

 

Det ligger nämligen ett McDonald's (minst) i Lymm, som är placerat helt perfekt mellan Liverpool och Prestbury (där han bor just nu). Och personalen där vittnar om att det är långt ifrån hans första besök på stället. United-fans med känningar över hela Manchester kan också bekräfta detta och att scousern gärna kör en McDrive på hamburgerkedjans restauranger i södra Manchester.

 

För er som inte är helt hemma på Manchesters geografi så ser ni här några viktiga platser för den svettiga "fotbollsspelaren":

 

 

Lite coolt ändå att vår f.d anfallare har fått göra ett kort inhopp i Simpsons:

 

 

 

Kommande vecka anländer transfergeniet Super-Ed...

I torsdags skrev den hyfsat seriöse James Ducker på Daily Telegraph följande:

 

 

Jose Mourinho och hans trupp är för närvarande i Los Angeles på Uniteds försäsongsturné i USA men exekutiva vice ordföranden Ed Woodward har stannat kvar i London den här veckan för att leda Perisic-förhandlingarna och kommer inte att komma till USA förrän på måndag eller tisdag nästa vecka.

 

 

Woodward kommer då att hoppas att han kommit riktigt långt gällande Perisic, som främst är en ytter men som också är bekväm med att operera bakom huvudanfallaren.

 

Så på måndag eller tisdag beräknas alltså transfergurun Super-Ed Woodward att landa. Frågan är väl bara om han anländer dit med hemligt flyg och har Perisic i portföljen, eller om han åker ut till träningsanläggningen och närmar sig Mourinho med ett grisflin och ger honom tummen upp.

 

Ja, ni är vid det här laget bekanta om mina tankar om herr Woodward och vet att precis vad som helst kan hända när han är inblandad. Men orden från Ducker känns oroväckande lika det som skrevs för några somrar sedan då United var i Australien på försäsongsturné. Och plötsligt begav sig Woodward därifrån och flög hem till England. Tidningarna gick ju i fullständigt spinn och plötsligt skulle han slutföra köp av ett tiotal världsstjärnor och ja, vi vet ju alla hur det slutade...

Stjärnan anser att de Röda Djävlarna saknar ledarna från hans bästa tid på Old Trafford "men det är inte mitt problem längre. Jag är bara extatisk över att vara tillbaka" på Goodison

   

Rooney är nu tillbaka på Goodison efter att ha flyttat till Man United 2004. (Bild: PA

 

 

 

 

AV: Simon Mullock, Sunday Mirror, söndag 16 juli, 2017:

 

 

Wayne Rooney har varnat Romelu Lukaku för att Manchester United inte längre har den sortens ledare i omklädningsrummet som hjälpte honom att bli en riktig vinnare.

 

 

Tretton år efter att ha lämnat Everton för att gå till United i en £26 miljoners (301,5m kr) affär har Rooney återvänt till sitt spirituella Merseyside-hem, medan Lukaku har flyttat åt andra hållet för £75m (869,9m kr).

 

 

Nu har Englands f.d lagkapten lyft på locket gällande de unika kraven som den belgiska anfallaren kommer möta som Old Traffords ledare i anfallet.

 

 

Och han avslöjade hur spelare utexaminerade från Class of '92, som Ryan Giggs, Gary Neville och Paul Scholes, spelade en avgörande roll i hans utveckling från tonårigt underbarn till Uniteds rekordmålskytt.

 

 

Då han ombads att erbjuda Lukaku några råd sade Rooney: "Det finns en standard som du måste hålla när du är i Manchester United.

 

 

"Det kom från managern Sir Alex Ferguson när jag gick till United och det överfördes sedan ner i omklädningsrummet av spelare som Giggsy, Gary Neville och Scholesy.

 

 

"Under de senaste åren var det upp till mig och Michael Carrick att se till att de nya spelarna upprätthöll den standarden.

 

 

"Det blev allt svårare under de sista åren, med några av spelarna som kom till klubben. Det finns traditioner i United som måste upprätthållas. Det har blivit svårare, men det är inte mitt problem längre. Jag är bara extatisk över att vara tillbaka i Everton."

 

 

Rooney markerade sin United-debut med ett Champions League-hattrick mot Fenerbache - och sedan är resten historia. Tillsammans med Carrick är 31-åringen den enda engelsmannen som har vunnit Premier League, Champions League, VM för klubblag, Europa League, FA Cupen och Ligacupen.

 

 

Och han har även slagit Sir Bobby Charltons målrekord för både klubben och landslaget. Nu måste Lukaku fylla skorna som han har lämnat bakom sig.

 

 

I United vann han massor av pokaler, inklusive Europacupen 2008. (Bild: Manchester United via Getty Images)

 

 

Och han slog även Sir Bobby Charltons målrekord för Old Trafford-jätten. (Bild: Man United via Getty)

 

 

Rooney sade: "Att spela för Manchester United är ett test av din karaktär, samt av din förmåga.

 

 

"Man måste vara tillräckligt stark mentalt för att acceptera utmaningen, för United är en fotbollsklubb som kräver framgångar.

 

 

"Romelu måste vara tillräckligt stark för att anta den utmaningen. Om han gör det, med skickligheten som han har, kommer han bli en succé. Men om han inte tar sig an utmaningen, om han oroar sig för saker och ting, då kommer det bli mycket svårare för honom.

 

 

"Förhoppningsvis har Romelu folk där som kommer ge honom rätt vägledning och få ut det bästa av honom."

 

 

Rooney har intentionen att addera till de 15 medaljerna ha vann i United efter att ha avslöjat att han hade andra erbjudanden, som skulle ha gett honom mer än de £300,000 (3,47m kr) i veckan som han kommer få in på bankkontot på Goodison, efter Evertons beslut att möta villkoren i kontraktet han hade på Old Trafford.

 

 

 

31-åringen har redan inlett målskyttet för de Blåa, detta i torsdagens träningsmatch. (Bild: Reuters)

 

 

"För att vara ärlig så hade det varit lätt för mig att sitta i Man United, sitta på bänken som jag gjorde förra säsongen, ta mina pengar och vi ses senare. Men jag är inte den sortens person," sade han.

 

 

"Jag kunde även ha fått mer pengar i andra fotbollsklubbar än här, men jag måste verkligen spela och jag behöver den utmaningen.

 

 

"Jag vill inte bara spela och inte bry mig huruvida vi vinner en pokal eller inte. Jag vill spela och vara framgångsrik. Ronald Koeman och klubben har visat mig ambitionen för vart de vill gå.

 

 

"Det var perfekt för mig att komma tillbaka. Självklart kommer det vara mycket press på mig, men jag är redo för det."

Skithuset Leiva och de vilseledda scouserna

Såg något rövhål på Twitter skriva följande hästpiss: "Lucas Leiva kommer lämna Liverpool efter en ärorik tioårsperiod där han vann en Ligacup."

 

Och scouserna kallar sig fortfarande för en storklubb. Brassen Leiva kom till tippen i juli 2007 och ser nu ut att vara på väg att dra därifrån, ganska precis 10 år senare. Under hans taktpinne på mittfältet (haha) har dessa skithus alltså bärgat EN pokal, Ligacupen 2012.

 

Och så tycker man att United har haft det lite knackigt på pokalfronten under senare år. Well, allting är relativt, som man brukar säga, för under samma tidsperiod har United plöjt hem 11 pokaler (4 Premier League, 1 FA Cup, 3 Ligacuper, 1 Champions League, 1 Europa League och 1 VM för klubblag). Liverpool matchas dessutom av giganterna Tottenham, Swansea och Birmingham, som alla tre också har bärgat en Ligacup var under de senaste 10 åren!

 

11-1 i antalet vunna pokaler, inklusive en treårsperiod efter Fergie där vi var skrämmande dåliga. Det skulle vara kul och intressant att höra en "i år är det vårt år" scouser kommentera det. Just ja, Fergie styr ju domarna så att alla domslut går emot sopdykarna och alla domslut går med United, hade ju glömt det faktumet.

 

 

Finns inga gränser för vilken skit scouserna kan kränga

Scousernas hat mot United och Manchester är episkt. Tro mig, jag har bevittnat det på nära håll. Det ödslas ingen kärlek från varken Uniteds supportrar mot dem, eller tvärtom, men underhållningsvärdet i att se en vansinnig scouser med ögongloberna på väg ut ur hålorna, ådrorna pumpandes vid tinningarna och armarna utsträcka i en flygplansgest är underskattat.

 

Med detta i åtanke blev jag inte förvånad då jag snubblade över den här bilden på internätet:

   

Det är en nyckelring från scousernas officiella Megastore och ska såklart föreställa den här störtbombade kyrkogården:

  

Det enda problemet är att den inte gör det, istället ser det ut som den här, inte helt friska, mannen:

  

Det är såklart Harold Shipman vi pratar om. Om ni inte har hört talas om honom tidigare så var han en doktor som dödade flera av sina patienter innan han 2004 hängde sig själv i sin cell i Wakefieldfängelset i West Yorkshire. Han är Storbritanniens värsta seriemördare, men ändå ganska populär bland många scousers. Varför då, kan man ju undra? Jo, många av hans offer kom från Manchester och om man lyssnar på dessa påhittiga scousers på det lite fräcka Anfield när de möter United kan man höra hyllningssånger till denna f.d doktor. Eller så lyssnar man bara på Wayne Rooneys brorsa, Graham, från hans uppträdande 2006. Texten? Här har ni den:

 

 

"One Harold Shipman, There's only one Harold Shipman. Scousers say thanks, Cos he only kills Mancs. Walking in a Shipman wonderland."

 

Följt av:

 

 

"Harold Shipman killed your nan, he's a Scouser."

 

Ni tror mig inte?

 

Om ni sedan går tillbaka till bilden på det som ska föreställa tysken med det eldbombade staketet i käften så rekommenderar jag att ni tar en titt på det som hänger till höger under honom. Jag förstår också att det ska föreställa Bill Shankly, men tycker att det ser mer ut som en nedlusad analöppning som gör flygplansgesten. Övertygad om att de två produkterna kommer bli bästsäljare i flatulenshuvudenas lilla butik.

 

Harrison, till vänster, tränade (från tvåan från vänster) Giggs, Butt, Beckham, Gary och Phil Neville, Scholes och Terry Cooke. DAVE THOMAS/MEN

 

 

 

AV: Oliver Kay, The Times, lördag 15 juli, 2017:

 

Beckham, Scholes, Giggs och Neville har varit och hälsat på Eric Harrison, den f.d ungdomstränaren i United som drabbats av demens.

Då han stod i hallen med sina gåvor - en morotskaka som han hade bakat med sina barn, samt en flaska whisky - blev David Beckham abrupt tillsagd att ta av sig sina skor. Han log nervöst och gjorde som han blivit tillsagd.

T.o.m nu, 25 år senare, befinner sig Beckham, Ryan Giggs, Paul Scholes, Gary Neville och resten av Manchester Uniteds sagolika Class of '92 i Eric Harrisons makt. Hans röst, även om den är mer stapplande nu, får de fortfarande att höja uppmärksamheten. Under deras dagar i ungdomslaget fruktade de honom. Därifrån växte det fram en respekt och senare, då hans undervisningar tog dem framåt i deras ärofyllda karriärer, övergick det i vördnad.

Men nu finns det ett medlidande, det finns bestörtning och det finns djup, djup tillgivenhet för en storslagen fotbollsman vars hjärna har härjats av demens.

79-åringens tillstånd har varit en hemlighet som vaktats på nära håll av hans familj, som med växande förtvivlan har sett på medan sjukdomen har tagit över och tajtat till sitt grepp över honom. För några månader sedan kände hans barnbarn, Joseph Hilditch, att det fick vara nog. "Min pappa har fortfarande alla spelarnas nummer i sin telefon," säger Vicky, Harrisons dotter, "och utan att jag visste om det kontaktade Joseph några av dem - Ryan, Paul, Gary - och sade: 'Min morfar mår inte så bra. Skulle det vara ok för er att komma och träffa honom?' Inom en vecka hade de alla varit där. Joseph hade inte andats ett ord om det till mig. Jag gick dit en morgon och då var Ryan Giggs där. 'Vad gör du här?' 'Jag är här för att träffa din pappa.'

"Det var roligt," säger Joseph. "Grabbarna sade att de fortfarande kände sig nervösa när de var i närheten av honom."

"Man kunde se att respekten fortfarande finns där," säger Vicky. "De var även synbart chockade för det var inte mannen de kände som satt där. Min pappa känner egentligen bara igen oss, sin direkta familj. Förutom det har han fortfarande några av namnen i huvudet men han känner egentligen inte igen någon nu. Det blev en kort blick när de gick in, som om han visste att det var någon, men han visste verkligen inte att de var där. Men de var fantastiska och det var så underbart att de kom över.

"Efter det tror jag att Gary sade till David Beckham, som hörde av sig och frågade om han kunde komma upp. Vi sa inte till någon att han skulle komma. Vi ville inte ha någon yra."

"Jag sade till några av mina kompisar att han skulle komma, men jag sa inte när," säger Joseph.

"David hade kört upp till Halifax från London och han verkade nervös när han kom upp på uppfarten," säger Vicky. "Jag kunde se att han var chockad och upprörd först, precis som de andra grabbarna var. Han hade med sig en kaka som han hade bakat med sina barn - en morotskaka, underbar var den - och en flaska whisky, vilket var underbart av honom.

"Jag är inte ens säker på att min pappa insåg att han var där under större delen av tiden, men det var så fint av honom att komma hela den vägen. Han åt lunch med oss och min dotter ställde varje möjlig fråga till honom: 'Hur många tatueringar har du?', 'Har Brooklyn någon flickvän?' Han var helt otrolig, det var de allihop, och det var bara underbart att se vad min pappa betydde för dem."

 

Beckham besökte Harrison och hade med sig en morotskaka och en flaska whisky.

 

Som spelare hade inte Harrison några problem med att bli beskriven som en hårt arbetande spelare som

representerade många klubbar. Han var en ytterhalv vars lyckligaste tid kom när han spelade för Halifax Town i gamla Third Division North innan han gick vidare och spelade för Hartlepools United (under Brian Clough), Barrow och Southport. Han älskade kamratskapen i det hela, att dricka med familj och vänner i baren efteråt, men ute på planen var han otroligt driven. En lagkamrat från den eran minns honom som en fruktad krigare vars tacklingar var barnförbjudna och vars ritualer innan matcherna kretsade runt strömmar av invektiv om motståndarna: "Hur mycket f***ing hatar vi Tranmere Rovers? Och vad ska vi göra med dem?"

Hans dotter skrattar åt det och hon fick höra samma sak av Beckham, Scholes och de andra, att hennes pappa kunde vara milt skrämmande. "Det var roligt för jag varnade David om att min pappa hade börja svära då och då sedan demensen kom," säger Vicky. "David sade då: 'Börjat svära?! När vi var med honom var vartannat ord F-ordet!' 'Jag vet, men inte när han var hemma.'

"Jag vet att det alltid fanns två sidor av honom. Fotbollssidan och hemmasidan. Hans lagkamrater brukade kalla honom 'Chopper' (liten yxa/köttyxa), men hemma var han väldigt lugn, väldigt, väldigt fridfull; en underbar man, en underbar far. Han skulle aldrig ha drömt om att svära inför oss."

Men fotbollen var en besatthet. På hans bröllopsdag, i oktober 1962, utbytte han löftena med Shirley vid lunch innan han spelade för Halifax i en 2-2 match mot Shrewsbury Town på The Shay ett par timmar senare. "Han dök sedan upp till festen på kvällen med sina lagkamrater," säger Vicky. "Han missade när min syster Kim föddes för han hade fått en hjärnskakning den eftermiddagen. Han var på annat håll på sjukhuset då."

T.o.m under hans dagar som spelare studerade Harrison för att bli tränare i tron om att en karriär på sidlinjen skulle passa honom bra. Han var tränare under Gordon Lee i Everton innan han fick ta emot ett oväntat samtal från Ron Atkinson, som han hade blivit vän med flera år tidigare under deras tid tillsammans i militärtjänstgöringen för the Royal Air Force. Atkinson hade precis tagit över i Manchester United och ansåg att Harrison var den ideala kandidaten till det lediga jobbet som ungdomstränare.

När Alex Ferguson tog över 1986 tyckte han att klubbens ungdomsutvecklingsoperation behövde en översyn. Han sade till Harrison att, förutom Mark Hughes, så producerade inte United spelare i toppklass och menade att Harrison var tvungen att höja sig om de skulle kunna tävla med spelarproduktionen man såg hos Manchester City, som just hade vunnit FA Cupen för ungdomar. Harrison argumenterade för att underläget mot City handlade om scouting, inte träning. "Vi sluter ett avtal," sade han till Ferguson. "Du ger mig spelare med bättre kvalitet och jag ger dig fler ynglingar i förstalaget." Och resten, säger Vicky, är historia.

   

 

 

Harrison brukade kalla det för det bästa jobbet i hela världen, jobbet att träna några av de bästa ynglingarna i landet för Manchester United. Han ansåg att det inte handlade om att lära dem nya färdigheter, utan det handlade om att installera goda vanor och rätt värden i dem. Giggs, Beckham och Scholes hade talang i massor, men utmaningen var att utveckla denna skicklighet och göra dem till spelare som inte bara kunde möta, utan även höja standarden för vad som krävdes i förstalaget.

Han ville att de skulle spela snabb, skarp fotboll, sättet som Ferguson föreskrev, men för the Class of '92, precis som för alla andra före och efter dem fanns det också en stark och intensiv betoning på grundarbetet. Ett mantra handlade om att alltid titta "där och där", en snabb blick över båda axlarna innan man tog emot bollen: "Om jag inte ser att du tittar där och där plockar jag av dig."

En annan, mer allmän sak, handlade om att se till så att de spelade med både deras hjärtan och deras huvuden: "Det handlar inte om klubbmärket; det handlar om vad som finns under det. Om du bär det klubbmärket men inte tävlar hårdare än din motståndare kommer jag att släpa av dig och du kommer aldrig bära det igen."

Harrison brukade beskriva sin inställning som "90 procent armen runt axlarna, 10 procent spark i ändan", men det är de 10 procenten som hans spelare minns mest levande - inte minst hans tendens att banka på rutan från sitt rum med utsikt över planen på träningsanläggningen The Cliff om han såg att deras nivåer sjönk.

"Det var som att vara i armén och Eric Harrison var fanjunkare," skrev Giggs i sin självbiografi. "Jag fick några riktiga utskällningar av honom och man kunde inte svara tillbaka. Han var en skrämmande man. Han hade inga som helst problem med att skicka av en spelare från träningen, för att sedan följa honom till sidlinjen medan han stirrade honom i ögonen och utmanade honom att säga emot beslutet. Alla som fick den behandlingen höll upp sina händer och sade: 'Du har rätt, förlåt.' Han var tuff, men han var också en excellent tränare och taktiker. Han gjorde spelet så enkelt."

 

 

Hans framgångar kunde inte bara ses i utvecklingen av Giggs, Beckham och Scholes till världsklasspelare, eller i densamma av de mindre glittrande framgångssagorna Gary och Phil Neville, Nicky Butt och Wes Brown, utan också i den omättliga hungern och vinnarmentaliteten som satt stenhårt i de alla - individuellt och kollektivt - genom hela deras fantastiska karriärer. Det finns en arv kontra miljö debatt att ha här, samt enormt mycket beröm till Ferguson, men de här spelarna slutade aldrig att omfamna Harrison och den gamla skolans värderingar. Det är som Beckham uttrycker det: "Eric må ha haft en talangfull grupp med killar att arbeta med, men berömmet går till honom för att han förvandlade oss till fotbollsspelare och förvandlade oss till ett lag."

"Jag vet att han var hård mot de här grabbarna, men han älskade dem - inte bara de jag har nämnt utan även de som inte gick hela vägen," säger Vicky. "Han älskade sitt jobb, men han sade att den överlägset värsta delen var när han var tvungen att släppa spelare. Han avskydde det. Vi träffade Raphael Burke [en talangfull spelare i the Class of '92 som gled bort från fotbollen] nyligen och han sade att han då tyckte att min pappa var för tuff mot honom, han sade till honom att han behövde bli starkare, men att han flera år senare insåg att min pappa hade haft rätt.

"Han älskade Scholesy, verkligen älskade honom. Mark Hughes, från de tidigare åren, men han älskade dem alla. Han sade aldrig ett ont ord om någon av dem. Trots att han var väldigt hård mot dem då behöll han ett riktigt starkt band med allihop. Han hade en riktig samhörighet med de alla, vilket vi har sett sedan dess då han, så sorgligt, blev sjuk."

Harrison hade skurit ner på sina tränaråtaganden då den obevekliga inställningen hos hans Class of '92 ledde Manchester United till Champions League-vinst 1999. Sedan följde perioder där han jobbade under Hughes som tränare för Wales och som scout för Blackburn Rovers. Andra jobb som scout följde sedan, det sista av dem för Huddersfield Town, samt en roll som chef för den kortlivade David Beckham Akademin. "David såg verkligen efter min pappa," säger Vicky. "Han började få problem med hälsan då."

Mot slutet av hans arbetsliv började scoutresorna bli obehagliga - t.o.m en oro. Harrison började oroa sig för parkeringarna vid arenor som han hade besökt dussintals, t.o.m hundratals, gånger tidigare. Han började ringa sina döttrar, regelbundet, i panik gällande förnyandet av sin bilförsäkring, trots att den var betald. "Han visste då att något inte stod rätt till," säger Vicky. "Han fick det såklart diagnostiserat. Det var för ungefär tre år sedan."

Harrison diagnostiserades med blandad demens. Det är en kombination av åldersdemens, vilket orsakar en gradvis försämring av språket och kommunikationen, och Alzheimers sjukdom, som påverkar minnet, den kognitiva förmågan och insikten. "Det har varit fruktansvärt," säger Vicky. "En av de första sakerna var att göra sig av med hans bil, vilket var svårt. Efter det har det bara blivit värre och värre."

Det finns en självklar fråga att ställa gällande huruvida familjen tror att problemen härstammar från fotbollen. Efter fall som involverat Jeff Astle, Nobby Stiles, Martin Peters, Ray Wilson, Stan Bowles, Jimmy Hill och många andra satte FA och PFA ihop en studie i år för att besvara frågan, som anekdotiska bevis verkar peka på, huruvida "förekomsten av degenerativ neurokognitiv sjukdom är vanligare bland f.d professionella fotbollsspelare."

"Några personer har frågat oss det," säger det Vicky. "Vad jag skulle säga är att min farfar, min pappas pappa, också hade det. Om han inte hade haft det hade jag kanske tänkt: 'Ja, det är definitivt p.g.a fotbollen,' men nu är jag inte helt övertygad. När min pappa spelade så var det såklart den där hårda läderbollen med sömmen på. Det kan inte ha varit bra för dem. Om jag satt ner med någon och de hade all statistik, då kunde jag kanske bli övertygad.

"Vad jag vet är att min farfar och min far har haft det. Jag skulle kunna få det, men förhoppningsvis, med fler människor som pratar om det, med all forskning som pågår, så kan det bli ett genombrott - om inte för min generation så hoppas jag desperat för mina barns generation. Förhoppningsvis genom att prata om min pappas situation så gör vi något bra. Vi ska göra en cykeltur i september, London till Brighton, 54 miles (= 86,9 km), för att försöka samla in pengar till the Alzheimer's Society."

Under tiden kommer Harrison och hans familj, som så många andra, leva med de förödande effekterna från demens. "Min mamma [Shirley] har varit helt otrolig. Hon har gjort ett helt fantastiskt jobb med honom," säger Vicky.

"Hennes inställning är, 'Han är min man och han ska ingenstans och jag kommer se efter honom.' Jag var över till honom i morse och han sade: 'Du vet att jag älskar dig va?' Han har fortfarande den sidan, trots att demensen har tagit bort mycket av honom.

"Varje dag går han upp och de tar ut hunden på en promenad och de åker in till stan och äter lunch, promenerar omkring och åker sedan hem. Det är deras dagliga rutin och han är ok så länge det är så. Han åker till ett daghem en gång i veckan. Han är i det stadiet nu att han kanske behöver åka dit lite mer."

När det gäller fotbollen så är den tyvärr väldigt långt ifrån hans agenda. När United hyllade the Class of '92 i maj bjöd de in alla spelarna och tränarna till Old Trafford för att fira 25-årsjubileumet av deras triumf i FA Cupen för ungdomar. Harrisons familj tog emot priset å hans vägnar. "Det fanns inte en möjlighet att han kunde åka dit, tyvärr," säger Vicky. "Det är synd för han skulle ha älskat att ha få träffat killar som Chris Casper, Ben Thornley, Raphael Burke. Vi pratade med Sir Alex, som var helt briljant med oss. Han sade följande till oss: 'Eran pappa hjälpte till att skapa den här klubben.'"

Harrison har bara den mest avlägsna känslan av det arvet. "Han bär en gammal Manchester United-jacka," säger Vicky, "och om han träffar folk säger han: 'Manchester United, Class of '92.' Eller så säger han till Joseph: 'Har jag berättat för dig om the Class of '92?' Han vet att det finns något, men han vet inte vad."

Tittar han fortfarande på fotboll? "Det är en av de sorgligaste sakerna," säger Vicky. "Fotbollen har alltid varit hans stora passion. Han avbröt alltid allting för att se vilken match som helst - vilken fotboll som helst, på vilken nivå som helst - så det var förödande för oss när han tappade intresset att se det på tv. Det var då vi visste han var helt förändrad. Det är vad demensen gör. Tills det här hände hade fotbollen varit hans liv."