Också den här veckan: Coventrys fan upplevelse; Luciano Spalletti; och varför du inte bråkar med Velez

   

Varumärkesvärden. Fotograf: Eddie Keogh/Reuters

 

 

 

 

AV: David Hills, the Observer, söndag 30 oktober, 2016:

 

 

Stor vecka för

West Hams ändrade varumärke - levererat i somras som en del av "den mest framgångsrika arenaflytten i historien". Karren Brady berättade för en industritillställning den 5 oktober hur uppgraderingen av imagevärdet "verkligen har haft en dynamisk inverkan på sakerna vi kan göra".

 

 

• Hennes mått på framgångarna: "Vi rankas på 15:e plats när det gäller varumärkesvärde. Vi låg på 115:e plats när jag kom hit." Ett annant mått: E20 Stadium-representanter bekräftar att de är "aktivt ute på marknaden efter en partner för namnrättigheter" efter att Manhindra Group drog sig ur.

 

 

Plus: det filmas också

West Hams film om flytten, som Brady också tog upp vid samma industritillställning. "Vi gör en film som heter Iron Men. Den handlar om övergången av värden och historien om West Hams supportrar från the Boleyn til the London Stadium."

 

 

Mest optimistisk

Uefa:s interna utredningsteam - utreder lånet på €4m (41,8m kr) som Uefa gav Sloveniens fotbollsförbund 2015 för att investera i ett spelbolag. De har kommit fram till följande: "Lånet var helt överensstämmande med Uefa:s standardprocedurer." President Aleksander Ceferin - chef för Sloveniens fotbollsförbund då - säger att anklagelserna gällande lånet var "myggbett" utförda för att skada honom. "Lånet var så rent det kan vara."

 

 

Också från förra veckan gällande fotbollsfamiljen

1) Spaniens fotbollsförbund går emot påståendena om att de spenderade offentliga medel som var menade att gå till jordbävningen på Haiti 2010 på kostnader för förbundet istället. Representanter från regeringen menar att €176,000 (1,841m kr) av de €219,500 (2,296m kr) de fick i anslag för en fotbollsskola "avleddes"; idrottsministern Miguel Cardenal: "Vi har bett dem att betala tillbaka pengarna. Federationen vill inte göra det."

 

 

2) F.d chefen för Perus fotbollsförbund Manuel Burga riskerar utlämning till USA den här veckan gällande anklagelser om utpressning, vilket han förnekar. Bland hans bästa ögonblick: 2011 - höll sitt tal efter omvalssegern medan en kollegas telefon spelade ledmotivet från Gudfadern i bakgrunden; och 2010 - skällde ut sex Peru-spelare som hade hyrt prostituerade på ett casino efter en förlust: "Det är så mycket hyckleri från dessa spelare. Talesättet är sant: ett träd fött krökt kommer aldrig växa ut rakt."

 

 

Och 3) Bolivias fotbollsförbunds sekreterare Walter Torrico avgick efter att ha satts i husarrest för att han "låtsats vara en jurist". Representanter säger att Torrico framställde sig som en advokat "utan några kvalifikationer"; Torrico - även anklagad för att ha "tvättat olagliga vinster" - förnekar alla oegentligheter.

 

 

• Torrico presenterade sin vision för en städning förra året efter att ha sett förbundets president Carlos Chavez häktats åtalad för organiserad brottslighet, vilket han förnekar. "Vårt spel ligger i aska, så det är dags att sätta en ny kurs och stå upp för det gemensammas bästa."

 

 

Andra nyheter: bäst timing

Coventry City - avleder fortfarande fansens protester mot ägarna Sisu, och stöttar the League's "Enjoy the Match"-kampanj med budskapet: "Här i Coventry City vill vi att våra fans ska ha den bästa upplevelsen som är möjlig på matchdagen, och lämna arenan med ett leende, oavsett resultatet."

 

 

Sparkar ut rasismen

Spanien: Castilla-La Manchas förbund tittar på huruvida en spelare som kallade en svart CD Bargas-motståndare en "skitapa" var rasistisk: "Frasen är, i bokstavlig mening, orelaterad till rasism eller främlingshat... Därför kan det inte klassas som planerat för att nedvärdera eller förringa en särskild etnisk grupp." Bargas - som säger att förolämpningen kom med "ackompanjerande apgester" - planerar att överklaga.

 

 

Bästa UKIP-ögonblick

Argentina: Velez Sarsfield-presidenten Raúl Gamez förnekar att han slog till förbundets vice president Jorge Medin i ett gräl gällande tv-pengar medan han skrek: "Jag ska krossa ditt huvud, du jävlas inte med Velez": "Ja jag stormade in på hans kontor, jag var känslosam - men det var bara en debatt. Låt oss gå vidare."

 

 

Manager-nytt: förra veckans flyttfåglar

• 9 oktober: Grimsbys Paul Hurst skakar av sig länkar med Shrewsbury. "Jag vet ingenting om dessa länkar. Jag är manager för Grimsby Town, försöker göra det bästa jag kan här. Jag kan försäkra er, jag tänker inte på någonting annat än Grimsby Town." 24 oktober: Går till Shrewsbury.

 

 

• 11 oktober: MK Dons-managern Karl Robinson reflekterar över diskussionerna med ägaren Peter Winkleman, 12 dagar innan han fick sparken: "Vi hade ett möte igår gällande vad vi ska göra i januari och hur spännande det kan bli att gå framåt. Ordföranden var fantastisk... han vet att resultaten kommer vända."

 

 

• 29 september: Wolves directorn Jeff Shi om tränaren Walter Zenga: "Walter är väldigt passionerad. Walter visar passionen för fansen och de älskar honom. De skrev även en sång till honom! På det här området gjorde han någonting utanför mina förväntningar." 25 oktober: Ger honom sparken.  

 

 

• Och en som inte flyttar - 12 oktober: Egyptens Zamalek SC-tränare Moamen Soliman innan Caf Champions League-finalen: "Om vi förlorar den kommer jag att avgå. Och jag kommer göra det via telefonen för att inte besvära någon." 23 oktober: Förlorar den med 3-1. "Nu krigar vi om titeln."

 

 

Mest avslappnad

Roma-tränaren Luciano Spalletti, skallade sitt presskonferensbord fyra gånger efter att ha fått en fråga om atmosfären. "Vem skickade dig? Berätta för mig vem som skickade dig. Varför är du här? Vad menar du? Du vill fråga samma gamla saker? Mamma mia. Otroliga scener."

 

 

Snabbare fingrar

@halesowentownfc:s livebevakning mitt i veckan: "54 minuter 0-0 Delaney skjuter frun efter att Anderson gett honom bollen #HALvTAM."

 

 

Plus: mest baktalad

Argentina: Atlético Patronato-försvararen Jonathan Ferrari, upprörd över påståendena om han arrangerade en "omåttlig orgie" för lagkamraterna på sin balkong som polisen fick avbryta klockan 6 på morgonen. "Det är lögner. Folk tittar på mitt förflutna och tror att jag fortfarande är densamma. Visst, polisen skrek på oss - men de kom inte in."

Southport-forwarden John Cofie spelade i samma ungdomslag för Manchester United som deras rekordnyförvärv men han blickar bakåt med tillgivenhet, inte ilska

   

En tom strand i Southport istället för på Uniteds akademi är vart Cofie övar upp sina färdigheter nuförtiden. TIMES FOTOGRAF BRADLEY ORMESHER

 

 

 

 

AV: Oliver Kay, Cheffotbollskorrespondent, The Times, måndag 7 november, 2016:

 

 

Det var precis som förr i tiden. Meddelandet kom från Paul Pogba och strax därefter satt John Cofie och käkade med världens dyraste fotbollsspelare på Nando's i Manchester. Jesse Lingard tog med sig lite extra stjärnglans då de tre tuggade i sig det piri-piri-marinerade fettet, skojade om dagen då de vann FA Cupen för ungdomar, blev rädda för Sir Alex Fergusons "hårtorksbehandling" och jämförde och kontrasterade resorna de har tagit sedan dess.

 

 

Pogba blev överöst av fans och efter alla autografer och selfies postade han ett foto av de tre tillsammans på Instagram. Det dröjde inte länge innan bilden hade attraherat 457,000 "gilla". "Min telefon bara exploderade," säger Cofie. "Bilden hamnade i tidningarna och allt. Jag tänkte bara: 'Wow.' Jag är så glad för hans skull. Han visste alltid vad han ville, visste vart han skulle och hans talang talar för sig själv. Fantastisk spelare, fantastisk kille, förtjänar allt han får."

 

 

För Cofie var det en kort inblick i megastjärnans bubbla som idag innehas av Pogba, som återvände till Manchester United i augusti i en världsrekordtransfer för £89 miljoner (1,04 miljarder kr), fyra år efter att ha lämnat för Juventus. Lingards karriärkurva har varit mer stadig men han har etablerat sig själv för United och England under de senaste 12 månaderna.

 

 

Cofie? Hans resa har varit något mindre firad - från Burnley via United, Royal Antwerpen, Sheffield United, Notts County, Barnsley, Molde (i Norge), Crawley Town, Wrexham, AFC Telford United till Southport, där han hoppas på en sällsynt smak av det storslagna, relativt sett, i kvällens tv-sända FA Cupmatch i förta rundan mot Fleetwood Town.

 

 

Vid 23 års ålder skulle man kunna förlåta Cofie om han funderade på vart allt gick fel; förra helgen reste han nio timmar tur och retur till Devon och satt hela matchen mot bänken mot Torquay United i en Vanarama National League match. Men han är inte den typen.

 

 

"Folk tittar kanske på mig och säger: 'Oh, han var i United och nu är han i Southport,' men sånt är livet och sån är fotbollen," säger han. "Om man tittar på det utifrån säger folk kanske: 'Han är inte bra längre, bla, bla, bla,' men det är inte så jag ser på det. Jag må ha kommit från United till Southport, men många har det mycket sämre än mig just nu."

 

 

Han har rätt. Han lever inte exakt drömmen, men ett lärlingskontrakt med United kommer inte med några garantier, inte ens när de har vunnit dragkampen mot Chelsea och Liverpool för att plocka in dig och betalat Burnley £250,000 (3,06m kr) när du var 14 år. Cofie rankades så högt av Burnley att de flög honom fram och tillbaka för att spela med ungdomslaget och t.o.m med reserverna medan han bodde i Tyskland, där hans pappa tjänstgjorde för armén.

 

 

"Jag var glödhet, gjorde mål i varje match jag spelade. Jag var hos ressarna [reserverna] när jag ännu var bara 14 år, gjorde riktigt bra ifrån mig, och det var då snacket började: United, Liverpool, Chelsea och allt det där. Diskussionerna verkade dra ut på tiden i all evighet och till sist kom Burnley överens om en affär med United och allt löste sig."

 

 

Han är inte en av dem som blickar tillbaka med ilska eller förbittring och anser att han svaldes av en elitklubbs akademi.

 

 

"Jag älskade varje minut av det i United," säger han. "Allt med det - tränarna, faciliteterna, de andra grabbarna - var fantastiskt. Jesse Lingard, Paul Pogba, Keane-tvillingarna [Will och Michael], Ryan Tunnicliffe, Larnell Cole, Ravel Morrison... När det gäller ren talang var det ungdomslaget lika bra som vilket annat som helst."

 

 

Vem var bäst? "Ravel och Pogba," säger han. "Vad Ravel kunde göra med en fotboll, det var bara pinsamt. Han sprang förbi folk som om han var ute och sprang förbi skyltdockor. Folk kunde inte komma i närheten av honom. Otrolig talang. Pogba kom några veckor efter mig och passade in direkt. Igen, otroligt skicklig, box-till-box, stark, springer hela dagen. En sådant hårt arbetande spelare också. Han skulle alltid gå till toppen."

 

 

Det fanns flyktiga tider då Cofie trodde att han kanske också skulle gå hela vägen, men det hände inte för honom. Precis som för den stora majoriteten av talanger i elitklubbarna, och det inkluderar verkligen vinnare av FA Cupen för ungdomar, informerades han om att hans framtid fanns någon annanstans.

 

 

Han ser tillbaka med glädje på sina sex år i United - t.o.m när det gäller hans upplevelse av Fergusons "hårtork".

 

 

"Det var efter det att vi hade vunnit cupen för ungdomar och vi gick ut på planen på Old Trafford i våra kostymer för att visa upp pokalen vid en förstalagsmatch," säger han.

 

 

"Jag kunde inte hitta min kostym, och jag kunde inte gå in i min träningsoverall, så jag tänkte 'Förhoppningsvis är det ingen som ser om jag inte går ut på planen.' Men självklart fick han reda på det - han fick reda på allt - och han kallade in mig på sitt kontor och... oh... [han håller händerna för sitt ansikte med spelad förödmjukelse]."

 

 

Cofies problem med att etablera sig själv i andra klubbar kommer låta bekant för många unga spelare som lämnat en elitklubb. Att gå ner några nivåer, i jakt på spel för förstalaget, har exponerat honom för den typen av fotboll som inte passar honom. "The Conference passar inte alla," säger han.

 

 

"Det är en tuff liga att vara i, annan typ av fotboll och jag vänjer mig fortfarande vid det. Jag tycker det har varit tufft, men jag kommer vänja mig vid det och jag kommer förhoppningsvis att komma tillbaka upp igen."

 

 

Skulle han kunna flytta utomlands, tillbaka till Tyskland kanske? "Jag skulle inte ha några problem alls med det," säger han. "Jag är inte en av dem som skulle säga: 'Jag tänker bara spela i England.'"

 

 

Det är ett egendomligt fall och definitivt inte, i alla fall inte efter att ha spenderat en timme i hans sällskap, ett fall av "för mycket för ung".

 

 

Han är djupt religiös, väldigt medlidsam, typen som räknar sina välsignelser varje dag. "Min familj kommer från Ghana, där många människor har det väldigt svårt, verkligen befinner sig på botten, och jag känner mig välsignad i mitt liv," säger han. "Jag har kläder på mig, ett tak över mitt huvud, mat att äta varje dag. Jag skulle vara en dåre om jag klagade på mitt liv."

 

 

Om något sticker ut så är det tanken att Cofie kanske är lite för snäll. "Jag vet vad du säger," säger han. "Jag försöker vara en välsignelse för andra. Man måste ha en hänsynslös sida i sig inom fotbollen, särskilt i the Conference, men jag är annorlunda på planen.

 

 

"Förhoppningsvis får jag en chans att visa det i FA Cupmatchen - stor scen, live på tv, ja, det vore kul."

I en djupt kännande och personlig artikel förklarar den f.d kommunikationschfen på Number Ten Alastair Campbell varför Daily Mail, landets mest inflytelserika (och konfliktdrabbade) tidning fortsätter ha en sådan skadande effekt på brittisk politik och kultur - från Brexit och invandring till välfärd och religion

 

 

 

 

SKRIVET AV ALASTAIR CAMPBELL, Skribent, kommunikatör, konsult, strateg, ambassadör för Time to Change och andra välgörenhetsorganisationer för mental hälsa. Från GQ-magasinets oktober-nummer, lördag 5 november, 2016:

 

 

 

 

 

 

Det finns så mycket kring Paul Dacre som jag borde beundra. Jag gillar människor som har stora ambitioner då de börjar livet, och sedan får de att bli av; folk som håller sig kvar vid sitt uppdrag, med mycket energi och övertygelse; som kan sin egen personlighet, inte blir överdrivet tagna av innegrejor och modetrender, lokaliserar sig själva i en stark tro, och håller sig till den.

 

 

Jag är ett stort fan av motståndskraft, och inom det behovet att kunna behandla kritik på samma sätt som du behandlar beröm: med utstuderad likgiltighet, som en potentiell distraktion från uppdraget man har framför sig, i Dacres fall att behålla hans och, titeln han är redaktör för, Daily Mails överlägsenhet som tidningsvarumärke. Trots att det smärtar mig mycket att säga det - och det smärtar förmodligen honom också, med tanke på att "varumärke" inte riktigt är den sortens ord som förekommer i Dacres land - så är det vad de är; the Daily Mail är den mest penetrerande tidningsprodukten på massmarknaden och Dacre ligger förmodligen bara efter Rupert Murdoch på listan över Storbritanniens mest inflytelserika personer inom genren skrivande journalistik.

 

 

Jag gillar brittiska framgångsberättelser också, och med tanke på Dacres tid på toppen - 24 år och han bara fortsätter, försäljningen går hyfsat bra på en snabbt föränderlig och enormt utmanande marknad och onlineversionen som han en gång kastade ut med sitt avfärdande om internet som "bullshit.com" är nu den mest besökta nyhetssajten på planeten - är det svårt att avfärda honom som ett misslyckande. Han är tidningarnas Alex Ferguson när det gäller att ha ett långt liv, och Pep Guardiola när det gäller lönen, hans grundlön går långt in på ett sjusiffrigt tal, bonusar, ersättningar och aktieinnehav innebär tiotals miljoner, helt klart tillräckligt för att åtminstone äga de tre lyxiga fastigheterna som vi känner till (ack, jag vet inte det exakta multimiljon-värdet på varje fastighet, en obligatorisk del av Mails rapportering när ett hem nämns).

 

 

 

 

 

Vi har platsen som bland hans personal är känt som Dacre Towers (inte särskilt många blir inbjudna av deras överherre att köra den mile-långa (= 1,6 km) privata vägen fram till hans spretiga boskaps- och odlingsfarm i West Sussex för middag, än mindre för att stanna där över natten). Han har sitt huvudsakliga London-residens i rika Belgravia. Och han har det fantastiska Langwell Estate på 17,000 acre (= 6,879 hektar) nära Ullapool i norra Skottland, vars sju sovrum och skytterättigheter, som om han inte redan hade tillräckligt på banken, han hyr ut för £4,250 (52,088 kr) i veckan (blir mer om du skjuter många hjorthannar) då han själv inte är där och undviker lokalbefolkningen som ibland protesterar mot hans närvaro. Det här är en väldigt pro-EU del av Storbritannien, där nästan två tredjedelar röstade Remain, och där Kommissionen har hjälpt till att finansiera vägar och broar (några av dem behövs för att komma till Dacres marker), en ny skola, utveckling av hamnen, ett industriområde och stödprogram för konst.

 

 

Så de ser inte med blida ögon på att han har dragit in EU-subventioner för markägare, medan han spelat en ledande roll i lögnmaskinen som hjälpte till att få Storbritannien att rösta för att lämna EU; mottagandet av sådana bidrag som bara är baserade på enorma hektarområden är den sortens "slöseri" som hans tidning i vanliga fall skulle få fradga i munnen av. Det finns även en ilska mot att han kommer tjäna miljoner och mer därtill på ett nytt hydrosystem, som går helt emot viljan hos många i lokalbefolkningen som stöttar ett projekt som kommer plöja vinster tillbaka in i samhället, och det trotsar hans egen tidnings fientliga ledaråsikt mot avgifter för förnybar energi.

 

 

Men här stryker vi in på det stora området för hans hyckleri och jag avviker från min jakt efter saker jag borde gilla hos Dacre. Jag gillar hårt arbetande människor. I årtionden har han vart något av en 12-till-16-timmar-om-dagen-man, och inte ens när han är hemma eller på semester är han helt bortkopplad. En tidning är en levande sak som andas, nästa nummer hela tiden under utveckling. Som tidningens levande, dominerande hjärtslag är Dacre alltid där, även när han inte är där. Det är ledarskap på jobbet.

 

 

Jag gillar strateger, också, och det faktum att när du ser the Mail, eller hör tidningen omnämnas, så är det troligt att du har en omedelbar åsikt om den - bra eller dålig, det är en strategisk framgång. Mer än kanske någon annan tidning, vet du vad det är. Älska den eller hata den, du vet att den är där. Kan samma sak nu sägas om min gamla tidning, the Daily Mirror? Eller the Sun? Även om den fortfarande säljer fler tryckta tidningar än the Mail ligger den ljusår efter dem online, och de är långt ifrån den mäktiga enhet den en gång var. The Daily Express då? En gång i tiden den bäst säljande tidningen av de alla med över fyra miljoner sålda exemplar per dag, men nu är den en blek imitation av the Mail. De tror att om de sätter prinsessan Diana, dåligt väder och bra Brexit-artiklar på framsidan med samma regelbundenhet som the Mail fokuserar på cancer, konsumenter som blir bedragna och NHS misslyckanden, kommer de att kunna kopiera deras framgångar.

 

 

Vaginamonologer

Strategi handlar om stora ögonblick med störningar lika mycket som att göra samma sak igen och igen. Dacres bästa strategiska ögonblick med störningar var hans bevakning av mordet på den svarta tonåringen Stephen Lawrence, och namngivandet och skammen mot hans påstådda mördare under en rubrik som skrek MÖRDARE. Ett modigt drag och ett drag som gör det så mycket svårare att utmana the Mail gällande deras uppenbara och deras mer subtila rasism. Uppenbart som när reportrar brukade kallas hem från jobb då de fick reda på att morden de hade skickats ut för att rapportera om involverade svarta offer.

 

 

 

 

Mer subtilt, men inte mycket, i analysen som visade att två tredjedelar av alla svarta människor i nyheterna hos the Mail var kriminella; ständigt länkar de samman invandrare med brott och våld, rapporterna om våldsamma brott som terrorrelaterade när polisen har klargjort att det inte fanns någon sådan länk, en satirteckning i svallvågorna av terrorattackerna i Paris som satte likhetstecken mellan flyktingar och råttor, det avhumaniserande och hetsande språket gällande "svärmarna på våra gator". Hur vågar du påstå att vi är rasistiska? Vad säger du om Stephen Lawrence? Undantaget som bevisar regeln, kanske, och mest p.g.a att det visade sig att Lawrences pappa gjorde en del tapetseringsarbete för Dacre.

 

 

Man behöver inte spendera alltför lång tid med att googla runt på "bullshit.com" eller bläddra igenom gamla utgåvor av papperstidningen för att hitta exempel på rasism, sexism, homofobi - det sista av dessa är föga överraskande med tanke på att Dacre anser att det är svårt för alla utan barn att jobba som redaktör för att "de inte kan förstå människans villkor" - och hat mot invandrare, feminister, socialarbetare, alal som inte passar in i mallen för vad Dacre anser är mänskliga varelser och institutioner och nu är även välgörenhetsorganisationer (blåögda välgörare, bah!) ett nytillskott på hans hatlista. När Dacre tillät en New Yorker-journalist att närvara vid hans redaktörsmöten föll hans kontor i chockad tystnad när kolumnisten Simon Heffer talade positivt om Frankrikes Nationella Fronten ledare, Marine Le Pen. Private Eye rapporterade senare att chocken var extra skarp då "Mail-skribenter och exekutiva på tidningen hade beordrats att inte svära: det skulle inte yttras några 'f***s' och definitivt inga 'c***s'. Lika viktigt var det att ingen skulle säga ett enda ord som skulle kunna tolkas som sexistiskt, rasistiskt eller homofobiskt i damens närvaro." Med andra ord: "Agera inte normalt. Det här är bara en uppvisning."

 

 

Jag har en känsla av the Mails strategiska framgång och erkänner att jag hatar känslan, varje gång jag bordar en British Airways eller Virgin Atlantic flight och ser de stora tidningsställen vid flygplanets dörr. Om jag inte har lyckats ta mig dit först och täcka för the Mails plats med Financial Times eller någon annan gratistidning som erbjuds där - eller kasta dem i soptunnan, som är min barnsliga reaktion - ser jag de andra passagerarna närma sig och kasta ett öga på framsidans blandning av skrikande rubriker och mjuka lockelser om gåvor inne i tidningen. Jag ser "jag vet att jag inte borde" blicken i deras ögon, och sedan tar de den och går mot deras sittplats. Ingen mindre än Richard Branson stöttar min kampanj för att få bort the Mail på Virgin Atlantic flighterna, men de som dagligen jobbar på hans flygplan insisterar på att passagerarna vill ha den, precis som affärsgrabbarna där framme vill ha the FT.

 

 

Mail-läsare läser den verkligen. Inaktivt bläddrande är ingenting för dem

Ibland ser jag även dessa passagerare läsa den, också. Mail-läsare läser den verkligen. Det inaktiva bläddrandet man kanske ser med andra flygplansmagasin är inget för dem. Rubriker drar in dem. Bilder drar in dem. Texter drar in dem. Sedan börjar långläsandet. Jag vill ta tag i deras nackar - faktum är att jag ibland tar tag i dem med ögonen och frågar: "Varför läser du den där skiten? Det är nationellt gift. Ta lite heroin eller något." Och här ligger den största framgången av alla för Dacre. Många säger att de vet, de håller med, men de bryr sig inte, för den roar, underhåller eller, vanligast, gör de arga - "Men jag tar det inte på allvar"; medan andra tittar på mig som om jag är den som är i behov av att räddas, inte de, för att de håller med om så mycket av det de läser.

 

 

Vi kan inte ge Dacre all credit, men vi kan definitivt ge honom en del, när det gäller hur bedrövligt felinformerad den brittiska allmänheten ofta är gällande viktiga saker som rör allmänheten, vilket avslöjades av en fascinerande och deprimerande King's College/Ipsos-MORI-studie innan det senaste valet.

 

 

För att ta bara några av Dacres specialintressen: Tonårsgraviditeter: allmänheten trodde att 15 procent av de unga tjejerna blir gravida. Fakta visar att det är 0,6 procent.

 

 

Våldsamma brott: mer än hälften trodde att den sortens brott ökar, fast det är precis tvärtom.

 

 

Välfärd: runt en tredjedel av folket sade att regeringen spenderar mer på arbetslöshetsersättning än på pensioner. Fakta visar att pensionerna är 15 gånger så stora som ersättningarna till arbetslösa.

 

 

Välfärdsbedrägeri: allmänheten uppskattade att £24 (294 kr) av alla £100 (1,226 kr) som spenderas på bidrag tas emot bedrägligt. Fakta visar att det är blott 70 pence (9 kr).

 

 

Utlandsbistånd: det utgör endast lite mer än en procent av allt som regeringen spenderar. Men en fjärdedel av det brittiska folket tror att det återfinns i topp-tre för offentliga utgifter, före skolor och pensioner.

 

 

Religion och ras: vi tror att en fjärdedel av Storbritanniens befolkning är muslimsk (det är fem procent). Vi tror att 34 procent kallar sig själva kristna (59 procent). Vi tror att 31 procent är invandrare (13 procent). Vi tror att 30 procent är svarta eller asiatiska (elva procent).

 

 

Så när det kom till EU-omröstningen hjälpte åratal av Mail-Murdoch-Express-Telegraph-Ukip lögner och myter om Europa till att lägga grunden till att ha omröstningen till att börja med - stort misstag, Dave - och det hjälpte Boris Johnson, Michael Gove och Nigel Farage att bära bollen över linjen den 23:e juni. Vi ska varken överdriva eller förringa medias roll här. Utan de högprofiliga politikerna som ledde vägen är det inte troligt att kampanjen för Leave skulle ha vunnit. Men utan de systematiska pressförvrängningarna om Europa genom åren, tror jag inte ens att vi hade fått en omröstning. T.o.m när det var över såldes lögnerna fortfarande som en del av firandet. Faktum är att dagen efter omröstningen rapporterade the Mail att vi nu skulle få se ett slut på förbudet mot böjda bananer (en myt); de förebådade dagen då vi skulle kunna ha mer kraftfulla dammsugare, fria från inblandningarna av galna Bryssel-byråkrater; vi skulle kunna återinföra glödande glödlampor och därmed stoppa de epileptiska utbrotten orsakade av "antagna ekovänliga fluorescerande lampor". Och låt oss fira att vi tog tillbaka kontrollen över... rätten att äta våra hästar.

 

 

 

 

 

Men trots att kampanjen vanns på lögner - £350 miljoner (4,28 miljarder kr) i veckan till NHS, miljontals turkar på väg till Storbritannien, ni minns säkert själva - så fick alla som vågade ifrågasätta utgången behandlingen, t.o.m om de, som Patience Wheatcroft, brukade skriva för the Mail. Hennes rop på att arrangera en andra omröstning ledde till att hon hängdes ut som en "hejarklacksledare för den rika Metropolitan-eliten"; hon gjorde sig skyldig till ett "arrogant och skamlöst förakt för demokratin" genom att framföra en "skrattretande idé" för att bevisa att allmänheten vilseleddes. En av triumferna för kampanjen för Murdoch och Dacre, två av de rikaste människorna som journalismen någonsin har producerat, var att de porträtterade alla som var för Remain som en del av den här Metropolitan-eliten, trots att Dacre skulle kunna köpa ut Wheatcroft, med hennes "£1,5m (18,3m kr) hem" (fattigdomsgränsen i Dacres land) flera gånger om.

 

 

Så Dacre var på den vinnande sidan och han var snabb att göra vad han kunde för att stoppa Boris Johnson från att bli den stora politiska vinnaren. Johnson har för många sexuella och moraliska svagheter för att återfinnas på Dacres lista över politiker han respekterar. David Cameron var definitivt inte heller med på den - för ung, för flashig, för gammal Eton-elev, inte ny Eton-elev - och min känsla under omröstningen var att Cameron avskydde Dacre. Dess ömsesidighet stod helt klar i the Mails nästintill hysteriska bevakning av Camerons okloka hantering av sin avgång, då de som hade spelat ledande roller i Remain-kampanjen överöstes med belöningar. Men jag undrar om en del av Dacres gift strömmade ut från en djupt rotad tro på att hedersbetygelser bör reserveras för vinnare, inte förlorare, och kanske också från det faktum att precis som David English, Larry Lamb, Nick Lloyd, Simon Jenkins och andra redaktörer har fått adelskap, så anser han kanske, efter 24 år på toppen för en brett konservativ tidning, att någon av de konservativa ledarna sedan Thatcher borde ha tagit fram honom för en dubbning.

 

 

Jag vet inte om Dacre skulle vilja bli Sir Paul, men jag misstänker det - men för att vara helt rättvis så verkar han inte använda sitt redaktörskap för att få de bästa inbjudningarna, göra sig populär eller bygga relationer med de stora och goda. Han visar dem heller inte särskilt mycket respekt, och det inkluderar Lord Rothermere, symboliskt hans boss, men som har fått se Dacre springa runt honom i cirklar på en regelbunden basis (men - hycklerivarning igen - Dacre inkluderar aldrig miljardären i någon av ledarsidans blästringar, som dyker upp ibland, mot smutsigt rika skattesmitare. Detta är min tredjeplats på listan över favorithycklerier, efter EU-bidragen och det konstanta användandet av bilder på unga tjejer som lockbete för att klicka online, samtidigt som de rasar mot sexualiserandet av tonåringar).

 

 

Dacre blev nästan Sir Paul

Men på ämnet hedersbetygelser har jag en bekännelse att komma med. Dacre blev nästan Sir Paul, under vår första tid vid makten. Tony Blair hade väldigt lite intresse för hedersbetygelser (för allt det spelade Dacre en ledande roll i att hajpa den där löjliga episoden när polisen svarade på en SNP-riksdagsledamots påstående om så kallat "pengar för adelskap" med en av de mest skrattretande polisundersökningarna i modern tid). Jag har sedan länge varit en kritiker av hedersbetygssystemet och då jag anser att alla som aktivt vill ha en aldrig borde övervägas för det, visade jag ännu mindre intresse.

 

 

Men som pressekreterare var jag tvungen att briefa media om listan, och som en av premiärministerns högra händer fanns jag med i det lilla teamet han skickade till kabinettkontoret för att kolla igenom listan långt i förväg, argumentera för en bättre etnisk blandning, pressa på för fler rektorer och några fler som allmänheten faktiskt hade hört talas om - allt för att han inte skulle behöva spendera alltför mycket tid med att plöja igenom det själv. Så där satt vi, med teamet från hedersbetygssekretariatet, och där stod det, mediekommitténs rekommendation att mr Paul Dacre skulle vara nästa journalist i ledet för ett adelskap.

 

 

"Jag är ganska säker," sade jag, "på att premiärministern skulle anse det högst opassande att en aktiv redaktör skulle få en sådan hedersbetygelse, inte minst p.g.a kritiken vi har framfört tidigare om mrs Thatchers användande av utmärkelserna för att belöna medieägare och redaktörer för politiskt stöd." Jag sade att jag skulle kolla upp det och återkomma. Vilket jag gjorde. Jag tror det var the Telegraphs försvarskorrespondent John Keegan, ack inte längre med oss, som stod näst på tur och därmed kunde han dra nytta av det här nya premiärministerpåbudet.

 

 

Men Dacre har vunnit många andra priser, flera för Årets tidning. Ingen skulle ha kunnat överleva så länge utan att känna till sin bransch och sin marknad. Det här är inte samma sak som påståendet som ofta fälls, inte minst av honom själv, att han "känner sina läsare". Han känner inte sina läsare bra alls. Varför skulle han, när han möter så få av dem och, helt ärligt, inte skulle tycka särskilt bra om dem om han träffade dem? Vad han vet är vad han vill att de ska läsa, tycka, frukta, hata, hoppas på, för på det har han byggt framgångarna han har skapat. Mail-kolumnisten Peter Osborne uttrycker det smickrande: "Han artikulerar drömmarna, fasorna och hoppet hos socialt osäkra medlemmar av förorternas medelklass. Det är en daglig prestation som är genialisk."

 

 

Men även om han en gång i tiden kände Mail-läsare, han växte upp som son till en journalist i Arnos Grove, London, privatutbildad på ett statsstipendium vid University College School, sedan vid Leeds universitet (hans misslyckande med att komma in på Oxbridge satte djupa spår) och ville hela tiden bli en journalist och redaktör, så har Dacre inte mycket gemensamt med folket som suger i sig hans världsåskådning dag efter dag. Han ser främst världen från baksätet i en bil styrd av en privatchaufför och insidan av ett elfenbenstorn, där hans redaktörskonferenser i mindre utsträckning är diskussioner om vad läsaren må tycka, och i större grad är tävlingar mellan de exekutiva om vem som kan ta fram idéerna som står i samklang med vad Dacre redan tycker. Välbetalda kolumnister köar för att berätta för honom vad de tänker skriva och gissa vad - nio gånger av tio stämmer det överens med vad de vet att han tycker.

 

 

Att dessa möten har blivit kända som "Vaginamonologerna", p.g.a Dacres förkärlek för att avvisa alla som inte lever upp till hans krav, filosofi och förväntningar som en "f****", är en indikation på hur ofta hans stackars underhuggare misslyckas med deras vilja att imponera. Han är inte bara etta bland sina likar, utan även tvåa, trea och fyra, och glöm alla tankar på jämlikhet - de är där för att tjäna. Han har inte mycket gemensamt med sin personal, än mindre med sina läsare. Jag har aldrig träffat någon som beskriver sig själv som en personlig vän med Dacre. När Gordon Brown konstant beskrevs som en sådan, förnekade han det benhårt, åtminstone för mig. De kom överens med varandra och det misstänker jag att det handlade om ömsesidig respekt för hårt jobb, ett ogillande för den moderna kändiskulturen och en delad tro på att Tony Blair inte borde vara premiärminister alltför länge.

 

 

Endast Dacres rikedomar och livsstil skiljer honom från nästan samtliga hans läsare, men då han är 67 år gammal befinner han sig i samma åldersfack som de flesta, där åtta av tio är över 45 år. Han använder sällan de offentliga tjänsterna som hans tidning regelbundet fördömer. När han är sjuk, och han har varit allvarligt sjuk, men Fleet Street omerta har sett till att det har hållits tyst om det, använder han privat vård. Båda hans två söner gick på Eton, vilket avslöjar inte bara den vardagliga Mail-läsarens vilja att ens barn ska få en bra utbildning, utan även en vilja att vara en del av etablissemanget han påstår sig sky och t.o.m förakta. Detsamma gäller rollen som jägare, skytt, fiskare och markägare.

 

 

Dacreland

Han är medlem i The Garrick Club (https://en.wikipedia.org/wiki/Garrick_Club), men under dagarna vid sekelskiftet, när han och jag hade en hyfsat civiliserad, om än något taggig, relation, föll hans val av restaurang, då vi ibland träffades för lunch, på Mark's Club, där män i gammaldags kläder med gammaldags uppförande kallade honom "Sir" då de eskorterade oss upp för en dyster trappa, och han blev märkbart irriterad för att jag stannade och pratade med Julie, kvinnan som arbetade i garderoben, vars barn var kompisar med mina barn i skolan. Jag vet inte om hon läste the Daily Mail. Men vad jag vet är att Dacre fann det konstigt att jag kände någon som henne, och ännu konstigare att jag verkade vilja prata med henne. Han är inte, kan man rättvist säga, en man av folket.

 

 

Mark's Club utmålar sig som en "elegant och traditionell privat medlemsklubb i Mayfair," den öppnades 1973 som "ett alternativ till St James's gentlemannaklubbar." Det här är klassiskt Dacreland. Han kan låtsas att det är anti-etablissemanget, samtidigt som han behandlas som en fullfjädrad medlem den "förmögna Metropolitan-eliten" som han säger sig hata, med allt bugande och gnidande och en man som borstar bort brödsmulorna från din krispigt vita bordsduk. Ännu bättre är att klubbens hemsida ägnar mer utrymme till sin klädeskod än till mat och dryck. Så, kvinnor får absolut inte bära jeans, mocka, leggings, sportkläder eller, hemska tanke, "exponerade underkläder". Det här är verkligen en Dacreland-klubb. Exponerade underkläder ska man alltid avskräcka från, såvida det inte trycks i tidningen, på de hängande brösten eller rumporna tillhörande en vissnande kändis med celluliter (en av hans konstigaste fixeringar), eller på de unga tjejerna på the Mail Onlines "sidebar of shame".

 

 

 

 

 

Vi satt alltid vid samma bord, och han sade vanligtvis samma sak, nämligen att Labour-partiet under Blair hade det för lätt, för att the Tories var värdelösa och jag hade pressen ätandes ur mina händer. Det första kan ha varit sant. När det gäller det andra så kändes det aldrig så, men nästan ursäktande sade han till mig att då Tory-partiet var så svagt under en följd av "hopplösa ledare", och alla dessa lismande vänsterjournalister på BBC (samma vänsterjournalister som blev sanningens ljus när de vände sig mot mig gällande Irak, såklart), då kände han att the Mail hade en plikt att "vara Oppositionen". Han var åtminstone ärlig kring det. Jag gillar ärlighet, och han och hans tidningar har systematiskt använt oärlighet som ett av deras nyckelverktyg för att då inflytande.

 

 

Det är rättvist att säga att dessa luncher slutade under "samtycke", och jag tror inte att vi har utbytt ett ord verbalt, civilt eller på något annat sätt, sedan 2001 eller så, såvida du inte räknar det tillfället då han vann ett pris vid en lunch på The Savoy och då han lämnade scenen, med priset höjt över huvudet, morrade (konstigt, tyckte jag): "Det här är för Alastair Campbell."

 

 

Det var när Dacres ärligt uttryckta vilja att "vara Oppositionen" mot vad han såg som en allsmäktig, högdragen, arrogant, alltför modern regering och premiärminister förvandlades till systematiskt, strategiskt oärligt rapporterande som jag bestämde att mina enstaka ansträngningar att hålla honom lite tamare än vad han annars kanske hade varit - och helt klart än vad han var när han hade den lugnande, civiliserade influensen från sin f.d boss, sir David English - var ett slöseri med tid och energi. Det är särskilt tre episoder, som kom ganska nära varandra, som fick järnet att äntra min själ när det gäller Dacre. Inga av dem var personliga för mig, men det började med att hans ord gick ut om att "Chefslögnaren" var den nya stämpeln på hans tidigare lunchgäst. Vi hade då kontroverserna kring MMR-vaccinet, bränsleprotesterna sent år 2000 och utbrottet av mul- och klövsjukan på våren 2001, samtidigt som vi förberedde oss för ett andra parlamentsval. Vad som stod helt klart var att allt som skulle kunna skada regeringen, och särskilt Tony Blair, ansågs vara helt ok, oavsett fakta eller vilka de möjliga konsekvenserna blev.

 

 

Jag är ganska säker på att om han någonsin träffade honom, skulle Dacre ha en mycket liten respekt för dr Andrew Wakefield, den enda "experten" som simmade mot vetenskapens vågor och tog fram en länk mellan autism och trippelsprutan med MMR. Men han kände sin marknad tillräckligt bra för att veta hur lätt föräldrar skulle kunna skrämmas till att tro på Wakefield om han kunde presenteras som en trovärdig röst, och alla andra röster som endast en del av regeringens spinnmaskin ledd av Chefslögnaren. Och om priset för detta var en mässlingsepedemi, och t.o.m ledde till att barn dog, så nog skulle det vara en bra story, särskilt när vi kan säga att det endast hände p.g.a att Tony och Cherie Blair vägrade att säga huruvida deras egen son Leo hade fått sprutan, och det hade ingenting att göra med att pressen eldade på rädslan för allt vad det var värt? Inte heller ledarna för bränsleprotesten, med deras vilja att stoppa upp landet, naturliga sängkamrater för en man som nästan alltid varit emot industrins stridsåtgärder. Men igen får vi ställa oss frågan, vad skulle kunna vara bättre för the Mail då ett val närmade sig än chansen att presentera Storbritannien som en modern version av Tredagarsveckan Storbritannien under Missnöjets Vinter, där giriga skattemissbrukare från regeringen tog alla dessa pengar i bränsleskatt så de kunde finansiera välfärdssnyltare, bögar, invandrare, asylsökande, utlandsbistånd och alla de andra Dacre hatar? Förlåt mig för frågetecknet. Men frågetecknet är en sådan viktig del av Dacres vapenförråd. "Kommer det att bli panikköp?" undrade han då det begav sig. Inga priser till de som gissar rätt gällande vad som hände sen. Ut gick dem, dessa Mail-läsare som låtsas som att de inte tror på vad tidningen säger, för att sätta sig i köer vid bensinmackarna.

 

 

Och när det gällde mul- och klövsjukan var även där den nya inställningen tydlig - om det var dåligt för Blair, var det bra för the Mail, även om det var dåligt för Storbritannien. Det var då jag först myntade en åsikt om the Mail som jag har använt många gånger sedan dess, och jag tror lika starkt på den idag som jag gjorde när jag först sade det: "De sämsta av brittiska värderingar som poserar som de bästa."

 

 

"Mailbevakning"

Som kommunikationschef på Downing Street drev jag vid ett tillfälle fram något som kallades "Mailbevakning", där vårt motbevisteam förberedde en notering för publicering varje morgon, gällande artiklar som inte stämde med fakta, tagna ur sitt sammanhang eller som inte inkluderade någon respons från de som attackerades, kritiserades eller som de ljög om. Ibland blev det dussintals sidor. Ett tag såg det ut att ha en lugnande effekt på dem, eller åtminstone - vilket var min riktiga intention - hindra tv-bolag från att hoppa in, som Pavlovs hundar, för att följa upp allt som Dacre ansåg vara förstasidematerial. Men Tony Blair övertygades av David Blunkett och andra om att jag gick för långt, och det stoppades. Jag tycker fortfarande att det var ett misstag, att det enda sättet att hantera mobbare på är att stå upp mot dem, och det här var ett sätt att göra det på; att i modern media där tidningar är mer spelare än åskådare, måste engagemangsrelgerna ändras.

 

 

"Om du inte är en lögnare," frågade mig någon nyligen, "varför har du aldrig stämt dem då?" Det är delvis den gamla journalisten i mig, och föraktet jag brukade känna mot människor som valde domstolarna istället för ett gammalt fint gräl som utspelar sig på offentlighetens arena. Det är även väldigt dyrt, och även om du vet att du har rätt, så har jag sett tillräckligt av domstolarna för att veta att det inte garanterar framgång. Och, för att vara helt ärlig, så är the Mail väldigt skickliga på att hantera klagomål och på att trötta ut människor. Leveson-rapporten hade flera redogörelser om det - kolla upp Neil Morrissey. Eller fråga Ed Miliband (son till "mannen som hatade Storbritannien").

 

 

För att vara helt säker på att vinna måste det vara så svart och vitt att inte ens Dacre och hans smarta jurister kan slingra sig ur det. Jag fick uppleva det själv i september 1999. Journalisten Peter Oborne, då på the Daily Express, hade skrivit en bok om mig, som Dacre ville ha utdrag ur. Osbornes utgivare hade inga problem med det för the Mail betalar mer än de flesta för bokkontrakt. Men Obornes arbetsgivare gillade det inte och klargjorde att han borde köra boken med dem istället. En missnöjd Dacre gav då ett Mail-team i uppdrag att skriva en "bok" under de få dagarna som återstod innan the Express skulle börja med sina utdrag. Mail "boken" publicerades aldrig, det var heller aldrig tanken, planen var istället att få in utdrag ur den. Och i del ett fick läsarna reda på att den formande erfarenheten i mitt liv, kanske den som hade gjort mig till den vidriga, onda, snedvridna personen som jag är (sic), var min fars död i en olycka som involverade ett bondgårdsdjur när jag var ett barn. Min far var helt riktigt en vetrinär. Och han råkade mycket rikigt ut för en fruktansvärd olycka när han attackerades av en sugga då jag var ett barn. Men han var inte död. Han levde och mådde bra när jag återberättade telefonkonversationen jag hade med Dacre.

 

AC: Det här utdraget du körde.

 

 

PD: Ja, överdrivet om du frågar mig, alldeles för personligt - jag var inte inne på kontoret igår annars hade jag tonat ner det.

 

 

AC: Nej, jag bryr mig inte om det. Det är grejen med min pappas död.

 

 

PD: Ja, jag hade inte läst det förut.

 

 

AC: Det hade inte min pappa heller. Han har precis läst det nu.

 

 

PD: [Sväljer hårt]

 

 

AC: Jag vet att du inte kan förtala de döda, men du kan förtala de levande, minsann, genom att säga att de är döda, och jag är på väg att läsa upp korrigeringen och ursäkten jag vill se på en högersida imorgon.

 

 

Det slutade med orden "donation till mr Campbell Juniors grundskola". Utrustningen till Dacre-grindarna och Dacre-lekplatsen har tjänat oss väl.

 

 

Hans tidning har toppat listan över flest klagomål mot en nationell tidning under de olika så kallade självreglerande medieorganen, i vilka Dacre ofta har haft en ledande roll, inte minst som ordförande för the Press Complaints Commission editor's code of practice committee. Det var som att, vilket Tony Blair förbjöd mig från att säga då, som att sätta Harold Shipman som chef för BMA:s etiska kommitté. Samtidigt som han exploderar i syntetisk vrede om du vågar säga Mail och telefonavlyssning i samma andetag, så är det värt tt notera att the Mail toppade en annan liga (överlägset) när the Information Commissioner publicerade en lista över tidningar som anlitade privatdetektiver engagerade i olaglig aktivitet, med 958 transaktioner involverande 58 journalister. The Mail on Sunday låg tvåa. Med tanke på vad the Information Commissioner upptäckte är jag intresserad av att se om skrytet som en av hans journalister ska ha vräkt ur sig, att han har alla mina e-mejls från 2002 och framåt, var mer än bara skrävel, om inte skulle det vara intressant att se om de införskaffades på olagligt vis.

 

 

Då jag bara har tagit hans pengar en enda gång - den enda gången jag bad om det - har många andra dragit nytta av hans engagemang för att pusha sanningen till den absoluta gränsen och bortom den. Alan Sugar, Elton John, JK Rowling, Kate Winslet, Keira Knightley, Rowan Atkinson, Diana Rigg, George Clooney [det räcker med kändisar nu]. Ok, sen har vi även den tamilska hungerstrejkaren som de falskt anklagade för att i hemlighet äta McDonald's-mat, Cranwells RAF colleges dekanus, Ugandas premiärminister, en talesman för katolska kyrkan... jag skulle kunna fortsätta med en lång lista; så det är inte konstigt att de är så väl försäkrade mot förtal.

 

 

Dacres lilla svarta bok

Alla vi lär få vara kvar i Dacres lilla svarta bok. Hans fasthet gäller även hans hat. Men jag finner det konstigt att han fortfarande lägger ner tid på mig nuförtiden, med tanke på att det är 13 år sedan jag lämnade Downing Street (ursäkta, "jagades ut i skam för min roll som Chefslögnare i Irakkriget," enligt the Mail) och jag är knappast någon stor del i drevet för att få Labour under Jeremy Corbyn tillbaka vid makten. Men han kommer ändå, vilket GQ tveklöst kommer upptäcka efter att ha vågat publicera det här, slå tillbaka när någon slår mot honom. Vilket han gjorde nyligen, när hans grannar i the Highlands invaderade hans egendom på natten och reste en banner: "Välkommen till Godset Langwell, subventionerat med ett bidrag på £460,000 (5,63m kr) från EU #hycklareUt!" komplett med en europeisk flagga och en masttopp med Daily Mail på. Jag var inte involverad i det här utmärkta jippot (men jag hade gladeligen varit med om jag hade haft möjlighet), men jag twittrade ut bilden både högt och lågt och ofta, med många kommentarer om det tidigare nämnda hyckleriet. Så det var väldigt glädjande att få reda på att Dacre inte bara blev fullständigt tokig då han såg bilden på invasionen, han publicerade även ett helt uppslag om mig, under rubriken "MONSTRUÖS HYCKLARE", och om någon är tveksam gällande vem #hycklaren skulle kunna vara, sade en underrubrik: "Alastair Campbell, Tony Blairs Chefslögnare."

 

 

 

 

Jag funderar ibland på om vi kan göra en bedömning av folk genom att titta på hur de kritiserar andra. Det är därför min partner, Fiona, ibland höjer ett ögonbryn om jag fördömer någon som ett kontrollfreak eller en besatt, till exempel. Jag har även erkännt tidigare i texten att det finns vissa karaktärsdrag i Dacre som, i andra personer, jag ser som beundransvärda. Det är hans värderingar som för mig framstår som skeva, och hans totala avsaknad av självkännedom, en oförmåga att se varför andra ser honom som de gör. Men framförallt är det hans feghet som får mig att se på honom med förakt. När han intervjuades för Desert Island Discs och fick frågan vad han trodde att hans personal tyckte om honom, svarade han: "Han är en hård jävel, men han leder från fronten." Men det gör han ju inte, eller hur? Ledare som leder från fronten har sina huvuden ovanför skyttevärnet. Transparens betyder att man öppnar upp sig själv för frågor och granskningar. Hans retliga framträdande hos Leveson och utvalda kommittéer, och hans vägran att delta i riktiga debatter, visar hur mycket han hatar att behöva svara på någons frågor. T.o.m när Stephen Lawrences mördare dömdes valde han att kommentera det i en bisarr, 12 minuter lång, "intervju" med sin egen tidning, en "intervju" som faktiskt var ett tal. Han ledde inte från fronten. Han fortsatte att leva i förnekelse inför vem och vad han är, istället valde han att kommunicera på en despots sätt.

 

 

 

 

Men jag är skyldig honom ett tack p.g.a fegheten. Det var min demolering av hans dåvarande vicechef, Jon Steafel, som skickades in hos Newsnight istället för Dacre, som fick GQ:s redaktör Dylan Jones att ringa nästa dag och fråga om jag ville göra en vanlig intervju. Tack, Paul.

 

 

 

En gång sade Dacre följande om mig: "Jag tycker att sättet på vilket han har använt spinn och lögnaktighet för att manipulera stora delar av media har skadat både politiken och pressen. Han är en fanatiker... Han tror på saken och att ändamålet helgar medlen, och det tror inte jag på."

 

 

Pot, kettle, black?* Beror min smygande beundran för vissa kvaliteter i det här sociopatiska monstret på det faktum att han är en superb spinndoktor, som har manipulerat åsikter hos i princip en hel klass i det brittiska livet i mer än en generation? Dacre tror på saken - the Mail som ett redskap för hans världsåskådning - och han tror definitivt att ändamålen helgar medlen. Och när det gäller fanatikern - Oxfords ordboks definition"fanatisk och kompromisslös"; Cambridge definitionen: "en person som har väldigt starka åsikter om något och försöker få andra människor att också få dem" - så passar han bättre in som det än mig. Spinn, lögnaktighet, manipulering... Dacre har verkligen ingenting att lära från mig, eller från någon annan heller. Han är the Daddy.

 

 

 

 

* Pot calling the kettle black

Det här är en fras som säger att personen du pratar med kallar dig någonting som de själva är (och ofta i överflöd).

 

 

Det här kommer från gamla tider då tekannan ofta var svart och vattenkokaren ofta var metallisk och därför reflekterande. Därför ser kannan sin svarta färg reflekteras i kokaren och tror att kokaren är svart.

 

 

Detta kan även förkortas till "pot, kettle, black."

 

 

 

Först publicerad i brittiska GQ-numret för oktober 2016

 

Amber Rudd berättar för parlamentsledamot att det inte kommer bli någon utredning gällande Slaget vid Orgreave. CREDIT: PA/PA

 

 

AV: Christopher Hope, chefspolitisk korrespondent och Tom Morgan, Daily Telegraph, tisdag 1 november, 2016:

Amber Rudd har fått beröm för att hon stått emot kraven på en utredning gällande det så kallade Slaget vid Orgreave under gruvarbetarstrejken 1984, detta då en f.d minister i Margaret Thatchers kabinett sade att det skulle ha blivit en "käpp att slå Thatcher-regeringen" med.

Inrikesministern berättade för parlamentsledamoten att hon fattat det "svåra beslutet" att inte gå med på någon utredning för att "i sista hand så finns det inga dödsfall eller felaktiga domar" gällande uppförandet hos South Yorkshire-polisen.

Beslutet att inte inleda någon utredning av den mest våldsamma konfrontationen under strejken 1984 hyllades av Lord Tebbit, som under namnet Norman Tebbit var handelssekreterare i mrs Thatchers kabinett under gruvarbetarstrejken.

Han sade följande till The Daily Telegraph: "Det här är ett förnuftigt beslut som understryker att polisen uppträdde ordentligt i Orgreave. En utredning hade kunnat användas som en käpp att slå Thatcher-regeringen med.

"Trots att samma polisstyrka var involverad finns det inga förbindelser till Hillsborough-affären där det finns en genuin tveksamhet gällande kompetensen hos polisen som hanterade folkmassorna.

"I Ogreave lyckades polisen upprätthålla rätten för män att gå till arbetet mot våldet från Scargills strejkvakter."

 

Lord Tebbit med Margaret Thatcher. CREDIT: ANTHONY MARSAHLL/ANTHONY MARSAHLL

Sir Gerald Howarth, en Tory-parlamentsledamot som då det begav sig representerade kolgruvearbetare i Cannock och Burntwood, sade att strejken "var ett försök av the National Union of Mineworkers att provocera så mycket de bara kunde för att försöka fälla regeringen.

"Att spela upp Orgreave igen skulle inte göra någonting för att läka såren och det skulle heller inte göra någon nytta för styrandet av landet."

Närmare 6,000 poliser från hela landet - många i kravallutrustning och några sittandes på hästryggar - sates in vid koksverket i Orgreave den 18 juni 1984 för att hantera massorna av strejkvakter som hoppades förhindra flyttningarna av kokslager.

Ett antal stormningar av ridande polis och batongviftande poliser på marken resulterade i att 95 gruvarbetare åtalades för kravaller eller våldsamt störande, men rättegångarna kollapsade när polisens redogörelser visade sig vara opålitliga.

Sammandrabbningen beskrevs av Andrew Turnbull, en av Margaret Thatchers närmaste medhjälpare, som "Rosornas krig".

Ms Rudd berättade för parlamentsledamoten att "det inte finns någon tillräcklig grund för mig att driva på för varken en lagstadgad utredning eller en oberoende granskning".

Hon sade att det har skett "väldigt signifikativa förändringar" i tillsynen av polisarbetet sedan gruvarbetarstrejken, vilket betyder att det "inte skulle komma fram många läxor för polissystemet idag att dra lärdom av från någon granskning av händelserna och tillvägagångssätten för tre decennier sedan".

"Med hänsyn till detta tycker jag inte att etableringen av någon slags utredning krävs för att dämpa allmänhetens oro eller av någon annan anledning".

Ms Rudd sade att hon hade fattat beslutet efter att ha diskuterat det med Theresa May, premiärministern, som då hon jobbade som inrikesminister hintade om att hon stöttade en offentlig utredning.

Michael Mansfield QC, som representerade några av gruvarbetarna som var involverade, sade att en domstolsprövning "aktivt övervägs".

Han sade att Ms Rudds möte med kampanjarbetare tidigare i år hade varit "respektlöst".

Han sade följande till BBC Radio 4 Today-programmet: "Jag tyckte att det var ett möte som var respektlöst mot familjerna. Det ställdes frågor som helt enkelt visade att hon inte hade briefats ordentligt och ännu viktigare är det hon hade, tror jag, fattat ett beslut då redan."

Inrikesministeriet förnekade att Ms Rudd hade vilselett kampanjarbetarna.

En talesman sade: "Inrikesministern träffade kampanjen och deras supportrar den 13 september för att personligen höra deras bekymmer.

"Inrikesministern har berättat för the Orgreave Truth and Justice Campaign att hon övervägde flera olika valmöjligheter då hon nådde sitt beslut men inte vid någon tidpunkt lovade hon att etablera någon form av utredning."

Det hördes rop om "skamligt" och "skandalöst" från Labour-bänkarna då Ms Rudd drog detaljerna för sitt beslut i Underhuset.

Diane Abbott, skugginrikesminister, sade att Orgreave-familjerna "behöver samma rättvisa" som de som påverkades av tragedin 1989 där polismisstag ledde till att 96 Liverpoolfans dog på Sheffield Wednesdays fotbollsarena Hillsborough.

Hon sade: "Orgreave-familjerna och kampanjarbetarna behöver samma rättvisa som Hillsborough fick. De behöver samma typ av självständig utredning för att fastslå sanningen."

Men Ms Rudd sade att "Hillsborough-situationen var ganska olik Orgreave," innan hon tillade: "I den här situationen, i Orgreave, fanns det inga justitiemord. Ingen dog. Det blev inga fällande domar.

"Därför förtjänar det inte samma statusnivå som en offentlig utredning, vilket krävdes för Hillsborough."

 

Andy Burnham med Orgreave-kampanjarbetare. CREDIT: LEON NEAL/GETTY IMAGES

 

F.d skugginrikesministern Andy Burnham sade att Ms Rudds beslut var en "naken politisk aktion" och en "manipulering utförd av etablissemanget" då the Independent Police Complaints Commission har hittat "bevis på mened och förvrängning av rättvisans gång".

Labour-ledaren Jeremy Corbyn sade att han var "bestört över att regeringen uteslutit en utredning gällande Orgreave - och därmed förnekat sanning och rättvisa för offren och deras familjer".

South Yorkshire Police och Crime Commissioner Dr Alan Billings sade att han var "chockad och bestört" p.g.a beslutet.

Han sade att de "f.d. gruvarbetarna och deras familjer förtjänar att få vet sanningen om vad som hände den dagen".

Barbara Jackson, sekreterare för the Orgreave Truth and Justice Campaign, sade att annonseringen hade kommit som en "fullständig chock och det är en stor besvikelse" och att beslutet betyder att det "inte kommer finnas någon transparens, ingen ansvarighet, ingen sanning och ingen rättvisa".

Kampanjarbetare säger att inrikesministern fattade ytligt beslut "utan att anstränga sig med att titta på bevisen"

   

Vad hände vid 'Slaget om Orgreave'?

 

 

 

 

AV: David Conn, the Guardian, fredag 11 november, 2016:

 

The Guardian har gått reda på att inrikesministern, Amber Rudd, inte tittade på bevisen som finns hos South Yorkshire-polisen gällande deras operationer vid Orgreave under gruvarbetarstrejken 1984 och det efterföljande kollapsade åtalet mot 95 män innan hon sade nej till en utredning om vad som hände.

 

Inrikesministeriet har vägrat säga vilka dokument Rudd och hennes representanter tittade på, men South Yorkshire-polisen sade att de inte har skickat materialet de sitter på till inrikesministern.

 

Kampanjarbetare sade att de känner sig svikna och att Rudd har fattat ett ytligt beslut "utan att anstränga sig med att titta på bevisen".

 

South Yorkshire-polisens arkiv för Orgreave ska inkludera alla deras papper om själva operationen, i vilka poliser anklagas för att ha planerat att använda våld mot de 8,000 gruvarbetarna som samlades för att agera strejkvakter vid koksverket nära Rotherham.

 

Dokumenten relaterar även till anklagelserna som sedan riktades mot 95 gruvarbetare, som kollapsade i juni 1985 efter anklagelser om att poliser hade ljugit i rättegångssalen och fabricerat bevis. Papper som dokumenterar de 39 gruvarbetarnas efterföljande enskilda anspråk för överfall, falska arresteringar och uppsåtliga åtal, vilket polisen löste genom att betala ut £425,000 (5,15m kr) i skadestånd, finns också där.

 

Annat material inkluderar vittnesmål, listor över arresteringar gjorda, dokument gällande den "ömsesidiga hjälpen" från andra polisstyrkor, samt fotografier och filmer från dagen. Inget av detta har setts av inrikesministeriet under de 15 månader då först Theresa May, sedan Rudd, sade att de övervägde en utredning.

 

Inrikesministeriet hörde heller inte av sig till the Independent Police Complaints Commission (IPCC) gällande de bevis som de samlade in och undersökte då de skrev sin rapport i juni 2015 om Orgreave, det ska vice ordföranden för vakthundsorganet som ser till polisen, Sarah Green, ha berättat för kampanjarbetarna.

 

Inrikesministeriet vägrar säga vilka bevis May, Rudd eller hennes representanter har tittat på innan de fattade beslutet att inte inleda någon utredning. En talesperson sade bara att Rudd hade gått igenom "en rad med relevant dokumentation".

 

Joe Rollin, ordförande för the Orgreave Truth and Justice campaign (OTJC), sade: "Vi vilseleddes i mer än ett år, gavs signaler om att någon slags utredning skulle hållas, men det här visar nu att Inrikesministeriet svek oss utan att ens anstränga sig med att titta på bevisen. Folket i våra tidigare gruvsamhällen kände sig krossade av beslutet förra måndagen, och arga på sig själva för att de någonsin trodde att regeringen skulle lyssna."

 

May sade först i juni att hon skulle "överväga alla förfrågningar om att start en offentlig utredning", efter det att the IPCC rapporterade bevis på övervåld av polisen i Orgreave, och efterföljande mened av vissa poliser, störning av rättvisans gång och en nedtystning.

 

Så här berättar South Yorkshire-polisen för the Guardian, som svar på en fråga huruvida de hade gett sina dokument till inrikesministeriet: "Allt material som South Yorkshire-polisen har, har tidigare gjorts tillgängligt för the IPCC i sin helhet. Vi har inte delat dessa filer med något annat organ."

 

I juli förra året träffade May, då inrikesminister, OTJC-representanter och informerades om att misstro mot polisen har förts vidare ner till gruvarbetarnas barnbarn. Familjer vars släktingar återfanns bland de 96 människorna som olagligt dödades p.g.a South Yorkshire-polisens misslyckanden på Hillsborough fem år senare sade också till May och Rudd att de ville ha en utredning. Hillsborough-familjerna tror att katastrofen och den efterföljande påstådda nedtystningen hade kunnat undvikas om den aktuella polisstyrkans kultur hade reformerats efter försummelsen som exponerades vid händelserna i Orgreave.

 

Men förra veckan annonserade Rudd att hon inte tänker sätta ihop någon utredning i någon form. Hon sade att det var principiellt för att ingen dog i Orgreave, det skedde inget justitiemord, polisarbetet har förbättrats sedan 1984 och länken till Hillsborough kan inte göras med någon säkerhet.

 

Labours Andy Burnham, som fört en kampanj för en utredning av Orgreave, sade att de f.d gruvsamhällena i South Yorkshire "på nytt har informerats av regeringen om att de inte betyder någonting".

 

Han sade: "Nyheten bekräftar min misstanke om att inrikesministern inte gjorde något grundligt arbete med att titta på alla bevis, och a den anledningen är hennes beslut inadekvat och osunt."

 

Efter Rudds vägran skrev en grupp parlamentsledamöter från olika partier, ledd av ordföranden för den valda kommittén för inrikesfrågor, Yvette Cooper, och den inkluderar även Edward Leigh, från de Konservativa, och bad henne att stötta att kommittén skulle hålla sin egen utredning gällande Orgreave.

 

Då kommittén medlemmar har en sex-mot-fem-majoritet från de Konservativa ses stöd från regeringen som väsentligt för att säkra ett beslut av medlemmarna om att få till en utredning. Cooper har även frågat Rudd om vilka bevis inrikesministeriet förlitade sig på innan de vägrade gå med på en utredning om Orgreave. Inrikesministeriet ska svara på fredag.

Handelsministern Greg Hands pressar på fallet för att "skapa en varaktig, positiv inverkan", vilket bekvämt förbiser de förfärliga övergreppen som migrantarbetarna får genomlida

   

Amnesty och Human Rights Watch fördömde Storbritanniens handelsminister Greg Hands för att han inte tog upp övergreppen mot migrantarbetarna som bygger infrastrukturen till 2022 års VM i Qatar. Fotograf: STR/EPA

 

 

 

 

AV: Marin Hyde, the Guardians sportblogg, onsdag 16 november, 2016:

 

 

Av självklara anledningar visade sig småtimmarna under natten mot förra onsdagen vara en excellent tid för att begrava dåliga nyheter. Ändå var jag glad över att vara vaken till en tweet som sändes ut från handelsministern Greg Hands, i vilken han annonserade: "I Qatar för att öppna vår #SportIsGreat konferens som stöttar Qatars VM 2022 & erbjuder Storbritannien att bli den självklara samarbetspartnern för leveransen av det."

 

 

Ah, så det är vad vi gör nuförtiden. Närmare inspektion avslöjar att Greg skrev en inställsam kommentarsartikel för the Penninsula, den qatariska engelskspråkiga dagstidningen, där han breddade sitt fokus till att inkludera alla de 437 stora idrottsevenemangen som autokratin nu har förvärvat värdrättigheterna till. "Det här är en spännande tid för Qatars [idrottsliga] vision," eufemismade han modigt, "och Storbritannien har möjligheten att vara en strategisk partner för att se till så att alla dessa evenemang blir så framgångsrika som möjligt för åskådarna, de tävlande och organisatörerna. Det är precis som Storbritanniens internationella handelssekreterare, dr Liam Fox, sade vid hans nyligen genomförda besök i Doha - Storbritannien är öppet för affärer som aldrig tidigare och ingenstans är det mer sant än med Qatar."

 

 

Ingenstans? Well, man kan förstå varför Trumps team känner sig bestulna på konfekten. Kanske står demokratiskt valda regeringar, för att citera en fras, "längst bak i kön". Det finns, såklart, ett magstarkt prejudikat för detta. I vapensektorn har Storbritannien längre opererat med en autokratier-först policy, där nästan hälften av vår export förra året gick till 21 av utrikesdepartementets 30 "prioriterade mänskliga rättigheters länder" - länder där "de värsta, eller flesta, brotten mot mänskliga rättigheter äger rum". Så om vi kan leva med det, tror jag att vi kan sluta fred med tanken på att vara den etiskt utmanade butlern för den globalt populära idén som är VM i Qatar.

 

 

Icke desto mindre är det bra att ha gjort det helt kristallklart. Oavsett den exakta platsen för Qatar i kön för länder för vilka den otrevliga, överpromotade dr Fox försöker smickra in sig hos, känns det som att sportvinkeln håller på att växa. Än så länge är vårt främsta bidrag till sportrevolutionen i Qatar att vi har gett nationen Richard Keys, som nu fungerar som en sorts Lord Haw-Haw (https://sv.wikipedia.org/wiki/Lord_Haw-Haw) för landet, samtidigt som han presenterar bevakningen av Premier League för en lokal sportkanal, med sin feminazi-kollega Andy Gray.

 

 

Men nu, i en tydlig eskalering, har Storbritannien utmärkt sig själv som angelägna att få assistera i Qatars kusliga projekt att tvätta sitt rykte via mediet sport. För precis som nästan alla kan se, så är det vad som pågår här. Det finns sjuåriga London-baserade Manchester City-fans som har varit sportgalna längre än Qatar. Det här är ett land som måste bygga en helt ny stad för $45 miljarder (438,4 miljarder kr) runt en 2022-arena bara för att hindra att den kommer se ut som en turbokapitalistisk hägring som glittrar ute i öknen. Lusail kommer till sist bli en metropol tillräckligt stor för 450,000 människor - vilket är nästan 200,000 fler än antalet invånare i Qatar. Tänk på det som Field of Screams: om kontraktsanställda arbetare bygger det, kommer de att komma.

 

 

Kanske var det detta som Greg pratade om i sitt stora tal då han öppnade Sport is Great-evenemanget. (Apropå det, har det någonsin funnits ett mer ihopkrafsat namn på något än Sport is Great? Det får Ross Kemp: Middle East att se långrandigt ut i sina detaljer.) "Relationerna mellan Qatar och Storbritannien har vuxit ännu starkare p.g.a våra två länders rika historia," deklarerade Greg. "Särskilt inom sportens värld, som är så viktig för båda nationernas samhällen, vårt samarbete skapar en varaktig, positiv inverkan."

 

 

Grabben, det behöver du förmodligen berätta för alla från FA till alla brittiska fotbollsfans. Jag vet inte om handelsdepartementet håller på och tittar på en dvd-box med sportnyheter för de sex senaste åren, men jag har ändå en spoiler för dem: idén med VM i Qatar har i allmänhet inte tagits emot på något positivt sätt, varken av fans eller korruptionsutredare.

 

 

När det gäller andra former av "varaktig, positiv inverkan", verkar det som att andra personer heller inte fick PM:et. I svallvågorna av Gregs besök släppte både Amnesty och Human Rights Watch något skeptiska uttalanden som fördömer ministern för att han inte ens nämnde övergreppen som de kontraktsanställda migrantarbetarna får genomlida, då de bygger infrastrukturen till Qatar 2022. Såhär uttrycker sig Human Rights Watch: "Det är förståeligt att den brittiska regeringen vill se till så att brittiska företag får så många byggnads- och ingenjörskontrakt som möjligt, men Greg Hands borde vara medveten om det faktum att Qatars byggnadsmarknad utgör allvarliga juridiska och anseendemässiga risker för brittiska firmor p.g.a den qatariska regeringens envisa vägran att meningsfullt reformera deras arbetssystem eller utreda ett alarmerande mönster av oförklarliga dödsfall bland migrantarbetarna."

 

 

Mmm. På plussidan så tog Greg med sig Premier League-pokalen och det vet man ju att blotta åsynen av den har bevisats få alla dåliga saker att sluta. Låt oss bara rita upp det här som ännu en episod där sporten bara är ett instrument för realpolitiken, och mänskligheten blir vinnaren.

Vid varje Remembrance Day verkar vi nu bli påminda om exakt hur illa dagens grupp återfuktade miljonärer skulle slita i en lerig skyttegrav, som om resten av oss skulle klara oss något bättre

   

Det är den där tiden på året när vi kommer ihåg att moderna fotbollsspelare inte skulle klara sig i ett krig. Exakt varför de skulle behöva det klargörs aldrig. Fotograf: Nick Potts/PA

 

 

 

 

AV: Marina Hyde, the Guardians sportblogg, onsdag 9 november, 2016:

 

 

Om sport är krig med andra medel avslöjas fotbollen hela tiden vid frontlinjen. T.o.m när det årliga vallmoblomsgrälet rullar på - årets inkarnation rör Fifa:s förbud mot vallmoblommor på tröjorna i matchen mellan England och Skottland på fredag - delar José Mourinho ut vita fjädrar till två av sina försvarare. Chris Smalling och Luke Shaw har visat tillkortakommanden i flera olika krigiska metaforer: de har inte varit beredda att offra sina kroppar, de har inte spelat "till vilket pris som helst", de är fegisar med ett annat namn. Manchester United-managern lär ha njutit av tajmingen i hans gest. Då han varit med i Premier League länge känner Mourinho mer än väl till det årliga vallmoblomsgrälet, dess konsekvenser och dess möjligheter för exploatering.

 

 

Det är en av de ändlöst underförstådda frågorna i den moderna tiden: skulle fotbollsspelare dö modigt för oss? Om det drogs till sin spets, skulle de då offra sina liv för klubb och land som jäkla hjältar? Och mer än det: skulle de tacka oss för möjligheten att få göra det? Skulle de ha kunnat näta på en våt julafton borta mot tyskarna i ingenmansland? Svaret är, alltid, ett rasande NEJ. Nej det skulle de inte, för de må ha alla pengarna och alla bilarna och alla kvinnorna men de har inte de rätta grejorna längre. Moderna fotbollsspelare skulle inte klara sig i ett krig. Exakt varför de skulle behöva det klargörs aldrig. Jag menar, de spelar för Manchester City eller Chelsea år 2016 - varför i hela fridens namn bryr sig någon ett skit om hur de skulle ha tagit en inandning av senapsgas? Jag tror att den traditionella kontringsargumentationen brukar gå ut på att det finns en princip om mod och engagemang här, men det finns det verkligen inte. Om du helt ärligt tror att det finns någon sammanhängande enhet mellan krig och Supersöndag, så har du för alltid strukit dig själv från argumentationen.

 

 

Alarmklockorna borde ringa så mycket högre när du sedan beaktar att de som kommer med dessa anklagelser mest högljutt alltid är radiovärdar eller arga tidningskolumnister - möjligtvis jordens sämsta potentiella soldater, och jag pratar rådgivande här. Allvarligt, skulle du vilja ha Richard Littlejohn bredvid dig i en skyttegrav?

 

 

Det är bara mer luddig "debatt" om uppoffringar i klema bort tiden. Jag vet inte om allt detta är grundat i någon lustigt felplacerad idé om manlighet från vilken mitt kön barmhärtigt isolerar mig. Kanske är det här den avundsjuka mannens motsvarighet till dessa anonyma kvinnliga Daily Mail-läsare som lämnar kommentarer under strandfoton på Heidi Klum, i vilka de sniffar om att hon ser lite sliten ut och att deras kille inte skulle kolla en extra gång. Fotbollsspelare på högsta nivån må se ut som bronsskulpturer (svin) men deras kritiker är fortfarande bättre än dem där det räknas.

 

 

Vad jag verkligen vet är att ingen annan social grupp diskuteras utifrån de här termerna förutom fotbollsspelarna, som för alltid ogynnsamt jämförs med tidigare generationer som kallades in till världskrig. Man hör aldrig folk kommentera att dagens bankirer inte skulle ha klarat sig i två minuter om de kallades in. När det gäller antal så har det en betydligt större relevans. Det finns endast runt 600 spelare i Premier League, vilket inte ens hade räckt till en hel bataljon i första världskriget. Vad sägs om människorna som jobbar på John Lewis? Det finns nästan 100,000 av dem. Skulle de vara bra på att kriga för drottningen och landet? Frågande hjärnor vill veta.

 

 

Den enda andra versionen av den här argumenteringen är när en viss sorts person tittar snett på någon del av arbetarklassen som de ogillar och tar upp idén om att återinföra allmän värnplikt. Du kommer notera att den gemensamma nämnaren med fotbollen är arbetarklassbiten: en konstigt romantiserad känsla av att, oavsett om de vill det eller inte, så mår en viss typ av vanligt folk bra av en viss typ av disciplin, vilket tyvärr inte längre går att påtvinga dem. Det behövs knappt sägas, men det här är en åsikt som delas av den ryktbara idioten Alan Partridge, som gillande observerar sin kompis Michaels militärtjänstgöring: "Well, där ser du. De lärde dig ett yrke. Mindre reparationer." "Aye," svarar Michael mörkt. "Det och att döda."

 

 

Självklart måste fotbollsspelarna se drillade ut gällande något vallblomsrelaterat problem varje år, för de har spenderat större delen av de senaste 11 månaderna med att bli påminda om deras moraliska misslyckanden i relation till tidigare generationer soldater, och de kan väldigt tydligt se att detta skulle kunna bli ännu en käpp att slå dem med om de inte var det. Det är bara enklare att ge efter. Om de spelar för England kan de mycket väl ha haft en bortamatch nere på den europeiska kontinenten som tog dem inom en 100 mile (= 160,9 km) radie från ett minnesmärke från kriget eller ett f.d koncentrationsläger (vilket vederbörligen hände vid ett inställt Englands-besök till Thiepval, nära Somme, under EM 2016). Om de inte besökte det minnesmärket eller koncentrationslägret, eller bar en träningsoverall vid besöket, eller sågs bara under ett ögonblick le någonstans i närheten av det, så slås allt igång och kastar in dem i oförstående lättnad mot uppoffringen hos dem som slaktades eller gasades där. Kom ihåg en sak barn: det är fotbollsspelarna som är förskräckliga, inte personerna som gör dessa jämförelser.

 

 

Krigsbesattheten är kapabel till ännu mer bisarrt olämpliga framträdanden. När Adam Johnson dömdes tidigare i år läste jag en artikel som sade: "Spola tillbaka 100 år, till 1916, och fotbollsspelare i Johnsons ålder dog som flugor i slaget vid Somme." Vad i förståndets heliga namn har det med varandra att göra? Varför i hela friden dras Somme in i ett fall med sexuell barngrooming? Om man ska insistera på dessa jämförelser, då har jag ögonöppnande nyheter: statistiskt sett borde det ha funnits några avvikare även vid Somme. Jag är rädd att anslutningen till krig inte är något moraliskt slipp-ut-ur-fängelse-kort.

 

 

Men det fortsätter bara, ett enfaldigt krig mot fotbollsspelare lett av folk som är för bortklemade för att ens behöva tänka igenom sina egna åsikter. Jag skulle inte kunna vara gladare om jag fick vara en vapenvägrare, och jag hoppas verkligen att du är med mig.

Erik Niva berättar historien om en spelare som är mycket mer än bara en spelare

 

 

 

 

AV: Erik Niva, Aftonbladet, måndag 17 oktober, 2016:

 

 

Hur skulle du summera Paul Pogba? Som en sällsynt begåvad mittfältare, med en hel del kvar att lära?

 

 

Och det stämmer ju – men det är inte huvudsaken. Det är inte det som gjort honom till tidernas dyraste spelare.

 

 

Mer än något annat är Paul Pogba en NBA-stjärna på fotbollsplanen, den starkast lysande spelpjäsen i amerikaniseringen av Premier League.

 

Det var ett fotbollsögonblick som pulserade av 2016.

 

Amsterdam Arena i måndags, tungviktsmöte i Sveriges VM-kvalgrupp mellan Nederländerna och Frank­rike. Avgörandet föll redan efter en halvtimme. Paul Pogba marscherade några steg framåt, och slungade iväg ett 30-metersskott som sprängde sig genom Maarten Stekelenburgs händer och fortsatte in i nät.

 

Den här gången firade han inte med sin vanliga dab-manöver, det där danssteget som spridit sig från hiphopscenen i Atlanta över NFL till den europeiska fotbollen. Istället stod han kvar orörlig på ett och samma ställe, nickade frenetiskt och menande med huvudet.

 

 

Intäkter på en helt ny nivå

Det var lite Eric Cantona, lite Cristiano Ronaldo och väldigt mycket Paul Pogba. Det var en hel rad marknadsföringsslogans komprimerade i en Gif eller ett Snapchat-klipp.

 

Haters gonna hate. First never follows. Pogboom, Pogback.

 

*   *   *

 

Ska man förstå hur Paul Pogba – ett alltjämt oslipat råämne till mittfältare – blivit världens klart dyraste fotbollsspelare bör man gå åtminstone ett årtionde tillbaka i tiden.

 

Kommersialiseringen av främst Premier League har ju pågått längre än så, men när den amerikanska Glazer-familjen lyckades ta över Manchester United våren 2005 innebar det ändå en tydlig och varaktig riktningsförändring.

 

Upplägget bakom det spektakulära köpet var komplicerat, men orsakerna ganska lättbegripliga.

 

Dels fick en klubbägare i Europa helt andra friheter än en klubbägare i USA – här finns i stort sett inga regleringar – och dels erbjöd den engelska fotbollen helt nya ekonomiska möjligheter.

 

Manchester United var det mest välkända namnet i idrottsvärlden. Ändå drog klubben knappt ens in hälften så mycket pengar som exempelvis NFL-laget Washington Redskins.

 

Tankar? Slutsatser? Så som Glazer-familjen såg på saken var den glasklar. Den amerikanska businessmodellen i kombination med den europeiska fotbollens globala genomslagskraft skulle lyfta intäkterna till en helt annan nivå jämfört med vad idrottsindustrin dittills genererat.

 

 

*   *   *

 

 

Pogba möter hemmafansen under EM i somras...

 

Några månader efter att Manchester United bytt ägare presenterade en annan av fotbollens allra största aktörer ett nytt koncept.

 

Klädjätten Adidas stod inför en avgörande period – VM på deras hemmamarknad i Tyskland – och hade ägnat åratal åt att skissa på tonträffen i sin kommunikation.

 

Nu presenterade de kampanjen +10, kryddad med matchbollen Teamgeist. Kärnan i budskapet var lagarbete, kollektivets triumfer över individen.

 

Nike kanske hade Ronaldinho och Cristiano Ronaldo, men Adidas hade minsann något viktigare än så. De stod för det självuppoffrande samarbete som gjort så att Grekland vann

EM-guld i trerandiga tröjor mindre än två år tidigare.

 

Framgångsrikt? På planen 2006, måhända, men inte på sociala medier tio år senare.

 

Våren 2016 offentliggjorde Adidas att Paul Pogba hade värvats som nytt affischnamn.

Rapparen Snoop Dogg var en av de som reagerade med en kort film på Instagram.

 

– Yo Paul! It’s your boy Big Snoop welcoming you to the Adidas family. Three stripes for life!

 

Under ett av alla de frågebatterier som smattrade mot Didier Deschamps i samband med EM-sommaren så fäktade han ifrån sig med den perfekta sammanfattningen av Paul Pogba.

 

– Det är bara Pogba, Pogba, Pogba... Allt ni pratar om är Paul Pogba. Till och med när han inte är här så pratar ni om honom.

 

 

Karisma, lyskraft, star quality

Alla de som kände Paul Pogba när han var liten vittnar om att han alltid haft den där magnetiska egenskapen som är så svår att utveckla.

 

När han kommer in i ett rum så tystnar det. När han går förbi så vänder sig alla om. Karisma, lyskraft, star quality. Antingen har du det eller så har du det inte.

 

Oualid Tanazefti insåg tidigt att Paul Pogba var något mer och något större än en stortalang i mängden. Tidigare var Tanazefti tränare i Le Havres akademi, men när Pogba flyttade till Manchester­ United valde coachen att sadla om till agent och följa med på tåget.

 

Tillsammans bodde de tre år i England, pratade om varandra som far och son.

 

Nu har de inte längre någon relation. Det började med att Tanazefti själv presenterade Mino Raiola för familjen Pogba – det behövdes lite hjälp i förhandlingarna med Manchester United  – för att sedan bli alltmer utman­övrerad.

 

Men innan han helt tappade greppet om guldkalven såg Tanazefti till att försäkra sig om att i alla fall få någon typ av utbetalning. Utan att Paul Pogba riktigt förstod vad det innebar gick han med på att skriva över sina imagerättigheter till Tanazeftis bolag, Coyote.

 

Det här var en katastrof för Mino Raiola, en stoppkloss för de planer han hade för Pogba.

Skissen för transfern från Juventus var redan klar, och Raiola var fullt på det klara med att han sålde ett helt koncept snarare än bara en spelare.

 

Men utan imagerättigheter – inga reklamkampanjer, inga produktlanseringar, inget Pogboom.

Tanazefti försökte trumma igång en budgivning om rättigheterna han smusslat till sig. Han ringde superagenten Jorge Mendes och han kontaktade det gåtfulla investeringsbolaget Doyen. Alla var såklart intresserade, men samtidigt också tveksamma till att utlösa ett fullskaligt utbrott från vredesvulkanen Mino Raiola.

 

Till sist blev det därför Raiola som löste ut Tanazefti från Paul Pogbas liv och karriär. Tio miljoner euro från ny agent till gammal agent, vårvintern 2016. I slutändan bara småpengar i sammanhanget. Mino Raiola visste att han skulle få tillbaka dem flerdubbelt inom bara ett halvår.

 

 

*   *   *

 

När Paul Pogba fick frågan om vilken musik han lyssnar på före matcherna nämnde han namn som Fetty Way, Young Thug och Future.

 

– Amerikansk hiphop är min grej. Det är inte många av de äldre spelarna som gillar det, men jag slår på det ändå. De är för gamla, jag försöker utbilda dem.

 

Ljudet från gatan, ekot av ungdomen, livet i vip-logen. ’Get rich or die tryin’. NFL-kulturen har trängt djupare och djupare in bland Premier League-spelarna ända sedan millennieskiftet, väskorna från Louis Vuitton, hörlurarna från Dr. Dre och champagnen från Cristal har blivit obligatoriska accessoarer.

 

Paul Pogba har tagit allt det där till nästa nivå.

 

Han har alla de där konstverken till frisyrer, han har de specialdesignade galakostymerna i svart och guld. Både på och utanför planen för han sig som en NBA-spelare, han har hämtat både retorik, estetik och attityd därifrån.

 

Några dagar efter EM-finalen i somras landade han i Miami, struttade av privatplanet i New York Knicks-linne och guldfärgad ryggsäck.

 

– Touchdown, touchdown. Yo, what’s up?

 

 

 

 

”Vi har samma vibbar”

Veckorna som följde får betecknas som hälften semester, hälften produktplaceringsturné.

Sociala medier fylldes av klipp på hur Pogba spelade pickup-matcher i basket och hur han drog på sig en frack och såg LeBron James vinna de tyngsta priserna på ESPY-galan. Han träffade powerforwarden Clint Capela, han snackade med wide receivern Chad Johnson och han hängde backstage på en Drake-konsert.

 

Och det går att umgås på den här sidan Atlanten också. Då Pogba gjorde sin andra debut för Manchester United satt Houston Rockets suveräne skäggskytt James Harden på Old Trafford och såg matchen i Pogba-tröja.

 

– Next time in your court, aviserade Pogba på Instagram, och hashtaggade med Adidas-parollen ”First never follows”.

 

När Adidas uppvaktade Pogba visste de vilka knappar de skulle trycka på. De fick Pusha T­ att skicka en video som uppmanade honom att välja Adidas, de pekade på hur samarbetet med Kanye West kretsade kring att designa kläder i minst lika utsträckning som att bära dem.

 

De var klara över vad de ville signalera, och de visste vem som kunde göra det.

 

– Att skapa något utanför fotbollen är ett mål som jag vill uppfylla. Och det är det jag gillar med Adidas, vi har samma vibbar både på och utanför planen. Det är mer än fotboll. De vill göra avtryck i kulturen också, aviserade Pogba.

 

Kollektivismen från 2006 är väldigt avlägsen nu. I dag vill Adidas förknippas med att sticka ut, att gå sin egen väg, att gå allra först i ledet – och de korsbefruktar det populär­kulturella gränslandet mellan idrott och musik på ett smått maniskt sätt.

 

Givetvis var det allt annat än en slump när grimeartisten Stormzy – inofficiellt och i förtid – offentliggjorde Paul Pogbas återkomst till Manchester United i ett Adidas-producerad klipp.

 

Videon hade spelats in flera månader tidigare, och publicerades vid en noga vald tidpunkt med Adidas-klubben Manchester Uniteds samtycke.

 

– Vi visste att vi satt på guldstoft. Paul bygger hajp på och utanför planen med sin oefterhärmliga swagger. Han har en personlighet och en livsglädje som vi vill utstråla i allt arbete med vårt varumärke, säger Florian Alt, som har den snärtiga titeln Senior director for brand marketing in global football på Adidas.

 

På senare tid har Alt pratat på en hel del branschkonvent, berättat om hur Adidas gått från traditionella marknadsföringskanaler över att prioritera sociala medier till att i dag fokusera starkt på det som kallas ”dark social”.

 

Genom att använda sig av så kallade influencers bland storstädernas ungdom sprider de sitt budskap genom direktmeddelanden. Bättre att använda sig av 500 olika budbärare med 2 000 följare än att förlita sig på 1 avsändare med 1 000 000.

 

Individualiserad reklam för en individualiserad tid.

 

 

*   *   *

 

I dag ramas Premier League-fotbollen in på ett sätt som påminner väldigt mycket om den amerikanska idrottens paketering. Det är ”Super Sundays” och ”Monday Night Football” och det är allt mer högljutt prat om att förlägga matcher till andra världsdelar.

 

För några år sedan gick en häpen företrädare för tränarfacket ut och avslöjade att det dessutom förekom bakom-kulisserna-snack om att avskaffa nedflyttning.

 

– I synnerhet de amerikanska ägarna pratar om att göra sig av med uppflyttning och nedflyttning. Får vi in fyra eller fem nya ägare som tycker likadant kan det bli så, förutspådde Richard Bevan.

 

 

Glazer gick först och är störst

I dag har sex av Premier League-klubbarna amerikanska majoritetsägare, bland dem Manchester United, Liverpool och Arsenal.

 

Generellt sett är de inte ryktestvättare eller marknadsförare på samma sätt som oligarkerna och shejkerna, utan investerande affärsmän som utgår från möjligheten till stor och varaktig ekonomisk vinst.

 

Glazer-familjen gick först och är störst. Det går att tycka väldigt många saker om dem och deras sätt att sköta Manchester United, men det går knappast att ifrågasätta deras förmåga att först identifiera och sedan maximera kommersiell potential.

 

Under det dryga årtiondet som gått sedan de köpte klubben har Manchester United mer än tredubblat sina intäkter. De är numera registrerade på Caymanöarna, noterade på New York-börsen och har sponsoravtal med fler än 70 storföretag över hela världen.

 

Enligt Deloittes årliga Football Money Leauge kommer de att passera Real Madrid som världens ekonomiskt största fotbollsklubb under den här säsongen. Samtidigt är Premier Leagues sammanlagda omsättning på god väg att till sist sega sig ikapp både baseballens MLB och den amerikanska fotbollens NFL.

 

Och det är bara början, om vi nu ska tro dem som brukar veta sånt här.

 

– Om vi ska ta vad Premier League-klubbarna var värda för 10 år sedan... I dag är de värda 20 eller 30 gånger så mycket, minst lika mycket som en franchise i NBA. Nu säger vi: ”Jesus, LA Clippers såldes för 2,5 miljarder pund”. Jag tror inte att du kan köpa Manchester United för de pengarna.

 

Det var häromveckan som Mino Raiola pratade i Talksport. Då förutsåg han även att världens dyraste spelare snart skulle säljas för uppemot 200 miljoner pund, eller 2,5 miljarder kronor.

 

– Så som ekonomin utvecklas i Premier League kommer vi inte vara särskilt långt borta om tre eller fyra år.

 

I samband med att transferfönstret stängde i somras gav även Jorge Mendes – världsfotbollens andra agentmonolit – några besläktade citat till BBC.

 

– Det är fotbollen som är världens största sport, inte basket Formel 1. Nu frågar folk om vi har nått en gräns, om det finns en bubbla som kommer att spricka. De kommer att fortsätta ställa samma fråga om tre år också.

 

Under flera årtionden har en och samma fråga dryftats som viktigare än någon annan vad gäller fotbollens globala kolonialisering. Vem ska slutgiltigt brejka fotbollen i USA? Vem blir den första amerikanska superstjärnan?

 

Landon Donovan? Freddy Adu? Christian Pulisic? Kanske blir det i själva verket en fransman, kanske visar sig svaret på den eviga frågan vara Paul Pogba.

 

 

*   *   *

 

Det går alltid att se på toppfotbollens hyperkommersialisering ur flera olika vinklar. Den både kan och ska problematiseras, men först måste den i så fall begripas.

 

Är Paul Pogba värd en övergångssumma på sisådär en miljard kronor? Naturligtvis inte om du utgår ifrån någon form av samhälls­moraliskt perspektiv. Knappast heller om du enbart jämför honom spelmässigt med fotbollens övriga innermittfältare.

 

Men Paul Pogbas värde för Manchester United utgår från något helt annat än omvärldsetik, och baseras även på betydligt bredare begrepp än ren spelkvalitet.

 

Den mest funktionella parallellen som finns är den som går att dra till den amerikanska idrottens franchise players. Inte bara en spelare som en tränare kan bygga ett lag runt, utan i minst lika hög utsträckning en front­figur som kan personifiera en hel klubb, en hel organisation.

 

 

Raka motsatsen till Moneyball

Fotbollen har haft spelare med den funktionen förr – Diego Maradona i Napoli eller för den delen Zlatan Ibrahimovic i det nya PSG – men aldrig på samma utstuderade, genomkalkylerade sätt.

 

Den här idrotten har liksom inte lämpat sig för det.

 

Att verkligen dominera fotbollsmatcher från mittfältet är mer komplicerat än att diktera villkoren som quarterback eller pointguard, och såhär långt in på sin Premier League-karriär har ju Paul Pogba överhuvudtaget inte varit i närheten.

 

– Vi behöver hans bollvinster, inte hans varumärke, suckade även Antoine Griezmann, då den franska EM-ballongen inte ville lyfta.

 

Visserligen är Manchester Uniteds transferkalkyl rena motsatsen till den omhuldade ”Moneyball”-modellen – nyckeltalet här är sannerligen inte antalet genombrottspassningar per investerat pund – men den förutsätter ändå att Paul Pogba framstår som en mer effektiv spelare än Marouane Fellaini.

 

Inga mål? Inget mys. Inga mål, inga matchvinnarinsatser och inga titlar? Inga special­designade klädkollektioner, inga nya marknadsgenombrott och för den delen inga personliga utmärkelser.

 

Alla har vi olika visioner och ambitioner. Det är många som vill ha ut väldigt mycket av Paul Pogba, inte minst han själv.

 

Hans egen högsta dröm och uttalade målsättning är inte att vinna VM, Champions League eller Premier League – utan att vinna den individuella Guldbollen.

 

Det är de fotbollstiderna vi är inne i nu.