Också den här veckan: Aleksander Ceferin, Massimo Ferreros intentioner och Ronaldinhos nya liv

   

Gianni Infantino: återställer bilden. Fotograf: Ennio Leanza/EPA

 

 

 

 

AV: David Hills, the Observer, söndag 23 oktober, 2016:

 

 

Bästa nya varumärke

Fifa 2.0 - återställer "bilden av Fifa och respekten för Fifa" med fokus på etik och mänskliga rättigheter. Första veckans höjdpunkt: bekräftelse på att 2017 års kongress kommer hållas i Bahrain. Gianni Infantino: "Det är inte bara ord, det är aktioner."

 

 

Under tiden

Förra veckans Fifa 1.0-nyheter:

a) F.d chefen för det thailändska fotbollsförbundet och Fifa-exekutive direktören Worawi Makudi har fått en fem år lång avstängning för förfalskning, men han förbereder en överklagan. Makudi sade förra året att han alltid håller humöret uppe, trots multipla anklagelser om bedrägeri och mutor: "Jag är inte skyldig till någonting."

 

 

Och b) utlämnade f.d chefen för det brasilianska fotbollsförbundet José Maria Marin, 84 - försöker hyra ut sin £6m (69,8m kr) herrgård i São Paulo för att finansiera kostnaderna för att bo i husarrest i sin andel av Trump Tower. Marin, som betalade £12m (139,6m kr) i borgen förra året, förnekar alla oegentligheter.

 

 

• Bland Marins f.d Trump Tower-grannar: hans f.d Fifa-kollega Chuch Blazer, som hyrde sin lägenhet för £11,700 (136,179 kr) i månaden, och Blazers katter, som betalade £3,900 (45,393 kr) i månaden för sina.

 

 

Plus: sundast vision

Nya Uefa-chefen Aleksander Ceferin: a) försöker få ett slut på fotbollens girighetskultur genom att inför "förändringarnas vindar"; och b) försöker flytta Champions League-finalen till New York. "Vi bör tänka på andra marknader också."

 

 

På annat håll: stor vecka för

The Sun - för en kampanj mot "spridandet av migrantlögner", ett år efter att ha dragit tillbaka deras "Sex dagar till terror"-story om en reporter som smugglade sig själv 2,000 miles (= 3,218 km) genom Europa utan något pass: "I motsats till vad vi publicerade, så använde han sitt pass."

 

 

Veckans resultat

£19,6m (228,13m kr): Man Citys vinst innan skatt. £20,5m (238,6m kr): Man Citys vinst efter skatt, via en uppskjuten kredit på £894k (10,4m kr) för historiska förluster.

 

 

Modigaste ställningstagandet

Tory-riksdagsledamöterna Andrew Bingham och Jason McCartney - använde förra veckans framträdande i särskilda utskottet av FA-ordföranden Greg Clarke till att attackera den "giriga" fotbollsindustrin för att svälta ut gräsrötterna. Bingham: "Mitt stora bekymmer är att det är folket spel och det verkar som att det håller på att försvinna... det är kväljande för gräsrötterna." McCartney: "Jag har lokala klubbar som har svårt att få ihop tillräckligt med pengar för att köpa nät till målen." (6,7% - regeringens nedskärningar i pengar till kommunerna till 2020, uppe på nedskärningarna på 30% sedan 2010.)

 

 

Bästa intentionerna

Italien: Sampdoria-ägaren Massimo Ferrero - har bett om ursäkt till fansen för att han sade att ingen hade hört talas om klubben "tills jag köpte den": "Det var inte min intention att förolämpa fansen, den sannaste själen i Sampdoria." • Han tidigare bästa klargöranden: 2014, efter att ha kallat Inters indonesiska ägare Erick Thohir "den där filipinen": "Det var inte min intention att visa bristande respekt för Mr Thohir eller folket i Filippinerna, med vilka jag har en underbar förbindelse." 2015, efter att ha sagt att Catanias matchfixande president "måste dö, kasta inte bara bort nyckeln, han måste dö": "Det var aldrig min intention att påstå att han borde dö. Det var allegoriskt."

 

 

Massimo Ferrero: bäst intentioner. Fotograf: Tullio M. Puglia/Getty Images

 

 

Manager-nytt

Tyskland, 5 oktober: Wolfsburg directorn Klaus Allofs säger att det "finns inget beslut att ta" gällande managern Dieter Hecking. "Självklart kan jag förstå varför frågan kom upp, självklart kan jag förstå varför det finns intresse från allmänheten - men jag kommer inte att svänga." 16 oktober: Svänger. 17 oktober: Sparkar honom.

 

 

Mest hängiven

Trinidad-mittfältaren Kevin Molino - klargör sin syn på världen efter att ha bötfällts två gånger för att ha brutit mot reglerna inför match - en gång då han gick på nattklubb, en gång då han åkte på en båtkryssning: "Att spela det vackra spelt är allt som betyder någonting för mig. Jag är 100% hängiven."

 

 

Mest irriterad

Tyskland: Hamburg-målvakten René Adler ställer sig framför kamerorna efter en 3-0 förlust på hemmaplan som tog laget till botten av tabellen: "Vi slaktade oss själva. Vad kan jag säga? Än en gång är jag här, står här. Jag vill inte vara arslet som måste förklara det varje vecka. Jag vill inte göra det. Det gör mig asförbannad."

 

 

Överraskande nyheter

Ronaldinho - anställd som global ambassadör för Barcelona förra veckan för att expandera varumärket - missade sin första Barça-tillställning och postade ett foto på sig själv på en strand istället. Rapporter säger att klubbens representanter "uttryckte överraskning".

 

 

Starkast ställningstagande

Paraguay: Modellen Vane Trinidad, missnöjd med pressens sammanlänkningar till spelare: "Fotbollsspelare har bara de mest rudimentära personligheterna: ful i munnen, dåligt utbildade, simpla. Jag finner dem frånstötande. De pratar med mig och säger 'kom och titta när jag tränar' eller 'jag är i förstalaget', sedan väntar de på att jag ska säga 'wow'. Om det var en Nasa-ingenjör så kanske jag skulle säga 'wow'. Men en fotbollsspelare? Är de allvarliga?"

 

 

Plus: mest synkroniserad

Brasilien: Vila Nova-försvararen Marcelo Cordeiro, "instabil" efter att ett klipp med honom och Goias-forwarden Rossi som visar hur de låtsas bli skallade av varandra hamnade på nätet. "Simulering är inte coolt, jag vet det, men jag kunde inte ta risken och inte göra det. Så är bara livet. Så är spelet vi är med i."

Manchester Uniteds manager har verkat alltför medveten om hur han förväntas uppträda på sitt senaste jobb, vilket har varit till skada för hans lag, men den griniga kritiken mot Antonio Conte var ett tecken på att elden är på väg tillbaka

   

José Mourinho finner det svårt att excellera utan konfrontation och en belägringsmentalitet men han har i allmänhet varit dämpad i Manchester United. Fotograf: Matthew Peters/Man Utd via Getty Images

 

 

 

 

AV: Rob Smyth, the Guardians sportblogg, måndag 24 oktober, 2016:

 

 

Sir Alex Fergusons Manchester United åkte på några riktigt otäcka överkörningar under hans tid i klubben. "Även under de mest framgångsrika säsongerna, verkade det alltid finnas en match där det gick fruktansvärt fel," skrev Gary Neville i sin självbiografi Red. "En mardrömsmatch som påminde dig om att framgång aldrig kommer enkelt." Sådana matcher ledde alltid till en orgie av schadenfreude i landet.

 

 

I Fergusons United var det enda skrattet som räknades det sista: hans lag vann titeln under olika säsonger trots förluster med 5-0 mot Chelsea, 4-1 mot Liverpool och Tottenham Hotspur - för att inte nämna 5-0 mot Newcastle United och 6-3 mot Southampton under samma vecka. De gjorde en dygd av en kris.

 

 

Omfattningen av José Mourinhos och Uniteds skam på Stamford Bridge i söndags kan komma att användas på samma sätt - ett streck i sanden, efter vilket han bestämmer sig för att lyckas eller misslyckas på sina villkor. Sedan han tog över United, hans drömjobb, har han sett dämpad ut, trött och nästan uttråkad. T.o.m tecknen på den gamla Mourinho, den stundtals synliga tjurigheten och den förtjusande föraktfulla observationen om fotbollens Einsteins, har känts lite som en hyllningsakt till honom själv.

 

 

Det är möjligt, efter allt prat om att han inte passade för jobbet, att Mourinho är alltför medveten om hur en United-manager ska ses och uppträda, som om Sir Bobby Charlton hänger på hans axel hela tiden. Klichén om vad som händer med en spelare om du tar ut elden ur honom gäller även Mourinho. Det är väldigt svårt för honom att excellera utan konfrontation och en belägringsmentalitet - vapen som, trots anti-Mourinho retoriken, Ferguson regelbundet använde med spektakulär effekt. Mourinhos griniga kritik mot Antonio Conte kan båda gott för United. Det var första tecknet på att monstret kan vara på väg att vakna.

 

 

Mourinho har inte sett ut som Mourinho, och United - med deras tröga anfall och sjabbiga försvarsspel - har verkligen inte sett ut som ett Mourinho-lag. Det beror på att de inte är det. Till skillnad mot i Chelsea, Internazionale och Real Madrid ärvde inte Mourinho någon solid grund - han var tvungen att köpa nästan en hel ryggrad i Eric Bailly, Paul Pogba och Zlatan Ibrahimovic. Det frekventa användandet av Juan Mata, som Mourinho sålde när han var i Chelsea, är en annan reflektion av hur han känner gällande sin trupp.

 

 

Alla managers bör få 12 månader innan de döms. I Premier League 2016 vill ingen se långsiktigt. De vill knappt ens se kortsiktigt. Om samma värderingar existerat på det sena 1980-talet hade Ferguson fått sparken utan att vinna en enda pokal och maj 2017 hade kunnat innebära 50-årsdagen av deras senaste titelvinst. Det tog Ferguson fem år att bygga ett lag som ens var kapabelt att utmana om titeln; hans sanslösa framgångar efter det borde ge hans fallstudie samma makt som ett rättsligt prejudikat. Istället är motsatsen rådande sanning, trots att det är nästan garanterat kontraproduktivt, återställningsknappen trycks vanligtvis in vid första tecknet på problem.

 

 

José Mourinho anklagade Chelsea-managern Antonio Conte för att ha försökt förnedra honom under Manchester Uniteds 4-0 förlust på Stamford Bridge. Fotograf: Leicester/BPI/Rex/Shutterstock

 

 

Det skulle kunna vara så att Mourinho har passerat sitt bästa, att omklädningsrumspolitiken i Madrid och Chelsea har tröttat ut honom, och att åldern har minskat hans fräckhet. Att extrapolera allt det från bevisen efter nio Premier League-matcher i United och ne irrelevant halv säsong i Chelsea är inte bara irrationellt; det är idiotiskt. Den ickespecifika hysterin dränker den relevanta diskussionen om de många problemen i United, från bristen på snabbhet i anfallet till exkluderingen av Michael Carrick och vad grejen är med Henrich Mchitarjan.

 

 

På många sätt skördar Mourinho vad han har sått. Hans stora framgångar och hans brist på blyghet gällande att understryka dessa framgångar, betyder att alla misslyckanden kommer förstoras. Och han störde så många personer på vägen upp att det hela tiden stått klart att vägen ner aldrig skulle bli en trevlig resa. Men om man tittar på United som ett långsiktigt projekt - vilket det är - har Mourinho redan utvecklat det hela en del. Han gjorde fyra starka nyförvärv som, trots en del falska starter, bör bli excellenta United-spelare, och hans hantering av det enorma Wayne Rooney-problemet var ovanligt snyggt.

 

 

Mourinho behöver åtminstone två till transferfönster för att bygga sitt lag. Under tiden måste han kanske använda cuperna - även det fruktade Europa League - som en form av skadebegränsning. Problemet med United-truppen handlar inte bara om skickligheten. Reaktionen efter förlusten borta mot Chelsea, där många log och bytte tröjor som om de just hade spelat en five-a-side-match efter jobbet, var en motpol mot vinnarmentaliteten som har varit grunden i alla Mourinhos framgångar. Det är en stor skillnad mellan en vinnare och någon som har vunnit saker.

 

 

2002, efter en miserabel förlust i det sista Manchester-derbyt på Maine Road, gick Ruud van Nistelrooy in i omklädningsrummet med en City-tröja över sin axel. Ferguson annonserade att alla som bytte tröja i framtiden aldrig mer skulle spela för honom igen, innan han satte hårtorken på max för att värdera lagets insats. Han visste att han skulle få en passande respons för att han hade format laget efter sig själv.

 

 

Chelsea-förlusten bör bli Mourinhos avtryckare för att göra samma sak så fort som möjligt. Om han inte gör det, lär det sista skrattet komma på hans bekostnad.

MANCHESTER UNITED är beredda att spendera £135 miljoner (1,58 miljarder kr) på Barcelona-stjärnan Luis Suarez, enligt rapporter i Spanien

   

Manchester United vill ha Barcelona-stjärnan Luis Suarez.

 

 

 

AV: Jack Otway, Daily Express, lördag 29 oktober, 2016:

 

Spanska mediehuset Don Balon säger att Manchester United-managern Jose Mourinho är redo att spränga banken för den f.d Liverpool-forwarden.

 

Suarez är för tillfället inne på sin tredje säsong i Barcelona men har ännu inte skrivit på något nytt kontrakt med La Liga-mästarna.

 

Klubben har redan bundit upp Neymar och Lionel Messi med enorma kontrakt och skulle kunna vara villiga att casha in på Suarez som, vid 29 års ålder, är den äldsta i Barcelonas formidabla fronttrio.

 

Jose Mourinho sägs vara ett fan av den uruguayanske landslagsmannen och funderar på ett bud vid slutet av säsongen om Suarez inte kommer överens om en ny affär som gör att han stannar på Nou Camp.

 

Zlatan Ibrahimovics fina form har avtagit under de senaste veckorna - anfallaren har bara gjort två mål på sina 11 senaste framträdanden - och Suarez skulle kunna bli den idealiske ersättaren.

 

Men United är inte det enda Premier League-laget som håller koll på hans situation.

 

 

Zlatan Ibrahimovic har det svårt i Manchester United.

 

Eldiga rivalen Manchester City överväger tydligen också en aktion för att ta Suarez tillbaka till England p.g.a Sergio Agueros osäkra framtid.

 

Agueros gloria har halkat ner hos City-bossen Pep Guardiola, som petade honom i de senaste matcherna mot Everton, Barcelona och United, trots att han gjorde 11 mål på sina sex första matcher.

 

Exekutiva direktören Ferran Soriano ska ha informerat Barcelona om att de kommer lägga ett bud på forwarden om den katalanska klubben skulle hinta om att de är redo att sälja sin stjärnanfallare.

 

Soriano har jobbat för Barcelona och City tror att hans relation med klubben kan komma att bli nyckeln i den potentiella jakten, men de vet att Suarez själv föredrar att stanna i sin nuvarande klubb.

 

Den uruguayanske landslagsmannen har gjort 10 mål för Barcelona hittills den här säsongen och han gjorde 59 mål på 53 framträdanden då klubben krigade sig fram till ligatiteln förra säsongen.

 

 

 

 

Skrivet av: Jonathan Allsopp den 27 oktober, 2016 - kl 08:23, http://www.afinelung.com/:

"Ninety five was not enough" sjöng en sektion United-fans på K Stand under matchen på våren 1993. Jag minns inte exakt vilken match det var men det var runt den tiden som en ung Liverpool-supporter, Tony Bland, till sist förlorade livet.

Den stackars killen hade legat i koma i nästan fyra år efter att ha ådragit sig en irreparabel hjärnskada vid Hillsborough-katastrofen och då hans livsförlängande behandling avslutades blev han det nittiosjätte och sista offret för katastrofen. Han var tjugotre år, så han var ett år yngre än mig; ännu ett ungt liv så tragiskt bortskuret vid sin bästa tid enbart som ett resultat av att ha besökt en fotbollsmatch.

Då jag är en alltför känslig själ skrev jag en artikel för United We Stand-fanzinet som fördömde läktarsången och jag frågade varför, med alla sånger som finns i United-sångboken, vi skulle välja att sjunga något så hjärtlöst. Uniteds fans var bättre än det eller hur? Artikeln hade titeln "Drar Ner Oss", en ganska fantasilös referens till the Inspiral Carpets singel som kom ut vid den tiden, Dragging Me Down, tagen från deras löjligt undervärderade album Revenge of the Goldfish.

Några United-fans svarade i nästa nummer och ett minnesvärt svar bad mig att "fuck off and watch netball" om jag inte var beredd att stå ut med sådana sånger. Det var tydligen helt och fullt en del av hela United-Liverpool-rivaliteten; de sjunger om München, vi sjunger om Hillsborough, de sjunger om Shipman. Och så fortsätter det. Jag behövde helt klart börja bete mig som en man.

Snabbspola framåt nästan ett kvarts sekel och jag sätter pennan på pappret, well, fingrarna på tangentbordet, och gnäller på fotbollssånger än en gång efter FC Uniteds resa till Shropshire tidigare den här månaden för mötet med AFC Telford United. Den här gången handlar inte känslan om ilska, det handlar mer om skam för att vara helt ärlig.

Då matchen ebbade ut och vi låg under efter ett skickligt gjort mål i den andra halvleken bestämde sig en sektion av våra supportrar på the Frank Nagington Stand för att kommentera våra motståndares ekonomiska problem med strofen "Telford's going bust" till tonerna av den sanslöst uttjatade EM 96-låten "football's coming home".

Jämfört med fotbollens radioprogram där man får ringa in och vädra sina åsikter och den nästan permanenta upprördheten kring fotbollen är det här knappt värt att nämna, men satt i kontexten av det senaste året eller så av FC Uniteds existens känns det lite som att kasta några stenar på en grannes skjul från ditt eget växthus säkerhet. För låt oss vara ärliga, vi har knappast vältrat oss i ära när det gäller att hantera våra egna finanser, eller hur?

Vi befinner oss själva i en svår ekonomisk situation. Och oavsett det, vad hände med vår "making friends not millionaires"-känsla av solidaritet som vi brukade ha med andra supporterägda klubbar? Jag vet att det inte går att mäta med sånger om folk som dör men ska vi inte vara bättre än så här?

Begravd i de tusentals orden av skrivna uppdateringar tillhandahållen av styrelsemedlemmar i FC United från september månads styrelsemöte finns en kommentar från en styrelsemedlem, inte fälld för att överdriva, som tydliggör allvaret i oredan som den förra styrelsens vanskötsel lämnade efter sig.

I en referens till situationen som den nya styrelsen ärvde i somras noteras det att "det skulle vara svårt att föreställa sig en mer utmanade startposition och jag tror att många organisationer helt enkelt skulle ha gått under vid liknande omständigheter, särskilt i ljuset av de ackompanjerande ekonomiska utmaningarna". Fyra månader efter bytet har den nya styrelsen gjort mycket för att adressera dessa problem men klubbens finansiella position är fortfarande ett stort bekymmer.

Redan den nya vd:n, som ska börja inom de kommande veckorna, har pratat om att det troligen kommer dröja till slutet av säsongen 2017-18 innan klubben återfår en stabil ekonomi.

Självklart är det inget nytt med fotbollsklubbar som upplever ekonomiska svårigheter och till sist går under. Det hände Telford United 2004 men de återuppstod under sommaren det året genom the Telford United Supporters' Trust som blev klubbens ägare och började om på nytt som AFC Telford United.

Så sent som säsongen 2014-15 var de bara en uppflyttning ifrån the Football League och deras välutrustade arena med plats för sextusen personer, the New Bucks Head, några km väster om Telford i Wellington, har en känsla omkring sig av att de kanske förväntade sig att få se fotboll på en högre nivå där vid den här tiden.

Men trots excellenta faciliteter och ett fantastiskt stöd lider klubben av ekonomiska problem som nyligen presenterades i ett uttalande på ett brutalt sätt av klubbens styrelse där det ifrågasätts huruvida supporterägarskap faktiskt är rätt modell för att klubben ska kunna konkurrera effektivt på den här nivån inom fotbollen.

 

De uttryckte en vilja om att söka externa investeringar istället; supporterägarskapet porträtterades som något av ett handikapp som hindrar dem från att konkurrera med lag som Salford City, Kidderminster Harriers och tabellettan AFC Fylde som bara ett par veckor tidigare hade hostat upp ett klubbrekord gällande transferavgifter, "en femsiffrig summa", för en högt rankad spelare från Alfreton Town. Som kontrast ansåg styrelsen i Telford att deras egen klubb behövde en femsiffrig summa, £50,000 (587,780 kr) för att vara exakt, bara för att ta dem igenom de två kommande månaderna. Därför inledde de en kampanj, kallad "Back the Bucks", för att säkra klubbens framtid.

Så det var av den anledningen, då båda klubbarna redan är utslagna ur FA Cupen, som matchen mot FC United flyttades från februari till oktober och det fungerade till en viss grad då publiksiffran på 1,706 personer, inklusive runt fyrahundra bortasupportrar, var den största hittills den här säsongen, och hinkinsamlingarna innan och under matchen drog in runt två och ett halvt tusen pund (29,390 kr), en fantastisk summa.

Under en dag då Charlton Athletic och Coventry City supportrar marscherade tillsammans och för en liten stund stoppade deras match genom att kasta in hundratals plastgrisar på planen i protest mot avskydda ägare som blöder klubbarna torra, var det synd att några FC United-supportrar kände att de inte kunde visa lite kamratlig solidaritet med en annan supporterägd klubb som har det svårt.

Men "Telford going bust"-sången var bara ett exempel på idiotin som visades upp den dagen. Under den första halvleken svarade samma fans på att ett Telford-fan banging en trumma med en sång om att banging kvinnor. Självklart kan det borstas bort av vissa som bara "lite skoj" under en matchdag, men igen, borde vi inte vara bättre än så?

Kontrastera det med, t. ex, upplevelsen för de två kvinnorna från the Hummingbird Project som kom för att tala på the Course You Can Malcolm-kvällen i juli och som, medan de tackade klubben för dess stöd, kommenterade hur mycket de hade gillat kvällen och hur bekväma de hade känt sig i en övervägande manlig miljö.

Det här är en fotbollsklubb som firar kvinnans roll inom fotbollen, den sortens FC United som jag vill vara en del av. Men de flesta idioterna som sjöng "Telford's going bust" missade förmodligen speakerns annonsering i halvtid då han tackade FC Uniteds fans för deras bidrag till hinkinsamlingen, detta då de tydligen befann sig under en läktare då och sjöng sånger om påven och IRA. Det har jag inte ens ord för att försöka förklara anledningen till.

 

Jag vill säga att incidenterna i Telford var bara isolerade händelser, men låt oss vara ärliga, under det senaste året eller så har det skett en ackumulering av otrevliga incidenter, särskilt på bortamatcher, ofta med skrämsel och hån involverat, riktat mot andra FC United-supportrar och ofta karaktäriserat av trångsynthet, kvinnohat och ren idioti som inte borde ha någon plats i den här fotbollsklubben. Ja, tagna som individuella incidenter kan de skrattas bort som rolig jargong, berusade upptåg eller som en liten minoritets aktioner, men när det händer gång efter annan under en längre period då är det tydligt att det är symptomatiskt för ett större obehag som måste adresseras.

Den gamla styrelsen valde, till stor del, att ignorerar problemet och lät det få fäste. Kanske är det delvis en konsekvens, som vi borde ha anat, av vår flytt till ett område av Manchester där 31 procent röstade för Ukip i 2015 års lokalval (jämfört med 7% sett över hela staden)? Oavsett anledningen så måste den nya styrelsen med sitt engagemang att ta tillbaka principerna som klubben grundades på tackla problemet innan det är för sent.

Då Telford debatterar deras framtid som en supporterägd klubb finns det mycket att se fram emot hos FC United med en ny vd på väg in medan klubben återvänder till sina grundläggande principer under en progressiv ny styrelse. Men det finns väldigt mycket jobb att göra också. Helt klart är vi ett väldigt annorlunda supporterägt monster mot AFC Telford United men gapet mellan de som har och de som inte har i the National League North innebär att om vi kan befästa vår position i den här divisionen under några säsonger så skulle det representera en notabel prestation.

Vid sidan av planen var återkomsten för Course You Can Malcolm på en matchdag tidigare den här månaden, efter en inbjudan från styrelsen, ett väldigt välkommet motgift den allt större småsintheten hos några av våra supportrar. Men när schyssta Röda pratar om att inte gå på matcherna p.g.a rädsla för hån och skrämsel då har det gått för långt.

Kommande lördag ser vi återkomsten av People United Day, klubbens årliga firande av den multikulturella mångfalden i lokalsamhället och det större Manchester-området som stärker vårt stolta och principfasta engagemang att utveckla starka länkar med det samhället och att inte diskriminera någon.

 

Det är ett av de viktigaste datumen i FC United-kalendern och en dag som erbjuder en bra tajmad påminnelse om att diskriminering i vilken form som helst inte kommer tolereras i klubben då människor från alla delar av livet borde kunna avnjuta fotboll utan rädsla för skrämsel eller hån. Det här är inte bara fint snack om en fin idé, det är invävt i själva tyget till den här upplysta arbetarklassfotbollsklubben; våra principer ska inte offras för några extra quid. Och vi kommer inte att dras ner i rännstenen.

Vänta lite nu, vilken kanal sa du att netballen var på...........?

 

Jason McAteer går emot trenden bland f.d proffs som ständigt försvarar honom...

 

"Han kom in som inhoppare. Jag måste erkänna att jag tyckte han såg lite tyngre ut och han såg väldigt trög ut," sade McAteer i Today's FM:s Premier League Live.

 

"Jag tycker att med Wayne Rooney, sättet hans kropp ser ut på, är det inte främjande att sitta på bänken och inte spela någon fotboll. Han kommer inte spela i U23-laget, han kommer inte få mycket speltid och hålla sig skarp.

 

"Han kommer bara få sin fotboll från att komma in som inhoppare och jag måste säga att det inte är främjande för Wayne.

 

"Jag tycker faktiskt att han såg överviktig ut för att vara ärlig. Den där skarpheten var borta från hans spel. Allt han gjorde, vilket man kan förvänta sig, var säkert. Det var mycket sidledspassningar.

 

"När Wayne Rooney är i form och han är full av självförtroende gör han något med bollen och han drar iväg bollarna från 30 yards (= 27,4 meter) bara för att testa något annorlunda.

 

"Han hade en fantastisk chans där de arbetade fram bollen bra på en fast situation. Han kom upp högt i boxen med ett fritt skott mot mål men han brände den över ribban och han blev frustrerad på sig själv.

 

"Jag kan inte se Wayne Rooney ta sig tillbaka in i Uniteds lag. Det kan jag verkligen inte."

Den briljante Rob Smyth, a.k.a the Beast, tar sig en intressant titt på våra tidigare möten med de bittra i Ligacupen.

 

 

 

DÅNANDE: EN HISTORIA OM MANCHESTER UNITED v CITY I LIGACUPDERBYN

 

 

Colin Bells karriär slutade i ett möte, medan Carlos Tevez kallade Gary Neville en strumpsugare - när det gäller drama, intensitet och högljuddhet tar Ligacupduellerna United och City till en annan nivå

   

Uniteds Lou Macari reagerar och City-målvakten Joe Corrigan ser på när bollen går in på fel sida om stolpen i den fjärde rundan av Ligacupen i november 1975. City vann matchen med 4-0. Fotograf: Dennis Hussey/Mirrorpix

 

 

 

 

AV: Rob Smyth, the Guardian, onsdag 26 oktober, 2016:

Den uppfattade krisen hos de två Manchester-klubbarna borde ge EFL Cupmatchen på Old Trafford ikväll en betydande spets. Trots det lär matchen inte matcha dramat, intensiteten och högljuddheten från tidigare Ligacupmöten lagen emellan. Alla fyra, från 1969 till 2010, har gått in i Manchesters folklivshistoria.

Det första mötet, en semifinal spelad i december 1969, var ett möte mellan de heliga treenigheterna: Colin Bell, Francis Lee och Mike Summerbee för City, George Best, Bobby Charlton och Denis Law för United. Fem av de sex nätade i dubbelmötet och den sjätte, Best, var väldigt involverad i det mesta i båda matcherna. Båda lagen var 18 månader ifrån deras triumferande topp, då City vann ligan och United Europacupen, men klev här in i muskelminnets bank och producerade två sanslösa och episka matcher.

City vann det första mötet med 2-1 på Maine Road, där Lee fixade och satte en sen straff. T.o.m medlemmar av prästerskapet var förtrollade. "En aktad medlem av den professionen, som vanligtvis inte uttrycker sina känslor på ett sådant sätt, observerade att det var 'en helluva game'," skrev Eric Todd i sin Guardian-rapport. "Ingen kan argumentera emot den vördade gentlemannens värdering."

Några, alla iklädda röda tröjor, argumenterade emot straffbeslutet. Best, som även var arg på att han blev varnad, slog bollen ur domaren Jack Taylors händer efter slutsignalen. Gesten var antingen lekfull eller grinig, beroende på vems berättelse du tror på. Taylor inkluderade det i sin rapport och Best blev avstängd i fyra veckor. Han blev så förolämpad av straffet att när han återvände mot Northampton i FA Cupen gjorde han sex mål i en 8-2 vinst.

Best blev inte avstängd förrän ett par veckor efter returmötet på Old Trafford. Uniteds 2-1 ledning betydde att det totalt stod 3-3 då City, med åtta minuter kvar, fick en indirekt frispark precis utanför boxen. Lee avlossade ändå ett skott på mål, möjligen hoppades han på en styrning och målvakten Alex Stepney föste undan bollen till Summerbee som satte det avgörande målet. Det var först när han senare såg höjdpunkterna från matchen på tv som Stepney insåg att det var en indirekt frispark, och han borde ha låtit Lees skott gå rakt i mål. City besegrade sedan West Bromwich Albion med 2-1 i finalen.

Derbyna runt den tiden dominerades av City - särskilt på Old Trafford, där de vann sex av de sju ligamatcherna mellan 1968 och 1974. Den sista av dessa var den berömda matchen i vilken de symboliskt relegerade United med Lawmans klack och altl det där. Nästan sex månader senare återvände City till Old Trafford i Ligacupen som stora favoriter. United spelade bra i Division två, som de senare bekvämt vann, och Old Trafford kokade av den där unika trotsigheten som blir tydlig när en stormakt är underdog på sin egen arena.

Arthur Albiston, 17, gjorde en berömd debut som vänsterback och United vann med 1-0 efter en omdiskuterad straff av Gerry Daly, den underviktiga mittfältaren vars straffacit i United är bättre än Eric Cantonas och Ruud van Nistelrooys. I The Red Army Years, Richard Kurts majestätiska bok om United på 1970-talet, säger en United-supporter att högljuddheten jämfört med de berömda vinsterna mot Ajax 1976 och Barcelona 1984 "var den mest storslagna, otroliga och upphetsande atmosfären jag någonsin sett Old Trafford generera".

City-fansen blir lika dimmiga i ögonen gällande returmatchen, ett år senare, detta av fler än en anledning. De klådde Tommy Dochertys unga lag med 4-0 och Dennis Tueart gjorde det första målet efter 35 sekunder innan Asa Hartford hamnade i centrum för en del blixtrande fotboll. Den här tidningen sade att det var deras "bästa insats på flera år". Men matchen är mest ihågkommen för skadan som avslutade karriären för den eleganta Bell, en av de bästa och mest populära spelarna City någonsin har haft, detta då hans dobbar fastnade i gräset när han blev tacklad av Martin Buchan.

"Det kändes som att mitt ben hade skruvats fast i marken," sade Bell i sin självbiografi, Reluctant Hero. "Mitt knä böjdes bakåt, blodådror slets av längst ner i låret på mig och högst upp i vaden. Alla ligamenten i mitt knä slets av. På bara några sekunder var knäet bara en påse med blod."

Buchan har demoniserats av City-fans ända sedan dess men de flesta neutrala tyckte inte att han hade gjort mycket fel. "Jag skyller inte på skadan på Martin Buchan," sade Bell. "Det fanns spelare i spelet som gick in för att sparka ner dig och skada dig men jag tycker inte att Martin var den typen."

1969-70 gick City fram och vann Ligacupen efter att ha besegrat United. Det var deras sista pokal tills the Abu Dhabi United Groups övertagande 2008. Ett år senare, efter en rubbad 4-3 vinst på Old Trafford sade en triumferande Sir Alex Ferguson att City var "högljudda grannar". United vill hålla de tysta så länge som möjligt, och de gjorde precis det i en kolossal semifinal senare den säsongen. City vann hemmamatchen med 2-1, då Carlos Tevez gjorde två mål mot sin gamla klubb och introducerade ett nytt ord i fotbollens lexikon: efter en dispyt vid sidlinjen med avbytaren Gary Neville, kallade han Neville en "strumpsugare" i en radiointervju.

Tevez nätade igen på Old Trafford med en briljant skarv, och ställningen var totalt 3-3 när Wayne Rooney nickade in vinstmålet i den andra minuten av övertiden. Rooney var i sitt livs form, i början av en period där han gjorde 18 mål på 13 matcher innan en skada borta mot Bayern München tog hans karriär in på en annan väg. Hans mål var ett av tre övertidsmål som gav United vinster mot City den säsongen, ett spektakulärt sätt att försena den oundvikliga förändringen i Manchesters maktbalans.

City besegrade United ett år senare i FA Cupsemifinalen, på vägen fram till deras första pokal sedan 1976. Det var en av de mest signifikativa matcherna i Manchesters fotbollshistoria; men när det gäller utslagningsturneringar är det Ligacupen som har svarat för flest klassiker.

 

Bilden: Baillys postning på Instagram tidigare idg. Han hoppas med guds hjälp, inte alltid den mest pålitliga hjälpredan, kunna spela för United och Elfenbenskusten innan det har gått två månader.

Hallo på er alla igen, i det förra inlägget skrev jag att det kanske inte var så illa som det först befarades med Eric Bailly. Well, som det ser ut nu kan det faktiskt dröja till februari månad innan vi ser honom starta för United igen!

Några timmar efter mitt inlägg postade Daily Mails Adam Crafton följande på sin Twitter: "Förstår att Bailly kommer missa de två kommande månaderna. Testerna har visat en lateral knäligamentsskada. Troligen borta till jul." Sedan är det dags för Africa Cup of Nations i Gabon, det börjar den 14:e januari nästa år och finalen spelas den 5.e februari. Spelarna som ska vara med där ska släppas av sina klubbar senast den 2:a januari. Två månader från nu och vi befinner oss på Juldagen. Fram tills dess har vi 12 matcher och dagen efter, på Annandagen, möter vi Sunderland hemma, följt av Middlesbrough hemma på nyårsafton. Om allt går bra kan han kanske spela de två matcherna, sedan väntar West Ham borta den 2:a januari och då har han förmodligen redan rest till Gabon. Matchen efter det? Den 15:e januari hemma mot scouse-svinen. Sedan väntar Stoke, Hull och Leicester innan turneringen är slut. Jag har inte jättekoll på den, men Elfenbenskusten hör väl alltid till favoriterna och bör rimligtvis kunna gå långt. Åker de ut tidigare, så kan han såklart vara tillbaka tidigare, annars är det 11:e februari mot Watford hemma (följt av City borta) vi har att sikta på.

Nu ska jag inte måla fan på väggen, Bailly skriver att han hoppas kunna spela innan två månader har gått, då kommer han in mitt i det hektiska julprogrammet och kan hjälpa till. Dessutom ser han ut att vara en gosse som är fysiskt vältrimmad, det brukar också underlätta rehabiliteringen. Men faktum är att han kommer missa många matcher och han har hittills varit ljuset i vår ack så ömtåliga backlinje, så frågan nu är väl om vi kommer få betala dyrt för att vi inte plockade in ytterligare någon bra försvarare i somras, eller om de andra som spelar där kan höja sig ett antal snäpp. De har i alla fall en av världens bästa absolut bästa målvakter bakom sig, men med dumskallar och orörliga spelare framför sig i backlinjen hjälper inte det så mycket i fotbollen. Hör dessutom att Phil Jones är igång och tränar igen, så snart har vi ännu fler clowner att välja ifrån...

Hallo på er alla igen, ja som alltid så händer det grejor i United. Sent igår kväll fick jag en sms-signal på luren som indikerade en ny tweet från de riktigt intressanta som jag följer på Twitter. Det var de allra mest intressanta när det handlar om United, Red Issue, och de skickade ut den här bilden till sina följare:

   

Men jag ska få be att återkomma till det.

 

Matchen i söndags var verkligen ett bottennapp, på ganska många nivåer. Att dessutom få Eric Bailly skadad var inget som muntrade upp. Nu verkar det inte vara så allvarligt som man först befarade. Har läst att man tror att det blir "mindre än sex veckor". Det innebär i alla fall att han kommer missa många matcher och efter jul ska han ner till Afrika och spela för Elfenbenskusten. På Red Issues sanc har det tidigare rapporterats att Eddy är inställd på att inga köp behöver genomföras i januari, men att Mourinho är av en helt annan åsikt. Han vill verkligen få in en skicklig och rutinerad försvarare då redan. Efter att ha sett vår clownuppvisning i söndags är det lätt att sympatisera med portugisen.

 

Mitt i all skit efter debaclet på Stamford Bridge måste jag bara på nytt flagga för Uniteds fantastiska bortafans. Tyvärr infiltreras även den brigaden av idioter och nötter, men än så länge kan vi hålla fanan högt. Vet inte hur många gånger jag bara hörde Röda armén sjunga, medan plastmupparna i blått hade fullt upp med att sitta tysta och veva med slefiepinnar. Något som Viasats kommentatorer än en gång "glömde" att nämna. Förstår inte detta. Hörs bortasupportrarna på OT så blir vi upplysta direkt och de fascineras av de fansens lojalitet och passion etc. Men bilden av Uniteds fans som tysta turister i alla läger måste benhårt upprätthållas och det börjar nästan bli patetiskt. Ska bli spännande att se om det blir någon ändring nu när t.o.m Antonio Conte gick ut och sade samma sak efter matchen: "Jag lyssnade på Uniteds fans som stöttade deras lag hela matchen. Jag bad våra fans att göra samma sak." Jag håller inte andan för att det blir någon ändring, Uniteds fans är bara turister som inte kan några sånger och atmosfären är alltid död på Uniteds läktare, den bilden får absolut inte rubbas! Jävla sängvätande idioter!

 

Matchen då, ja, vad ska jag säga? Blind, igen. Hur många gånger ska vi bli körda p.g.a honom? Han är ingen försvarare, så enkelt är det. Han kan göra "smarta brytningar" och "fina passningar" från sin backplats när det är fesljummet, men så fort han ställs mot lite kvalitet darrar skinkorna och kallingarna blir bruna. Vi har förmodligen världens långsammaste och mest orörliga ytterback och det är verkligen en överraskning att motståndarna springer mot honom varje gång de får chansen. Inte direkt komplicerat, eller hur? Har man en så svag länk i laget är det klart motståndarna siktar in sig på den och utnyttjar den. Det var det jag var orolig skulle hända mot scouserna, med tanke på deras snabba spelare framåt, men då hade han ju skydd och dumdum i mitten hade kommit ihåg att koppla på hjärnan direkt från avspark.

 

Det är riktigt förvånande för mig att trots alla pengar som vi har sprutat ur oss, så har vi väldigt få kompetenta försvarare i truppen. Bailly ser bra ut även om han är lite oslipad, Shaw är hyfsad när han är frisk, men efter det då? Clown efter jävla clown.

 

Scenerna efter själva matchen var inte heller särskilt smickrande. För att vara rättvis så såg Mata riktigt arg ut, men den andra skiten stör mig något alldeles otroligt mycket. Jag vet att de flesta känner varandra och är polare, men visa någon jävla stolthet för fan. Vi har just blivit förnedrade, så sänk ditt huvud, applådera fansen och ta dig av den förbannade planen. Låtsas åtminstone att det betyder någonting för dig.

 

 

Topp-4 kommer bli en utmaning den här säsongen. Men storstädningen kommer nog inte bli ett så stort problem, den kan t.o.m vara klar nästa sommar. Den har redan börjat och rullar på bra. Att vara med och kriga om topplatserna återstår att se om vi kan fixa, men vi är bara fyra månader in på vår fjärde manager på mindre än fyra år. Det är alltför tidigt att säga något med någon trovärdig säkerhet. Det är detta som är så ytterst irriterande med många United-fans, den totala guldfisksmentaliteten. Vi förlorar en match och världen rasar samman. Inget sammanhang, inga tankar på orsak och verkan, inget kritiskt tänkande, inga långsiktiga överväganden överhuvudtaget. Bara blind, byxvätande panik. Man skulle ju kunna låta det gå åtminstone några månader av säsongen innan man drar några förhastade slutsatser. Jag menar det är fortfarande oktober, vi har ännu inte dragit klockorna till vintertid och portugisen har bara varit här ett litet tag, men många förväntar sig att vi ska toppa ligan och besegra ihop-spelade lag.

 

Jag vet inte vad vissa av er förväntade er, men jag räknade inte med alltför många poäng mot LFC, Chelsea eller City i den här sviten av matcher, detta beroende på att de alla är mycket bättre än oss, för tillfället. LFC har haft ett år längre med den snedkäftade tysken, medan CFC och MCFC har hyfsade trupper som satts ihop under de senaste fönstren av folk som åtminstone vagt visste vad de gjorde - till skillnad mot rekryteringscirkusen vi har sett i United sedan början på årtiondet. Om United skulle slå ut City imorgon, och ja, visst är det möjligt, så ser jag nog ändå utgången i de här två veckornas kvartett av matcher som ganska bra.

 

När det gäller snacket tidigare om att Mourinho vill ha en ny försvarare i januari så skulle jag nog kasta in mina slantar på Southamptons Fonte i januari. De kommer sälja vem som helst närsomhelst, om pengarna är de rätta. Sedan tidigare verkar det som att han vill till oss och han kan definitivt göra ett solitt arbete som mittback, vilket vi kommer vara desperata efter när Bailly runkar ner till Afrika. Han kan dessutom försvara och är ingen jävla dumskalle till att börja med, samt att han är i trettioårsåldern och har mycket erfarenhet, vilket vi också saknar.

 

Men efter att ha tagit del, mer eller mindre frivilligt, av många United-fans tankar är det som att vara i en lekgrupp för småbarn. Stroppiga små kukhuvuden som indignerat stampar i golvet för att det inte finns någon jävla fotbollsfe som gör saker och ting underbara igen. Bara väx upp, det är hans första säsong, han har två tidigare managers skit att göra sig av med. Det är för i helvete bara oktober! Kom tillbaka och gnäll i maj nästa år.

 

*   *   *

 

Jag vet inte om ni känner till herr Squires på the Guardian. Han är en briljant serietecknare och ger varje vecka sin syn på händelserna i fotbollsvärlden och den här veckan excellerar han med en briljant liten serie om Gary Lineker v the Sun, ni hittar den här:

https://www.theguardian.com/football/picture/2016/oct/25/david-squires-on-gary-lineker-v-the-sun?CMP=share_btn_tw

 

 

*   *   *

 

Dags nu att vända blickarna på artikeln i just the Sun om Rooney från sent igår kväll. Jag avskyr på många sätt tidningen, men man får även lov att skilja lite på sportredaktionen och de som skriver nyheter och kolumner på annat håll. Det är en engelsk tabloid, den största, då vet vi vad vi kan förvänta oss. Men samtidigt så har fotbollsjournalisterna där väldigt stora resurser och flera av dem sitter dessutom på väldigt bra ingångar i United, så man ska inte per automatik avfärda allt de skriver.

 

Här har ni till att börja med Neil Custis Rooney-story som slogs upp stort under natten till idag:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/25/11378951-roo-can-go-jose-mourinho-sager-till-wayne-rooney-att-han-maste-lamna-old-trafford-om-han-vill-spela-regelbunden-forstalagsfotboll/

Några timmar senare kom han med en kommentar till det hela, den hittar ni här:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/25/11378956-waynes-tid-ar-over-glom-att-han-forlorat-sin-nummer-10-plats-hans-tid-i-manchester-united-ar-slut-punkt-slut/

På Red Issues sanc har det sedan länge rapporterats om ett påstått bråk mellan Rooney och Rashford, där ungdomslagsspelaren Callum Gribbin gick emellan och försvarade Rashford. Efteråt har Rooneys läger gjort allt för att tysta ner det hela, t.o.m ringt runt till nyfikna tabloider och sagt att ingenting hände. De lyckades även övertyga Rashford om att inte snacka om det, vilket sedan resulterade i att den unga anfallaren hyllade Rooney i en intervju med the Sun.

 

I Custis artikel skriver han att "Rashford var full av beröm för standarden som Rooney har satt på Old Trafford."

 

Det kan ju tolkas lite på olika sätt, jag är säker på att Rashford menar det, med tanke på att Rooneys standard de senaste åren i princip har garanterat honom en startplats i förstalaget.

 

Jag har även läst rapporter om att Mourinho har informerat Rooneys grottmänniska till agent, Paul Stretford, utan några inlindningar, om att scousern inte längre ses som en startspelare i portugisens lag. Så det finns verkligen fog för att tro på nattens Rooney-nyhet. Det här betyder inte att det är klart att han kommer säljas i januari, men nu vet han i alla fall vad som gäller. Och man kan väl säga att bollen ligger i Rooneys och Stretfords hörna. Risken här är väl att det kan bli smutsigt och kladdigt, om Rooney och hans gorilla får för sig att sätta hårt mot hårt. Men den här gången finns det bara en förlorare, med tanke på scouserns prestationer ute på planen.

 

Även om det inte varit idealiskt så får man säga att portugisen har skött det här väldigt skickligt. Han visste att han inte kunde komma in och börja med att sparka Rooney det första han gjorde. Istället har han bara gett scousern tillräckligt med rep för att hänga sig själv, och ingen kan på allvar attackera Mourinho gällande behandlingen. Utåt sett har han stöttat vår nummer 10, men han har även fått allmänheten att inse att han inte håller måttet längre.

 

Det kan kännas hänsynslöst, men det är precis vad som behövs med vår trupp, håller man inte måttet får man gå, så enkelt är det och jag är säker på att portugisen har kvar förmågan att se vilka som inte når upp till standarden som krävs, och sedan gör något åt det. Jag förstår också att det måste vara tufft för en fotbollsspelare att höra att man inte duger längre, men jag har gansk svårt att känna alltför stort medlidande med dem. Vart finns det medlidandet när någon slemmig vd bestämmer sig för att flytta produktionen till Bangladesh, för att minska kostnaderna, och låter tusentals arbetare bli arbetslösa?

 

*   *   *

 

Samtidigt körde The Times en artikel om Mourinhos närvaro vid träningarna på Carrington. Ni kan läsa den här:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/25/11378950-mourinhos-avslappnade-stil-har-forvanat-spelarna/

 

Tyvärr stinker det här av någon missnöjd spelare som vill underminera managern i tidningarna. Sån skit trodde jag vi hade fått nog av under Moyes och Van Gaalens regeringstider. Tyvärr verkar det inte vara slut på det.

 

I helgen hyllade Young Mourinho i Soccer Saturday, pratade om hur engagerad han är i truppen, hur mycket spelarna skrattar med honom etc. Han kommer självklart inte såga honom, men det kändes tillräckligt ärligt och han ansträngde sig verkligen för att prata om hur bra lagmoralen är och att alla står helt bakom den nya managern.

 

Men tydligen är något kukhuvud inte lika mycket ombord som resten. Alla spelare som fortfarande bräker och klagar på managern, efter åren med skamliga prestationer vi har fått genomlida, behöver få ett pintglas med öl krossat mot huvudet. Hur många fler managers ska de försöka skylla på för deras totala och fullständiga brist på kvalitet, stolthet och förmåga att vinna stora fotbollsmatcher? Varför inte ta sig en titt i spegeln och sedan hålla käften, era självförhärligande, bortskämda, vilseledda skithus?

 

*   *   *

 

Så, nu glömmer vi söndagen, hoppas att Rooney tar sitt förnuft (vilket?) till fånga och försöker ta sig vidare och riktar blickarna mot den här veckans uppdrag: City hemma i Ligacupen imorgon och Burnley hemma på lördag. Vore kul att se lite stolthet från spelarna och inte bara låta snacket om revanschlusta stanna vid just snack. Det är inte alltför länge sedan vi mötte de bittra i ett dubbelmöte i Ligacupen. Ni minns säkert semifinalmatcherna mot dem i januari 2010. I det första mötet vann de med 2-1 hemma på kommunhuset, men returmötet på Old Trafford, den 27:e januari, blev något alldeles extra (vem är spelaren med nummer 10 i United? Han ser riktigt bra ut, undrar vart han tagit vägen?):