Under den sista veckan av juni 2005 gav sig Joel, Avie och Bryan ut på en charmoffensiv i England, de reste till London för möten med Richard Scudmore och Brian Barwick, vd:arna för Premier League respektive FA, och Richard Caborn, idrottsministern.

"Det var hysch-hysch om att de var på besök i Storbritannien p g a protesterna," säger en källa. Mötena arrangerades endast en dag eller två i förväg och då var det David Gill, Uniteds vd, som personligen ringde FA och Premier League.

Gill ackompanjerade Glazer-bröderna vid varje steg de tog på besöket, endast fem månader efter att ha varit emot övertagningen. I december sålde han aktier värda £1,3 miljoner (15,1m kr) till Jim O'Neill, ett livslångt United-fan och styrelsemedlem, för att hålla dem borta från Glazer-familjen, och i enskildhet erbjöd han en donation till Shareholders United som aktivisten Nick Towle sade var värd £25,000 (291,533 kr). Men när han fick frågan hade Gill inget minne av att summan var så hög.

Hösten innan detta hade Gill kallat Glazer-familjens förslag "aggressivt" och potentiellt "skadande", men The Athletic har fått reda på att Gill nu förnekar att han sagt att "skuld är vägen till undergång", orden som är tryckta på en berömd grön och gul banner. Vid tiden för detta sade han att hans ord tagits ur sitt sammanhang och när han konfronterades med citatet av ett fan vid universitetet i Birmingham 2010 var hans enda respons att "modellen har förändrats".

Vissa spekulerade i att Gills tidigare inställning skulle innebära att hans jobb var i fara, men Glazer-familjen var, enligt källor, "väldigt sugna på att behålla David ombord som garant för kontinuiteten". En källa beskriver det som en "slug aktion" p g a Gills inflytande i maktens korridorer och efterföljande sommar valdes han in i FA:s styrelse. Dessutom förstår The Athletic att då Gill stannade ökade det chanserna för att Ferguson skulle bli kvar i klubben, också.

Under de kommande fem åren steg Gills årslön från £1 miljon till £1,95 miljoner (11,6m till 22,7m kr) och när han lämnade United 2013 valdes han in i UEFA:s exekutiva kommitté.

Den framtiden var oklar när han introducerade Glazer-familjen för Englands fotbollsmyndigheter, vars huvudsakliga bekymmer kretsade kring den kollektiva försäljningen av tv-rättigheter. Scudamore, Barwick och Caborn frågade samtliga huruvida Glazer-familjen skulle ge sig ut på en individuell väg men de gav uppmuntrande svar. "Vi kommer från ett mycket mer jämlikt distributionssystem än det ni har," sade de. "All marknadsföring och alla tv-rättigheter är centraliserade i NFL, sedan delas de jämnt ut bland alla medlemmarna."

Caborn berättar följande för The Athletic: "De var inte aggressiva. De var inte arroganta och framfusiga amerikaner. Jag fick intrycket att de letade efter en synergi mellan det som pågick i USA genom sport, tv och det kommersiella, och huruvida det kunde tillämpas på Manchester United. Premier League är stort men när det gäller omsättningarna inom basket eller amerikansk fotboll är vi inte i närheten."

Supportergrupper anser att Caborn kunde ha gjort mer som regeringsminister för att skydda United från den ekonomiska risken som Glazers övertagande innebar, och t o m Solskjaer gick med i motståndsrörelsen i februari 2005 efter att ha gjort en utförlig bakgrundsforskning. Han står fortfarande kvar som en beskyddare på the Manchester United Supporters Trust webbsida.

Bekymren gällde inte bara skulden som lades på klubben, utan även Glazer-familjens PIK-lån (värda £220 miljoner - 2,56 miljarder kr) som låter låntagaren betala ränta med mer skuld, istället för pengar. De tre hedgefonderna - Perry Capital, Och-Ziff Capital Management och Citadel - som lånade ut pengarna hade rätt att kräva platser i styrelsen och en andel av kapitalet i United om betalningarna blev försenade.

"Ett av de stora magknipen vi hade var att i en NFL-franchise kan man inte belåna mer än runt 15 procent i en övertagning," säger Sean Bones, som var en nyckelmedlem i Shareholders United för 15 år sedan. Dagens gräns är en fast belåningsnivå på $350 miljoner (3,3 miljarder kr), och det genomsnittliga NFL-laget är värderat till $2,86 miljarder (27,02 miljarder kr), vilket motsvarar ungefär 12 procent. Glazer-familjen belånade nästan 66 procent av United.

Bones arbetade på en fabrik en halv mile (800 meter) från Old Trafford och på matchdagarna försökte han värva folk vid arenan, han försökte få vanliga fans att köpa aktier. "Jag var förkrossad när Glazer-familjen tog över. Jag trodde att vi var riktigt nära vår egen övertagning," säger han. "Vi närvarade vid regelbundna möten i styrelserummet på Old Trafford på fredagseftermiddagarna för att diskutera hur vi kände med Gill och andra. Och jag minns att jag kom tillbaka från ett särskilt möte i London ganska övertygad."

Bones pratar om Nomura-affären och gruppens självförtroende stärktes av att de hade Russell Delaney i deras led. Delaney hade en kontakt rakt in i Coolmores hästkapplöpningsgrupp, som ägde 28,7 procent av United-aktierna.

Coolmore, ledda av John Magnier och JP McManus, hade samlat på sig deras innehav mycket tack vare vänskapen med Ferguson, som ville stärka sin maktbas när United var ett aktiebolag, men deras relation tog en negativ vändning p g a en dispyt gällande avelsrättigheterna till Rock of Gibraltar. "Den där förbannade hästen", som Michael Crick, den respekterade författaren och United-supportern, fördömer det hela till The Athletic.

Då det juridiska grälet eskalerade och hamnade i offentligheten satte Magnier och McManus press på Ferguson i januari 2004 genom att släppa 99 frågor gällande Uniteds transferaffärer, köpa fler aktier och anställa privata utredare. Ferguson klagade på att folk gick igenom hans son Jasons soptunnor. Coolmore har hela tiden nekat att detta hade någonting med honom att göra.

Ben Hatton, som var Uniteds chef för kommersiell företagsamhet i 10 år t o m 2007, säger att även Fergusons jobb var hotat. "Denna enorma bitterhet utvecklades mellan två parter, vilket ledde de irländska investerarna till att vilja använda deras aktieinnehav till påtryckning för att sätta press på sir Alex," berättar Hatton för The Athletic. "Det stod snart klart att något sorts vita riddaren-aktieägande skulle bli nödvändigt för att förhindra vad vi förväntade oss skulle bli ett fullskaligt övertagande."

Så Magnier och McManus blev jätteviktiga för potentiella köpare och genom hans kontakter trodde Delaney att supportrarna skulle få chansen att erbjuda ett kontringsbud om Glazer-familjen lade ett tillfredsställande bud men så blev det inte. Till Delaneys överraskning annonserade Red Football, Glazer-familjens investeringsgren, den 12 maj, 2005 att de hade nått en överenskommelse om att köpa Magniers och McManus aktier.

Då övertagningen på totalt £790 miljoner (9,21 miljarder kr) var slutförd sägs det att Glazer-familjen hade lagt in £270 miljoner (3,14 miljarder kr) av deras egna pengar - men några källor vid City of London (Londons bankvärld) "tvivlar på" att det var så mycket - resten lånade de och använde klubben som säkerhet. "De tog en risk med hela klubbens framtid som inte borde ha tillåtits av regeringen," menar Bones.

Caborn kontrar: "Vi kunde inte ha blockerat det. Det skulle ha varit de styrande hos Premier League och FA. Så fort de klarade the fit and proper person's test, då är väldigt lite någon regering kan göra.

"Jag har varit ett Sheffield United-fan sedan jag var åtta. Jag vet vad en klubb betyder för en stad. Vi var intresserade, som regering, att se till så att ägarskapet av Manchester United inte hamnade i dåliga händer och att de skulle kunna fortsätta spela en stor roll i samhället. Och för att vara rättvis är det i grund och botten vad de har gjort."

David Davies, en trefaldig FA-vd, var en utgående director när han fick ett telefonsamtal från den sittande Barwick tisdagen den 28 juni, 2005. Han säger, "Brian, en sann Liverpool-supporter, sade, 'Hey, de här grabbarna Glazer är på väg till FA. Du måste träffa dem'. Jag var en välkänd Man U-person.

"Jag var medveten om att övertagningen var kontroversiell men jag var också medveten om att personer som Ferguson var stöttande. Det var ett väldigt förbindligt möte. Jag ville verkligen få reda på om de här personerna brydde sig om Manchester United. För mig verkade det som att ett visst arbete hade lagts ner på deras historia.

"Jag har varit en säsongsbiljettinnehavare hos United sedan dagen då jag lämnade FA. Jag sitter på South Stand och jag skulle ha fått bo på planeten Zog för att inte ha varit medveten om att ägarskapet fortfarande är kontroversiellt.

"Om Manchester United hade slutat köpa fantastiska spelare, hade jag varit mer kritisk än jag är. Det skulle alltid bli svårt att följa Ferguson men några av oss har varit med tillräckligt länge för att veta hur det var att ersätta Matt Busby.

"Jag har helt klart åsikter om the fit and proper person's test. Är det helt tillfredsställande? Jag skulle inte låtsas att det inte fortfarande finns frågor att besvara. Man kan absolut argumentera för ägarskapsförordningar och vilka som ska ha den makten."

Glazer-familjens sista möte på deras London-tripp var med Caborn på hans kontor vid Trafalgar Square. Han skulle vidare till underhuset den kvällen och bröderna frågade om han kunde fixa en rundvandring när han var klar. "Amerikaner älskar det för de har inte historia på samma sätt som vi har," säger Caborn.

Glazer-bröderna kördes i ministerbilen medan Gill gick nerför Whitehall och ställde sig i kön vid St Stephen's entré. Sedan åt gruppen middag i Churchillrummet.

I ett antal uttalanden uttryckte samtliga parter tillfredsställelse med mötena. Men att lätta på bekymren för etablissemanget var en sak. Att vinna över Uniteds supportrar skulle bli en helt annan sak.

Klockan 18:15 (19:15 svensk tid) onsdagen den 29 juni anlände bröderna till Old Trafford i silverfärgade transportbilar för att träffa den exekutiva personalen. Ryktet spred sig. Reportrar och fotografer anlände. Det gjorde även runt 400 United-supportrar, som samlades under kvällen utanför arenan och sjöng anti Glazer-sånger. "We'll be running round Old Trafford with his head," var en sång från den mjukare änden av spektrat.

Uniteds säkerhetsteam ställde upp en inkörsport i stål runt directorentrén och fansen svarade genom att bygga barrikader på vägen.

Kravallpoliser anlände med hundar och inne på arenan funderade personalen på hur i hela fridens namn de skulle komma ut. "Det var ganska otäckt," säger en individ som var med Glazer-bröderna i the Platinum Lounge den kvällen. "Vi var tvungna att vänta där inne."

Runt klockan 22:25 (23:25 svensk tid) varvade en motor häftigt och dörren vid spelarentrén vid the Stretford End flög upp. Två polisbussar, med Glazer-bröderna inuti, gasade fort ut. Några fans försökte bombardera dem med stenar. Två personer arresterades.

Dagen efter anlände sir Bobby Charlton, som hade uttryckt tveksamheter gällande övertagningen, till Old Trafford för att träffa Glazer-bröderna. Efteråt berättade han för reportrarna att han hade bett om ursäkt till klubbens nya ägare för scenerna kvällen innan. "Jag försökte förklara att de inte kan ignorera fansen, som är så känslomässigt involverade i klubben men ibland går lite för långt."

Charltons första intryck av Glazer-familjen var positivt. "Precis som många andra fotbollsfans jag har vaknat mitt i natten och funderat på vad som pågår," sade han. "Men de skingrade många av mina rädslor."

Sådana uttalanden var inte tillräckligt för vissa fans, som grundade utbrytningsklubben FC United istället för att skicka sina pengar till Glazer-familjen. Andy Walsh var 43 och tänkte tillbaka på 38 års minnen från att ha följt United när han satt i sin bil utanför Old Trafford och förberedde sig på att inte förnya sin säsongsbiljett. "Jag grät," säger han. "Det är irrationellt, eller hur, men dessa känslor gör dig mänsklig. Om man förvandlar det till en ren transaktionsrelation underminerar du känslan och skadar sporten.

"Det orsakade mycket smärta att gå därifrån. Folk frågade mig vad de skulle ta sig till. Ett fan dök upp hemma hos mig, väldigt upprörd, pressade plågad ihop händerna. Han hade blivit av med jobb p g a hur han följde United och här stod han och funderade på att ge upp allt. Jag såg honom några månader senare hos FC och då hade han sin bästa tid i livet."

Walsh kunde inte få ihop kärleken med laget till vad klubben skulle bli. "Ja, Glazer-familjen har pressat fram mer intäkter genom de kommersiella affärerna men genom att göra det, har de kvävt klubbens själ, enligt min åsikt," säger han. "De är blodiglar."

På sidan för affärsmodellen på Uniteds webbsida för investeringsrelationer finns två tårtdiagram synliga under texten. Ett visar hur de kommersiella intäkterna 2009 stod på £66 miljoner (769,6m kr), vilket utgjorde 24 procent av den totala omsättningen. Det andra, från 2019, sätter den siffran på £275 miljoner (3,2 miljarder kr) och 44 procent av de totala inkomsterna. Branschkällor säger att den förvandlingen betyder att ingen annan klubb är bättre rustad för att möta den nuvarande krisen än United, vars förhållande mellan löner och inkomster är 53 procent - ett av de lägsta i Premier League.

"Det finns ett större resonemang gällande spelets form," menar en f d director. "United ändrade inte fotbollens ansikte på egen hand. Barcelona, Real Madrid, AC Milan, Bayern München; alla dessa klubbar jagade sponsorpengar."

Men ändå är det ingen som gör det riktigt på samma sätt som United, som var pionjärer inom spridningen av sponsorkategorier. Listade på deras officiella webbsida finns för tillfället 25 globala partners, åtta regionala partners, 14 mediepartners och 14 finansiella partners - totalt 61 sponsorer. Det är förverkligandet av Glazer-familjens ambition när de köpte klubben. Enligt källor så kunde de inte förstå att Tampa Bay Buccaneers hade större kommersiella inkomster än United, trots att NFL-reglerna begränsar lagens sponsoravtal till en radie på 75 miles (120,7 km). "Om man åker till Tampa Bay kan man se sponsorer överallt: en Gör-det-själv-kedja, en kycklingrestaurang, en bilförsäljare; de har massor," säger en f d exekutiv.

Glazer-familjen införlivade modellen hos United på en global nivå. "Den första nya affären Glazer-familjen gjorde var med Saudi Telecom - £5 miljoner (58,3m kr) utan någon skyltningsrätt; bara brandingen på arabiska," säger en exekutiv. "Det var då vi insåg att det kanske fanns något i deras sätt att arbeta."

En annan f d director säger: "Aktiemarknaden hade svårt med ett företag vars intäkter är beroende av framgångar ute på planen. Det var undervärderat. Det är det som tillät någon som såg värdet i ett globalt varumärke att köpa det. Woodward sålde det till Glazer-familjen och de tog risken. Jag vet att de belånade affären men de lade in sina pengar i det. Om allt hade gått fel hade de utraderats. Deras syn på det var, 'Vi tog risken, vi borde få belöningarna'."

Woodward var, enligt en separat annan kollega, "arkitekten för deras affärsplan och central i implementeringen av den". Så fort övertagningen var slutförd lämnade han JP Morgan, banken som underlättade Glazers lån och "slog armarna" runt Uniteds storföretagssida. Richard Arnold rapporterade till Woodward, inte Gill, när han kom in som kommersiell director 2007.

Glazer-familjen har bara förklarat sina intentioner en gång, på ett möte med all personal. "De sade, 'Titta, vi har köpt den här klubben för att vi såg en möjlighet'," säger en f d exekutiv. "De kom aldrig med, 'Vi är fans av klubben för alltid och kommer alltid vara det'. De påstod aldrig att de var något annat än affärsmän och de är väldigt bra på det de gör."

Det finns andra personer som är väl insatta i fotbollsmarknaden som erbjuder en annan åsikt. Edward Freedman beskrevs som en av Uniteds viktigaste värvningar på 1990-talet av f d ordföranden Martin Edwards. Som chef för försäljningen av varor med Uniteds märke på tog han klubbens operation från en omsättning på £1,2 miljoner (13,9m kr) 1992 till £28 miljoner (326,5m kr) när han lämnade fem år senare.

Freedman är svidande i sin kritik mot Glazer-familjens inställning. "De har inte en aning om vad ett varumärke är," berättar han för The Athletic. "Det är en väldigt smart inkomstbringande aktion för dem dessa affärer. Men, jag är ledsen att säga det, när det gäller att förhöja Manchester United, då fungerar det inte."

United blev associerade med japanska nudelfirmor och indonesiska däcktillverkare, medan spelarna gjorde reklamfilmer där de åt Mister Potato-chips. En högt ansedd agent klagade i enskildhet på att klubben var "besatt av kommersialism" och var "en stor inkomstbringande maskin". Efter att ha anlänt tillbaka i Manchester sent på natten efter en bortamatch mot West Ham var några stjärnor tvungna att köra runt i små Chevrolet-bilar för barn i ett sponsortrick nästa dag, istället för att vila.

"Jag kan verkligen inte hantera det," säger Freedman. "Vi erbjöds allt det där för länge sedan men accepterade aldrig något av det. Inte för alla pengar i världen. Men sedan var det såklart så att folket som förstod varumärket lämnade och in kom folk som bara såg fördelar med att ta pengar.

"Men att ta pengar för saker som inte är förenliga med ditt varumärke kommer till sist att förstöra ditt varumärke. Det är det jag kan se att de kommer göra. Hela karisman, allt det ärofyllda med Manchester United, verkar ha försvunnit."

Ben Hatton minns att han brukade "håna" Glazer-familjens inställning medan han kopplade av med kollegor på puben efter jobbet, men sedan han lämnade United för 13 år sedan har hans åsikt förändrats. Han säger: "Efter att faktiskt ha jobbat en hel del mer inom amerikansk sport så får jag säga att de är en annan sort. Affärsverksamheten inom sportens värld i USA är exakt det: det är en affärsverksamhet. Det är därför deras sportfranchises, på det stora hela, är hållbara och våra inte är det.

"De har det fokuset att säga, 'Det är en ganska bra affärsidé och, vet du vad, om du tar ett steg tillbaka ut ur den inskränkta synen på engelsk fotboll, då är det en fantastisk idé'. Om Manchester United gör fyra mål på Old Trafford, vem kommer då inte att bjuda på de fyra bollarna?

"Det fanns många sådana idéer och jag tittar ofta tillbaka och tänker att det måste ha varit så väldigt frustrerande under de tidiga dagarna för de här grabbarna, när de tittade på oss, det lilla engelska folket från en stad i norr som, då, drev en liten affärsverksamhet."

Supportrar som Walsh och Bones skulle starkt argumentera för att fotbollsklubbar är samhällstillgångar och inte franchises som i USA, men Uniteds fokus vid sidan av planen hade redan riktats mot balansräkningarna innan Glazer-familjen anlände.

Hatton förklarar klubbens tänk från tiden då han kom dit 1997. "Vi var de första som gick ut på marknaden för att få någon känsla för hur stor vår supporterbas var," säger han. "Undersökningen gick till 23 marknader - forskare, statistiska prover - och vi kom fram till 623 miljoner fans. Vår affärsplan och hur vi började kommunicera med analytikerna en gång i halvåret var, 'Vi kommer förstå mer om dem: var de är, vad de gillar, vad de följer. Vi ska ta in dem och sälja dem saker'. 'Förvandla fans till kunder' var ett uttryck vi skapade och det var affärsverksamhets livssyn.

"Glazer-familjens strategi var fundamentalt annorlunda: den handlade om att sälja en förening med Manchester United. Deras strategi var, 'Hur fint kan vi skära upp det här?'"

När Glazer-familjen kom in hade United försökt effektivisera deras sponsorer, inte expandera dem. "Vi hade vår huvudsakliga relation med Vodafone och åtta platinapartners," säger en f d exekutiv. "Men vi ville faktiskt gå i en mer strategisk, 'färre men större' riktning. Istället för att ha åtta sponsorer med £1,2 miljoner (13,9m kr) om året, ville vi ha fyra med £5 miljoner (58,3m kr). Men de var inte intresserade av något av det."

En annan director säger: "Det var bara väldigt annorlunda. Det är inte rätt eller fel. Klubben, när det gäller dess marknadsfunktion, hade satts upp för relationsstyrning. Hela målet var att få våra sponsorer att känna att de fick en service som kunde sig mäta sig med alla andra. Så när det var dags för omförhandling var de redo att säga, 'Vi vill betala er mer'.

"Men det var en väldigt annan filosofi än Glazer-familjens. De kom in med en syn på det hela som sade, 'Det finns hundratals företag i världen som du aldrig har hört talas om, alla de skulle vara beredda att betala 10 gånger mer än era nuvarande sponsorer, så vi är egentligen inte på marknaden för att bearbeta dem. Vi vill ta det bästa erbjudandet på bordet'."

Men gränsen drogs mot vissa företag vars etiska värderingar "inte var kompatibla", som företag som sysslar med snabblån, även om deras erbjudanden var högre.

Till att börja med arbetade Woodward och Arnold tillsammans med dessa försäljningsavtal på ett litet kontor i Mayfair. Arnold hade känt Woodward i flera år men hans lämplighet för rollen blev snabbt tydlig. "Han lämnar inte rummet förrän han får svaret han vill ha," säger en källa. Den mentaliteten spred sig till hans personal och en arbetare följde t o m en exekutiv hos en potentiell sponsor på en familjesemester till Bali för att få kontraktet påskrivet.

Joel, Avie och Bryan var väldigt uppmärksamma på utvecklingen och lämnade Gill till att fördjupa sig själv på fotbollssidan och bröderna flyttade sedan operationen till en större yta med 40 till 50 anställda i Pall Mall med en årlig hyra på £5 miljoner (58,4m kr). Hela marknadsbudgeten hade tidigare legat på £600,000 (7,02m kr). "Att sanktionera det var en modig aktion. Det var troligen den största sponsorsäljarstyrkan i London," säger en insider.

En annan tillägger: "Det var en mycket mer strukturerad inställning. De tittade kanske på 100 länder i världen, tog de 200 toppföretagen i varje land och gjorde efterforskningar om dem, sedan kontaktade de företagen." Uniteds högkvarter i London expanderade på nytt till Green Park, medan ett kontor öppnades i Hongkong för att ta hand om kunder i Fjärran Östern. Det är en kommersiell inställning som har följts av klubbar som Liverpool och Manchester City.

Branschkällor säger att diskussioner gällande en ny tröjsponsor för närvarande "går framåt väldigt bra" trots pandemin. Klubben är fortfarande attraktiv tack vare vad klubbens investeringswebbsida kallar Uniteds 1,1 miljarder "följare". Trots deras världsomspännande supporterbas har Uniteds kommersiella intäkter planat ut under de senaste fyra åren och klubben är på väg bort från den regionala partnermodellen för att istället fokusera på globala sponsoravtal.

"De har lagt betydligt mindre uppmärksamhet på klientrelationer än vad vi gjorde, vilket kan komma tillbaka och bita dem i rumpan," säger en f d exekutiv. "Under en lång tid var deras säljknep ganska enkelt: 'Manchester United är den största fotbollsklubben i hela världen, varför skulle ni inte vilja vara associerade med det?' Men för varje år som går utan framgångar på planen, kommer det bli lite svårare."

Glazer-familjen har anklagats för likgiltighet gällande silverpokaler så länge de ekonomiska vinsterna fortsätter komma in. "Vill de verkligen vinna? Jag vet inte," säger en f d kollega.

Här fortsätter texten:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/06/06/11673122-the-athletic-om-glazer-familjen-del-iii-av-iii/

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...