Tröjförsäljningen betalar inte av transferavgifter, imagerättigheter är viktigare än "krigskassor" och det är troligare att klubbar använder en agent istället för en faxmaskin för att slutföra en affär

Av Jake Cohen för The Set Pieces, en del av the Guardians sportnätverk

Paul Pogba poserar i sin nya tröja efter att ha skrivit på för Manchester United. Fotograf: Man Utd via Getty Images

AV: Jake Cohen, the Guardian, onsdag 24 augusti, 2016:

Det finns några brett spridda myter gällande hur fotbollsindustrin fungerar, särskilt när det kommer till finanser. Detta beror till stor del på en avsiktlig brist på öppenhet - mest rörande transferavgifter och löner - som är en stark kontrast mot NBA och NFL, där spelarkostnader rapporteras offentligt och varje affär ses genom en lins för hur det kommer påverka lagets lönetak. Då fotbollsklubbar är privatägda och fria från det mesta av offentlig rapportering får fansen den största delen av sin information om spelarkostnader och löner genom media.

Men varför är spelarkostnader viktiga? Det är trots allt inte våra pengar. Om vi bortser från att det typ är våra pengar - den enorma ökningen i Premier Leagues tv-avtal, till exempel, betalas av abonnentavgifter till Sky och BT från brittiska tittare - med inhemska och Uefa:s ekonomiska regleringar, är klubbarna förhindrade att spendera mycket mer än de tjänar. I praktiken resulterar detta i individuella spenderartak för varje lag. Att förstå hur klubbar räknar ut spelarkostnader hjälper oss att se hur de verkligen värderar vissa spelare, samt hur pengarna spenderas, vilka spelare som ger ett bra värde, och vilka spelare som inte gör det.

Traditionellt sett, för att rapportera om den ekonomiska naturen i en viss transfer, måste en journalist först har källor som är involverade i affären. Det kravet betyder också att mer än 99% av de som skriver om fotboll kommer lämnas helt ute i mörkret. För de få journalister som har fått fram välplacerade källor kommer deras siffror att variera beroende på vilken sida av bordet källan sitter på.

Om en journalist försöker få fram transferavgiften, försöker kanske en källa från den köpande klubben att komma med den initiala avgiften, medan en källa från den säljande klubben kanske pekar på vad avgiften kan komma att bli om alla prestationsbaserade tillägg möts (utan att slå fast hur troligt det är att dessa tillägg kommer att utlösas). På samma sätt om man försöker ta reda på en spelares lön, då är det mer troligt att en klubbkälla pekar på grundlönen, medan spelarens agent kanske också inkluderar imagerättigheter och prestationsbonusar.

Det är helt naturligt att dessa siffror kan variera rejält beroende på var informationen kommer ifrån, och journalisterna kan bara rapportera vad han eller hon blir informerade. Det här är anledningen till att vi ofta ser motstridiga siffror rapporteras, och särskilt när en spelare från en annan europeisk liga köps av en Premier League klubb.

Journalisterna som bevakar den säljande klubben lär rapportera vad den klubben säger, och kanske även vad spelarens agent säger, medan journalisterna här i England helt naturligt har mer kontakter i de köpande Premier League klubbarna, vilket kan leda till diskrepans i detaljerna.

Medan de som rapporterar om fotbollens finanser gör ett bra jobb med att sätta ljus på ett viktigt område - annars skulle vi vara helt utelämnade i mörkret - så finns det ett antal luckor som vi, som fans, kollektivt har fyllt med felaktiga myter gällande hur industrin fungerar. Som ett resultat av det, och i ljuset av att transfermarknaden är i full fart, har The Set Pieces bestämt sig för att sticka hål på ett antal myter som omger transfermarknaden.

Endast tröjförsäljning betalar inte för en superstjärnas transferavgift

Tröjförsäljning är viktig men den betalar inte tillbaka kostnaden för att köpa en spelare. Fotograf: Mike Egerton/PA

Ingen klubb har någonsin direkt tjänat in en spelares transferavgift genom tröjförsäljning. Adidas, Nike, Puma och andra matchdräktsleverantörer får 85-90% av försäljningsintäkterna av tröjorna och det är industrins standard.

Det finns såklart undantag - en klubb som Bayern München, som är delägd av Adidas, kan få en något större del av intäkterna och i allmänhet när ett visst (väldigt många) antal tröjor har sålts blir intäktsuppdelningen mer fördelaktig för klubben - men de är just undantag från den allmänna regeln.

Som ett exempel har Manchester United ett 10-årigt kontrakt med Adidas värt £750m (8,74 miljarder kr). Det är ett av de största matchdräktskontrakten inom fotbollen och överlägset det största i Premier League. Men den primära anledningen att Adidas betalar Manchester United £75m (874,7m kr) om året är inte bara för att ha en jätteliten logo påsydd på Uniteds matchställ och använda klubben för marknadsföringssyften. Självklart hjälper det de att vara associerade med en av de få riktigt globala klubbarna i fotbollen när det gäller att ta marknadsandelar på nya marknader och ytterligare befästa deras närvaro på existerande marknader. Men för leverantören är matchdräktskontrakt licensaffärer, och det är där det riktiga värdet ligger för Adidas.

Fotbollklubbar är, av naturen, fotbollsklubbar. De ska göra fotbollssaker. De har inte infrastrukturen som krävs för att tillverka och distribuera miljontals matchställ. Många kan inte ens hantera driften av onlineshoppar, därför outsourceas den delens logistik till en tredje part.

För alla cyniska läsare som kanske inte är så sugna på att tro oss - det är, trots allt, en populär myt - titta bara på hur United och Adidas annonserade affären i juli 2014, där partnerskapet beskrivs, ganska tydligt, som ett licenspaket. Faktum är att Adidas vd Herbert Hainer triumferade affären som ett "samarbete [som] utgör en milstolpe för oss när det handlar om merchandising potential. Vi förväntar oss att totalförsäljningen ska nå £1,5 miljarder (17,77 miljarder kr) under vårt partnerskaps varaktighet."

Trots all nonsens du kanske har hört om att Zlatan Ibrahimovics tröjförsäljning genererat £50m (592,4m kr) för Manchester United, vilket skulle vida överstiga hans lön, så är det helt enkelt inte sant. Faktum är att United inte ens automatiskt får industrins standardbetalning på 10-15%, tveklöst för att förskottsbetalningen på £75m (874,7m kr) per år är så stor. Uniteds royaltybetalning aktiveras inte förrän ett visst antal tröjor har sålts.

Precis under tre miljoner Manchester United tröjor såldes förra säsongen. Som ett typexempel, låt oss anta att Ibrahimovic hjälper till att sälja ytterligare 300,000 tröjor. En 10% ökning är en väldigt optimistisk beräkning, särskilt med tanke på att Ibrahimovic är en Nike atlet som inte kommer vara involverad i några promotionaktiviteter för Adidas på egen hand. Hans avtal gällande imagerättigheter kommer nästan garanterat låta klubben ha med honom i promotionaktiviteter för Adidas, så länge han gör det med åtminstone två andra United spelare och förutsatt att aktiviteten inte medför att Ibrahimovic ger ett personligt godkännande till Adidas.

I tillägg till detta så kanske många United fans väljer att köpa en Ibrahimovic tröja framför, säg, en Chris Smalling tröja, men många av dessa fans skulle ändå köpa en tröja till att börja med.

Låt oss också anta att Uniteds royalty aktiveras efter det att tre miljoner tröjor har sålts, och klubben får en 15% royalty på varje såld tröja efter det. Om vi antar att priset per tröja är £70 (829 kr), blir det ytterligare £21m (248,8m kr) i bruttoförsäljning från 300,000 tröjor. Manchester United andel av det skulle bli lite mer än £3m (35,5m kr). £3m (35,5m kr) är ingen obetydlig summa, men det väger upp mindre än 20% av vad Ibrahimovic lär kosta klubben den här säsongen (löner, agentavgifter, påskriftsbonus, imagerättigheter).

Så, i bästa fall, lär United få se runt £3m (35,5m kr) i extra intäkter. Det är verkligen igen usel summa, men det kommer inte ens i närheten av att täcka hans kostnader, ännu mindre att hjälpa United att tjäna ytterligare £50m (592,4m kr). Enkelt uttryckt så finns de en anledning till att Adidas har tjänat mer under de senaste sex månaderna än Manchester United, en av de fotbollsklubbarna i världen som tjänar allra mest pengar, har dragit in under sin 138-åriga existens.

Användning av faxmaskiner saboterar inte transferaffärer

David de Geas misslyckade flytt till Real Madrid hade ingenting med någon trasig faxmaskin att göra. Fotograf: Ben Hoskins/Getty Images

Alla klubbar måste utnämna anställda till "TMS managers", de är ansvariga för att se till så att transfers processas korrekt. Det yttersta ansvaret för att träna dessa TMS managers ligger hos det nationella fotbollsförbundet men i praktiken sker vanligtvis träningen internt på klubbnivå, och stora klubbar har ofta flera anställda som har tränats till att vara TMS managers.

Fifa TMS erkänner gärna att nivån på träningen och erfarenheten varierar ganska mycket från land till land och klubb till klubb. Så, när en klubb har undermålig träning eller väljer fel anställda för rollen som TMS manager, kan problem dyka upp, vilket möjligtvis var anledningen till den misslyckade transfern av Manchester Uniteds David de Gea till Real Madrid på transferfönstrets sista dag förra sommaren.

Nettospenderingen är inte så viktig som fansen kanske tror

Oavsett vad du har hört så är "nettospenderande" fullständigt irrelevant för hur stora klubbar gör affärer och det är ingenting de funderar på när de räknar på spelarkostnader. Fundera på följande: Manchester United köpte Henrich Mchitarjan från Borussia Dortmund för £35m (414,6m kr). Mchitarjan kommer troligtvis att tjäna åtminstone £180,000 (2,132m kr) i veckan under tiden för hans fyraårskontrakt.

I praktiken betalar ofta klubbar som United, som aldrig har något problem med pengaflöde, hela transferavgiften rakt av eller med några få avbetalningar under en kort tidsperiod (mindre än 12 månader). Detta hjälper till att reducera den totala kostnaden för transfern, och de flesta säljande klubbarna ser helst att hela avgiften betalas snabbt, istället för att få flera avbetalningar under två eller tre år.

Men i räkenskaperna - och det är så klubbarna faktiskt räknar ut spelarkostnaderna - kommer United, precis som alla andra fotbollsklubbar i Europas åtta bästa ligor, skriva transferavgiften som £8,75m (103,6m kr) under samtliga de kommande fyra åren, inte £35m (414,6m kr) nu.

Detta är en universell redovisningspraxis som kallas spelaramortering, och det är fundamentalt för hur klubbar räknar ut spelarkostnader. Istället för att skriva hela köpet när det görs kommer klubben att sprida ut transferavgiften över längden på spelarens kontrakt.

Naturligtvis måste lönen också inkluderas i uträkningen av spelarkostnaden. Helst ska agentavgifterna och imagerättigheterna också inkluderas, men för att hålla saker och ting enkla kommer vi fokusera på de två stora utgifterna: amortering och löner.

Då Mchitarjan kostar Manchester United £8,75m (103,6m kr) per år i amortering och £9,36m (110,9m kr) i löner (£180,000 per vecka multiplicerat med 52 veckor) blir hans totala kostnad för klubben precis över £18,1m (214,4m kr) per år. De £18,1m (214,4m kr) per år är vad klubbarna tittar på gällande spelarkostnad, inte bara transferavgiften som kommer in och ut.

Låt oss jämföra Mchitarjan affären med en annan nyligen till Premier League värvad spelare från Bundesliga: Arsenals £30m (355,4m kr) köp av Granit Xhaka från Borussia Mönchengladbach. Xhaka skrev på ett femårskontrakt och kommer enligt rapporterna att tjäna runt £125,000 (1,481m kr) i veckan i Arsenal. Transferavgiften kommer spridas ut över Xhakas kontrakt på £6m (71,09m kr) per år (£30m delat med fem år). Så inklusive Xhakas löner kommer den totala kostnaden för Arsenal bli £12m (142,1m kr) per år.

Medan transferavgiften för Mchitarjan och Xhaka är liknande kostar Mchitarjan Manchester United 50% mer än Xhaka kostar Arsenal per år.

För att ytterligare illustrera varför nettospendering inte säger dig någonting om hur klubbar gör affärer, betänk att United plockade in Zlatan Ibrahimovic på fri transfer. Medan "nettospenderingen" i den affären är noll, adderar han en bit över £10m (118,4m kr) till Manchester Uniteds spelarkostnader i år.

Om dessa var de enda transaktionerna United och Arsenal hade gjort den här sommaren hade deras "nettospendering" varit liknande varandras (£35m respektive £30m). Men efter att ha tillämpat affärs- och räkenskapsprinciperna som klubbarna själva använder ser vi att Arsenal adderade £12m (142,1m kr) till sina totala spelarkostnader till den kommande säsongen, medan United adderade mer än £28m (331,7m kr). Istället för en skillnad på mindre än 20% i faktiskt spenderande (vilket är vad nettospenderingen skulle visat), är den faktiska skillnaden större än 200%.

Klubbar har ingen transferbudget, krigskassa eller pengapåsar

Om någon försöker berätta för dig att "stora klubben x" har "summan y" att spendera pratar de förmodligen nonsens. Be dem att visa jobbet med hur de anlände vid den siffran.

Som vi just diskuterade så är det mycket mer som går in i spelarkostnader än transferavgifter. Såvida siffran som nämns inte tydligt inkluderar löner (vilket är mer än halva ekvationen), och helst åtminstone en hint om agentavgifter och imagerättigheter, så kan du med säkerhet avfärda det som inte reflekterande för den klubbens tillgängliga resurser för att förstärka sin trupp.

Spelare är inte ensamma om att använda agenter

Klubbar plockar frekvent in agenter de också för att hjälpa till att hitta köpare och få fram toppavgifter för spelare de vill sälja. Kia Joorabchian och Giuliano Bertolucci är notabla exempel på agenter som jobbar för klubbar. De hjälpte Chelsea och Tottenham Hotspurs att sälja Ramires och Paulinho till kinesiska klubbar förra året. Manchester United använde också agenter för att hjälpa till att sälja Robin van Persie och Nani till Fenerbache.

Men det är också värt att notera att Joorabchian och Bertolucci även är Ramires och Paulinhos agenter, och Manchester United anlitade Van Persies agent för Fenerbache affären.

I ett fall där klubben ber spelarens agent att även representera dem, bör agenten alltid se till att spelaren förstår den naturliga intressekonflikten som existerar, rekommendera att spelaren söker oberoende rådgivning och får spelarens godkännande på papper. När spelarens agent agerar å klubbens vägnar, är det klubbens ansvar att betala agenten för hans eller hennes tjänster, inte spelarens.

Imagerättigheter är värda mer än du tror

Något som sällan nämns när man diskuterar transfers och löner (notabla undantag inkluderar när en managers f.d klubb lyckas behålla hans namns varumärke eller när en av de bästa spelarna i världen står inför rätta för skattefusk) är imagerättigheterna mellan spelarens imagerättighetsföretag och hans nya klubb, det utgör en signifikativ del av spelarens kompensation och den totala kostnaden för klubben.

Imagerättigheter kan vara komplexa och, beroende på vilken sida av bordet en journalists källa satt på när affären förhandlades fram, kan det vara så att imagerättigheterna inte finns inkluderade i informationen de får när de frågar hur mycket spelaren kommer tjäna på sitt nya kontrakt.

Till exempel så kan en spelare tjäna £85,000 (1,007m kr) i veckan men, efter att ha inkluderat imagerättigheterna, lär spelaren tjäna mer än £100,000 (1,18m kr) i veckan (vanligtvis är det runt 20% extra samt en del av nettoförtjänsten klubben får från framträdanden och stödaktiviteter som spelaren utför åt klubben).

Bonusbetalningar fastställda efter lagets och individens framgångar samt agentavgifter kan också signifikativt addera till en klubbs kostnader när det gäller att säkra en spelares tjänster på transfermarknaden.

• Det här är en artikel från The Set Pieces http://thesetpieces.com/

• Följ Jake Cohen https://twitter.com/jakefcohen?lang=en-gb  och The Set Pieces https://twitter.com/thesetpieces på Twitter.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...