Berbatov gjorde 46 mål på 102 matcher för Tottenham i alla turneringar.

 

 

 

 

AV: Andy Mitten, ESPN, torsdag 26 oktober, 2017:

MARBELLA, Spanien - Då han växte upp under kommunisttiden i Bulgarien började Dimtar Berbatov dagar klockan 6:00 då han köade för bröd till sin familj. Men efter det låg hans fokus på fotbollen och han hade ett rykte om sig i Blagoevgrad, en stad med 70,000 invånare.

"Mina vänner mötte lag från andra bostadsområden," berättar han för ESPN FC. "De sade: 'Berba kommer med sitt lag; vi måste förbereda oss.' Jag var 10 år. Vi spelade sex i varje lag, vilket jag fortfarande spelar. Jag hade street cred. Som knarkhandlare. Jag gick till skolan med bröstet utåt."

Berbatov pratade med sin pappa, även han en fotbollsspelare, om Bulgariens bästa spelare.

"[Hristo] Stoitjkov, [Georgi] Asparuhov, [Ljuboslav] Penev. Asparuhov dog ung i en olycka med sin bäste vän, [Nikola] Kotkov, en annan excellent fotbollsspelare. Båda ville spela utanför Bulgarien, för att förbättra sitt spel och deras liv, men det fick de inte."

Berbatov tränade med äldre pojkar och spelade i det lokala laget Pirins juniorlag, sedan inledde han sin professionella karriär i CSKA Sofia under den legendariska bossen Dimitar Penev. Han ville inte lämna, men CSKA:s brist på pengar innebar att han gjorde det ändå, detta då han flyttade till Bayer Leverkusen i januari 2001.

Efter en trög inledning etablerade han sig själv, under sin första säsong i Tyskland, och hjälpte till att slå ut Liverpool och Manchester United ur Champions League. Leverkusen nådde finalen mot Real Madrid och Berbatov, då 21, kom in efter endast 39 minuter.

"Jag gjorde nästan mål också och vi slog nästan Real Madrid, om det inte varit för det där fantastiska [Zinedine] Zidane-målet," säger Berbatov. "Jag var mitt på planen och såg bollen sjunka. Alltså hans vänsterfot. Bang."

Berbatov var ung och då hans stjärna fortsatte att växa gällde samma sak när det handlade om intresset för honom från andra klubbar.

 

ESPN FC: 2006 flyttade du till Tottenham.

Min agent sade att vi hade fått ett seriöst erbjudande från Tottenham. Jag sade: 'Vem?' Jag tittade på tysk fotboll, inte engelsk. Det gick rykten om Man Uniteds intresse också. Jag hade definitivt hört om United, men de sade till mig att jag i princip var ett andrahandsval om någon annan spelare inte kom dit. Så jag tog erbjudandet att flytta till London, vilket jag älskade, och spela för Spurs, som jag med tiden började älska.

 

ESPN FC: En del av din bästa fotboll spelade du i Spurs, eller hur?

I [tränaren] Martin Jol såg jag min farfar. Han var en stor man och man tror han är en tuffing, men under ytan finns en snäll man. Jag visste direkt att jag kunde ha en bra relation med honom. Det tog mig ett par månader att vänja mig vid den engelska fotbollen, att anpassa mig till snabbheten och den fysiska sidan men när chansen kom hoppade jag in från bänken och gjorde två mål mot Fulham.

 

ESPN FC: Du hade ett bra samarbete med Robbie Keane.

Mer än bra, det var mitt bästa anfallssamarbete. Vi förstod bara varandra. Han visste vem jag var. Han störde mig inte och frågade varför jag inte pratade och jag respekterade det. Vi hade en förståelse på planen och jag visste alltid vart han var. Robbie var så passionerad, sprang hela tiden, medan jag sprang i mitt huvud, försökte förutspå rörelserna och se vart bollen skulle gå innan den gick dit. Det är vad bra spelare gör. Vi kompletterade varandra väldigt bra och gjorde så många vackra mål.

 

ESPN FC: Tottenham hade ett hyfsat lag men var aldrig nära att vinna ligatitlar.

Vi vann Ligacupen [2008] och besegrade Chelsea i finalen. Tränaren var Juande Ramos, som visste hur han skulle träna oss, få oss avslappnade och förbereda oss för finalen som om det var en normal match utan någon större press. Om du tänker för mycket kommer du få problem. Alla trodde att Chelsea skulle vinna. De var så starka och nådde Champions League-finalen några månader senare med min gamla lagkamrat Michael Ballack. Men vi vann med 2-1, den första Spurs-pokalen på många år. Spurs har inte vunnit någon pokal sedan dess.

Spurs-fansen gillade mig. När jag hörde de sjunga mitt namn tänkte jag: 'Vad i hel****? Varför sjunger de för mig?' jag gillade inte den uppmärksamheten. Vissa spelare gör det, men jag tyckte det var pinsamt och tänkte: 'Snälla, snälla var tysta.' Jag vet inte varför jag kände så men när min familj ville komma och se mig spela bad jag dem alltid att inte komma till arenan. Ibland var jag tvungen att vara tuff och säga: 'Nej, ni kommer inte dit.' T.o.m min pappa. Han vet att jag föredrar att han ser mig på tv:n, utan pressen att vara tvungen att prestera om de kommer till arenan.

 

ESPN FC: Varför lämnade du Tottenham 2008?

När man följer sin egen väg måste man ta sådana beslut. Jag ville vinna pokaler och spela för den största klubben och den största klubben i England är Manchester United. De hade varit intresserade tidigare och jag tänkte: 'Om de kommer in igen, tänker jag inte missa den chansen.'

Min agent ringde och sade att United var intresserade igen. Först trodde jag honom inte, men jag litade på min agent och han sade: 'Du kan stanna här i din bekvämlighetszon eller ta nästa steg i din karriär.' Det var inget svårt beslut; Manchester United var engelska och europeiska mästare, de hade de bästa spelarna, de hade Sir Alex Ferguson och Old Trafford. Hur skulle jag inte kunna bli förförd av det?

När jag skrev på för United kändes det som att det var en belöning för allt jag hade gått igenom i mitt liv. Precis som Nemanja Vidic kom jag från en liten stad i ett litet land i Östeuropa, men vi hade nått toppen.

 

ESN FC: Manchester City ville också köpa dig, eller hur?

Ja, men när United ville ha mig var jag som en häst med skygglapparna på. Jag var inte intresserad av någon annan. City erbjöd mer pengar men laget var svagare och deras historia kunde inte tävla med United.

 

ESPN FC: Tog du rätt beslut?

När jag stod i tunneln som en Manchester United-spelare såg jag [Cristiano] Ronaldo, [Wayne] Rooney, [Ryan] Giggs, [Paul] Scholes, [Gary] Neville, [Nemanja] Vidic, Rio [Ferdinand], [Patrice] Evra, Edwin van der Sar. Jag sade till mig själv: 'Berba, du måste njuta av det här ögonblicket för alltid, min vän.' Och sen tittade jag på motståndarna. De var redan besegrade.

 

ESPN FC: Är Manchester en attraktiv stad för en professionell fotbollsspelare?

Vissa klagar på vädret, men det är en perfekt stad att koncentrera sig på att vara en fotbollsspelare i. Jag hade inget att klaga på; jag spelade för Manchester United och jag började tänka: 'Ok, du har nått ditt professionella mål, nu kan du även börja tänka på att bilda en familj.' Jag sade till min partner: 'Låt oss skaffa ett barn.' Det låter som en robot, eller hur?

 

ESPN FC: Ronaldo var den bästa spelaren i Europa under din första säsong i Manchester.

Unga spelare försöker imitera de bästa spelarna som Ronaldo. De försöker imitera håret, kläderna, bilarna, tricken. Jag försöker berätta för dem hur hårt Cristiano Ronaldo tränade på träningarna och efter träningarna. Han ville bara bli bäst. Allt annat kom efter det.

Spelare borde inte försöka imitera s***, de borde koncentrera sig på sig själva och vara professionella. Ronaldo var bra i vårt omklädningsrum. Han kunde ta ett skämt och Patrice Evra skämtade mycket, men han var seriös när vi spelade. Jag var blyg, tystlåten och brukade titta på allt det här.

 

Cristiano Ronaldo och Berbatov var Manchester United-lagkamrater under säsongen 2008-09.

 

 

ESPN FC: Men du var ändå populär; nästan samtliga spelare du nämnde tidigare kom till din välgörenhetsmatch i Sofia förra sommaren. Neville och Vidic hade inte spelat någon fotboll innan det men tränade hårt inför den matchen.

Jag var jätteglad att de kom och det visar styrkan i relationen jag hade med dem. Jag respekterade de otroligt mycket. Du spelar inte för det bästa laget i Europa om du inte är speciell.

Jag tittade på hur Giggs tog hand om sig själv på träningsanläggningen och han spelade på en så hög nivå trots att han närmade sig 40. Jag kunde gå till sådana spelare och be om råd. Jag har kört yoga i sex år p.g.a Giggs och jag spelar fortfarande.

 

ESPN FC: Vilka andra intressen har du utanför fotbollen?

Jag målar och ritar. Jag kan rita allt jag ser. Jag kan se något jag gillar, föreställa mig det, slappna av och sedan rita det från minnet. Jag kan rita porträtt; jag kan rita människor, seriekaraktärer eller landskap. Jag ritar till mina barn; de ber mig konstant att rita.

 

ESPN FC: Hur många barn har du?

Två döttrar, 7 och 5 år gamla. Och jag har två skjutvapen för vem som än kommer för att dejta mina döttrar. De måste veta att jag har skjutvapen innan de dejtar mina döttrar! Men allvarligt talat, så länge alla är friska är jag ok och när tiden för det stor pratet kommer, när de säger: 'Pappa, det här är min pojkvän,' då kommer jag vara redo. Vad kan jag göra åt det? Det kommer att hända.

 

ESPN FC: United vann Premier League och nådde Champions League-finalen under din första säsong.

Jag hade kostat mycket pengar och jag kände pressen ibland, även om jag inte ville erkänna det. Ibland sätter man press på sig själv; vi är alla människor. Man måste vara mentalt stark, men ibland tvivlar man på sig själv, man tänker för mycket. Jag såg folk som förstår fotboll prata om mig och jag tänkte: 'Du snackar s***.' En spelare noterade det om någon som hade spelat på en hög nivå sade något istället för någon som aldrig sparkat en boll i sitt liv. Jag ser samma sak nu med Paul Pogba.

Men jag är en anfallare och folk förväntar sig att anfallare ska göra mål. Men jag ser inte mig själv som en anfallare. Jag gillar att spela med bollen och ha friheten att röra mig över stora ytor Om alla spelare är till vänster och jag är till höger, måste du lita på att jag har sett något som de andra spelarna inte har sett. Jag tycker om det när tränaren vet det och tillåter mig att uttrycka mig själv. Jag kände att Ferguson litade på mig.

 

ESPN FC: Du har bilder på dina pokaler för ligatitlarna du vann som din WhatsApp-ikon.

Jag är stolt över dem. Jag var den första bulgaren att vinna dem. Jag var så glad att jag åkte hem och älskade med min flickvän.

 

Berbatov gjorde 56 mål på 149 matcher för Manchester United i alla turneringar.

 

 

ESPN FC: Men den första säsongen slutade med en besvikelse i och med Champions League-förlusten mot Barcelona.

De första 10 minuterna var det bara United. Vi hade chanser. Barcelona var bättre efter det. Carlos [Tevez] och jag lämnades på bänken och vi ville spela.

 

ESPN FC: Messi var avgörande.

För att han är den f***ing största. Ronaldo är briljant, Messi är mer min typ av spelare. Han ser spelet så tydligt. Han kan näta, skapa, han är den kompletta spelaren, den bästa någonsin förmodligen. Om du frågar någon äldre än mig kommer de säga Pele, Maradona eller Puskas eller Di Stefano. Men för min generation är det Messi eller Ronaldo. De är i princip helt jämna, men något med Messi får mig att skrika 'Messi! Messi!' när jag ser Barcelona på tv:n.

 

ESPN FC: Det låter som att du är full av vördnad inför Barca, precis som motståndarlagen i tunneln på Old Trafford.

Vi var lite så i Rom. Det var den andra finalen jag hade förlorat, också, så det var smärtsamt. Jag kom in på planen i den andra halvleken, men då var det för sent. Barca passade bollen runt oss.

 

ESPN FC: Men det kom ljusare ögonblick för dig senare.

Vi förlorade titeln till Chelsea under min andra säsong men vann den igen under min tredje. Det var en v mina bästa säsonger inom fotbollen, 2010-11. Jag gjorde hat-tricks. Jag har de bollarna hemma, samtliga signerade av United-spelarna. Jag värdesätter de väldigt mycket.

 

ESPN FC: Ett av dessa hat-tricks kom mot Liverpool.

Fotbollsspelare gör hat-tricks hela tiden. Men det var speciellt för det kom mot Liverpool. Det andra målet var väldigt speciellt. Nani slog ett inlägg och jag såg [Rooney] framför mig. Jag såg på hans kroppsrörelser att han skulle försöka gå på bollen. Jag sade: 'Wazza, lämna den. Wazza! Wazza! Det är jag.' Han lämnade den och efteråt var han väldigt stolt då han sade: 'Jag lämnade bollen till dig.'

Jag kontrollerade bollen med mitt lår. Jag skulle ljuga om jag sade att jag gjorde det med den intentionen. Bollen föll och mitt lår var den bästa valmöjligheten. Besluten fattades på nanosekunder. Det var automatik; jag tänkte inte på det. Och sättet på vilket den gick in via ribban och ner gjorde det mer coolt. Tack vare publikens jubel visste jag att den var inne.

 

ESPN FC: Hur är det att spela på Old Trafford?

Ibland säger folket att det är för tyst, men jag störs inte av det. När man har spelarna runt sig som jag hade, måste jag spara det ögonblicket i mitt huvud. Jag såg dem spela runt mig och jag kände att jag var på teatern. Ibland behöver man vrålet från fansen, men man behöver inte skrika för att uppskatta vad som händer på planen.

 

ESPN FC: Vilka var du vän med i United?

Alla. Jag gick inte på middagar med dem och alla har sina privatliv, men på träningarna var jag redo för utmaningen. Och i hjärtat av United - den här enorma klubben som är känd över hela världen - känns det som en familj. Många i personalen har varit där i årtionden och de bryr sig så mycket om klubben. Kockens ringsignal var: 'Glory, Glory Man United.' De brydde sig om laget och gjorde sitt jobb, så det fick oss att bry oss om laget och sköta vår roll.

 

ESPN FC: Och Sir Alex var chefen för det laget?

När han klev in i rummet, slutade folk prata. Han fick så mycket respekt och uppmärksamhet p.g.a alla hans framgångar. Han var bra med orden, vilket förmodligen kom från alla böcker han läste. När jag gick in på hans kontor hade han Napoleons biografi på bordet.

 

ESPN FC: Frågade han dig om Bulgariens historia?

Inte mycket, men han skröt om vilken bra anfallare han var för mig. Han kunde säga: 'Berba, jag var så bra, jag gjorde så många mål!' Vi skrattade. Han visste hur man pratade med folk på deras språk, även om han sade till dem att de inte skulle spela.

Han sa det på ett sätt så man kände det som att det inte var någon personlig kritik. Han kunde säga: 'Du spelar inte idag men du spelar nästa vecka.' Och man tänkte: 'Kanske har han rätt.' Man måste ha den psykologin inom fotbollen nuförtiden för det kommer alltid finnas någon som säger: 'Vad i h*****? Jag förtjänar att spela!'

Idrott är hälsosamt men det kan vara motsatsen på toppnivån. Man har så många skador: man tar sin kropp igenom så mycket. Man vaknar klockan 2 på natten och man kan inte röra sig. Fotboll på toppnivån ger dig berömmelse och pengar, men det tar bort mycket, också.

 

Sir Alex Ferguson köpte 2008 Berbatov till Old Trafford för en avgift på £30,75 miljoner (367,04m kr).

 

ESPN FC: Så hur kan berömmelse vara positivt?

Berömmelse kommer normalt sett efter att du har lagt ner ett hårt arbete. Sedan, en dag, går man på gatan och en kille går förbi dig och säger: 'Fantastisk match idag, Berba.' Eller så sitter man där och hör folk prata om dig, trots att de tror att man inte hör det. Och de säger. 'Där är Berba, fantastiskt mål idag.' Det får dig att känna dig positiv för du har gjort något som får folk att bli glada.

Jag gillar inte personer från Big Brother som är kända utan någon anledning. Hur fick detta deras land eller deras familj att känna stolthet? Det är en enkel berömmelse. Jag kom från en bakgrund där vi inte hade bröd. Jag vet hur det är att leva med pengar och utan några pengar. Berömmelse och pengar, steg för steg, är bättre.

 

ESPN FC: Du lär inte ha haft några United-fans som kom fram till och sade 'fantastisk match' efter FA-Cupsemifinalen 2011 mot Manchester City på Wembley, när du missade en chans att göra mål.

S***match. Men det var inte lika mycket s*** som att förlora titeln till Man City i den sista minuten. Jag kunde inte förstå att det hände. Vi firade ligavinsten och då, helt plötsligt: 'Va?' Som ett lag var det min lägsta punkt på Old Trafford. Personligen, när jag missar en chans eller inte spelar bra, då mår man alltid dåligt.

Men när [Sergio] Aguero gjorde det målet, det var hemskt för oss alla. Någon hade sagt att deras match var slut och vi firade. Och sen sade någon: 'Nej, de har gjort mål.' Resan tillbaka till Manchester var fruktansvärd. Vanligtvis när man förlorar, försöker man skoja för det kommer en ny match. Men den här, i sista minuten i den sista matchen för säsongen. S*** happens.

 

ESPN FC: Ville du lämna United senare den sommaren 2012 när du flyttade till Fulham?

Ingen vill lämna United. Men fotbollsspelare vill spela och jag fick inte tillräckligt med chanser att spela längre. Jag sade till Sir Alex och han sade att han inte kunde garantera mig det då de hade köpt Robin van Persie. Konkurrens är bra men min ambition att spela mer innebar att jag lämnade. Jag vill inte sitta ner och inte göra någonting, även om jag hade kunnat vinna en mästerskapsmedalj till.

Jag hade erbjudanden från Fiorentina och Juventus, men efter så många år i England ville jag stanna i England och inte lära mig något nytt språk, nya träningsmetoder och fotbollsstilar. Jag hade redan lärt mig engelska från filmer och genom att prata med mig själv och jag ville använda det. Jag säger till min dotter att tala engelska när hon leker med sina dockor. Hon talar bättre engelska än mig nu.

 

ESPN FC: Du återförenades med Jol i Fulham, för en avgift på £5 miljoner (59,6m kr).

'Berba!' skrek han som en stor björn när han ringde mig: 'Jag vill ha dig i mitt lag.' Jag kunde inte säga nej till honom. London, England, Premier League, Martin Jol. Underbart.

 

ESPN FC: Och en traditionell gammal engelsk arena i form av Craven Cottage...

Ja, det ger dig en romantisk känsla om hur fotbollen brukade vara och den känslan kan hålla kvar dina fötter på jorden. De behöver bygga ut omklädningsrummet, men det är inte möjligt för att byggnaden är listad.

 

ESPN FC: Vad var historien bakom din 'Keep calm and pass the ball'-t-shirt?

Innan matchen då jag värmde upp gick jag på toaletten. Där bestämde jag mig för att sätta budskapet på min tröja. Alla bra idéer kommer på toaletten. Jag fick en penna av materialförvaltaren och jag spelar alltid med en t-shirt under. Budskapet var spontant och jag berättade det inte för någon.

 

Berbatov gjorde 20 mål på 54 matcher för Fulham i alla turneringar.

 

 

ESPN FC: Din manager sa att det inte var den smartaste saken att göra.

Han sa det offentligt. Men till mig sa han: 'Berba, bra gjort.' Han förstod min humor. Men hursomhelst, om folk passade bollen var det bättre för laget. Jag gjorde 15 ligamål under min första säsong i Fulham. Det var en fantastisk säsong för ett bra lag. Jag kände mig bra igen, särskilt när jag gjorde ett mål på volley mot Stoke.

Jag kände självförtroende och jag hatar att spela mot Stoke; de sparkar f***ing hela tiden ner dig. Men jag gillade det målet så mycket. Jag gick till bossen för att fira och jag kunde se att han ögon blev våta. Han kramade mig så starkt att jag trodde han skulle bryta ryggen på mig. Jag älskar den killen.

 

ESPN FC: Sedan blev det Monaco, vilket i princip är motsatsen till platsen där du växte upp.

Jag ville stanna i England, men i den sista minuten av transferfönstret [januari 2014], dök Monaco upp. Det var bara i sex månader för att Radamel Falcao var skadad och vi var tvungna att chansa. Det var det rätta valet, det är en fantastisk plats att leva på och jag gillade tränaren Claudio Ranieri. Till att börja med tror jag inte han var övertygad gällande mig, så jag sade. 'Boss, ge mig en chans.' Han satte in mig i en match och jag gjorde mål. Från det ögonblicket spelade jag varje match. Vi förlängde mitt kontrakt med ett år till.

 

ESPN FC: Anthony Martial var en av dina lagkamrater.

Jag gick in på det första träningspasset och såg Anthony Martial, James Rodriguez, Geoffrey Kondogbia, Yannick Carrasco, Bernardo Silva. Dessa unga spelare flög fram runt mig och jag tänkte: 'Vad i h******? jag är för gammal eller är de här killarna för bra?' Martial hade något speciellt och han har utvecklats. Han kommer utvecklas ännu mer.

Man kunde se hur snabb och stark han var. Det enda som saknades var att ha mer självförtroende. Jag gillade att spela i försvaret på träningarna; det hjälpte mig att förstå försvararna bra. Martial kom med bollen mot mig. Ibland tvekade han; han ville inte utmana mig för han trodde att jag skulle ta hans boll. Självförtroendet var inte där. Jag sade till honom: 'Anto, du är så snabb, du kan gå förbi mig. Var inte rädd för att göra det mot alla spelare för du är så snabb.' Han är en toppenkille

 

ESPN FC: Sedan följde Grekland, Saloniki.

Jag ville flytta tillbaka till England men PAOK:s ägare, som är så passionerad för sin klubb, ringde min agent hela tiden. Det ligger två och och en halv timmes körning från vårt ställe i Sofia och bredvid havet, men tränaren visste inte hur han skulle hantera mig i träningsprocessen eller i matcherna. Vi hade några problem. Till sist fick tränaren sparken, men det var för sent för mig. Fansen var så passionerade och galna. Jag har några glada minnen därifrån.

 

ESPN FC: Är du fortfarande passionerad gällande fotbollen?

Självklart, jag vill spela så mycket jag kan. Jag ska spela i Indien för Kerala Blasters. Kommer det att bli min sista klubb? Jag vet inte, men jag ser fram emot att få arbeta med Rene Meulensteen och de unga indiska spelarna. De kan bara växa i ett land där fotbollen fortfarande är ny. Jag ser fram emot att spela inför 50,000, om det inte vore för att jag kommer bli borta från min familj.

Men jag tittar på fotboll också, särskilt mina gamla klubbar. Jag åkte till (Man Uniteds träningsanläggning) Carrington nyligen. Jag träffade Jose Mourinho och han var väldigt välkomnande. Jag träffade besten, Antonio Valencia. Jag högg på honom för hans engelska, men han var blyg precis som jag. Blyg vid sidan av planen, men aldrig ute på den. Det är där det betyder någonting.

 

 

Andy Mitten är en frilansskribent och grundare och redaktör av United We Stand. Följ honom på Twitter: @AndyMitten

Känslan av ändamål i klubben går långt bortom Pep Guardiolas trupp då ungdomslagen och damlaget visar omfattningen av ägarnas planer

   

Phil Foden, turneringens spelare när Englands U17-landslag vann deras VM-turnering, med målskytten Raheem Sterling efter 1-0 vinsten i Champions League mot Feyenoord. Fotograf: Tom Flathers/Man City via Getty

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 26 november, 2017:

 

 

"Nästa Stopp Är Mars", var rubriken på baksidan av the Daily Express den 13 maj 1968. Manchester City hade vunnit mästerskapet och även om det var ytterligare 40 år eller något liknande kvar tills uttrycket "högljudda grannar" applicerades (copyright: Sir Alex Ferguson), så kan man lugnt säga att de inte hade några intentioner att fira lite skymundan.

 

 

Deras manager, Joe Mercer, satte tonen under veckan som ledde fram till matchen i Newcastle där de säkrade titeln. Han annonserade för tidningsskribenterna att han redan hade tränat på promenaden till Stretford för att ta emot pokalen från Manchester United, de regerande mästarna. "Jag kommer personligen att känna stor glädje när jag promenerar ner till Old Trafford på söndag morgon för att hämta pokalen."

 

 

Såvida inte hans assistent, Malcolm Allison, kom dit först förstås. Allisons förutspåelse var att City skulle "skrämma Europa till döds" följande säsong. "Det finns ingen gräns för vad det här laget kan uppnå. Vi kommer att vinna Europacupen. Europeisk fotboll är full av fegisar och vi kommer terrorisera dem med vår kraft och offensiva fotboll. Jag tror vi kommer bli det första laget att spela på Mars."

 

 

Inte riktigt. City lottades mot Fenerbache i den första rundan. Mercers lag spelade 0-0 i Manchester, förlorade returen med 2-1 och kom aldrig längre än till Istanbul. Vilket, kan jag föreställa mig, var en källa till rejä underhållning på Old Trafford med tanke på att Allison brukade gå framför the Stretford End innan derbyna, hålla upp fem fingrar för att förutspå slutresultatet och gestikulera som om han knäppte bort United som smuts.

 

 

Allison erkände en gång att han "avskydde den dryga, nedlåtande tonen hos några av deras spelare, de som hängde runt klubben och många av deras supportrar" och han var heller ingen särskilt älskvärd gäst några dagar efter att han anlänt till Manchester 1965, då han bjöds in till Uniteds ligamästerskapsmiddag och Matt Busby, mitt i sitt tal, såg honom i publiken. Busby bad alla att välkomna honom som en förträfflig tränare som skulle stå för en stark konkurrens. "Det kan du slå vad om, Matt, baby," svarade den 18 år yngre Allison. Snacka om att det var en annan tid då.

 

 

Historien mellan dessa två klubbar är alltid fascinerande och det är synd ibland, i dessa städade dagar med mediaträning och PR-känsligheter, att ingen av de huvudsakliga kämparna i dagens kamp om överlägsenhet - inte ens, vilket är mest överraskande, José Mourinho - vill bli anklagade för att störa freden.

 

 

Men det är nu en avsiktlig policy hos City: uppnå något först, prata efteråt. Det moderna City har insett att en klubb i toppen inte behöver skrika så högt för att bli sedda och tystlåtet kör de bara på med sin grej, fria från kontroverser eller konfrontationer. Det finns inget behov nu av stöddighet som Carlos Tevez "Welcome to Manchester"-skylten eller alla de gånger som nyförvärven drillades likt en papegoja att säga att City var klubben med flest lokala supportrar.

 

 

I verkligheten har det alltid varit korkat att tro att Uniteds fans inte existerar i enorma antal i Manchester och, djupt inombords, så skulle de flesta förnuftiga City-fansen erkänna det. Ian Niven, som spenderade 30 år i klubbens styrelse, brukade säga att av 200 personer på hans kontor kunde han bara hitta ett halvt dussin City-supportrar. Det är ingen exakt vetenskap, kanske, men Mark Hodkinsons bok från 1999, Blue Moon, erbjuder en annan mätare. Hodkinson minns hur det gamla barnsjukhuset Booth Hall i Blackley hade en plansch på George Best i ena änden och, i den andra, en på Colin Bell. Välj din ände, välj ditt lag. "Där det en gång var blått, rött, blått, rött, är det nu rött, rött, blått, rött," skriver författaren. "The kids are United."

 

 

Det är en annan stad nu, fotbollsmässigt, och ett av arven från Abu Dhabi-eran är att det är många fler barn i blåa tröjor som sparkar runt fotbollar i de lokala parkerna än det var för 20, 10 eller t.o.m fem år sedan. Antalen har jämnats ut och det kommer fortsätta göra det så länge City ger intrycket att något speciellt ligger och brygger bakom glasdörrarna på deras träningsanläggning, som är lika stor som en by.

 

 

Inget fotbollslag har krönts som mästare under den sista veckan i november, men om inte något ändras snart måste det finnas en möjlighet att den här säsongens titel kan bli det mest uppiggande enhästsracet som någonsin skådats.

 

 

Pep Guardiolas mannar har redan nätat 40 gånger på deras inledande 12 matcher och i den formen är de på banan för att avsluta säsongen med fler än 130 gjorda mål, vilket skulle smula sönder alla tidigare rekord. Deras målskillnad, plus 33, är högre än kolumnen för antalet gjorda mål för något annat lag, trots att de spelat en match mindre än ala utom fem klubbar, och deras obesegrade svit sträcker sig faktiskt 25 matcher tillbaka, fixat under sju månader, i alla turneringar. De åker till Huddersfield på söndag med ett fläckfritt facit i sina bortamatcher sedan starten på säsongen. Målskillnaden på bortaplan: 26-6.

 

 

Sifferstatistikerna på Premier Leagues HK kan även visa upp siffror på att City gick in i de senaste matcherna med ett högre antal passningar, 8,708, än den kombinerade totalsiffran för Newcastle, Leicester, Burnley, Stoke och West Bromwich. Det är inte alla som gillar bollinnehavsstatistik men Guardiolas filosofi är i allmänhet bra: håll i bollen, trötta ut motståndarna. Av de 10 spelarna med bäst passningsstatistik i Premier League kommer fem från laget som leder ligan.

 

 

Det gör inte City immunt mot pressen av att leda från fronten och det skulle vara korkat att anta att motståndare inte kan hitta svagheter, särskilt nu när John Stones är borta och Vincent Kompany alltid är bräcklig och Nicolás Otamendi fortfarande lär sig att de bästa mittbackarna inte kastar sig ner på marken om de kan undvika det.

 

 

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Citys planer sträcker sig långt bortom perioden då Stones kommer vara borta. Citys u18-lag, u15-lag, u14-lag och u10-lag samt de under nio år vann samtliga pokaler förra säsongen. U18-laget slog United med 4-1 i lördags och u16-laget vann med 5-3 i deras derby. Damlaget tog hem alla inhemska pokaler förra säsongen och flyger nu igen. Det är ett imperium kubben vill skapa, även efter det att Guardiola lämnat dem, och om det är en sak folket i Abu Dhabi inte vill ha så är det kortsiktighet.

 

 

Det är sant att publiksiffrorna på the Etihad i Champions League-matcherna ibland har varit en besvikelse och Citys fans har tröttsamt under klubbens förvandling fått vänja sig vid skämt om tomma blåa stolar. Men grundsaken är den att Premier League-matcherna alltid brukar vara utsålda och bygglov har godkänts till nästa fas av arenautvecklingen, att ta kapaciteten till 60,000.

 

 

Det kommer ändå att lämna de en bra bit bakom Old Traffords kapacitet på 75,600 men fundera samtidigt på de två klubbarnas olika attityder. United har funderat under åtminstone 10 år på huruvida de ska bygga ut vad som numera är känt som the Sir Bobby Charlton-läktaren och komplikationerna med att bygga ut den över de intilliggande järnvägsspåren. Hypotetiskt kanske, men om Citys ägare hade befunnit sig i den positionen hade de hittat ett sätt och gjort det för länge sedan.

 

 

Kan någon stoppa dem? Den frågan bör inte bara gälla den nuvarande säsongen och det står väldigt klart att United, och alla de andra, kommer ha ett väldigt tufft jobb under de kommande fem till 10 åren, möjligtvis ännu längre. Guardiola och andra managers kommer kanske finna det svårt att åka till Mars men det är möjligt att de kommer nå tidigare outforskade höjder av storhet.

 

 

Wenger är fortfarande arg och har dessutom blinda fläckar

Arsenals besök hos Burnley på söndag är kanske ett lägligt ögonblick för Arsène Wenger att minnas att det inte bara är hans spelare, vilket han frekvent verkar misstänka, som får lida av orättvisa domarinsatser då och då.

 

 

Det är verkligen svårt att komma på ett mer katastrofalt domslut i Premier League förra säsongen än Laurent Koscielnys vinstmål på övertid i motsvarande match på Turf Moor. Det var offside på Alex Oxlade-Chamberlains bollträff och den var på väg utanför målramen tills den styrdes in via Koscielnys arm - men självklart påstod Wenger att han inte hade sett det, för att addera till den redan rejäla filen med andra kontroverser som han mystiskt har missat under de senaste två årtiondena.

 

 

Man kan ju föreställa sig att Wenger skulle ha haft en perfekt synvinkel om samma sak hade inträffat i den andra änden och hans lag hade förlorat, istället för att ha vunnit, med 1-0. Vi kan nog även anta att han skulle ha reagerat mycket starkare än Burnley-managern Sean Dyche, som begränsade sig själv till att säga att domaren, Craig Pawson skulle få en "tuff kväll".

 

 

Det finns ett argument för att Wenger aldrig skulle ha blivit så framgångsrik om han inte varit en sådan sur förlorare. Men det är fortfarande ett oattraktivt drag när han vägrar att erkänna de misstag som går till Arsenals favör, medan han staplar upp alla möjliga överdrivna, ibland overkliga, klagomål åt andra hållet. Hans nyligen uttalade dom gällande Raheem Sterling, som han smädade som en filmare efter en helt rättfärdigad straff, var bara ännu ett exempel på detta.

 

 

I tillägg till handsen och offsiden fanns det frågor om huruvida Koscielnys vinstmål i den 93.e minuten borde gillas då fjärdedomaren visat upp endast två minuters övertid och under den dök det inte upp några ytterligare fördröjningar. Fler personer borde påminna Wenger om dessa ögonblick nästa gång han klagar på att hans lag blir orättvist behandlat.

 

 

 

Hammers inträngda av shoppare

Ända sedan West Ham flyttade till den f.d Olympiastadion har det varit välkänt att de skulle söka specialdispens om att få spela på bortaplan på Boxing Day (annandagen) p.g.a de enorma människoskarorna som kommer besöka shoppingcentret Westfield, som ligger alldeles bredvid arenan, då.

 

 

Helt ok, antar jag, även om det bara är ännu en påminnelse om varför så många av klubbens supportrar föredrog livet på det gamla stället, där köerna till Nathan's Pies and Eels (Nathans paj och ål) eller en tallrik med bubble and squeak (en traditionell engelsk varmrätt där rester från gårdagens middag kommer väl till pass! Stekt kål och lök blandas tillsammans med persilja, gräslök och mosad potatis för att sedan stekas tills kakan fått fin färg) på Ken's Cafe kunde sträcka sig långt ut på gatan, men de var aldrig tillräckliga för att stänga ner fotbollen.

 

 

Så därför känns det konstigt att West Ham kan spela sin match mot Leicester mitt i det potentiella kaoset från Black Friday, där några av de mer hängivna rea-jägarna inför julen ger intrycket av att de skulle klara sig fint mot the Inter-City Firm, eller vilken annan huliganmobb som helst i London, om det innebar att de fick tag i en billig mikrovågsugn. 

Den engelska U17-världsmästaren har flera spelare framför sig i Manchester City - kanske borde Uniteds policy om att ha en akademiprodukt i varje matchtrupp spridas

   

Manchester Citys Phil Foden med sin Guldbollspokal från U17-VM innan matchen mot Arsenal i början av november. Fotograf: Lee Smith/Reuters

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 19 november, 2017:

Det är inte meningen att väcka anstöt, men jag tvivlar på att jag var ensam om att, när José Mourinho tog jobbet för två somrar sedan, fundera på huruvida ett av de mest sanslösa rekorden inom fotbollen - det som berättar för oss att minst en ungdomslagsspelare har varit inkluderad i Manchester Uniteds matchtrupper i varenda match sedan 1937 - skulle komma att offras.

Mourinho verkade även känna det på sig, om man utgår från sättet på vilket han kom beväpnad till sin första presskonferens med ett block som innehöll en lista med namn, färgkodade i rött, blått och grönt, för att nagla fast "lögnen" om att han på något sätt inte gillade att plocka fram spelare från akademierna.

Och det var en hyfsad lista också. Mourinho hade skrivit ner 49 namn i sitt blick och var så övertygad om att framföra sin poäng att han följde upp det med ett e-mejl där antalet hade vuxit till 55. Det var bara synd, kanske, att vid en närmare inspektion verkade han tro att Arjen Robben, Mikel John Obi, Lassana Diara, Marko Arnautovic, Raphaël Varane och Kurt Zouma skulle vara med på den listan - utan någon annan anledning, verkade det som, än att de spelade för honom när de var under 21 år gamla.

Med risk för att vara pedantisk hade Robben spelat fler än 100 matcher för Groningen och PSV Eindhoven, 10 landskamper för Holland och varit bra i EM 2004, innan Mourinho köpte honom till Chelsea. Carlos Alberto var också inkluderad trots att han hade spelat 43 matcher för Fluminese och fyra landskamper för Brasilien innan han kom till Mourinho i Porto. Mario Balotellis namn fanns också på listan, en av många som hade gjort sina debuter på annat håll, och när det kom till de berättigade valen visade det sig att 10 av spelarna som Mourinho pekat på hade spelat mindre än 10 minuter under hans skift. Endast 11 av de första 49 hade spelat 90 minuter eller mer och tre - John Swift, Sam Hutchinson och Anthony Grant - hade klarat av en minut var. Mourinho fick frågan hur folk hade utvecklat den är orättvisa bilden av honom. "En lögn, upprepad många gånger," förklarade han. Robert De Niro hade blivit stolt över skådespeleriet från toppbordet.

Det var ett bra försök - klassiskt José - men kanske måste de av oss som tvivlade på honom erkänna nu att han bevisar att vi hade fel. Mourinho har haft jobbet i nästan 18 månader nu och Uniteds rekord, som sträcker sig hela vägen tillbaka till Tom Manley och Jackie Wassall då de spelade i en 1-0 förlust mot Fulham i oktober 1937, är fortfarande intakt.

Ingen annan kommer i närheten och om man utgå från Mourinhos kommentarer de senaste dagarna kommer den sviten aldrig att brytas medan han är manager. "Jag känner att det är ett sätt att behålla en viss identitet i klubben. Att behålla den identiteten betyder i princip att vi borde plocka in en ny spelare från akademin varje säsong. Jag vill inte bli den som bryter det och jag tycker att nästa United-manager - det spelar ingen roll när han kommer - också ska försöka att inte bryta det."

Managern som gör det kommer förmodligen, för att citera en United-exekutiv, att "jagas ut ur stan" och det är tilltalande att höra Mourinho prata så för oavsett vilken din position är när det gäller hans fotbollsklubb, så är det ett sanslöst rekord att upprätthålla.

Det fick mig även att fundera på huruvida folket som bestämmer på Old Trafford någonsin kommer bli tillräckligt modiga för att skriva in det i klubbens stadgar - "United-regeln", eller något i den stilen - för att säkra det även i framtiden. Det stämmer kanske att det inte är nödvändigt om det finns en oskriven regel om att varje manager bör hålla sig till detta, men samtidigt, varför inte göra det offentligt? Det skulle bli första gången det händer - och det skulle passa bra in i hur United gillar att framhäva sig själva, som en klubb som fostrar fler unga spelare än någon annanstans.

På samma tema, vore det inte bra om Premier League en dag skulle fundera på att introducera en regel där varje klubb gjorde samma sak? Kanske inte varje manager skulle omfamna idén och ingen vill få en situation där en ung avbytare sitter på bänken endast för sakens skull, med absolut noll procents chans att få spela. Men tänk på det positiva det skulle innebära, också, i dessa tider när det största problemet för några stora unga talanger är vad som är känt som "vägen" - den sista delen av resan för att ta det där hoppet från de olika åldersnivåerna och in i förstalagstruppen.

På det andra Old Trafford, Lancashire County Cricket Clubs hem, var jag på en middag förra veckan där Phil Foden från Manchester City tog emot ett pris för att han är den stjärnan som tagit störst kliv under 2017. Foden hade även med sig sin Guldboll, priset han vann som turneringens spelare vid U17-VM, och att se honom på scenen var en påminnelse om hans ålder. Hans slips var inte riktigt rätt knuten, han hade på sig gymnastikskor till kostymen och han hade en fråga som tilldrog sig ett "aah" från hans publik. "Kan jag tacka min mamma och pappa?" frågade han.

Ingen bör förvänta sig att han, vid 17 års ålder, ska spela regelbundet för en klubb med Citys ambitioner. Inte än, i alla fall. Men när några av oss hade chansen att prata med Gareth Southgate efter Brasiliens besök på Wembley kvällen efter framförde Englands manager poängen att Fodens största problem kommer bli att navigera sig förbi alla andra i City. Pep Guardiola har redan David Silva, Leroy Sané, Raheem Sterling, Bernardo Silva, Ilkay Gündogan och Kevin De Bruyne som kan operera precis bakom Sergio Agüero och Gabriel Jesus. Nästa säsong kan Alexis Sánchez ha adderats till den gruppen, Patrick Roberts kan vara tillbaka från sin utlåning till Celtic och samma sak med Aleix García från Girona. Foden må vara otroligt talangfull, men med den sortens konkurrens ska vi inte anta att det kommer ske ett problemfritt genombrott.

Det handlar inte bara om Foden heller. Tänk på alla gånger vi hör talas om talangfulla ungdomar som fostras av de ledande Premier League-kubbarna bara för att sedan hållas tillbaka vid den sista korsningen. Titta bara på antalet briljanta talanger utvecklade av Chelsea som verkar stöta på problem när det gäller att komma in i förstalaget. Kan något göras för att göra den vägen till en smidigare sträcka? Hur stor aptit finns det bland klubbarna att hjälpa nästa generation? Eller är det här något som bekymrar Southgate, och de som bryr sig om det engelska landslaget, mer än klubbarna själva?

Det är definitivt värt att ta upp om klubbarna i toppen av den engelska fotbollen är seriösa med att lyfta fram sina egna. Alla gillar att se en talangfull ung fotbollsspelare komma igenom ungdomslagen men den processen är svår, minst sagt, när dessa klubbar har pengarna att köpa färdiga förstalagsspelare för. Det är inte lätt för managerna heller, när de är under press om att leverera omedelbara resultat, men Mourinho lät verkligen som om han, som åtminstone en representant, var glad att gå den här vägen.

Matchen mot Newcastle United var nummer 3,887 under en svit på 80 år för Manchester United som startade samma år som det första 999-samtalet, samma år som Robert Charlton (Bobby, för hans vänner) föddes och Neville Chamberlain blev premiärminister. De näst bästa är Everton, som har gjort samma sak i 21 år, men resten ligger långt efter och det är inte lätt att veta ibland huruvida de ens bryr sig särskilt mycket om det.

 

 

FA går upp i spinn när det gäller sanningen

Efter allt som kom ut under Mark Sampson-affären var det väldigt dystert att the Football Association fortfarande var oförmöget att erbjuda en trovärdig version av sanningen när det gällde den senaste utredningen om regimen i det engelska damlandslaget.

Tyvärr pekar bevisen, medan FA:s ordförande, Greg Clarke, lovar att återuppbygga tilliten, på att hans organisation fortfarande satsar på samma sorts halvsanningar och försök att slingra sig undan om man utgår från uttalandet som annonserade avgången för Lee Kendall, målvaktstränaren.

Kendall hade erkänt att det var sant, precis som Eni Aluko påstod, att han brukade prata med henne, en spelare med rötterna i Nigeria, med en fejkad karibisk accent. FA:s utredning pågick i fyra veckor och kom fram till slutsatsen att han behövde gå en kurs i mångfald. Till skillnad mot Sampson erkände Kendall att han hade gjort det han var anklagad för.

Men det hölls skickligt utanför uttalandet i vilket FA annonserade att de hade kommit fram till att ingen aktion var nödvändig. Faktum är att alla som läste det uttalandet hade haft all rätt i världen att tro att Kendall blivit fullständigt frikänd och att anklagelserna hade kastats ut. "Vi önskar honom lycka till i framtiden," avslutade det - och än en gång, som en trollkarl som vevar med ett trollspö, hade FA presenterat en version av händelseförloppet som var avsiktligt designat att hålla oss ifrån vetskapen om fakta. Det var efteråt som FA var tvungna att erkänna att sanningen var något helt annat.

Vi borde vara vana vid det nu, antar jag, och det kommer knappast som en överraskning när det, över tid, står klart att FA använder mer spinn än Muttiah Muralitharan. Men den senaste manglingen av sanningen är särskilt bedrövlig vid en tid då många av oss kanske hoppades - och vi känner oss nu som idioter - att FA hade lärt sig en sak eller två från Sampson-fallet. Tydligen inte.

"Vi har förlorat allmänhetens tillit," sade Clarke i sitt tal inför FA-rådet. Ja, och det kommer förbli förlorat så länge de relevanta personerna har samma relation till sanningen som Uri Geller brukade ha till sina bestick.

 

 

Jack mår helt ok men det gör inte Sunderland

Chris Colemans anledningar till att välja Sunderland är kanske inte automatiskt helt tydliga då klubben har blivit känd som en sophög för managers och laget som åkte ur Premier League förra säsongen, efter att ha slutat sist, har befunnit sig i fritt fall sedan dess.

Men underskatta inte storleken på Sunderland, klubben hade det sjunde högsta åskådarantalet i högsta divisionen förra säsongen och är fortfarande delad sexa på listan över mest framgångsrika lag, på samma plats som Chelsea, när det gäller antalet vunna ligatitlar.

Problemet är att den senaste vanns 1936, medan avsaknaden av eftertanke i den moderna klubben förmodligen bäst summeras av det faktum att Jack Rodwell tjänar £60,000 (716,180 kr) i veckan i botten av the Championship för när han skrev på sitt kontrakt trodde ingen att man behövde skriva in en nedflyttningsklausul.

Rodwell - som har startat en ligamatch och nyligen spelade mittback i the Checkatrade Trophy - kan komma att bli den bäst betalde spelaren i League One och så länge Sunderlands ägare, Ellis Short, och klubbens andra exekutiva är kapabla till den sortens kortsiktiga tänkande kommer det bli svårt för Coleman att blomstra i en klubb där så många andra har misslyckats.

Den engelska landslagsmannen har knappt spelat den här säsongen - men Jose Mourinho kommer inte låta honom lämna klubben billigt

   

Shaw har funnit det svårt att slå sig in i förstalaget (Bild: Martin Rickett/PA Wire)

 

 

 

 

AV: Simon Bird, Daily Mirror, torsdag 30 november, 2017:

 

 

Jose Mourinho kräver £20m (238,7m kr) för den utfrysta vänsterbacken Luke Shaw.

 

 

Newcastle har inte råd med det och kan bara erbjuda en låneaffär.

 

 

Ett antal andra klubbar är intresserade av att ta engelsmannen på lån i januari.

 

 

En chans att få spela regelbundet skulle vara attraktivt för Shaw, som ligger bakom Ashley Young på vänsterbacksplatsen.

 

 

Shaw, 22, har blivit en av Manchester Uniteds mest vältränade spelare trots hans brist på speltid.

 

 

Han har bara spelat 47 minuter för förstalaget under hela den här säsongen.

 

 

Han köptes av United för £33 miljoner (393,9m kr) från Southampton 2014, men har drabbats av ett antal skador under sin tid på Old Trafford.

 

 

Shaw åkte på ett fruktansvärt benbrott i en Champions League-match mot PSV i september 2015 och kom inte tillbaka förrän till Community Shield matchen säsongen efter.

 

 

Han fick sedan se sin säsong förstörd av skador förra året och behövde en vristoperation i somras.

 

 

Shaw gjorde sin debut för England i en 1-0 vinst mot Danmark i mars 2014 och åkte till Brasilien för det årets VM-turnering där.

 

 

Han har endast spelat sju landskamper och vet att regelbunden fotboll är ett måste om han ska kunna kriga sig in i Gareth Southgates planer för nästa sommars VM-turnering.

Jose Mourinho vill inte göra någon stor ekonomisk förlust på den engelska försvararen då Rafa Benitez vill förstärka sitt försvar

   

Den engelska försvararen har hamnat i frysboxen på Old Trafford.

 

 

 

 

AV: David Coverdale, the Sun, torsdag 30 november, 2017:

 

 

RAFA BENITEZ har gjort förfrågningar gällande Luke Shaw - men han avskräcktes av prislappen på £20m (238,7m kr)

 

 

Newcastle-bossen vill ha en vänsterback i januari och var sugen på Manchester Uniteds dumpade engelska landslagsman.

 

 

Men trots att de Röda djävlarna är beredda att ta en smäll på £7m (83,5m kr) på de £27m (322,2m kr) de betalade för att köpa Shaw från Southampton 2014, så är det ändå för mycket för det snåla Toon.

 

 

Och ett lån verkar också vara uteslutet då Jose Mourinho vill sälja ytterbacken permanent.

 

 

Shaw, 22, flyttade från the Saints när Louis van Gaal var manager på Old Trafford men hans karriär åkte på ett enormt bakslag när han bröt benet i september 2015.

 

 

Sedan återkomsten har försvararen med sju landskamper för de Tre lejonen inte lyckats imponera på Mourinho, han har endast två framträdanden från bänken i Carabao Cup den här säsongen.

 

 

Turkiska jätten Fenerbache frågade också om Shaw förra månaden men engelsmannen var inte intresserad av en flytt dit.

 

 

Toon-chefen Benitez är samtidigt desperat för att få in täckning till vänster i sin fyrbackslinje efter att ha saknat Paul Dummett rejält sedan Geordien skadade sig i baksidan av låret under premiärveckan.

 

 

Mittbacken Chancel Mbemba och högerbacken Javier Manquillo har vikarierat för Dummett, som är tillbaka i träning men ännu inte redo att möta Chelsea imorgon.

 

 

Manchester United avslöjade tidigare den här månaden att de kommer sälja Shaw för £20m (238,7m kr) efter att ha informerat försvararen om att han inte längre behövs på Old Trafford. 

Brighton & Hove Albion (h)

Avspark på den klassiska engelska lördagstiden imorgon och vi får räkna med Smalling eller Lindelöf, eller båda, i startelvan, detta efter att Mourinho hade följande att säga om skadeläget i backlinjen idag:

 

 

"De [Jones och Bailly] kan inte spela. Men vi är ok för vi har Smalling, Rojo och Lindelöf."

 

 

Om Ibrahimović:

 

 

"Jag föredrar honom på planen istället för vid sidan av planen. På planen är han en annan valmöjlighet för oss och han är valmöjlighet med kvalitet. Hans fysik och hans intelligens, sättet han rör sig på, sättet han spelar på. Men han behöver tid. Vi lyckades ge honom 15/20 minuter i båda matcherna, han behöver mer av det, så förhoppningsvis kan vi spela honom imorgon igen."

 

 

Om Pogba:

 

 

"Paul är fortfarande i den här processen där han inte kan nå trötthetsgränsen. Han kan inte köra längre än 65 till 70 minuter, för det är då tröttheten normalt anländer och med så många matcher i följd måste vi skydda en så pass viktig spelare för oss."

 

 

Om Rojo:

 

 

"Han hade tränat längre med laget än Paul och Zlatan. Men detta under en period när vi hade varje mittback redo att spela så vi skyddade honom. Vi gav honom bättre villkor och när vi satte in honom i Champions League-matchen var han verkligen redo. Så 90 minuter, inga problem, ingen reaktion från knäet, självförtroende i hans spel, en bra, solid insats. Det är väldigt bra att ha honom tillbaka."

 

 

Om Fellaini:

 

 

"Det är en diskussion mellan spelaren och ledningen. Jag är inte involverad i kontrakt, i affärer. Jag respekterar båda - spelaren för att spelaren har rätt att bestämma sin framtid. Han avslutar sitt kontrakt, han har rätt att bestämma sin framtid, och jag respekterar ledningen för att besluten och diskussionerna är under deras kontroll. Så jag väntar bara, önskar att de har en förståelse men det är bortom min kontroll."

 

 

 

Basel (b)

Med tanke på scenen (i princip klara för slutspelet, meningslös bortamatch i kylan) tyckte jag att första halvlek var ok, men andra halvlek var riktigt dålig och man kan kräva mer av fullblodsproffs. Samtidigt har vi sett den här sortens matcher under de senaste 20 åren, inte minst under Fergie, så jag tänker inte använda den som en måttstock för att mäta den här säsongens insatser med.

 

 

Dessutom tycker jag att matchen redan skulle ha varit avgjord, till vår fördel, när de petade in deras vinstmål. Såg ni passningen från Pogba som ställde hela Schweiz och serverade Lukaku ett gyllene läge? Det är sådan kreativ klass vi har saknat när fransmnnen varit borta. Förmågan att från ingenting skapa ett jätteläge. Sedan hade vi flera bra chanser utöver belgarens friläge. Men vi satte inte dit dem och straffades för det. En poäng hade ju räckt, då hade vi varit klara gruppsegrare, samma sak gäller hemma mot CSKA Moskva och jag är inte 100% säker på hur proceduren ser ut, men läste någonstans att ryssarna måste vinna med typ 5-0 och Basel måste besegra Benfica för att det "omöjliga" ska hända, d.v.s att både schweizarna och ryssarna går om oss. Tror dock inte att det spelar någon roll hur många mål Basel gör på portugiserna, för här handlar det om målskillnaden mot United och CSKA. Säker på att någon har koll på de exakta förutsättningarna, men vi har i alla fall en gigantisk chans att ta oss vidare till CL-slutspelet för första gången sedan våren 2014, vi hade kunnat fixa det i onsdags redan, men allt ligger fortfarande i våra egna händer.

 

 

Bara vi inte bjuder på mer av det vi bevittnade i Schweiz nu i helgen mot Brighton, för då jävlar, då kommer jag vara tillbaka här och såga alla längs med fotknölarna.

 

 

För även om det bara är slutet av november och det är väldigt mycket av säsongen kvar så måste vi hålla jämna steg med City i ligan, hoppas att de halkar innan derbyt, men vi måste i princip gå fullt mot Brighton (h), Watford (b) och Arsenal (b) innan vi tar emot de bittra blå hemma på Old Trafford den 10:e december.

 

 

Jag har tidigare gnällt lite på att vi inte löste vänsterbackspositionen i somras. Men jag antar att Mourinho var övertygad om att Shaw till sist fattat vad det innebär att vara professionell fotbollsspelare för Manchester United. Att han skulle lägga av med larvigheterna, dra ner på pizzaätandet och göra vänsterbacksplatsen hos United och England till sin under de kommande 10-15 åren. Men ja, så blev det ju inte. Så när vi t. ex startar Blind och Darmian (som i onsdags) som ytterbackar är det i princip kört från början. Våra "yttrar" skär in i planen och erbjuder inte naturlig bredd, så när vi spelar med dem har vi ingenting att erbjuda ute på kanterna i offensiven. Vi kan spela med vilka vi vill i mitten, men med de två ute på kanterna kommer det inte innebära någon skillnad mot något hyfsat lag (eller, som i onsdags, mot lag som till stöst del är skitdåliga).

 

 

Tycker det här klippet från Darmians och Blinds show summerar det hela ganska briljant:

 

https://twitter.com/vivadasilvas/status/933430672626241538

 

 

Och ser man tillbaka på laguttagningen så är det inte så konstigt att vi inte lyckades ta med oss minst en poäng hem till Manchester. Jag menar, en startelva med Darmian, Smalling, Blind, Herrera, Lingard och Fellaini, det är att gräva lite för djupt och nära botten i trupphinken. Jag tror att alla de skulle ha svårigheter i the Championship och startar alla dem mot Bristol City i Ligacupen tror jag vi kommer få problem. För det är som jag brukar säga, om Lingard och Fellaini är svaret - vad i helvete är då frågan?!

 

 

På tal om Smalling så gillade jag att se hur Chris "Baresi" Smalling bevisade för Southgate att han hade fel när han inte tog ut honom i engelska landslaget sist. Han lät verkligen Älghuvudet äta upp sina ord i och med uppvisningen i Schweiz.

 

 

Smalling blev nämligen förvånad över att han INTE blev uttagen för Ingurland mot Tyskland och Brasilien:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/24/11496153-chris-smalling-man-utd-forsvararen-forvanad-over-att-han-blev-petad-for-england/

 

 

Till sist undrar jag bara exakt hur dålig Luke Shaw är. Med tanke på vilka som får spela istället för honom då han uppenbarligen är tillgänglig för spel.

 

 

 

The Suns rykte

Att "tidningen" The Sun har ett dåligt rykte i Sverige, det är sunt och bra. Sexismen, hyckleriet och påeldningen av rasistiska strömningar som sker där är monumental. Men samtidigt får man nog försöka skilja på tidningen i stort och deras sportdel. De har faktiskt kompetenta skribenter där och de har ganska stora resurser. Såg t. ex att Neil Custis innan förra helgen skrev att Zlatan Ibrahimović skulle vara tillbaka mot Newcastle, vilket omedelbart avfärdades av allehanda "experter" på olika forum. Och det är inte första gången den publikationen är först med olika nyheter inom fotbollen heller, så man ska inte reflexmässigt avfärda allt de skriver.

 

 

Nu är inte det här något försvar av den koncernen, långt därifrån, det är en vidrig tidning, men klarar man av att skilja på den vanliga tidningen och sporten och kolla vem som har skrivit det, ja då erbjuder de en del guldkorn.

 

 

 

Eddys glöggmingel

Som jag skrev i förra inlägget så har Eddy Woodward nu haft sitt årliga glöggmingel med "utvalda journalister". När jag läste om att United (på nytt) siktar in sig på att köpa loss Gareth Bale från Real Madrid så antog jag att den informationen kom direkt från Eddys kakhål. Men det verkar faktiskt inte så...

 

 

Och att ha glöggmingel i november får kanske en del av er att fnysa, men med tanke på att SuperTed sen kommer vara upptagen hela december med att åka runt och förstöra transferaffärer inför fönstret i januari, så är det kanske inte så konstigt, det är en upptagen man vi pratar om här!

 

 

 

Luke Shaw och Danny Rose

Det har under en tid surrats om att United och Tottenham kommer byta vänsterbackar med varandra. Ni minns säkert att Danny Rose i somras gick ut i the Sun och kritiserade Tottenhams lönepolicy och att de inte värvar tillräckligt tunga namn. Han kommer dessutom från norra England och sa att han verkligen skulle fundera på saken om ett lukrativt bud från nordväst (United eller City) dök upp på hans bord.

 

 

Sedan dess har flera tidningar slagit fast att José Mourinho är en stor beundrare av herr Rose. Dessutom är vänsterbacksplatsen något av en problemposition för portugisen. Ashley Young har gjort det bra, det ska jag villigt erkänna, men bakom honom är det inte direkt övertygande och jag har svårt att se att Young ses som den framtida lösningen. Dessutom har mannen som många trodde skulle bli vår, och Englands, vänsterback under många år framöver, Luke Shaw, förmodligen brännt sina sista förtroendebroar hos Mourinho. Och en tredje komponent att räkna in i det hela är att Shaw nyligen har gått ut och hyllat sin gamla mentor i Southampton, Mauricio Pochettino, som numera är manager i Tottenham. Så helt otroligt känns inte det här snacket.

 

 

Rose var inte med i Spurs trupp mot Arsenal förra helgen (och han var inte skadad eller sjuk då) och i söndags kunde vi läsa detta:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/24/11496157-dan-the-man-manchester-united-kommer-lagga-ett-bud-pa-tottenham-stjarnan-danny-rose-i-januari/

 

 

Och samma dag skrev initierade Mullock på Sunday Mirror följande:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/24/11496158-manchester-united-planerar-danny-rose-transfer-i-januari-efter-att-tottenham-utelamnade-honom-ur-truppen-till-norra-london-derbyt/

 

 

Nej, jag säger inte att det är klart eller någonting, men väver man ihop alla ingredienserna i den här soppan så är det helt klart något att hålla ögonen på.

 

 

Den åsikten tycks även delas av den seriöse Kevin Palmer på the Irish Independent:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/24/11496160-spurs-oppna-for-petade-man-united-forsvararen-men-ett-hinder-kan-komma-att-stoppa-flytten/

 

 

Och inför lördagens match kommenterade Pochettino rapporten om att Rose blev "vansinnig" då han petades ur matchtruppen mot Arsenal såhär:

 

 

"[Roses kommentar] överraskade mig för alla spelare är upprörda när de inte är involverade. De är inte glada. Om ni såg ansiktena på de på bänken och de två som inte kom med i truppen på matchdagen... om ni hade en kamera på deras ansikten, det skulle skrämma er.

 

 

"Det överraskade mig att skapa ett problem som detta när det inte fanns något. Men när det gäller mig är jag glad att han var arg. Om han är arg betyder det att han ville spela. Men samtidigt bryr jag mig inte. För det är mitt beslut och jag måste ta det bästa beslutet för laget."

 

 

 

Newcastle hemma

Redan innan matchen hade börjat var jag så förbannad så att Guinnessen inom mig förångades och sprutade ut i form av rök genom mina öron. Varför då? Se själva...

 

 

 

 

Desto mer glädjande var såklart resultatet och att det var Danny Taylor som var the Guardians/Observers utsände på matchen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/24/11496162-manchester-uniteds-paul-pogba-kom-tillbaka-med-stil-och-skar-sonder-newcastle/

 

 

När startelvan dök upp på Twitter var det, vilket det ofta är, blandade känslor. Kul att äntligen få se Martial och Rashford starta ihop, sen berodde det kanske på att Mourinho insåg att med den backlinjen så skulle vi säkerligen behöva göra 7-8 mål framåt för att åtminstone få till ett kryss.

 

 

Blev även glad att se armeniern helt petad efter hans skamliga insatser på senare. Helt frisk och skadefri men ändå inte i närheten av matchtruppen, helt rätt i mina ögon.

 

 

Den backlinjen vi mönstrade förra lördagen är bedrövlig, men från Matić och framåt kan jag verkligen inte klaga, med svensken som ett fint alternativ på bänken. Mata fick sin chans med en hel del yta framför sig och Store Rom fick tillbaka sin huvudsakliga servitör i Pogba. För att summera det hela så kändes mannen mellan stolparna stensäker, fan vad man tar De Gea för given alltså, bäst att njuta av honom nu, för en dag kommer han inte stå där och han är tamejfan lätt topp 3 i hela världen. Fybacklinslinjen gav mig inget förtroende alls, men frontsexan gillade jag skarpt, och ja, det blev ju ganska bra också.

 

 

Lindelöfs insats vid deras mål tror jag inte jag behöver säga så mycket om...

   

Men sen spelade han faktiskt upp sig. Ok, det var inte något stjärnspäckat topplag vi mötte, men med tanke på hans insats mot Huddersfield så får det nog ändå ses som ett litet fall framåt. Gillade när han klev framåt med bollen och satte den på store Romelus panna i boxen, mer sånt och lite kontinuitet i defensiven och det kan bli bra till slut.

 

 

Sen är det ju alltid skönt att slå Newcastle och tysta de korkade streckkoderna från Tyneside. Blir ju knappast mindre skönt att smasha in fyra bakom dem när de leds av överkukhuvudet Benítez och deras kapten är det springande ollonet Shelvey.

 

 

Såg inte direkt ut som att Pogba varit borta i två månader, han gick bara in och fortsatte leverera. Briljant inlägg till Martial, som fortsätter att visa tecken på att han faktiskt kan få till något som skulle kunna beskrivas som ett leende. Inte fel att Pogba fick kröna insatsen med ett mål också och sätta den definitiva spiken i kistan för de skadeskjutna skatorna från nordöst. Tror tamejfan att Pogba gjorde mer på 70 minuter än vad Herrera klarade av på två månader.

 

 

Och oj så skönt att se store Romelu sätta dit bollen igen, kommer göra mycket gott för hans självförtroende. Han tog inga risker heller, hade målvakten kommit emellan hade de fått kasta ut kroppsdelarna från Stretford End efteråt, underbart att se!

 

 

 

Mourinho irriterad på Englands behandling av den korkade Phil Jones

Mourinho var inte glad på England efter förra landslagsuppehållet, detta efter att det kom fram att Phil Jones tydligen fick fem smärtlindrande injektioner mellan uppvärmningen och avsparken! Sedan ramlade han ju ihop skadad och fick åka hem till Manchester igen. Detta i en förbannad, djävla träningsmatch!

 

 

Men hur jävla korkad är Jones egentligen? Jag menar vilken idiot säger "ja tack" till det i en jävla skitträningsmatch? Någon form av egen vilja och förmåga att tänka själv har han väl? Jag menar jag vet ju att han inte är lagets skarpaste verktyg, men någon gräns finns väl även för honom?

 

 

 

Tottenham och Pochettino

Av någon aneldning har Pochettino och Tottenham blivit medias stora gullegrisar (tillsamamns med pisstyskens gäng såklart) och visst, man kan spela en attraktiv fotboll, men resulterar den inte i pokaler är det inte så mycket värt i slutändan.

 

 

Tottenham är självklart en gammal klassisk engelsk klubb, men att framhålla dem som ett storlag innan de vunnit något av värde känns bara konstigt. Överdriver jag nu? Nej, det skulle jag inte säga. De senaste tio åren har de inkasserat EN pokal, nämligen Ligacupen 2008. Senaste ligavinsten? 1961. FA-Cupen då? 1991. I Europa var det också länge sedan de var någon naturkraft, 1963 vann de Cupvinnarcupen och 1984 tog de hem UEFA-cupen, stora Europacupen/Champions League har de aldrig vunnit.

 

 

Vidare så tjatas det mycket om Mourinho och hans facit på bortaplan mot de övriga fem lagen i det så kallade "topp-6" i England.

 

 

Och visst, jag är den första att erkänna att det inte är bra, inte alls faktiskt. Han kom till oss sommaren 2016 och kan på totalt sju bortamatcher (den här säsongen inräknad) mot dessa fem redovisa fyra förluster, tre oavgjorda och noll vinster. Vidare har han spelat sex hemmamatcher mot topp-6 och där ser raden betydligt bättre ut: tre vinster, två oavgjorda och en förlust (City förra säsongen).

 

 

Mitt i allt detta hyllas även Pochettino lite väl mycket, kan jag tycka. Visst, han har gjort ett väldigt bra arbete med, i sammanhanget, ganska små resurser. Han har varit Spurs manager längre än Mourinho har varit Uniteds, han kom nämligen till norra London redan sommaren 2014. Första säsongen (2014-15) som chef på WHL förde han dem till en femteplats, men det var säsongen efter som många "experter" verkar ha glömt. Då slutade de trea, men vinnarna hette Leicester. Spurs var länge med som huvudutmanare, men när det blev lite för hett, då vek de ner sig och släppte t.o.m förbi ärkerivalen Arsenal i ligan. Det måste, ur de flestas synvinklar, ses som ett stort misslyckande, men tydligen inget som Pochettino eller Tottenham ska belastas särskilt tungt för. De pratar trots allt om sig själva som ett topplag nu, och då kommer det en annan kravbild än när man lullar runt i mitten av tabellen.

 

 

Det följde de upp med en andraplats bakom Chelsea förra säsongen. Så Pochettino har stadigt tagit laget uppåt, men har han och truppen vad som krävs för att vinna ligan? Jag är oerhört tveksam till det.

 

 

Och medan allehanda "experter" gärna breder ut sig om pratar om Mourinhos facit mot de andra topplagen på bortaplan, så är det inte ofta man hör samma kritiska röster riktas mot den kramgoa argentinaren.

 

 

Han har varit Tottenhams manager i tre hela säsonger, plus de 12 matcherna som spelats den här ligasäsongen. På den tiden har han spelat 17 bortamatcher mot de övriga topp 6-klubbarna, såhär ser hans facit ut: 10 förluster, 6 oavgjorda och EN vinst.

 

 

Och förra helgen var det dags igen. Spurs vek på nytt ner sig och blev alltså överkörda av Arsenal på bortaplan, det, mina damer och herrar, är pinsamt!

 

 

 

Fältherren Moyes

   

Japp, det började ungefär som jag hade gissat. General Moyes tog sin nya klubb, West Ham, till Vicarage Road och Watford vann med 2-0.

 

 

Jag har skrivit tidigare om att West Hams fans inte alls är nöjda med ledningens anställning av skotten och nog kan det bli en tuff och lång vinter i östra London om inte "Moysie" får ordning på det hela, och det snabbt (noterar även att Leicester i detta nu leder med 1-0 borta mot West Ham i fredagens match).

 

 

Matt Barlow på Daily Mail rapporterar från Vicrage Road:

 

 

David Moyes, välkommen till West Ham, där ännu en förlust lämnar laget kvar i bottentrion medan upprorsstämningen sprider sig bland supportrarna.

 

 

Fansen på bortasektionen på Vicarage Road vädrade sin ilska mot ledningen, vände sig emot Andy Carroll och sjöng om att möta Millwall nästa säsong då de förlorade efter mål av hemmalagets Will Hughes och Richarlison.

 

 

Om Moyes trodde att någonting skulle bli lätt jämfört med Sunderland förra säsongen måste han kanske tänka om för humöret och stämningen börjar bli förgiftad.

 

 

Det var ingen personlig protest som riktades mot den nya bossen av West Ham-fansen, men man såg heller inget varmt välkomnande då han tog kommandot i sin 500:e match som manager i högstaligan och den första i sin nya klubb.

 

 

Det tidiga målet uppmuntrade bara anti-Moyes stämningen bland West Hams supportrar som svarade med allsång i form av: "Sack the board".

 

 

Carroll ersattes av Diafra Sakho medan West Ham-fansen sjöng: "You're not fit to wear the shirt" och "Andy Carroll, we'll stay 'til the end" i referens till hans kommentarer om "lojalitet" efter förlusten mot Liverpool. Sedan vände de sig på nytt mot delägarna David Sullivan och David Gold för att få de åtta minuterna av övertid att gå lite fortare.

 

 

Christian Kabasele rensade på mållinjen på Manuel Lanzinis avslut och Watford kunde säkra segern utan några fler alarmerande siutationer, medan West Hams fans buade ut sitt lag och deras nya manager när de gick mot tunneln.

 

 

 

Rooney...

Det fanns på allvar nötter som i somras trodde att vi skulle få ångra försäljningen av Rooney. Att han skulle leda Everton förbi United i tabellen och fullständigt dominera i en klubb där han skulle få speltiden som den elake Mourinho inte var beredd att ge honom. Jag har t.o.m., oerhört underhållande, blivit utskälld av andra s.k United-fans för att jag har fräckheten att påstå att scousern inte är i närheten av att vara tillräckligt bra, eller seriös, för att spela i United längre. Det har under den här hösten blivit märkligt tyst på dessa dårar.

 

 

I lördags (18/11) spelade Everton en match borta mot jumbon Crystal Palace. Trots Evertons bedrövliga säsong hittills så får jag ändå för mig att det här var en match där de kände att de skulle kunna vinna och sedan kanske kunna bygga vidare på det och, så sakteliga, börja klättringen uppåt i tabellen.

 

 

Så blev det inte, matchen slutade 2-2 och Rooney spenderade HELA denna viktiga match på bänken. Snacka om frälsare.

 

 

Igår var det dags igen. Rooney spelade hela matchen, men det hjälpte inte, det blev förlust, med 5-1, hemma mot Atalanta i Europa League. Ok, jag vet att de inte kunde gå vidare redan innan matchen och mönstrade flera reserver (räknas Rooney dit nu?), men någon slags stolthet måste det väl ändå finnas i denna "folkets klubb", som de blåa scouserna så stolt kallar den.

 

 

Läste t.o.m några "experter" som i somras förutspådde att Rooney skulle vara så het i Everton att han av bara farten skulle skjuta de till en topplacering i Premier League, vinst i FA- eller Ligacupen och hans besvikelse över petningarna i United skulle leda till att han ledde sitt älskade Everton till seger i Europa League. Det är sant, det fanns folk som är intresserade av fotboll som på allvar trodde på detta.

 

 

Well, efter 5-1 förlusten mot Atalanta, som ligger 12:a i Serie A, återstår det en omgång av gruppspelet i EL och Evertons grupp ser ut såhär:

   

 

 

 

Detta medan europeiska fotbollsjättar som Braga, Östersund, Plzeň och Salzburg redan är klara för slutspelet.

 

 

Samtidigt som det Rooney-inspirerade Everton gör lag som Apollon Limassol, Hapoel Beer-Sheva, Rijeka, Skënderbeu, Vardar, Zlín och Zulte Waregem sällskap UT ur Europas NÄST största klubblagsturnering...

Man Utd 4

Martial 37

Smalling 45+1

Pogba 54

Lukaku 71

 

 

Newcastle 1

Gayle 14

   

Paul Pogba rullar in Uniteds tredje mål i hemmavinsten mot Newcastle.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor på Old Trafford, the Observer, söndag 19 november, 2017:

 

 

Än en gång gör Paul Pogba sina hasande dragningar med ormhöfter framför the Stretford End och Zlatan Ibrahimovic - rak i ryggen, bröstet utåt, knäet fixat - kan ses suga i sig publikens hyllningar. Det är kanske inte tillräckligt när det handlar om uppdraget att komma ifatt och gå om Manchester City i toppen av Premier League - en det måste ändå kännas betryggande för Manchester Uniteds supportrar att se de två i lagets färger igen.

 

 

För Ibrahimovic var det hans första framträdande sedan hans korsband slets av i april och det kom ett enormt jubel när han kom in i den 77:e minuten. Alla mål hade gjorts då men då Zlatan är Zlatan förställer man sig att han är helt säker på att han fortfarande kan ha ett rejält inflytande på den här säsongens titelrace. Han lär tveklöst vara upprörd på att en akrobatisk volley räddades av Newcastle-målvakten, Rob Elliot, vilket gjorde att han inte fick göra ett comeback-mål precis i slutet.

 

 

Det spelade ingen roll. Det här var ändå en tillfredsställande kväll för José Mourinho på många olika sätt. Pogba var excellent, han krönte sin två månader långa frånvaro med att göra lagets tredje mål, och Romelu Lukaku borde också känna sig bättre efter att ha avslutat sin måltorka. Lukaku piskade in sitt mål på ett sätt tillhörande någon som tröttnat på att bli påmind om att han inte nätat för sin klubb sedan den 30 september.

 

 

Det var sjunde gången den här säsongen som Mourinhos lag har gjort fyra mål i en match, Anthony Martial och Chris Smalling var de övriga målskyttarna, men den kanske mest imponerande delen var vad insatsen sade om lagets moral, detta med tanke på att det var Newcastle som inledde målskyttet, genom Dwight Gayle, och de spelade superbt under den första halvtimmen.

 

 

Det var det första ligamålet gjort av en motståndare på Old Trafford den här säsongen och det tog ett tag för Mourinhos spelare att skaka av sig det hela. Newcastle hade absolut rätt att känna sig plågade i och med underläget i halvtid och lär tänka tillbaka på chansen som Jacob Murphy inte kunde utnyttja sex minuter efter Gayles precisa avslut. Newcastle såg under långa stunder imponerande ut men den missade chansen, en möjlighet att ta ledningen med 2-0, var avgörande med tanke på hur matchbilden ändrades innan pausvilan.

 

 

Zlatan Ibrahimovic avfyrar en cykelspark som räddades av Rob Elliot. Fotograf: Oli Scarff/AFP/Getty Images

 

 

Hemmalaget hade även de längre spelarna och det fanns alltid en fara för att Newcastle skulle vara lite för korta i försvaret, särskilt då de hade Jamaal Lascelles på listan över frånvarande spelare. Martial var den första att utnyttja detta när han hoppade högre än DeAndre Yedlin och nickade in Pogbas inlägg till 1-1 och när nästa mål anlände på övertid i den första halvleken kom det igen på nick vid den bortre stolpen, men den här gången slogs den in från andra sidan. Smalling friställdes och var inne i målområdet när Ashley Young hittade honom för att sätta in den avgörande stöten.

 

 

Men t.o.m då fanns det ändå tid för Isaac Hayden att springa igenom innan halvtid och endast David de Geas räddning hindrade honom från att kvittera. Men till sist och syvende så överdrev inte Mourinho i hans bedömning av de efterföljande 45 minuterna. "Den andra halvleken var vår," sade han. Och Pogbas insats? "Topprestation," tillade United-managern helt utan tvekan.

 

 

Men det fungerade inte hela tiden och Newcastle fortsatte att attackera och gjorde det till ännu en svår tillställning för Victor Lindelöf, som vikarierade för den skadade Phil Jones. Lindelöf har haft det tufft sedan hans £30m (351,9m kr) flytt från Benfica och Gayles mål i den 14:e minuten var ännu en svår prövning för den svenske landslagsmannen. Yedlin, Newcastles offensiva högerback, skapade öppningen med en stormande löpning och Lindelöfs halkning lämnade Gayle ensam. Anfallarens avslut var fläckfritt, inprickat till höger om De Gea och in via stolpen.

 

 

Newcastle var fantastiska i inledningen och Mourinho berömde t.o.m Rafael Benítez, en av hans gamla fiender, för bortalagets taktik. Inte många lag är tillräckligt modiga för att komma hit med två anfallare men kanske kände Benítez att hemmaförsvaret, som även saknade Eric Bailly, kanske var mer ömtåligt än vanligt. I så fall hade han helt rätt.

 

 

Lukaku såg även lite tveksam ut tidigt i matchen, vilket man kan förvänta sig av någon som inte har nätat i hans sju senaste matcher. Men det kändes som en illusion senare. Hans mål var en uppvisning i råkraft då han smashade upp sitt skott i nättaket efter en bulldozerliknande löpning, ett väggspel med Juan Mata och ett tveksamt ingrepp av Florian Lejeune, och anfallaren var även prominent involverad när Pogba gjorde 3-1 nio minuter in i den andra halvleken.

 

 

Lukakus inlägg levererades perfekt och det var en fantastisk nick från Marcus Rashford som styrde bollen genom målområdet till Pogba som bara kunde rulla dit den. Pogba dansade för publiken och det sista ordet gick till Ibrahimovic. Hade han någonsin tvivlat, vid 36 års ålder, på att han skulle kunna komma tillbaka? "Aldrig," sade han. "För lejon återhämtar sig inte som människor."

 

Manchester Uniteds Luke Shaw

 

 

 

 

AV: Kevin Palmer, The Irish Independent, söndag 19 november, 2017:

 

Independent.ie förstår att Tottenhams manager Mauricio Pochettino är öppen inför möjligheten till en återförening med Manchester United-försvararen Luke Shaw i januaris transferfönster.

Shaw har blivit väldigt sammanlänkad med en flytt till Spurs under de senaste veckorna, samtidigt som Uniteds vilja att köpa Tottenhams oroliga ytterback Danny Rose kan komma att resultera i en av de största affärerna efter jul.

Shaw ser Pochettino som sin mentor efter att duon byggde upp en stark arbetsrelation under deras tid tillsammans i Southampton och nyligen bidrog han till en hyllning till sin f.d boss i en bok skriven av författaren Guillem Balagué.

Nu verkar det som att Shaw kan få chansen att åter väcka liv i sin karriär tillsammans med Pochettino. Försvararen har endast startat tre Premier League-matcher för United under 2017 och han har till sist kommit fram till att han inte kan vinna kampen om att ta sig tillbaka in i managern Jose Mourinhos planer.

En återförening med Pochettino känns som den bästa lösningen för alla parter, men ett möjligt hinder är att Shaw skulle behöva gå ner rejält i lön för att komma in i Tottenhams lönestruktur om han skulle byta Manchester mot norra London i januari.

Samtidigt fick Uniteds jakt på Tottenhams oroliga ytterback Rose en ny twist i lördags när den engelska stjärnan utelämnades ur Pochettinos Spurs-trupp i norra London derbyt mot Arsenal efter rapporter om ett "upphettat gräl" mellan de två på klubbens träningsanläggning.

Rose beordrades sedan att träna med reservspelare ur Spurs trupp istället för att göra den korta resan till Arsenal, vilket bara spär på pratet om att hans dagar i klubben snart kan vara över.

Tottenhams ledning blev väldigt arg på Roses beslut att vara med i en tidningsintervju i augusti där han ifrågasatte klubbens ambitioner och uppmanade ordföranden Daniel Levy att köpa större stjärnor.

Spurs beordrade sedan Rose att komma med en ursäkt för det hela, men han har haft svårt att slå sig tillbaka in i Pochettinos planer trots att han återhämtat sig från ett skadebakslag.

Nu ser det ut som att en lösning för framtiden för Rose och Shaw kan vara nära förestående då den möjliga stjärntransfern i januarifönstret nu ser ut som en riktig möjlighet.