Artikel skriven av Rob Smyth, Eurosport, fredag 24 maj, 2019:

På söndag är det 20 år sedan den förmodligen största matchen i Manchester Uniteds historia. Rob Smyth gör ett återbesök till den där mytiska kvällen i Barcelona, när legender skapades och Sir Alex Ferguson lämnade sitt avtryck på den största scenen av alla.

Berättelsen om Manchester Uniteds Trippel började med en tredjevalsdomare. Steve Bruces odödliga vinstmål mot Sheffield Wednesday 1993 kom i den sjätte övertidsminuten, tillagd av John Hilditch, som endast dömde p.g.a skador på John Martin innan matchen och Mike Peck under den. Det gjordes några sena mål under Ferguson innan det, men Bruces nick var den symboliska starten på fenomenet som skulle bli känt som Fergie Time.

"Mål i sista minuten kapslar in min historia i United," sade Ferguson 2014. "Jag älskar dem. Jag skulle kunna prata om dem hela tiden." Han älskade dem p.g.a deras euforiska inverkan -"elektriciteten i omklädningsrummet är helt sanslös" - och vad de betydde. Ferguson siktade på att bygga lag efter in egen avbild, och ingenting reflekterade hans karaktär som denna vansinniga vägran att acceptera konceptet av en förlust.

Ta nästan vilken som helst av Fergusons triumfer i United, från FA-cupfinalen 1990 till avskedstiteln i Premier League 2012-13, och du kommer hitta vändningar och sena mål som antingen räddade eller vann en match. Under den största kvällen i hans karriär gjorde de båda.

1. Tittar med intresse på Everest

Sir Alex Ferguson firar efter att Manchester United slagit Juventus i semifinalen. Getty Images.

Ingenting gör Sir Alex Fergusons blick mer eldig än europeisk fotboll. Han var besatt av det av en massa anledningar; särskilt tre. Det väckte den lilla pojken i honom, den som smög in på Hampden Park för att se Real Madrid slå Eintracht Frankfurt med 7-3 i finalen 1960. Det gav en glamour och prestige som inte ens 13 inhemska titlar kunde tillhandahålla. Och det var det främsta testet av hans intelligens, taktiska kunnande och man-management-skicklighet. Ferguson gillade inte det kulturella kryperiet som har varit en del av engelsk fotboll under Premier League-eran och han var vansinnig på tanken om att europeisk fotboll i sig själv var överlägsen.

Men under större delen av 1990-talet fick han acceptera att den var överlägsen. Engelska lag hade tagit sig vatten över huvudet i det nya Champions League-spelet och United hade en förlängd uppväxttid i turneringen: förnedrade 1993-94 och 1994-95, orädda semifinalister 1996-97 och frustrerade kvartsfinalister ett år senare. David Beckham sade att utmaningen var "lite som att lära sig fotboll igen".

1998-99 visste Ferguson att de var redo att tävla på lika villkor. Endast en gång under den säsongen, i den första gruppspelsmatchen, då de hade svårt att få stopp på Louis van Gaals Barcelona under en vild 3-3 match på Old Trafford, hade han tveksamheter gällande om de var tillräckligt bra för att vinna turneringen. Även om han ibland försökte argumentera för något annat så visste alla att Champions League var Fergusons Everest, hans allt - inte minst för att han sade det själv. "Jag jobbar på det," sade han i en intervju 1994. "Jag försöker göra det till mitt Everest i mina tankar, du vet."

Under de kommande åren fick vi verkligen veta det.

2. Med siktet inställt på Trippeln

Manchester Uniteds startelva innan 1999 års Champions League-final. Getty Images

1999 års Champions League-final var den första utan något Serie A-lag på åtta år. United slog ut båda de italienska lagen, Internazionale i kvartsfinalen och Juventus i semifinalen. Detta efter att de och Bayern hade navigerat sig genom den definitiva Dödens Grupp - den inkluderade även Barcelona och Bröndby, där endast ett lag var garanterat avancemang. Till sist gick United vidare som en av de två bästa tvåorna bakom Bayern, efter att båda matcherna lagen emellan slutat oavgjort.

Precis som United siktade Bayern på att bli det första laget från Europas fem största ligor att vinna Trippeln. (Celtic hade gjort det 1967, Ajax 1972 och PSV Eindhoven 1988.) De var i final i både DFB-Pokal och Champions League. För första gången skulle finalen spelas mellan två lag som inte blivit mästare säsongen innan; Arsenal och Kaiserslautern vann titlarna i England och Tyskland 1997-98, men både United och Bayern hade vunnit tillbaka dem då de reste till Barcelona.

De hade även en annan sak gemensamt - båda saknade två av deras bättre spelare. Roy Keane och Paul Scholes var avstängda efter att ha dragit på sig gula kort mot Juventus; Keanes frånvaro innebar att Peter Schmeichel fick vara kapten för United i sin sista match för klubben. Bixente Lizarazu, världsmästarvänsterbacken som Ferguson senare försökte köpa, och den excellenta brasilianska forwarden Giovane Elber var skadade för Bayern.

United var favoriter till 11-10 hos Ladbrokes, Bayern stod i 15-8. Dessa odds berodde mer på uppspelthet och goodwill än en objektiv värdering av de båda lagens styrkor. Matchen spelades på vad som skulle ha varit Sir Matt Busbys 90:e födelsedag, och det fanns en genomträngande känsla av ödets makt i rapporterna inför matchen.

Matchen var den sista i Uniteds 11 dagar långa trilogi. Den 16 maj besegrade de Spurs med 2-1 på Old Trafford och vann Premier League-titeln, en poäng före ett helt magnifikt Arsenal-lag. Den 22 maj, fyra dagar innan Barcelona, besegrade de Newcastle med 2-0 i FA-cupfinalen. Skillnaden mellan lagen var så stor att det kändes som en träningsmatch inför Europacupfinalen. När United-mittbacken David May gick in i omklädningsrummet i halvtid, med laget i en 1-0 ledning, sade han följande till Paul Scholes: "Jag är inte ens trött. Jag kan inte fatta att det här är en cupfinal."

Ole Gunnar Solskjaer och Ronny Johnsen firar den andra delen av Uniteds trippel. Getty Images.

Uniteds seger slutförde deras tredje Dubbel på sex säsonger. De hade firat rejält en vecka tidigare då de vunnit tillbaka titeln; nu var partyt mer lågmält - mest p.g.a de var så nära Barcelona, kanske också p.g.a att vinsten inte hade krävt så mycket. På söndagen åkte de till Bisham Abbey, Englands träningskomplex, för att inleda förberedelserna. Den kvällen tränade de straffar efter träningen innan de såg en 40 minuter lång video som tog upp de viktigaste sakerna från de två gruppspelsmatcherna mot Bayern.

Nästa dag flög de med Concorde till den stillsamma badorten Sitges. Ferguson tyckte alltid det var enormt viktigt med förberedelser inför en cupfinal. Han hånades av vissa när han i sin senaste självbiografi sade att en av huvudanledningarna till Uniteds förlust i Champions League-finalen 2009 mot Barcelona var att de valt ett dåligt hotell. Men 18 år tidigare, när de slog Barcelona med 2-1 i Cupvinnarcupfinalen, sade han att kvaliteten på deras hotell i Rotterdam var en starkt bidragande orsak till deras vinst.

Han var lika nöjd med Meliá Gran-hotellet i Sitges, och alla höll med om att atmosfären var extremt avslappnad. Beckham sade senare att det kändes som om de var där i två veckor. Det fanns några små stressmoment - Nicky Butts huvudsakliga minne handlade om att han var tvungen att skriva 50 namn och adresser till folk som ville ha biljetter, och Ferguson var tvungen att avråda Beckham från att sola ett par gånger - men det var det hela. "Humöret," sade Andy Cole i Andy Mittens bok Glory Glory!, "var nästan som vid förberedelserna för en match i tredje rundan av Milk Cup hos någon division 3-klubb."

Fergusons glada humör stördes en kort stund när han fick avfyra hårtorken mot en grupp fans i närheten av hotellet som, i hans ögon, störde spelarnas förberedelser. Han bad senare om ursäkt.

På måndagskvällen satt gruppen som senare skulle bli känd som the Class of 92 på hotellbalkongen och diskuterade den historiska betydelsen av vad som skulle hända 48 timmar senare. Giggs var den äldsta med sina 25 år, Phil Neville den yngsta, 22 år gammal. Det hade inte ens gått fyra år sedan de informerats om att smågrabbar inte kunde vinna någonting; nu hade de chansen att vinna allt.

May och Teddy Sheringham, som delade hotellrum, var som detektiver som försökte få fram ledtrådar gällande startelvan i finalen - och specifikt huruvida de skulle starta. Båda ansåg sig ha en bra chans; båda hade fel. Annonseringen av elvan kom vid det första av tre lagmöten Ferguson och hans assistent Steve McClaren hade under de två dagarna innan matchen. Det andra fokuserade på Bayerns taktik, som Ferguson kände var att göra mål och sedan stänga ner matchen och det tredje mötet handlade om fasta situationer för och emot.

Keanes och Scholes frånvaro lämnade Ferguson med ett jättelikt hål på mitten av planen. Nicky Butt, som hade gått från avbytare till Mest Värdefulla Spelare, fick inte ens en plats på avbytarbänken i FA-cupfinalen. De flesta antog att Butts mittfältspartner skulle bli Ronny Johnsen, den norska mittbacken, som hade spelat där i den andra kvartsfinalmatchen mot Internazionale. Giggs och Beckham var de andra huvudsakliga utmanarna, med Phil Neville som en outsider. Om Johnsen spelade skulle May komma in i försvaret.

Ferguson hade redan bestämt att han inte kunde gå in i matchen utan någon penetrering från det centrala mittfältet. Vanligtvis kom det från Keanes och Scholes passningsspel, och den sistnämndas sena löpningar. Då ingen av dem var tillgängliga var Fergusons första instinkt att använda Giggs centralt. Vid den tidpunkten i hans karriär hade han bara spelat en handfull matcher på den positionen - men han imponerade vanligtvis och hans dribblingar var ännu mer förödande när han startade från en central position. Ferguson ville att Giggs skulle attackera Lothar Matthäus, Bayerns 38-åriga libero, som hade störts till misstag vid båda Uniteds mål i gruppspelsmatchen i München.

David Beckham och Ryan Giggs i 1999 års FA-cupfinal. Getty Images.

En tackling från Gary Speed förändrade allting. Den tog bort Keane från FA-cupfinalen under de inledande minuterna, vilket tvingade United att möblera om. Beckham klev in centralt på mittfältet, Ole Gunnar Solskjaer gick ut på högerkanten och Sheringham klev upp på topp. Beckham spelade med en så stor klass och auktoritet, han kontrollerade matchen med sina långa och korta passningar, att Ferguson ändrade sina planer. Han hade Nou Camp-planens storlek i tankarna och kvaliteten på Stefan Effenbergs passningsspel på Bayerns mittfält, och han bestämde sig för att han ville ha en motsvarighet för att "kontrollera passningsfördelen".

Ferguson visste att Bayern var oroliga för Uniteds kantspel - de jobbade framgångsrikt för att få planen smalare, till de exakta måtten för deras egen plan i München - och han ville ha två äkta yttrar. Jesper Blomqvist hade egentligen aldrig spelat till höger, medan Giggs hade gjort det några gånger tidigare den säsongen - mest notabelt när United krossade Bröndby med 6-2. Giggs sade att han var "bekväm" med att spela till höger, men nu på senare tid har han pratat om sin irritation över att inte ha spelats centralt på mittfältet.

Laget som Ferguson valde var en lösning på ett problem. Faktum är att i hans första tre Champions League-finaler i United tog han ut en elva som aldrig hade spelat tillsammans tidigare, och som heller aldrig skulle göra det igen.

Manchester United (4-4-2): Schmeichel; G Neville, Stam, Johnsen, Irwin; Giggs, Beckham, Butt, Blomqvist; Yorke, Cole.

Bayern annonserade sitt lag två dagar innan matchen och tränaren Ottmar Hitzfeld berättade glatt för alla att Markus Babbel hade tagits ut som höger wing-back p.g.a hotet från Giggs. Senare visade det sig att han skulle ställas mot Blomqvist.

Bayern München (1-4-2-3): Kahn; Matthäus; Babbel, Linke, Kuffour, Tarnat; Effenberg, Jeremies; Basler, Jancker, Zickler.

3. Den sista nedräkningen

Sir Alex Ferguson pratar med Roy Keane kvällen innan matchen. Getty Images

Det är förmodligen lätt att anta att Roy Keanes inre monolog inte var lättlyssnad under uppbyggnaden till matchen. Han, Scholes och den skadade Henning Berg - vars två rensningar på mållinjen i kvartsfinalen mot Internazionale förmodligen höll kvar United i turneringen - kunde titta på men inte delta i vad som skulle ha varit deras karriärers största kväll. Keane beskrev senare avsparken i Barcelona som hans värsta ögonblick i fotbollen. "Det är helt otroligt hur utanför man känner sig om man inte spelar," sade han i sin första självbiografi. "Det är som om en skiljevägg av glas sätts upp mellan dig och spelarna som är med i startelvan."

Keane delade rum med Denis Irwin, en tveksam idé med tanke på att en skulle spela och den andra inte. Han tog några glas med Scholes och några United-fans på måndagskvällen innan han gick och lade sig. På tisdagen, när laget tränade på Nou Camp, kände Ferguson att verkligheten hade slagit ett knytnävsslag mellan Keanes ögon. Ned Kelly, Uniteds säkerhetschef, minns att Ferguson kom och träffade honom gällande Keane under träningen. "Jag tror att det precis har slagit honom vilken stor match det är han kommer att missa, och jag vill inte behöva hantera något drama," sade Ferguson. "Håll ett öga på honom."

Kelly satte sig osjälviskt och drack till klockan 4 på natten med Keane, Scholes, Berg och några från Keanes familj och några av hans kompisar. Om du känner dig utanför, vilket Keane gjorde, kan du lika gärna gå därifrån. Fergusons intuition hade haft rätt; Keane sade senare att det var under det träningspasset som han på allvar insåg vad det var han skulle missa.

För andra var det under kvällen innan som de fullt ut förstod vad det var de skulle få vara med om. Coles inre organ började informera honom om att det här trots allt inte var en match i Milk Cup, medan Blomqvist - som tre veckor tidigare hade informerats av Ferguson om att han skulle spela i finalen, men sedan knappt rört en matchboll - gick omkring på sitt hotellrum och läste motivationscitat högt i ett försök att stärka sitt självförtroende.

Det skulle ha kunnat vara dagen innan julafton för Beckham, vars pojkaktiga kärlek till fotbollen var tydlig i allt han gjorde, men han sov skönt klockan 22:30. Han hade lämnat träningen med en ispåse på sitt lår, vilket ledde till några skräckhistorier i den engelska pressen morgonen efter, men han visste att han nästan garanterat skulle vara i speldugligt skick till matchstarten.

Ferguson bar en U-ringad United-tröja från 1960-talet under det träningspasset, vilket drog en outtalad parallell till klubbens enda tidigare vinst i Europacupen 31 år tidigare. Den historiska kontexten var omöjlig att komma undan. Bayern hade inte vunnit turneringen sedan 1976, och inget engelskt lag hade varit i en final sedan Heysel-katastrofen 1985. United var det första engelska laget att vinna Europacupen 1968; efter Englands exilperiod hade de nu en ny chans att bli först att vinna den.

4. En "mardrömsstart"

Sir Alex Ferguson på Camp Nou. Getty Images.

United-gruppen hade bara ett problem med hotellfaciliteterna: klockorna gick för sakta på matchdagen. Matchen började inte förrän 20:45 lokal tid, och spelarna var tvungna att hitta sätt att slå ihjäl tiden på och kontrollera sin ökade nervositet. Stam försökte med en John Grisham-roman, tills han insåg att han inte läste, han tittade bara på orden.

Spelarna hade en siesta efter lunchen, men Stams snarkningar var så högljudda att hans rumskamrat Ole Gunnar Solskjaer inte kunde sova. Han försökte titta på en av dessa Digital Versatile Discs men kunde inte koncentrera sig, så han ringde sin bästa vän i Norge för att fråga var han skulle se matchen. Hans kompis, en sjuksköterska, hade nattskiftet och berättade för Solskjaer att han bara skulle kunna se de första 75 minuterna. Solskjaer föreslog, vänligt men bestämt, att han skulle hitta någon som kunde jobba den första timmen åt honom. "Jag hade en känsla av att något stort skulle hända mig," sade Solskjaer i the Manchester United Opus. "Det är svårt att förklara. Jag hade bara en föraning om att jag skulle göra något den kvällen."

När en otålig Stam dök upp tidigt i lobbyn för resan till arenan var halva truppen redan där. Keane noterade att under bussresan sade inte ens de vanliga skojarna, Butt och Giggs, knappt ett enda ord. "Managern var påtagligt spänd," sade Keane. "Det här var inte bara vilken match som helst. Alla på bussen visste att det var den största matchen vi någonsin skulle få spela."

Atmosfären i omklädningsrummet gränsade mellan dämpad och fokuserad. Ferguson berättade för sitt lag att de inte hade något att oroa sig för, att Bayern inte var lika bra som Arsenal-laget de hade besegrat i Premier League och FA-cupen. Han påminde dem även om att Bayerns matchplan skulle vara att näta tidigt och stänga ner matchen.

Varningen levererades med känsla för United hade gjort det till en vana att ge sig själva ett handikapp under deras spel i Europa. De släppte in matchens första mål efter 11 minuter borta mot Bayern, efter sex minuter borta mot Juventus i semifinalen och efter 49 sekunder mot Barcelona i gruppspelet.

I finalen hamnade de i underläge efter sex minuter. Matchen hade inte satt sig när Beckham inte fick kontroll på en boll på mittfältet och Bayern kontrade. Carsten Jancker tacklades klumpigt utanför straffområdet av Johnsen och Mario Basler slog in en enkel frispark lågt i ena hörnet. Det var andra gången Schmeichel hade släppt in en frispark i den änden av Nou Camp i Champions League den säsongen; den första kom från Rivaldo i gruppspelsmatchen mot Barcelona. Båda gångerna sade ITV-kommentatorn Clive Tyldesley att frisparkarna tagit på någon annan spelare på vägen in. Men i inget av fallen stämde det. Vid båda tillfällena stod Schemichel på fel fot då han tog ett övermodigt steg åt fel håll. Baslers frispark, som var relativt tam, gick rakt in i hörnet. Schmeichel klagade på att han inte kunde se bollen från Basler i tid p.g.a Butts, Janckers och Stams rörelser längst ut i muren. "Jag tror," sade Cole i sin självbiografi, "att det gjorde många av grabbarna p***förbannade."

Mario Basler nätar mot Manchester United i 1999 års final. Getty Images.

Matchsituationen var inte ovan för United, men kraften i den var det. De hade aldrig legat under i en sådan viktig match och under större delen av matchen hade de svårt att närma sig en kvittering och de kom aldrig upp till deras bästa.

Det fanns några olika anledningar till det. En var utmattning - halva laget drogs med skador och matchen var Uniteds 63:e för säsongen. De spelade utan Keane, vars strålande mentala styrka och obevekliga, framåtgående passningsspel var gnistan bakom deras berömda vändning mot Juventus i semifinalen. Det fanns även lite scenskräck. "Vi var för hämmade," sade Giggs i sin självbiografi. "Jag hatar att säga det, men tillställningen satte sig lite för hårt i oss." Han var inte den enda som kände så. "Vi dök aldrig upp i finalen," sade Cole i the Manchester Evening News. "Jag var väldigt besviken på min insats. Det är en av få saker som jag ångrar inom fotbollen, att jag inte gjorde det jag skulle i den största matchen jag startade."

Blomqvist kände att hans ben "inte svarade som normalt... de var som gelé." Förutom en 90-sekundersperiod tidigt i den andra halvleken hotade inte United att överväldiga Bayern förrän under det absoluta slutet av matchen. Och även om Bayern själva inte hade någon ihållande press så skapade de klarare chanser på sina kontringar. T.o.m Ferguson, som till sin död kommer argumentera för att United var det bättre laget p.g.a deras intentioner var så mycket större, accepterade att de nästan inte skapade någonting. "Jag kan helt ärligt inte komma på någonting spännande eller signifikativt," sade han i The Unique Treble, "förrän under de där tre otroliga minuterna."

Det är inte så att United kördes över av Bayern. De blev inte ens utspelade. De hade ett större bollinnehav, fler hörnor och fler skott på mål. Men deras bollberöringar var lite stela, deras beslutsfattande lite långsamt och deras tempo låg långt under deras vanliga snabb-snabb-snabbare-inställning. Tyldesly summerade det elegant när han, sent i den första halvleken, sade att United "skapade öppningar istället för chanser".

Förutom Beckham, som överskuggade Effenberg på mittfältet både med och utan boll, hade Uniteds anfall det svårt. Giggs svarade för en hel del elektricitet men det mesta av det han försökte fungerade inte. Blomqvist hade den sortens anonyma match han fruktat, medan Yorke - som under säsongen 1998-99 var den bästa forwarden i europeisk fotboll tillsammans med Andrij Sjevtjenko - var den största besvikelsen av alla. Ferguson ansåg att han aldrig hade sett honom se så nervös ut på en fotbollsplan. Eller, antagligen, på sidan av den.

Omplaceringarna av Giggs och Beckham, och Blomqvists problem, innebar att det inte fanns några kvalitetsinlägg att hämta. "Vi kastades in," sade Ferguson i Managing My Life, "i mardrömmen där man jagar matchen mot motståndare som kunde understryka sina styrkor och dölja deras begränsningar genom att spela ett oambitiöst kontrollspel."

Det må ha varit oambitiöst, men det var också skickligt. Det fanns en spänstighet och auktoritet i Bayerns försvar som inte alltid var lika tydlig i andra änden av planen, där Johnsen och Schmeichel var väldigt skakiga under den första halvtimmen. United var tacksamma att de hade den majestätiska Stam, som med knapp marginal slog Beckham som deras bästa spelare. Planens bästa spelare var den yngsta, den 22-åriga ghananen Samuel Kuffour. Han och hans backkollega Thomas Linke plågade oavbrutet Uniteds forwards, medan Jens Jeremies gjorde samma sak på mittfältet. Matthäus, som startade som libero, ombads av Hitzfeld att flytta upp på mittfältet när det var möjligt så att Jeremies kunde kliva upp närmare Beckham. Det betydde att Bayern växlade mellan två formationer, 1-4-2-3 och 4-1-2-3.

Efter Baslers mål skapade inget av lagen någon klar chans i en ovårdad första halvlek, men Bayern hade de bättre halvchanserna och förtjänade sin ledning. Zickler sköt utanför på Baslers inlägg och nickade en studsande boll för nära Schemichel från 12 yards (= 10,9 meter). Det närmaste United kom var när ett lågt inlägg från Neville nästan hamnade hos Cole i målområdet. Han var på väg att skjuta när Linkes desperata tackling styrde bollen precis utanför.

Här hittar du del II:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2019/05/26/11610661-den-dar-kvallen-i-barcelona-united-och-trippeln-1999-del-ii/

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...