Engelsk fotboll älskade bäbisen med lönnmördaransiktet men vad vi har kvar nu är ett vissnande proffs, som närmar sig sin 31:a födelsedag

   

Englands tillfällige manager Gareth Southgate (t.h.) och Wayne Rooney går på planen i Ljubljana. Fotograf: Carl Recine/Reuters

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, i Ljubljana, the Guardians sportblogg, måndag 10 oktober, 2016:

 

 

Allt kändes så glädjelöst ibland, med så många långa, svåra perioder när det har känts som om ett svart draperi skulle kunna placeras över hela laget, så det kan komma att förvåna dig att höra att när Gareth Southgate intog sin plats på Stadion Stozice för att förklara sina anledningar till petningen av Wayne Rooney var det på dagen sju år sedan England förlorade en kvalmatch.

 

 

Det kan nästan kännas som att hjärnan spelar dig ett spratt när man påminner sig om att England är obesegrade i samtliga kvalmatcher sedan 2009, då Ukraina vann med 1-0 efter att Rob Green blivit utvisad och Fabio Capello kastade in Carlton Cole för att få fram en sen kvittering.

 

 

Av 31 spelade matcher har 24 vunnits och England har en målskillnad på plus 73. De som inte känner till Englands tragikomik lär titta på detta facit och aldrig kunna föreställa sig att det här är ett lag som verkar vara låst i en permanent kamp om trovärdighet.

 

 

Sanningen är den att det har varit ett grått lag som befunnit sig på en grå plats längre än vad de flesta vill komma ihåg, och särskilt under åren sedan Rooneys kropp började svika honom, bollbehandlingen slutade vara så definitiv och en fotbollsspelare som alltid trodde på sig själv, i alla situationer, slutade utmana motståndare. Den unga Rooney var som en ren naturkraft. "Han är helt otrolig," sade Sven-Göran Eriksson i EM 2004. "Jag kommer inte ihåg någon som gjorde ett sådant intryck i en turnering sedan Pelé 1958."

 

 

Engelsk fotboll älskade bäbisen med lönnmördaransiktet men dagarna är förbi då han fick oss att skynda på stegen till vart han nu spelade. Vad vi har kvar nu är ett vissnande gammalt proffs, han närmar sig sin 31:a födelsedag, efter att ha börjat vid 16 års ålder och aldrig gått igenom en säsong utan att spela minst 42 matcher.

 

 

Det är därför Southgate har gjort det förnuftiga, petat Rooney, och vi ska förmodligen undvika att kalla det modigt, eller något annat ord som har använts hittills. Det här borde helt enkelt ha skett tidigare. Det kan inte ha varit lätt för Southgate att leverera nyheten men Rooneys förfall har inte bara accelererat sedan starten på den här säsongen. Det finns flera av oss som under det senaste året har påstått att det var dags att skära loss honom, och det enda problemet som kan debatteras är egentligen varför Sam Allardyce, och särskilt Roy Hodgson, alltid verkade så förslavade av Manchester United-spelaren.

 

 

Tankarna går tillbaka till en sittning med Hodgson precis innan EM 2016, vi satt runt ett bord på L'Escargot i Soho, när Englands manager utmanade fotbollsskribenterna i hans sällskap att skriva ner sina startelvor till turneringen. Sex valde Rooney, nio utelämnade honom. Det ska erkännas att det inte var någon exakt vetenskap, men det var ändå förmodligen en resonabel reflektion av allmänhetens åsikt. Hodgson log tunt, vek upp papperslapparna, gav dem till en pressansvarig och sade att vi skulle titta tillbaka på dem efter turneringen för att se vilka som hade rätt.

 

 

Han vägrade att vika ner sig och klagade inte ens, varken offentligt eller privat, när Rooney självständigt bestämde sig för att ta bort Harry Kane som Englands utvalda hörnläggare i sommarens EM, utan att besvära sig med att säga till sin manager först. Rooney var knappast ensam om att undra varför lagets längsta anfallare slog hörnorna istället för att försöka nicka in dem.

 

 

Samtidigt var det hisnande att se en av spelarna ignorera managerns taktik så fräckt och en indikation på makten han hade tills nyligen.

 

 

För att vara rättvis så startade Rooney EM 2016 med att se hyfsat kompetent ut i sin nya mittfältsroll. Men när han beskrev sig själv på en presskonferens som en bättre spelare än tidigare i sin karriär fick det dig att rygga tillbaka när man hörde en spelare som en gång i tiden var mäktig, utan framgång, försöka manipulera rubrikerna. Nästa match var mot Island och hans bidrag under den ökända kvällen i Nice kan förmodligen summeras av L'Equipes betygsättning morgonen efter. Englands kapten, rekordmålgörare och automatiska förstaval fick fyra av 10.

 

 

Sanningen är den att väldigt få personer kommer argumentera emot Southgates val. När det gäller Englands forwards var det länge sedan Rooney hotade försvar på samma sätt som Kane, Jamie Vardy, Daniel Sturridge eller numera Marcus Rashford. Kanske är det därför sant att han är bättre ämnad för en djupare position, men det är också svårt att minnas senast en centerforward flyttade bak till mittfältet och excellerade. Dwight Yorke var typ ok. Alan Smith försökte. Det är ingen lång lista, inte på något sätt.

 

 

David Moyes trodde hela tiden att det här var den naturliga vägen för en Rooney i 30-årsåldern men den f.d United-managern hade sina egna tvivel för han var inte säker på att spelaren som han tog fram i Everton var ämnad för att spela de små ge-och-gå passningarna som hjälpte Paul Scholes och Michael Carrick att bli sådana eleganta spelare. Rooneys specialitet blev att spreja långa passningar ut på kanterna. Han slog några underbara sådana passningar ibland och varje gång ledde det till applåder. Men det var ett bedrägeri.

 

 

John Robertson brukade älska de passningarna innan Brian Clough konverterade honom från en medioker central mittfältare till en dubbel Europacupvinnare på Nottinghams vänsterkant. "Jag kände ett stort nöje av att vissla iväg bollen från vänstersidan till yttersta högerkanten och från högersidan till yttersta vänsterkanten," minns Robertson i sin självbiografi. "Om jag slog bollen 40 till 50 yards (= 36,5 meter - 45,7 meter) på fötterna brukade jag känna stor personlig tillfredsställelse, men Cloughie summerade sådana passningar med ett avvisande ord - 'dekoration'."

 

 

José Mourinho verkar inte heller vara alltför entusiastisk. "Med mig kommer han aldrig vara en nummer 6, spela 50 meter från målet," sade han om Rooney på sin första presskonferens som United-manager. "Ja, hans passningsspel är otroligt men mitt är också otroligt utan press." Mourinho kunde knappast ha varit tydligare med att han aldrig kommer använda Rooney som mittfältare. Vilket är ett problem eftersom Rooney är övertygad om att det är hans bästa position och han har använt media för att klargöra att han vill att managern ska tänka om. Något måste ge med sig och det här är första gången i Rooneys karriär som hans insatser har försvagat, istället för förstärkt, hans förhandlingsposition.

 

 

Några kommer argumentera för att han borde ha följt rådet från Alan Shearer, Peter Shilton och många andra och annonserat efter EM 2016 att han skulle sluta i England och ägna sig åt att förlänga sin klubbkarriär. Men Rooney har alltid värdesatt landslaget och ur det hänseendet har Southgate rätt när han säger att spelaren inte förtjänade all schadenfreude på social medier eller de små buropen som hördes under matchen mot Malta i lördags.

 

 

Rooney har aldrig varit typen som hittat på skador för att slippa sina landslagsplikter. Han kommer fortsätta dyka upp, säger han, även om han inte är garanterad en startplats. Hans förfrågan om att få närvara vid en presskonferens, efter att just ha blivit petad, är ett tecken på vilken man han är, och ibland går det förlorat exakt hur inflytelserik han är inom Englands läger och hur mycket respekt han har bland de yngre spelarna. Hans landslagskarriär har sträckt ut sig över 13 år och vid 21 tillfällen har han burit kaptensbindeln. Rooneys 117 landskamper placerar honom åtta bakom Shiltons rekord och det finns fortfarande en chans att han etablerar sig själv som Englands mesta landslagsman genom tiderna.

 

 

"Jag har spelat i 13 år för England, non-stop, och gett allt," sade han. Men här satt han nu, ombedd att kommentera Jordan Hendersons ledarskapskvaliteter i hans roll som ersättarkapten. Han såg ytterst olycklig ut.

En $5,000 (46,993 kr) rättslig prövning gällande utnyttjandet av arbetarna som bygger för VM 2022 i Qatar bleknar bredvid värdet på privatflygningarna som Fifa:s president accepterat

   

Nadim Sharaful Alam kommer att stämma Fifa gällande den dåliga behandlingen av migrantarbetare i Qatar under förberdelserna för 2022 års VM. Fotograf: EPA

 

 

 

 

AV: Marina Hyde, the Guardians sportblogg, onsdag 12 oktober, 2016:

 

 

I de bistra tingens ordning är det anspråkslösheten i summan som verkligen träffar dig. Med formellt stöd av Nederländernas Fackliga Centralorganisation ska en man från Bangladesh, vid namn Nadim Sharaful Alam, stämma Fifa för deras påstådda medhjälp i den dåliga behandlingen av de migrantarbetare i Qatar som bygger landets VM-arenor och infrastruktur. (Föreslagen turneringsslogan: “Believe The Mirage™”.)

 

 

I vad som utgör ett testfall hotar Alam att stämma världsfotbollens styrande organ via de schweiziska domstolarna såvida Fifa inte kan komma överens med honom om en lösning. Enligt den juridiska argumentationen i stämningsansökan till Fifa "har det styrande organet kränkt gällande rättsliga normer under schweizisk lag som skyddar migrantarbetare från tvångsarbete och andra former av exploatering". För "svårigheterna han har genomlidit" medan han Building The Dream™ vill Alam ha motsvarande $5,000 (46,993 kr). För ersättning av materiella skador vill han ha precis under samma summa igen.

 

 

Så vad kan 10 grand (93,985 kr) ge dig i Alams värld? Hans fall går ut på att 2014 betalade den då 29-åriga mannen motsvarande $4,000 (37,594 kr) "på kredit" till en rekryterare som fick honom att tro att en byggnadsfirma hade sponsrat honom och att han skulle anställas som en okvalificerad arbetare. Under den mindre rosendoftande verkligheten av landets kafala-system, tvångsarbete, tog man Alams pass och han tvingades arbeta 18 timmar om dagen i nästan ett och ett halvt år. Under det som vi sarkastiskt skulle kalla hans fritid var han instängd i ett VM-arbetarläger, där han naturligtvis var tvungen att betala för sin mat. I ett gulligt och tveklöst helt tillfälligt infall av timing fick han sparken innan han hade "betalat tillbaka" sin rekryteringsavgift, varpå han deporterades utan några pengar tjänade tillbaka till Bangladesh. Han hade intecknat sin landplätt där hemma för den initiala avbetalningen till rekryteraren, och nu kan han inte betala skulden.

 

 

Som jag säger, den lilla trevliga utflykten förbrukade 17 mycket slitsamma och brutalt fruktlösa månader av Alams existens. Som kontrast till detta kan vi istället ta oss en titt på siffrorna involverade vid blott fyra dagar - fyra dagar! - i Gianni Infantinos liv. Infantino är en Solomon Grundy-liknande Fifa-president som anställdes på en måndag och var indragen i en etisk utredning på tisdagen, innan han friades från misstankar på onsdagen. Man kan fråga sig vad 10 grand (93,985 kr) ger dig i världen som tillhör den här mannen, som tveklöst kommer vifta bort Alams kompensationskrav, pour encourager les autres?*

* För att uppmuntra de andra - sagt ironiskt om en handling (t. ex en avrättning) utförd för att få andra att lyda eller ge efter.

 

 

Låt oss undersöka ett specifikt dokument i det nu avgjorda etikfallet mot Fifa-presidenten, gällande hans användande av privatflyg. Enligt det här brevet till den etiska kommittén avböjde Infantino att flyga med vanligt flyg mellan Genève, Moskva, Doha och Zürich under fyra dagar i april, flyg som Fifa hade bokat åt honom, för att istället acceptera privatflyg betalat av Ryssland och Qatar. "Det totala värdet på privatflygsinbjudningarna sträcker sig åtminstone mellan ungefär $115,000 till $150,000 (1,08m kr - 1,4m kr)," säger brevet, "beroende på flygplan och ferry-flights kan det bli ännu dyrare." Man behöver egentligen inte ens säga det, men detta inkluderas inte i Fifa:s standardutlägg som hotellrum, bilar, middagar och andra småutgifter. Till skillnad mot Alam, till exempel, så föreställer jag mig att Fifa-presidenten vill ha sitt Doha-vatten buteljerat, istället för ifrån ett stigrör ute i öknen.

 

 

Ah well. Det finns alltid två olika VM-turneringar. När Fifa-höjdarna tjatar vidare om någon turnering kan man alltid förutspå exakt vilken version av den som kommer dyka upp. Antingen har VM i princip kraften att hela planeten och det är en sanslöst förvandlande grej - vilket är anledningen till att man oftare måste ge det till icke-demokratier. Eller så är det bara ett spel och kan inte hållas ansvarigt för vad det nu är man har hittat som görs i dess namn, även om det gör dig obscent rikt. Jag vill inte avsluta med något riskabelt nu, men vilken version tror vi att Infantino faller tillbaka på när han ber Alam och hans blygsamma krav att dra åt helvete?

 

Ja då var dags för tredje delen av "Hörnan" och oavsett hur mycket skit ni än tycker att jag producerar så är det ingenting mot Uniteds hörnor. Tränar vi inte på det överhuvudtaget? Jag ska erkänna att Daley Blind har hyfsade leveranser utifrån nittiogradersvinkeln, men i övrigt är det skrämmande. Särskilt när scousern orkar stånka sig dit ut, eller för den delen Depay. Först känner man lite hopp, kom igen nu United, en hörna och chans att utnyttja vår ofta överlägsna fysik inne i boxen. Så ser man nummer 7 eller 10 jogga ut och allt hopp dör. Några sekunder senare har de slagit hörnan rakt på första försvararen och vi måste dra hemåt för att försvara en kontring - briljant. Får mig att tänka på genidraget då Phil Jones plötsligt var vår hörnläggare. Nu tittar jag nådigt bort mot Jägermeister-hyllan och känner ångesten explodera inombords.

 

 

ROONEY

Jag antar att ni har läst Rooneys ord från presskonferensen med Ingurland. Den där han ber om att "få chansen" som mittfältare istället. Det säger en del om hur vilseledd den dumma fan är. Han tror att han kan diktera matcherna från en djupare position. I Rooneys och hans idiotiska agent Paul Stretfords värld förnekas han sin gudomliga rätt att sjunka ner och ta sin plats som nästa Pirlo. Det finns liksom ingen ände på hans inbillningar.

Samtidigt gjorde det mig lite glad att läsa artikeln (ni hittar en länk till den längre ner). Det känns nämligen som att Mourinho har spelat sina kort väl här. Han ses vara stöttande för the FSC samtidigt som han klargjort att han inte är någon mittfältare. Rooney erkänner själv att han inte är någon anfallare och pratar nu om att behöva ta ett beslut om han inte får spela. Låt oss bara hoppas att han tar det beslutet innan han slår rekordet.

Sen funderar jag på huruvida allt det här från scousern har diskuterats och sanktionerats med och av hans agent, för normalt sett får vi inte höra sådan här skit från honom, hoppas verkligen att det exploderar i nyllet på honom. Det känns onekligen som att i och med detta skyndar han bara på sin flytt ut ur Old Trafford-utgången. Låt honom gnälla och tjura hela dagen, det är ljuvlig musik i mina förbannade öron.

Jag ska villigt erkänna att jag börjar bli lite upphetsad av det här. Jag vet att det inte krävs så mycket nu när det är landslagsuppehåll och inte match förrän nästa måndag igen, men det här kittlar verkligen. Jag har nu gått från att vara säker på att vi sitter fast med galten under de kommande tre åren, till att börja tro att han kan vara borta till sommaren. Trots allt skitprat han hasplar ur sig för tillfället så är han kanske, trots allt, medveten om att slutet i United är nära och kanske är allt det här ett försök att rädda ansiktet?  Jag påstår mig inte veta hur det ligger till, men under de kommande månaderna förväntar jag mig mer och mer av de här kommentarerna från Rooney/Stretford, så att när han packar sina väskor i sommar kommer det se ut som att det har skett på hans villkor och för att han inte var nöjd med hur managern spelade honom. Det var bara några veckor sedan han nämnde att han ville skriva på ett nytt kontrakt för United om klubben fortfarande ville ha honom. Så jag undrar om han inte har fått den responsen han förväntade sig och nu funderar på en framtid i någon annan klubb?

Och kanske har den här ändrade strategin kommit som ett resultat av att han inte kände till allmänhetens åsikt om honom (definitivt inte United-fansens åsikt), med tanke på RI-omröstningen och att fler och fler tidningar börjar se igenom skiten hos scousern.

Här kan ni läsa Danny Taylors briljanta rapport från scouserns presskonferens med Ingurland:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/05/11371759-englands-kapten-wayne-rooney-lovar-att-bevisa-de-som-tvivlar-pa-honom-att-de-har-fel/

På tal om att fler och fler engelska "journalister" har fattat hur det ligger till med Rooney, så är det glädjande att se att t.o.m dumskallen Duncan Wright på the Sun har fattat:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/06/11372136-de-roda-kan-inte-vanta-pa-roo-manchester-united-lamnar-wayne-rooney-bakom-och-har-inte-tid-att-lata-honom-lara-sig-en-ny-position/

Här har ni även en artikel som Danny Taylor skrev för några veckor sedan om Rooney:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/09/24/11368016-wayne-rooneys-ar-pa-toppen-har-tagit-pa-manchester-united-kaptenen/

 

 

TRÖTTSAMT GNÄLL OCH T.O.M EN SCOUSER LYCKAS FÅ TILL DET

Nu är det ett tag sen, men jag kan ändå inte riktigt släppa gnället mot Mourinho för hans "behandling" av Luke Shaw då han gav honom en tillsägelse på avbytarbänken mot Watford.

Ska villigt erkänna att jag blev chockad, men när det gäller det här ämnet så fick faktiskt en scouser till det helt klockrent (stoppa pressarna)!

Jamie Carragher i Daily Mail:

 

"Mourinho hade rätt i sin värdering av målet som ledde Manchester United till förlust borta mot Watford.

 

 

"Jag har inte överseende med att detta händer varje vecka men det är inget fel om en manager offentligt kritiserar någon då och då för att få en reaktion.

 

 

"Managers får inte säga något dåligt om spelarna nuförtiden, inte ens om deras kritik är välgrundad, utifall de blir upprörda.

 

 

"Jag kunde inte förstå det att någon valde att informera en tidning å Shaws vägnar om att Englands vänsterback var missnöjd med hur Mourinho pratade om honom.

 

 

"Jag blev lika förvånad när jag läste en rapport om att andra spelare var 'chockade' av några av hans ord bakom stängda dörrar.

 

 

"De här spelarna representerar Manchester United, en klubb där du måste vinna. De har inte vunnit mycket de tre senaste åren men de har blivit bra på att gnälla. Kanske säger det mer om dem än om Mourinho? Och låt oss inte tro att han är den första United managern att använda en sådan taktik.

 

 

"Nu porträtteras [Mourinho] som en tyrann. Var Mourinhos kritik mot Shaw verkligen så elak? Nej. Allt detta bevisar är att vi har nått en punkt där en manager inte kan säga någonting överhuvudtaget offentligt.

 

 

"Vad hände egentligen med spelare som tar ansvar? Vad hände med att erkänna att, då och då, så spelar du inte bra och du begår misstag? Vad hände med att ha respekt för managern och hans beslut? Det här driver mig till vansinne."

Samtidigt så nås jag av rapporter i min bunker om att vissa seniora skribenter säger sig vara väldigt förvånade av en del av skiten som skrivs om Mourinho och spelarna. Tydligen har någon gått lite för långt i sitt briefande till media och det kan komma tillbaka som en hård näve i ansiktet på honom. Det ska med andra ord vara riktigt överdrivet och inte ha så stark förankring i sanningen.

Å andra sidan så har vi syltryggar inom klubben som gärna läcker skit till tidningarna för att sätta sig själva i bättre dager och stryka skit på någon de inte gillar. Och den här skiten har pågått ett tag nu och på allvar underminerat de två senaste managerna (som verkligen inte behövde någon hjälp med att vara värdelösa). Därför kändes det extra imponerande att se den omedelbara nedhuggningen i City, det skulle jag gärna se mer av hos oss. Titta bara på vad Pepe gjorde med Touré och Hart, ordentlig utrensning av skit från dag ett. Men när Mourinho låter en svordom glida ur munnen i stridens hetta mot stackars lilla Luke, den ack så känsliga ytterbacken, då är det tydligen uppe på krigsbrottsnivå. Portugisen behöver veva ut sin köttyxa pronto! (Och den ska, enligt pungpåsen Redknapp vara massiv: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/09/12/11363315-the-special-schlong-jose-mourinho-har-ett-stort-redskap-i-sina-byxor-sager-jamie-redknapp-om-manchester-united-managern/)

Sen kom även skitsnacket om att Fergie minsann aldrig kritiserade spelare offentligt, allt sånt sköttes bakom stängda dörrar! Oh ja. Hans sågning av Giggs i offentlighetens ljus efter Galatasaray '93, orden om Smallings utvisning i derbyt, eller hur Nani förstörde för oss då vi föll med 5-4 i Ligacupen mot Chelsea 2012, det är såklart bara påhitt. Och Fergie skulle aldrig förnedra en spelare för att stärka sin egen position, det måste vi komma ihåg *host* *host*!

   

 

Vill även minnas att Evans fick höra det från båda gevärspiporna under en bortamatch i CL, medan han fortfarande var på planen!

Det handlar bara om ett lätt och skönt sätt för känsliga egon att övertyga sig själva om att de egentligen inte har gjort något fel och att allt är någon annans fel. Hur många i dagens trupp skulle genuint kunna säga hur "det var under Ferguson" (med tanke på att han mjuknade rejält under sina sista år)? Carrick, Rooney och Valencia?

 

 

JESSE LINGARD - KIERAN "LORD SNOOTY" RICHARDSON II

Jag har haft svårt att ta till mig Jesse Lingard på riktigt. Jag kan delvis förstå att Mourinho tar ut honom, eftersom han jobbar ganska hårt defensivt och är snabb. Han har även gjort en del snygga mål, som absolut är skickligt utförda. Men oftast, i alla fall för mig, så är han dålig och är en av spelarna som jag hoppas ska bli utbytt när man ser avbytarna börja värma upp på sidlinjen.

Dessutom är det något med honom som får mig att känna starka vibbar av en annan herre som tyckte lite väl bra om sig själv på OT: herr Kieran Richardson. Mannen som inte drog sig för att köra klassikern i krogkön till vakten: "Känner du inte igen mig?" när han inte släpptes in tillräckligt fort. Han tjatade även om att han ville ha lugn och ro när han gick ut och inte skapa uppståndelse. Då kan man undra varför han valde att anlända till någon nattklubb i en limousine och iklädd en blå onepice, keps bak-och-fram, solglasögon och ett "gangsta-halsband" bestående av en tjock kedja med en silvertallrik i Andersons storlek hängades från ändarna. Och ute på planen var han såklart en total katastrof och inte i närheten av United-kompatibel. Lingard påminner lite om den där killen i skolan som var väldigt snabb, så alla antog att han skulle vara bra på fotboll, men det visade sig snart att han var skit

Tydligen så snackas det även en del bland tabloiderna om att hans uppträdande vid sidan av planen inte är bra. Det handlar tydligen inte om droger, men någon skit håller han uppenbarligen på med.

Förra helgen dök den här artikeln upp om herr Lingard och den är lite konstig:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/05/11371742-65279-jag-trodde-att-han-var-den-ratta-jesse-lingards-ex-pastar-att-man-utd-esset-dumpade-henne-nar-han-slog-igenom-pa-den-stora-scenen/

Nu påstår jag inte att Lingard har slagit tjejen, eller att det är det han ägnar sig åt mellan matcherna och träningarna. Men ta en titt på bild nummer 11 i artikeln. Den föreställer den aktuella tjejen, med ett tydligt blåöga, men det står ingenting om det i texten, nu i alla fall. När artikeln först kom upp online så var bilden med, precis som i min översättning, men då fanns det tydligen även en text (jag har inte läst den själv) som förklarade blåögat. Men efter några timmar plockades bilden bort helt. Och en senior och väl insatt journalist kommenterade artikeln enligt följande: "Massor av grejor togs bort av jurister igår kväll. Tidningarna har inga pungkulor längre." En detalj som de bestämde sig för att ta bort från den här storyn är vad Lingard spenderar mycket av sina pengar på nuförtiden (inte droger, åtminstone). Men de fick med en fin eufemism i alla fall: "Hon har hört rykten om att han festar med andra tjejer." Jag har som sagt var inga bevis och tydligen är det mycket svårare för tidningarna, ja, även de engelska tabloiderna, att trycka saker av "känslig natur" nuförtiden. I och med bilden på blåögat och att det tydligen förekom text om orsaken också, så kan det bli så att tidningen ändå blir stämd. Men till sist kan de ha samlat ihop tillräckligt med material för att trycka, och vi vet alla att en skandal kring en United-spelare säljer lösnummer, och då brukar de kunna lägga i en extra växel.

Förhoppningsvis är Lingard inte en United-spelare så värst länge till. Förutom några hyfsade mål, en del snygga framspelningar och "hårt jobb, som ofta slutar med att någon starkare motståndare flyttar på honom och tar tillbaka bollen, så anser jag inte att han håller United-klass. Kan se honom i Hull, eller Bournemouth i framtiden. Men vad vet jag? Bara för det här så blommar han kanske ut till en världsklasspelare under den här säsongen, tror inte det men man vet ju aldrig. Kommer i alla fall fortsätta hålla koll på honom och rapporterna om hans livsstil vid sidan av planen.

 

BIG SAM

Vad ska man säga om Sam Allardyce egentligen? Jag har aldrig gillat honom och jag kan inte påstå att jag lider av att hans arrogans och dumskallighet till sist har hunnit ifatt honom. 67 dagar fick han vara Ingurlands manager, sen var det kört. Det är liksom bortom all parodi. Minns fortfarande hur han pratade om att han var ämnad för en riktig europeisk storklubb. Han kunde, på fullaste allvar, se sig själv som manager för Real Madrid eller någon likvärdig europeisk bjässe. Undrar om någon klubb som folk i allmänhet känner till någonsin kommer vilja ta med honom i tång efter det här? Här har ni två bra artiklar av maestro Danny Taylor, ganska roligt när han i den sista ser tillbaka på tiden då Ingurland anställde Sven-Göran Eriksson som manager för landslaget, oj vad rasisterna på Kent Ekeroths engelska favorittidning, Daily Mail, mådde illa då:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/05/11371756-absolut-en-arrogant-klantskalle-men-kravdes-det-verkligen-en-sparkning-av-allardyce/

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/05/11371755-fa-bor-titta-pa-referenserna-och-inte-passen-nar-det-galler-englands-nya-manager/

 

BASTIAN

Verkar i alla fall som att Bastian Schweinsteiger inte håller på att bryta ihop helt under sin tid i Manchester. Man hoppas ju verkligen att lönen han får för att träna med reserverna räcker till tre mål mat om dagen. Här ses han i alla fall komma ut lite i Cheshire med sin Ana och spela lite golf innan Uniteds bortamatch mot Feyenoord. Skönt att se:

 

 

 

VADDÅ, PÅGÅR DET ETT KRIG MOT ARBETARKLASSUPPORTRAR FRÅN FOTBOLLENS LEDARE? HADE JAG INTE EN ANING OM

Den här "plötsliga" insikten gällande vad vi har vetat i många år är nästan, men bara nästan, underhållande. Den moderna fotbollen idag har mer gemensamt med Disneyland än den arbetarsport för arbetare som den en gång i tiden var.

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/09/24/11368013-hur-fotbollens-arbetarklassfans-saldes-ut-for-en-nave-popcorn/

 

 

TONY V OCH SOPHIE VÅGSÆTER

Ni minns säkert detta, the Suns rapporter om att Tony Valencia i hemlighet arrangerat ett möte med en norsk sjuksyrra på ett hotell i Manchester för lite köttsligt sällskap efter förlusten mot de bittra:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/09/24/11368008-knullderby-gifta-man-united-stjarnan-antonio-valencia-arrangerar-ett-hemligt-avtalat-mote-pa-hotell-med-storbystad-sjukskoterska-han-uppvaktade-pa-instagram-endast-timmar-efter-att-hans-lag-forlorade-660m-7-85-miljarder-kr-matchen/

Men efter de rapporterna kände sig ecuadorianen tvingad att gå ut på nätet och reda upp saker och ting. Tydligen är han inte ihop med sin fru längre och är därmed singel. Varför han då behöver träffa norskan på ett hotell framgår inte, men kanske kommer vi snart se en duo i United som båda talar spanska och som båda har skandinaviska flickvänner. Tänker på Mata, som tydligen är ihop med en svensk tjej, och så Valencia då, om han nu går och blir ihop med fröken Vågsæter. Kan inte riktigt påstå att jag bryr mig alltför mycket, men tyckte artikeln var ett bra svar på alla som klagar på att Tony inte kan penetrera, eller komma in bakifrån. Här kan ni läsa om hans utspel i sociala medier:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/05/11371751-jag-ar-singel-manchester-united-stjarnan-antonio-valencia-tvingad-att-deklarera-att-han-ar-singel-pa-twitter-efter-hotellflorten-med-norska-skonheten-sophie-vagster-efter-forlusten-mot-city/

 

 

HOWARD GAYLE, TOMMY SMITH OCH VINNIES JONES FILM

Det här har jag lagt ut tidigare, men det kan vara värt en upprepning. Tycker det är lite fascinerande att läsa om den första svarta spelaren i Liverpool FC. Han spelade där under slutet av 70-talet och början av 80-talet, då rasismen i Storbritannien var ett gigantiskt problem, och staden Liverpool och deras lite udda invånare har aldrig varit kända för att välkomna "främmande element". Om de inte kommer från Uruguay och är rasister mot svarta United-spelare, såklart, men det är ju en annan berättelse. Med tanke på just den så är det heller inte så konstigt att den "urtrevliga" scousern Tommy Smith ses som en legendar på Anfield:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/04/11371539-den-urtrevliga-scousern-tommy-smith-och-vinnie-jones-klassiska-fotbollsfilm/

 

 

TRÖJFÖRSÄLJNING BETALAR INTE TRANSFERS!

Den här artikeln dök upp i somras och jag upptäckte nyligen att jag har glömt ge den uppmärksamhet. Den är väldigt bra och intressant. Jag minns tidigare att jag slöläste på MUSS hemsida om hur folk där på allvar trodde att tröjförsäljningen av tröja nummer 9 med "Ibrahimovic" på ryggen i princip på egen hand betalade köpet av Paul Pogba. Man blir mörkrädd av sådan idioti, men tyvärr inte särskilt förvånad. Man hoppas att några av de som tror att tröjförsäljning med en spelares namn och nummer på under några veckor finansierar spelarköp för ca en miljard kronor ska orka läsa det här. Jag hyser inget hopp, men jag försöker i alla fall (haha).

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/08/26/11356673-transferfonstret-de-stort-spridda-myterna-om-hur-klubbar-koper-spelare-avslojade/

 

 

IDIOTEN KLOPP

Jürgen Klopp har verkligen kommit in bra hos scouserna. Den snedtandande tysken som älskar att få folks blickar på sig har även pressat ur sig en del skit som får scouserna att mer eller mindre vara beredda att ta honom i sina munnar. Nu är det ett tag sen, men det kan vara värt att uppmärksamma ändå, med tanke på att hans lag är våra nästa motståndare efter landslagsuppehållet.

Tysken har förstått att kritik mot United trollbinder hans klubbs fans, så redan i somras var han ute och kritiserade de Rödas köp av Pogba:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/08/26/11356620-skott-avlossade-jurgen-klopp-kritiserar-manchester-uniteds-transferpolicy/

Mourinhos svar på detta var briljant. Han sa bara att för att kunna göra sådana storköp måste man ha råd och vara en storklubb. Jag vet att vi inte ens spelar i CL och på senare inte kan skryta med att vara någon pokalmaskin, men det måste ju finnas något som lockar Pogba att välja United. Ni känner säkert till min politiska hemvist och jag anser att pengarna inom den moderna fotbollen är bortom sjuka, de framkallar ett illamående. Men det är inte lönerna eller transferpriserna jag hejar på, det är Manchester United och spelarna ute på planen. Hade jag fått välja hade lönerna och i princip allt inom fotbollen sett annorlunda ut, men så är det inte. Idag är det inte många som klagar på kapitalismen, så det känns konstigt varför dess lagar inte skulle gälla fotbollen. Men när United, som tillhör de klubbarna i världen som tjänar allra mest pengar, väljer att spendera dem på klasspelare, då blir det livat. Det bottnar såklart i det inneboende hatet och avundsjukan mot fotbollsklubben United, så det gör ju det hela väldigt roande. Man ska bli chockad över att United använder sina pengar till att göra laget bättre? Pengar som till stor del finns för att vi är en av världens största klubbar.

Hursomhelst, Klopp menar i artikeln att han hellre köper spelare för en ostbit och en korg kantareller och romantiserar om hur han bygger lag, medan United förstör fotbollen. Intressant då att han väljer att peka på Barcelona och påstår att de har gjort något liknande som tysken. Hmm... jag utgår då från att det är samma Barcelona Klopp menar som 2013 köpte Neymar för mer än €100m (1,01 miljarder kr) och 2014 rasisten med råttansiktet, Luis Suárez, för £65m (789,4m kr). Och det var ju från just Klopps råtthål till klubb som överstegrisen från Uruguay köptes till Barcelona. Luktar det här en säljande klubb mer än den där "storklubben" som deras vilseledda fans så ofta pratar om?

Han predikar helt enkelt för den fradgande idiotkören. Och deras ollon till supportrar kommer svälja det skitsnacket också; Mancs försöker köpa titeln, medan Liverpool Football Club sköter sina affärer med lite mer klass. De hade gjort precis samma sak om de hade haft degen och varit i närheten av att räknas som ett storlag, men det har de inte och är de inte, det kommer även den hjärnskadade tysken en vacker dag att inse. Han som just har spenderat i princip inga pengar alls, £67,9m (824,6m kr), på Mane, Klavan, Wijnaldum och Karius.

Deras fans kommer även att ignorera miljonerna som de har sprutat ur sig genom åren i sina försök att göra exakt samma sak som de anklagar oss för att göra. Klopp fick mig även att skratta när han sa att han föredrar att skapa en "grupp" (det är en trupp, ingen grupp, din jävla pungpåse som ser ut som en luffare) - är inte det vad vi håller på med? Vi köpte fyra förstalagsspelare i somras, oavsett vilka pengar som spenderades, medan han har plockat in sex. Han låter bara som en bitter gris för han vet att han inte kan attrahera toppspelarna. Han försöker bara rättfärdiga nivån på nyförvärven han gör och använder, helt misslyckat, Barcelona som ett exempel på hur han vill göra det.

 

 

SCOUSERNA HAR REDAN VUNNIT EN TITEL

Tidigare den här säsongen vann scouserna och Dortmund ett UEFA-pris för att ha skapat en "unik arenaatmosfär" (ungefär där tappade jag min tidigare respekt för Borussias fans) karaktäriserad av respekt och solidaritet under deras EL-kvartsfinal förra säsongen.

   

 

Nu väntar jag bara på argumentet från dem att de borde få en automatisk kvalificering till den här säsongens slutspel, så att de kan försvara sin titel. Och för att vara rättvis mot dem så har de ju en historia av att skapa en "unik arenaatmosfär".

RB LEIPZIG

På tala om avskydda klubbar så kan ni här läsa om anomalin i tyska Bundesliga, RB Leipzig:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/09/30/11370125-hur-rb-leipzig-blev-den-mest-hatade-klubben-i-tysk-fotboll/

 

 

DEN MODERNA FOTBOLLEN, DEL 387,972

Ni tycker säkert att jag är tjatig i mitt snack om allt jag avskyr med den moderna fotbollen, men tro mig, listan är lång och det känns som att den blir längre för varje dag. I det vardagliga livet för vanliga människor så får vi ju ofta höra att det är rätt att satsa på sig själv, man ska bygga sitt eget varumärke och alla kan lyckas, bara man jobbar hårt. Det här är nyliberalt skitsnack som i princip upphöjts till helig skrift. Satsa på dig själv! Bygg ditt varumärke! Jag blir rumlig i buken bara jag tänker på det. Briljanta satirtecknaren Liv Strömquist kom på bokmässan med en briljant reflektering på ämnet: "Jag hörde Malou von Sivers säga att Zlatan är en sådan bra förebild för alla ungar i förorterna: Jobba hårt, så blir du framgångsrik och kan bli vad du vill. Vidare så läste jag någonstans att Zlatans mamma jobbade som städerska under många år, vart kom hennes framgång?" Men inför sådana argument fnyser bara praktgaltar som Fredrik Segerfeldt och Aron Modig och avfärdar det som kommunism.

Men nu ska jag inte komma ifrån ämnet. Även inom fotbollen gäller det att bygga varumärken, gärna med en modellflickvän, tatueringar, dyra bilar, dyra hus och kanske en musikkarriär. Eller varför inte ett utsvävande liv på sociala medier? Allt kan ju i princip göras om till cirkus. Bilden här under känns verkligen som en helt annan värld, ögonblicket då Bryan Robson skrev på för Manchester United. Man ställde ut ett bord och några stolar på Old Traffords gräsmatta innan hemmamatchen mot Wolverhampton Wanderers. Ut klev Robson, managern Atkinson och slipsen Edwards, sen var det klart.

   

När PSG i somras köpte Real Madrid spelaren Jesé skulle han också presenteras på innerplan, men inte inför någon match, utan för tomma läktare. Men gissa om klubben blev förvånad och t.o.m lite irriterad när spelaren hade med sig flickvännen Aurah Ruiz in på planen. Som fotomodell, iklädd ett väldigt tajt nummer och med en Michael Kors-väska på armen stal hon såklart hela showen. Det enda positiva med cirkusen var väl att PSG:s ordförande, Nasser Al-Khelaifi, blev väldigt störd och uppjagad av detta PR-nummer. Hans "stolta" klubb hamnade i skuggan av ett storbystat bombnedslag. Presentationen är inte lika vidrig som när Real Madrid eller Barcelona ska presentera någon ny storstjärna, men det är inte långt ifrån. Här kan ni läsa mer om spektaklet och Jesé, mannen som satsar allt på sin fotboll:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/09/02/11359196-jese-har-vunnit-tva-champions-league-titlar-gjort-en-rapmusikvideo-och-har-en-glamouros-tv-stjarna-som-flickvan-vi-halsar-pa-inne-i-den-nya-psg-anfallarens-varld/

Det här får mig alltid att tänka på den hjärnslöa Phil Jones. Då klubben mindes de omkomna i München-katastrofen 1958 tyckte han det var en bra idé att slänga upp en minnesbild på hjältarna från det laget, ackompanjerat av reklam för hans sidor på social medier. Jag orkar inte ens kommentera det.

 

En svensk fotbollsjournalist som jag gillar och ofta läser är Johanna Frändén och faktum är att i samband med Jesé-presentationen twittrade hon följande:

   

 

 

 

GYMBILDER FACEBOOK

Det finns en del bra saker med Facebook och jag kanske framstår som en hycklare som kritiserar det, men ändå glatt använder det. Men det lockar verkligen fram väldigt konstiga saker hos folk. Tror inte att jag har kunnat logga in en enda gång där och bara kännt att fan, vad vettigt det här, vilka kloka och bra saker folk skriver eller länkar till. Folk man trodde var helt ok visar sig vara rasister och ibland helt sjuka i huvudet. Andra postar skit i en sådan strid ström att man nästan blir orolig för deras mentala hälsa. Annars är det mycket "bästa", "finaste", "gulligaste", "mysigaste" osv, osv. Betnér summerar det bra här:

Sen har vi de som rent tvångsmässigt bara måste visa världen att de jobbar mycket (typ det finaste du kan göra i Sverige 2016), eller tränar mycket. Viktigt är att det är tidigt på morgonen, eller sent på kvällen, så att dena "följare" verkligen förstår hur duktig du är. Du ställer alltså klockan en och en halv timme innan du behöver, för att gå och träna. Det måste jag ju informera omvärlden om. Jag menar vad gör man inte för några "likes" eller kommentarer i stil med: "Du är grym!" "Fan vad duktig du är, jag önskar att jag hade samma inställning som dig" "Du är verkligen den bästaste!" Osv.

Så på tal om Johanna Frändén och folk som lägger upp gymbilder och statusuppdateringar om sina träningsvanor ger jag er den här briljanta spaningen från Frändén, från Aftonbladet 16/9 i år:

 

Wow!

En studie från Brunel University i London bekräftar att människor som statusuppdaterar om sina träningsvanor på sociala medier har en stark överrepresentation av narcissister. Studien visar också att bilder från gymmet tillhör de mest gillade, trots att de uppfattas som provocerande. Länge leve Facebook - där personlighetsstörningarna får härja fritt.

 

 

CITYS ROBOTAR

Det här är verkligen fantastiskt! Ni förstår inte hur mycket jag önskar att Red Issue fortfarande fanns kvar i pappersform, förstå hur de skulle kunna ta sig an det här:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/09/24/11368000-manchester-city-presenterar-robotar-som-ska-underhalla-fansen-pa-matchdagarna/

De har verkligen blivit allt de hatade oss för och inte ett enda City-fan kan faktiskt se att det är otroligt hur ombytliga och bittra de ljugande kukarna faktiskt är, de lever upp till alla rykten vi någonsin har gett dem. Snacka om att helt ha tappat fattningen och kontakten med verkligheten, det här är bortom all parodi!

Kanske är det bara ett listigt sätt att försöka fylla upp några av alla tomma stolar som ofta kan bevittnas på deras ljusblåa rymdskepp? Skulle vara intressant att se en Robot Wars derbymatch mellan deras androider och våra förutsägelsemaskiner från Toshiba. Jag menar vad väntar härnäst? En City Terminator-robot som reser tillbaka till 1941 på jakt efter Fergies mamma? Helt obetalbart!

 

 

SERENA PISSAR HEM TITLAR - MEN PUBLIKEN STÖR SIG PÅ HENNES BRÖSTVÅRTOR!

I juli i år slog Serena Williams Angelique Kerber i Wimbledon-finalen och kammade hem sin 22:a Grand Slam-titel. Därmed blev hon tillsammans med Steffi Graf den tennisspelare med flest grand slam-vinster i modern tid. Australiensiskan Margaret Court Smith vann 24 singeltitlar under åren 1960-75.

 

Topp 5: Flest grand slam-segrar:

1. Margaret C Smith 24 (mellan 1960-75)

2. Steffi Graf: 22

Serena Williams: 22

3. Chris Evert: 18

4. Martina Navratilova: 18

5. Monica Seles: 9

Man kan ju inte annat än bli lite imponerad av Serena. Att hon dessutom är svart och gör detta i den så kallade "vita sporten" är ju extra skönt. I en dokumentär om henne berättar hon att hon fortfarande stöter på rasism inom sporten. Men det är inte bara det som stör den "tuffa" tennispubliken...

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/08/26/11356627-match-points-chockade-wimbledon-fans-kritiserar-bbc-efter-att-de-visade-serena-williams-distraherande-brostvartor/

Jag orkar inte ens kommentera det. Men det skulle vara intressant att träffa en person som orkar klaga på detta. Är det lika upprörande när hen ser en manlig fotbollsspelare med stora bröstvårtor i en tajt matchtröja? Skulle inte tro det...

 

 

BRA JOBBAT!

Ni vet redan vad jag tycker om selfies och hela kulturen runt det. Att man dessutom är beredd att köpa en selfiestick för att producera den perfekta selfien, ja det är liksom bortom all sans och allt vett. När man dessutom ser idioter stå och vifta med de på fotbollsmatcher blir man mörkrädd, därför applåderar jag det här initiativet:

https://www.youtube.com/watch?v=alBDpNFflWw

 

 

KIM KARDASHIAN

Det går att säga mycket om det här fenomenet. Någon som så bra och vidrigt fångar tidsandan för vår tid går väl knappast att hitta. Såhär är vi ju alltmer vana att "ta del av henne" i medierna nuförtiden:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/09/30/11370119-ager-hon-nagon-bh-kim-kardashian-exponerar-sina-brostvartor-i-en-genomskinlig-topp-da-hon-an-en-gang-gar-ut-utan-bh/

Men tack och lov så finns det fortfarande journalister som orkar se igenom skiten och alla falska hyllningar. Inte förvånad att det är just Marina Hyde som skrivit den här briljanta artikeln om Kimmy:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/08/26/11356618-etiketten-som-ar-for-het-for-kim-kardashian-att-bara-feminist/

 

 

BANGLES SUSANNA HOFF

Under min uppväxt lyssnade jag en del på The Bangles. Det är ett sådant där band vars musik håller än idag men som man inte tänker på så ofta. Jag gillade sångerskan och gitarristen Susanna Hoffs röst och riff. Jag var inte ett gigantiskt fan, men jag gillade deras musik och kommer ihåg det än idag. Med många band och artister som man gillade då har det ju tyvärr gått utför. De visade sig inte vara odödliga och kunde inte dra i sig ändlösa volymer knark eller alkohol. Därför är ju många av de idag väldigt, väldigt slitna. Kombinationen åldrande och ett hårt leverne tär även på den bästa, därför var det så kul när jag för en tid sedan snubblade över den här artikeln om just fröken Hoffs:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/09/30/11370115-evig-flamma-kommer-ni-ihag-bangles-stjarnan-susanna-hoffs-trettio-ar-efter-bandets-storhetstid-ar-hon-en-av-de-hetaste-57-aringarna-som-finns/

 

 

DANIELA CRUDU

Ok gott folk, vad anser ni om Rumänien? Om man frågar ett tiotal personer är jag ganska säker på att man skulle få höra en del prov på rasism och antiziganism. Här har ni landets placering i Europa och lite annat smått och gott:

 

Tittar man på engelska tabloider så är det hat som gäller. Det är fattiga, medeltida, efterblivna, illaluktande människor som kommer likt kackerlackor och väller in på de brittiska öarna. Där tar de syre och resurser från det hederliga brittiska folket, tigger, lever konstigt och är i största allmänhet bara i vägen. Ja, det är människor vi pratar om fortfarande, men såhär målas rumäner ofta upp, både i Sverige och i England och på många andra platser också.

Men när det gäller Englands förhållande till rumäner finns det ett tydligt undantag. Handlar det om rumänska tjejer som presenterar väder i tajta och/eller väl urringade kläder så är allt det andra glömt. Då handlar det bara om "supersnygga" och "jättesexiga" kvinnor som gör sin plikt, underhåller männen med sina kroppar. Ni kan ju "googla" eller "youtubea" på "Roxana Vancea" så får ni se. Och nu har britterna fått en ny rumänsk gudinna, fröken Daniela Crudu:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/09/30/11370112-molnigt-med-chans-att-fa-se-brostvartor-otroligt-vackra-vadertjejen-rakar-ut-for-overraskande-kladesfel-da-bysten-trillar-ur-dressen-live/

Synd att tongångarna inte riktigt är desamma när det gäller människor från samma land som befinner sig allra längst ner på samhällsstegen och som har fräckheten att ta sig till ett annat land, i ett desperat försök att få mat på bordet, eller gatan.

 

 

MARIKA FRUSCIO

Om du tänker efter på alla fotbollsprogram du har sett så är det inte ofta man får se äldre kvinnor med ölmage sitta och bre ut sig i "expertsofforna" med sina analyser om olika matcher. Den rollen tillhör mannen. Ska en kvinna släppas in i en fotbollsstudio där herrfotboll diskuteras, då ska hon vara ung och snygg. Så är även fallet i det katolska och så av Marcus Birro hyllade Italien:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/09/30/11370110-hon-ar-tillbaka-storbystade-nyhetsstjarnan-marika-fruscio-spiller-ut-tuttarna-igen-infor-kamerorna/

Englands kapten vill få tid att ställa om sig till en mittfältare men Jose Mourinho har bättre valmöjligheter att överväga

   

Wayne Rooney vill få tid på sig att ställa om och bli en mittfältare men han ser att Manchester United har gått vidare och lämnat honom bakom sig.

 

 

 

 

AV: Duncan Wright, the Sun, onsdag 5 oktober, 216:

 

 

WAYNE ROONEY har bett om att få tid på sig för att ändra sitt spel och bli en stor kraft på mittfältet - men har verkligen Manchester United råd att vänta?

 

 

Rooney har i princip erkänt att hans dagar som frontlinjespelare närmar sig slutet då han har insett att han förlorat snabbheten från sin ungdom.

 

 

Englands kapten ser en djupare roll som positionen han borde ha för klubben och för landslaget, och han vill få tillstånd att utveckla sitt spel där för de båda.

 

 

Rooney sade: "Jag har hört många prata om omställning - well, låt mig göra det. Om det är vad som ska hända, låt mig göra det.

 

 

Wayne Rooney ser sin framtid för klubben och landslaget i en mittfältsroll.

 

 

"Jag tycker att jag inte får chansen om det är vägen jag vill gå i min karriär för att utvidga den.

 

 

"Jag får inte chansen att gå från därifrån till härifrån (från anfallet till mittfältet). Det är helt ok att prata om din karriär, säga att man kan utvidga den genom att göra det och det, men du få chansen att göra det."

 

 

Rooney kan se solen börja gå ner över en underbar klubbkarriär i United som lagets talisman, detta då hans kropp börjar svika honom snabbare än hans hjärna.

 

 

Och den tuffa verkligheten är att United håller på att utvecklas som klubb och lämnar 30-åringen bakom.

 

 

Att han har blivit utbytt som den store framåt av en 35 år gammal Zlatan Ibrahimovic berättar kanske sin egen story om vad som kunde ha blivit om han hade tagit bättre hand om sig själv och sin kropp under sin karriär.

 

 

Zlatan Ibrahimhovic ser vid 35 års ålder fortfarande ut att vara i bättre fysisk form och har en större inverkan uppe på topp än Wayne Rooney.

 

 

När valet mellan de två kommer gällande vem som ska starta på topp för United finns det bara en vinnare, och det är inte Rooney.

 

 

Så vad ska man säga om den där väldigt omtalade nummer tio rollen? Well, insatserna för United har visat att Rooney inte klarar det där heller.

 

 

Han springer för ofta ur position, spelar för djupt för att sammanlänka med frontspelaren och förmodligen saknar han fysiken och konditionen i sitt spel som krävs för att göra positionen till sin.

 

 

Så vart på mittfältet passar Rooney in på Old Trafford? För lagets bästa så gör han förmodligen inte det.

 

 

Juan Mata har mer kreativitet på mittfältet än Wayne Rooney och kan spela med ett mycket högre tempo.

 

 

Taktiken som Jose Mourinho, och de flesta andra ledarna på högsta nivån för den delen, använder kräver att den offensiva mittfältaren spelar med envishet, tempo och snabbhet.

 

 

Titta när Marcus Rashford, Juan Mata, Jesse Lingard och Ashley Young ombeds spela i den rollen för United, och de är ett exempel på evig rörelse för laget.

 

 

Ansträngning och engagemanget från Rooney kan aldrig ifrågasättas, men han har helt enkelt inte benen för att spela den rollen i ett högt pressande lag.

 

 

Manchester United betalade en världsrekordavgift för Paul Pogba för att bygga mittfältet runt honom, inte runt Wayne Rooney.

 

 

Han pratar om att vilja diktera spelet från en djupare position och när han har spelat där så har blicken fastnat på några av hans underbara långpassningar.

 

 

Men United slog inte världsrekordet för att köpa Paul Pogba med tanken på att låta Rooney stå i hans väg eller störa hans naturliga spel.

 

 

Pogba börjar nu visa vad allt snack handlat om, han ger Uniteds mittfält en atletisk närvaro och kraft som de har saknat i många år.

 

 

Ander Herrera får äntligen erkännandet han förtjänar på Uniteds mittfält.

 

 

Sätt Rooney i den där djupa rollen och alla bevis pekar på att han saktar ner spelet, går i sidled istället för framåt. Pogbas effektivitet skulle då försvinna till stor del.

 

 

Och oavsett det ovanstående, skulle en Rooney som själv erkänner att han behöver tid för att utveckla sig själv utgöra ett bättre alternativ än den tigeraktiga Ander Herrera? Eller den listiga och passningsskickliga Michael Carrick?

 

 

I linje med den digitala åldern skulle det vara lätt att komma upp med "Fem anledningar till varför..." när man tittar på Rooneys vilja att spela på mittfältet under slutet av hans karriär.

 

 

Men verkligheten är den att det finns en enkel anledning - Manchester United har bättre spelare på andra positioner än Wayne Rooney nu.

Familjen är jätterädd efter att deras hem och bilar tändes på av knarkgäng förra månaden

   

Emma Rhys Jones familj kan bli tvungna att ändra sina identiteter efter att antal attacker med anlagda bränder.

 

 

 

 

AV: Dean Wilkins, the Sun, torsdag 6 oktober, 2016:

 

 

VETTSKRÄMDA släktingar till fotbollssuperstjärnan Gareth Bales fästmö kan komma att ändra sina namn efter att de har gömt sig då en gängfejd har gjort att de fruktar för sina liv.

 

Emma Rhys Jones, 27, blev vettskrämd när en av hennes kusiner blev en måltavla i ett gräl gällande droger och en saknad resväska med pengar i.

 

Två bilar brandbombades utanför Emmas mosters, 55-åriga Annabella Williams, hus förra månaden.

 

Emmas morföräldrars hem i Cardiff sattes också i lågor i en attack.

 

Sex medlemmar av hennes familj är placerade i polisens säkerhetshus.

 

 

Attackerna skedde efter det att Emmas kusin Epiphany Dring, ovanför, försvann.

 

 

Gänget kastade tegelstenar mot Emmas morföräldrars fönster och satte eld på deras bil.

 

 

Gareth och vettskrämda frun Emma. Det kriminella gänget var ute efter en resväska med £1 miljon (11,55m kr) i kontanter och droger i.

 

Attackerna skedde efter det att hennes kusin, f.d toplessmodellen Epiphany Dring, 27, försvann.

 

Ett kriminellt gäng sades vara på jakt efter en resväska med £1 miljon (11,55m kr) i kontanter och droger i.

 

En drogkartell från Mellanöstern ska ha siktat in sig på familjen. Epiphany ska inte ha setts på ungefär sju veckor.

 

 

Den f.d toplessmodellen försvann för sju veckor sedan och tros vara i Malaysia.

 

Efter det att fru Williams hem i Flint, norra Wales, blev en måltavla den 20 september utförde hennes son en hämndattack mot Epiphanys mamma samma morgon.

 

Peter Williams, 22, hällde bensin genom hennes brevinkast och skyllde problemen hans föräldrar stod inför på henne. Men han sade att han inte hade någon intention att tända på.

 

Han dök upp i rättssalen i Molds domstol i tisdags där han erkände kriminell skadegörelse. Han kommer få sin dom senare den här månaden.

 

Hans försvar sade: "Polisen hjälper nu Williams-familjen och indikationen är att de kommer flyttas bort från området, möjligtvis kommer de att ändra sina namn."

 

Polisen försöker spåra Epiphany, som tros befinna sig i Malaysia.

 

Detektiver undersöker eldattackerna och har pratat med Real Madrid stjärnan Bale, 27, och hans fästmö.

 

De är oroliga för att deras £2 miljonersherrgård (23,11m kr) i Vale of Glamorgan är nästa hus på listan.

Rekordmålskytten kommer ut med ett passionerat försvar av sin form och menar att han gärna vill ha en central mittfältsroll - oavsett vad José Mourinho kan tänkas tycka om det

   

Rooney: Jag är säker på att Sam Allardyce har en djup ånger gällande England.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian, onsdag 5 oktober, 2016:

 

 

För Wayne Rooney är det det här det har kommit till. Efter 116 landskamper, 53 mål (rekord för England), några sanslösa höjdpunkter och några olidliga lågvattenmärken satt Englands kapten i ett rum med fotbollsskribenter på St George's Park och fick frågor som han aldrig har fått under alla hans år i spelet. Har han nått vägs ände? Och, realistiskt sett, kommer han någonsin att komma tillbaka till sitt bästa, då han närmar sig sin 31:a födelsedag, då fler och fler börjar misstänka att han är slut?

 

 

Han ryggade inte tillbaka. Kanske misstänkte han att det skulle komma och han mötte det rakt av, precis som han gjorde med alla de andra frågorna gällande hans påstådda utbrändhet, hans petning i Manchester United och besvärligheten i att han vill vara en heltidsmittfältare medan hans manager, José Mourinho, nästan var hånfull mot den idén.

 

 

Rooney var väldigt noga med att säga att han kommer foga sig i vad än Mourinho - och Englands tillfälliga manager Gareth Southgate - bestämmer sig för men ingen kunde ha missförstått meddelandet från en man som, i princip, försöker rädda sin karriär.

 

 

"Jag har hört många prata om en övergång - well, låt mig göra det," sade han. "Om det är vad som kommer hända, låt mig göra det. Jag känner att jag inte får en chans, om det är vägen jag vill gå i min karriär, för att utvidga den. Jag får inte den chansen att gå från där till där [anfallet till mittfältet]. Det är ok att prata om din karriär, säga att man kan förlänga den genom att göra det där och det här, men du måste få chansen att göra det."

 

 

För att undvika eventuell förvirring så var det här inte en direkt utmaning till Mourinho och han sade även "för tillfället har jag inga problem med att spela där mina managers vill att jag spelar". Samtidigt fanns det andra tillfällen då han lät otålig - förståeligt, kanske, då han fick frågor för första gången i sin karriär om att han kanske är slut.

 

 

Nej, insisterade Rooney, han accepterar inte att hans tillbakagång inte går att vända. En spelare som inledde sin karriär 16 år gammal vägrade att hålla med om teorin att sporten har bränt ut honom - "jag har hört det, jag håller inte med om det" - och det kom en misstanke om en man som rör sig farligt nära att vara i förnekelse då han fick frågan om han var orolig gällande sin form i allmänhet. "Nej, för att vara ärlig," sade Rooney. "Jag kände att jag inledde säsongen ok. Jag hade en dålig match, absolut en väldigt dålig andra halvlek, mot Watford. Så jag är inte orolig, nej.

 

 

"Jag vet att jag kan bättre men om jag inte spelar väldigt bra kommer det en massiv överhajp och det kommer överallt ifrån. Lyssna, jag är hård mot mig själv. Jag är ärlig mot mig själv. Jag pratar med ett par personer efter varje match, min pappa och min agent, och de är ärliga mot mig. Om jag inte har spelat bra, då säger de det till mig. Men jag vet det ändå.

 

 

"Under en match kan jag känna om jag inte spelar bra. Jag visste i Watford-matchen att jag inte spelade bra. Jag förtjänade inte att spela nästa match, jag förstår det, och laget har gjort bra ifrån sig sedan dess, så jag måste bida min tid. Men jag kommer kriga för att komma tillbaka. Jag är en krigare. Jag vill komma tillbaka i laget. Det är här jag är. Men jag är säker på att folk som känner mig vet att jag kommer komma tillbaka."

 

 

Mot den här sortens bakgrund är det lätt att förstå varför Rooney känner sig så plågad gällande Sam Allardyces kommentarer om att Englands kapten kan spela "vart han än vill" och den efterföljande irritationen. Allardyce "visste att han begick ett misstag," enligt Rooney, men då var skadan redan skedd. "Jag led av det. Jag bombarderades." Det skapade intrycket, berättade en journalist i hans sällskap, av att han var involverad i taktiken och kanske t.o.m i laguttagningen. "Exakt," sade Rooney, "vilket inte kunde vara längre ifrån sanningen." Danny Rose, tillsammans med flera andra spelare, hade just berättat för en separat grupp journalister att han hade kontaktat Allardyce för att önska honom lycka till. Hade Rooney gjort det? "Nej."

 

 

Men Allardyce spelade Rooney på positionen som han vill spela på, medan Mourinho klargjorde, vid sin första presskonferens som United-manager, att han inte skulle få det privilegiet under honom. Mourinho, för att gå tillbaka lite i tiden, kunde knappast ha varit mer bestämd. "Med mig kommer han aldrig vara en nr 6 och spela 50 meter från mål. Ja, hans passningsspel är fantastiskt men mitt är också fantastiskt utan press. Han kommer vara en nummer nio, en nummer tio, eller en nummer nio och en halv, men aldrig en nummer sex eller en nummer åtta."

 

 

Rooney tycker uppenbarligen att det kräver en omprövning. "Jag känner att jag kan kontrollera och diktera matcher därifrån," förklarade han. "Det är uppenbart att jag inte är lika kvick som jag var. Men man kan alltid ha en fotbollshjärna, och det har jag. Det pratas mycket om var jag spelar, och hur jag spelar, och det blir lite frustrerande ibland. Det kommer att komma en tid, om jag inte spelar, när jag kanske måste bli lite mer självisk gällande var jag vill spela och att jag klargör det.

 

 

"Om jag satt här och var 25 eller 26 och vi pratade om att spela central mittfältare eller i en djupare mittfältsroll så skulle jag inte vilja spela där, såklart, men nu är jag vid en tidpunkt där det kanske passar mig bättre. På nytt så är det upp till managern. Jag kommer inte gå in och säga: 'Jag måste spela där'. Jag spelar där managern ber mig att spela. Vi pratade i början av säsongen och, precis som han sa till er, så tycker han att min bästa position är längre fram, så det är där jag kommer spela."

 

 

Skulle han inte kunna säga till Mourinho nu om han tycker att det är ett misstag? "Jag tycker inte det är tid för mig att göra det. Jag har alltid satt laget som viktigare. Laget gör bra ifrån sig för tillfället, så jag måste bida min tid."

 

 

När det gäller Mourinhos kommentarer om att det fanns "en Wayne innan Slovakien-matchen och en Wayne efter Slovakien-matchen," då spelaren möjligtvis påverkades av kritiken mot hans roll, rynkade Rooney på näsan. "Jag har fått kritik många gånger. Ni får fråga honom om det."

 

 

Rooney satt här som Englands bästa målgörare, nio landskamper ifrån att tangera Peter Shiltons rekord på 125, och fyra mål ifrån att slå Sir Bobby Charltons målrekord för United. Ändå finns det fortfarande en misstanke, i den ej förlåtande sociala medier tiden, om han inte uppskattas fullt ut. "Av vissa personer, ja; av andra, nej," sade han. "Sådan är fotbollen, eller hur? Man delar åsikter. Lyssna, jag är inte en spelare som vill att folk ska säga hur bra han är. Det är inte jag. Så länge folk runt mig, och min manager, är nöjda så är jag nöjd.

 

 

"Jag älskar fotboll och i fotbollen har man höjd- och lågpunkter. Jag vaknar fortfarande varje dag och älskar det jag gör och jag kan inte föreställa mig mitt liv utan fotboll. Jag fruktar dagen då det tar slut. Alla spelare som har spelat sedan han var en liten grabb kommer säga det. Man pratar med andra spelare som har gjort det [slutat spela] och de säger att det är en konstig känsla. Man njuter av det medan man kan."

 

 

Någon annan spelare hade kanske slutat i landslaget för att helt satsa på att förlänga sin klubbkarriär. För Rooney har det aldrig varit något han på allvar har övervägt. "Jag älskar att komma till samlingarna med England. Oavsett om jag är på planen eller inte, så känner jag att jag kan hjälpa spelarna. Om managern vände sig om på lördag [när England möter Malta] och jag satt på bänken, självklart skulle jag vilja spela, men jag kommer inte säga 'jag spelar inte för England igen'. Jag skulle fortfarande komma och försöka ta mig tillbaka in i laget. Jag tror att jag kan vara till nytta för de yngre spelarna runt truppen."

 

 

Rooney låter inte som en man som tror att han har nått vägs ände. "Nej," säger han. "Jag gillar det inte [att inte få spela] men det är en del av fotbollen. Peppar det dig att ta i hårdare? Självklart gör det det. Det är som att gå till en audition när man blir avböjd - man vill bevisa sig själv för människor.

 

 

"Jag har inga problem med att bli utelämnad. Det är en managers jobb och jag förstår det, men jag kommer jobba tills jag får chansen att komma tillbaka."

Sam Allardyces regeringstid är över, pajasen får betala priset för att ha kommit med skumma tips endast några veckor efter att ha landat Englands jobbet

   

Sam Allardyce: "Infångningen har vunnit."

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian online, tisdag 27 september, 2016:

 

 

Serietecknaren Mike Stokoe summerar elegant galenskapen kring jobbet som Englands manager i en underbar liten serieteckning som hänger på en av väggarna i the National Football Museum i Manchester. Serien visar en intervju för jobbet och den sökande sitter nervöst framför tre Football Association kostymer. "Och om du förlorar en match i rad får du sparken."

 

 

Sam Allardyce har definitivt excellerat då han är mannen som fått sparken efter en match, en seger och totalt 67 dagar på kontoret. Allt hade gått så bra efter den där vinsten i Slovakien. Englands nästa motståndare är Malta om en vecka på lördag och tre dagar senare, för att citera mannen själv, kommer det en tripp till "Slovenien eller något". Gareth Southgate kommer vara chef då medan mannen som har lett den kortaste och skamligaste regeringstiden av alla Englands manager antagligen måste hitta ett nytt hem för hans lyckomynt. En flodbotten, kanske.

 

 

Han är en klantskalle, det är ett som är säkert. Om du har följt Allardyces karriär, den ökända Panorama-dokumentären och det brokiga förflutna hos hans agent, Mark Curtis, är det ingen överraskning att mannen som FA anställde i juli var mogen för en sting-operation från någon tidning. Det är kanske ovanligt att det är the Daily Telegraph som gett sig på att spela den Fejkade Shejken och det finns delar av bevakningen som, för att vara tvär, går att ifrågasätta, minst sagt. Men det finns ingen tvekan om det: Allardyce har orsakat sin arbetsgivare en extrem form av förlägenhet. Han hade sin chans, han sumpade den och en av de mest arroganta männen inom den här affärsverksamheten kommer nu ha lång tid på sig att fundera på vad han borde ha gjort annorlunda.

 

 

Huruvida det betyder att han förtjänar att förlora sitt jobb är en helt annan sak och trots att jag inte är något Allardyce-fan, jag har ifrågasatt hans relation med Curtis fler gånger än en, är det fortfarande inte helt lätt att förstå vad FA har sett på dessa hemligt bandade inspelningar som kräver giljotinen.

 

 

Antagligen har de relevanta personerna bestämt att det är ohållbart för en organisation som står till doms över andra att ha någon arbetandes för sig som precis har informerat två undercoverreportrar, som utgav sig för att vara representanter från en fotbollsagentur baserad i sydöstra Asien, att det "inte är något problem" att ta sig runt reglerna gällande tredjepartsägande, trots att det förbjöds 2008. Men det citatet refererar till det faktum att när Allardyce var manager för West Ham köpte de Enner Valencia trots att han befann sig i exakt den positionen. Ägaravtalet upphörde när transfern gick igenom och West Ham köpte honom "hel". Något liknande hände med Manchester United och Marcos Rojo. Det är inte något problem, som Allardyce säger, att ta sig runt det.

 

 

Han bör inte förvänta sig någon större sympati men totalt sett i världen av managerskandaler ligger det här definitivt några steg under passagen i Joey Bartons nyligen släppta självbiografi om den "kreativa bokföringen" av en manager (men dock inte, säger han, någon som han någonsin spelade för) vars "specialitet var att göra sena byten i förståelsen att hans assistent senare skulle få en procentandel av spelarens matchavgift". Den managern var, enligt Barton, ökänd för att ge hemmafostrade spelare sina debuter, ibland bara under några minuter, så att akademidirectorn skulle få en bonus, som på nytt splittades på hälften. Managern köpte tillbaka spelare han hade jobbat med i andra klubbar och tog en andel av dem, också - betalades månadsvis och undantagslöst i kontanter.

 

 

Jämför det med Allardyces svar när han fick frågan om att betala folk för att säkra affärer. "Oh, oh, det gör man inte - gör inte det," säger han. "Jag har inte hört det. Jag har inte hört det, din dumma man. Vad pratar du om? Din idiot. Du kan ha den konversationen när jag inte är här."

 

 

Allardyce blir så bestört av det hela att han lutar sig bakåt och draperar en servett över sitt ansikte. Senare ger han mannen som tog upp det, hans vän sedan länge och fotbollsagent Scott McGarvey, en annan genomkörare. "Du gjorde bort dig ikväll. Man kan inte göra så längre. Man kan inte betala en spelare, man kan inte betala en manager, man kan inte betala en vd. Det brukade hända för 20 år sedan, för 30 år sedan. Man kan inte göra det nu. Man kan inte göra det nu. Gå inte där någonsin igen." Inget av detta faller riktigt i linje med karikatyren av en man som anser regler vara frivilliga.

 

 

Om det här låter som ett försvar av Allardyce så är det bara för att ge den delen av storyn lite extra prominens med tanke på att the Telegraph begravde de citaten någonstans längst ner i en 2,000 ord lång artikel som har tvingat ner honom. Det finns ingen Vänner-med-Sam-PR-operation som körs igång nu, inte här i alla fall. Det här är inte första gången han har varit en pajas, alldeles för full av sitt ego och inte i närheten av att vara lika gatusmart eller intelligent som han gillar att tro.

 

 

Allardyce är en mer sofistikerad manager än vad många människor vill se. Tyvärr ger han även intryck i de hemliga inspelningarna av att vara en skrävlare 24/7 som opererar med en blandning av girighet och ett okontrollerbart ego. Om sanningen ska fram så stämmer det ofta. Han fick jobbet nästan i brist på annat - den bästa dåliga idén FA kunde komma på - och det är ingen som helst överraskning att han har landat sig själv i problem, det enda som förvånar är hur snabbt det gick. Kanske, när dammet har lagt sig, kan de tre exekutiva FA-direktörerna som anställde honom - Martin Glenn, Dan Ashworth och den kolossalt överskattade David Gill - förklara vad de gjorde när de kom fram till det här beslutet. Glenn varnade, i all rättvisa, oss för att han "inte var någon fotbollsexpert". Hans första anställning som vd har blivit en PR-katastrof.

 

 

När det gäller Allardyce så förstår han kanske nu vad Sven-Göran Eriksson menade när svensken lärde sig själv om rollen genom att läsa The Second Most Important Job in the Country, Niall Edworthys redogörelse för de olika Englands managerna och hur de överlevde pressen. "De dödades mer eller mindre, allihop," sade Eriksson. "Varför skulle jag vara annorlunda?"

 

 

Samtidigt har Allardyce förmodligen rätt att känna ett visst missnöje. Han har anklagats för en potentiell intressekonflikt genom att ansluta sig till ett företag vars klienter skulle kunna vara spelare för England när det i verkligheten finns en mycket mer världslig sanning. Han klargjorde utan några förbehåll att innan han gick in i någonting var han tvungen att ta allt med FA.

 

 

Man undrar kanske vad den giriga gamla dumbommen, som redan satt på ett kontrakt värt £3m (35,6m kr) om året, satt och erbjöd sina tjänster ett par veckor efter han fått jobbet som Englands manager? Men det är affärsverksamhetens natur, vare sig du gillar det eller inte. Managers utnyttjar sin position för att hålla tal, offentliga framträdanden och andra kommersiella aktiviteter, och Allardyce är inte den enda som skulle lockas av £400,000 (4,75m kr) (senare höjt till £600,000 - 7,13m kr) för fyra "träffas-och-hälsa möten och inget annat" i Singapore och Hong Kong. "Englands manager till salu" var rubriken som hoppade ut från tisdagens tidningsstånd. Allardyce hade, informerade oss den första meningen, använt sin position för att förhandla fram affären. Well, självklart gjorde han det.

 

 

Resten är den sortens standard pubsnack som de flesta fotbollspersoner skulle säga under en utekväll. Många personer har ifrågasatt huruvida Gary Neville, Roy Hodgsons assistent, var "fel influens" under sommarens EM-turnering. Ännu fler har uttryckt förundran gällande de enorma summorna spenderade på att bygga om Wembley.

 

 

Allardyces relation med Hodgson kommer att bli lidande med tanke på vad han sade om sin företrädare och han, i korthet, är den sortens offentliga talare som får sin publik att somna. Men de två har aldrig stått varandra nära och ja, det är extremt besvärligt att höra Allardyce imitera "Woy" när FA en gång gick i strid med the Sun och kallade det "oacceptabelt" för att de gjorde samma sak.

 

 

Samtidigt är det här en manager som pratar i vad han tror är en off-the-record miljö, möjligtvis halvfull, med en undercoverjournalist som kastar in en fråga som han vet kan framkalla ett obevakat svar. "Vart gick Roy fel då, som manager?" och hey presto. Det är den sortens journalism som the Telegraph en gång i tiden hade ansett stått under deras värdighet och även med en mans P45 (https://en.wikipedia.org/wiki/P45_(tax)) på väg är det svårt att hitta dödsstöten, oavsett hur många gånger du än läser det.

 

 

Den konstigaste delen - inte för att det spelar någon större roll nu - är att Allardyce inte verkade känna till Marcus Rashfords namn, han refererade till honom som "Rushford" innan någon i hans sällskap rättade honom. Men ingen kan vara säker på hur mycket alkohol som hade runnit ner och det är lite löjligt att påstå att hans relation med spelarna kan ha blivit lidande för att han på band har sagt att de hade en "psykologisk barriär" och inte kunde hantera pressen som kommer under en internationell turnering.

 

 

Allardyce har sagt exakt samma sak i sina intervjuer - mer som ett faktum, än kritik - och spelarna erkänner det i de allra flesta fallen själva. Många av dem var inte entusiastiska gällande att Allardyce fick jobbet till att börja med, men två månader in på hans regeringstid är det sista de önskade sig störningen av ännu ett managerbyte.

 

 

Och Southgate? Han avböjde rollen efter EM i somras delvis p.g.a att han visste att spelarna ville ha någon med en högre ställning. Hela grejen är en röra och mitt i det kan vi se att skadorna på Allardyces professionella rykte är omöjliga att reparera.

Några kommer bli olyckliga men vem är entusiastisk inför de engelska kandidaterna till att ersätta Sam Allardyce?

   

Sam Allardyce vid sin presskonferens då han presenterades på St George's Park. Fotograf: Alex Morton - The FA/Getty Images

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, lördag 1 oktober, 2016:

 

Det är nu 16 år sedan the Football Association hade fräckheten att anställa sin första utländska manager för England, nämligen Sven-Göran Eriksson, och det kan vara upplysande att titta tillbaka på rapporteringarna från då och påminna oss själva om hur många personer som verkade tro att det var slutet på civilisationen som vi kände den.

 

The Daily Mail är en bra plats att börja på när det gäller fradgan av moralisk upprördhet som mötte svensken. "Englands förnedring känner inget slut. I deras trendiga iver att anställa en designerutlänning, pausade ens FA under ett enda ögonblick för att fundera på djupet i den här förolämpningen mot vår nationella stolthet? Vi säljer vår födelserätt nere vid fjorden till en nation med sju miljoner skidåkare och hammarkastare som spenderar halva sina liv i totalt mörker."

 

Titta igenom urklippen och du kommer hitta Gordon Taylor, den där bastionen av framåt-tänkande på the Professional Footballers' Association, där han anklagar FA för att "svika deras arv" och John Barnwell, på the League Managers Association, då han beskrev anställningen som "en förolämpning" mot hans medlemmar. "Nationen som gav spelet fotboll till världen har tvingats sätta in en utländsk tränare som chef för sitt landslag för första gången," inleddes ledaren i the Sun. "Vilken reträtt. Vilken förnedring. Vilket fruktansvärt, patetiskt, självförvållat kaos. Vilken fruktansvärd röra."

 

På Erikssons första dag som chef anlände han till FA:s dåvarande högkvarter på Soho Square bara för att mötas av en f.d polisman i en John Bull utstyrsel med ett plakat i händerna med texten: "Häng ditt huvud i skam. Vi alla ville ha Terry Venables."

 

Vad du inte kommer hitta är särskilt många personer som påpekade att när Sverige anställde en engelsk manager, George Raynor, ledde han dem till 1958 års VM-final. Raynor var även chef när Sverige vann guld i OS 1948, brons fyra år senare och slutade trea i 1950 års VM. Han adlades till sist av kungen av Sverige. Men Raynor hade aldrig fått jobbet om det svenska fotbollsförbundet hade gått efter samma kriterier som deras engelska motsvarighet har infört till deras senaste headhuntingoperation. Han hade aldrig varit tränare i landet förut, han kände inte spelarna, och om det gällde i letandet efter Sam Allardyces efterträdare är chanserna stora att hans ansökan skulle hamna i närmaste dokumentförstörare.

 

Det stinker av kortsiktighet och man hoppas att de relevanta personerna vet bättre med tanke på att FA, för fyra år sedan, informerades om att Pep Guardiola skulle kunna vara öppen för idén att ta England till den sommarens EM och var kanske inte så slutkörd av sina erfarenheter i Barcelona som det påstods. Guardiola hade bestämt sig för att lämna Camp Nou men FA föredrog att köra med en engelsman, istället för mannen som hyllas för att ha samlat ihop vad som möjligen är det mest underbart konstruerade klubblaget i historien.

 

Roy Hodgson låg 10:a i Premier League med West Bromwich Albion och med tanke på vad vi vet nu är FA:s brist på nyfikenhet chockerande. Den initiala kontakten från Guardiolas läger fick inte ens en uppföljande konversation och England plöjde vidare: Joe Hart grimaserade mot Andrea Pirlo, ett sex dagar långt VM, tre gosiga lejon vid namn Kit, Leo och Cee och en manager som tyckte att hans längsta anfallare borde ta hörnorna, istället för att försöka nicka dem.

 

Sant är att i en idealisk värld skulle FA välja en av de olika engelska kandidaterna eller, om inte det går, en av de managers som anses vara "naturaliserad", vilket i princip betyder Arsène Wenger eller Brendan Rodgers, då de har spenderat så lång tid med att jobba i landet.

 

Men poängen är den att FA inte borde vara bakbundna till ett sådant arrangemang. "Vi vill ha någon som har en förståelse för engelsk fotboll," säger Greg Clarke, ordföranden. "Om du inte har varit manager i Premier League, känner du inte riktigt dina spelare." Men vad händer om FA får reda på att, säg, det här kommer bli Diego Simeones sista säsong i Atlético Madrid och att någon skulle kunna fixas till nästa sommar? Det är inte bråttom och det skulle garanterat bli mycket lättare att få någon i slutet av säsongen.

 

I så fall, borde inte FA därmed bredda sin horisont? Luis Enrique, mannen som vann trippeln i Barcelona, har ett kontrakt som går ut nästa sommar (men hans klubbs intention är att adressera det tidigt nästa år). Är inte Thomas Tuchel, Jürgen Klopps ersättare i Borussia Dortmund, en att hålla ögonen på? Varför, år 2016, krympa ner valmöjligheterna och exkludera utländska anställningar, när ingen kan vara säker på vem som kan komma att bli tillgänglig under de kommande månaderna?

 

Inte alla kommer tycka om det men listan över engelska kandidater känns ganska ointressant och när det handlar om Wenger är det förmodligen värt att hålla i tankarna att John Cross biografi om Arsenal-managern har ett kapitel med titeln "Flörtande", p.g.a hans vana att blinka med ögonfransarna mot potentiella arbetsgivare. Ständigt slutar det med att inget händer.

 

Eddie Howe, kanske den bästa av de engelska valen, har många kvaliteter men det skulle innebära ett hyfsat hopp från Bournemouth, särskilt då det är möjligt att hans lag faktiskt kan dras in i nedflyttningssjunksanden under de kommande månaderna. Gareth Southgate har fyra matcher på sig att visa vad han kan som tillfällig manager, men är han verkligen mannen som ska ta bort Englands osäkerhet och hindra spelarna från att dyka upp i VM- och EM-turneringar med samma uppskrämda utseende som en förstagångsförare på Hardknott Pass (https://en.wikipedia.org/wiki/Hardknott_Pass)?

 

Southgate erkände följande för blott tre veckor sedan: "Det var inget jag tycker att jag har erfarenheten för," och om det hade funnits ett genuint övertygande fall för Steve Bruce, den enda managern som intervjuades innan Sam Allaryces anställning, hade han redan erbjudits jobbet. Det finns, kort sagt, ingen outstanding engelsk kandidat; om det hade gjort det, hade Allardyce aldrig anställts till att börja med.

 

Det är inte detsamma som att ignorera det faktum att FA förmodligen har en känsla av förpliktigande att lyfta fram sina egna tränare men det var knappast någon sanslös succé med Allardyce och Hodgson, och om något bättre dyker upp från annat håll, föreställer sig då någon på allvar att spelarna som opererar under Guardiola, Klopp, José Mourinho, Claudio Ranieri e.t.c på klubbnivå, skulle uppmana till myteri?

 

Det närmar sig ett år sedan Englands startelva senast innehöll en spelare, Jonjo Shelvey, vars klubbmanager då, Garry Monk i Swansea, var engelsk. Innan det var det Jack Butland i augusti 2012, under Lee Clarks ledning i Birmingham City. Det har inte hänt i en turnering sedan Jermain Defoe (Tottenham) och David James (Portsmouth) var med i det engelska landslaget som överväldigades av Tyskland i 2010 års VM - och i James' fall hade Steve Cotterill anställts på Fratton Park endast 10 dagar tidigare. Kulturen i Premier League betyder att Englands spelare är betydligt mer vana vid att jobba med utländska managers än deras motsvarigheter från deras eget land.

 

Flera Englandsspelare försökte föra fram den poängen när de konsulterades vid den senaste urvalsprocessen och de skulle förmodligen kunna förlåtas om de funderar på huruvida det var bortslösad tid, med tanke på att de sedan ignorerades.

 

Ingen nominerade, eller pratade upp, Allardyce för jobbet. De var inte emot idén, heller, men påpekade att de aktivt skulle föredra en utländsk manager, vilket var det artigaste sättet som de möjligtvis kunde klargöra det på hur negativa de var, minst sagt, gällande de engelska namnen på spelbutikernas tavlor. Lars Lagerbäck togs fram som en möjlighet p.g.a hans förmåga att göra någonting som har legat bortom en rad engelska managers: lirka fram det maximala ur sina spelare. Men om FA inte orkade lyfta på telefonen till Guardiola fanns det absolut ingen chans alls att managern för Island skulle få ett samtal från dem.

 

Han kommer förmodligen inte att kontaktas den här gången heller, och rapporterna om Ralf Rangnick, för närvarande sporting director i RB Leipzig, känns konstiga med tanke på att Clarke har klargjort att han inte vill anställa någon utländsk manager, såvida det inte är någon som redan känner spelarna.

 

Kanske minns han Erikssons första presskonferens och ögonblicket då svensken fick frågan om han kunde namnge Leicester målvakt eller Sunderlands vänsterback och misslyckades med båda. Men å andra sidan så ombads Roberto Mancini att identifiera Stokes högerback när han tog över Manchester City, ny i landet, och klarade det. De bästa managerna lär sig snabbt och, som Eriksson brukade säga, om du är manager för England och inte vinner matcher kommer du alltid att bli korsfäst, oavsett var du kommer ifrån.

 

 

 

Taket håller inte på att ramla ner på vårt spel än

Det har varit en svår vecka, minst sagt, för imagen på engelsk fotboll men med all respekt för mina kollegor på the Daily Telegraph har det faktiskt inte hänt något som övertygar mig om att spelet befinner sig i den sortens förfall som vissa personer vill få oss att tro.

 

Det är inte att trivialisera situationen men tiden för att oroa sig för att taket kommer att ramla ner kommer att dyka upp om någon hittar breda bevis på matchfixning, spelare som spelat på att de själva ska förlora (för att sedan se till att det händer) eller domare som kanske bara dömer straff, eller blåser bort ett mål av motståndarna, om pengarna är de rätta.

 

Ingen bör vara självbelåten och BBC:s Inside Out-dokumentär förra veckan, som återberättade storyn om när Anderlecht betalade en spansk domare för att se till att de slog Nottingham Forest i 1984 års Uefa Cupsemifinal, fick en att fundera på hur många fall som har passerat oupptäckta sedan dess.

 

Mina tankar går även tillbaka till en träff med en f.d manager för England då jag lyssnade på hur han klagade på att en av världens bästa domare var så ohederlig som man bara kan vara.

 

Men jag kan verkligen inte komma på något rykte om domarna i England, och efter den senaste veckan antar jag att det är något att vara tacksam för i jämförelse med, säg, de olika skandalerna i Italien. Du minns kanske den där lilla sketchen som involverade Hugh Dennis i Mock the Week. "Och för de som missade det tidigare, här har ni nästa veckas fotbollsresultat i Italien".

 

 

 

Tufft pris att betala för 67 dagars arbete

En sista grej om mannen som för närvarande jobbar på sin bränna i Big Sams villa i Costa Blanca: Sam Allardyce kostade £2m (23,8m kr) i kompensation från Sunderland (de ville ha £10m - 118,9m kr) då han blev Englands manager den 22 juli och han fick en oredovisad summa rakt ner i fickan, den sägs ligga på runt £1m (11,9m kr), som en av dessa utbetalningar som inte verkar ha någon mening överhuvudtaget.

 

Kasta in lönen och det är en allvarlig smäll som FA har åkt på under hans 67 dagar på jobbet: runt £3,55m (42,24m kr) totalt, eller £53,000 (630,590 kr) om dagen.

 

Du minns kanske en tidigare artikel i den här kolumnen om att FA har höjt sin årliga finansiering på £125,000 (1,487m kr) av Kick it Out med £40,000 (475,920 kr) extra för kostnader. Det är väldigt välkommet men det sätter allt i en kontext när den mest skamliga regeringstiden för någon engelsk manager, han fick inte ens leda laget i en enda match på Wembley, på så kort tid kan skrapa ihop 21 års utbetalningar till sportens mest prominenta antirasistgrupp.