Paul Gascoigne fotograferad efter att ha genomlidit "ett snedsteg" i sin kamp mot alkoholismen. Foto: A1 Sporting Speakers/PA

AV: Vincent Hogan, the Irish Independent, måndag 9 januari, 2017:

Paul Gascoinge håller på att dö. Långsamt och smärtsamt och helt öppet inför en värld som i princip köper biljetter till begravningsfikat. Tillbaka i rehab efter en destruktiv jul där ett berusat gräl lämnade honom med en fraktur i skallen och på A1 Sporting Speakers Facebook-sida stod det förra veckan att folk skulle "be en bön" för den f.d engelska landslagsmannen.

Några dagar tidigare körde en tabloid en story om hur "Gazza" nästan blint famlade efter skratt på en teater vid havet inför en publik som glatt och billigt kastade dem hans väg. På det ackompanjerande fotografiet var hans ögon smalnade och matta, hans ansikte rynkigt. Den fruktansvärt fysiska slitningen förorsakad av hans beroende gjorde att han såg betydligt äldre ut än sina 49 år.

Då han satt i en lädersoffa bredvid sin agent, Terry Baker, såg Gascoigne ut som ett skalligt mummel till man som var låst i en konversation med sig själv. Man kände att Baker kunde ha lirkat in en delfin genom en rockring här då han spelade MC till den här tragiska mänskliga seriefiguren reducerad till att tjäna pengar på sitt kaos för hyrespengar.

Orden "dyngrak" och "asfull" verkade finnas med i nästan samtliga Gascoignes berättelser och mot slutet erbjöds tio personer i publiken en bonus för €300 (3,037 kr) där de skulle få träffa honom bakom scenen, ta en bild med honom och sedan gå därifrån med en signerad tröja.

Tonen i tidningsartikeln var fientligt inställd mot Baker, med referenser till hur han "tveklöst tog en rejäl del av intäkterna".

Men det var ändå lockande att fundera på vilken annan inkomstkälla som logiskt sett nu är öppen för Gascoigne, 12 år efter det att hans sista jobb inom fotbollen (manager för Kettering Town) slutade med ett förutsägbart avsked. Allt han har kvar är hans berättelser. Om de inte betalar hans hyror, vad ska då göra det?

Samtidigt, borta i Celebrity Big Brother-huset, berättade hans styvdotter Bianca för de andra deltagarna att hon fruktar att "dåliga nyheter" ska komma till henne, en påminnelse om att nuförtiden kan t.o.m lättsam underhållning ta över vårdnaden av mänskliga tragedier och göra det till en del av showen. Gascoignes obehagliga situation är eländig. Hans alkoholism sker utan vänner. George Best kunde dricka fem eller sex flaskor Sauvignon Blanc dagligen i en vinbar i London med sina "vänner", hela tiden vårdade han en illusion om att hans sällskaplighet gjorde en sådan konsumtion acceptabel.

Han drack inte för att få blackouter. Det gjorde Paul McGrath. Och Gascoigne gör det nu.

Så det finns ingenting glamouröst med en takvåningslägenhet i Bournemouth när det är där du gömmer dig själv med endast gin och stark lager och ibland kokain som sällskap och en ständig känsla av att ingen kraft någonsin kommer vara mer kraftfull i ditt liv än den fysiska värken efter innehållet i en flaska.

Gascoignes alkoholism föder helt klart en ilska som lämnar honom mottaglig för den sortens incident som ledde till att han tydligen kastades nerför en hotelltrappa i Shoreditch den 27 december.

Det finns sålunda en air av fatalism som binder fast sig själv vid hans obehagliga situation två årtionden in i en kamp som han aldrig sett övertygat hängiven ut i.

Vittrar sönder

Fysiskt sett ser han förstörd ut, hans kropp vittrar sönder, hans tal uttrycker till stora delar desorientering och sårbarhet. Pågående tandproblem ger en onatuligt skev balans till hans mun och numera sluddrar han ur sig sina ord t.o.m när han är nykter.

Det allt överskuggande intrycket är av någon som försöker kommunicera genom stark dimma och med munnen full av trasiga tänder.

Alkohol- och substansmissbruk och problemen de för med sig är den enda övertygande berättelsen i hans liv nu. Tre gånger på lika många dagar förra sommaren larmades ambulansen till hans hem. Kan ha räddas?

Inte om han inte är hängiven att rädda sig själv.

När jag jobbade med McGrath och hans självbiografi argumenterade jag emot utgivarens favorittitel Back from the Brink (Tillbaka från ruinens brant). Du förstår, jag fruktade de veckorna med publicitet som Paul hade sagt ja till p.g.a han kanske inte skulle vara i form för att hedra dessa skyldigheter. Det fanns dagar under vårt samarbete när jag verkligen fruktade för honom. För mig var titeln en lögn.

Paul var inte tillbaka från ruinens brant. Om något ska sägas så verkade han, ibland, vara på väg mot den igen.

Men utgivare anser att en optimistisk titel alltid säljer bättre än mörker, så mitt förslag In Search of Me kastades artigt i en papperskorg i ett utgivarhus i London.

Och Paul, en av de mjukaste, mest emotionellt intelligenta och tydligt anständiga män jag känner, skickades in i en svindlande storm av intervjuförpliktelser för att sälja sin berättelse som något slags parabel av försoning. Men, helt otroligt, så var det vad han gjorde. Och konstigt nog så har, 11 år senare, titeln överlevt mina reservationer.

Han har fortfarande bra dagar och dåliga dagar, men McGraths vilja att leva och vara en del av hans barns liv har blivit en mer djupgående kraft än energierna som triggar igång något tillfälligt fall från nykterheten.

Jag brukade misstänka att han ljög när han sade till mig att han inte ens gillade smaken av alkohol.

Men det finns ett avsnitt i boken som, när jag läser det nu, skiner sitt ljus på den sortens plats jag misstänker att Paul Gascoigne känner sig hopplöst intrasslad i.

"Jag är inte säker på att alkoholism går att förklara för människor opåverkade av det," säger McGrath. "Det ÄR en sak man väljer. Men kanske inte på det sättet som de flesta föreställer sig. När det är dags att dricka, finns det inte mycket som kan dra dig tillbaka från det.

"Det är den här ändlösa cirkeln av ångest och resignation. Det är svårt att artikulera vad som drar dig tillbaka till något som du vet är ett helvete.

"Jag är säker på att folk som dricker normalt skulle bli föraktfulla av den beskrivningen. Exakt hur kvalificerar sig en

mage full av sprit som ett helvete? Skillnaden är att folk som dricker normalt har en uppfattning som är hyfsat rätt gällande vart en natt kommer att ta dem, i stort sett. De spelar inte rysk roulette.

"Handen på hjärtat, när jag är 'på en' som jag kallar det, är jag genuint rädd för att jag inte ska komma ut på den andra sidan levande. För mitt drickande leder alltid till blackouter."

Paul fyllde 58 förra månaden, men det syns inte på honom. Han är alltså nästan ett årtionde äldre än Gascoigne men påtagligt friskare och lyckligare och - förutom några olyckliga förfall - så har han kommit in i en livsrytm som åtminstone inte kräver förödmjukelsen att behöva sälja den mörka sidan som någon sorts makaber kabaré.

Han skulle definitivt inte kunna vara omotiverat vulgär på det sättet som Gascoigne har, då han parodierar "feta kvinnor" och Alzheimers-sjuka människor och "fula fotbollsspelare" för endast €35 (354 kr) per skalle i dörren.

Det är kanske när det är den enda lönsamma existensen lämnad kvar åt dig, medan du rullas runt från en ölstinn lokal till en annan som den här illa tilltygade mänskliga hårdvaran som ständigt tappar mark mot gravitationen, som det är svårt att ha en självbild bortom den populära karikatyren.

Kaotiskt

Gascoigne diagnostiserades som bipolär för 16 år sedan, har behandlats för tvångssyndrom, depression och bulimi och är nu tillbaka på rehab 19 kaotiska år efter sitt första besök.

Många människor bryr sig om honom, men det verkar som om att han sedan länge har slutat bry sig om sig själv.

På hans "bra" dagar är han spöket med mikrofonen, som jagar billiga skratt. Baker säljer det som hjältedyrkan, att få träffa "mannen, legendaren", men så är det inte.

Det är voyeurism, en tvivelaktig övning utan något större medvetande. För Gascoigne är döende och alla med en funktionell nivå av intelligens kan se det.

Värre är att han gör det inför världen. Precis innan den här veckans återinträde på rehab stod han med glasögon på en välbefolkad gata någonstans för att spela in ett festligt videomeddelande, där han försäkrade fansen om att han hade "Just gjort mig själv en fin tjänst där jag under nio dagar såg efter mig själv."

I videon lovade han: "Vi ses allihop nästa år på vägen, där vi mår bra."

Pratet från hans management är, naturligtvis, att Gascoigne hoppas vara nykter under 2017. Men om "vägen" är vad som väntar honom vid hans återkomst, är inte det hoppet i så fall något annat än ännu en cirkusposter?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...