EXKLUSIVT: Selfie-besatte United stjärnan nonchalerade lapplisan

   

United esset Memphis Depay i sin bil med p-boten på marken. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Jake Ryan, The Sun on Sunday, söndag 20 september, 2015:

 

 

FOTBOLLSESSET Memphis Depay har fått en p-bot på £70 (950 kr) - men när han såg kastade han helt enkelt bara ner på marken och körde därifrån.

 

 

Manchester United stjärnan, 21, som har en veckolön på £87,000 (1,18m kr), fick boten ditsatt på sin flashiga Mercedes av en lapplisa efter att ha parkerat på lastområde i stadens centrum.

 

 

Han återvände sedan från sin 45 minuter långa tripp inne i Manchester och fann böteslappen på vindrutan på sin £120,000 (1,62m kr) bil.

 

 

Men istället för att ta med sig boten och betala böterna drog han vara bort den och lämnade den på trottoaren.

 

 

Depays Mercedes får p-bot på sig. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

Den holländske yttern poserade t.o.m för selfies med fans i hans svarta Mercedes CL 63 medan boten fortfarande låg på trottoaren innan han körde iväg.

 

 

Ögonvittnet Lewis Nisbett, 32, som plockade upp boten efter det att Depay stuckit, sade: "Depay hade parkerat sin sportbil på ett lastområde och verkade inte bry sig alls.

 

 

"Han lämnade bilen i ungefär 45 minuter och när han kom tillbaka hade en lapplisa satt dit en p-bot på vindrutan.

 

 

"Man kunde se irritationen i hans ansikte när han såg den och han slet bort den och kastade den sedan på marken."

 

 

Selfie galen... Fotar med supportern Lewis Nisbett. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

Fastighetsmäklaren från Manchester tog ett antal bilder på stjärnan då han såg hur fans poserade med honom på trottoaren i torsdags eftermiddag.

 

 

Han tillade: "Han klev tillbaka in i bilen och då han har en vänsterstyrd bil stannade han och poserade för selfies med fans genom sidorutan, medan hans p-bot låg på marken.

 

 

"Han verkade inte intresserad av att betala den - men då han har en fotbollslön kan det inte vara någonting för honom.

 

 

"Han plockade inte ens upp den och lät någon annan ta hand om den så tydligen störs han inte av böterna som kommer läggas på detta."

 

 

Ignorera inte... p-boten. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

Depay, som kom till United för £25 miljoner (339,3m kr) från PSV Eindhoven i somras, har tidigare undkommit böter efter att ha parkerat sin Merca i en lastzon utanför Harvey Nichols.

 

 

Och nyligen pungade han ut £1,000 (13,572 kr) för att få sin Merca sprejad med en matt svart finish.

 

 

Tidigare den här månaden berättade vi hur Depays pappa - Memphis använder bara sitt förnamn på matchtröjan - bett sin son om att de ska försöka bli sams igen.

 

 

Depay i spel för Manchester United. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

 

En förkrossad Dennis, 50, sade: "Jag såg honom på YouTube då han pratade om sin pappa, han sa att han inte ville ha mitt namn på ryggen. Det kändes fruktansvärt.

 

 

"Jag skulle älska att återfå kontakten med honom. Jag saknar honom så mycket."

EXKLUSIVT: Ny chock för City essets fru då han fotograferats hemma hos en mystisk brunett

   

Toure vid huset... fotbollsidolen har gjort sena besök vid radhuset i Essex. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Lauren Fruen, the Sun on Sunday, söndag 20 september, 2015:

 

 

GIFTA fotbollsidolen Yaya Toure har gjort sena besök hos en ung kvinna hundratals miles (1 mile = 1,6 km) från sitt familjehem.

 

 

Man City esset, 32, har setts gå ut ur hennes hus under de senaste veckorna och han har även stannat över natten.

 

Hans superbilar har setts på hennes uppfart - han har anlänt sent och lämnat framåt småtimmarna.

 

 

Mystisk tjej... unga kvinnan i Hornchurch. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

Toures regelbundna helgresor kommer bli ytterligare ett bakslag för hans hängivna fru Gineba efter att The Sun on Sunday förra veckan avslöjade att han är pappa till ett hemligt utomäktenskapligt barn.

 

 

Förebilden Toure, en hängiven muslim, spenaderade augusti månads bank holiday med den okända mörkhåriga tjejen och deras kompis i radhuset i Hornchurch, Essex.

 

 

En källa sade: "Yaya dyker alltid upp sent på kvällen i flashiga bilar. Ibland är det en Ferrari och ibland är det en svart AMG Mercedes.

 

 

Toure med frun Gineba. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

"Det är vanligtvis på lördags kvällarna han kommer förbi. Han stannar några dagar och lämnar alltid på natten. Han måste resa en hel del för Essex ligger långt ifrån Manchester.

 

 

"Tjejen bor här med sin familj. Hon är otroligt snygg."

 

 

Den strikta nykteristen - som bor i ett £3,75 miljoners (50,9m kr) hus i Wilmslow, Cheshire, med Gineba och deras tre barn - är känd för sin kärlek till bilar.

 

 

I förra veckan berättade vi hur mittfältaren, som tjänar £230,000 (3,12m kr) i veckan, varit otrogen med ett ex innan han gjorde henne gravid.

 

 

Toure med Mercedesen. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

Han övergav sedan Mariam Camara och slutade ge henne pengar som skulle gå till deras barn - för att hon vägrade skicka honom sexiga selfies.

 

 

Toure har tidigare pratat om pressen som vilar på fotbollsspelare.

 

 

På frågan om kvinnor sade han: "Jag gömmer mig. Ibland undrar jag vad som går igenom tjejers huvuden. Det är pinsamt. Jag flyr från dem. Jag är gift. Min fru räcker för mig."

 

 

Men The Sun on Sunday avslöjade i juni att Toure befann sig mitt i påståenden om otrohet med en hora som kostar £140 (1,900 kr) i timmen. Sandra Ntonya, 34, sade att hon arrangerade vilda sessioner inklusive en nära en Sainsbury's bilparkering.

 

 

Toures Mercedes vid tjejens radhus. (Klicka på bilden för att förstora)

Första centralasiatiska laget att spela i Champions League ägs och finansieras av den kazakiska regeringen. RFE/RL rapport

   

FC Astanas Baurzhan Dzholchijev utmanar Apoel Nicosias Inaki Astiz i augusti i år. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

 

 

AV: Pete Baumgartner för RFE/RL, del av the New East network, i the Guardian, fredag 11 september, 2015:

 

 

När Benfica gör den 3,800 mile (6,115 km) långa resan till Kazakstan som en del av gruppspelet i den här säsongen Champions League kommer de även att ta sig an det mest avlägsna och det minsta laget i turneringen - men även ett av de rikaste.

 

 

FC Astana blev det första centralasiatiska laget att nå den här fasen av turneringen efter det att ett dramatiskt sent mål gav de segern mot den cypriotiska klubben Apoel Nicosia förra månaden.

 

 

Belöningen, tillsammans med att möta de f.d mästarna Benfica, är matcher mot de spanska jättarna Atlético Madrid och den turkiska klubben Galatasaray.

 

 

FC Astanas framgång betyder även klirr i kassan för klubben, detta då samtliga 32 lag i gruppspelet får en beräknad summa på €12m (119,9m kr) för sitt deltagande, plus €1,5m (15m) för varje vinst och €500,000 (5m kr) för varje oavgjord match.

 

 

De flesta lagen i Europa skulle anse de miljoner euro man tjänar som den största fördelen med att spela i Champions League, men det är inte fallet för FC Astana.

 

 

Precis som många andra saker i Kazakstan skapades och ägs klubben av staten, och den är en del av en kampanj för att promota landets nypräglade, avlägsna och ganska okända huvudstad: Astana.

 

 

Den officiella ägaren av klubben, som bildades för endast sex år sedan, är landets superrika statliga investeringsfond, känd under namnet Samuryq-Qazyna.

 

 

Bland fondens tillgångar återfinns Kazakstans postsystem och det statliga olje- och gasföretaget KazMunayGas, samt banker, gruvor, flygbolag, flygplatser och landets järnvägar

 

 

Samuryq-Qazynas omfattande innehav, som beräknas vara värt runt €66,5 miljarder (664,8 miljarder kr), gör tekniskt sett FC Astana till en av de rikaste klubbarna i Champions League. Men en direkt jämförelse är svår, Forbes placerar Real Madrids nettoförmögenhet på €3 miljarder (29,9 miljarder kr) och Barcelonas på €2,8 miljarder (27,9 miljarder kr). Fondens djupa fickor har redan betalat för en stadion med plats för 30,000 fans, the Astana Arena, och den kostade €164m (1,63 miljarder kr) att bygga och truppen är värderad till €14,5m (144,9m kr).

 

 

Samuryq-Qazynas chef är Omirzaq Shukeev, en f.d vice premiärminister och ekonomisk rådgivare till president Nursultan Nazarbajev. Klubben är även medlem av Nazarbajevs Astana Presidential Sports Club, grundad 2012 för att ge ekonomisk stöttning till flera idrottslag som tävlar på den internationella scenen.

 

 

Samtliga sju medlemsklubbar har Astana i sitt namn, och flera av dem har den kazakstanska flaggans färger ljusblått och gult.

 

 

Mest känd bland de är Astanas cykellag, hem för några av världens bästa racingtalanger inklusive Alberto Contador, Vincenzo Nibali, Fabio Aru och, under en kort period innan dopningsanklagelserna hann ifatt honom, Lance Armstrong.

 

 

Trots att de fortfarande störs av dopningsmisstankar så är Astana laget en etablerad del av internationell cykling, och deras närvaro vid elittävlingar har inbringat en oöverskådlig massa - mest positiv - publicitet till Astana varumärket, vilket är klubbens ekonomiska stöttares riktiga mål.

 

 

Italienska cyklisten Fabio Aru för Astana i 2015 års cykellopp Vuelta a España. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

Kazakiska representanter hoppas såklart att FC Astana kommer få liknande PR-fördelar när de spelar mot några av sportens topplag i Champions League, en av de populäraste idrottsturneringarna i hela världen.

 

 

Nazarbajev gratulerade laget efter Apoel matchen och noterade att "Astana kommer nu att ha fotbollskamper mot världens ledande märken".

 

 

Darhan Kaletajev, FC Astans ordförande, var snabb att tacka Astans gudfader. "Den här segern uppnåddes tack vare hårt jobb av tränarpersonalen, Astanas fotbollsälskande folk och stödet från Kazakstans president," sade han.

 

 

Lagets framgång kan kanske hjälpa de kazakstanska representatnerna att glömma smällen då de knappt förlorade mot Beijing i kampen om att få arrangera 2022 års vinter-OS.

 

 

OS skulle ha inbringat signifikativ positiv publicitet till Kazakstan, där Nazarbajev - som setat vid makten sedan innan Sovjetunionens sammanbrott 1991 - utövar en tajt kontroll över samhället, politiken och ekonomin.

 

 

Internationella mänskliga rättighetsgrupper protesterade mot möjligheten att ge spelen till Kazakstan p.g.a deras dystra facit gällande mänskliga rättigheter.

 

 

För närvarande är FC Astana det lägst rankade laget av de 32 som deltar i Champions League och trots att de undvek att ställas mot de som idag är fotbollens supermakter, som regerande mästarna Barcelona, Real Madrid eller Bayern München, så innehåller deras grupp ändå signifikativ talang, inte minst från Atlético Madrid, som nådde Champions League finalen 2014.

 

 

Men även om klubben inte tar sig vidare från gruppspelsfasen så ser det ut som att exponeringen det kazasktanska laget kommer få från en världsomspännande publik kommer göra ägarna i Astana väldigt glada.

 

 

En version av den här artikeln dök första gången upp i RFE/RL

 De flashiga byggnaderna i Astana reser sig osannolikt från de platta slätterna i det oljerika Kazakstan och utgör en stad som sitter fast mellan ett sovjetiskt förflutet och ett aspirerande nu

   

Ta en titt på Astana och man ser vart oljepengarna har gått. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

 

 

AV: Giles Fraser och Marina Kim i Astana, the Guardian, tisdag 28 juli, 2015:

 

 

Av alla platser, varför anlägger man en stad här? Från flygplansfönstret ser man mer av detsamma: platt, tomt och ändlöst enormt. På 30,000 feet (9,144 meter) utgör några sjöar ett antal prickar i landskapet. Det finns inga bevis på mänsklig aktivitet. Det finns knappt några träd och få tydliga landmärken. Så fortsätter det - Kazakstan är lika stort som västra Europa och så oupphörligt platt, det är som om någon gigantisk murare har plattat ut hla landet. Här finns fler vargar än människor. Inte konstigt att sovjeterna valde den här enorma tomheten för att gömma sina gulagläger och deras rymdprogram, och för att testa sina kärnvapen.

 

 

Och sedan, som en blixt från klar himmel, kommer Astana glittrande inför våra ögon, helt byggt i skinande metall och glas. Staden reser sig helt osannolikt upp ur den kazakiska stäppen som någon postmodern legobyggnad som har ramlat ner i inledningen av Dallas. Välkommen till Astana, en av de konstigaste huvudstäderna på jorden.

 

 

Tidigt pratades det om att Astana - som betyder "huvudstad" på kazakiska - skulle namnges efter presidenten, Nursultan Nazarbajev. Hans namn och vision är trots allt allestädes närvarande. Sedan självständigheten från Socialistiska rådsrepublikernas union 1991 blev han den första - och har varit den enda - presidenten av Republiken Kazakstan. Tidigare i år tog han en valseger där han mottog komiska 97,7% av rösterna.

 

 

Astanas presidentpalats - som en Disenyversion av Vita huset. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

Alla presidenter är begränsade till en ledarperiod på fem år - förutom, såklart, Nazarbajev, som pressen har dragit bort varenda liten smula av kritisk vaksamhet inför. Många kazakiska tjänstemän är ganska öppna gällande det: de har valt att koncentrera sig på ekonomisk utveckling först, och riktig demokrati (hoppas de) kommer att komma någon gång senare.

 

 

Med tanke på de miljarder fat olja och gas som har upptäckts i landet, och deras väldigt låga befolkningantal på endast 16 miljoner invånare, borde varenda kazakstanier vara miljonär vid det här laget. Om man kastar ett öga på Astana kan man se vart mycket av pengarna har gått: överallt finns det stora, flashiga signaturbyggnader, samtliga med sina arkitekters namn som modemärken på sig, samtliga tävlar om uppmärksamhet som en samling bortskämda tonåringar som osäkert skriker: "Titta på mig!"

 

 

Ta bara det Norman Foster designade Khan Shatyr shoppingcentret, på vägen in till stan från flygplatsen. Det är världens största tält med en total yta på 127,000 kvadratmeter och en höjd längs spiran på 150 meter. En speciell kemisk beklädning skyddar de på insidan från den brutala kalla vintern och hjälper till att behålla dess speciella mikroklimat. Den konstgjorda stranden, med sand särskilt importerad från Maldiverna, kräver att det konstant är 35C. Alla shoppingcenter behöver en strand, såklart.

 

 

Norman Fosters Khan Shatyr shoppingcenter är världens största tält. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

 

För en centralt planerad stad är de estetiska sammanställningarna anmärkningsvärt disharmoniska. En flashig glaspyramid. Höga hus med lägenheter byggda för att matcha Moskvas universitet i den stalinistiska imperiestilen. En Disneyversion av Vita huset. Ett vaslikt torn med en boll högst uppe som presidenten tydligen designade på baksidan av en servett under en statsmiddag. Ett finansministerium format som en dollarsedel.

 

 

Få av dessa byggnader tycks ha designats med praktiskhet i tankarna. Hissarna i pyramiden åker uppåt, sedan till vänster, sedan uppåt, sedan till vänster - det måste ha varit otroligt dyrt att få de att åka slalom på det viset. Mitt hotell har en imponerande ljusshow på utsidan av byggnaden ... och ett fruktansvärt Wi-Fi.

 

 

När huvudstaden flyttades hit från Almaty 1997 fanns det ingen större entusiams bland regeringsrepresentaterna som tvingades flytta. Almaty - som den här veckan får reda på om de lyckades med sitt försök att få arrangera vinter-OS 2022 - ligger mer än ettusen kilomer söderut, och det är en mycket äldre och betydligt stiligare affär. Det var där prins Harry avnjöt sin vintersemester med Cressida Bonas 2014 och där spenderade även regeringsrepresentanter långhelger med att laga plov i deras lyxiga dacha, som inspirerades av engelska lanthus.

 

 

Få av Astanas byggnader verkar ha designats med någon praktiskhet i tankarna. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

Den officiella förklaringen till att flytta till Astana - som tidigare var den provinsiella bebyggelsen Tselinograd, med ett stort, sönderfallande sovjetiskt bostadsbestånd - var Almatys placering i en jordbävningsbenägen region. Men dess närhet till den kinesiska gränsen och Kazakstans behov av att stärka sin hållning i de norra delarna av landet, där många etniska ryssar bor, gjorde det logiskt ur ett strategiskt synsätt. På det viset är jämförelsen med Ukraina lärorik: båda länderna har stora ryska befolkningar.

 

 

Men Nazarbajev spelar smart, han manövrerar försiktigt mellan Ryssland, Kina och USA och får helt rätt beröm för att han uppmuntrar intraetnisk - och, faktiskt, intrareligiös - harmoni. Det finns flera stora moskéer i Astana, men även kyrkor och synagogor. Den ljusblå Beit Rachel synagogan är den största i Centralasien. Med hotet från militant islamism vid landets södra gräns är hälsosamma ekumeniska relationer inte bara en gemensam trevlighet; det är en strategisk nödvändighet.

 

 

Andra positiva saker inkluderar Astanas nya universitet. Det öppnades 2010 och namngavs efter Nazarbajev (vem annars?) och det är ett skäl till stolthet för många att utländska akademiker befolkar de olika avdelningarna. Faktum är att utbildning har blivit en stor sak för den 75-åriga så kallade "nationens fader". Nazarbajev har gjort det möjligt för studenter att studera utomlands och få alla utgifter betalda, förutsatt att de återvänder till Kazakstan för att arbeta i åtminstone fem år efter deras examen.

 

 

Många ur den här nya gruppen med utländskt utbildade kazaker går numera vidare med sina karriärer i Astana. Alltså inte alls som den där berömda antihjälten från Kazakstan, Borat. Dessa nyutexaminerade ungdomar dominerar alltmer vad som är en ung stad både när det gäller sin ålder - Astana firade sin 17:e födelesedag den 6 juli i år (samma dag som presidentens) - och övergripande demografi. Man ser inte många personer över 50 ute på gatorna.

 

 

Den här flashiga leksaksstaden sitter låst i en fascinerande förhandling mellan ett sovjetiskt styr-och-kontrollera förflutet och ett aspirerande, marknadssmart nu. Men ute vid stadsgränsen slutar all arkitektur abrupt. All den frenetiska energin avtar och den enorma oupphörliga stäppen börjar plötsligt. Det är därför Astana känns som en storslagen existentialistisk liknelse, ett försök att övervinna skräcken inför ändlös tomhet med den frenetiska distraktionen av mänsklig strävan.

 

 

Från 30,000 feet (9,144 meter), och än mindre från ett universums perspektiv, ser det ut som att Norman Foster inte riktigt har någon chans. Men vem vet?

Västvärlden har övergivit det enda riktigt framgångsrika motståndet mot IS

 

   

En soldat från Jabbat al-Nusra avfyrar vapen under strider mot syriska trupper i Aleppo, Syrien. 7 juli, 2015. Foto: AP

 

 

 

AV: Olle Svenning, Aftonbladet kultur, onsdag 9 september, 2015:

 

 

Tidningen Proletären visar fram en överraskande form av svenskt bistånd. Sverige ger bidrag till al-Quaidas syriska gren Jabbat al-Nusra, en allt starkare del inom den syriska Assad-oppositionen. Medlen, 40 miljoner kronor, slussas via The Syrian Recovery Fond som försöker ge humanitär hjälp åt syrier. Fonden finansieras främst av västvärlden och auktoritära stater som Arabemiraten och Kuwait.

 

 

Uppgifterna bekräftas i princip av det svenska syriska sändebudet Niklas Kebbon som förklarar att bistånd från fonden helt enkelt inte kan distribueras utan hjälp från al-Nusra, en dominerande kraft i den syriska oppositionen.

 

 

Det går att dra några tungt tragiska slutsatser av Sveriges lilla omedvetna hjälp åt al-Quaida.

 

 

Västvärlden har inte förmått alliera sig med någon trovärdig demokratisk opposition till Assad-diktaturen. En period lyfte väst upp Ahmad Jarba, terrorist och knarkhandlare, till sin närmaste partner. Västvärlden bär också tungt ansvar för att det medlingsarbete som exempelvis Kofi Annan ledde blev till fiasko.

 

 

Den syriska motståndsrörelsen, beroende av stöd från Qatar och Saudiarabien, har därmed förvandlats till religiöst sekteristisk. Väst har i samverkan med Turkiet övergivit det enda riktigt framgångsrika motståndet mot IS, det vill säga den kurdiska militären.

 

Sönderfallet av den syriska oppositionen har givit allt större utrymme och makt åt al-Nusra, terroriststämplat enligt FN och medan omvärlden bekämpar IS så växer al-Nusra. ”Den som tjänar mest på försvagningen av IS är al-Nusra”, säger amerikanska säkerhetsexperter till nyhetsbyrån Voice of America.

 

 

Det var kanske inte sådant svenska biståndspengar skulle främja.

 VI SKULLE INTE VILJA FÅ EN SMÄLL AV HENNE..

 

 

AV: Ben Kenyon, joe.co.uk, lördag 5 september, 2015:

 

 

Ronda Rousey dominerar sporten MMA för tillfället.

 

 

Ingen kan komma i närheten av henne just nu - hon har avslutat 11 av hennes 12 matcher i den första ronden.

 

 

Men om den 28-åriga obesegrade bantamviktmästaren fortfarande håller på om 10 år, kan hon komma att få riktigt tuff konkurrens.

 

 

UFC har postat en video med den åtta år gamla Evnika Saadvakass och hennes boxningsskicklighet är rent ut sagt skrämmande.

 

 

Den kazakiska tjejen, som kommer från samma land som knock-out kungen Gennady Golovkin, kan avfyra 100 slag i minuten.

 

 

Vi vet inte hur hennes brottnings- eller markfärdigheter är, men vi är helt säkra på att vi inte skulle vilja få en smäll av henne.

Anfallaren har hållit alla sina färdigheter gömda så länge att det är svårt att vara säker på om ens han vet vart de ligger gömda nuförtiden. Liverpool säger att han kan flytta vidare men ingen dyker upp med pengarna

   

Den mest skärande grejen gällande Mario Balotellis tid i Liverpool är att allt har varit så himla förutsägbart. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 16 augusti, 2015:

 

 

Till sist kommer tiden då Mario Balotelli har spenderat så lång tid med att leva i sitt egna privata universum att vi förmodligen nått nivån där det är poänglöst att fundera på när, eller om, han kommer vara redo att passa in i en rimligt ledad arbetsmiljö.

 

 

Det kommer helt enkelt inte att hända. Ingen väntar längre och även om det alltid finns något djupt ledsamt och otillfredsställande med ett missbruk av en talang så mjuknar besvikelsen i det här fallet p.g.a det faktum att vi har haft hyfsat med tid på oss att vänja oss vid tanken.

 

 

Balotelli har hållit alla de där färdigheterna gömda så länge att det inte är lätt att vara säker på att ens han vet vart de finns nuförtiden. Han har lett oss fram till den här punkten i flera år och ingen bör vara alltför förvånad att det slutar så illa i Liverpool eller att han, än en gång, demonstrerar varför Mario Sconcerti på Corriere della Sera en gång beskrev honom som en spelare med "en ovanlig talang i att göra folk glada när han anländer och ännu gladare när han lämnar".

 

 

De stora klubbarna har slutat ringa och Liverpool måste inse hur vilseledda de var med tanke på att de blev specifikt varnade för Balotelli när de pratade med sina motsvarigheter i Manchester City vid den här tiden för ett år sedan. Ingen lyssnade. Liverpool har förlorat en mindre förmögenhet i den här processen och den mest skärande grejen gällande Balotellis tid på Anfield - det relevanta kapitlet i Luca Caiolis nya biografi heter helt enkelt och rätt "Flopp" - är att allt har varit så himla förutsägbart. Alla skulle ha kunnat se detta hända på en mils avstånd, och det får mig att undra huruvida Brendan Rodgers, vid tiden då han nyligen krönts till årets manager, kände sig lite för nöjd med sig själv och överdrev sina egna färdigheter och föreställde sig att han kunde göra något som inte José Mourinho, Cesare Prandelli eller Roberto Mancini hade klarat av, nämligen att förvandla Balotelli till en fullt fungerande professionell spelare, kapabel att spela en vuxen fotboll och tänka sammanhållna tankar.

 

 

Det har definitivt inte varit någon överraskning för dem av oss som kommer ihåg sättet på vilket Balotelli drev Mancini till gränsen för galenskap hos City och det ofta oregerliga sinnet hos mannen som bar en guldmedalj med orden "Professionalism, Ansträngning, Ödmjukhet" men frekvent levde sitt liv exakt tvärtom.

 

 

Balotelli var aldrig någon utböling i City där hans regelbundna rutin efter träningarna var att slå sig ner på en betongtrappa, fortfarande iklädd träningsstället, och tända en cigarett med en rödbrun katt vid namn Wimbleydon i knäet. Där satt han och snackade med sitt favoritkattdjur om hur han hade spelat. Wimbleydon var en gammal herrelös katt som hade adopterats av City under Kevin Keegan eran och hade döpts efter sättet som den colombianska fystränaren, Juan Carlos Osorio, uttalade Wimbledon. Ingen spenderade mer tid med den än Balotelli, så pass mycket att när den försvann en kväll så var den initiala misstanken att han hade tagit med den tillbaka till sin lägenhet i Deansgate, ditsmugglad i bakdelen av hans armékamouflerade Bentley.

 

 

Han hade älskvärda kvaliteter - i en industri, låt oss inte glömma det, där vi ofta klagar på att det inte finns tillräckligt många personligheter - och han var tillräckligt populär för att the National Football Museum skulle ställa ut hans mest ovanliga mössa till allmän beskådning. Du kanske kommer ihåg den: sydd som en kycklingkam, eller gummihandsken som bärs av pingvinen i Wallace och Gromit, den plockar ofta fram minnen av skräddartipset i självbiografin av en annan ledande fashionista. "Vilken ljuvlig mössa," skriver Miss Piggy. "Men får jag komma med ett litet förslag? Om den blåser av, jaga den inte."

 

 

Men sedan finns också de mindre tilltalande berättelserna gällande hans professionella standarder, eller brist på dem, och efter all denna tid är det något tärande, minst sagt, att han fortfarande inte har vuxit ur den där perioden med de vuxna tonåren och nu är han så oönskad i Liverpool att han har fördrivits till en separat träningsplan.

 

 

Mancini berättar en story om när han plockade in Balotelli i en match med specifika instruktioner gällande vart han skulle spela, han trummade in i honom att det skulle finnas ytor att utnyttja om han lyssnade på de taktiska råden, bara för att sedan få se spelaren inta en annan position och avfärdande veva med händerna och fullständigt undvika ögonkontakt när han hörde sin manager skrika.

 

 

Samma sak har hänt med Rodgers vid åtminstone ett tillfälle och det är något oroande att höra att någon som antas vara en professionell fotbollsspelare inte hade lärt sig namnen på några av lagkamraterna, etablerade Liverpool-spelare, till jul under hans första säsong eller att han under ett träningspass tog det på sitt ansvar att vända mot eget mål och avfyra ett skott mot Brad Jones ungefär från mittlinjen. Ingen kan vara helt säker på varför - uttråkad, möjligen, eller en känsla av att ha blivit skymfad för att han fick spela med reserverna - men det är lite underhållande, helt i linje med hela tragikomedin, att bollen gick rakt upp i krysset från 40 yards (= 36,5 meter). Det är bara synd att han har slutat visa dessa blixtrar av excellens på ett mer normalt sätt.

 

 

Liverpool kommer att gå vidare och, till sist, kommer Mario Balotelli också göra det och den underligt allestädes närvarande Desmond N'Ze, den gamle kompisen från Internazionale som nu tydligen agerar som hans uppassare och han har setts sova i passagersätet i hans Ferrari på klubbens träningsanläggning.

 

 

Men vad säger transferavgifterna om Balotellis karriär? Han kostade City £22,5m (323m kr) när han köptes från Internazionale 2010. Han såldes till Milan för £19m (272,7m kr). Liverpool betalade £16m (229,6m kr) och nu skulle de acceptera £8m (114,8m kr). Balotelli - spelaren Mancini sa skulle kunna bli lika bra som Cristiano Ronaldo och Lionel Messi - är tillgänglig för samma summa West Brom precis har spenderat på James Chester från Hull City, och Bournemouth för Ipswichs Tyrone Mings. Och ingen kliver fram med pengarna.

 

 

Alternativet är en låneaffär men det skulle betyda att Liverpool skulle få betala en signifikativ del av hans lön, möjligtvis så mycket som 60%. Sampdoria har preliminärt hört av sig men det är också ett tecken på hur djupt han har fallit. Blucerchiati har kommit upp till topp-fyra i Serie A en gång de senaste 20 åren. De hade en genomsnittspublik på 22,000 åskådare på Stadio Luigi Ferraris förra säsongen och informationen från Balotellis läger är att han mycket väl kan hänga i till ytterligare ett transferfönster för att se om något bättre dyker upp. Liverpool kan alltså sitta fast med honom ett tag till, och för att gå rakt på sak så får det bara de att se ännu dummare ut.

 

 

Under tiden måste Balotelli förstå varför Caioli summerar det som "en fantastisk spelare dränkt i intet ... en talangfull pojke förutspådd att bli en stjärna i världsfotbollen som tappade bort sig på vägen". Balotelli är en rik man, med alla fotbollsspelarens accessoarer: de snabba bilarna, designermärkena och högen med glitteratiflickvänner. Han återfanns en gång i tiden bland världens 100 mest influensrika personer, enligt Times magasinet, placerad mellan påven Franciskus och Michelle Obama och han var den yngsta på listan förutom Malala Yousafzai, den pakistanska aktivisten som överlevde talibanernas skott och gick vidare och vann Nobelpriset. Men fotbollsmässigt borde det ha skett så mycket mer. Balotelli är hjälte för LOL-generationen, de som tittar på Jackass och skämtpubliken, men han är inte någon stor fotbollsspelare eller spelaren han borde ha blivit. Han är bara en bra fotbollsspelare, om humöret passar, och ibland inte ens det när hans tankar är på annat håll. Han är, som Luigi Garlando skrev i Gazzetta dello Sport, "fördömd att jaga en regnbåge han aldrig kommer nå". Den kanske sorgligaste grejen är att han helt enkelt inte fattar det.

 

 

Det har han aldrig gjort, vi ska nu gå tillbaka till hans tidiga dagar med Inter och den lilla scenen som spelades upp i halvtid i en match. Santiago Solari, lagets argentinske mittfältare, berättar historien i Caiolis bok och det är klassisk Balotelli. "Det måste ha varit hans första eller andra match med oss," säger Solari. "Vi väntade på att Mancini skulle komma in och köra sitt halvtidssnack och Mario spelade ett PSP, ett bärbart PlayStation. Jag sade till honom att lägga undan det omedelbart. Han tittade på mig och svarade klentroget: 'Varför?'"

 

 

 

United förlitar sig för mycket på Rooney

Två matcher in på den nya säsongen är inte tiden då man ska komma med några snabba domar men det ser ut som ett farligt övermod gällande sättet på vilket Louis van Gaal litar på att Wayne Rooney ska ha en stekhet säsong för Manchester United.

 

 

Det kanske gnisslar mot det faktum att Van Gaals lag har vunnit deras två öppningsmatcher men Rooneys insatser i matcherna mot Tottenham och Aston Villa har varit en påminnelse om hans minskade förmåga och det är definitivt en riskfylld strategi att inte ha plockat in någon annan högkalibrig centerforward efter det att Robin van Persie och, i mindre utsträckning, Radamel Falcao lämnat.

 

 

Javier Hernández har kommit tillbaka från sitt lånearrangemang med Real Madrid men det faktum att Van Gaal lät honom spela i Spanien förra säsongen måste ses som en tydlig indikation på att Uniteds manager inte är någon brinnande beundrade. James Wilson, den talangfulla men oslipade 19-åringen, är näste man på tur, men det är verkligen allt som finns när det gäller centerforwards på Old Trafford, och alltihop känns väldigt avlägset från de bästa dagarna under Sir Alex Ferguson när United alltid gillade att ha fyra rena anfallare som konkurrerade med varandra.

 

 

Van Gaal spelar med en annan formation där endast en kan spela så, realistiskt sett, räcker det med tre men Rooney fyller 30 om två månader och har inte längre dynamiken från fornstora dagar. Hans rörlighet blir inte bättre och trots att man fortfarande kan förvänta sig att han avslutar säsongen med ett helt resonabelt totalfacit så utgör han inte samma hot mot motståndarnas försvar som han brukade göra.

 

 

Det har lämnat Uniteds frontlinje anmärkningsvärt mild för en klubb som är stolt över sig själv när det gäller deras djärva anfallsfilosofi och det går emot vad man kanske hade förväntat sig när de avslutade Van Gaals första säsong med 62 gjorda mål - två färre än under David Moyes säsong - och deras näst lägsta antal under Premier League åren.

 

 

United bör ha en mer penetrerande spets så fort Memphis Depay kommer in i det hela och de skulle definitivt ha ett större hot om de kan övertyga Pedro att lämna Barcelona. Men det finns ändå en alltför stor tilltro till en spelare som visar gradvisa tecken på nedgång och det leder till en befogad fråga om vad som händer om Rooney skadar sig under en längre tidsperiod.

Fotbollsmanagerns behandling av Eva Carneiro kastade ett grymt sken på henne men faktum är att det sa mer om honom

   

Illustration: Andrzej Krauze. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

 

 

 

AV: Marina Hyde, The Guardian, 'Comment is free', fredag 14 augusti 2015:

 

 

Helt klart kommer många att titta på José Mourinhos uppträdande den här veckan och fundera på huruvida män helt enkelt inte passar in på högprofiliga positioner inom fotbollen, jag tänker på benägenheten för överkänslighet, det konstanta bitchandet och lättretligheten som kommer upp till ytan så många gånger mer än en gång i månaden. Om inte dessa dramadrottningar gnäller som tjejer, ställer de till med ståhej som gamla kvinnor.

 

 

Kan de verkligen "få allt", kommer vissa att fråga, när den obehagliga sanningen är den att alldeles för många kliver av den högt flygande tävlingen, förbannade av en oförmåga - kanske på något sätt medfött? - att hantera pressen.

 

 

Själv hoppas jag att folk ska motstå att hoppa till dessa slutsatser och inse att mycket av vad vi ser från killarna i toppfotbollen handlar om sociala villkor - och årtionden av ojämlikhet i ligatabellen, i transferbudgetar, hur mycket tid som läggs till... you name it. Jag vill leva i en värld där orsakerna till vad som kan verka vara enkel idioti i en fotbollsmanager diskuteras till uttömmande längder och få se folk vrida sig baklänges för att vara rationella och förstående gällande vart denna press hela tiden skulle leda.

 

 

Och så över till Eva Carneiro, Chelseas klubbdoktor, som har stått emot en del desperat lama smädelser från fans genom åren, men som effektivt har underminerats ut från sitt jobb den här veckan av klubbens manager. Chelsea håller tyst och det ryktas om en lista med tidigare felsteg av läkaren mot Mourinho, men det som fick bägaren att rinna över var tydligen förra lördagens beslut av Carneiro och huvudfysioterapeuten Jon Fearn om att följa domarens två tillkallningar in på planen för att behandla Eden Hazard (som på bilderna ser ut att be om behandling), och möjligtvis Carneiros Facebook-meddelande som tackar "allmänheten" för deras stöd i svallvågorna av incidenten.

 

 

Utan tvekan känns det sista lite lite storslaget - men det är självklart inte samma sak som att framstå som att man tar emot buketter från folk som vill stötta. Å andra sidan så kan man förstå om någon som normalt sett inte behöver hantera den nivån av direkt uppmärksamhet kanske känner sig oförskämd om man inte uttrycker sin uppskattning över störtfloden av meddelanden. Hursomhelst så är det en väldigt liten grej i det hela.

 

 

Den garanterat oundvikliga förlusten av en talangfull läkare är betydligt större. Jag skulle kunna orera om hur Chelseas facit när det gäller skador är något de flesta av deras rivaler är avundsjuka på, för så är det. Men från en helt självisk infallsvinkel - och jag tror att de flesta fotbollsfansen kan erkänna att all fotboll handlar om de personligen - så vill jag se en och annan brud där ute med ett viktigt jobb.

 

 

Jag har aldrig träffat Carneiro, men jag känner ett distinkt blodsband när jag ser henne på avbytarbänken, precis som jag gör när blicken landar på en sällsynt kvinna i pressboxen, eller springer in i en av de många kvinnliga utsända från tv-sportsbolagen som jag skulle säga att jag är kvinnoförälskad i, om det inte varit så att jag för lägnge sedan tröttnat på att få frågan om vi alla knullar varandra när inte männen är med. Vi kan inte, är jag rädd, grabbar, för männen är alltid med! Men vi vill verkligen, om det hjälper.

 

 

När det gäller vilka som frågar dessa saker... well. Det yttrande som fått mig att mest höja på ögonbrynen av det jag hört på eller i närheten av en fotbollsarena har fällts av medlemmar av Hennes majestäts sportpress. Den första fotbolls-VM turneringen jag bevakade var den som spelades 2006, och det var definitvt en ögonöppnare för en kvinna från den storstadsliberala eliten som arbetade under det jättekomiska antagandet att kvinnor hade fått rösträtt några år tidigare och att om man plockar bort en stor grupp tidigt 2000-tal män från deras hem under flera veckor, placerar de i en tysk kurort och bjuder in dem att bevaka en fotbollsturnering, så kommer ingen av de att gå till några gansa mörka ställen innan en enda boll ens har sparkats.

 

 

Jag ska understryka att många av sportskribenterna var fullständiga hjältar för mig, och de blev bara mer avgudade efter det att jag träffade dem då. Andra... well, flera sa saker som inte skulle kunna tryckas i en familjetidning, inte ens en som the Guardian.

 

   

Eva Carneiro och huvudfysioterapeuten Jon Fearn (t.h.) lämnar bänken för att behandla Chelseas Eden Hazard under förra helgens match mot Swansea, medan Jose Mourinho ser på. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

Jag kände samma sak om den här grejen som jag föreställer mig att Carneiro gör gällande de otaliga genier som erbjuder henne chansen att dra i deras sträckta ljumskar. Jag var verkligen tvungen att skratta. Man kan inte med självaktning bli förolämpad för det är så sensationellt korkat. Och trots att jag stundtals lekte med tanken att släppa lös en variant av vad den unge Aaron från filmen Broadcast News säger då han blir slagen av skottar - "Ni kommer aldrig att tjäna mer än $19,000 (ca 174,000 kr)!" - så bestämde jag mig för att falsk sympati var den rätta vägen att gå.

 

 

Med det sagt så är en av de bästa kommentarerna inom fotbollen den som den dåvarande managing directorn i Birmingham City, Karren Brady, fällde efter det att en spelare sagt till henne att han kunde se hennes tuttar i den där toppen. "Oroa dig inte," svarade hon. "När jag säljer dig till Crewe kommer du inte kunna se dem därifrån." (Och ja, han såldes.)

 

 

Jag såg att det refererades till Brady på framsidan av dagens Daily Mail, med en rubrik som frågade: "Varför är premiärministern förslavad av fräcka kvinnor?" Baksidan av samma tidning centrerades kring det faktum att Mourinho hade svurit i sin utskällning på sidlinjen mot Carneiro, ett fokus som avslöjar den terminalt skeva positionen från vilken the Mail närmar sig den här så kallade sexistskandalen inom fotbollen. Nämligen att det är oacceptabelt att svära framför en kvinna.

 

 

Om man utgår från de öppna telefonlinjerna så är inte tidningen ensam om att verka anse att Mourinhos ilska på något sätt är oacceptabelt p.g.a att Carneiro är en kvinna. Men hans uppträdande i det här fallet var inte sexistiskt - och jag finner dessa lömska påståenden av andra parter betydligt mer störande, för de verkar bygga på tanken att kvinnor är ömtåliga skapelser.

 

 

Vad Mourinhos agerande har dragit uppmärksamheten till är den särskilda position i vilken Carneiros kön tyvärr onekligen placerar henne i en mansvärld, som fotbollen är. Han kanske hade kunnat gissa att hon skulle få ta den största delen av bråket (man ser inte många referenser till den på samma sätt degraderade manliga fysion). Antingen förstod han inte detta eller så brydde han sig inte om det, och den motviljan till att se nyanser är den sortens svaghet som till sist straffar sig själv. En dag - i någon annan situation - kommer det kosta honom något han bryr sig om.