Premiärministerns beslut grundar sig inte i lojalitet till sin rådgivare - han kan helt enkelt inte göra sig av med sin idéman

Dominic Cummings utanför sitt hem i London i måndags. "Grejen med att spela inför arga folkhopar är att till sist blir de arga på dig." Fotograf: Tolga Akmen/AFP/Getty Images

AV: Marina Hyde, the Guardians åsiktsdel, tisdag 26 maj, 2020:

Kanske tittade du på i söndags när hela nationen fick en föreläsning gällande vad som ingår i ett faderligt ansvar av Boris Johnson, en man som inte ens berättar hur många barn han har, och lämnar kvinnor att uppfostra ett ospecificerat antal av dem. Kanske tittade du på i måndags när the Guardians Rowena Mason fick en föreläsning om journalism av Johnson, en man sparkad från en tidning efter att ha fabricerat citat från sin egen gudfader, och som glatt diskuterade att hjälpa en vän med att få en annan journalist misshandlad. Kanske hörde du i dag Michael Gove berätta för LBC att han "då och då" har kört sin bil för att kolla sin synförmåga.

Om du såg dessa saker kan jag bara styra dig mot slagorden utdelade över hela Paris under oroligheterna 1968. "JUSTERA INTE DITT SINNE - DET FINNS ETT FEL MED VERKLIGHETEN." Termen "gaslighting"* är mycket överanvänd, men låt oss ta en ordentlig titt på de senaste dagarnas händelser. När det gäller "oförsvarligt"... well, jag tror inte att det ordet betyder vad du trodde att det betydde.

*Gaslighting är en form av manipulation där information förvrängs, förvanskas eller utelämnas eller där falsk information presenteras med avsikten att få offer att tvivla på sina egna minnen, uppfattning och sinneshälsa. Det kan variera från att förövaren endast förnekar ett begånget övergrepp till att iscensätta bisarra händelser med avsikten att desorientera ett offer. Termen härrör från pjäsen Gasljus (originaltitel Gas light) från 1938 och dess filmatiseringar från 1940 och 1944.

Hur som helst. Jag ser den senaste vetenskapen som Dominic Cummings vet mer än dig om är optometri. En halvtimme sen i måndags eftermiddag - som om han vore Mariah Carey och inte någon politisk rådgivare i byxor som sitter ut och in - intog den Islington-boende mannen med en humanioraexamen Downing streets rosenträdgård. Där levererade han den mest orimliga adresseringen till en nation sedan Tiger Woods stod inför en publik, inklusive hans mamma, och bad om ursäkt till sin fru och sina sponsorer. Skillnaden är att Woods hade ett problem med cocktailservitriser, medan Cummings fuckar hela folkhälsomeddelanden mitt i en dödlig pandemi. Han är heller inte det minsta ledsen för det.

Vid det här laget är du kanske vagt medveten om att när hans fru visade symptom på coronaviruset fick vi se Cummings första återkomst till Downing street, sedan gav han sig ut på vad vi skulle kunna kalla ett Odysseus-liknande projekt: ett heroiskt 260 miles (418 km) långt sökande hela vägen till County Durham, samtidigt bröt han mot andan och bestämmelserna i nedstängningsreglerna han hjälpte till att skriva. Jag antar att han bara ville vara en rule-maker (en som skriver reglerna), ingen rule-taker (en som följer reglerna). Sedan, förklarade han, begav han sig ut på en resa som tur och retur är 60 miles (96 km) lång till Barnard Castle, med sitt barn i bilen, för att se om hans ögon var så förstörda att det inte var säkert för honom att köra. Vilket är... men nej. Jag är ledsen, jag kan bara inte skriva det. Kanske senare. Förhoppningsvis har han åtminstone förstört sin bilförsäkringspremie.

Ursäkta att jag måste vara tuff mot en kille som alltid har odlat en bild av sig själv som Westminsters Roy Keane, även om det är som att vara the DVLA:s* Clint Eastwood. Men om Cummings och hans fru inte visste att det de hade gjort var fel, varför valde de då att förra månaden skriva en lång artikel om deras virusupplevelse - full av personlig familjeinformation - som inte hade med något av allt detta drama eller dessa materiella fakta. Eller som när Cummings adresserade dessa frågor gällande vad som är ohjälpligt i rosenträdgården: "Jag understryker för människor att de inte ska tro på allt som står i tidningarna." Och jag understryker för människor att den överlägset mest felaktiga redogörelsen för perioden vi pratar om dök upp i the Spectator, under en byline föreställande Mary Wakefield och Dominic Cummings. När det gäller hans gnälliga familjeexceptionalism skulle man kunna tro att de var de första föräldrarna någonsin att bli riktigt sjuka och ha ett barn. Gud ska veta att det inte är roligt. Men precis som miljoner av oss förstår, det ingår liksom i paketet - en verklighet som inte haft överseende med ett par som jag hörde om på radion, de jobbar på en intensivvårdsavdelning och båda hade drabbats hårt av Covid-19 och har tvingats isolera sig med deras tre barn utan någon hjälp.

* DVLA: The Driver and Vehicle Licensing Agency är en organisation under den brittiska regeringen ansvarig för att upprätthålla en databas över alla fordonsförare i Storbritannien och en databas över alla fordon i hela Storbritannien.

Cummings historiehandledare på universitet beskrev honom en gång som "något av en Robespierre", "övertygad om att riva ner saker som inte fungerar". Fem år efter hans revolution ansågs självaste Robespierre vara något som inte fungerade och "revs ner", för att eufemismerna processen där man blir av med huvudet inför en extatisk folksamling. Jag måste säga att jag fann bilderna där folk på hans gata skriker saker åt Cummings i söndags väldigt störande när de sätts bredvid hans berättelse om att hans familjehus har blivit en måltavla för hot om våld. Det är aldrig rätt.

En del av vad som är störande är vinjetten av ett Storbritannien som Cummings själv gjorde mycket för att underblåsa: bistert polariserat, reflexmässigt aggressivt och påknuffat av en underström av hotfullhet. Hans kröningstriumf - den framgångsrika kampanjen för att lämna EU - var en mästerlig uppvisning i att elda på och utnyttja uppdelningar, otrevliga känslomässiga halvsanningar eller osanningar och kampanjen ansåg uppenbarligen att den stod över lagen. Jag skrev förra året om den farliga galenskapen med att piska upp ett narrativ med folket mot parlamentet, och hur snabbt de som föreställer sig att de står på folkets sida plötsligt kan omklassificeras som en fiendepolitiker. Men inte ens jag kunde se Cummings hamna i fel ände av hans svartkonster så fort som han har gjort. Grejen med att spela inför arga folkhopar är att till sist blir de arga på dig. De gav sig även ut efter Robespierre, till sist.

Trots all uppmärksamhet kring karaktären Cummings så är de senaste dagarna till sist och syvende en hemsk berättelse om Johnson. "Tvätta era händer, tvätta era händer" babblade premiärministern på igår kväll. Han tvättar verkligen av sina händer, från allt ansvar. Alla populister hatar i hemlighet deras folk, och Johnson är inte annorlunda på den punkten. Men orden "i hemlighet" är nyckeln. Hans beslut att behålla Cummings plockar ut hans förakt för dem det är tänkt att han ska tjäna i det öppna. Han riskerar hellre deras liv genom att äventyra en avgörande folhälsostrategi.

Men varför? Grejen med Johnson är att han desperat ville bli premiärminister, och han ville desperat ha varit premiärminister. Det är bara biten däremellan han har svårt med. Med Othello var det avundsjuka. Macbeth: ambition. Lear: stolthet. Johnson: karriärslögnare, urgröpt av narcissism, som inte ens hans vänner skulle skoja om var motiverad av att få tjäna allmänheten. Jag antar att det är de små sakerna som fäller dig, är det inte så?

Alla som tror att hans försvar av Cummings grundar sig i lojalitet känner inte till konceptet "Boris Johnson". Det här är faktiskt en simpel berättelse: en man utan idéer är alltför rädd för att sparka sin idéman. Eller för att uttrycka det med de komplexa intellektuella termer det förtjänar, någon gatuhäcklare skrek en gång följande till David Hasselhoff: "Oi! Hasselhoff! Du är ingenting utan din talande bil!" Cummings är Johnsons talande bil.

Så här befinner vi oss. Cummings blir kvar, och endast oemotståndliga externa händelser kommer få Johnson att göra det rätta. Han själv är inte kapabel till det. Vi har den högsta dödssiffran i Europa, vi lämnade äldreboendena till deras öden, våra test- och spårningsblunders är en internationell skam och vi räddade inte ens vår ekonomi. Johnson tar dagliga löprundor, men han dyker bara upp en eller två gånger i veckan mitt i denna kris och visar ett misslyckat ledarskap.

Det här är den yttersta småaktigheten hos denna man, och tragedin för alla som sitter fast och styrs av honom. Kanske är den största tragedin acceptansen. Det skulle vara trevligt att tänka att vi inte är så nedslagna att vi inte förväntar oss bättre än vad han har gett oss. För trots allt så är det liv som bokstavligt talat står på spel.

• Marina Hyde är en Guardian-kolumnist

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...