Idag kommer känslorna att sitta utanpå då Liverpool FC och Manchester United gör upp om FA-cuppokalen. Det finns inte två andra städer i Storbritannien som genererar en sådan rivalitet som Liverpool och Manchester - ekonomiskt, musikaliskt, men framför allt inom fotbollen, där partiskheten antingen kan vara ärlig passion eller genuint hat. Varför all denna bitterhet? Neil Lyndon besökte nordvästra England för att försöka förstå.

AV: Neil Lyndon, the Independent, lördag 11 maj, 1996

Att möta Dave Haslam för middag på en flott italiensk restaurang på Albert Square i Manchester känns som att möta en maffiaman i New Orleans. Så många människor känner igen honom som en av stadens ledande DJ:s - “Bästa DJ:n 1994,” sade City Life-magasinet - att han förväntar sig att bli igenkänd av folk han inte känner: som den jättesnygga unga kvinnan och hennes kockföljeslagerska, som stannar vid Haslams bord för att fråga vart han ska ikväll. Han fiskar upp en hög biljetter ur bröstfickan på hans tröja som han kan ge bort. Några går till the club South, dit han ska senare; andra går till hans Yellow night at the Boardwalk on Fridays.

Hans huvud är rakat och har en liten halvö med hår ovanför hans panna. Han bär en för stor tröja och för stora byxor och stora skor, Haslam är en Manchester-artist, den sortens stjärna som i London brukade vara känd som a Face. Han var regelbunden DJ på the Hacienda när klubben gjorde Manchester till musikstaden på det sena åttiotalet. Han kom till Manchester från Birmingham som student för 17 år sedan och han stannade och gjorde staden till sin. Känd som “det filosoferande folkets DJ” brukade Dave skriva om Manchester för NME men nuförtiden är det mer troligt att hans alster hamnar i the London Review of Books, där de behandlar hans ord mer respektfullt.

På det tidiga åttiotalet, säger han, runt tiden för kravallerna i Moss Side och Liverpool 8, befann sig båda städerna på botten. Ekonomiskt och socialt var de så låga att det var omöjligt att sjunka djupare.

“Överraskningen är att det blev någon förvandling överhuvudtaget. Manchesters förvandling må vara endast en millimeter hög, men man kan inte förneka den millimetern. Allt det har vuxit fram från gatorna, allt är entreprenörbaserat. Inget av det har startat där [han pekar mot andra sidan av Albert Square mot the Town Hall] eller från lokala myndigheter, men de har ofta gett sin välsignelse efteråt. Härifrån kan jag ta dig till ett dussintal platser inom fem minuters promenad där nya affärsverksamheter sammankopplade med musik och mode har skapats i gamla fabriker och lagerlokaler. Effekten av den förändringen endast av arkitekturen är slående.”

Det var musiken, fortsätter han, som utgjorde skillnaden. Band som the Smiths, Stone Roses och Simply Red var de första att annonsera en förändring i Manchester. Hösten 1989 var Manchester ett intressefokus för hela världen. “Nu är Manchester något av ett ekonomiskt mikrokosmos av England; man kan se att det finns pengar, men man kan inte riktigt förstå var det kommer ifrån eller hur det genereras. När Oasis kom hem till Manchester och sålde ut Maine Road två gånger är dess mest potenta symbol.”

Att möta Ian Hargraves för något att dricka på the Atlantic Towers-hotellet i Liverpool är som att gå ut för en pint med din pappa i en folktom bar i den sorgliga gamla staden du brukade kalla ditt hem. Han rusar in, pigg och fräsch, prydligt klädd i vit skjorta med slips och kavaj, fräsch från ett Rotarymöte på the Racquets Club. Nu är han pensionerad från jobbet som sportredaktör och fotbollsskribent för the Liverpool Post & Echo och hanterar istället publiciteten för Liverpools del i EM ´96, det kommande Europamästerskapet och han har “ett helvetes match” att få in något om det i media i nordväst. “Det enda som betyder något här för tillfället är Premier League och cupfinalen,” säger han. “Vi har gett upp och inser att vi kommer inte få in en rad i tidningarna om EM ´96 förrän efter mitten av maj.” Det säger en hel del om det förfallande tillståndet i Liverpool då utländska journalister som kommer över för att skriva om EM ´96 får rådet att bo i Manchester istället för att reservera ett rum på något hotell i Liverpool.

I mer än 30 år följde Hargraves ett professionellt intresse för fotbollen i nordväst, särskilt i Liverpool. Han var vän med Bill Shankly och Bob Paisley, managerna. Han drack ofta i The Albert, Liverpool-fansens pub vid arenan Anfield och han bidrog ofta med någon mening eller något rim när de skapade och övade på the Kops läktarsånger till de kommande matcherna. Hans minnen sträcker sig så långt tillbaka i tiden att han kommer ihåg när the Busby Babes applåderades för deras vackra spel på Anfield. Det här var innan det förgiftade hatet tog sitt grepp om klubbarnas supportrar.

Hargraves förlorade närstående vänner, spelare och journalister i flygkraschen i München 1958. Han är nära tårarna när han minns tillbaka; men tårarna blir för många och spiller över okontrollerbart då han minns Hillsborough och söndagen efter den katastrofen, när tusentals Liverpool-människor tog sig ner till Anfield, dragna av en instinkt, och klubben öppnade grindarna för folkmassorna som lade ner halsdukar och blomsterkransar på läktarna, varje cm av the Kop var täckt.

Hargraves bor inte i staden men efter att ha arbetat där hela sin karriär tänker han stolt på sig själv som en Liverpudlian och heders-Scouser. Han har hört allt och han vill inte höra ett ord till som går emot Liverpool. “Var inte för hård,” säger han många gånger. “Det är lätt att vara hård.” Men sen säger han detta:

“Ingen i Liverpool vill säga det eller höra det sägas, men alla vet att den här staden är sliten och att den har varit det i 30 år. Ansträngningarna efter kriget med att ta industrin hit, som bilfabrikerna, var fördömda. The Beatles har inte bott här på mer än 30 år och ingen vill komma hit och träffa deras samtida, 50-åringar som låtsas vara unga igen. Folk säger att det finns en ny musikscen här, men ingen skulle säga att det går att jämföra med sextiotalet. Alla våra komiker börjar bli gamla - Ken Dodd, Jimmy Tarbuck, Freddie Starr. Vem får deras eget tv-program nu längre?

“Människorna här känner sig väldigt långt distanserade från välståndet i söder och t o m från boomen i Manchester. Om du tog bort Littlewoods skulle den här staden inte ha någonting. Vårt enda pris är fotbollen. Det är det enda som vi är kända för i hela världen; det är i princip det enda vi har.”

Skillnaderna mellan dessa två män matchar de synliga kontrasterna mellan städerna. När man besöker Liverpool och Manchester slår kontrasterna dig direkt från varje synvinkel. Jag blev tagen av hur de nya höghusen som växer fram runt Manchesters centrala delar får det att likna ett Canary Wharfs i miniatyr och byggena exploderar i sådana antal att ett område som the Trafford Business Park påminner om de frenetiska byggena i centrala Seoul. The Manchester Ship Canal är numera lokalt känd som Silicon Canal och flyter nu förbi åtminstone 16 tv-spelsutvecklingshus. Men när man promenerar på Renshaw Street, i centrala Liverpool, ser man att the Central Hall, ett viktorianskt utbrott av mesopotamiska torn, har ett fullvuxet träd, inte bara ogräs, som sticker upp ur en kupol på taket. “Jag planterade det trädet,” skrattar dramatikern Alan Bleasdale, som inte har satt sin fot i the Central Hall sedan han brukade spela bordtennis för ungdomsklubben där på det tidiga sextiotalet. Bleasdale minns inte när the Central Hall senast användes - förmodligen när Bessie Braddock höll något partimöte för Labour för Harold Wilson.

1981, efter kravallerna i Granby-triangeln av gator bredvid Upper Parliament Street (felaktigt namngett som Toxteth i den nationella bevakningen), anlände ministern Michael Heseltine till Liverpool med massor av affärsmän för att deklarera napoleoniska planer för stadens pånyttfödelse. Nya affärsverksamheter, stora och små, skulle stöttas. Tusen blommor skulle blomstra. The Albert Docks, som redan genomgick restaurering, skulle finansieras rikligt.

Europeiska kommissionen har nu utsett Merseyside till ett område för speciella ekonomiska behov och gått in med 630 miljoner pund för utveckling. Men 14 år efter kravallerna ackompanjeras tecknen på förändring och pånyttfödelse av ytterligare försumlighet. The Albert Docks är en triumferande utställning av pengars och designs makt; men det känns sterilt och åtskiljt från dess omgivning. Ett praktfullt nytt kvinnosjukhus står på andra sidan av the Granby triangle, istället för ett sönderfallande bostadshus. Man ser fina hus och nya parkområden. Men gatorna i Granby där jag en gång i tiden bodde har glidit ännu längre ner i förfallet. De karibiska affärerna är borta eller så har deras dörrar och fönster spikats igen. Den religiösa delen av området verkar inte vara Marley utan muslimsk, och de få människor som promenerar där har afrikanska huvudbonader istället för dreadlocks.

Folk i Liverpool säger att Manchester suger upp alla de offentliga projekten som skulle kunna generera ny rikedom i nordväst - en ny flygplats, en OS-ansökan, pånyttfödelseprojektet i Hulme - medan de får välfärdsstrategier: man sätter plåster på stadens sår, istället för att komma med botemedel mot dess djupt rotade oförmåga att skapa nya pengar.

Sådana kontrasteringar gällande fysiska intryck fortsätter i möten med supportrar till de två städernas ledande fotbollsklubbar. Dessa skillnader är kanske bara en slump; men jag bevittnade dem under mitt besök. Man arrangerar en träff med några Manchester United-fans i en bar och deras organisatör säger att du kommer känna igen honom för att han har på sig en svart United-keps och bär på dagens utgåva av The Guardian. Han är en f d historielärare som numera skriver böcker om United och han är en regelbunden medarbetare på fanzinet Red Issue. Han pratar om Manchesters merkantila frihandelsekonomis ursprung i 1800-talet och stadens fortsatta entreprenörskap, som han kontrasterar med Liverpools kollektivistiska arbetarklasstraditioner (“de är de sista människorna i Storbritannien som inte har gjort en anpassning till Thatcherismen,” kommentar han).

Man försöker prata med Liverpool-fans på pubarna runt Anfield och snart ger man upp för att de är för fulla för att förstå. Man försöker ringa Liverpools supporterklubb för att arrangera en träff med några fans och dag efter dag, morgon, eftermiddag och kväll är det ingen som lyfter på luren - eller så är den konstant upptagen.

Skillnaderna mellan städerna är massiva i områdena runt Old Trafford och Anfield, Manchester Uniteds respektive Liverpool FC:s arenor.

Old Trafford tornar upp sig som ett fort i ett ganska platt område. Vissa United-fans kallar det Månbasen. Man kan se arenan på väldigt långt håll, inte minst när det är mörkt ute och de sätter på belysningen. Anfield är nästan osynligt och dyker plötsligt upp bland raderna av billiga lägenhetshus från 1800-talet som sträcker sig ända fram till arenans väggar.

Old Traffords minnesmärke till offren för München är en stor tavla i form av en fotbollsplan. Den sitter 50 feet (= 15,2 meter) upp på ett torn på framsidan av arenan. Man kan inte missa det. Men om du kör bil till Anfield kan du passera the Shankly Gates innan du ser dem - mer än 20 feet (= 6,09 meter) av snurrat järn från trädgårdsmöbler, toppat med orden You´ll never walk alone. Det för inte direkt tankarna till en minnesplats. Bredvid grindarna står en man och säljer halsdukar och mössor och bredvid hans försäljningsarrangemang står vad som ser ut som en blomstånd med hinkar fulla av rosor och krysantemum som blockerar trottoaren. Det här är Hillsborough-minnesmärket.

En gasflamma fladdrar och flämtar för evigt i ett glasrör omgiven av ljusröd granit. Inskriptionen högst upp ramas in av inverterade kommatecken, som om man vill göra orden mer allvarliga: “Tillägnad de som förlorade sina liv vid FA-cupsemifinalen, Hillsborough, 15 april, 1989”. De sörjande meddelandena på korten i blommorna, som placerats där av berövade familjer, är outhärdligt gripande. De får en att minnas Bill Shanklys egna beskrivning av Anfield och att det inte bara var en fotbollsarena. Han sade: “Det är som en helgedom. Dessa människor är inte bara fans, de är mer som medlemmar av en fantastisk familj.” På ett liknande sätt, säger Ian Hargraves, “skapade katastroferna på Heysel och Hillsborough - särskilt Hillsborough - band för supportrarna in i klubben som skapade en enighet mellan klubbens representanter, dess spelare och dess fans. De har ett sinne och samma känsla. Hillsborough-minnesmärket är förmodligen det enda stället i Liverpool där du kan lämna något på trottoaren och vara säker på att det inte blir stulet.”

Denna känslosamhet hetsar fram öppet ondskefullt hån från Manchester United-fans. Deras hat mot Liverpool och stadens folk är naket och deras elakheter är ogenerade. De i gruppen som har genomgått högre utbildningar talar med samma stenhårda känslolöshet som dem som inte har det. De som är smarta och tjänar sina pengar på att skriva, som Richard Kurt, historieläraren jag träffade, talar med samma krassa okänslighet som de som inte tjänar några pengar alls. Den enfaldiga brutaliteten i deras känslor är nästan tillräckligt för att få dig att tröttna helt på fotbollen och allt förknippat med den. Kurt och hans vänner, Pete Boyle och Chris Robinson, ledare för the Independent Manchester United Supporters´Association (IMUSA), avskyr “den billiga sentimentaliteten hos Scousers, deras attityd om att ´vi är unika och det är vi mot världen´. Deras mentalitet är densamma som i ghettot.”

Kurt säger att Mancunians har svårt att se en version av de själva i deras Liverpudlian-kusiner, som delar det irländska invandrarursprunget: “Scousers är familjens svarta får som man skulle vilja se transporteras någon annanstans.” Men han och hans vänner skrattar med rasande hånfullhet då de minns att the Kop höll upp en banner till minne av Jamie Bulger när det barnet mördades. “Var annars skulle det hända? Vem skulle annars vara så skamlös? Hela Liverpool är så. Vad som än går fel i Liverpool så säger Scousers alltid att det är någon annans fel. Det är någon annans fel att de är fattiga; det är någon annans fel att stället är en skithög.”

Ian Hargraves erkänner det sjudande hatet mellan Liverpools och Uniteds fans. “Klubbarna och spelarna kommer bra överens, men fansen kan vara dödliga, riktigt otäcka. Det finns alltid ett mördande våld mellan dem.”

När Ron Atkinson var manager för Manchester United fick han en dos tårgas i ansiktet från en behållare kastad av ett fan vid hans första besök på Anfield. Manchester-fans som går till Anfield från Lime Street-stationen blir överösta av flaskor och tegelstenar från deras Liverpool-värdar. När Liverpool åker till Old Trafford får deras fans bussar fönsterrutorna krossade och de attackeras av folkmassor. Om du frågar fansen huruvida det kommer bli problem på Wembley under cupfinaldagen skrattar de åt naiviteten i frågan.

Hargraves säger: “Problemen började på riktigt på sextiotalet, när Liverpool lyfte och inte fick något beröm för den storslagna fotbollen de spelade, medan United förblev glamourklubben, mediauppmärksamhetens fokus. Manchester-fansen stod inte ut på sjuttio- och åttiotalet, när Liverpool vann alla pokalerna och de inte hade någonting.”

Liverpool-fans på pubarna kommer säga att de “hatar” United för att klubben bara handlar om pengar, medan Liverpool FC, säger de, aldrig har satt profit före fotboll. Gång efter annan understryker de den långa traditionen där spelare köpta av Liverpool har stannat kvar i Merseyside-området även efter slutet av deras karriärer. “Det finns 20 till 30 kända fotbollsnamn som bor inom en radie på fem miles (= 8,04 km) härifrån,” säger ett fan på The Albert. “Manchester kan inte säga det. Deras storköpsspelare fuck off till var de kom ifrån så fort de inte platsar i laget längre, såvida de inte blir en rik knös director.”

Alan Bleasdale framför en mer noga övervägd version av denna fiendeskap när han säger att “vi sade alltid att Manchester hade pengarna men Liverpool hade kulturen. Jag hatar Manchester United. Men vad jag menar är att jag hatar klubben och allting den står för. Samtidigt måste jag säga att jag älskar sättet som laget spelar på.”

Du skulle aldrig få ett så moget medgivande från de unga männen i IMUSA, inneslutna som de är i infantilismen av deras hat. Som ett eko från en lekplats säger de: “Det var de [Liverpool] som började. Under flera år hade deras bussar på bortamatcherna “München ´58”-slogans där bak. Ingen tidning nämnde någonsin den provokationen, eller hur?”

Att gå på ett möte med IMUSA med dessa män i tjugo- och trettioårsåldern är som att kliva in i en värld med störd, begränsad känslighet som självupplevd beskrivs av Nick Hornby i hans bok Fever Pitch. Precis som han säger så i den här världen “betyder ingenting något, förutom fotbollen”. Dessa “Röda”, som de kallar sig själva, delar kanske Hornbys redogörelse av hans egna känslor till fotbollen när han sade att “så länge matchen håller på är jag en 11-åring… fotbollen [är] min barntröstan, min snuttefilt…”

Hängivenheten hos dessa fans till deras fotboll tillåter och ratificerar irrationellt hat och grundlösa fördomar. Den uppmuntrar våldsam intolerans mot nominella yttre fiender och skapar ett speciellt band mellan “engagerade” följare av en gemensam sak. Richard Kurt och hans vänner deklarerar, precis som Nick Hornby, en politisk sympati för vänstern; men deras hatspråk och lojalitet ligger nära det rasistiska BNP och British Nazis som de avskyr. Man tror kanske att de bara driver med en, och med sig själva också. I så fall är skådespeleriet övertygande.

I Kurts bok beskrivs Leeds supportrar omväxlande som undermänniskor, får, skadedjur, avskum och dammliv. Han skriver: “De är de enda fansen i landet som du inte skulle skämmas att tänka följande om: Man önskar att det hade varit de på Hillsborough ´89 istället för Liverpool.”

Fever Pitch diskuterade konsekvenserna av den här sortens Svartskjorteposerande i kontexten Heysel. “Barngrejorna som visade sig bli dödliga i Bryssel,” skrev Hornby, “tillhörde stadigt och tydligt en sammanhängande enhet av till synes ofarliga men uppenbarligen hotfulla aktioner - våldsamma läktarsånger, runkgester, hela den småsinta hårdinguppvisningen - som en väldigt stor minoritet av fans hade hängett sig åt i nästan 20 år. I korthet så var Heysel en organisk del av en kultur som många av oss, mig själv inkluderad, hade bidragit till. Man kunde inte titta på dessa Liverpool-fans och fråga sig själv, ´Vilka är dessa människor?´Man visste redan svaret på den frågan.” Om man tittar på Kurt och hans vänner i Manchester vet man svaret igen.

Det stör dem inte huruvida de ekonomiska resurserna hos Manchester och dess storstadsområde är otillräckliga för att låta United tävla om Europacuperna mot Milan, Barcelona eller Madrid. “Vi ligger inte vakna i sängen och funderar på huruvida vi är tillräckligt bra för att slå Inter,” säger en. “Men vi ligger vakna och oroar oss för att kunna slå Liverpool.”

Precis som Nick Hornby - som hade sina böcker, sina Buzzcocks-skivor och sina ädelstenskonversationer om feminism med kvinnor i norra London som han ville imponera på - verkar Richard Kurt och några andra medlemmar av IMUSA ha antagit identiteten som fotbollsidioten som ett eget val, kanske i brist på en mer mogen källa till manlig identitet. Det finns ett slags trainspotter-allvar gällande deras glöd för klubben och deras huligan-image.

Men de skulle lika gärna ha kunnat välja att vara passionerade för Manchester musik; och Dave Haslam ser många

unga män som dem på hans klubbar. “Aningslösa pojkar som inte vet hur man gör någonting: de vet inte hur man dansar, de vet inte hur man dricker, de vet inte hur man skaffar kvinnor.”

Men pojkar i Manchester har åtminstone en del valmöjligheter. Det är mindre tydligt att unga män i Liverpool har något val gällande identifiering och firande utanför fotbollen. Dave Haslam påpekar att Liverpool bara har en stor klubb - Cream - att jämföra med ett dussintal i Manchester. Liverpool har inte fått fram något världsberömt band sedan Frankie Goes to Hollywood på det tidiga åttiotalet, och det bandet fick sina idéer till “Relax” och “Two Tribes” från en Manchester-journalist, Paul Morley. Alan Bleasdale bekräftar detta då han säger att Liverpool-band inte kan hitta ställen att spela på nuförtiden. Hans egen son spelar saxofon i ett band som kallas Jub Jub, som är “stora i Chester”, men inte kan hitta någonstans att spela i Liverpool, förutom på olika pubar “där de vill höra tidiga Beatles-låtar hela tiden”.

Detta är förbryllande. Liverpools universitet och college lockar till sig mer än 30,000 unga människor till staden under terminstiderna. Enligt siffror framtagna av the Liverpool John Moores University Trust spenderar studenterna nästan 150 miljoner pund i staden under ett år. Med ett invånarantal liknande Manchesters, även med 35,000 arbetslösa män (upp till 40 procent av den potentiella arbetsstyrkan i vissa områden), skulle man kunna förvänta sig att Liverpool skulle koka av underhållning för de unga på samma sätt. Men det gör staden inte.

Phil Redmond, skapare av Brookside och grundare av Mersey Television, säger att Liverpool saknar den starka ekonomiska basen som är nödvändig för att stötta en underhållnings- och mediaindustri. “Det är verkligen så enkelt som geografi,” säger han. “Manchester är en motorvägskorsning, nord-syd, öst-väst, vilket är anledningen till att stan inte har någon själ, folk åker bara igenom hela tiden. Liverpool är slutet på linjen på en kust som har förlorat sin framstående ekonomiska funktion.”

Redmond, en medlem av the John Moores University Trust, är ovanlig bland kreativa människor födda i Liverpool, detta då han har stannat i staden och byggt en affärsverksamhet där. Precis som Dave Haslam säger: “folk kommer till Manchester av många olika anledningar, för jobb eller för utbildning, och de stannar ofta. I Liverpool är den senaste trenden att folk växer upp och lämnar sedan staden.”

Redmonds respons på detta är att säga att Liverpool måste förändra sitt perspektiv på sig själv. Inse att staden kommer aldrig kunna tävla med Burbank eller Soho som en magnet för kreativ talang, staden borde se på sig själv som den först var, “en övergående stad till vilken folk kom under tre eller fyra år, skapar kontakter, umgås och flyttar vidare. Fem procent av dem stannar kanske och utgör en skillnad för staden; men som hamnstad hade den alltid en kosmopolitisk natur och det är den som gav dess folk mycket av deras stil. Det är det vi borde återuppliva.”

Det mest uppmuntrande, t o m uppiggande, tecknet på att denna återupplivning kanske har börjat hittar man på - håll nere det där cyniska skrattet - the Liverpool Institute of Performing Arts (LIPA). Startat av Paul McCartney, i byggnaden där hans gamla skola låg; stöttat av Melvyn Bragg, Richard Branson, Lenny Henry, Mark Knopfler, David Puttnam, Carly Simon, Wayne Sleep och ytterligare 30 stora namn; organiserat av Mark Featherstone-Witty; finansierat av the National Lottery, Europeiska kommissionen, Grundig AG och andra - det här är helt enkelt den mest sensationellt fantastiska nya utbildningsinstitutionen för konst på planeten.

De förfallna Institute-byggnaderna har återställts och utvidgats med en hänförande skönhet. Där finns skivstudior, replokaler, stort auditorium, dansstudior, omklädningsrum, rekvisita- och scenförråd och ljusriggar efter högsta professionella standard. De 189 studenterna (35 från Merseyside) som utgör LIPA:s första intag kommer lära sig såväl företagsledning som röstproduktion, avancerad marknadsföring och kommunikation samt välljud.

De förväntas lämna LIPA kapabla att driva sina egna affärsverksamheter. Featherstone-Witty hoppas att några av dem ska stanna i staden. “Liverpool är fullt av billigt boende i underbara hus som på senare år inte har haft några som bor där. Vi kan kanske tillhandahålla några.”

Featherstone-Witty själv bor i “det största och vackraste huset jag någonsin har ägt: sex sovrum, fyra sällskapsrum, väggarna är original från den viktorianska tiden. Det kostade 48,000 pund. Ändå finns det 19 liknande hus på min gata som är obebodda. Jag har aldrig bott på ett ställe där en sådan skönhet existerar sida vid sida med ett sådant förfall.”

LIPA är det enda tydliga tecknet i Liverpool på att staden kanske har fått något annat vid sidan av fotbollen som ett pris till sig själv. Oddsen ser inte bra ut, men precis som Dave Haslam säger när han diskuterar gangsterismen i Manchester: “med tanke på alla livsvillkor här funderar man inte på att det finns en hög nivå av kriminalitet, utan man funderar på att den inte är högre.”

Alan Bleasdale håller med om det uttalandet; men han talar förmodligen för alla då han förvisar alla sociala frågor bakom den dominerande punkten på agendan i rivaliteten mellan de två städerna. “Liverpool kommer vinna cupen,” säger han. Innebörden är att Manchester kan behålla allt annat.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...