Exklusivt: Barca-chefer vill fräscha upp deras anfall då Luis Suarez fyller 30 nästa vecka

   

Costa har pratat om sin vilja att återvända till Atletico. (Getty)

 

 

 

 

AV: Miguel Delaney, The Independents hemsida, måndag 16 januari, 2017:

 

 

Barcelona och Atletico Madrid är intresserade av att köpa Diego Costa, detta då de försöker utnyttja osäkerheten gällande den spanska landslagsmannens framtid i Chelsea.

 

 

Medan Barca övervakar situationen och har låtit det bli känt i 28-åringens läger, kommer Atletico nästan garanterat att återuppta deras sommarintresse för deras f.d spelare, för att ersätta Antoine Griezmann, som av många förväntas flytta till Manchester United i sommar.

 

 

Bud på spelaren i det här fönstret ska inte uteslutas, men det sägs att Chelsea inte har några intentioner att sälja nu i januari, trots en kontroversiell helg som slutade med att han missade ligaledarnas 3-0 vinst borta mot Leicester City p.g.a en ryggskada. Det följde även en hel del spekulationer gällande hans framtid, då spelaren har ett erbjudande om att flytta till the Chinese Super League.

 

 

Costa kom till Stamford Bridge från Atletico i juni 2014, och han har varit öppen med hur nära det var att han återvände till Vicente Calderon förra sommaren. Den Brasilien-födde anfallaren har även frekvent berättat för kompisar och arbetskollegor hur mycket han saknar Spanien och livsstilen där.

 

 

Det erkände han också i engelsk press på nyårsdagen.

 

 

"Jag hade möjligheten att gå till Atletico, p.g.a några saker, familjen, livet jag har där men inte p.g.a Chelsea, för här finns det mycket kärlek med supportrarna, med folket, så jag är väldigt lycklig här," sade han då.

 

 

Källor i Madrid och Manchester säger att Atletico nästan har resignerat och insett att de kommer förlora Griezmann till United i sommar för en förväntad avgift på runt £100m (1,14 miljarder kr), vilket gör ett bud på Costa som svar oundvikligt. Dem nära klubben säger att de förväntar sig en prislapp på runt £40m (457,1m kr). Men det kan komma att ändras, om Barcelona gör sitt intresse konkret.

 

 

Under vad som har varit en svårare säsong för de regerande spanska mästarna har deras berömda anfall med Leo Messi, Neymar och Luis Suarez inte kommit i närheten av den inverkan de hade under trippelsäsongen 2014-15. Då Suarez fyller 30 nästa vecka är Barca-hierarkin mer öppen för att ändra deras anfall, och Costa står högt på deras lista över måltavlor.

 

 

Luis Suarez fyller 30 nästa vecka. (Getty)

 

Men Chelsea vill åtminstone behålla deras bästa målskytt tills i sommar. Efter att ha missat lördagens bortamatch mot Leicester kom Costa in och fick behandling av klubbens fysioterapeut i måndags morse.

Managern som anlände i juli till svindlande smicker erkände att titeln är körd efter söndagens 4-0 förlust borta mot Everton och med DET försvaret kommer t.o.m en topp-4 placering att bli tufft

   

 Humöret hos City var spänstigt när Guardiola presenterades (t.v.) - men så är det inte nu längre. (Foto: Getty Images Europe)

 

 

 

 

AV: David McDonnell, Daily Mirror, tisdag 17 januari, 2017:

 

 

När Pep Guardiola anlände i Manchester City förra sommaren behandlades han med en vördnand som gränsade till hjältedyrkan.

 

 

"Alla är uppslukade av Pep," sade en klubbinsider och det var många på the Etihad stadium som fjäskade för den dekorerade f.d Barcelona och Bayern München-bossen.

 

 

Sju månader senare har den respekten ersatts av skepsis, detta då Guardiolas lag och hans grandiosa planer befinner sig i oreda efter söndagens förödmjukande 4-0 förlust borta mot Everton.

 

 

En fjärde förlust på åtta Premier League matcher har nu lämnat City TIO poäng bakom ledarna Chelsea, och det fick nya bossen Guardiola att erkänna att titeln är utom räckhåll för dem, med 17 matcher kvar och 51 poäng att spela om.

 

 

Det här var inte vad klubbens ledning förutspådde när de rekryterade en av de mest eftertraktade tränarna på planeten. De var övertygade om att hans ankomst skulle cementera deras status som det dominanta laget hemma och utomlands.

 

 

Plötsligt känns euforin från den där 3-1 vinsten mot Barcelona i november som ett spratt spelat av hjärnan då City nu har fastnat i en bekant omgång med förtvivlan och självanklagelser.

 

 

F.d Manchester United och England stjärnan Gary Neville, numera en expertkommentator för Sky Sports, var brutal i sitt omdöme efter den blytunga Goodison Park-förlusten.

 

 

"Det var ett otroligt resultat," sade han. "Det var en konstig match för Man City - de såg ut att vara utspridda överallt.

 

 

"Vid början av säsongen trodde jag att båda Manchester-klubbarna skulle pusha för titeln vid den här tidpunkten. För tillfället är de utanför den jakten - men United ser gladare ut än City just nu."

 

 

Kommentatorn och f.d City-försvararen Danny Mills påstod att Guardiola befinner sig mitt i en "kris".

 

 

Förtvivlan för Pep Guardiola på Goodison Park... (Foto: Getty)

 

 

... då hans lag förlorade med fyra mål - deras fjärde förlust på åtta ligamatcher. (Foto: Getty)

 

 

Han sade: "Titta bara på Pep Guardiolas kroppsspråk efter matchen. Han är helt klart väldigt frustrerad. Han får inte spelarna att spela på det sättet som han vill.

 

 

"Han befinner sig i en riktig krispunkt för tillfället. Han vill inte ändra sin filosofi eller hans principer gällande sättet han spelar på, men han inser att spelarna han har inte kan göra det.

 

 

"Det är en riktig vägkorsning för Pep."

 

 

Medan City kan skryta med några av de bästa offensiva talangerna i världsfotbollen med Sergio Aguero, David Silva och Kevin De Bruyne så undermineras den eldkraften av ett komiskt försvar.

 

 

I 21 Premier League-matcher under Guardiola har de Blåa bara hållit nollan fyra gånger, managern har gång efter annan bytt ut spelare och ändrat system men ändå inte lyckats hindra målen från att ramla in.

 

 

City kan vara superba offensivt med spelare som Aguero, men det där försvaret! (Foto: Action Images via Reuters)

 

 

Och det är innan man kommer till katastrofmålvakten Claudio Bravo - som det sägs ska vara en uppgradering av den utflyttade f.d nummer 1-spelaren mellan stolparna Joe Hart, men han är en målvakt som är n olycka som bara väntar på att hända varje gång han spelar.

 

 

Av de senaste 22 skotten han har mött i Premier League, har Bravo släppt in 14 mål - den sämsta statistiken för alla målvakter i ligan.

 

 

Faktum är att det är svårt att komma på någon räddning värd att notera av Bravo under hans sex månader i Manchester.

 

 

Sommarköpet Bravo har övertygat i princip ingen om att han är en uppgradering jämfört med Hart. (Foto: PA)

 

 

City skulle må bättre av att ställa in andramålvakten Willy Caballero i målet, men Guardiolas eldiga stolthet kommer inte tillåta honom att göra det, för det skulle vara ett erkännande att köpet av Bravo för att ersätta Hart var ett misstag.

 

 

Guardiola må befinna sig i skottlinjen, men skuldfingret måste även pekas mot sporting directorn Txiki Begiristain, som har lett köpen av ett antal dåliga defensiva nyförvärv.

 

 

City har spenderat £125m (1,42 miljarder kr) på försvarare under de senaste två och ett halvt åren i ett försök att ge dem lite pålitlighet i backlinjen, men nästan samtliga har blivit renodlade floppar.

 

 

Martin Demichelis, Eliaquim Mangala, Bacay Sagna, Nicolas Otamendi och John Stones rekryterades allihop på Begiristains skift, men ingen av dem har rättfärdigat utläggen som tog dem till klubben.

 

 

Otamendi kostade £28,5m (325,6m kr) av de £125m (1,42 miljarder kr) som City har spenderat på försvarare under de senaste åren. (Foto: Getty)

 

 

Stones har utan tvekan potential, men han har haft svårt att återskapa formen som gav honom en £49m (559,9m kr) flytt från Everton förra sommaren och han har lider av att spela med sådana mediokra medspelare.

 

 

City borde ha rekryterat två nya ytterbackar redan sommaren 2015, men de har fortsatt spela med den föga övertygande trion Gael Clichy, Aleksandar Kolarov och Sagna - och det betalar de priset för nu.

 

 

Guardiola skulle kunna peka på förmildrande omständigheter i söndags, detta då han saknade den avstängde Fernandinho och den skadade Ilkay Gundogan, båda nyckelspelare.

 

 

Men det är sanslöst att världens rikaste klubb tvingades ställa upp med en mittfältsduo bestående av den 33-åriga Yaya Toure och Pablo Zabaleta, 32, vars åldrande ben exponerades av Evertons sjudande ungdomlighet.

 

 

Men på något sätt verkar Begiristain vara immun mot kritisk granskning och kritik i maktens korridorer hos City, med tanke på att han är en del av den katalanska kartellen som tagit makten i klubben.

 

 

City har gett Guardiola allt han vill ha i jakten på framgångar och personal som hade format varaktiga band med spelarna under ett antal år kastades bort när Pep och hans team anlände.

 

 

Men den tilltron till Guardiola, hans personal och filosofi testas till den yttersta gränsen just nu.

 

 

Efter en 5-0 vinst i FA Cupen borta mot ett uselt West Ham i matchen innan plockades City ner på jorden med en smäll borta mot Everton.

 

 

Sporting Directorn Begiristain måste ta på sig en del av skulden för Citys defensiva problem. (Foto: Getty)

 

 

Guardiola vann Champions League två gånger med Barcelona och plockades in för att ta City till den upphöjda nivån efter det att de nådde semifinalerna under Manuel Pellegrini förra säsongen.

 

 

Men om de inte tar sig samman snabbt kan City, med bara två poäng mer än vid samma tidpunkt förra säsongen, komma att få genomlida det otänkbara och missa kvalificeringen till nästa säsongs Champions League.

 

 

Mills sade: "Deras försvar är utspritt över hela banan. Det är aldrig en rak fyrbackslinje eller rak trebackslinje. Han måste fixa det.

 

 

"Det här kan bli den första gången som Pep inte når Champions League - och han plockades in för att vinna det.

 

 

"Att inte kvalificera sig skulle vara en total katastrof för Manchester City." 

För mig gör de bästa bossarna dåliga spelare bättre, genomsnittliga spelare bra och bra spelare exceptionella - han har inte gjort något av det under sex månader på the Etihad

   

Collymore anser att de här två är mycket bättre managers än Guardiola den här säsongen. (Foto: Man Utd via Getty)

 (Pip Mirror Stan Collymore)

 

 

 

AV: Stan Collymore, Daily Mirror, tisdag 17 januari, 2017:

 

 

Den här kolumnen är ingen ringaktning mot Pep Guardiola. Inte egentligen.

 

 

Det är en ringaktning mot den moderna supportern - den moderna hipstern, experten och journalisten.

 

 

En ringaktning mot alla som ser Henrich Mchitarjans skorpionspark på Annandagen och deklarerar det det bästa målet någonsin, för att sedan säga samma sak om Olivier Girouds knappt en vecka senare.

 

 

Eller att Andy Carrolls flygande volley i lördags faktiskt var bättre än båda de andra.

 

 

Det handlar om alla de personer som säger till mig, vecka in och vecka ut, att Guardiola är den bästa tränaren på planeten när, helt ärligt, jag fortfarande inte har sett någonting sedan han anlände till England som backar upp det.

 

 

Långlivade fotbollssupportrar - folk som har varit fans hela deras liv och tagit tiden från det att de var sex, sju eller åtta för att gå till matcherna, samla på fotbollsbilder, lära sig om spelets historia, förstå det och förstå de stora namnen bland managers och spelare - börjar bli illamående av all hype.

 

 

Vi lever i en tidsålder där något beskrivs som det bästa omedelbart, och sedan är det bortglömt två veckor senare när det har bevisats att, ok, kanske var det inte riktigt det bästa.

 

 

Det är omedelbarheten i allt som skaver, och kanske är det den omedelbarheten som krönte Guardiola till 'Den Störste' för hans prestationer i ligor där det finns två konkurrenskraftiga lag - kanske tre, som mest.

 

 

Guardiola är en väldigt bra manager, som i Barcelona var en väldigt bra manager med en av de bästa spelartrupperna som skådats.

 

 

Men jag började se sprickorna när han flyttade till Bayern München - med ett lag som vunnit Trippeln säsongen innan han anlände. I Champions League var han inte bara underpresterande, han var väldigt dålig och avslöjades också.

 

 

Jag säger alltid att en stor manager kommer ta dåliga spelare och göra dem bättre, genomsnittliga spelare och göra dem bra, bra spelare och göra dem exceptionella.

 

 

Och det finns två väldigt bra exempel på det i Premier League den här säsongen.

 

 

I Manchester United har Jose Mourinho tagit två genomsnittliga försvarare - Phil Jones och Marcos Rojo - och gjort dem väldigt bra som ett mittbackspar. Antonio Conte har förvandlat Victor Moses och Marcos Alonso, två spelare som förmodligen inte hade kommit in i många personers trupp i Chelsea, än mindre in i laget, för att sedan bli viktiga delar i ligaledarnas startelva.

 

 

Guardiola har inte gjort något av det i Manchester City.

 

 

Vem har egentligen blivit bättre?

 

 

Claudio Bravo är inte på samma planet som Joe Hart; Gael Clichy och Bacary Sagna - två titelvinnare och båda med massor av landskamper - har inte varit bättre än Moses och Alonso som ytterbackar/wingbackar.

 

 

Sergio Aguero, Kevin De Bruyne, David Silva och Raheem Sterling kan ge världsklassprestationer på en given dag, men totalt sett har de varit genomsnittliga. Och John Stones är typexemplet på den icke försvarande försvararen - Roberto Martinez blev hårt kritiserad för att han skämde bort honom när de var i Everton tillsammans, men Guardiola har gjort samma sak.

 

 

Om den insatsen på Goodison i söndags hade kommit under en av hans företrädare, Roberto Mancini eller Manuel Pellegrini, hade många ansett att det var ett brott som förtjänade sparken.

 

 

Det finns inte en strimma bevis som pekar på att Guardiola förtjänar att nämnas i samma andetag som Conte i vår liga.

 

 

Men vissa personer verkar ha det här begäret att placera honom och andra på piedestaler de inte förtjänar att vara på.

West Ham: Simone Zazas straffmiss för Italien i EM 2016.

 

 

 

BBC Fotboll, söndag 15 januari, 2017:

 

 

Juventus-anfallaren Simone Zaza har gått till Valencia på lån säsongen ut efter att hans tid i West Ham avslutades i förtid.

 

 

25-åringen skrev i somras på för the Hammers för £4,3m (49,9m kr) för hela den här säsongen, men han spelade bara 11 matcher och gjorde inget mål.

 

 

Enligt rapporter så om Zaza hade spelat 14 matcher i hade Premier League-klubben varit tvungen att köpa honom rakt av för £20m (232,1m kr).

 

 

Den italienska landslagsanfallaren köptes av Juve från Sassulo för £12,75m (147,9m kr) 2015.

 

 

Han gjorde åtta mål på 24 matcher för de italienska Serie A-mästarna innan han gick till West Ham i augusti förra året.

 

 

Valencia har det tufft i La Liga och ligger för närvarande på 17:e plats.

Scouse-svinen (h)

Jaha ja, dags att möta dem nu då. Låt oss inte lura oss själva och måla upp det här till något det inte är. Men alldeles oavsett tabellägen och alla andra parametrar så är det här såklart något extra för alla som hejar på Man United. Chelsea visade igår att de funkar även utan Diego Costa, och att förlusten mot Spurs inte innebar att de nu kommer ramla ihop som ett korthus.

 

Jag har många gånger tjatat om att jag tycker att Mourinho har gjort det väldigt bra, på väldigt kort tid, med oss. "Experterna" pekar på vår sjätte plats i tabellen och grymtar om att det inte hänt så mycket under portugisen. Det visar ganska tydligt vilka ändtarmar många av dem är. Sen är jag inte riktigt överens med alla som säger att Liverpool är så fantastiskt bra, det är de inte. Klopp har haft längre tid på sig än Mourinho och fått ihop laget ganska bra, å andra sidan har han väl i princip 11 man att spela, så han har ju inte alltför mycket att fundera på, blir någon skadad eller är borta av andra anledningar så märks det vilken bristande bredd i truppen de har. Men visst, de var tydligen usla mot Southampton i cupen tidigare i veckan och enligt rapporterna jag har sett skulle de ha förlorat med större siffror, men mot oss brukar de ofta höja sig. Frågan nu är väl om det räcker, för spelar vi som vi har visat att vi kan, under ganska lång nu dessutom, ja då tror jag att vi tar dem.

 

Jag brukar inte luta mig alltför mycket mot statistik, och i sådana här matcher betyder den ofta mindre än i vanliga fall, men man kan konstatera att sett över alla ligamöten mellan United och Liverpool på Old Trafford från säsongen 2001/02 (senaste 15, med andra ord) så har United 11 vinster, mot deras 4 och målskillnaden är 28-16 i Uniteds favör.

 

Lämnar över resten av försnacket till den briljanta Richard Kurt och the Irish Examiner-kolumnen "Terrace Talk" (skrivet INNAN semifinalvinsten mot Hull):

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/01/14/11406752-terrace-talk-man-united-om-wayne-rooney-sanker-liverpool-skulle-det-toppa-allt/

 

 

 

Vissa lär sig aldrig (särskilt inte dessa scousers)

Jag vet inte om ni känner till den här dåliga ursäkten till journalist:

   

 

Han heter Sachin Nakrani och jobbar väldigt överraskande kvar på the Guardian. Han är ett Liverpool-fan och drar sig inte för att ljuga, fantisera ihop alla möjliga hot mot sig själv och sedan visa sig ganska tam när han konfronteras med sin skit. Han tillhör inte det tunga gardet på tidningen, så jag förstår om ni inte hört namnet. Men han har en historia med oss United-fans och framförallt med Red Issue. Och som ni alla vet vi det här laget, i ett "gräl" mellan RI och någon annan finns det bara en vinnare. Jag ska gå igenom hans senaste idioti med er, men först ska jag bara visa hur han hanterar "krissituationer".

 

Efter att det varit tyst från den lilla råttpungen ett tag så har han känt på senare att det var dags att kryp upp från under stenen där han tillbringar större delen av sitt miserabla liv. Han har många gånger konfronterats gällande sitt hat mot Red Issue, men då har han bara bladdrat på om att det är en lång historia o.s.v Men jag kan väl säga att jag kan förstå varför han inte vill förklara det här bråket, det skulle nämligen visa exakt vilken idiot det är vi pratar om.

 

Hursomhelst så känner han sig nu så pressad att han har kollat alla som följer honom på Twitter, och visar det sig att någon av dessa personer även följer Red Issue, då blockar han den personen pronto. Tror ni mig inte?

 

 

Här ska ni få en detaljerad bakgrund om det här praktarslet:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/01/14/11406748-det-sallsamma-fallet-charlie-clit-licker/

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/01/14/11406746-guardian-journalist-kommer-angra-att-han-startade-ett-brak-med-united-fans/

 

Men anledningen till att Nakkers nu blivit aktuell igen är att han i tisdags (10:e januari) skrev en totalt värdelös artikel om fanzinekulturen på Liverpool-sidan This Is Anfield. I den sörjan av ord spottade han ur sig följande lilla mästerverk:

 

 

"Nu är det också värt att påpeka att inte alla fanzines är dygdiga. För ganska precis två år sedan var det, till exempel, möjligt att köpa Red Issue utanför Old Trafford, en avskyvärd blaska sammanställd av avskyvärda kukhuvuden, och det har ingenting med klubben de hejar på att göra. Jag kan inte ha varit den enda som kände fullkomlig glädje när det rapporterades att deras sista nummer kom ut i januari 2015, ett ögonblick som gjordes ännu mer härligt av det faktum att United förlorade den dagen, hemma mot Southampton."

 

Och det dröjde ju inte länge förrän den här texten nådde Red Issues internetforum, så nu har gubbarna där plockat fram lille Sachins fil igen och jag är övertygad om att han, darrig och helt genomsvettig, ligger hemma i pojkrummet och blockerar för allt vad musen håller för på Twitter. Helt briljant!

 

 

 

Bryan Robson

Det var mannen som fick mig att bli Röd från första början. Hans två mål mot just scouserna på Anfield 1988 fick mig att svära evig trohet. Och oj vad bra han var! Han kunde allt, och att han dessutom gjorde det med ett skaderegister som slår det mesta, ja det gör honom bara ännu mer imponerande. I onsdags (11:e januari) fyllde denna ikon 60 år. Han kom till United 1981 för ungefär £1,5m (ca 21m kr). Man undrar ju vad han skulle vara värd om han spelade idag, skulle det räcka med £200m? Han stannade i United ända till 1994 och var kapten 1982-1994. Under sina 13 år på OT spelade han 461 matcher och gjorde 99 mål. Pssar på att säga grattis i efterskott till en United-legendar som verkligen förtjänar epitetet och skickar med en kort hyllningsvideo:

 

 

 

Infantinos McDonald's-VM

Lämnar över ordet till the Guardians briljanta Marina Hyde gällande Fifa:s senaste dårskap, måste bara ta med det här briljanta citatet ur hennes text:

 

 

"Redan finns det en distinkt känsla av att VM håller på att bli en McDonald's-reklam med en alltmer oviktig fotbollsturnering bifogad."

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/01/14/11406744-infantinos-vm-en-graslig-prequel-som-kommer-belona-sig-sjalv-med-varje-oscar/

 

 

Paul Gascoigne "dör inför världens ögon"

Tidigare i veckan dog Graham Taylor, han var tidigare manager för Englands landslag och ledde även, bl. a, Aston Villa och Watford. Han är en av spelets goda gubbar. Han vägrade t. ex att få tak på avbytarbänken till fansen hade fått ett över läktaren och han hade aldrig några problem med att ta en pint på någon vanlig pub och snacka, som vem som helst, med fansen. Nu finns det även en rädsla för att en av hans spelare i det engelska landslaget, Paul Gascoigne, kommer gå samma öde till mötes ganska snart.

   

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/01/14/11406742-vincent-hogan-gascoigne-dor-framfor-varldens-ogon-och-ingen-verkar-kunna-radda-honom/

 

 

 

Kebab, den tyska extremhögern... och brädspel

Det här är bland det sjukaste som jag har läst på länge. Det var också helt nytt för mig, jag hade inte hört talas om det här förut. Jag kan inte påstå att jag dagligen surfar in på tyska tidningars sidor och håller mig uppdaterad om det inrikespolitiska läget där, men ändå. Konstigt att inte "sanningssägare" som Kent Ekeroth, Avpixlat, Nya Tider, Gamla Tider, Avrunkat, Ditpixlat eller kotlett-Jimmie gapat om det här hotet i vår geografiska närhet. De brukar ju inte vara sena att tala om "systemkollaps" och det västerländska samhällets undergång när det sker hemskheter, men just ja, vad dum jag är...

 

Det är lång läsning, men jag rekommenderar det verkligen, sug på det här utdraget bara, så förstår ni själva vilken sorts hjärnor det är vi pratar om:

 

 

"En del av deras tidigare påhitt inkluderade att gå omkring där Buchenwald stod iklädda egensydda SS-uniformer och de hittade på ett brädspel som hette 'Pogromly', som belönade spelare för att sända så många judar som möjligt till koncentrationslägren."

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/01/14/11406740-langlasning-den-nynazistiska-mordrattegangen-som-avslojar-tysklands-morkaste-hemligheter/

AV: Richard Kurt, måndag 9 januari, 2017

 

 

Låt oss få undan formaliteterna först. Pratglada BBC-experten Ian Wright har strängt sagt till oss att alla som inte dyrkade vid Wayne Rooney-altaret under den gångna helgen är "skamliga".

 

 

 

 

Då vi antagligen inte vill bli ämne för hans fatwa, bör du och jag ta av våra mössor och erkänna att då han nu nått Sir Bobbys rekord så är det en anmärkningsvärd bedrift, om än något vi hade börjat tro att Rooney aldrig skulle klara av, då han smärtsamt drev sig fram genom 2016.

 

 

Några Röda verkade, "skamligt", inte ha fått pm:et, detta då en kamrat efter matchen rapporterade följande: "bland de gamla uvarna på the North Stand hördes knappt en krusning av applåder när Rooney nätade. När de alla hade satt sig ner (det tar lite tid för några av dem) hördes en ensam röst, ackompanjerad av fnissningar: "ok, det var det - Kina är åt det hållet..."

 

 

Men låt oss inte vara så buffelaktiga. Det ögonblicket då Wayne komiskt knäade in sitt 249:e mål kvalificerar sig som "historiskt", och man skulle ha velat vara en fluga som surrade runt Charltons mun när bollen gick över linjen. Om det någonsin fanns ett ögonblick då Saint Robert hade blivit förlåten för att ha låtit en milt viskad svordom glida ur sin mun, hade det garanterat varit då.

 

 

Antagligen måste vi gå igenom allt det här igen om och när Rooney till sist slår rekordet, men man kan legitimt fundera på om han kan förvänta sig att få vara med ute på planen igen någon gång snart. Mourinho har redan signalerat att Pogba och Zlatan kommer vara tillbaka imorgon kväll, och vi har sedan länge slagit fast att Wayne inte längre anses vara en del av en idealisk startelva för United. Men det skulle, såklart, finnas något att njuta av om Rooney slog rekordet mot Liverpool på söndag, om han skulle komma in från bänken, där man förväntar sig att han får starta.

 

 

En sak som tveklöst hjälpte till att binda Röda till Rooney genom åren var den delade desperationen att besegra Liverpool vid varje givet tillfälle. Under en era som dominerats av utländska spelare som man inte kan förvänta sig ska känna samma sak som vi gör gällande Liverpool, var det skönt att veta att det fanns åtminstone en spelare på planen vars blod skulle rusa fram lika uppretat som vårat i de matcherna.

 

 

Det är svårt att tänka på något annat förutom nästa söndag, särskilt med tanke på ligatabellen och det faktum att det här blir det första topprankade testet för det här nya föryngrade "Vinter-United". Men imorgon kväll lockar Wembley - och, med all sannolikhet, en efterföljande final mot söndagens motståndare.

 

 

Hull är inget bra lag, de ligger i nedflyttningszonen och har just sparkat sin manager; man måste erkänna att det här är så nära man kan komma att få något serverat på ett fat, kryddat och uppskuret i perfekta bitar vid den här tidpunkten. Så ska vi inte glömma det faktum att vi har en returmatch tillgänglig där vi kan återställa eventuella misstag från det första mötet. (Har jag frestat ödet tillräckligt nu?)

 

 

I augusti var konsensus av den konventionella visdomen att Josés bästa chans att sätta sin stämpel på den här säsongen fanns i cuperna - så hittills är allt väl, såklart.

 

 

Men skrapa lite på ytan hos de mer lättupphetsade Röda, och du upptäcker ett glimmer av hopp om att United på allvar kan vara med och utmana om titeln.

 

 

Undersökta på papper känns dessa påståenden fortfarande ganska löjliga, men de säger oss en viktig sak; att det nu finns ett självförtroende och en tro bland fansen på Mourinho som Moyes och LVG aldrig kom i närheten av att förvärva, ens i deras bästa stunder.

 

 

Jag har definitivt observerat att flera allvarliga José-kritiker på de Röda läktarna har tonat ner sig själva under vintern, ofta ackompanjerat av deras tysta erkännanden att de gillar det de ser mer än något annat de har sett på Old Trafford sedan cirka 2011.

 

 

Så allt detta gör att Liverpools besök på söndag känns ännu mer potentiellt avgörande. Man har den spännande känslan att något till sist kan kristallisera sig för oss på söndag; samtidigt som den fruktade rädslan smyger sig kvar om att varenda illusion kan krossas runt oss. Dagar som den kommande söndagen erbjuder löftet om att epoker separeras och definieras. Och dagar som den kommande söndagen är vad män som Mourinho lever för...

Från Red Issue nummer 266, oktober 2012:

I RI 262 från april månad gav Mr Spleen ett kort omnämnande gällande the Republik of Mancunia-hemsidans exponering av en Liverpool-supporter som skriver för the Guardian som hade blivit ordentligt tagen för att ha spridit lögner om United-fans på Twitter. Sachin Nakrani är en hallick uppvuxen i södra England som, trots att han skolades i Kingsbury, på något sätt blev ett extremt bittert Liverpool-fan (han listar "Hata Man U" som ett av två "gillanden" på sin Facebook-sida) och blandar sina Guardian-plikter med bidrag till the Anfield Wrap-hemsidan. Han blev inte alls glad över att han var med i RI och började spruta ur sig både det ena och det andra på Twitter, då utmanades han att besvara några frågor gällande hans tidigare lögner. Han svarade att "jag svarar inte på vidriga, oresonabla smädelser från ansiktslösa "mobbare" innan han anklagade RI för att "gömma sig bakom en ansiktslös twitter-bild precis som resten av ert fega gäng" och sedan utmanade han oss att "sluta gömma oss bakom twitter och komma och säga vad ni har att säga ansikte mot ansikte. antingen det eller erkänn att du är en fegis." På det hela taget ett ganska bisarrt uppträdande. Han informerades om att han inte behövde oroa sig för "Nästa gång vi är i London kommer vi raka vägen nerför York Way [the Guardians adress i London]."

Då det här var i slutet av säsongen dök ingen möjlighet att bli bekant med den olyckliga charlatanen inte upp förrän sent i juli. Efter en timmes väntan i the Guardians reception (de var tvungna att e-mejla honom då Nakrani tydligen inte ens har sin egen telefonlinje) dök den förvirrade personen som slingrar sig till sist upp, helt klart förbryllad över att en person faktiskt ville få tag i honom. Den här sortens riktigt-liv-interaktion var helt klart ingen regelbunden förekomst och då introduktionen gjordes får man säga att hans nervositet avslöjade vad som såg misstänksamt mycket ut som ren skräck. Hans läppar darrade och rösten stammade. Nakrani försökte ta tag i vad som helst som skulle visa att allt bara hade varit ett stort missförstånd. Helt klart var det så att allt han ville få fram, men såklart inte framfört så väldigt bra, var att han inte hade några problem med att göra en intervju för att dela sina tankar med RI:s läsekrets. När jag tänker efter, varför inte göra den nu?

Stackars Sachins generösa erbjudande avvisades omedelbart. Men han verkade misstolka detta och hoppade upp och sade, "Hotar du mig?" innan han begav sig till receptionen och spottade och fräste ur sig krav på att polisen skulle ringas, samtidigt som han uppmanade säkerhetsvakterna att kasta ut vår man från byggnaden. Då de inte hade bevittnat någon incident blev både receptionisterna och säkerhetsvakterna förbryllade av det som hände, och de blev ännu mer fundersamma när Nakrani släppte lös en svordomsfylld utskällning mot vår man. Nakrani blev så hysterisk att han sedan kom med ännu fler påståenden om "hot" och uppmaningar om att ringa polisen att RI bestämde sig för att det var dags att komma med våra ursäkter och gå därifrån.

Vad som hände sedan är rent komediguld. Då vår man gick uppför York Way hördes skrik och där syntes Nakrani skuttandes uppför gatan efter honom, med säkerhetsvakten jagandes strax efter. Precis när det såg ut som att han var på väg att göra något riktigt dumt, stannade Nakrani på tillräckligt säkert avstånd, pekade på sin kind och skrek så att alla runt Kings Cross kunde höra, "KOM IGEN DÅ! SLÅ MIG SLÅ MIG DIN FEGIS!" Medan säkerhetskillen försökte dra in den hysteriska dåren tittade förbipasserande kontorsarbetare på väg till sin lunch storögt på. "Du och ditt skitdåliga lilla fanzine - ni tar er an de stora pojkarna nu!" fortsatte Nakrani, medan säkerhetsvakten packade in honom under sin arm och betonade för RI att komma ihåg att det fanns övervakningskameror i området.

Han hade inte behövt besvära sig med att ge den informationen. Nakrani är den sortens London media internörd som skulle bli rädd för sin egen avatar. Trots hans övermod ute på gatan rapporterade våra Guardian-trynen att han återvände till kontoret rejält uppskakad och hur han desperat frågade runt efter en kontakt till RI för att försöka reda ut saker och ting. En murvel lämnade till sist över en e-mejl som han hade till en gammal medarbetare men vi hörde inget mer och det verkade vara slutet på det hela.

Spola sedan snabbt fram till september och Nakrani dök plötsligt upp igen, då anklagade han på Twitter RI för att förvärra spänningarna inför Uniteds besök på Anfield, medan han senare förlöjligades av oss efter att ha anklagat Ray Parlour för att vara rasist för att han påstod att Suarez var en filmare. Några tweets utbyttes - allt ganska barnsligt, om sanningen ska fram - men sedan hände något konstigt. Ett annat konto med namnet CharlieClitLicker (@charlieclit) dök upp, och det frågade RI om en gammal medarbetare fortfarande skrev för oss och det frågade om hans e-mejladress. Det här var intressant för det var exakt samma adress som Nakrani hade fått i juli när han desperat försökte kontakta RI. Dessutom hade CharlieClitLicker tweetat RI några gånger omedelbart efter vårt besök på the Guardians kontor och adresserat oss med namnet som gavs i receptionen. Den enda andra personen på Twitter som gjort detta är Nakrani.

En snabb titt på "Charlies" 216 tweets avslöjar att i princip alla är desperata försök att "förföra" kvinnliga porrstjärnor (t. ex "Hej baby, vill du få din fitta slickad?") eller olämpliga trakasserier mot normala unga tjejer (t. ex "jag har en besatthet av fitta. din fitta för att vara exakt" och "vill du kolla in mitt ollon Hannah?") inklusive en bild, den 9:e juni, på vad som ser misstänksamt mycket ut som en asiatisk mans penis. Som av en ren tillfällighet så följs och tweetas åtminstone sju av de (cirka) tio normala, icke till porr relaterade, kvinnorna av både "Charlie" och Nakrani. En av dem har t.o.m Charlie och Nakrani bredvid varandra i deras "lista över följare", vilket hintar om att de båda har följt henne, en efter en, i snabb följd; och Charlie verkar t.o.m posta saker vid liknande tidpunkter - ibland på arbetstid - som Nakrani.

Helt klart utgör det här ett allvarligt problem för the Guardian-journalisten då alla dessa tillfälligheter (och fler därtill) skulle kunna få folk att tro att det här beklagliga CharlieClitLicker Twitter-kontot och Nakranis kanske faktiskt opereras av en och samma person. Det är nästan som om - möjligtvis en rubbad stalker - försöker få den stackaren att se hemsk ut genom en ackumulation av indicier, för ingen skulle väl vara så dum att han opererar två konton på ett sådant sätt. Eller hur?

AV: http://therepublikofmancunia.com/, 22 oktober, 2012:

 

 

 

Ni minns kanske att vi i april förra året hamnade i ett gräl med en journalist på The Guardian, Sachin Nakrani. Vi hade aldrig hört talas om honom, men uppmärksamheten drogs mot Nakrani efter att ha läst hans respons på FA:s publicering av deras rapport gällande bestraffningen av Luis Suarez. Det skulle vara en informativ text om FA:s hantering av Evra/Suarez-fallet men Nakrani gjorde sig skyldig till att fälla kommentarer som helt gick emot vad rapporten faktiskt sade. Det blev tydligt att Nakrani var ett Liverpool-fan, men även om man skriver partiskt ska det inte betyda att man skriver uppenbara lögner.

 

 

Till exempel så argumenterade Nakrani för att det här var "ett gräl som kokade ner till en mans ord mot en annan mans ord". Om Nakrani hade läst rapporten hade han sett att det var tvärtom och t.o.m Suarez försvarsadvokat, Peter McCormick OBE, höll med om det.

 

 

För att citera rapporten: "215. Det accepterades av både Mr Greaney och Mr McCormick i avslutningsinlagorna att det här helt enkelt inte är ett fall av en persons ord mot en annan persons ord."

 

 

Så när Nakrani visade upp sitt fula nylle igen i april var det många röda som inte var imponerade av vad de hörde och såg. Den här gången påstod han att han fick smädelser på Twitter från Manchester United-fans för att han hade kritiserat Chelsea-fans som hånade den tysta minuten för Hillsborough-offren.

 

 

Vad som egentligen hade hänt var att Nakrani hade postat en bild på ett Chelsea-fan som gjorde en Hitlerhälsning från Liverpools FA Cupsemifinal mot Chelsea på Old Trafford för sex år sedan och påstod att det var från den dagens match. Fans från alla lag berättade för honom att han hade fel och fans från alla lag (främst United) ifrågasatte hur han kunde vara så snabb att fördöma Chelseas rasistiska fans när han inte hade några problem med att skriva lögner i en rikstäckande tidning för att försvara Suarez rasism. Det var det hela. När man tittade igenom han omnämningar fanns det inte ett enda United-fan som smädade honom för kritiken mot den tysta minuten, som han hade påstått.

 

 

Nakrani hade ett beslut att fatta vid den här tidpunkten. Antingen rentvå sig och erkänna att han hade hittat på anklagelserna om smädelser eller fortsätta grälet. Tyvärr, för honom, valde han det sistnämnda. När han upprepade gånger fick frågan varför han ljög sade Nakrani till oss att han skulle förklara det själv, ansikte mot ansikte, men i London. När han välkomnades till Manchester för att ta diskussionen, vägrade han och blockerade @R_o_M-kontot.

 

 

Red Issue-kontot återfanns bland de United-fans som inte var alltför imponerade av Nakranis uppträdande och de erbjöds samma deal. Kom ner till London och diskutera det ansikte mot ansikte.

 

 

I oktober månads utgåva av Red Issue breder en briljant berättelse ut sig. Det är deras berättelse, men den är bra. Sitter du bekvämt? Då börjar jag...

 

 

Flera månader passerade sedan grälet i april men nästa gång någon från RI var nere i London förärade han Nakrani med ett besök, precis som han hade sagt åt dem att göra, för att diskutera lögnerna han hade dragit om United-fans.

 

 

"Hans nervositet avslöjade vad som såg misstänksamt mycket ut som ren skräck. Hans läppar darrade och rösten stammade. Nakrani försökte ta tag i vad som helst som skulle visa att allt bara hade varit ett stort missförstånd."

 

 

Nakrani gick vidare och sket i princip på sig, sade till receptionisterna att ringa polisen och uppmanade säkerhetspersonalen att kasta ut RI-mannen från byggnaden. Han behövde inga säkerhetsvakter som eskorterade honom ut, så han bad om ursäkt och gick ut. Då han gick nerför gatan lämnade Nakrani byggnaden och började skrika efter RI-mannen med säkerhetsvakten alldeles bakom sig.

 

 

"Vad som hände sedan är rent komediguld. Nakrani stannade på tillräckligt säkert avstånd, pekade på sin kind och skrek, 'KOM IGEN DÅ! SLÅ MIG SLÅ MIG DIN FEGIS!' Medan säkerhetskillen försökte dra in den hysteriska dåren tittade förbipasserande kontorsarbetare på väg till sin lunch storögt på. 'Du och ditt skitdåliga lilla fanzine - ni tar er an de stora pojkarna nu!' fortsatte Nakrani."

 

 

Berättelsen skulle ha kunnat sluta där och den hade ändå varit tillräckligt bra. Nakrani skapade ett gräl genom sina lögner och hade blivit lämpligt förnedrad. Men helt otroligt nog så blir berättelsen så mycket bättre. Det är sannerligen en gåva.

 

 

När Nakrani återvände till kontoret var han uppskakad och sugen på att lösa problemet, enligt någon som har kontakt med RI på The Guardian. Han frågade om något sätt att kontakta RI på så en journalist lämnade över en e-mejladress till en gammal medarbetare.

 

 

Nästa gång Nakrani och RI hade ett gräl på Twitter dök ett annat konto upp, CharlieClitLicker (@charlieclit), och därifrån kom frågan huruvida en gammal medarbetare fortfarande skriver för RI, tillsammans med en fråga gällande hans e-mejladress. Som av en helt sanslös tillfällighet var det här e-mejladressen till den f.d medarbetaren som hade getts till Nakrani. Vad konstigt.

 

 

 

 

 

Om man tar sig en titt på @CharlieClits tidslinje visar det sig att det här kontot hade tweetat RI efter London-besöket och, skulle det visa sig, adresserade RI med namnet som getts i receptionen på dagen för London-besöket. Den enda andra personen att göra detta är Nakrani. Vilken tillfällighet, så konstigt.

 

 

Resten av @CharlieClits tidslinje var smuts, där han tweetat vidrigheter till porrstjärnor och slumpmässiga tjejer.

 

 

 

 

 

 

En annan tillfällighet är att de tio normala personerna som @CharlieClit-kontot följde också följdes och tweetades av Nakrani. En av dem hade t.o.m Nakrani och @CharlieClit bredvid varandra i deras lista över "följare", nästan som att de båda hade följt henne den ena efter den andra. Vad konstigt.

 

 

Men det konstigaste av allt, en riktigt läskig tillfällighet, är att dagen efter det att Red Issue-numret med den här storyn i började säljas togs @CharlieClit-kontot bort (lyckligtvis togs det skärmdumpar som de du ser här ovanför som kan bekräfta att det hela inte bara var en dröm). Man måste ju tycka att det är väldigt omtänksamt av vem det nu är som äger det perversa kontot att radera det så fort storyn började cirkulera på Twitter, han ville såklart inte att folk felaktigt skulle tro att Nakrani på något sätt var länkad till det. Jag menar, det skulle vara fruktansvärt pinsamt för Nakrani om folk trodde att han var ett sexodjur, eller hur?

 

 

Jag är säker på att han önskar att han i april bara hade rentvått sig och erkänt att han ljög, så att inga av dessa förnedrande tillfälligheter, utan några länkar till varandra, hade hittat sin väg ut till offentligheten. Ah well, bättre lycka nästa gång, eh Sachin?