AV: Richard Kurt, måndag 9 januari, 2017

Låt oss få undan formaliteterna först. Pratglada BBC-experten Ian Wright har strängt sagt till oss att alla som inte dyrkade vid Wayne Rooney-altaret under den gångna helgen är "skamliga".

Då vi antagligen inte vill bli ämne för hans fatwa, bör du och jag ta av våra mössor och erkänna att då han nu nått Sir Bobbys rekord så är det en anmärkningsvärd bedrift, om än något vi hade börjat tro att Rooney aldrig skulle klara av, då han smärtsamt drev sig fram genom 2016.

Några Röda verkade, "skamligt", inte ha fått pm:et, detta då en kamrat efter matchen rapporterade följande: "bland de gamla uvarna på the North Stand hördes knappt en krusning av applåder när Rooney nätade. När de alla hade satt sig ner (det tar lite tid för några av dem) hördes en ensam röst, ackompanjerad av fnissningar: "ok, det var det - Kina är åt det hållet..."

Men låt oss inte vara så buffelaktiga. Det ögonblicket då Wayne komiskt knäade in sitt 249:e mål kvalificerar sig som "historiskt", och man skulle ha velat vara en fluga som surrade runt Charltons mun när bollen gick över linjen. Om det någonsin fanns ett ögonblick då Saint Robert hade blivit förlåten för att ha låtit en milt viskad svordom glida ur sin mun, hade det garanterat varit då.

Antagligen måste vi gå igenom allt det här igen om och när Rooney till sist slår rekordet, men man kan legitimt fundera på om han kan förvänta sig att få vara med ute på planen igen någon gång snart. Mourinho har redan signalerat att Pogba och Zlatan kommer vara tillbaka imorgon kväll, och vi har sedan länge slagit fast att Wayne inte längre anses vara en del av en idealisk startelva för United. Men det skulle, såklart, finnas något att njuta av om Rooney slog rekordet mot Liverpool på söndag, om han skulle komma in från bänken, där man förväntar sig att han får starta.

En sak som tveklöst hjälpte till att binda Röda till Rooney genom åren var den delade desperationen att besegra Liverpool vid varje givet tillfälle. Under en era som dominerats av utländska spelare som man inte kan förvänta sig ska känna samma sak som vi gör gällande Liverpool, var det skönt att veta att det fanns åtminstone en spelare på planen vars blod skulle rusa fram lika uppretat som vårat i de matcherna.

Det är svårt att tänka på något annat förutom nästa söndag, särskilt med tanke på ligatabellen och det faktum att det här blir det första topprankade testet för det här nya föryngrade "Vinter-United". Men imorgon kväll lockar Wembley - och, med all sannolikhet, en efterföljande final mot söndagens motståndare.

Hull är inget bra lag, de ligger i nedflyttningszonen och har just sparkat sin manager; man måste erkänna att det här är så nära man kan komma att få något serverat på ett fat, kryddat och uppskuret i perfekta bitar vid den här tidpunkten. Så ska vi inte glömma det faktum att vi har en returmatch tillgänglig där vi kan återställa eventuella misstag från det första mötet. (Har jag frestat ödet tillräckligt nu?)

I augusti var konsensus av den konventionella visdomen att Josés bästa chans att sätta sin stämpel på den här säsongen fanns i cuperna - så hittills är allt väl, såklart.

Men skrapa lite på ytan hos de mer lättupphetsade Röda, och du upptäcker ett glimmer av hopp om att United på allvar kan vara med och utmana om titeln.

Undersökta på papper känns dessa påståenden fortfarande ganska löjliga, men de säger oss en viktig sak; att det nu finns ett självförtroende och en tro bland fansen på Mourinho som Moyes och LVG aldrig kom i närheten av att förvärva, ens i deras bästa stunder.

Jag har definitivt observerat att flera allvarliga José-kritiker på de Röda läktarna har tonat ner sig själva under vintern, ofta ackompanjerat av deras tysta erkännanden att de gillar det de ser mer än något annat de har sett på Old Trafford sedan cirka 2011.

Så allt detta gör att Liverpools besök på söndag känns ännu mer potentiellt avgörande. Man har den spännande känslan att något till sist kan kristallisera sig för oss på söndag; samtidigt som den fruktade rädslan smyger sig kvar om att varenda illusion kan krossas runt oss. Dagar som den kommande söndagen erbjuder löftet om att epoker separeras och definieras. Och dagar som den kommande söndagen är vad män som Mourinho lever för...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...