Den enda kända överlevaren av en högerextremistisk grupp anklagad för ett antal rasistiska mord står nu inför rätta. Men fallet har även ställt själva nationen i förhörsbåset

AV: Thomas Meaney och Saskia Schäfer, the Guardian, torsdag 15 december, 2016:

I början var de kända som die Dönermorde - kebabmorden. Offren hade inte mycket gemensamt, förutom invandrarbakgrund och den blygsamma affärsverksamheten de drev. Den första att dö var Enver Şimşek, en 38-årig turk-tysk man som hade ett företag som importerade blommor i den sydtyska staden Nürnberg. Den 9 september 2000 sköts han inne i sin skåpbil av två beväpnade män, och han dog två dagar senare på sjukhus.

I juni året efter, i samma stad, dödades 49-åriga Abdurrahim Özüdoåru av två kulor medan han hjälpte till efter arbetstid i ett skrädderi. Två veckor senare, i Hamburg, 500 km norrut, sköts Süleyman Taşköprü, 31, med tre skott och dog i sin grönsaksaffär. Två månader senare, i augusti 2001, sköts grönsakshandlaren Habil Kiliç, 38, två gånger i sin affär i en förort till München.

Brottsplatserna indikerade att mördarna föredrog en särskild mordmetod. Typiskt för dem var att flera skott avlossades på nära håll mot ansiktet. De flesta kulorna spårades tillbaka till ett enda vapen, en ljuddämpad Česká CZ 83-pistol. Polisen antog att den professionella metoden vid morden, samt den intima naturen i morden - när de dog tittade offren antagligen direkt in i deras mördares ögon - betydde att de måste ha utförts av turkiska gangsters som kämpade för kontrollen över olika områden. Inga rejäla bevis stärkte någonsin den teorin. Men ändå fick specialstyrkan som de tyska myndigheterna satte in namnet "Bosporen".

Bosporen-teamet försökte övertyga änkan till Enver Şimşek, det första offret, att säga att hennes man var ansluten till den turkiska maffian. De hittade på en falsk berättelse om äktenskaplig otrohet - att Şimşek hade en affär och hade en hemlig familj på annat håll - i hopp om att hennes raseri skulle leda till att hon avslöjade hans icke existerande band till den undre världen. Hon sade ingenting, men polisen fortsatte att slösa tid och resurser på att försöka bevisa att morden var utförda av turkiska gäng.

Tre år senare, år 2004, mördades Mehmet Turgut, 25, i en kebabbutik i staden Rostock vid kusten mot Östersjön. Nästa attack kom senare det året i form av en bomb som detonerade i Keupstrasse-området i Köln - en del av staden som är populär bland turkiska invandrare. Tjugotvå människor skadades. I juni 2005 sköts Īsmail Yaşar, 50, i hans kebabbutik i Nürnberg - det tredje mordet i den staden.

Året efter dödades en 41-årig grek-tysk låssmed vid namn Theodoros Boulgarides i sin nyöppnade affär i München. Han var det första offret utan turkisk bakgrund. 2006 sköts en kioskförsäljare vid namn Mehmet Kubaşik, 39, i den västra staden Dortmund. Endast två dagar efter det dödades Halit Yozgat, 21, då han satt bakom sitt skrivbord på internetkaféet han drev i den centraltyska staden Kassel, 160 km bort.

Morden skedde i sju olika städer över hela Tyskland, och de separerades ofta av månader eller år. Detta gjorde det svårt att sammanlänka dem, men ingen förväntade sig att det skulle dröja till 2006 för myndigheterna att greppa hur de var relaterade till varandra.

Från allra första början var utredningen full av grundläggande fel och felaktiga antaganden. Först och främst ägde åtminstone två av morden rum på platser nära polisstationer, vilket borde ha gjort dem till oattraktiva områden för maffiamord. Sedan fanns problemet med de två "männen som såg östeuropeiska ut" på cyklar som ögonvittnen beskrev lämna flera av brottsplatserna. Men ännu mer förbryllande var det faktum som kom fram under utredningen av mordet på Halit Yozgat: en tysk underrättelseagent hade varit inne på kaféet när mordet skedde - något som han senare struntade i att rapportera.

2006 började Alexander Horn, en ung polisprofilerare som höll på att förbereda en rapport i fallet för Bosporen-teamet, att komma med tveksamheter gällande idén att morden var sammanlänkade med den turkiska maffian. I flera fall mördades offren på dagar då de hade brutit med sina dagliga rutiner, och befann sig på platser som ingen hade kunnat förutspå. Det verkade mer sannolikt att offren hade valts slumpmässigt av mördarna, och inte pekats ut för hämndaktioner av yrkesmördare.

Genom att använda samma vapen verkade det även som att mördarna riktade uppmärksamhet mot sina brott och underströk sambandet mellan dem. Horn identifierade detta som en typisk taktik för högerextrema grupper. Några poliser avsattes för att följa upp det spåret, men utredningens fokus låg kvar vid polisens initiala teori. Media fortsatte att referera till morden som die Dönermorde.

* * *

I november 2011, mer än ett årtionde efter det första mordet, släpptes DVD-skivor som innehöll intressanta inspelningar av vid flera tyska tidningars kontor. På dem fanns en redigerad episod av den tecknade 1960-talsserien Rosa Pantern, och det verkade vara ett meddelande från mördarna. Under de första minuterna strövar Rosa Pantern runt i en stad, där han får syn på en affisch som uppmanar medborgarna att "Stå upp för ditt land" och "Stå upp för ditt folk". Ackompanjerad av de obesvärade ackorden från Henry Mancinis ledmotiv bombar karaktären en grönsaksaffär - sedan klipper videon till nyhetsbilder av en affär som hade attackerats på ett liknande sätt i Köln 2001.

Rosa Pantern slöar sedan på sin soffa och tittar på nyhetsklipp på tv:n om de så kallade Dönermorde. Klippen på hans tecknade tv-apparat föreställer riktiga nyhetsrapporter från mordplatserna, med hemska fotografier på offren. Rosa Panterns ögon blinkar uttråkat gällande hur lång tid det tar för den tyska polisen att inse vilka som ligger bakom morden. Med en doft av otålighet indikerar berättaren ett tecken på skärmen: morden, antyder videon, är ett jobb utfört av en grupp som kallar sig själva the National Socialist Underground (NSU).

En stillbild från den redigerade Rosa Pantern-filmen som det högerextrema NSU skickade till olika tyska organisationer och som avslöjade deras brott. Fotograf: Getty Images

Medan den tyska pressen funderade på Rosa Pantern-videon hade utredarnas fokus till sist begränsats till ett kluster av högerextrema grupper som opererade i landet. Myndigheterna hade fortfarande inte listat ut hur man skulle hitta mördarna, men deras förvirring fick ett abrupt slut den 4 november 2011, när två män använde cyklar vid ett bankrån i Eisenach, en stad i den centraltyska delstaten Thüringen. Efter rånet kastade de in cyklarna i en hyrd husbil.

Efter ett tips hittade polisen fordonet i närheten. De två männen hade ett stort lager skjutvapen och ammunition inne i fordonet, men de försökte inte skjuta sig ut. Istället valde de, enligt utredarna, att döda sig själva och sätta eld på husbilen. (En officiell rapport drog senare slutsatsen att en av männen hade tänt på fordonet, dödat den andre och sedan sig själv.)

Kropparna identifierades som Uwe Mundlos och Uwe Böhnhardt, två långvariga men hittills alldagliga medlemmar av Tysklands varaktiga högerextrema scen, som hade flytt polisen med deras vän Beate Zschäpe 13 år tidigare. T.o.m innan liken identifierades hade utredarna hittat skjutvapnet som tillhörde en mördad polis i deras husbil, polisen hette Michèle Kiesewetter och mordet på henne, fem år tidigare, hade aldrig klarats upp.

Fyra dagar efter att Mundlos och Böhnhardt dött ringde Zschäpe polisen i staden Jena i delstaten Thüringen. "Beate Zschäpe här," sade hon. "Jag är den ni är här för." Den lokala myndigheten greppade inte omedelbart betydelsen av samtalet, trots att polisen för mer än ett årtionde sedan hade letat efter alla tre i samband med ett antal mindre brott. Tysk underrättelsetjänst hade även hållit koll på den radikala högerextrema scenen som Zschäpe var en del av, men de hade sedan tappat bort henne, och Mundlos och Böhnhardt då de gick under jorden.

Den utbrända lägenheten som en gång var hem för Uwe Mundlos, Uwe Böhnhardt och Beate Zschäpe i Zwickau, Tyskland. Fotograf: Marco Prosch/Getty Images

De tre hade bott tillsammans i staden Zwickau i en lägenhet som Zschäpe brände ner efter det att hon fick reda på att Mundlos och Böhnhardt var döda. När polisen senare genomsökte den utbrända lägenheten hittade de tidningsklipp om morden på turk-tyskarna, kopior av Rosa Pantern-DVD:erna och Česká-pistolen. Det här var tidiga bevis som sammanlänkade Mundlos, Böhnhardt och Zschäpe till morden som först hade utretts av Bosporen-gruppen.

* * *

Den 6 maj 2013, efter två år av sensationsspekulationer om NSU i den tyska pressen, dök Zschäpe för första gången upp i en rättssal i München, anklagad för nio mord, en attack mot polisen som inkluderade ett mord och två mordförsök genom bombattentat. Fyra andra män var även anklagade för att ha gett stöd till NSU.

Istället för att undersöka hur högerextrema mördare kunde ha opererat oupptäckta under så lång tid, valde större delen av tysk media att fokusera på en makaber bevakning av NSU och insisterade på att gruppen bara bestod av tre personer. Der Spiegel tog ledningen med en förstasidesartikel tillägnad den "iskalla precisionen" hos vad de kallade den "Bruna Armé-Fraktionen", med fotografier som porträtterade Zschäpe, Mundlos och Böhnhardt som natural-born killers, redo för sina Hollywood-närbilder. För media var det Bonnie och Clyde och Clyde - det erbjöd den oanständiga möjligheten till ett mordiskt ménage à trois. Den tyska tabloiden Bild körde rubriken "Djävulen har klätt upp sig," efter det att Zschäpe dykt upp vid rättegångens inledning med kostym, smycken och nyfärgat hår.

Zschäpe, nu 41 år, har setat i rättssalen varje vardagsmorgon i München under de senaste tre åren, men hon har knappt avslöjat något - trots de akuta bönerna från offrens familjer. Medan hon påstår att hon nu förstår att Mundlos och Böhnhardt hade utfört bankrån och mord, säger hon att hon inte visste någonting om deras planer eller aktiviteter då hon bodde med dem. "De blev min familj," sade hon. Hon säger sig vara oskyldig.

Men betydelsen av rättegången är betydligt större än vad Zschäpe visste eller inte visste om mordvågen. Tysklands självkänsla står också inför rätta. Resultaten av åtalen antyder att Tyskland, en nation som är stolt över sig själv för att ha konfronterat de mörka utrymmena av sitt förflutna med ett unikt flit, har lämnat en blomstrande underjordskultur med högerextremism orörd.

Alternative für Deutschland - det första högerextrema populistpartiet i Tyskland som fått njuta av ihållande valframgångar sedan andra världskriget - är bara det senaste i ett antal symptom på en utbredd fientlighet mot efterkrigets liberala konsensus. Mörkare strömmar av missnöje visas öppet upp på internet - och i tidningsställ och tv, där högerextrema argument alltmer har funnit nåd.

Den tyska regeringen har nöjt sig med att avfärda NSU som en ensamstående terrorcell med sociopater - ett olyckligt, men exceptionellt förnyat utbrott av ett politiskt syndrom som landet sedan länge har vaccinerat sig emot. Men mordutredningen gällande NSU och rättegången mot Zschäpe antyder att organisationen kan ha fått omsorgsfullt stöd och skydd av element i själva staten.

* * *

Det första man ska förstå gällande the National Socialist Underground är att de aldrig egentligen var underjordiska. Beate Zschäpe träffade först Uwe Mundlos när de var tonåringar, på en ungdomsklubb i Jena, dit man gick efter skolan. Jena är en känd universitetsstad, uppflugen på skifferbergen i den f.d östtyska delstaten Thüringen. Det var 1991 och många östtyskar kände fortfarande av chocken efter Berlinmurens fall och de var mycket väl medvetna om hur mycket de saknade i jämförelse med sina grannar i väst.

Uwe Mundlos. Fotograf: Okrediterad/AP

Ungdomsklubben finns kvar där än idag, belägen på en remsa av envåningsbyggnader på en lugn gata med en dramatisk utsikt över de omgivande dalarna. När vi besökte området tidigare i år såg det helt normalt ut: bra underhållna flerbostadshus, lekplatser fulla av barn, spårvagnar som gick direkt till stadens centrum. En ny skola höll på att byggas på andra sidan gatan från ungdomsklubben, med skyltar som gjorde reklam för platser för barn till asylsökande.

Det fanns inte många illavarslande tecken, det man noterade var de tyska flaggorna som hängde från några höga balkonger. Vart som helst annars hade de varit en ofarlig uppvisning av patriotism, men i den här delen av Tyskland kan den flaggan sända ut en annan signal. Thüringen har länge varit ett av kärnområdena för Tysklands radikala höger. På 1990-talet var ungdomsklubben en viktig plats för den framväxande högerextrema scenen. Tidigare personal på klubben kommer ihåg att de vände bort blicken - i rädsla för att förlora tilliten från dem coola ungarna - när tonåringar gav varandra inbjudningskort till födelsedagskalas med små hakkors på. Vid hennes rättegång beskrev Zschäpe att hon träffade Mundlos och blev förälskad under hennes ungdomstid på det sena 1980-talet. På hennes 19-årsdag träffade hon och blev förälskad i Mundlos kompis, Uwe Böhnhardt, som var ännu mer hängiven den högerextremistiska kampen.

Innan Berlinmurens fall var det ett slags ungdomligt uppror mot staten att bli nynazist i Östtyskland. Vad fanns det för bättre sätt att provocera den kommunistiska eliten på än att paradera runt som deras gamla fiende? Efter 1989 och murens fall blev nynazismen en kanal för ilska mot fromheten - och de upplevda förödmjukelserna och sveken - hos den nyligen enade Förbundsrepubliken Tyskland. Västtysklands identitet hade länge bundits upp av deras produktivitet och rikedom jämfört med Östtyskland. Samtidigt omfamnade deras politiker och intellektuella vad landets ledande filosof, Jürgen Habermas, kallade "Författningspatriotism". Det innebar en identitet baserad på gemensamma åtaganden gällande idéer istället för en identitet grundad på blodsband.

Den här nya västtyska identiteten var något som Zschäpe, Mundlos och Böhnhardt våldsamt förkastade. Men det fanns ingnting i deras bakgrund som gjorde dem särskilt mottagliga för högerextremism. Zschäpes barndom verkar inte ha varit särskilt tumultartad, även om hon hade en problematisk relation med sin mamma. (Zschäpe träffade aldrig sin biologiska pappa, som var rumän.) Bakgrunden för de två männen ligger ännu längre ifrån stereotypen för en bakåtsträvande, förbittrad österlänning. Böhnhardts pappa jobbade som ingenjör och hans mamma som lärarinna; Mundlos pappa var en IT-professor vid Jena-universitetet för tillämpade vetenskaper. Föräldrarna behandlade deras barns växande intresse för nazismens historia och annat krimskrams som en övergående fas. (Men Zschäpes mamma rapporterade senare att hon blev bekymrad när hon hörde att Mundlos farfar samlade på gamla nazistprylar.)

"Deras erfarenheter var långt ifrån unika," sade Martin Debes, en journalist på Thüringer Allgemeine-tidningen, som växte upp i Jena vid samma tid som Zschäpe och de två Uwe-gossarna. "Men på ungdomsscenen vid den tiden var du ofta tvungen att välja: bli en nynazist eller en punkare."

Uwe Böhnhardt. Fotograf: Okrediterad/AP

Zschäpe började som punkare och gick med i en symbolisk vänstergrupp känd som "the Ticks" som hamnade i bråk med lokala nynazister. Men på ungdomsklubben i Jena uppmuntrade Mundlos och Böhnhardt henne att byta sida, och efter några år hade de tre gått med på den blomstrande nynazistiska scenen i det nyligen återförenade Tyskland. De ägnade helgerna åt att bekämpa vänsterextrema punkare på gatorna och närvara vid konserter med högerextrema band som Türkenjäger ("Turkjägarna") och Endsieg ("Slutlig Seger"). En del av deras tidigare påhitt inkluderade att gå omkring där Buchenwald stod iklädda egensydda SS-uniformer och de hittade på ett brädspel som hette "Pogromly", som belönade spelare för att sända så många judar som möjligt till koncentrationslägren.

* * *

Berlinmurens fall erbjöd östtyska nynazister ett nytt fokus för deras raseri. Då turk-tyskar och tyskar med annan bakgrund började flytta in i öst uppstod bråk och våldsamheter. Kebabstånd som slogs upp i de allra minsta städerna i Thüringen blev regelbundna måltavlor för unga nynazister. I september 1991 attackerade högerextremister bostäder för asylsökande i Hoyerswerda, en stad 200 km öster om Jena i delstaten Sachsen. Attackerna var startskottet för en ny slags våldsamheter i Tyskland. Under kravaller i staden Rostock, uppe vid kusten mot Östersjön, som varade i tre dagar i augusti 1992, omringade flera tusen människor ett höghus där asylsökande bodde och såg på medan nynazister kastade in molotovcocktails genom fönstren. Byggnadens vietnamesiska och romska invånare räddade sina liv genom att fly till taket och flytta upp deras bäbisar i trapporna via en mänsklig kedja.

Attackerna begränsades inte till f.d Östtyskland. Natten till den 22:a november 1992 satte nynazister eld på två hus med tillhörande turkiska familjer i Mölln, en liten stad i den nordvästra delstaten Schleswig-Holstein. Två flickor och en 51-årig kvinna dog i lågorna. Nio andra blev allvarligt skadade. 1993 tände skinheads i Solingen, en liten stad utanför Köln, på en turkisk familjs hem, den branden dödade fem människor, inklusive tre barn.

Våldet verkade vara meningslöst och slumpmässigt, men det var effektivt. Alla de stora politiska partierna på den tiden böjde sig för pressen från högerextremisterna. Helmut Kohls konservativa koalitionsregering ropade på nya begränsningar av invandringen. 1992 och 1993 ändrade hans utvidgade koalition, med stöd av det Socialdemokratiska partiet, den tyska konstitutionen för att begränsa landets skyldighet att ta emot asylsökande. Extremhögern jublade när de såg att deras argument segrade i mainstream-tv.

För Zschäpe, Mundlos och Böhnhardt var detta tydligen inte tillräckligt. Efter deras tidiga år med småbrott påstår utredarna att de började försöka bygga hemmagjorda bomber. I januari 1998 letade polisen, efter tips från en anonym källa, igenom Böhnhardts garage i Jena och hittade 1,4 kg TNT - tillräckligt för att spränga en bil. När en arresteringsorder hade utfärdats senare den dagen hade Böhnhardt flytt Jena. Tillsammans med Zschäpe och Mundlos gömde han sig senare i staden Zwickau, 80 km österut.

Under deras årtionde på flykt verkar det som att Zschäpe, Böhnhardt och Mundlos har haft underliga jobb, bl. a i affärer som sålde nazist-grejor under disken. Vid rättegången har Zschäpe anklagats för att ha hjälpt de två männen att öka deras inkomster med ett antal bankrån, som de tre vännerna utförde i ett antal städer i Thüringen och Mecklenburg-Vorpommern mellan 1999 och 2011. Ibland gick de in klädda i gorilla-masker, ibland med masker från filmen Scream. Deras betrodda flyktmetod ska ha varit att sticka på cyklar till en hyrd skåpbil i närheten, i vilken de väntade tills letandet efter dem hade avslutats. Den tyska polisen lyckades sammanlänka rånen till varandra, men inte till Zschäpe, Böhnhardt och Mundlos.

De tre på flykt visade inte många tecken på rädsla för att åka fast. De använde fejkade ID-handlingar och hyrde deras lägenhet i andra namn, men förutom det tog de inga större försiktighetsåtgärder. Grannar matade deras katter när de var borta och det verkar som att deras kompisar hälsade på varje vecka då de var hemma, ibland hade de med sig sina barn också. Med tålamod och en nästan slapp känsla av straffrihet utförde Zschäpe och de två Uwe-grabbarna den längsta, och mest invecklade, politiska mordvågen i Tysklands efterkrigshistoria.

* * *

När vi besökte rättssalen i München tidigare i år var allas blickar riktade mot Zschäpe, som stirrade på sin laptop och verkade mer bekymrad över att hennes back med kokosnötsvatten, som hon hade tagit med till rättegången, skulle ta slut än något som skulle kunna tänkas hända där inne. Med hennes prydligt långa hår och sin typiska kostym verkade hon vara väldigt avslappnad och hon log som en professionell modell vid en kort fotosession för pressen, innan hon slog sig ner bland advokaterna, som hon nästan är omöjlig att särskilja ifrån.

I pressens och besökarnas åskådarbås, placerat bakom glas ovanför rättssalen sitter konspirationsteoretiker, bloggare, tidningsreportrar och juridikstuderande alla tillsammans - bredvid en lojal Zschäpe-groupie. (Den mest ökända av Zschäpes fans, Anders Breivik, den högerextrema norska terroristen, skickade henne ett solidaritetsbrev från fängelset 2012.)

Zschäpe verkade från början ha valt sina försvarsadvokater utifrån deras militäriska efternamn: Sturm ("Storm"), Stahl (Stål") och Heer ("Armé"), men hon vände sig ganska snart emot dem. Fyra år in på rättegången har hon till sist hittat en ung advokat som hon gillar. De två viskar och ler under domstolsförhandlingarna. Huvuddomaren i rättegången, Manfred Götzl, har beordrat de offentliga advokaterna som hon gav sparken att bli kvar i rättssalen för om de inte stannar kan det utgöra grund för överklagan: han vill fäkta bort alla eventuella påståenden från Zschäpe om att hennes nuvarande advokat inte har full kännedom om rättegången. Sturm, Stahl och Heer sitter några rader bakom Zschäpe i vad som ser ut som ett tillstånd av permanent håglöshet. Bakom Zschäpe sitter Ralf Wohlleben, en nynazist anklagad för att ha försett Böhnhardt och Mundlos med Česká-pistolen som användes vid morden. Hans advokat, Nicole Schneiders, dök för första gången upp i polisrapporter gällande extremhögern då hon endast var 16 år gammal. Medlemmarna av extremhögern har intagit olika, koordinerade positioner i rättssalen i München. Advokaterna och den anklagade sitter sida vid sida, och hälsar på varandra med kindpussar.

Man har beslutat att åtalet ska behandla Zschäpes fall strikt som en mordrättegång. Hon är i huvudsak åtalad för att vara den sista överlevande medlemmen av gruppen bestående av tre personer som antas vara ansvariga för morden. Uppdraget i rättegången är helt enkelt att klargöra huruvida - och till vilken grad - hon var involverad i morden. Det har inte gjorts några större ansträngningar från utredarna och åklagarna för att fastställa huruvida andra högerextremister var involverade.

När man funderar på nivån av lokalkännedom som krävts för att utföra dessa mord i flera olika tyska delstater - den detaljerade vetskapen om flyktvägar vid de olika brottsplatserna, det massiva vapenlaget, de professionellt förfalskade ID-handlingarna, för att inte tala om kostnaderna för dessa operationer - är frågan hur NSU kunde operera utan stöd av ett mycket större nätverk med sympatisörer oundviklig. Men åklagarna verkar väldigt angelägna om att inte adressera den frågan.

Men trots de långsamma procedurerna och den begränsade omfattningen har förfarandena stått för ett antal konstiga avslöjanden gällande arbetssättet hos den statliga tyska underrättelseagenturen, känd som BfV, och deras förgreningar på statlig nivå, kända som LfV, som har lett till anklagelser om att element inom agenturen antingen har tittat åt ett annat håll gällande NSU-morden eller stöttat gruppens mål.

Sommaren 2013 vittnade Andreas Temme, den LfV-agent som var inne på Halit Yozgats internetkafé i Kassel när Yozgat mördades, om att han inte hörde de ljuddämpade skotten och att han inte noterade blodet på disken där han placerade sin betalning i mynt när han gick därifrån. Åskådare vid rättegången i München är överens om att ett av de mer brännande ögonblicken i rättegången kom när Yozgats pappa beskrev hur han hittade sin döende son. Det var omöjligt, sade han, att Temme kunde ha lämnat kaféet utan att se den döda kroppen bakom disken. "Varför dödade du min son? Vad gjorde han mot dig?" skrek han mot Zschäpe och Wohlleben i rättssalen.

Česká-pistolen som ska ha använts av det nynazistiska gänget när de utförde flera mord. Fotograf: Alex Grimm/Getty Images

Temme, som förnekar all eventuell involvering, sade att det helt enkelt var en tillfällighet att han befann sig på kaféet vid tidpunkten för mordet och att han hade surfat på dejtingsidor. ("Jag var på fel ställe vid fel tidpunkt," sade han i en intervju med tysk public service tv i juli 2012.) När polisen samlade ihop alla de som var närvarande vid mordet trädde inte Temme fram. Efter det att han spårats upp påstod Temme att han inte gav någon information frivilligt för att han var orolig för att hans fru skulle få reda på hans onlineaktiviteter. Yozgats pappa vann godkännande nickar från många i publiken vid rättegången när han deklarerade: "Vi vet alla att den här mannen ljuger."

Ett av åtalets vittnen, en polisman från byn där Temme växte upp, vittnade om att i hans ungdom kallades Temme "Lilla Adolf". När den lokala polisen försökte gräva djupare i anklagelserna om att Temme hade ett personligt bibliotek med nazistisk litteratur och vapenmanualer, skyddade inrikesministern i delstaten Hesse, Volker Bouffier, honom från ytterligare undersökningar och från pressen. Bouffier, som nu är premiärminister för Hesse, argumenterade då det begav sig för att det var nödvändigt att skydda Temme för att "garantera skyddet åt undercoveragenter". Skamlösheten i Temmes vittnesmål tände en ilska i den tyska pressen gällande privilegierna för landets underrättelseagenturer, men sedan dess har den ilskan avtagit. Under tiden har Temme pensionerat sig från LfV, men fortsätter att uppbära sin pension.

* * *

Tysklands inhemska underrättelsetjänst har uppdraget att skydda den nationella konstitutionen - från både utländska hot och inhemsk extremism från vänster och höger. Men deras facit när det gäller de sistnämnda har inte alltid varit perfekt. Under de senaste årtiondena har de ett antal gånger använt betalda informatörer som redan är djupt befästa i extremistiska miljöer.

När det gäller landets högerextrema scen - vars medlemskap BfV förra året uppskattade till 23,850 personer - är dessa informatörer inte bara enkla kappvändare som tjänar lite pengar vid sidan av genom att ge tips till polisen. Istället är de frikostigt preparerade källor som utvecklas under långa perioder, lovas juridiskt skydd och bearbetas med pengar som höjer deras status i rörelsen.

Genom att distribuera pengar till deras informatörer har BfV hoppats kunna skapa ett pappersspår som kartlägger samband mellan extremhögern i hela Tyskland. Men i praktiken har spridningen av pengar även vårdat högerextrema grupper och försett dem med en nivå av pengar som de inte hade kunnat uppnå från deras genuina följare. "Det är ingen tvekan [om att] BfV överdrev finansieringen av informatörer under det tidiga 1990-talet," sade Hajo Funke, en professor i politik på det Fria universitetet i Berlin, som även är författare till en bok om NSU.

Innan han fängslades 2014 skröt Tino Brandt, mannen som först välkomnade Zschäpe, Böhnhardt och Mundlos till den högerextrema scenen i Jena, öppet för tysk public service tv om att staten hade gett honom 200,000 Deutsche Marks (ungefär 1,09m kr) under det tidiga 1990-talet för att trycka flyers och organisera konserter och demonstrationer. För de andra nynazisterna i Thüringen var Brandts jobb som avlönad informatör en öppen hemlighet. Han gav aldrig staten användbar information, men hans pengar gjorde organisatorisk tillväxt och rekrytering av unga nynazister möjlig. (Brandt själv genomgick aldrig någon rättegång gällande hans band till NSU och extremhögerns våld, men han dömdes till fem och ett halvt år i fängelse för 66 fall sexuella övergrepp mot barn och barnprostitution.)

I mars tog domare Götzl en timme på sig för att förklara för rättssalen att uppdraget i NSU-rättegången var att helt enkelt döma de anklagade, inte att utreda vad tyska underrättelseagenter visste eller hade gjort. Månaden efter avvisade Götzl en begäran från advokater som representerade offrens familjer om att ta in ett vittne som var en BfV-informatör i Zwickau vid tiden för de första morden, då han nästan garanterat kände medlemmarna i NSU.

Ralf Marschner, en uttalad nynazist och f.d sångare i ett skinheadsband vid namn West-Saxon Riff-Raff, var en betald informatör för BfV mellan 2000 och 2002. Under dessa år bodde han runt hörnet från Zschäpe, Mundlos och Böhnhardt. "Marschner var den stora nynazisten i Zwickau, som är en relativt liten stad," säger Dirk Laabs, en expert på NSU.

Men när en regeringskommission som gick igenom NSU-utredningen försökte få tag i Marschners fil berättade en offentlig åklagare från Sachsen att "en översvämning hade förstört filen". Enligt Funke är Marschner ett av de viktigaste vittnena, för han "bevisar att BfV nästan garanterat kände till de två Uwe-killarna och Beate, antingen direkt eller genom Marschner, eller genom att ha övervakat hans aktiviteter". (Marschner, som för närvarande bor i Schweiz, har vägrat att kommentera fallet för pressen.)

Tidigare i år fick rättssalen i München reda på att när Marschner arbetade som avlönad informatör för BfV, anställde han förmodligen Mundlos i sitt byggföretag. Det verkar även troligt att Zschäpe arbetade i hans klädaffär, Heaven and Hell, som sålde nazistiska T-shirts och andra tillbehör under disken. Den exakta naturen i Zschäpes arbete för Marschner är fortfarande otroligt oklar. Dessa samband gör Marschner till ett viktigt vittne för åtalet. Men ändå har domare Götzl avvisat ansträngningarna för att undersöka hans roll och beskrivit hans påstådda anställning av två NSU-medlemmar som "irrelevant".

Enligt Bilgin Ayata, en professor i politisk sociologi vid Universitetet i Basel, som har forskat i fallet och rättegången, är dessa utelämnanden typiska för statens ovillighet att undersöka den mer störande innebörden av NSU-morden. "Istället för att erkänna den institutionella rasismen som fallet avslöjar," sade Ayata, "har staten presenterat sina utredningar som en serie olyckliga missöden".

* * *

Zschäpes rättegång är den mest signifikativa kraftmätningen i en rättssal i Tyskland sedan rättegången mot Baader-Meinhof-gänget - en radikal vänsterterroristgrupp, även känd som Röda Armé-Fraktionen, som siktade in sig på US-amerikanska militärinstallationer, konservativa mediehus och tyska storföretag under 1970-talet. Båda fallen går rakt in i hjärtat på Tysklands identitet i efterkrigstidens Europa. I Baader-Meinhof-fallet handlade frågan om huruvida tysk ungdom var villig att integreras i den västerländska kapitalismen, och huruvida den tyska staten skulle förfalla tillbaka till en form av auktoritärt styre. I Zschäpe-rättegången är det en fråga om hur långt Tyskland egentligen är från att bli en nation av invandrare och hur djupt värdena med tolerans har penetrerat samhället.

"Den Röda Armé-Fraktionen ville sänka den tyska staten," sade Hajo Funke. "Skillnaden den här gången är att the National Socialist Underground fick en del hjälp från delar av staten."

Chefen för BfV, Heinz Fromm, avgick 2012 i stormen från allmänhetens press gällande misskötseln av NSU-utredningen, men han nämnde aldrig anledningen till att han lämnade sin tjänst, och inte heller BfV har erkänt några oegentligheter.

Istället har representanter från BfV ihärdigt vaktat sina källor och underrättelsetjänsten från både den vanliga polisen och från en federal specialkommission som grundades 2012 för att undersöka misstag i NSU-utredningen. Men kritiker mot den federala kommissionen påstår att de även har misslyckats med att gräva djupare i fallets inkonsekvenser. "Den Federala Undersökningskommissionen har valt att inte ifrågasätta påståendet om att NSU var begränsat till tre personer," sade Bilgin Ayata.

En folksamling i Berlin 2012 för att högtidlighålla minnet av den nynazistiska gruppens mordoffer. Fotograf: Carsten Koall/Getty Images

BfV har länge ansetts luta åt höger politiskt sett: organisationen grundades efter andra världskriget av amerikanerna

och de välkomnade nazister och f.d Gestapo-medlemmar i sina led. Deras uppdrag var att spionera på och få bort KPD, som det tyska kommunistpartiet kallades, samt medlemmar av det Socialdemokratiska partiet. Den första chefen för organisationen, Otto John, hoppade av till Östtyskland 1954 och åberopade det överväldigande antalet nazister i organisationen. Hans efterträdare var Hubert Schrübbers, en f.d medlem av SS. Under Schrübbers uppsikt förbjöds till sist det tyska kommunistiska partiet 1956, baserat på påstått komprometterande material uppvisat av BfV. Stora tyska politiska partier - så som Vänsterpartiet och de Gröna - har länge ropat på avskaffandet av BfV.

Tills vidare har varken polis eller rättegångsutredare rätt att begära in BfV-dokument till rätten som skulle kunna innehålla avgörande bevis gällande NSU-morden.

Det finns fortfarande många mysterier kring den verkliga omfattningen av den sju år långa mordvågen - mest notabelt är omständigheterna kring det sista mordet, på polisen Michèle Kiesewetter, som inte stämde in i mönstret på de andra. Åtalet har anklagat Mundlos och Böhnhardt för att ha attackerat två poliser i tjänst i staden Heilbronn i april 2007: Kiesewetter, 22 år gammal, dog omedelbart; hennes kollega överlevde men har inget minne av attacken.

En nattlig nyhetsrapport kring mordplatsen dyker upp i slutet av Rosa Pantern-videon, och spår av Kiesewetters DNA hittades bland de förkolnade resterna i Zwickau-lägenheten som Zschäpe satte eld på. Men en annan typ av skjutvapen användes vid mordet på Kiesewetter, och vittnen vid scenen beskriver fler än två personer som springer bort från scenen med blod på sina kläder. Den lokala polisen har deklarerat dessa vittnen som opålitliga, och slog fast att endast Mundlos och Böhnhardt var involverade i mordet. Men deras skäl för att döda en polis är fortfarande okänt, och den möjliga närvaron av andra på brottsplatsen har ytterligare eldat på farhågorna om att NSU inte var en organisation bestående av endast tre personer.

"För kommissionerna och för rättegången är [storleken på] NSU ett fait accompli (fullbordat faktum)," sade Ayata. "De ignorerar frågorna som gnager ute i invandringssamhällena i Tyskland: Finns de fortfarande? Mördar de fortfarande?"

* * *

Vid en offentlig minnesstund för offren för NSU-mördarna vid Konzerthaus Berlin 2012 bad Angela Merkel om förlåtelse å utredarnas vägnar, utredarna som hade insisterat på att offren var intrasslade i den turkiska maffian. "Som kansler, kommer jag att göra allt jag kan för att klara upp morden och avslöja medbrottslingarna och deras supportrar, och dra samtliga förövare inför rätta," sade hon. Men hennes regering är tveksam till att gräva djupare in i de mer besvärande elementen av fallet och i den högerextrema scenen som fortsätter att blomstra i Tyskland.

Det finns en talande kontrast mellan släpphäntheten i Zschäpes rättegång och professionalismen i det samtida åtalet mot den så kallade "sista" nazisten, Reinhold Hanning, en 94-årig f.d Auschwitz-vakt. Hannings rättegång klarades snabbt av på fyra månader, och han dömdes till fem års fängelse för "underlättande av slakt" i förintelselägret. Det verkar som att Tyskland kan vara mer bekvämt med att rättsligt pröva f.d nazister än dagens. Mer än tre år in på Zschäpes rättegång verkar panelen av domare nu ha tröttnat; de tar frekventa uppehåll och verkar ha tappat intresset för nyckelvittnen.

Där tyska tjänstemän har fruktat att gå, har dramatiker rusat in. NSU-morden har redan blivit ämne för flera filmer och pjäser, inklusive en miniserie som visades i tysk statstelevision, och en pjäs av den österrikiska Nobelprisvinnaren Elfriede Jelinek.

Men teaterversioner av rättegången kan inte fånga komplexiteten i fallet, som verkar vara omöjlig för alla att fullt ut få grepp om - särskilt när så mycket information fortfarande är hemlig. T.o.m de talrika faktasökande kommissionerna som etablerades för att gå igenom den misslyckade undersökningen har haft svårt att samla ihop en exakt version av händelserna. De flesta kommissionerna har ingen auktoritet för att besöka och söka igenom BfV-filerna. Istället begär de filer av intresse, som BfV levererar förkortade och redigerade. "Vi har inte beviljats makten att beslagta deras filer," sade Petra Pau, en parlamentariker för Vänsterpartiet och medlem av den federala kommissionen som tittar på fallet. "För att inte tala om filerna som de kanske redan har strimlat sönder."

Ett kärnproblem är att för många förväntningar har lagts på en rättegång som inte kan bära de alla. Offrens familjer vill få rättvia och försoning, domaren vill inte ha några lösa ändar som kan ligga till grund för en förnyad prövning, invandrarsamhällena vill veta om de är säkra från framtida attacker och terrorism och politiska aktivister vill få reda på huruvida BfV varit involverade i en nedtystning.

Ny press från Merkels regering skulle vara nödvändig för att tvinga BfV-operatörer att samarbeta som vittnen. Men det har inte tagits några steg i den riktningen. Samtidigt har flyktingkrisen eldat på Alternative für Deutschlands uppåtstigning till tvåsiffriga tal i valurnorna, medan fientlighet mot utlänningar har blivit öppet accepterat.

Det tyska inrikesministeriet räknade till omkring 14,000 brott relaterade till högerextremism 2015, ungefär 30% mer än året innan. I april 2016 räknade polisen in tre attacker per dag mot bostäder för asylsökande. Förra året kastade en liten grupp - en kvinna och två män - in en molotovcocktail i ett zimbabwiskt barns sovrum på ett asylboende i Niedersachsen. Det barbariska antiflyktingsklimatet från 1990-talet har återvänt.

"NSU har fortfarande medlemmar där ute," sade Petra Pau. "Frågan är bara hur många."

• Följ Långläsningen på Twitter på @gdnlongread 

• Den här artikeln korrigerades den 16 december 2016 för att rätta till avståndet från Jena till Zwickau. En tidigare version av den här artikeln sade även att Andreas Temme var en BfV-agent. Men han var faktiskt en LfV-agent. Artikeln har även korrigerats för att rätta stavningen av Ralf Marschners namn, för att säga att Zschäpe ringde polisen fyra (istället för två) dagar efter det att Mundlos och Böhnhardt dog och för att klargöra att Zschäpe först dök upp i domstolen den 6 maj 2013, inte den 11 april 2013 när själva rättegången började.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...