I en djupt kännande och personlig artikel förklarar den f.d kommunikationschfen på Number Ten Alastair Campbell varför Daily Mail, landets mest inflytelserika (och konfliktdrabbade) tidning fortsätter ha en sådan skadande effekt på brittisk politik och kultur - från Brexit och invandring till välfärd och religion

SKRIVET AV ALASTAIR CAMPBELL, Skribent, kommunikatör, konsult, strateg, ambassadör för Time to Change och andra välgörenhetsorganisationer för mental hälsa. Från GQ-magasinets oktober-nummer, lördag 5 november, 2016:

Det finns så mycket kring Paul Dacre som jag borde beundra. Jag gillar människor som har stora ambitioner då de börjar livet, och sedan får de att bli av; folk som håller sig kvar vid sitt uppdrag, med mycket energi och övertygelse; som kan sin egen personlighet, inte blir överdrivet tagna av innegrejor och modetrender, lokaliserar sig själva i en stark tro, och håller sig till den.

Jag är ett stort fan av motståndskraft, och inom det behovet att kunna behandla kritik på samma sätt som du behandlar beröm: med utstuderad likgiltighet, som en potentiell distraktion från uppdraget man har framför sig, i Dacres fall att behålla hans och, titeln han är redaktör för, Daily Mails överlägsenhet som tidningsvarumärke. Trots att det smärtar mig mycket att säga det - och det smärtar förmodligen honom också, med tanke på att "varumärke" inte riktigt är den sortens ord som förekommer i Dacres land - så är det vad de är; the Daily Mail är den mest penetrerande tidningsprodukten på massmarknaden och Dacre ligger förmodligen bara efter Rupert Murdoch på listan över Storbritanniens mest inflytelserika personer inom genren skrivande journalistik.

Jag gillar brittiska framgångsberättelser också, och med tanke på Dacres tid på toppen - 24 år och han bara fortsätter, försäljningen går hyfsat bra på en snabbt föränderlig och enormt utmanande marknad och onlineversionen som han en gång kastade ut med sitt avfärdande om internet som "bullshit.com" är nu den mest besökta nyhetssajten på planeten - är det svårt att avfärda honom som ett misslyckande. Han är tidningarnas Alex Ferguson när det gäller att ha ett långt liv, och Pep Guardiola när det gäller lönen, hans grundlön går långt in på ett sjusiffrigt tal, bonusar, ersättningar och aktieinnehav innebär tiotals miljoner, helt klart tillräckligt för att åtminstone äga de tre lyxiga fastigheterna som vi känner till (ack, jag vet inte det exakta multimiljon-värdet på varje fastighet, en obligatorisk del av Mails rapportering när ett hem nämns).

Vi har platsen som bland hans personal är känt som Dacre Towers (inte särskilt många blir inbjudna av deras överherre att köra den mile-långa (= 1,6 km) privata vägen fram till hans spretiga boskaps- och odlingsfarm i West Sussex för middag, än mindre för att stanna där över natten). Han har sitt huvudsakliga London-residens i rika Belgravia. Och han har det fantastiska Langwell Estate på 17,000 acre (= 6,879 hektar) nära Ullapool i norra Skottland, vars sju sovrum och skytterättigheter, som om han inte redan hade tillräckligt på banken, han hyr ut för £4,250 (52,088 kr) i veckan (blir mer om du skjuter många hjorthannar) då han själv inte är där och undviker lokalbefolkningen som ibland protesterar mot hans närvaro. Det här är en väldigt pro-EU del av Storbritannien, där nästan två tredjedelar röstade Remain, och där Kommissionen har hjälpt till att finansiera vägar och broar (några av dem behövs för att komma till Dacres marker), en ny skola, utveckling av hamnen, ett industriområde och stödprogram för konst.

Så de ser inte med blida ögon på att han har dragit in EU-subventioner för markägare, medan han spelat en ledande roll i lögnmaskinen som hjälpte till att få Storbritannien att rösta för att lämna EU; mottagandet av sådana bidrag som bara är baserade på enorma hektarområden är den sortens "slöseri" som hans tidning i vanliga fall skulle få fradga i munnen av. Det finns även en ilska mot att han kommer tjäna miljoner och mer därtill på ett nytt hydrosystem, som går helt emot viljan hos många i lokalbefolkningen som stöttar ett projekt som kommer plöja vinster tillbaka in i samhället, och det trotsar hans egen tidnings fientliga ledaråsikt mot avgifter för förnybar energi.

Men här stryker vi in på det stora området för hans hyckleri och jag avviker från min jakt efter saker jag borde gilla hos Dacre. Jag gillar hårt arbetande människor. I årtionden har han vart något av en 12-till-16-timmar-om-dagen-man, och inte ens när han är hemma eller på semester är han helt bortkopplad. En tidning är en levande sak som andas, nästa nummer hela tiden under utveckling. Som tidningens levande, dominerande hjärtslag är Dacre alltid där, även när han inte är där. Det är ledarskap på jobbet.

Jag gillar strateger, också, och det faktum att när du ser the Mail, eller hör tidningen omnämnas, så är det troligt att du har en omedelbar åsikt om den - bra eller dålig, det är en strategisk framgång. Mer än kanske någon annan tidning, vet du vad det är. Älska den eller hata den, du vet att den är där. Kan samma sak nu sägas om min gamla tidning, the Daily Mirror? Eller the Sun? Även om den fortfarande säljer fler tryckta tidningar än the Mail ligger den ljusår efter dem online, och de är långt ifrån den mäktiga enhet den en gång var. The Daily Express då? En gång i tiden den bäst säljande tidningen av de alla med över fyra miljoner sålda exemplar per dag, men nu är den en blek imitation av the Mail. De tror att om de sätter prinsessan Diana, dåligt väder och bra Brexit-artiklar på framsidan med samma regelbundenhet som the Mail fokuserar på cancer, konsumenter som blir bedragna och NHS misslyckanden, kommer de att kunna kopiera deras framgångar.

Vaginamonologer

Strategi handlar om stora ögonblick med störningar lika mycket som att göra samma sak igen och igen. Dacres bästa strategiska ögonblick med störningar var hans bevakning av mordet på den svarta tonåringen Stephen Lawrence, och namngivandet och skammen mot hans påstådda mördare under en rubrik som skrek MÖRDARE. Ett modigt drag och ett drag som gör det så mycket svårare att utmana the Mail gällande deras uppenbara och deras mer subtila rasism. Uppenbart som när reportrar brukade kallas hem från jobb då de fick reda på att morden de hade skickats ut för att rapportera om involverade svarta offer.

Mer subtilt, men inte mycket, i analysen som visade att två tredjedelar av alla svarta människor i nyheterna hos the Mail var kriminella; ständigt länkar de samman invandrare med brott och våld, rapporterna om våldsamma brott som terrorrelaterade när polisen har klargjort att det inte fanns någon sådan länk, en satirteckning i svallvågorna av terrorattackerna i Paris som satte likhetstecken mellan flyktingar och råttor, det avhumaniserande och hetsande språket gällande "svärmarna på våra gator". Hur vågar du påstå att vi är rasistiska? Vad säger du om Stephen Lawrence? Undantaget som bevisar regeln, kanske, och mest p.g.a att det visade sig att Lawrences pappa gjorde en del tapetseringsarbete för Dacre.

Man behöver inte spendera alltför lång tid med att googla runt på "bullshit.com" eller bläddra igenom gamla utgåvor av papperstidningen för att hitta exempel på rasism, sexism, homofobi - det sista av dessa är föga överraskande med tanke på att Dacre anser att det är svårt för alla utan barn att jobba som redaktör för att "de inte kan förstå människans villkor" - och hat mot invandrare, feminister, socialarbetare, alal som inte passar in i mallen för vad Dacre anser är mänskliga varelser och institutioner och nu är även välgörenhetsorganisationer (blåögda välgörare, bah!) ett nytillskott på hans hatlista. När Dacre tillät en New Yorker-journalist att närvara vid hans redaktörsmöten föll hans kontor i chockad tystnad när kolumnisten Simon Heffer talade positivt om Frankrikes Nationella Fronten ledare, Marine Le Pen. Private Eye rapporterade senare att chocken var extra skarp då "Mail-skribenter och exekutiva på tidningen hade beordrats att inte svära: det skulle inte yttras några 'f***s' och definitivt inga 'c***s'. Lika viktigt var det att ingen skulle säga ett enda ord som skulle kunna tolkas som sexistiskt, rasistiskt eller homofobiskt i damens närvaro." Med andra ord: "Agera inte normalt. Det här är bara en uppvisning."

Jag har en känsla av the Mails strategiska framgång och erkänner att jag hatar känslan, varje gång jag bordar en British Airways eller Virgin Atlantic flight och ser de stora tidningsställen vid flygplanets dörr. Om jag inte har lyckats ta mig dit först och täcka för the Mails plats med Financial Times eller någon annan gratistidning som erbjuds där - eller kasta dem i soptunnan, som är min barnsliga reaktion - ser jag de andra passagerarna närma sig och kasta ett öga på framsidans blandning av skrikande rubriker och mjuka lockelser om gåvor inne i tidningen. Jag ser "jag vet att jag inte borde" blicken i deras ögon, och sedan tar de den och går mot deras sittplats. Ingen mindre än Richard Branson stöttar min kampanj för att få bort the Mail på Virgin Atlantic flighterna, men de som dagligen jobbar på hans flygplan insisterar på att passagerarna vill ha den, precis som affärsgrabbarna där framme vill ha the FT.

Mail-läsare läser den verkligen. Inaktivt bläddrande är ingenting för dem

Ibland ser jag även dessa passagerare läsa den, också. Mail-läsare läser den verkligen. Det inaktiva bläddrandet man kanske ser med andra flygplansmagasin är inget för dem. Rubriker drar in dem. Bilder drar in dem. Texter drar in dem. Sedan börjar långläsandet. Jag vill ta tag i deras nackar - faktum är att jag ibland tar tag i dem med ögonen och frågar: "Varför läser du den där skiten? Det är nationellt gift. Ta lite heroin eller något." Och här ligger den största framgången av alla för Dacre. Många säger att de vet, de håller med, men de bryr sig inte, för den roar, underhåller eller, vanligast, gör de arga - "Men jag tar det inte på allvar"; medan andra tittar på mig som om jag är den som är i behov av att räddas, inte de, för att de håller med om så mycket av det de läser.

Vi kan inte ge Dacre all credit, men vi kan definitivt ge honom en del, när det gäller hur bedrövligt felinformerad den brittiska allmänheten ofta är gällande viktiga saker som rör allmänheten, vilket avslöjades av en fascinerande och deprimerande King's College/Ipsos-MORI-studie innan det senaste valet.

För att ta bara några av Dacres specialintressen: Tonårsgraviditeter: allmänheten trodde att 15 procent av de unga tjejerna blir gravida. Fakta visar att det är 0,6 procent.

Våldsamma brott: mer än hälften trodde att den sortens brott ökar, fast det är precis tvärtom.

Välfärd: runt en tredjedel av folket sade att regeringen spenderar mer på arbetslöshetsersättning än på pensioner. Fakta visar att pensionerna är 15 gånger så stora som ersättningarna till arbetslösa.

Välfärdsbedrägeri: allmänheten uppskattade att £24 (294 kr) av alla £100 (1,226 kr) som spenderas på bidrag tas emot bedrägligt. Fakta visar att det är blott 70 pence (9 kr).

Utlandsbistånd: det utgör endast lite mer än en procent av allt som regeringen spenderar. Men en fjärdedel av det brittiska folket tror att det återfinns i topp-tre för offentliga utgifter, före skolor och pensioner.

Religion och ras: vi tror att en fjärdedel av Storbritanniens befolkning är muslimsk (det är fem procent). Vi tror att 34 procent kallar sig själva kristna (59 procent). Vi tror att 31 procent är invandrare (13 procent). Vi tror att 30 procent är svarta eller asiatiska (elva procent).

Så när det kom till EU-omröstningen hjälpte åratal av Mail-Murdoch-Express-Telegraph-Ukip lögner och myter om Europa till att lägga grunden till att ha omröstningen till att börja med - stort misstag, Dave - och det hjälpte Boris Johnson, Michael Gove och Nigel Farage att bära bollen över linjen den 23:e juni. Vi ska varken överdriva eller förringa medias roll här. Utan de högprofiliga politikerna som ledde vägen är det inte troligt att kampanjen för Leave skulle ha vunnit. Men utan de systematiska pressförvrängningarna om Europa genom åren, tror jag inte ens att vi hade fått en omröstning. T.o.m när det var över såldes lögnerna fortfarande som en del av firandet. Faktum är att dagen efter omröstningen rapporterade the Mail att vi nu skulle få se ett slut på förbudet mot böjda bananer (en myt); de förebådade dagen då vi skulle kunna ha mer kraftfulla dammsugare, fria från inblandningarna av galna Bryssel-byråkrater; vi skulle kunna återinföra glödande glödlampor och därmed stoppa de epileptiska utbrotten orsakade av "antagna ekovänliga fluorescerande lampor". Och låt oss fira att vi tog tillbaka kontrollen över... rätten att äta våra hästar.

Men trots att kampanjen vanns på lögner - £350 miljoner (4,28 miljarder kr) i veckan till NHS, miljontals turkar på väg till Storbritannien, ni minns säkert själva - så fick alla som vågade ifrågasätta utgången behandlingen, t.o.m om de, som Patience Wheatcroft, brukade skriva för the Mail. Hennes rop på att arrangera en andra omröstning ledde till att hon hängdes ut som en "hejarklacksledare för den rika Metropolitan-eliten"; hon gjorde sig skyldig till ett "arrogant och skamlöst förakt för demokratin" genom att framföra en "skrattretande idé" för att bevisa att allmänheten vilseleddes. En av triumferna för kampanjen för Murdoch och Dacre, två av de rikaste människorna som journalismen någonsin har producerat, var att de porträtterade alla som var för Remain som en del av den här Metropolitan-eliten, trots att Dacre skulle kunna köpa ut Wheatcroft, med hennes "£1,5m (18,3m kr) hem" (fattigdomsgränsen i Dacres land) flera gånger om.

Så Dacre var på den vinnande sidan och han var snabb att göra vad han kunde för att stoppa Boris Johnson från att bli den stora politiska vinnaren. Johnson har för många sexuella och moraliska svagheter för att återfinnas på Dacres lista över politiker han respekterar. David Cameron var definitivt inte heller med på den - för ung, för flashig, för gammal Eton-elev, inte ny Eton-elev - och min känsla under omröstningen var att Cameron avskydde Dacre. Dess ömsesidighet stod helt klar i the Mails nästintill hysteriska bevakning av Camerons okloka hantering av sin avgång, då de som hade spelat ledande roller i Remain-kampanjen överöstes med belöningar. Men jag undrar om en del av Dacres gift strömmade ut från en djupt rotad tro på att hedersbetygelser bör reserveras för vinnare, inte förlorare, och kanske också från det faktum att precis som David English, Larry Lamb, Nick Lloyd, Simon Jenkins och andra redaktörer har fått adelskap, så anser han kanske, efter 24 år på toppen för en brett konservativ tidning, att någon av de konservativa ledarna sedan Thatcher borde ha tagit fram honom för en dubbning.

Jag vet inte om Dacre skulle vilja bli Sir Paul, men jag misstänker det - men för att vara helt rättvis så verkar han inte använda sitt redaktörskap för att få de bästa inbjudningarna, göra sig populär eller bygga relationer med de stora och goda. Han visar dem heller inte särskilt mycket respekt, och det inkluderar Lord Rothermere, symboliskt hans boss, men som har fått se Dacre springa runt honom i cirklar på en regelbunden basis (men - hycklerivarning igen - Dacre inkluderar aldrig miljardären i någon av ledarsidans blästringar, som dyker upp ibland, mot smutsigt rika skattesmitare. Detta är min tredjeplats på listan över favorithycklerier, efter EU-bidragen och det konstanta användandet av bilder på unga tjejer som lockbete för att klicka online, samtidigt som de rasar mot sexualiserandet av tonåringar).

Dacre blev nästan Sir Paul

Men på ämnet hedersbetygelser har jag en bekännelse att komma med. Dacre blev nästan Sir Paul, under vår första tid vid makten. Tony Blair hade väldigt lite intresse för hedersbetygelser (för allt det spelade Dacre en ledande roll i att hajpa den där löjliga episoden när polisen svarade på en SNP-riksdagsledamots påstående om så kallat "pengar för adelskap" med en av de mest skrattretande polisundersökningarna i modern tid). Jag har sedan länge varit en kritiker av hedersbetygssystemet och då jag anser att alla som aktivt vill ha en aldrig borde övervägas för det, visade jag ännu mindre intresse.

Men som pressekreterare var jag tvungen att briefa media om listan, och som en av premiärministerns högra händer fanns jag med i det lilla teamet han skickade till kabinettkontoret för att kolla igenom listan långt i förväg, argumentera för en bättre etnisk blandning, pressa på för fler rektorer och några fler som allmänheten faktiskt hade hört talas om - allt för att han inte skulle behöva spendera alltför mycket tid med att plöja igenom det själv. Så där satt vi, med teamet från hedersbetygssekretariatet, och där stod det, mediekommitténs rekommendation att mr Paul Dacre skulle vara nästa journalist i ledet för ett adelskap.

"Jag är ganska säker," sade jag, "på att premiärministern skulle anse det högst opassande att en aktiv redaktör skulle få en sådan hedersbetygelse, inte minst p.g.a kritiken vi har framfört tidigare om mrs Thatchers användande av utmärkelserna för att belöna medieägare och redaktörer för politiskt stöd." Jag sade att jag skulle kolla upp det och återkomma. Vilket jag gjorde. Jag tror det var the Telegraphs försvarskorrespondent John Keegan, ack inte längre med oss, som stod näst på tur och därmed kunde han dra nytta av det här nya premiärministerpåbudet.

Men Dacre har vunnit många andra priser, flera för Årets tidning. Ingen skulle ha kunnat överleva så länge utan att känna till sin bransch och sin marknad. Det här är inte samma sak som påståendet som ofta fälls, inte minst av honom själv, att han "känner sina läsare". Han känner inte sina läsare bra alls. Varför skulle han, när han möter så få av dem och, helt ärligt, inte skulle tycka särskilt bra om dem om han träffade dem? Vad han vet är vad han vill att de ska läsa, tycka, frukta, hata, hoppas på, för på det har han byggt framgångarna han har skapat. Mail-kolumnisten Peter Osborne uttrycker det smickrande: "Han artikulerar drömmarna, fasorna och hoppet hos socialt osäkra medlemmar av förorternas medelklass. Det är en daglig prestation som är genialisk."

Men även om han en gång i tiden kände Mail-läsare, han växte upp som son till en journalist i Arnos Grove, London, privatutbildad på ett statsstipendium vid University College School, sedan vid Leeds universitet (hans misslyckande med att komma in på Oxbridge satte djupa spår) och ville hela tiden bli en journalist och redaktör, så har Dacre inte mycket gemensamt med folket som suger i sig hans världsåskådning dag efter dag. Han ser främst världen från baksätet i en bil styrd av en privatchaufför och insidan av ett elfenbenstorn, där hans redaktörskonferenser i mindre utsträckning är diskussioner om vad läsaren må tycka, och i större grad är tävlingar mellan de exekutiva om vem som kan ta fram idéerna som står i samklang med vad Dacre redan tycker. Välbetalda kolumnister köar för att berätta för honom vad de tänker skriva och gissa vad - nio gånger av tio stämmer det överens med vad de vet att han tycker.

Att dessa möten har blivit kända som "Vaginamonologerna", p.g.a Dacres förkärlek för att avvisa alla som inte lever upp till hans krav, filosofi och förväntningar som en "f****", är en indikation på hur ofta hans stackars underhuggare misslyckas med deras vilja att imponera. Han är inte bara etta bland sina likar, utan även tvåa, trea och fyra, och glöm alla tankar på jämlikhet - de är där för att tjäna. Han har inte mycket gemensamt med sin personal, än mindre med sina läsare. Jag har aldrig träffat någon som beskriver sig själv som en personlig vän med Dacre. När Gordon Brown konstant beskrevs som en sådan, förnekade han det benhårt, åtminstone för mig. De kom överens med varandra och det misstänker jag att det handlade om ömsesidig respekt för hårt jobb, ett ogillande för den moderna kändiskulturen och en delad tro på att Tony Blair inte borde vara premiärminister alltför länge.

Endast Dacres rikedomar och livsstil skiljer honom från nästan samtliga hans läsare, men då han är 67 år gammal befinner han sig i samma åldersfack som de flesta, där åtta av tio är över 45 år. Han använder sällan de offentliga tjänsterna som hans tidning regelbundet fördömer. När han är sjuk, och han har varit allvarligt sjuk, men Fleet Street omerta har sett till att det har hållits tyst om det, använder han privat vård. Båda hans två söner gick på Eton, vilket avslöjar inte bara den vardagliga Mail-läsarens vilja att ens barn ska få en bra utbildning, utan även en vilja att vara en del av etablissemanget han påstår sig sky och t.o.m förakta. Detsamma gäller rollen som jägare, skytt, fiskare och markägare.

Dacreland

Han är medlem i The Garrick Club (https://en.wikipedia.org/wiki/Garrick_Club), men under dagarna vid sekelskiftet, när han och jag hade en hyfsat civiliserad, om än något taggig, relation, föll hans val av restaurang, då vi ibland träffades för lunch, på Mark's Club, där män i gammaldags kläder med gammaldags uppförande kallade honom "Sir" då de eskorterade oss upp för en dyster trappa, och han blev märkbart irriterad för att jag stannade och pratade med Julie, kvinnan som arbetade i garderoben, vars barn var kompisar med mina barn i skolan. Jag vet inte om hon läste the Daily Mail. Men vad jag vet är att Dacre fann det konstigt att jag kände någon som henne, och ännu konstigare att jag verkade vilja prata med henne. Han är inte, kan man rättvist säga, en man av folket.

Mark's Club utmålar sig som en "elegant och traditionell privat medlemsklubb i Mayfair," den öppnades 1973 som "ett alternativ till St James's gentlemannaklubbar." Det här är klassiskt Dacreland. Han kan låtsas att det är anti-etablissemanget, samtidigt som han behandlas som en fullfjädrad medlem den "förmögna Metropolitan-eliten" som han säger sig hata, med allt bugande och gnidande och en man som borstar bort brödsmulorna från din krispigt vita bordsduk. Ännu bättre är att klubbens hemsida ägnar mer utrymme till sin klädeskod än till mat och dryck. Så, kvinnor får absolut inte bära jeans, mocka, leggings, sportkläder eller, hemska tanke, "exponerade underkläder". Det här är verkligen en Dacreland-klubb. Exponerade underkläder ska man alltid avskräcka från, såvida det inte trycks i tidningen, på de hängande brösten eller rumporna tillhörande en vissnande kändis med celluliter (en av hans konstigaste fixeringar), eller på de unga tjejerna på the Mail Onlines "sidebar of shame".

Vi satt alltid vid samma bord, och han sade vanligtvis samma sak, nämligen att Labour-partiet under Blair hade det för lätt, för att the Tories var värdelösa och jag hade pressen ätandes ur mina händer. Det första kan ha varit sant. När det gäller det andra så kändes det aldrig så, men nästan ursäktande sade han till mig att då Tory-partiet var så svagt under en följd av "hopplösa ledare", och alla dessa lismande vänsterjournalister på BBC (samma vänsterjournalister som blev sanningens ljus när de vände sig mot mig gällande Irak, såklart), då kände han att the Mail hade en plikt att "vara Oppositionen". Han var åtminstone ärlig kring det. Jag gillar ärlighet, och han och hans tidningar har systematiskt använt oärlighet som ett av deras nyckelverktyg för att då inflytande.

Det är rättvist att säga att dessa luncher slutade under "samtycke", och jag tror inte att vi har utbytt ett ord verbalt, civilt eller på något annat sätt, sedan 2001 eller så, såvida du inte räknar det tillfället då han vann ett pris vid en lunch på The Savoy och då han lämnade scenen, med priset höjt över huvudet, morrade (konstigt, tyckte jag): "Det här är för Alastair Campbell."

Det var när Dacres ärligt uttryckta vilja att "vara Oppositionen" mot vad han såg som en allsmäktig, högdragen, arrogant, alltför modern regering och premiärminister förvandlades till systematiskt, strategiskt oärligt rapporterande som jag bestämde att mina enstaka ansträngningar att hålla honom lite tamare än vad han annars kanske hade varit - och helt klart än vad han var när han hade den lugnande, civiliserade influensen från sin f.d boss, sir David English - var ett slöseri med tid och energi. Det är särskilt tre episoder, som kom ganska nära varandra, som fick järnet att äntra min själ när det gäller Dacre. Inga av dem var personliga för mig, men det började med att hans ord gick ut om att "Chefslögnaren" var den nya stämpeln på hans tidigare lunchgäst. Vi hade då kontroverserna kring MMR-vaccinet, bränsleprotesterna sent år 2000 och utbrottet av mul- och klövsjukan på våren 2001, samtidigt som vi förberedde oss för ett andra parlamentsval. Vad som stod helt klart var att allt som skulle kunna skada regeringen, och särskilt Tony Blair, ansågs vara helt ok, oavsett fakta eller vilka de möjliga konsekvenserna blev.

Jag är ganska säker på att om han någonsin träffade honom, skulle Dacre ha en mycket liten respekt för dr Andrew Wakefield, den enda "experten" som simmade mot vetenskapens vågor och tog fram en länk mellan autism och trippelsprutan med MMR. Men han kände sin marknad tillräckligt bra för att veta hur lätt föräldrar skulle kunna skrämmas till att tro på Wakefield om han kunde presenteras som en trovärdig röst, och alla andra röster som endast en del av regeringens spinnmaskin ledd av Chefslögnaren. Och om priset för detta var en mässlingsepedemi, och t.o.m ledde till att barn dog, så nog skulle det vara en bra story, särskilt när vi kan säga att det endast hände p.g.a att Tony och Cherie Blair vägrade att säga huruvida deras egen son Leo hade fått sprutan, och det hade ingenting att göra med att pressen eldade på rädslan för allt vad det var värt? Inte heller ledarna för bränsleprotesten, med deras vilja att stoppa upp landet, naturliga sängkamrater för en man som nästan alltid varit emot industrins stridsåtgärder. Men igen får vi ställa oss frågan, vad skulle kunna vara bättre för the Mail då ett val närmade sig än chansen att presentera Storbritannien som en modern version av Tredagarsveckan Storbritannien under Missnöjets Vinter, där giriga skattemissbrukare från regeringen tog alla dessa pengar i bränsleskatt så de kunde finansiera välfärdssnyltare, bögar, invandrare, asylsökande, utlandsbistånd och alla de andra Dacre hatar? Förlåt mig för frågetecknet. Men frågetecknet är en sådan viktig del av Dacres vapenförråd. "Kommer det att bli panikköp?" undrade han då det begav sig. Inga priser till de som gissar rätt gällande vad som hände sen. Ut gick dem, dessa Mail-läsare som låtsas som att de inte tror på vad tidningen säger, för att sätta sig i köer vid bensinmackarna.

Och när det gällde mul- och klövsjukan var även där den nya inställningen tydlig - om det var dåligt för Blair, var det bra för the Mail, även om det var dåligt för Storbritannien. Det var då jag först myntade en åsikt om the Mail som jag har använt många gånger sedan dess, och jag tror lika starkt på den idag som jag gjorde när jag först sade det: "De sämsta av brittiska värderingar som poserar som de bästa."

"Mailbevakning"

Som kommunikationschef på Downing Street drev jag vid ett tillfälle fram något som kallades "Mailbevakning", där vårt motbevisteam förberedde en notering för publicering varje morgon, gällande artiklar som inte stämde med fakta, tagna ur sitt sammanhang eller som inte inkluderade någon respons från de som attackerades, kritiserades eller som de ljög om. Ibland blev det dussintals sidor. Ett tag såg det ut att ha en lugnande effekt på dem, eller åtminstone - vilket var min riktiga intention - hindra tv-bolag från att hoppa in, som Pavlovs hundar, för att följa upp allt som Dacre ansåg vara förstasidematerial. Men Tony Blair övertygades av David Blunkett och andra om att jag gick för långt, och det stoppades. Jag tycker fortfarande att det var ett misstag, att det enda sättet att hantera mobbare på är att stå upp mot dem, och det här var ett sätt att göra det på; att i modern media där tidningar är mer spelare än åskådare, måste engagemangsrelgerna ändras.

"Om du inte är en lögnare," frågade mig någon nyligen, "varför har du aldrig stämt dem då?" Det är delvis den gamla journalisten i mig, och föraktet jag brukade känna mot människor som valde domstolarna istället för ett gammalt fint gräl som utspelar sig på offentlighetens arena. Det är även väldigt dyrt, och även om du vet att du har rätt, så har jag sett tillräckligt av domstolarna för att veta att det inte garanterar framgång. Och, för att vara helt ärlig, så är the Mail väldigt skickliga på att hantera klagomål och på att trötta ut människor. Leveson-rapporten hade flera redogörelser om det - kolla upp Neil Morrissey. Eller fråga Ed Miliband (son till "mannen som hatade Storbritannien").

För att vara helt säker på att vinna måste det vara så svart och vitt att inte ens Dacre och hans smarta jurister kan slingra sig ur det. Jag fick uppleva det själv i september 1999. Journalisten Peter Oborne, då på the Daily Express, hade skrivit en bok om mig, som Dacre ville ha utdrag ur. Osbornes utgivare hade inga problem med det för the Mail betalar mer än de flesta för bokkontrakt. Men Obornes arbetsgivare gillade det inte och klargjorde att han borde köra boken med dem istället. En missnöjd Dacre gav då ett Mail-team i uppdrag att skriva en "bok" under de få dagarna som återstod innan the Express skulle börja med sina utdrag. Mail "boken" publicerades aldrig, det var heller aldrig tanken, planen var istället att få in utdrag ur den. Och i del ett fick läsarna reda på att den formande erfarenheten i mitt liv, kanske den som hade gjort mig till den vidriga, onda, snedvridna personen som jag är (sic), var min fars död i en olycka som involverade ett bondgårdsdjur när jag var ett barn. Min far var helt riktigt en vetrinär. Och han råkade mycket rikigt ut för en fruktansvärd olycka när han attackerades av en sugga då jag var ett barn. Men han var inte död. Han levde och mådde bra när jag återberättade telefonkonversationen jag hade med Dacre.

AC: Det här utdraget du körde.

PD: Ja, överdrivet om du frågar mig, alldeles för personligt - jag var inte inne på kontoret igår annars hade jag tonat ner det.

AC: Nej, jag bryr mig inte om det. Det är grejen med min pappas död.

PD: Ja, jag hade inte läst det förut.

AC: Det hade inte min pappa heller. Han har precis läst det nu.

PD: [Sväljer hårt]

AC: Jag vet att du inte kan förtala de döda, men du kan förtala de levande, minsann, genom att säga att de är döda, och jag är på väg att läsa upp korrigeringen och ursäkten jag vill se på en högersida imorgon.

Det slutade med orden "donation till mr Campbell Juniors grundskola". Utrustningen till Dacre-grindarna och Dacre-lekplatsen har tjänat oss väl.

Hans tidning har toppat listan över flest klagomål mot en nationell tidning under de olika så kallade självreglerande medieorganen, i vilka Dacre ofta har haft en ledande roll, inte minst som ordförande för the Press Complaints Commission editor's code of practice committee. Det var som att, vilket Tony Blair förbjöd mig från att säga då, som att sätta Harold Shipman som chef för BMA:s etiska kommitté. Samtidigt som han exploderar i syntetisk vrede om du vågar säga Mail och telefonavlyssning i samma andetag, så är det värt tt notera att the Mail toppade en annan liga (överlägset) när the Information Commissioner publicerade en lista över tidningar som anlitade privatdetektiver engagerade i olaglig aktivitet, med 958 transaktioner involverande 58 journalister. The Mail on Sunday låg tvåa. Med tanke på vad the Information Commissioner upptäckte är jag intresserad av att se om skrytet som en av hans journalister ska ha vräkt ur sig, att han har alla mina e-mejls från 2002 och framåt, var mer än bara skrävel, om inte skulle det vara intressant att se om de införskaffades på olagligt vis.

Då jag bara har tagit hans pengar en enda gång - den enda gången jag bad om det - har många andra dragit nytta av hans engagemang för att pusha sanningen till den absoluta gränsen och bortom den. Alan Sugar, Elton John, JK Rowling, Kate Winslet, Keira Knightley, Rowan Atkinson, Diana Rigg, George Clooney [det räcker med kändisar nu]. Ok, sen har vi även den tamilska hungerstrejkaren som de falskt anklagade för att i hemlighet äta McDonald's-mat, Cranwells RAF colleges dekanus, Ugandas premiärminister, en talesman för katolska kyrkan... jag skulle kunna fortsätta med en lång lista; så det är inte konstigt att de är så väl försäkrade mot förtal.

Dacres lilla svarta bok

Alla vi lär få vara kvar i Dacres lilla svarta bok. Hans fasthet gäller även hans hat. Men jag finner det konstigt att han fortfarande lägger ner tid på mig nuförtiden, med tanke på att det är 13 år sedan jag lämnade Downing Street (ursäkta, "jagades ut i skam för min roll som Chefslögnare i Irakkriget," enligt the Mail) och jag är knappast någon stor del i drevet för att få Labour under Jeremy Corbyn tillbaka vid makten. Men han kommer ändå, vilket GQ tveklöst kommer upptäcka efter att ha vågat publicera det här, slå tillbaka när någon slår mot honom. Vilket han gjorde nyligen, när hans grannar i the Highlands invaderade hans egendom på natten och reste en banner: "Välkommen till Godset Langwell, subventionerat med ett bidrag på £460,000 (5,63m kr) från EU #hycklareUt!" komplett med en europeisk flagga och en masttopp med Daily Mail på. Jag var inte involverad i det här utmärkta jippot (men jag hade gladeligen varit med om jag hade haft möjlighet), men jag twittrade ut bilden både högt och lågt och ofta, med många kommentarer om det tidigare nämnda hyckleriet. Så det var väldigt glädjande att få reda på att Dacre inte bara blev fullständigt tokig då han såg bilden på invasionen, han publicerade även ett helt uppslag om mig, under rubriken "MONSTRUÖS HYCKLARE", och om någon är tveksam gällande vem #hycklaren skulle kunna vara, sade en underrubrik: "Alastair Campbell, Tony Blairs Chefslögnare."

Jag funderar ibland på om vi kan göra en bedömning av folk genom att titta på hur de kritiserar andra. Det är därför min partner, Fiona, ibland höjer ett ögonbryn om jag fördömer någon som ett kontrollfreak eller en besatt, till exempel. Jag har även erkännt tidigare i texten att det finns vissa karaktärsdrag i Dacre som, i andra personer, jag ser som beundransvärda. Det är hans värderingar som för mig framstår som skeva, och hans totala avsaknad av självkännedom, en oförmåga att se varför andra ser honom som de gör. Men framförallt är det hans feghet som får mig att se på honom med förakt. När han intervjuades för Desert Island Discs och fick frågan vad han trodde att hans personal tyckte om honom, svarade han: "Han är en hård jävel, men han leder från fronten." Men det gör han ju inte, eller hur? Ledare som leder från fronten har sina huvuden ovanför skyttevärnet. Transparens betyder att man öppnar upp sig själv för frågor och granskningar. Hans retliga framträdande hos Leveson och utvalda kommittéer, och hans vägran att delta i riktiga debatter, visar hur mycket han hatar att behöva svara på någons frågor. T.o.m när Stephen Lawrences mördare dömdes valde han att kommentera det i en bisarr, 12 minuter lång, "intervju" med sin egen tidning, en "intervju" som faktiskt var ett tal. Han ledde inte från fronten. Han fortsatte att leva i förnekelse inför vem och vad han är, istället valde han att kommunicera på en despots sätt.

Men jag är skyldig honom ett tack p.g.a fegheten. Det var min demolering av hans dåvarande vicechef, Jon Steafel, som skickades in hos Newsnight istället för Dacre, som fick GQ:s redaktör Dylan Jones att ringa nästa dag och fråga om jag ville göra en vanlig intervju. Tack, Paul.

En gång sade Dacre följande om mig: "Jag tycker att sättet på vilket han har använt spinn och lögnaktighet för att manipulera stora delar av media har skadat både politiken och pressen. Han är en fanatiker... Han tror på saken och att ändamålet helgar medlen, och det tror inte jag på."

Pot, kettle, black?* Beror min smygande beundran för vissa kvaliteter i det här sociopatiska monstret på det faktum att han är en superb spinndoktor, som har manipulerat åsikter hos i princip en hel klass i det brittiska livet i mer än en generation? Dacre tror på saken - the Mail som ett redskap för hans världsåskådning - och han tror definitivt att ändamålen helgar medlen. Och när det gäller fanatikern - Oxfords ordboks definition"fanatisk och kompromisslös"; Cambridge definitionen: "en person som har väldigt starka åsikter om något och försöker få andra människor att också få dem" - så passar han bättre in som det än mig. Spinn, lögnaktighet, manipulering... Dacre har verkligen ingenting att lära från mig, eller från någon annan heller. Han är the Daddy.

* Pot calling the kettle black

Det här är en fras som säger att personen du pratar med kallar dig någonting som de själva är (och ofta i överflöd).

Det här kommer från gamla tider då tekannan ofta var svart och vattenkokaren ofta var metallisk och därför reflekterande. Därför ser kannan sin svarta färg reflekteras i kokaren och tror att kokaren är svart.

Detta kan även förkortas till "pot, kettle, black."

Först publicerad i brittiska GQ-numret för oktober 2016

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...