Southport-forwarden John Cofie spelade i samma ungdomslag för Manchester United som deras rekordnyförvärv men han blickar bakåt med tillgivenhet, inte ilska

En tom strand i Southport istället för på Uniteds akademi är vart Cofie övar upp sina färdigheter nuförtiden. TIMES FOTOGRAF BRADLEY ORMESHER

AV: Oliver Kay, Cheffotbollskorrespondent, The Times, måndag 7 november, 2016:

Det var precis som förr i tiden. Meddelandet kom från Paul Pogba och strax därefter satt John Cofie och käkade med världens dyraste fotbollsspelare på Nando's i Manchester. Jesse Lingard tog med sig lite extra stjärnglans då de tre tuggade i sig det piri-piri-marinerade fettet, skojade om dagen då de vann FA Cupen för ungdomar, blev rädda för Sir Alex Fergusons "hårtorksbehandling" och jämförde och kontrasterade resorna de har tagit sedan dess.

Pogba blev överöst av fans och efter alla autografer och selfies postade han ett foto av de tre tillsammans på Instagram. Det dröjde inte länge innan bilden hade attraherat 457,000 "gilla". "Min telefon bara exploderade," säger Cofie. "Bilden hamnade i tidningarna och allt. Jag tänkte bara: 'Wow.' Jag är så glad för hans skull. Han visste alltid vad han ville, visste vart han skulle och hans talang talar för sig själv. Fantastisk spelare, fantastisk kille, förtjänar allt han får."

För Cofie var det en kort inblick i megastjärnans bubbla som idag innehas av Pogba, som återvände till Manchester United i augusti i en världsrekordtransfer för £89 miljoner (1,04 miljarder kr), fyra år efter att ha lämnat för Juventus. Lingards karriärkurva har varit mer stadig men han har etablerat sig själv för United och England under de senaste 12 månaderna.

Cofie? Hans resa har varit något mindre firad - från Burnley via United, Royal Antwerpen, Sheffield United, Notts County, Barnsley, Molde (i Norge), Crawley Town, Wrexham, AFC Telford United till Southport, där han hoppas på en sällsynt smak av det storslagna, relativt sett, i kvällens tv-sända FA Cupmatch i förta rundan mot Fleetwood Town.

Vid 23 års ålder skulle man kunna förlåta Cofie om han funderade på vart allt gick fel; förra helgen reste han nio timmar tur och retur till Devon och satt hela matchen mot bänken mot Torquay United i en Vanarama National League match. Men han är inte den typen.

"Folk tittar kanske på mig och säger: 'Oh, han var i United och nu är han i Southport,' men sånt är livet och sån är fotbollen," säger han. "Om man tittar på det utifrån säger folk kanske: 'Han är inte bra längre, bla, bla, bla,' men det är inte så jag ser på det. Jag må ha kommit från United till Southport, men många har det mycket sämre än mig just nu."

Han har rätt. Han lever inte exakt drömmen, men ett lärlingskontrakt med United kommer inte med några garantier, inte ens när de har vunnit dragkampen mot Chelsea och Liverpool för att plocka in dig och betalat Burnley £250,000 (3,06m kr) när du var 14 år. Cofie rankades så högt av Burnley att de flög honom fram och tillbaka för att spela med ungdomslaget och t.o.m med reserverna medan han bodde i Tyskland, där hans pappa tjänstgjorde för armén.

"Jag var glödhet, gjorde mål i varje match jag spelade. Jag var hos ressarna [reserverna] när jag ännu var bara 14 år, gjorde riktigt bra ifrån mig, och det var då snacket började: United, Liverpool, Chelsea och allt det där. Diskussionerna verkade dra ut på tiden i all evighet och till sist kom Burnley överens om en affär med United och allt löste sig."

Han är inte en av dem som blickar tillbaka med ilska eller förbittring och anser att han svaldes av en elitklubbs akademi.

"Jag älskade varje minut av det i United," säger han. "Allt med det - tränarna, faciliteterna, de andra grabbarna - var fantastiskt. Jesse Lingard, Paul Pogba, Keane-tvillingarna [Will och Michael], Ryan Tunnicliffe, Larnell Cole, Ravel Morrison... När det gäller ren talang var det ungdomslaget lika bra som vilket annat som helst."

Vem var bäst? "Ravel och Pogba," säger han. "Vad Ravel kunde göra med en fotboll, det var bara pinsamt. Han sprang förbi folk som om han var ute och sprang förbi skyltdockor. Folk kunde inte komma i närheten av honom. Otrolig talang. Pogba kom några veckor efter mig och passade in direkt. Igen, otroligt skicklig, box-till-box, stark, springer hela dagen. En sådant hårt arbetande spelare också. Han skulle alltid gå till toppen."

Det fanns flyktiga tider då Cofie trodde att han kanske också skulle gå hela vägen, men det hände inte för honom. Precis som för den stora majoriteten av talanger i elitklubbarna, och det inkluderar verkligen vinnare av FA Cupen för ungdomar, informerades han om att hans framtid fanns någon annanstans.

Han ser tillbaka med glädje på sina sex år i United - t.o.m när det gäller hans upplevelse av Fergusons "hårtork".

"Det var efter det att vi hade vunnit cupen för ungdomar och vi gick ut på planen på Old Trafford i våra kostymer för att visa upp pokalen vid en förstalagsmatch," säger han.

"Jag kunde inte hitta min kostym, och jag kunde inte gå in i min träningsoverall, så jag tänkte 'Förhoppningsvis är det ingen som ser om jag inte går ut på planen.' Men självklart fick han reda på det - han fick reda på allt - och han kallade in mig på sitt kontor och... oh... [han håller händerna för sitt ansikte med spelad förödmjukelse]."

Cofies problem med att etablera sig själv i andra klubbar kommer låta bekant för många unga spelare som lämnat en elitklubb. Att gå ner några nivåer, i jakt på spel för förstalaget, har exponerat honom för den typen av fotboll som inte passar honom. "The Conference passar inte alla," säger han.

"Det är en tuff liga att vara i, annan typ av fotboll och jag vänjer mig fortfarande vid det. Jag tycker det har varit tufft, men jag kommer vänja mig vid det och jag kommer förhoppningsvis att komma tillbaka upp igen."

Skulle han kunna flytta utomlands, tillbaka till Tyskland kanske? "Jag skulle inte ha några problem alls med det," säger han. "Jag är inte en av dem som skulle säga: 'Jag tänker bara spela i England.'"

Det är ett egendomligt fall och definitivt inte, i alla fall inte efter att ha spenderat en timme i hans sällskap, ett fall av "för mycket för ung".

Han är djupt religiös, väldigt medlidsam, typen som räknar sina välsignelser varje dag. "Min familj kommer från Ghana, där många människor har det väldigt svårt, verkligen befinner sig på botten, och jag känner mig välsignad i mitt liv," säger han. "Jag har kläder på mig, ett tak över mitt huvud, mat att äta varje dag. Jag skulle vara en dåre om jag klagade på mitt liv."

Om något sticker ut så är det tanken att Cofie kanske är lite för snäll. "Jag vet vad du säger," säger han. "Jag försöker vara en välsignelse för andra. Man måste ha en hänsynslös sida i sig inom fotbollen, särskilt i the Conference, men jag är annorlunda på planen.

"Förhoppningsvis får jag en chans att visa det i FA Cupmatchen - stor scen, live på tv, ja, det vore kul."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...