Manchester Uniteds manager har verkat alltför medveten om hur han förväntas uppträda på sitt senaste jobb, vilket har varit till skada för hans lag, men den griniga kritiken mot Antonio Conte var ett tecken på att elden är på väg tillbaka

José Mourinho finner det svårt att excellera utan konfrontation och en belägringsmentalitet men han har i allmänhet varit dämpad i Manchester United. Fotograf: Matthew Peters/Man Utd via Getty Images

AV: Rob Smyth, the Guardians sportblogg, måndag 24 oktober, 2016:

Sir Alex Fergusons Manchester United åkte på några riktigt otäcka överkörningar under hans tid i klubben. "Även under de mest framgångsrika säsongerna, verkade det alltid finnas en match där det gick fruktansvärt fel," skrev Gary Neville i sin självbiografi Red. "En mardrömsmatch som påminde dig om att framgång aldrig kommer enkelt." Sådana matcher ledde alltid till en orgie av schadenfreude i landet.

I Fergusons United var det enda skrattet som räknades det sista: hans lag vann titeln under olika säsonger trots förluster med 5-0 mot Chelsea, 4-1 mot Liverpool och Tottenham Hotspur - för att inte nämna 5-0 mot Newcastle United och 6-3 mot Southampton under samma vecka. De gjorde en dygd av en kris.

Omfattningen av José Mourinhos och Uniteds skam på Stamford Bridge i söndags kan komma att användas på samma sätt - ett streck i sanden, efter vilket han bestämmer sig för att lyckas eller misslyckas på sina villkor. Sedan han tog över United, hans drömjobb, har han sett dämpad ut, trött och nästan uttråkad. T.o.m tecknen på den gamla Mourinho, den stundtals synliga tjurigheten och den förtjusande föraktfulla observationen om fotbollens Einsteins, har känts lite som en hyllningsakt till honom själv.

Det är möjligt, efter allt prat om att han inte passade för jobbet, att Mourinho är alltför medveten om hur en United-manager ska ses och uppträda, som om Sir Bobby Charlton hänger på hans axel hela tiden. Klichén om vad som händer med en spelare om du tar ut elden ur honom gäller även Mourinho. Det är väldigt svårt för honom att excellera utan konfrontation och en belägringsmentalitet - vapen som, trots anti-Mourinho retoriken, Ferguson regelbundet använde med spektakulär effekt. Mourinhos griniga kritik mot Antonio Conte kan båda gott för United. Det var första tecknet på att monstret kan vara på väg att vakna.

Mourinho har inte sett ut som Mourinho, och United - med deras tröga anfall och sjabbiga försvarsspel - har verkligen inte sett ut som ett Mourinho-lag. Det beror på att de inte är det. Till skillnad mot i Chelsea, Internazionale och Real Madrid ärvde inte Mourinho någon solid grund - han var tvungen att köpa nästan en hel ryggrad i Eric Bailly, Paul Pogba och Zlatan Ibrahimovic. Det frekventa användandet av Juan Mata, som Mourinho sålde när han var i Chelsea, är en annan reflektion av hur han känner gällande sin trupp.

Alla managers bör få 12 månader innan de döms. I Premier League 2016 vill ingen se långsiktigt. De vill knappt ens se kortsiktigt. Om samma värderingar existerat på det sena 1980-talet hade Ferguson fått sparken utan att vinna en enda pokal och maj 2017 hade kunnat innebära 50-årsdagen av deras senaste titelvinst. Det tog Ferguson fem år att bygga ett lag som ens var kapabelt att utmana om titeln; hans sanslösa framgångar efter det borde ge hans fallstudie samma makt som ett rättsligt prejudikat. Istället är motsatsen rådande sanning, trots att det är nästan garanterat kontraproduktivt, återställningsknappen trycks vanligtvis in vid första tecknet på problem.

José Mourinho anklagade Chelsea-managern Antonio Conte för att ha försökt förnedra honom under Manchester Uniteds 4-0 förlust på Stamford Bridge. Fotograf: Leicester/BPI/Rex/Shutterstock

Det skulle kunna vara så att Mourinho har passerat sitt bästa, att omklädningsrumspolitiken i Madrid och Chelsea har tröttat ut honom, och att åldern har minskat hans fräckhet. Att extrapolera allt det från bevisen efter nio Premier League-matcher i United och ne irrelevant halv säsong i Chelsea är inte bara irrationellt; det är idiotiskt. Den ickespecifika hysterin dränker den relevanta diskussionen om de många problemen i United, från bristen på snabbhet i anfallet till exkluderingen av Michael Carrick och vad grejen är med Henrich Mchitarjan.

På många sätt skördar Mourinho vad han har sått. Hans stora framgångar och hans brist på blyghet gällande att understryka dessa framgångar, betyder att alla misslyckanden kommer förstoras. Och han störde så många personer på vägen upp att det hela tiden stått klart att vägen ner aldrig skulle bli en trevlig resa. Men om man tittar på United som ett långsiktigt projekt - vilket det är - har Mourinho redan utvecklat det hela en del. Han gjorde fyra starka nyförvärv som, trots en del falska starter, bör bli excellenta United-spelare, och hans hantering av det enorma Wayne Rooney-problemet var ovanligt snyggt.

Mourinho behöver åtminstone två till transferfönster för att bygga sitt lag. Under tiden måste han kanske använda cuperna - även det fruktade Europa League - som en form av skadebegränsning. Problemet med United-truppen handlar inte bara om skickligheten. Reaktionen efter förlusten borta mot Chelsea, där många log och bytte tröjor som om de just hade spelat en five-a-side-match efter jobbet, var en motpol mot vinnarmentaliteten som har varit grunden i alla Mourinhos framgångar. Det är en stor skillnad mellan en vinnare och någon som har vunnit saker.

2002, efter en miserabel förlust i det sista Manchester-derbyt på Maine Road, gick Ruud van Nistelrooy in i omklädningsrummet med en City-tröja över sin axel. Ferguson annonserade att alla som bytte tröja i framtiden aldrig mer skulle spela för honom igen, innan han satte hårtorken på max för att värdera lagets insats. Han visste att han skulle få en passande respons för att han hade format laget efter sig själv.

Chelsea-förlusten bör bli Mourinhos avtryckare för att göra samma sak så fort som möjligt. Om han inte gör det, lär det sista skrattet komma på hans bekostnad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...