Den engelska U17-världsmästaren har flera spelare framför sig i Manchester City - kanske borde Uniteds policy om att ha en akademiprodukt i varje matchtrupp spridas

Manchester Citys Phil Foden med sin Guldbollspokal från U17-VM innan matchen mot Arsenal i början av november. Fotograf: Lee Smith/Reuters

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 19 november, 2017:

Det är inte meningen att väcka anstöt, men jag tvivlar på att jag var ensam om att, när José Mourinho tog jobbet för två somrar sedan, fundera på huruvida ett av de mest sanslösa rekorden inom fotbollen - det som berättar för oss att minst en ungdomslagsspelare har varit inkluderad i Manchester Uniteds matchtrupper i varenda match sedan 1937 - skulle komma att offras.

Mourinho verkade även känna det på sig, om man utgår från sättet på vilket han kom beväpnad till sin första presskonferens med ett block som innehöll en lista med namn, färgkodade i rött, blått och grönt, för att nagla fast "lögnen" om att han på något sätt inte gillade att plocka fram spelare från akademierna.

Och det var en hyfsad lista också. Mourinho hade skrivit ner 49 namn i sitt blick och var så övertygad om att framföra sin poäng att han följde upp det med ett e-mejl där antalet hade vuxit till 55. Det var bara synd, kanske, att vid en närmare inspektion verkade han tro att Arjen Robben, Mikel John Obi, Lassana Diara, Marko Arnautovic, Raphaël Varane och Kurt Zouma skulle vara med på den listan - utan någon annan anledning, verkade det som, än att de spelade för honom när de var under 21 år gamla.

Med risk för att vara pedantisk hade Robben spelat fler än 100 matcher för Groningen och PSV Eindhoven, 10 landskamper för Holland och varit bra i EM 2004, innan Mourinho köpte honom till Chelsea. Carlos Alberto var också inkluderad trots att han hade spelat 43 matcher för Fluminese och fyra landskamper för Brasilien innan han kom till Mourinho i Porto. Mario Balotellis namn fanns också på listan, en av många som hade gjort sina debuter på annat håll, och när det kom till de berättigade valen visade det sig att 10 av spelarna som Mourinho pekat på hade spelat mindre än 10 minuter under hans skift. Endast 11 av de första 49 hade spelat 90 minuter eller mer och tre - John Swift, Sam Hutchinson och Anthony Grant - hade klarat av en minut var. Mourinho fick frågan hur folk hade utvecklat den är orättvisa bilden av honom. "En lögn, upprepad många gånger," förklarade han. Robert De Niro hade blivit stolt över skådespeleriet från toppbordet.

Det var ett bra försök - klassiskt José - men kanske måste de av oss som tvivlade på honom erkänna nu att han bevisar att vi hade fel. Mourinho har haft jobbet i nästan 18 månader nu och Uniteds rekord, som sträcker sig hela vägen tillbaka till Tom Manley och Jackie Wassall då de spelade i en 1-0 förlust mot Fulham i oktober 1937, är fortfarande intakt.

Ingen annan kommer i närheten och om man utgå från Mourinhos kommentarer de senaste dagarna kommer den sviten aldrig att brytas medan han är manager. "Jag känner att det är ett sätt att behålla en viss identitet i klubben. Att behålla den identiteten betyder i princip att vi borde plocka in en ny spelare från akademin varje säsong. Jag vill inte bli den som bryter det och jag tycker att nästa United-manager - det spelar ingen roll när han kommer - också ska försöka att inte bryta det."

Managern som gör det kommer förmodligen, för att citera en United-exekutiv, att "jagas ut ur stan" och det är tilltalande att höra Mourinho prata så för oavsett vilken din position är när det gäller hans fotbollsklubb, så är det ett sanslöst rekord att upprätthålla.

Det fick mig även att fundera på huruvida folket som bestämmer på Old Trafford någonsin kommer bli tillräckligt modiga för att skriva in det i klubbens stadgar - "United-regeln", eller något i den stilen - för att säkra det även i framtiden. Det stämmer kanske att det inte är nödvändigt om det finns en oskriven regel om att varje manager bör hålla sig till detta, men samtidigt, varför inte göra det offentligt? Det skulle bli första gången det händer - och det skulle passa bra in i hur United gillar att framhäva sig själva, som en klubb som fostrar fler unga spelare än någon annanstans.

På samma tema, vore det inte bra om Premier League en dag skulle fundera på att introducera en regel där varje klubb gjorde samma sak? Kanske inte varje manager skulle omfamna idén och ingen vill få en situation där en ung avbytare sitter på bänken endast för sakens skull, med absolut noll procents chans att få spela. Men tänk på det positiva det skulle innebära, också, i dessa tider när det största problemet för några stora unga talanger är vad som är känt som "vägen" - den sista delen av resan för att ta det där hoppet från de olika åldersnivåerna och in i förstalagstruppen.

På det andra Old Trafford, Lancashire County Cricket Clubs hem, var jag på en middag förra veckan där Phil Foden från Manchester City tog emot ett pris för att han är den stjärnan som tagit störst kliv under 2017. Foden hade även med sig sin Guldboll, priset han vann som turneringens spelare vid U17-VM, och att se honom på scenen var en påminnelse om hans ålder. Hans slips var inte riktigt rätt knuten, han hade på sig gymnastikskor till kostymen och han hade en fråga som tilldrog sig ett "aah" från hans publik. "Kan jag tacka min mamma och pappa?" frågade han.

Ingen bör förvänta sig att han, vid 17 års ålder, ska spela regelbundet för en klubb med Citys ambitioner. Inte än, i alla fall. Men när några av oss hade chansen att prata med Gareth Southgate efter Brasiliens besök på Wembley kvällen efter framförde Englands manager poängen att Fodens största problem kommer bli att navigera sig förbi alla andra i City. Pep Guardiola har redan David Silva, Leroy Sané, Raheem Sterling, Bernardo Silva, Ilkay Gündogan och Kevin De Bruyne som kan operera precis bakom Sergio Agüero och Gabriel Jesus. Nästa säsong kan Alexis Sánchez ha adderats till den gruppen, Patrick Roberts kan vara tillbaka från sin utlåning till Celtic och samma sak med Aleix García från Girona. Foden må vara otroligt talangfull, men med den sortens konkurrens ska vi inte anta att det kommer ske ett problemfritt genombrott.

Det handlar inte bara om Foden heller. Tänk på alla gånger vi hör talas om talangfulla ungdomar som fostras av de ledande Premier League-kubbarna bara för att sedan hållas tillbaka vid den sista korsningen. Titta bara på antalet briljanta talanger utvecklade av Chelsea som verkar stöta på problem när det gäller att komma in i förstalaget. Kan något göras för att göra den vägen till en smidigare sträcka? Hur stor aptit finns det bland klubbarna att hjälpa nästa generation? Eller är det här något som bekymrar Southgate, och de som bryr sig om det engelska landslaget, mer än klubbarna själva?

Det är definitivt värt att ta upp om klubbarna i toppen av den engelska fotbollen är seriösa med att lyfta fram sina egna. Alla gillar att se en talangfull ung fotbollsspelare komma igenom ungdomslagen men den processen är svår, minst sagt, när dessa klubbar har pengarna att köpa färdiga förstalagsspelare för. Det är inte lätt för managerna heller, när de är under press om att leverera omedelbara resultat, men Mourinho lät verkligen som om han, som åtminstone en representant, var glad att gå den här vägen.

Matchen mot Newcastle United var nummer 3,887 under en svit på 80 år för Manchester United som startade samma år som det första 999-samtalet, samma år som Robert Charlton (Bobby, för hans vänner) föddes och Neville Chamberlain blev premiärminister. De näst bästa är Everton, som har gjort samma sak i 21 år, men resten ligger långt efter och det är inte lätt att veta ibland huruvida de ens bryr sig särskilt mycket om det.

FA går upp i spinn när det gäller sanningen

Efter allt som kom ut under Mark Sampson-affären var det väldigt dystert att the Football Association fortfarande var oförmöget att erbjuda en trovärdig version av sanningen när det gällde den senaste utredningen om regimen i det engelska damlandslaget.

Tyvärr pekar bevisen, medan FA:s ordförande, Greg Clarke, lovar att återuppbygga tilliten, på att hans organisation fortfarande satsar på samma sorts halvsanningar och försök att slingra sig undan om man utgår från uttalandet som annonserade avgången för Lee Kendall, målvaktstränaren.

Kendall hade erkänt att det var sant, precis som Eni Aluko påstod, att han brukade prata med henne, en spelare med rötterna i Nigeria, med en fejkad karibisk accent. FA:s utredning pågick i fyra veckor och kom fram till slutsatsen att han behövde gå en kurs i mångfald. Till skillnad mot Sampson erkände Kendall att han hade gjort det han var anklagad för.

Men det hölls skickligt utanför uttalandet i vilket FA annonserade att de hade kommit fram till att ingen aktion var nödvändig. Faktum är att alla som läste det uttalandet hade haft all rätt i världen att tro att Kendall blivit fullständigt frikänd och att anklagelserna hade kastats ut. "Vi önskar honom lycka till i framtiden," avslutade det - och än en gång, som en trollkarl som vevar med ett trollspö, hade FA presenterat en version av händelseförloppet som var avsiktligt designat att hålla oss ifrån vetskapen om fakta. Det var efteråt som FA var tvungna att erkänna att sanningen var något helt annat.

Vi borde vara vana vid det nu, antar jag, och det kommer knappast som en överraskning när det, över tid, står klart att FA använder mer spinn än Muttiah Muralitharan. Men den senaste manglingen av sanningen är särskilt bedrövlig vid en tid då många av oss kanske hoppades - och vi känner oss nu som idioter - att FA hade lärt sig en sak eller två från Sampson-fallet. Tydligen inte.

"Vi har förlorat allmänhetens tillit," sade Clarke i sitt tal inför FA-rådet. Ja, och det kommer förbli förlorat så länge de relevanta personerna har samma relation till sanningen som Uri Geller brukade ha till sina bestick.

Jack mår helt ok men det gör inte Sunderland

Chris Colemans anledningar till att välja Sunderland är kanske inte automatiskt helt tydliga då klubben har blivit känd som en sophög för managers och laget som åkte ur Premier League förra säsongen, efter att ha slutat sist, har befunnit sig i fritt fall sedan dess.

Men underskatta inte storleken på Sunderland, klubben hade det sjunde högsta åskådarantalet i högsta divisionen förra säsongen och är fortfarande delad sexa på listan över mest framgångsrika lag, på samma plats som Chelsea, när det gäller antalet vunna ligatitlar.

Problemet är att den senaste vanns 1936, medan avsaknaden av eftertanke i den moderna klubben förmodligen bäst summeras av det faktum att Jack Rodwell tjänar £60,000 (716,180 kr) i veckan i botten av the Championship för när han skrev på sitt kontrakt trodde ingen att man behövde skriva in en nedflyttningsklausul.

Rodwell - som har startat en ligamatch och nyligen spelade mittback i the Checkatrade Trophy - kan komma att bli den bäst betalde spelaren i League One och så länge Sunderlands ägare, Ellis Short, och klubbens andra exekutiva är kapabla till den sortens kortsiktiga tänkande kommer det bli svårt för Coleman att blomstra i en klubb där så många andra har misslyckats.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...