8. Ole

Ole Gunnar Solskjaer firar sitt mål. Getty Images

Det var ovanligt att se Solskjaer fira ett mål med sådan frigjordhet. Hans attityd till målgörande förändrades egentligen aldrig: det var hans jobb, han var bra på det och att bli helt vild när han nätade vore som om brevbäraren skulle fira när han lade posten i brevlådan. När Solskjaer skrev på för United 1996 sade Ferguson till honom att han skulle spendera sex månader i reservlaget för att acklimatisera sig till engelsk fotboll. Men han var så bra på träningarna att Ferguson satte honom på bänken i säsongens tredje ligamatch och när han fick hoppa in i sin debut sköt han in en sen kvittering mot Blackburn. Snabbheten i Solskjaers utveckling och den brutala precisionen i hans avslut tog alla med överraskning - utom han själv.

"Jag är en ödmjuk kille," sade han i en MUTV-intervju 2018, "men jag tror inte det finns någon bättre avslutare än jag, fortfarande." Det mest imponerande med Solskjaers avslutningar var variationen - det spelade ingen roll vilket avstånd, vilken vinkel eller med vilken del av kroppen - och den rena expertisen. De flesta av hans avslut, vilket hans lagkamrat Jordi Cruyff observerade i Glory Glory!, såg ut som om de hade beräknats av en dator. "Jag blev aldrig spänd när jag fick chanser," sade Solskjaer. "För mig finns det inget som heter en fantastisk räddning, det är bara ett dåligt avslut."

Solskjaer var stolt över intensiteten och äktheten i hans avslutsträning. "På träningarna, även om det ibland ser dumt ut, gör jag alltid saker och ting i matchtempo," berättade han i the Manchester United Opus. "[Om] du har en, två, tre, fyra, fem bollberöringar, krånglar till det och gör ett mål... då är det ingen mening. Gör det som om det är en match. Gör saker och ting i matchtempo."

Gör det som om det är den sista minuten i Europacupfinalen.

När United besegrade Ipswich med 4-0 i september 2001 gjorde Solskjaer mål med en felträff på ett inlägg från en svår vinkel. Han kunde lätt ha sagt att han menade att göra så, och han hade gjort tillräckligt många unika mål tidigare för att det skulle låta trovärdigt. Istället gick han därifrån med ett ansiktsuttryck som visade på avsmak.

Hemligheten bakom Solskjaers popularitet, förutom hans medfödda vänlighet, är hans förmåga att kombinera kvaliteter som för de flesta mänskliga varelserna är väldigt svåra att synkronisera. Han är vänlig och optimistisk, men ingen kan driva med honom. Han är blygsam men ändå karismatisk. Och han är en trevlig kille med en tydlig spets. Skulle du applådera i Stuart Pearces ansikte efter att han gjort ett självmål, som Solskjaer gjorde 2001?

"Jag hade tigerns öga," sade han. "Jag var inte lika trevlig på planen som jag var vid sidan av den." Det glöms ibland bort att det i princip var Solskjaer som avslutade Beckhams karriär på Old Trafford då han utvecklades till en förstklassig högerytter - med excellenta inlägg, även om han inte riktigt var i Beckhams klass, och han påminde om Thomas Muller med sitt sätt att invadera ytor som gjorde honom till ett överlägset målhot. Det var väldigt grymt när han vid starten på säsongen 2003-04, då han till sist var ordinarie i startelvan, åkte på knäskadan som höll honom borta från större delen av de tre efterföljande åren.

Bayern-målet gav inte Solskjaer United-fansens beundran: det bekräftade vad de hade sett under de tidigare två och ett halvt åren. Det finns en medfödd ödmjukhet i den skandinaviska kulturen och Solskjaer säger att han känner ett band till folket i Manchester. "Vi tror inte att vi är något vi inte är, vi vill bara jobba hårt," sade han. "Jag känner att Mancunians är mentalt starka." Han älskade att vara i United, trots att det betydde att han inte startade matcher regelbundet och han avböjde en £5,5m (115,3m kr med den tidens värde) flytt till Spurs i augusti 1998 när han fick höra att det var ledningen, och inte Ferguson, som hade sanktionerat affären.

Teddy Sheringham och Ole Gunnar Solskjaer firar vinsten. Getty Images

Han startade Uniteds första gruppspelsmatch i Champions League en månad senare, 3-3 matchen hemma mot Barcelona, men mellan den och finalen gjorde han endast två framträdanden som inhoppare i den turneringen, båda mot Bröndby. När United mötte Bayern hemma i gruppspelet i december satt han inte ens på bänken. "Jag kände mig viktig ändå för jag spelade i FA-cupen och ligan," sade han. "Jag gjorde ganska många mål den säsongen."

Solskjaer får allt beröm för att han gjorde vinstmålet mot Bayern, men han förtjänar fler hyllningar för att han ändrade humöret i matchen. Det känns som att säga något jävligt självklart när man säger att en spelare borde attackera matcherna när de kommer in och deras lag ligger under, men det finns ändå miljontals exempel på matcher som bara passerar inhopparna, oavsett hur villiga de än må vara. Solskjaer studerade motståndarnas försvar från bänken och utvecklade förmågan att utan problem bara komma rakt in i den pågående matchen.

Han var involverad sju gånger mot Bayern och sex av dessa tillfällen var effektfulla. Han hade två nickar på mål och en klack som skapade en annan chans för Sheringham; han pressade Linke till inkastet som sedan ledde till det första målet; han vann en hörna direkt efter kvitteringen; och sedan gav han alla Manchester United-fans det största ögonblicket i deras idrottstittande liv.

"Jag tror att vissa ämnen helt enkelt inte kan kapslas in av ord," skrev Richard Kurt i United! Despatches from Old Trafford. "Sekunderna innan du rör en ny person du älskar för första gången, välljuden i Pet Sounds, synen av 600 United-pojkar som stormar igenom en avspärrning... och nu kan du addera Solskjaers mål också."

9. Football, bloody hell

Pierluigi Collina försöker lyfta upp Samuel Kuffour på fötter igen. Getty Images

Många av Bayern-spelarna ville inte ens ta avsparken. Domaren Pierluigi Collina gick runt och försökte övertyga dem om att resa på sig från marken, bokstavligen lika mycket som metaforiskt. Han började lyfta den förkrossade Kuffour, som sedan sjönk tillbaka ner igen. När matchen återupptogs fanns det tid kvar för en sista långboll framåt, en rensning från Butt och sedan tre underbart teatraliska pip från Collinas pipa.

Det är svårt att föreställa sig att det genom hela fotbollssportens historia någonsin funnits sådana extrema kollektiva känslor som i det ögonblicket. Bayern träffades av den sortens råa trauma som är ett hån mot ordet 'sport', samtidigt som ett antal United-spelare kollapsade på marken i en kombination av utmattning, total glädje, förvirring och tacksamhet. Giggs föll raklång och grät på en fotbollsplan för första och enda gången i hans karriär. "Jag har aldrig känt något som ens påminner om den känslan som kom ut i det ögonblicket," sade han, "och jag kommer aldrig göra det igen."

Gary Neville kollapsade på rygg för andra gången på en minut. Han hade även gjort det när Solskjaer nätade, för han var alltför utmattad för att springa över halva planen. "Det är en utomkroppslig upplevelse," sade Neville vid slutsignalen. Hans trötthet var särskilt förståelig; han var den enda United-spelaren som hade startat säsongens samtliga 10 avslutande matcher. Totalt startade han de sista 28 matcherna.

Det fanns ett undantag till den utspridda utmattningen. Beckham fortsatte bara att springa, hela vägen ner till den andra änden där United-fansen stod. "Jag vet inte om jag kommer få uppleva ögonblick, eller se firanden, som dessa någonsin igen," sade han. Alla förstod direkt att det här var seismiska saker, och inte enbart p.g.a ilskan med vilken en förkrossad Kuffour slog sina nävar i marken.

Under de senaste 20 åren har miljontals ord sagts och skrivits i ett försök att kontextualisera miraklet i Barcelona. Inga har gjort det hela så mycket rättvisa som de tre som kom ut ur Alex Fergusons mun när han pratade med ITV:s Gary Newbon mindre än två minuter efter slutsignalen. "Jag kan inte fatta det, jag kan inte fatta det. Football, bloody hell. Men de ger aldrig upp - och det är det som vann det. Jag är så stolt över dem."

Det finns ett underbart ögonblick precis innan den intervjun, en kort sekund när en helt utmattad Ferguson extravagant andas in i ett försök att samla sig själv. Alla visste vad det betydde för honom. "Europa hade blivit ett personligt korståg," sade han i The Unique Treble. "Jag visste att jag aldrig skulle ses som en stor manager tills jag vann Europacupen."

Sir Alex Ferguson leder firandet. Getty Images

Han trodde alltid att han skulle vinna det en dag. Men inte som en del av en Trippel, och inte efter två mål på övertid i slutet av en säsong full av episka matcher, sanslösa vändningar, otroligt drama och glädjefylld fotboll. Fergusons managerkarriär var komplett. Han vann ytterligare 15 stora pokaler efter det.

Under 1990-talet, när United gick sin kurs i europeisk fotboll, pratade Ferguson med förundran om plötsligheten i motståndarnas anfall, hur sofistikerade lag som Barcelona kunde döda dig med ett Hitchcockliknande dolkhugg. Det blev sedan en hyfsad twist på det ämnet när hans lag gjorde två mål på 101 sekunder och vann Europacupen.

Det var så lång tid som gick mellan Sheringhams och Solskjaers mål - och bollen var i spel under endast 28 av dem. Två mål under 28 sekunders speltid: det har aldrig skådats en sådan plötslig och grym twist i en match som varit så viktig. Rinus Michels, Totalfotbollens gudfader, fick efteråt frågan om han någonsin hade sett något som kunde jämföras med detta. "Självklart," sade han. "I mina drömmar. Det här var höjden av overklighet. Varken jag eller någon person involverad i det här extraordinära spelet har någonsin sett, och kommer heller aldrig någonsin att få se, en sådan avslutning."

Det var tillräckligt kort tid för ett fan att hinna åka in i Londons Blackwall-tunnel med United i 1-0 underläge, bara för att komma ut på andra sidan i en 2-1 ledning, exakt vad han gjorde i den tunneln vid den tidpunkten är en helt annan sak. Det sägs även att det var tillräckligt kort för att olika dignitärer, inklusive Lennart Johansson, Gerhard Aigner och Franz Beckenbauer, skulle missa båda målen efter att ha klivit in i en hiss inne på Nou Camp för att åka ner till prisutdelningen.

George Best missade också slutet, han lämnade arenan med ett par minuter kvar. Eric Cantona, som bodde i Barcelona då, kom inte ens in på arenan efter att ha sprungit på en alltför nitisk anställd vid insläppet innan matchen.

10. En triumf i Fergusons avbild

Bayern-spelarna kan bara se på när United lyfter pokalen. Getty Images

"Ikväll var det inte det bästa laget som vann, utan det med mest tur," sade Matthäus efter matchen. "Det är bittert, sorgligt och otroligt."

Matchen är ett sällsynt exempel på när historien skrivs av förlorarna - inte bara av Bayern, utan även av de miljontals supportrar som följer Liverpool, Manchester City, Leeds, Arsenal och resten - och de neutrala. Berättelserna om Champions League-finalen 1999 handlar om att Manchester United ramlade på sina egna fötter i 90 minuter för att sedan göra två mål. "Jag har aldrig slösat bort en sekund med att oroa mig över vår insats under de första 88 minuterna," sade Neville i Red, hans självbiografi. De andra United-spelarna kände alla samma sak och kan glatt peka alla nejsägare åt samma håll: Förväntade mål v Faktiska Pokaler 0-3.

Ferguson såg annorlunda på det hela. Han sade: "Bayern försökte backa in i vinnarnas inhängnad" genom att döda matchen när de tog ledningen. "En del av det som skrevs om hur Bayern spelade ut oss var konstigt. Samma sak gäller många av bedömningarna av Beckham och Giggs. Beckham var mittfältets stjärna och Giggs oroade dem en hel del." Det var ingen åsikt som var exklusiv för Ferguson. I ITV sade Ruud Gullit, inte helt utan njutning, att Bayerns inställning var "fullständigt s**t", medan Jimmy Greaves i The Sun var inne på samma linje. "Det här var inte bara en triumf för Manchester United utan för fotbollen i allmänhet. Det var en triumf för det goda mot det onda."

Det skulle vara absurt att påstå att United inte hade tur. Bayern hade de bättre chanserna - de betydligt bättre chanserna - och Sheringhams kvitteringsmål kunde ha snabbats upp och ackompanjerats av signaturmelodin till Benny Hill. Men det finns ingen mening med att få tur om du inte vet hur du ska använda den, och sättet på vilket United vann matchen gick helt och fullt ihop med personligheten och prestationerna i det speciella laget. "Det var ingen olycka," sade Ferguson till UEFA 2015. "Det laget gjorde det så många gånger den säsongen. De hade en fantastisk vilja att vinna och en suverän lagmoral." De kom igen från underlägen och vann eller spelade oavgjort i 17 matcher under Trippelsäsongen; för att bevisa att det inte bara var tur gjorde de det 16 gånger 1999-2000.

Det kom en nästan identisk seger fyra månader innan Bayern, när de vände ett 1-0 underläge och besegrade Liverpool med 2-1 i FA-cupen, då nätade Yorke i den 88:e minuten och Solskjaer satte dit vinstbollen på övertid. Det var, sade Ferguson senare, "det första tecknet på att vi kunde vara inne i en betydelsefull rullning", och Uniteds förmåga att göra sena mål började samla samma kraft som ett rättsligt prejudikat.

För de på insidan stärkte Uniteds blygsamma insats mot Bayern mer än den försvagade legenden kring det laget, för det avslöjade djupet i deras kollektiva karaktär. Det var den mänskliga moralens ultimata triumf.

Mycket uppmärksamhet riktades mot Fergusons halvtidsprat, när han sade till spelarna att de inte skulle kunna röra Europacupen om de inte vann. Det var underbart det han sade - men det hade väldigt lite med resultatet att göra. Gary Neville kan inte ens komma ihåg att Ferguson sade det, men andra har bekräftat att han gjorde det. Det kom ingen plötslig uppenbarelse för laget. Vändningen berodde på kulturen som Ferguson noggrant hade skapat under sina 13 år i klubben - en kultur där kraven på excellent standard och särskilt hårt arbete inte var förhandlingsbara och där, för att använda Fergusons egna ord, "den enda gången man kan ge upp är när man dör".

Det sägs ofta att de stora idrottstränarna jobbar med 1-procentarna som ger deras lag en fördel. Sanningen är den att det är egentligen 0,0001-procentarna. Det var hundratusentals oändligt små aktioner från Ferguson, utspridda över ett antal år, som kulminerade i Trippeln. Sidoberättelsen om Solskjaer i omklädningsrummet 10 dagar tidigare; rådet till Ryan Giggs, två dagar innan omspelet i FA-cupsemifinalen mot Arsenal, om att springa med bollen mer för att det skämde livet ur försvararna; hans kloka användning av hårtorken och vad han kallar de två mest kraftfulla orden i det engelska språket, "well done". Sammanräknat skapar alla dessa komponenter en stor styrka.

Sir Alex Ferguson firar med Ole Gunnar Solskjaer. Getty Images

Ferguson var inte perfekt, men han hade fler rätt än någon annan. Han gjorde spelarna bättre än summan av deras delar och laget bättre än summan av dess delar. Och spelarna kämpade för honom. "I sista hand var det här hans prestation," sade Keane, som vid den tiden i princip var Fergusons spelande assisterande manager. "Jag kunde lätt lägga min personliga besvikelse över att ha missat finalen åt sidan, för om sanningen ska fram var det en ära att vara kapten för laget som levererade för en stor manager och en stor klubb."

Solskjaer är glad över en bild på honom och Ferguson som togs i omklädningsrummet efter matchen. "Jag kommer alltid att minnas att jag då tänkte: 'Du förtjänar det här - du förtjänar så mycket att vinna Champions League'. Vi gjorde det för honom, som manager. Det väller nästan upp inom dig när man tänker på det. Han var den sortens manager."

Inte ens Ferguson, som hade börjat acceptera förlusten, förstod på riktigt kraften i kulturen han hade skapat. Men han visste exakt vad han hade skapat - ett fotbollslag som även fungerade som en spegel. "Om jag var tvungen att välja driv eller talang som det mest potenta bränslet, då skulle det bli det förstnämnda," sade han i Leading. "För mig betyder driv en kombination av att vilja jobba hårt, känslomässigt mod, enorm koncentrationskraft och en vägran att erkänna sig besegrad."

För Ferguson var motgångar den största möjligheten: att bevisa för folk att de hade fel, att få tyst på dem, att demonstrera hur bra han var. "Hela min inställning till livet," sade Ferguson, "skulle kunna kokas ner till 101 sekunders övertid."

Den inställningen kom mindre från en kärlek till framgång och mer från en fruktan och ett hat för misslyckanden. "Jag hoppas att en del av det resultatet är att om 20 år från nu, när de pratar om huvudkaraktären i just det här laget, att de för alltid kommer bli ihågkomna för deras sista minuten mål, att de aldrig gav upp."

Och att de höll nerverna under kontroll. En av anledningarna till att United var så framgångsrika i slutet av matcherna var att de aldrig riktigt drabbades av panik. De chansade genom att knuffa upp fler män framåt, men det var sällan de ändrade spelstil. I den allra första Premier League-matchen, då United utan framgång jagade en kvittering borta mot Sheffield United, kunde man se Ferguson skrika ett meddelande till Denis Irwin: "Denis! Denis! Fortsätt spela fotboll."

Ferguson hjälpte sina spelare att förstå stressen och spänningarna - de fysiska och särskilt de mentala - som motståndarna led av när de försvarade sig för sina liv mot United. Och hela grejen behölls av sig själv.

11. Motanklagelser och firande

Lothar Matthäus går förbi pokalen. Eurosport

Jaap Stam sade att Matthäus och Basler lämnade planen som om de precis hade mottagit varsin Oscarstatyett när de blev utbytta. Bayern-tränaren, Ottmar Hitzfeld, förtjänade en för hans skådespelarinsats efter matchen. Han tog förlusten med en otrolig elegans och visade inte minsta lilla tecken på ilska eller bitterhet. "Det kan ta dagar eller t.o.m veckor att återhämta sig från detta," sade han, "men jag måste säga att Manchester United är storslagna mästare."

Hans spelare kunde inte eller orkade inte försöka dölja sina känslor. När Matthäus tog emot sin förlorarmedalj tog han omedelbart av sig den. Basler ville inte ens ha en medalj - han gick raka vägen ner i tunneln och hade ingenting med prisutdelningen att göra. "Jag kan inte hitta orden," sade Effenberg, möjligtvis för första gången i hans liv. "Jag finner det svårt att beskriva. Kan fotbollen verkligen vara så brutal?"

Spelarna som tog det hårdast var Jancker, som grät okontrollerbart på planen och mådde fysiskt illa när han senare på kvällen såg målen på tv, och Kuffour, som gav en av de definierande bilderna från matchen när han upprepade gånger hårt slog sin knytnäve i marken. Scholl, inhopparen som nästan vann matchen för Bayern, bröt ihop när han kom till dörren på spelarbussen. Han lade sina händer över ansiktet och började skrika. "S**t, det här är otroligt! Det här är otroligt! Jag skulle ha avgjort den här matchen!"

Några journalister gick fram till Scholl, som utvecklade sin frustration över att inte ha gjort 2-0 målet. Medan han gjorde det sprang Kahn nerför trappan och knuffade bort journalisterna. "Hur kan du göra det här?" sade han till Scholl då han drog in honom i bussen. Scholl fick senare böter efter att ha sagt att Matthäus "alltid går av när det blir tajt", samma sak hände avbytaren Thomas Helmer efter att han sträckt upp båda sina långfinger efter matchen. Han visade upp dem för publiken: det var bara en tillfällighet att Hitzfeld råkade gå förbi precis då.

Effenberg fann till sist orden så han kunde kalla Matthäus en "smitare". Få människor visste hur det var att spela i en Europacupfinal vid 38 års ålder, och Effenberg och Scholl fick aldrig reda på det heller. Effenberg avslutade sin karriär som 35-åring i Qatar; när Scholl var 38 hade han slutat spela och tränade Bayerns U13-lag.

En knäckt Samuel Kuffour efter slutsignalen. Eurosport

Ingen berättelse om en tysk förlust skulle vara komplett utan ordet 'schadenfreude'. Det fanns en hel del i United-laget, särskilt bland de som hade retat upp sig på Bayerns fasoner. Stam såg några Bayern-spelare titta på pokalen då de gick förbi den. "Fantastiskt," tänkte han. "Ta er en rejäl titt men rör den inte. Den tillhör inte er." Det fanns lite sympati för Bayern från mannen som stack in dolken. "Att förlora på det sättet måste vara fruktansvärt," sade Solskjaer. "Att vinna på det sättet är så mycket bättre."

Europacupfinalen 1999 producerade två mirakel: Uniteds seger, och Bayerns respons. De flesta lagen skulle ha lidit av psykologiska skador som var omöjliga att reparera. Två dagar efter finalen höll Hitzfeld det längsta talet i sin karriär. Kärnan i hans ord var: "Det finns två möjligheter nu. Antingen kan vi dränka oss själva i vår egen privata sorg, eller så kan vi visa hur vi reagerar."

De förlorade den säsongens tyska cupfinal på straffar, men två år senare upplevde de den renaste reningen. De vann Europacupen 2000-01 efter att enkelt ha slagit ut ett vissnande United på vägen dit. De flesta av spelarna från 1999 var involverade när de besegrade Valencia i finalen - men inte Matthäus, som är en av de bästa spelarna som aldrig vunnit Europacupen. Och inte Basler, som såldes till Kaiserslautern några månader senare efter en obetänksamhet för mycket. Han var involverad i ett bråk på en restaurang, som enligt rapporterna började när Basler störde sig på att någon försökte ta en bild på honom. Bilden försökte tas när han satt på en stol, som stod på ett bord, med en flaska vin balanserad på hans huvud.

Manchester United firar deras vinst på Nou Camp. Getty Images

Timmen efter matchen, när United stannade på planen för att fira först med varandra och sedan med supportrarna, har stannat kvar hos samtliga spelare. Många av dem, inklusive Stam och Cole, påpekade att de tog ett steg tillbaka och försökte ta in allt. Det var ingenting som David May var intresserad av. "Jag såg pokalen på en stol och tänkte, 'Den tar jag hand om'," sade han i Glory Glory! "Så jag plockade upp den och resten är historia, jag hamnade på hälften av bilderna."

Schmeichel, kapten för kvällen i Keanes frånvaro, bad Ferguson att lyfta pokalen med honom. Längdskillnaden gjorde pokaldelningen lite svår, men ingen av de två hade bråttom att släppa ifrån sig den.

Under den följande timmen höjde de individuellt pokalen framför United-supportrarna. May agerade ceremonimästare och gestikulerade till publiken att vara tyst när varje spelare tog tag i pokalen. Ett av de högsta jubelvrålen under hela kvällen kom när Keane och Scholes motvilligt gick mellan de två leden med spelare med bucklan mellan sig. Än idag säger Keane att han inte vann Europacupen 1999. "Det spelar ingen roll hur många människor som säger till mig att jag förtjänar den Champions League-medaljen, jag vet att jag inte gör det. Faktum är att man skulle kunna argumentera för att min brist på disciplin kom väldigt nära att kosta oss trippeln."

Paul Scholes och Roy Keane med pokalen. Getty Images

Firandet på planen var det första av tre partyn. Spelarna återvände till omklädningsrummet, alla försökte förstå vad i helvete som just hade hänt. Ned Kelly, säkerhetschefen, minns senare att Ferguson satt ensam i hörnet med huvudet i sina händer och stirrade ner i golvet. Det andra partyt ägde rum på lagets hotell, där omkring 300 personer väntade. Laget kom dit runt klockan 2:00 på natten - de flesta väldigt glada efter att ha hällt i sig champagne i tomma magar - och började direkt återberätta kvällens tidigare händelser tillsammans med gästerna. "Jag skulle kunna återuppleva den natten varenda natt under resten av mitt liv," sade May. "Alla sjöng, alla var med sina familjer. Det var briljant."

Cole minns att några i hotellpersonalen försökte stänga ner festen runt klockan 3:00. "Det var inte," sade han, "den mest diplomatiska diskussionen."

Duran Durans Simon Le Bon och hans fru Yasmin försökte komma in på festen men stoppades i dörren. T.o.m de som knappt aldrig drack någonting, som Beckham, hällde i sig som studenter på happy hour. "Jag kan glatt erkänna," sade Beckham, "att jag var helt borta."

Stam beskrev drickandet som "fantastiskt". Det fanns även ett tema, alla spelare som drack shots gjorde det med tre glas åt gången. Giggs körde Jack Daniels hela natten, Yorke ledde en grupp som gick ut för att utforska Barcelonas nattliv. Gary Neville gick längs med hamnen vid soluppgången med några kompisar. "Vem," sade han, "skulle vilja att en sådan natt skulle ta slut?"

Hotellpersonalen ville det. De började packa ihop saker och ting runt klockan 6:00 då de behövde börja duka fram frukosten.

En av gästerna var Foo Foo Lamarr, en dragartist från Manchester som var kompis med några av spelarnas föräldrar. När han blev ombedd att gå upp på scenen och hålla ett tal häcklades han av James Edwards, ordföranden Martins son. Giggs mamma kom med en artig invändning och fick till svar att hon skulle hålla käften. Giggs blev, med sina egna ord, "helt tokig". Han riktade ett slag mot Edwards, men då hade han trippelsyn: han missade, träffade en stol och ramlade omkull. Giggs och Edwards hamnade på golvet och fäktade mot varandra innan några andra fick stopp på bråket. Medan några höll i Giggs kände han något i sin näsa. Han hade brutit den mot Internazionale tidigare på säsongen och nu blödde den ymnigt.

Daniel Gomez, som ledde säkerhetsjobbet utanför hotellet, blev överraskad när han kallades in på hotellet. "När jag kom in såg jag Ryan Giggs. Han hade en blodig näsa, men var väldigt lugn. Han satt ner med en väldigt fet man som såg efter honom. Det var en annan man där också. Han var arg. Vi eskorterade honom från hotellet. Vi ringde inte polisen, för de hade tillräckligt att göra i deras jobb med att kontrollera fansen."

David Beckham kysser Champions League-pokalen. Getty Images

Giggs kom till sitt rum runt klockan 8:00 och bestämde sig för att vila sitt huvud en halvtimme. Han väcktes av knackningar på dörren två timmar senare - det var Albert Morgan, materialförvaltaren, som sade till honom att han var sen till bussen. Där stod Giggs med bruten näsa och "den värsta bakfyllan jag någonsin haft", lite senare fick han dessutom reda på att mannen han hade slagits med var Uniteds ordförandes son. "Jag trodde bara han var vem som helst."

Några dagar senare nådde berättelsen tabloiderna, som direkt dök upp på Martin Edwards tröskel för en kommentar. "Jag kan inte," sade han. "Jag är sen till min squashmatch."

Några av spelarna sköt upp sina bakfyllor över frukost och sedan på flyget hem. När planet närmade sig Manchester bad Uniteds sekreterare Ken Ramsden Keane att leda laget av planet, med Europacupen i händerna. Det var inte den mest produktiva konversationen. Istället ledde Schmeichel United av planet.

En parad runt Manchester var slutet på firandet. På torsdagskvällen, mindre än 24 timmar efter dessa 101 sekunder, åkte spelarna åt separata håll. På den tiden fanns inga WhatsApp-grupper eller några AOL-baserade motsvarigheter, så det var det sista många såg av varandra tills David Beckhams bröllop sex veckor senare.

Efter hans mest utmattande fyra månader i hans liv var även McClaren redo att åka på semester - tills Ferguson ringde in honom och resten av personalen klockan 9:00 nästa dag för att börja planera för nästa säsong.

12. Oh what a Knight

Sir Alex Ferguson visar upp Champions League-pokalen. Getty Images

Innan Champions League-finalen var oddsen för att Alex Ferguson skulle adlas 50-1. Två dagar senare var de 2-1. The Sun samlade ihop ett stort kändisstöd för förslaget Sir Alex: det kom från Emma Bunton, Shaznay Lewis från All Saints, Mike Baldwin, Ronan Keating, Caprice, Chris Evans och Zoe Ball. Den 12 juni inkluderades han i drottningens födelsedagsutmärkelser.

Under den dimmiga sommaren antog många att detta unga United-lag skulle vinna flera Europacuper. "Vi har en fantastisk lagmoral," sade Butt. "Vi är unga, så förhoppningsvis kan vi dominera under de kommande 10 åren. Vi måste försöka få det att hända. Vi får inte bli ett ettårsfenomen."

Men det blev de, åtminstone i Europa. De vann bara en utslagningsmatch under de kommande sju säsongerna; och trots att de överlägset vann ligatiteln de två efterföljande säsongerna förlorade de till sist även deras inhemska aura. Det finns olika förklaringar till det, inklusive oförmågan hos vissa spelare att hantera den undermedvetna insikten att de aldrig skulle kunna toppa höjden från Barcelona. Hur kör man på efter något sådant? Vart går man efter att ha varit på toppen av Everest?

Dwight Yorke visste vart han ville gå. Det var bara halvt på skoj när han frågade Ferguson om han kunde ta ledigt ett år för att "komma över" vad han och United hade uppnått. "Han ville åka runt i världen och fira," sade David May i Under the Cosh podcasten. May verkade inte skämta och Yorke nämner det även i sin självbiografi. Oavsett hur mycket allvar och skämt det än var så kom han aldrig över det; han blev aldrig samma spelare igen.

Dwight Yorke leder firandet. Getty Images

United blev inte flerfaldiga europeiska mästare efter 1999, men de lämnade ett arv. Trippeln har sedan vunnits i Italien, Tyskland och Spanien, men inget lag i något land har vunnit den riktigt som United, och det är svårt att föreställa sig att någon någonsin kommer göra det. Hugh McIlvanneys ord, skrivna i the Sunday Times fyra dagar efter finalen, är lika sanna nu som de var då. "Med Manchester United är det aldrig över förrän den Feta Damen fått en hjärtattack. Oavsett vart dagens representanter på Old Trafford står i alla tiders tabell över stora fotbollslag har de ingen framför sig när det gäller att producera drama."

In the Promised Land, hans definitiva bok om Uniteds säsong 1998-99, för Daniel Harris fram argumentet att Uniteds Trippel är den bästa säsongen någonsin. "Det är inte framgången som är riktigt speciell, det är äran," säger han. "1998-99 hade med varenda aspekt som någon möjligtvis kan önska från någon säsong, och det har aldrig kommit en säsong som ens påminner om den. Häpnadsväckande, varierade matcher, nedsparkningar, rena rån, vändningar och thrillers, otroliga mål, exceptionell konkurrens, absurda karaktärer, testiklar i elefantstorlek och helt sanslösa twister. Eller, uttryckt med andra ord, det omfattade så mycket av vad som gör United, sport och livet så omfattande."

Engelsk fotboll var mer demokratisk då, vilket betydde att United var tvungna att kriga för allt. Från den berömda FA-cupmatchen i januari mot Liverpool och framåt spelade de 43 timmar fotboll utspritt på 28 matcher. Och under dessa 2580 minuter fick de nästan hela tiden testa sina nerver. Endast 318 minuter spenderades med en behaglig ledning på mer än ett mål - och över en tredjedel av dessa minuter kom i det obehagligt stressade Champions League-mötet med Internazionale, där en tvåmålsledning kändes som allt annat än säker.

United kunde bara på riktigt slappna av, med en ledning på minst tre mål, i 67 minuter av dessa 43 timmar. De var tvungna att gå till brunnen igen och igen och igen, och det var bara i januari och februari. "Det var krigarinställningen som vann oss Trippeln," sade Gary Neville. "Det hade inte ens varit halva berättelsen om vi hade kört över Bayern med 3-0."

Det hade heller inte känts hälften så bra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...