Skrivet av: Jonathan Allsopp den 27 oktober, 2016 - kl 08:23, http://www.afinelung.com/:

"Ninety five was not enough" sjöng en sektion United-fans på K Stand under matchen på våren 1993. Jag minns inte exakt vilken match det var men det var runt den tiden som en ung Liverpool-supporter, Tony Bland, till sist förlorade livet.

Den stackars killen hade legat i koma i nästan fyra år efter att ha ådragit sig en irreparabel hjärnskada vid Hillsborough-katastrofen och då hans livsförlängande behandling avslutades blev han det nittiosjätte och sista offret för katastrofen. Han var tjugotre år, så han var ett år yngre än mig; ännu ett ungt liv så tragiskt bortskuret vid sin bästa tid enbart som ett resultat av att ha besökt en fotbollsmatch.

Då jag är en alltför känslig själ skrev jag en artikel för United We Stand-fanzinet som fördömde läktarsången och jag frågade varför, med alla sånger som finns i United-sångboken, vi skulle välja att sjunga något så hjärtlöst. Uniteds fans var bättre än det eller hur? Artikeln hade titeln "Drar Ner Oss", en ganska fantasilös referens till the Inspiral Carpets singel som kom ut vid den tiden, Dragging Me Down, tagen från deras löjligt undervärderade album Revenge of the Goldfish.

Några United-fans svarade i nästa nummer och ett minnesvärt svar bad mig att "fuck off and watch netball" om jag inte var beredd att stå ut med sådana sånger. Det var tydligen helt och fullt en del av hela United-Liverpool-rivaliteten; de sjunger om München, vi sjunger om Hillsborough, de sjunger om Shipman. Och så fortsätter det. Jag behövde helt klart börja bete mig som en man.

Snabbspola framåt nästan ett kvarts sekel och jag sätter pennan på pappret, well, fingrarna på tangentbordet, och gnäller på fotbollssånger än en gång efter FC Uniteds resa till Shropshire tidigare den här månaden för mötet med AFC Telford United. Den här gången handlar inte känslan om ilska, det handlar mer om skam för att vara helt ärlig.

Då matchen ebbade ut och vi låg under efter ett skickligt gjort mål i den andra halvleken bestämde sig en sektion av våra supportrar på the Frank Nagington Stand för att kommentera våra motståndares ekonomiska problem med strofen "Telford's going bust" till tonerna av den sanslöst uttjatade EM 96-låten "football's coming home".

Jämfört med fotbollens radioprogram där man får ringa in och vädra sina åsikter och den nästan permanenta upprördheten kring fotbollen är det här knappt värt att nämna, men satt i kontexten av det senaste året eller så av FC Uniteds existens känns det lite som att kasta några stenar på en grannes skjul från ditt eget växthus säkerhet. För låt oss vara ärliga, vi har knappast vältrat oss i ära när det gäller att hantera våra egna finanser, eller hur?

Vi befinner oss själva i en svår ekonomisk situation. Och oavsett det, vad hände med vår "making friends not millionaires"-känsla av solidaritet som vi brukade ha med andra supporterägda klubbar? Jag vet att det inte går att mäta med sånger om folk som dör men ska vi inte vara bättre än så här?

Begravd i de tusentals orden av skrivna uppdateringar tillhandahållen av styrelsemedlemmar i FC United från september månads styrelsemöte finns en kommentar från en styrelsemedlem, inte fälld för att överdriva, som tydliggör allvaret i oredan som den förra styrelsens vanskötsel lämnade efter sig.

I en referens till situationen som den nya styrelsen ärvde i somras noteras det att "det skulle vara svårt att föreställa sig en mer utmanade startposition och jag tror att många organisationer helt enkelt skulle ha gått under vid liknande omständigheter, särskilt i ljuset av de ackompanjerande ekonomiska utmaningarna". Fyra månader efter bytet har den nya styrelsen gjort mycket för att adressera dessa problem men klubbens finansiella position är fortfarande ett stort bekymmer.

Redan den nya vd:n, som ska börja inom de kommande veckorna, har pratat om att det troligen kommer dröja till slutet av säsongen 2017-18 innan klubben återfår en stabil ekonomi.

Självklart är det inget nytt med fotbollsklubbar som upplever ekonomiska svårigheter och till sist går under. Det hände Telford United 2004 men de återuppstod under sommaren det året genom the Telford United Supporters' Trust som blev klubbens ägare och började om på nytt som AFC Telford United.

Så sent som säsongen 2014-15 var de bara en uppflyttning ifrån the Football League och deras välutrustade arena med plats för sextusen personer, the New Bucks Head, några km väster om Telford i Wellington, har en känsla omkring sig av att de kanske förväntade sig att få se fotboll på en högre nivå där vid den här tiden.

Men trots excellenta faciliteter och ett fantastiskt stöd lider klubben av ekonomiska problem som nyligen presenterades i ett uttalande på ett brutalt sätt av klubbens styrelse där det ifrågasätts huruvida supporterägarskap faktiskt är rätt modell för att klubben ska kunna konkurrera effektivt på den här nivån inom fotbollen.

De uttryckte en vilja om att söka externa investeringar istället; supporterägarskapet porträtterades som något av ett handikapp som hindrar dem från att konkurrera med lag som Salford City, Kidderminster Harriers och tabellettan AFC Fylde som bara ett par veckor tidigare hade hostat upp ett klubbrekord gällande transferavgifter, "en femsiffrig summa", för en högt rankad spelare från Alfreton Town. Som kontrast ansåg styrelsen i Telford att deras egen klubb behövde en femsiffrig summa, £50,000 (587,780 kr) för att vara exakt, bara för att ta dem igenom de två kommande månaderna. Därför inledde de en kampanj, kallad "Back the Bucks", för att säkra klubbens framtid.

Så det var av den anledningen, då båda klubbarna redan är utslagna ur FA Cupen, som matchen mot FC United flyttades från februari till oktober och det fungerade till en viss grad då publiksiffran på 1,706 personer, inklusive runt fyrahundra bortasupportrar, var den största hittills den här säsongen, och hinkinsamlingarna innan och under matchen drog in runt två och ett halvt tusen pund (29,390 kr), en fantastisk summa.

Under en dag då Charlton Athletic och Coventry City supportrar marscherade tillsammans och för en liten stund stoppade deras match genom att kasta in hundratals plastgrisar på planen i protest mot avskydda ägare som blöder klubbarna torra, var det synd att några FC United-supportrar kände att de inte kunde visa lite kamratlig solidaritet med en annan supporterägd klubb som har det svårt.

Men "Telford going bust"-sången var bara ett exempel på idiotin som visades upp den dagen. Under den första halvleken svarade samma fans på att ett Telford-fan banging en trumma med en sång om att banging kvinnor. Självklart kan det borstas bort av vissa som bara "lite skoj" under en matchdag, men igen, borde vi inte vara bättre än så?

Kontrastera det med, t. ex, upplevelsen för de två kvinnorna från the Hummingbird Project som kom för att tala på the Course You Can Malcolm-kvällen i juli och som, medan de tackade klubben för dess stöd, kommenterade hur mycket de hade gillat kvällen och hur bekväma de hade känt sig i en övervägande manlig miljö.

Det här är en fotbollsklubb som firar kvinnans roll inom fotbollen, den sortens FC United som jag vill vara en del av. Men de flesta idioterna som sjöng "Telford's going bust" missade förmodligen speakerns annonsering i halvtid då han tackade FC Uniteds fans för deras bidrag till hinkinsamlingen, detta då de tydligen befann sig under en läktare då och sjöng sånger om påven och IRA. Det har jag inte ens ord för att försöka förklara anledningen till.

Jag vill säga att incidenterna i Telford var bara isolerade händelser, men låt oss vara ärliga, under det senaste året eller så har det skett en ackumulering av otrevliga incidenter, särskilt på bortamatcher, ofta med skrämsel och hån involverat, riktat mot andra FC United-supportrar och ofta karaktäriserat av trångsynthet, kvinnohat och ren idioti som inte borde ha någon plats i den här fotbollsklubben. Ja, tagna som individuella incidenter kan de skrattas bort som rolig jargong, berusade upptåg eller som en liten minoritets aktioner, men när det händer gång efter annan under en längre period då är det tydligt att det är symptomatiskt för ett större obehag som måste adresseras.

Den gamla styrelsen valde, till stor del, att ignorerar problemet och lät det få fäste. Kanske är det delvis en konsekvens, som vi borde ha anat, av vår flytt till ett område av Manchester där 31 procent röstade för Ukip i 2015 års lokalval (jämfört med 7% sett över hela staden)? Oavsett anledningen så måste den nya styrelsen med sitt engagemang att ta tillbaka principerna som klubben grundades på tackla problemet innan det är för sent.

Då Telford debatterar deras framtid som en supporterägd klubb finns det mycket att se fram emot hos FC United med en ny vd på väg in medan klubben återvänder till sina grundläggande principer under en progressiv ny styrelse. Men det finns väldigt mycket jobb att göra också. Helt klart är vi ett väldigt annorlunda supporterägt monster mot AFC Telford United men gapet mellan de som har och de som inte har i the National League North innebär att om vi kan befästa vår position i den här divisionen under några säsonger så skulle det representera en notabel prestation.

Vid sidan av planen var återkomsten för Course You Can Malcolm på en matchdag tidigare den här månaden, efter en inbjudan från styrelsen, ett väldigt välkommet motgift den allt större småsintheten hos några av våra supportrar. Men när schyssta Röda pratar om att inte gå på matcherna p.g.a rädsla för hån och skrämsel då har det gått för långt.

Kommande lördag ser vi återkomsten av People United Day, klubbens årliga firande av den multikulturella mångfalden i lokalsamhället och det större Manchester-området som stärker vårt stolta och principfasta engagemang att utveckla starka länkar med det samhället och att inte diskriminera någon.

Det är ett av de viktigaste datumen i FC United-kalendern och en dag som erbjuder en bra tajmad påminnelse om att diskriminering i vilken form som helst inte kommer tolereras i klubben då människor från alla delar av livet borde kunna avnjuta fotboll utan rädsla för skrämsel eller hån. Det här är inte bara fint snack om en fin idé, det är invävt i själva tyget till den här upplysta arbetarklassfotbollsklubben; våra principer ska inte offras för några extra quid. Och vi kommer inte att dras ner i rännstenen.

Vänta lite nu, vilken kanal sa du att netballen var på...........?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...