Känslan av ändamål i klubben går långt bortom Pep Guardiolas trupp då ungdomslagen och damlaget visar omfattningen av ägarnas planer

Phil Foden, turneringens spelare när Englands U17-landslag vann deras VM-turnering, med målskytten Raheem Sterling efter 1-0 vinsten i Champions League mot Feyenoord. Fotograf: Tom Flathers/Man City via Getty

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 26 november, 2017:

"Nästa Stopp Är Mars", var rubriken på baksidan av the Daily Express den 13 maj 1968. Manchester City hade vunnit mästerskapet och även om det var ytterligare 40 år eller något liknande kvar tills uttrycket "högljudda grannar" applicerades (copyright: Sir Alex Ferguson), så kan man lugnt säga att de inte hade några intentioner att fira lite skymundan.

Deras manager, Joe Mercer, satte tonen under veckan som ledde fram till matchen i Newcastle där de säkrade titeln. Han annonserade för tidningsskribenterna att han redan hade tränat på promenaden till Stretford för att ta emot pokalen från Manchester United, de regerande mästarna. "Jag kommer personligen att känna stor glädje när jag promenerar ner till Old Trafford på söndag morgon för att hämta pokalen."

Såvida inte hans assistent, Malcolm Allison, kom dit först förstås. Allisons förutspåelse var att City skulle "skrämma Europa till döds" följande säsong. "Det finns ingen gräns för vad det här laget kan uppnå. Vi kommer att vinna Europacupen. Europeisk fotboll är full av fegisar och vi kommer terrorisera dem med vår kraft och offensiva fotboll. Jag tror vi kommer bli det första laget att spela på Mars."

Inte riktigt. City lottades mot Fenerbache i den första rundan. Mercers lag spelade 0-0 i Manchester, förlorade returen med 2-1 och kom aldrig längre än till Istanbul. Vilket, kan jag föreställa mig, var en källa till rejä underhållning på Old Trafford med tanke på att Allison brukade gå framför the Stretford End innan derbyna, hålla upp fem fingrar för att förutspå slutresultatet och gestikulera som om han knäppte bort United som smuts.

Allison erkände en gång att han "avskydde den dryga, nedlåtande tonen hos några av deras spelare, de som hängde runt klubben och många av deras supportrar" och han var heller ingen särskilt älskvärd gäst några dagar efter att han anlänt till Manchester 1965, då han bjöds in till Uniteds ligamästerskapsmiddag och Matt Busby, mitt i sitt tal, såg honom i publiken. Busby bad alla att välkomna honom som en förträfflig tränare som skulle stå för en stark konkurrens. "Det kan du slå vad om, Matt, baby," svarade den 18 år yngre Allison. Snacka om att det var en annan tid då.

Historien mellan dessa två klubbar är alltid fascinerande och det är synd ibland, i dessa städade dagar med mediaträning och PR-känsligheter, att ingen av de huvudsakliga kämparna i dagens kamp om överlägsenhet - inte ens, vilket är mest överraskande, José Mourinho - vill bli anklagade för att störa freden.

Men det är nu en avsiktlig policy hos City: uppnå något först, prata efteråt. Det moderna City har insett att en klubb i toppen inte behöver skrika så högt för att bli sedda och tystlåtet kör de bara på med sin grej, fria från kontroverser eller konfrontationer. Det finns inget behov nu av stöddighet som Carlos Tevez "Welcome to Manchester"-skylten eller alla de gånger som nyförvärven drillades likt en papegoja att säga att City var klubben med flest lokala supportrar.

I verkligheten har det alltid varit korkat att tro att Uniteds fans inte existerar i enorma antal i Manchester och, djupt inombords, så skulle de flesta förnuftiga City-fansen erkänna det. Ian Niven, som spenderade 30 år i klubbens styrelse, brukade säga att av 200 personer på hans kontor kunde han bara hitta ett halvt dussin City-supportrar. Det är ingen exakt vetenskap, kanske, men Mark Hodkinsons bok från 1999, Blue Moon, erbjuder en annan mätare. Hodkinson minns hur det gamla barnsjukhuset Booth Hall i Blackley hade en plansch på George Best i ena änden och, i den andra, en på Colin Bell. Välj din ände, välj ditt lag. "Där det en gång var blått, rött, blått, rött, är det nu rött, rött, blått, rött," skriver författaren. "The kids are United."

Det är en annan stad nu, fotbollsmässigt, och ett av arven från Abu Dhabi-eran är att det är många fler barn i blåa tröjor som sparkar runt fotbollar i de lokala parkerna än det var för 20, 10 eller t.o.m fem år sedan. Antalen har jämnats ut och det kommer fortsätta göra det så länge City ger intrycket att något speciellt ligger och brygger bakom glasdörrarna på deras träningsanläggning, som är lika stor som en by.

Inget fotbollslag har krönts som mästare under den sista veckan i november, men om inte något ändras snart måste det finnas en möjlighet att den här säsongens titel kan bli det mest uppiggande enhästsracet som någonsin skådats.

Pep Guardiolas mannar har redan nätat 40 gånger på deras inledande 12 matcher och i den formen är de på banan för att avsluta säsongen med fler än 130 gjorda mål, vilket skulle smula sönder alla tidigare rekord. Deras målskillnad, plus 33, är högre än kolumnen för antalet gjorda mål för något annat lag, trots att de spelat en match mindre än ala utom fem klubbar, och deras obesegrade svit sträcker sig faktiskt 25 matcher tillbaka, fixat under sju månader, i alla turneringar. De åker till Huddersfield på söndag med ett fläckfritt facit i sina bortamatcher sedan starten på säsongen. Målskillnaden på bortaplan: 26-6.

Sifferstatistikerna på Premier Leagues HK kan även visa upp siffror på att City gick in i de senaste matcherna med ett högre antal passningar, 8,708, än den kombinerade totalsiffran för Newcastle, Leicester, Burnley, Stoke och West Bromwich. Det är inte alla som gillar bollinnehavsstatistik men Guardiolas filosofi är i allmänhet bra: håll i bollen, trötta ut motståndarna. Av de 10 spelarna med bäst passningsstatistik i Premier League kommer fem från laget som leder ligan.

Det gör inte City immunt mot pressen av att leda från fronten och det skulle vara korkat att anta att motståndare inte kan hitta svagheter, särskilt nu när John Stones är borta och Vincent Kompany alltid är bräcklig och Nicolás Otamendi fortfarande lär sig att de bästa mittbackarna inte kastar sig ner på marken om de kan undvika det.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Citys planer sträcker sig långt bortom perioden då Stones kommer vara borta. Citys u18-lag, u15-lag, u14-lag och u10-lag samt de under nio år vann samtliga pokaler förra säsongen. U18-laget slog United med 4-1 i lördags och u16-laget vann med 5-3 i deras derby. Damlaget tog hem alla inhemska pokaler förra säsongen och flyger nu igen. Det är ett imperium kubben vill skapa, även efter det att Guardiola lämnat dem, och om det är en sak folket i Abu Dhabi inte vill ha så är det kortsiktighet.

Det är sant att publiksiffrorna på the Etihad i Champions League-matcherna ibland har varit en besvikelse och Citys fans har tröttsamt under klubbens förvandling fått vänja sig vid skämt om tomma blåa stolar. Men grundsaken är den att Premier League-matcherna alltid brukar vara utsålda och bygglov har godkänts till nästa fas av arenautvecklingen, att ta kapaciteten till 60,000.

Det kommer ändå att lämna de en bra bit bakom Old Traffords kapacitet på 75,600 men fundera samtidigt på de två klubbarnas olika attityder. United har funderat under åtminstone 10 år på huruvida de ska bygga ut vad som numera är känt som the Sir Bobby Charlton-läktaren och komplikationerna med att bygga ut den över de intilliggande järnvägsspåren. Hypotetiskt kanske, men om Citys ägare hade befunnit sig i den positionen hade de hittat ett sätt och gjort det för länge sedan.

Kan någon stoppa dem? Den frågan bör inte bara gälla den nuvarande säsongen och det står väldigt klart att United, och alla de andra, kommer ha ett väldigt tufft jobb under de kommande fem till 10 åren, möjligtvis ännu längre. Guardiola och andra managers kommer kanske finna det svårt att åka till Mars men det är möjligt att de kommer nå tidigare outforskade höjder av storhet.

Wenger är fortfarande arg och har dessutom blinda fläckar

Arsenals besök hos Burnley på söndag är kanske ett lägligt ögonblick för Arsène Wenger att minnas att det inte bara är hans spelare, vilket han frekvent verkar misstänka, som får lida av orättvisa domarinsatser då och då.

Det är verkligen svårt att komma på ett mer katastrofalt domslut i Premier League förra säsongen än Laurent Koscielnys vinstmål på övertid i motsvarande match på Turf Moor. Det var offside på Alex Oxlade-Chamberlains bollträff och den var på väg utanför målramen tills den styrdes in via Koscielnys arm - men självklart påstod Wenger att han inte hade sett det, för att addera till den redan rejäla filen med andra kontroverser som han mystiskt har missat under de senaste två årtiondena.

Man kan ju föreställa sig att Wenger skulle ha haft en perfekt synvinkel om samma sak hade inträffat i den andra änden och hans lag hade förlorat, istället för att ha vunnit, med 1-0. Vi kan nog även anta att han skulle ha reagerat mycket starkare än Burnley-managern Sean Dyche, som begränsade sig själv till att säga att domaren, Craig Pawson skulle få en "tuff kväll".

Det finns ett argument för att Wenger aldrig skulle ha blivit så framgångsrik om han inte varit en sådan sur förlorare. Men det är fortfarande ett oattraktivt drag när han vägrar att erkänna de misstag som går till Arsenals favör, medan han staplar upp alla möjliga överdrivna, ibland overkliga, klagomål åt andra hållet. Hans nyligen uttalade dom gällande Raheem Sterling, som han smädade som en filmare efter en helt rättfärdigad straff, var bara ännu ett exempel på detta.

I tillägg till handsen och offsiden fanns det frågor om huruvida Koscielnys vinstmål i den 93.e minuten borde gillas då fjärdedomaren visat upp endast två minuters övertid och under den dök det inte upp några ytterligare fördröjningar. Fler personer borde påminna Wenger om dessa ögonblick nästa gång han klagar på att hans lag blir orättvist behandlat.

Hammers inträngda av shoppare

Ända sedan West Ham flyttade till den f.d Olympiastadion har det varit välkänt att de skulle söka specialdispens om att få spela på bortaplan på Boxing Day (annandagen) p.g.a de enorma människoskarorna som kommer besöka shoppingcentret Westfield, som ligger alldeles bredvid arenan, då.

Helt ok, antar jag, även om det bara är ännu en påminnelse om varför så många av klubbens supportrar föredrog livet på det gamla stället, där köerna till Nathan's Pies and Eels (Nathans paj och ål) eller en tallrik med bubble and squeak (en traditionell engelsk varmrätt där rester från gårdagens middag kommer väl till pass! Stekt kål och lök blandas tillsammans med persilja, gräslök och mosad potatis för att sedan stekas tills kakan fått fin färg) på Ken's Cafe kunde sträcka sig långt ut på gatan, men de var aldrig tillräckliga för att stänga ner fotbollen.

Så därför känns det konstigt att West Ham kan spela sin match mot Leicester mitt i det potentiella kaoset från Black Friday, där några av de mer hängivna rea-jägarna inför julen ger intrycket av att de skulle klara sig fint mot the Inter-City Firm, eller vilken annan huliganmobb som helst i London, om det innebar att de fick tag i en billig mikrovågsugn. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...