The Guardian gav säsong ett av The Responder högsta betyg, fem stjärnor av fem möjliga.

 

 

 

AV: Lucy Mangan, The Guardian, måndag 24 Jan 2022

Med ilska i hjärtat och spott i ansiktet kommer Freeman säkerligen att vinna alla priser för detta drama skrivet av en ex-polis som är lika fängslande som en thriller och lika djupgående som en dokumentär

Martin Freeman i en mardröm är en fullständig dröm för tittarna.

I det nya BBC One-dramat The Responder i sex delar spelar han Chris Carson, en polis som befinner sig på bristningsgränsen. Vi följer honom på en handfull nattskift i Liverpool som hotar – nästan lovar – att pressa honom bortom gränserna för all mental uthållighet.

Hans jobb är att svara (respond) på nödsamtal (en responder). Dessa kan vara vad som helst – det ständiga tillståndet av beredskap är lika utmattande som det är spännande – men de är nästan alltid en yttring av fattigdom, otillräcklighet eller desperation. Han säger till sin terapeut (Elizabeth Berrington) att han känner sig som om han leker klubba mullvad. "Förutom att mullvadarna bär träningsoverallsbyxor. Varje natt är det spott i mitt ansikte och blod på mina kängor och det slutar aldrig.”

Manuset (det första originalverket för tv av Tony Schumacher, en före detta polis) är en häpnadsväckande tuff, kraftfull, slitstark sak utan ett bortkastat ord eller ögonblick. Freeman – som måste ha kastat sig på det som en hungrig hund – gör allt rättvisa. Carson är en man som består av lager av ilska, lidande och förtvivlan, och Freeman lyser sakta upp var och en; han kommer säkert att vinna priser för sin prestation. Du kan känna hans släpande depression under explosionerna av ilska (vanligtvis riktad mot mullvadarna i träningsoverallsbyxor, vars oändliga, meningslösa kriminalitet och brist på personligt ansvar urholkar Carsons återhållsamhet), stressen och frustrationen, det skavande samvetet. Det är en god man som kvävs under de känslomässiga spillrorna.

Under första avsnittets nattskift hjälper Carson till att samla ihop kroppsdelar på platsen för en trafikolycka, hantera granntvister och närvara vid platsen för en naturlig död. Han rör sig genom en värld av avsiktliga och oavsiktliga grymheter och ignorerar tirader av hat och hån från gäng med killar då han kör runt i staden.

Han får ett samtal från sin hala vän Carl (Ian Hart, förstås – tack gode gud och castingen). “Town Centre Casey” (“Centrum-Casey”, spelad av Emily Fairn) - en lokal "baghead" (“pundare”) eller drogmissbrukare - har försvunnit. Skulle han kunna leta efter henne? När Carson hittar Casey säger hon som hälsningsfras: "Det finns inga häktningsorder på mig!" Han svarar: "Ingen vill ha dig förutom jag." Det är ett av många små dystra ögonblick som urholkar dig innan du hinner registrera dem fullt ut.

Hon berättar för honom att hon stal Carls lager av kokain. "Det är inte mitt fel!" säger hon. Carson fnyser: ”Vems fel är det då? Fucking Thatchers?" De meningarna innehåller cirka 700 doktorsavhandlingar i sociopolitisk diskurs med endast sju ord och bör mötas med vördnad av författare överallt.

Det är tydligt att Carl inte bara är Carsons vän, utan också en knarkhandlare, och Carson har åtminstone en viss kontroll över honom. Men istället för att låta Casey bli slagen av Carl, ger Carson henne pengar för att ta ett tåg till Leeds och säkerheten där. Han känner för en gångs skull att han har gjort skillnad.

Han berättar till och med det för sin mamma (Rita Tushingham) när han besöker henne på hennes vårdhem. "Jag gjorde en bra sak - bara en sak för någon som normalt sett inte betyder något." "Alla betyder något", säger hon försiktigt till honom. "Det gör de verkligen inte", säger han. Det är ett mått på styrkan och skönheten i manuset och framförandet att detta inte är ett dramatiskt ögonblick. Det är helt enkelt ett erkännande av den sanning som allmänheten vanligtvis kan ignorera, men som han lever med varje natt och som vi har sett utspela sig den senaste kompromisslösa timmen.

Självklart har Casey inte åkt till Leeds. Hon har heller inte rånats på kokainet, som hon sa till Carson.

Vridmomentet i de återstående fyra avsnitten (jag tittade framåt – jag kunde inte titta bort) är fenomenalt, liksom den svidande mänskligheten och desperationen i det hela. På terapeutens kontor avslöjas historiska skador när eländet som överlämnats från människa till människa täcks av nya, mer akuta problem.

The Responder är lika snabb och fängslande som en thriller och lika upprörande som en dokumentär. Serien säger djupgående saker om hur allvarligt jobb vid frontlinjen kan tära på vår medkänsla och vår moral; hur ömtålig varje struktur, från en individs psyke till samhället i stort, är utan känslomässigt, ekonomiskt och politiskt stöd; och vad som händer när vi blir bortkopplade från varandra och inte har någonstans att vända oss. Om du letar efter ett stycke som beskriver nationens tillstånd så har du det här.

 

  

The Guardian gav säsong två av The Responder högsta betyg, fem stjärnor av fem möjliga.

 

 

 

 

AV: Lucy Mangan, The Guardian, söndag 5 maj, 2024

 

 

Martin Freeman återvänder i den utsökt smärtsamma studien av en polis sammanbrott – och det är en sällsynt andra säsong som är lika spännande och livsviktig som den första

 

 

För två år sedan gav den före detta polisen och den då debuterande manusförfattaren Tony Schumacher oss fem av de mest fängslande och upprörande tv-timmarna som har skådats på många år. The Responder var berättelsen om Chris Carson (karriärens bästa prestation av Martin Freeman), en man som långsamt drivs till förtvivlan av pressen från sitt jobb som polis vid frontlinjen. Han svarar på nödsamtal på nattskiftet och bevittnar det meningslösa i att försöka hålla tillbaka floden av brott som framför allt vidmakthålls av människor som är desperata, utblottade eller psykiskt sjuka. "Det är som att spela klubba mullvad", sa han. "Förutom att mullvadarna bär träningsoverallsbyxor. Varje kväll är det blod på mina kängor och spott i mitt ansikte och det slutar aldrig någonsin.”

 

 

Det fanns en övertygande, perfekt fungerande intrig som involverade en försvunnen väska med droger och Chris korrupta förbindelse med en lokal knarkhandlare som mördades i jakten på det försvunna lagret. Men seriens kött, dess genialitet, var den trovärdiga försämringen av Chris och porträttet som serien målade av ett samhälle vid sammanbrottets kant.

 

 

Nu är Chris tillbaka i det mest sällsynta av saker: en andra säsong som känns förtjänt av kvaliteten på det som visats innan och dessutom otvungen. Originalserien slutade snyggt, men trovärdigt, utan att någons personliga berättelser tog slut. Det nya sexdelade dramat känns naturligt och – givet den outnyttjade potentialen – nödvändigt.

 

Se trailern för säsong två.

 

 

Säsong två börjar ungefär sex månader efter de ursprungliga händelserna. Chris är fortfarande separerad från sin fru, Kate (MyAnna Buring), han jobbar fortfarande på det betungande nattskiftet och försöker desperat få den dagtjänst som skulle hindra Kate från att flytta till London med sin dotter för en bättre livskvalitet. Han går i gruppterapi varje vecka. Sessionerna är utsökt smärtsamma vinjetter av frustration, symboliska för bristen på hjälp tillgänglig för människor med psykiska problem (och den ständiga otillräckligheten av goda avsikter).

 

 

När han får reda på att han i princip är utestängd från dagtjänst som han har berättat för Kate att han redan har fått, blir Chris motvilligt involverad med sin gamla partner Deb Barnes (Amaka Okafor). Hon lovar honom en dagtjänst på hennes kontor om han hjälper henne med ett narkotikafall. Denna gråzon mörknar snabbt till djupaste svart. Dessutom tvingas han på nytt att möta sin bortstötta, misshandlande far (Bernard Hill, i tystlåtet fascinerande läge) och du kan praktiskt taget se minnena fräta sönder Chris ytterligare vid varje möte.

 

 

De flesta av de andra fantastiska birollerna från säsong ett är också tillbaka. Vi får se kaosmagneterna Casey (Emily Fairn) och Marco (Josh Finan), som den här gången drömmer om att tjäna en förmögenhet som knarklangare. Men de är fortfarande inte i närheten av att vara kunniga eller hänsynslösa nog för att klara det, inte heller med hjälp av Carl Sweeneys skräckinjagande änka, Jodie (Faye McKeever). Mest berörande är återkomsten för Chris på-och-av-patrullpartner Rachel (Adelayo Adedayo), som blir mer involverad i Chris aktiviteter, som snabbt börjar eskalera mot det kriminella, än hon gjorde under säsong ett. Samtidigt försöker hon hantera effekterna av misshandeln i hemmet som vi såg henne utstå förra gången.

 

 

Både sättet på vilket det är skrivet och spelat är en fin, fin skildring av var sådana upplevelser lämnar offren – av hur många sätt ett sådant trauma kan visa sig, från likgiltighet till tvångstankar till självskada, allt detta samtidigt som man presenterar ett resonligt ansikte mot världen. Rachel har misslyckats med sitt inspektörsprov sedan vi senast såg henne och, precis som Chris, är hon desperat att få lämna nattpassen. Handlingen om henne må vara sekundär, men allt det psykologiska skarpsinne och uppmärksamheten för detaljer som ägnas åt Chris sammanbrott speglas med rätta även här, vilket är uppfriskande.

 

 

Schumacher behåller sin tajta kontroll överallt. The Responder utvecklas som den första säsongen gjorde, som en klassisk tragedi, med den orubbliga känslan av oundviklighet. Det finns så många sätt för människor att bli instängda och klaustrofobin byggs upp med praktiskt taget varje scen. Serien skjuter hål på dysterheten med underbara, roliga repliker (Jodies hat mot barnen i glassbaren hon startar i ett försök att bli hederlig skulle kunna vara stoff till en spin-off sitcom), men det förblir en studie i skada. Den skada vi gör oss själva, våra barn och ett samhälle när vi berövar det, lite i taget, år efter år, generation efter generation, allt som behövs för att det ska blomstra. Det är med andra ord ännu ett makalöst stycke. En triumf för alla inblandade.

 

 

Idag är det alltså dags för ligapremiär för United, något du kan läsa mer om här under. Jag kommer tillbringa hela fredagen på mitt lokala vattenhål, August Palms pub och sportbar. Det blir frukost, lunch och middag där, samt kopiösa mängder vätska. Förmiddagen, lunchen och eftermiddagen kommer att tillbringas med bra musik, god mat och dryck och någon trevlig bok. Sen klockan 19:00 brakar Färjestad igång med sin första träningsmatch, mot plastiga Linköping i Sméhallen i Eskilstuna. Det ska bli kul att se första testet för vårt oerhört spännande lag. Efter en timme hockey skiftar jag smidigt fokus till Premier League-studion och försnacket inför Man United v Fulham! Förhoppningsvis kan vi bärga tre poäng där så att jag glad och snurrig kan stappla hem och avnjuta en annan premiär: säsong 2 av “Bäst i test”. Sen kommer jag förhoppningsvis, beroende på Uniteds resultat, att somna som en jäkla kung. Vad fan har då bilden på en skål med gröt, mjölk, sylt och kanel ackompanjerad av en kopp brygd, två kokta ägg och en tub kaviar med detta att göra? Jo, det var såklart torsdagens Gunde/Wassberg-frukost, viktigt när man ska ut och slira hela fredagen. COME ON UNITED!

Premiär!

Ok mina damer och herrar, då är vi framme! Det är idag den 16:e augusti och Manchester United stånkar igång säsongen 2024/25. Jag ska inte bli alltför känslosam, men det är fortfarande något speciellt med ligapremiären. Man vet att man har allt framför sig, hela säsongen, det finns fortfarande ett visst mått av hopp om att det ska bli något positivt. 

Man har ännu inte haft ledningen i 90:e minuten för att sedan skita ner sig fullständigt och förlora matchen på övertid. Än har det första vredesutbrottet mot Antony, Rashford, Maguire, Lindelöf eller någon av de andra avfyrats. Man har ännu inte behövt fundera på om Onkel Fester verkligen drar några holländska bloss innan han lägger upp taktiken. Istället finns det en lätt barnslig uppspelthet inför att det drar igång igen, att få se De Ligt, Mazraoui och Zirkzee. Även Yoro, såklart, men det blir om minst tre månader! 

Jag hyser dessutom en förhoppning om att vi ska kunna plocka in Manuel Ugarte, jag tror att vårt mittfält skulle må riktigt bra av hans närvaro där. Innebär det dessutom att vi behöver sälja Sancho eller McTominay för att få hit uruguayanen så ser jag det som en ren win-win. 

Det ska även bli spännande att fortsätta följa Kobbie Mainoos utveckling. Det han gjorde förra säsongen var fantastiskt att se, nu kommer det svåra, att bibehålla det fina spelet och växa ut till en riktig gigant. Man ska inte ha alltför stora förväntningar på ungdomar, men jag kommer även hålla ett extra öga på herr Hamas, ursäkta, herr H (Harry) Amass och Toby Collyer, de KAN bli den här säsongens Mainoo.

Men hej-och-hå, jag är fullt medveten om att alla dessa positiva känslor kan vara som bortblåsta om någon vecka, eller någon månad, men det är ändå ganska skönt att försiktigt se fram emot premiären med något sorts hopp i kroppen, det ska jag omfamna och njuta av. Men säg att vi ramlar ihop som ett korthus och torskar mot Fulham ikväll, ja då är det en annan, nuförtiden mer välbekant känsla, som kommer ta över, men det tar vi då - COME ON UNITED!

Några ord om förra säsongen

När jag ser tillbaka på den förra säsongen så var det ofta misslyckande efter misslyckande. Då och då dök det upp något lite ljus i mörkret, men väldigt mycket var skit. Jag var helt säker på att Onkel Fester skulle få gå, och det var ju även vår ledning. Men sen uppstod ett antal omständigheter och till sist fick några slipsar åka ner till hans semester och be honom att stanna kvar. Att han då har mage att sitta och säga att han är den bästa managern för United säger inte så lite om den idiotiska arrogansen som finns i honom. 

Nu har jag haft sommaren på mig att inse att det är han som kommer att inleda säsongen som Uniteds boss. Men grejen nu är att det finns krav på honom. Han fick bara ett kort kontrakt och ledningen kan ganska lätt flytta på honom om de ser att det är på väg åt helvete igen. Nu har han även sagt att han är den bästa managern för vår klubb, då är det på tiden att han visar det också. 

Något som gör mig väldigt glad är att ha Ruud tillbaka i klubben och bara att han sitter där kommer göra mycket för mitt humör när våra tränare zoomas in. Här bjuder jag er på godis från den allra högsta hyllan, vilken jävla målgörare, helt sanslöst! 

Nu är det lätt att bara minnas all skit från förra säsongen när det gäller United. Men det fanns absolut glädjeämnen att fira, eller vad sägs om att vi faktiskt: 

• Spöade city, förstörde deras pokaljakt och vann FA-cupen.

• Förstörde den tyska kompostkäftens sagofarväl. Bara att gå tillbaka och läsa hur snacket gick där under våren. Han skulle vara ett enda stort leende (inte svårt med den garnityren) och bara vinna pokal efter pokal på vägen fram till hans avslutning som manager. Nu blev det inte riktigt så och hela skiten började wobbla efter kvartsfinalförlusten mot… UNITED!

Ahhhh, det kan man se hur många gånger som helst.

• Trots att vi slutade åtta (!), bakom både Chelsea och Newcastle, så skickade vi ner Londonklubben i The Conference League och de saudiska skatorna gick helt miste om spel i Europa p g a oss (tihi).

• Vi gjorde, som ni alla har förstått nu, en riktig skitsäsong, men ändå hade vi en tung pokal att visa upp efteråt. Mer än man kan säga om det ständigt hyllade Arsenal (tihi).

• Manchester United, jag tackar och bockar och bjuder på denna (går också att se på repeat i all oändlighet):

Lite mer om Onkel Fester

Jag har skrivit en del om Onkel Fester tidigare och här kommer lite till. Han kom till United i maj 2022, så han har nu varit här i lite mer än två år. Under dessa år har han köpt eller lånat in 

20 spelare till en total kostnad av €612,18m (7,06 miljarder kr)! 

Med den tiden och de utläggen känns hans snack om att han är det bästa alternativet som manager för United väldigt bräckligt. Lägger man sen till att man under stora delar av förra säsongen helt saknade något som kunde tolkas som ett vägvinnande spelsystem så fylls jag inte av förtroende för honom. Lägg till detta den nästan smått komiska “förmågan” att kasta bort ledningar så förstår ni varför jag anser att den här säsongen måste vi gå synbart framåt, den tidigare skiten som regelbundet serveras håller inte längre!

FC Uniteds TREDJE ligamatch på lördag

I förra inlägget skrev jag om FC Uniteds sköna ligapremiär, vinsten med 1-0 borta mot Morpeth uppe i nordöstra England. Efter det var det dags för hemmapremiären i tisdags, då mot Worksop Town på Broadhurst Park. Tyvärr brände de Röda enligt rapporterna alldeles för många chanser framåt och förlorade med 0-1. Så efter två spelade matcher har vi en vinst, en förlust och 1-1 i målskillnad, på lördag fortsätter säsongen hemma mot Ilkeston Town FC - FORZA FC!

 

 

Jag tittade ganska mycket på OS och hade det riktigt trevligt under den tiden. Sverige gjorde väldigt bra ifrån sig och levererade flera bra prestationer. Jag har svårt för att bygga upp något intresse för idrotter som jag annars aldrig tittar på, men det finns ju faktiskt en hel del som lockar. För mig blir det självklart boxning (när någon kuban går upp i ringen), handboll och lite pingis och brottning. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så skickade Kuba fem boxare och återvände till den karibiska ön med två medaljer - ett guld och ett brons. Det betyder att de totalt nu har erövrat 80 OS-medaljer i boxning (42 guld, 19 silver och 19 brons), verkligen inte illa pinkat! Det är både vidrigt men heller inte förvånande att OS-kungen Mijaín López inte får mer utrymme i svensk och västerländsk media. Jag hoppas att ni känner till att han i Paris vann sitt FEMTE OS-guld i brottning. Förstå om det hade varit en amerikan som hade svarat för den prestationen, hen hade ju fått ett eget tv-program på bästa sändningstid i kommunist-TV (SVT) under fem-tio år framöver. På tal om kungar så finns det ju även en pinsam sådan, en kung som sedan länge borde vara förpassad till historiens soptipp, ni vet han som skattebetalarna öser pengar över, men som inte behöver redovisa vart de går. Pinsamheten på två ben som heter Folke Hubertus. Tack och lov slapp jag se honom fjanta runt och sola sig i idrottarnas glans i tv, men jag noterade honom i flera tidningar och blev spyfärdig.

 

De Ligt och Mazraoui

Det har ryktats om de här två herrarna till United ganska länge under sommaren, nu verkar det faktiskt bli av. Med Wan-Bissaka samtidigt på väg till West Ham känns det här som en bra affär av United.

Redan 2017, när vi slog dem i EL-finalen i Solna, hade Ajax tre riktigt lovande herrar: Frenkie de Jong, Donny van de Beek (det är sant!) och Matthijs de Ligt. Alla tre växte sen ut och var tongivande i det rubrikskapande Ajax-laget som nådde semifinal i CL 2019. Redan då var jag svag för mittbacken och ledaren De Ligt. Det sägs att vi var sugna på honom, men tyvärr valde han Juventus och sen gick han vidare till Bayern München. Det är inget dåligt CV för en 25-åring (fyllde 25 igår). Sen har han inte blivit den jätte som många förutspådde, men han har det helt klart i sig. Dessutom är han betydligt bättre än allt annat, förutom Martínez, som vi har i form av mittbackar. Det är lite oroväckande att han tycks vara skadebenägen, men jag läste någon statistik nyligen och då visade det sig att det kanske inte är så farligt. Om han kan hålla sig hel och frisk i Manchester tror jag vi kommer få väldigt stor nytta av honom.

Det jag har sett av Mazraoui känns bra. Känns som en stabil ytterback och det är inget vi är bortskämda med.

När det gäller United och spelarköp tar jag aldrig ut något i förskott, men tidigt igår morse filmades åtminstone båda spelarna när de klev in på flygplatsen i München. Senare under dagen såg man två svarta minibussar köra in mot Carrington och Sky rapporterade då att nederländaren och marockanen befann sig i dem. Och strax innan 18:00 igår skrev “transfergurun” Fabrizio Romano följande på X:

Fabrizio Romano @FabrizioRomano, måndag 12 augusti 2024, 17:53

Matthijs de Ligt och Noussair Mazraoui har precis slutfört de medicinska testerna på Carrington.

 

Kontrakten på väg att signeras, agenten Rafaela Pimenta är i Manchester.

 

Alla dokument kommer vara ok inom 24 timmar och MdL och Mazraoui kommer vara redo för Fulham.

Och senare igår kväll fotograferades båda spelarna då de kom ut från den lyxiga fiskrestaurangen “Sexy Fish” i Manchester.

Det låter lovande och när detta läggs ut är affären kanske redan bekräftad (eller avblåst hahaha). Mer från gårdagens The Guardian-hemsida:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/08/12/11823890-manchester-united-pa-vag-att-kopa-de-ligt-och-mazraoui-wan-bissaka-till-west-ham/

United-spelare skadade del 897,761…

Säsongen hann inte ens börja innan det var igång. Förra måndagen (5/8) rapporterade ManUtd.com att nya stortalangen i mittförsvaret, Leny Yoro, blir borta i tre månader p g a en fotskada! Det betyder att vi minst får vänta till början av november innan vi får se honom i spel.

Vi har ju ingen etablerad målskytt, nej jag räknar inte Rashford dit, och han som ska kunna göra det, dansken Højlund, blir borta i sex veckor p g a skada. Vad vet jag, Joshua Zirkzee kanske kommer att pissa in mål för oss, men det är lite väl tufft/idiotiskt att lägga de förväntningarna på den i England oprövade och unge anfallaren. 

Så om vi inte köper ytterligare någon anfallare får vi hoppas att vi har tillräckligt med eldkraft framåt tills dansken är tillbaka och har varvat upp motorn ordentligt, för det känns inte som om vi har råd att tappa massa onödiga poäng p g a dåliga avslut. Detta i kombination med att vi har så otroligt svårt att försvara en ledning (se Community Shield som senaste exemplet) ingjuter inte jättemycket mod, men hoppas kan man ju. Är det någon som kan lära våra dönickar en sak eller två om hur man sätter bollen i nät så är det ju den ljuvliga Ruud van Nistelrooij!

Skölden

Precis som jag skrev här ovanför så var det verkligen härligt att se Ruud tillbaka i United, vilka minnen!

Den här förskönade träningsmatchen är även din årliga påminnelse om att FA juridiskt tvingades ändra namnet från the Charity Shield till the Community Shield 2002. Detta efter att de inte lyckats uppfylla de lagstadgade minimikraven gällande insyn i hur stor del av pengarna som faktiskt gick till välgörenhet.

Matchen var en repris på 2024 års FA-cupfinal där United besegrade City med 2-1 på nationalarenan för 77 dagar sedan. Det var första gången de två Manchester-rivalerna möttes i the Community Shield sedan 2011, när United vann med 3-2.

På tal om den grymt sköna vinsten i FA-cupfinalen mot de bittra galttarmarna, titta gärna på höjdpunkterna här, ackompanjerade av en fullständigt lysande kommentering:

https://x.com/alternativemufc/status/1822218710892867808?s=61&t=npcfhTo6B6zDa0yTm_gH1g

Lördagens match hade en svettig inledning, men sen växte vi och bjöd totalt sett på en bättre insats än jag hade förväntat mig. Jag har gillat det jag har sett av Amad och förhoppningsvis kan Garnacho fortsätta där han avslutade förra säsongen. Då har vi två giftiga yttrar som faktiskt kan leverera i offensiven och som en underbar bonus skulle det även betyda att vi slipper se så mycket av Rashford och Antony.

Skön premiär för FC United! 

FC United inledde i lördags sin 20:e säsong! Jag minns så väl hur det lät när laget inledde sin FÖRSTA säsong, 2004/05, det där är bara ett publag, de kommer inte finnas kvar till jul. Oj så fel de hade och vilket skönt långfinger till både den ena och den andra vår fortsatta existens är.

De Röda inledde med en bortamatch och de rev då av säsongens längsta resa direkt. Morpeth Town AFC stod för motståndet och Morpeth, det är en liten stad (ca 14,000 invånare) norr om Newcastle uppe i grevskapet Northumberland. Från Manchester till Morpeth är det 156 miles (251 km). 

 

Den kändaste personen från det här hörnet av världen är Emily Wilding Davison, en suffragett som dödades när hon föll under kungens häst vid the Epsom Derby 1913. Efter hennes begravningsceremoni i London fraktades kistan med tåg till Morpeth för att sedan grävas ner på St Mary’s kyrkogård.

Hemmalaget spelar sina matcher på Craik Park. Många engelska fotbollsarenor ligger inne i städerna, mitt bland rader av council houses, men inte Craik Park. Som ni ser på bilderna här så handlar det om att ta sig ut bland gärden och in i skogen för att ta sig dit, charmigt på sitt sätt och 10,000 gånger bättre än de totalt själlösa rymdskepp som utgör majoriteten av de europeiska toppklubbarnas hemmaarenor.

In i skogen får du gå om du ska titta på fotboll i Morpeth.

 

Här ser ni bättre arenans position. Inte helt lättillgängligt, men klubben anordnade snyggt transferbussar från stadens två största pubar och ut till Craik Park.

 

Själva matchen då? Jo, FC tog en riktigt skön 1-0-seger i premiären efter mål av Adam Le Fondre i den 56:e minuten. 564 personer beskådade matchen och majoriteten av dem kunde lyckliga inleda den långa resan hem mot Manchester efter slutsignalen.

Tycker ni att ni känner igen namnet på målskytten? Inte så konstigt, du kan läsa lite mer om honom och se lite rörliga bilder från tidigare i hans karriär här under:

Några av Adam Le Fondres mål för Reading, jo da, han nätade mot United också.

Adam Le Fondre, 37 år, anfallare, född i Stockport. Har spelat i bl a Cardiff, Bolton, Wolves och Wigan. Ni känner säkert mest igenom honom från tiden i Reading där han under säsongen 2012-13, då de var uppe i PL, gjorde 12 ligamål och 14 totalt. Den säsongen slog han rekordet för flest gjorda mål som inhoppare och utsågs till säsongens spelare i Reading. Totalt gjorde han under tre säsonger i klubben 42 mål på 110 framträdanden. Sen har han öst in mål i Australien och Indien. Förra säsongen spelade han i Edinburgh, för Hibernian i skotska Premier League, där han gjorde fem mål på 30 framträdanden. Hela sitt liv har han varit ett Man United-fan och hans hjältar är Eric Cantona och Ole Gunnar Solskjær. 

Från officiella hemsidan (www.fc-utd.co.uk):

INTRODUCERAR HÄR TRUPPEN FÖR FC UNITEDS HERRLAG 2024/25

I torsdags (1 augusti) arrangerades en tillställning inför säsongen 2024/25 på Broadhurst Park med ett välkomnande av den nya truppen inför den kommande säsongen. 

 

 

Neil Reynolds och hans team runt laget har haft fullt upp med rekryteringar sedan långt innan den förra säsongen slutade och man har byggt vidare på kärngruppen som vi har behållit. Det finns ett antal nya ansikten, inklusive ett riktigt stort namn, tillsammans med en hel del av spelarna som ledningen ville behålla från förra säsongen.

 

 

Då han reflekterade över truppens sammansättning sa managern Neil Reynolds följande: “Jag är jättenöjd med hur vi har lyckats behålla alla spelare vi ville ha kvar från förra året. Inställningen och ansträngningarna från alla under försäsongen har varit outstanding, grabbarna visar fantastiska fysiska nivåer, de har anpassat sig bra till vår spelstil och verkligen kommit tillsammans som ett lag. Moralen i lägret är fantastisk, och vi är redo att inta planen med alla cylindrar igång.”

 

 

I försvaret återfinns välkända ansikten från säsongen 2023/24 i form av Curtis Jones, Jan Palinkas, Charlie Oliver, Joe Ferguson och den säsongens vinnare av Russell Delaney-pokalen som säsongens spelare och även av samma pris, utsett av spelarna själva, Guy Hall.

 

 

På mittfältet återvänder klubbkaptenen Charlie Ennis för ännu en säsong, tillsammans med Michael Donohue, Charlie Munro och Dec McLoughlin, som vann priset för säsongens mål 2023/24.

 

 

Klubbkaptenen Charlie Ennis uttryckte en förväntansfull glädje inför den kommande säsongen: “Kvaliteten vi har plockat in under sommaren är helt fantastisk. Det är spännande att se så många talangfulla spelare i gruppen och konkurrensen om platserna är stentuff. Det pushar alla att göra sitt bästa, och det är exakt vad vi behöver för att utmana på alla fronter den här säsongen.”

 

 

Längst fram i planen ser vi återkomster för Dontai Gabidon, Jordan Buckley och vinnaren av priset som turneringens spelare i Fenix Trophy 2023/24, Aaron Bennett. Vi är också jätteglada att kunna välkomna Callum Gribbin och Jay Fitzmartin tillbaka efter deras långvariga skadefrånvaro; båda är jättesugna på att få börja spela tävlingsfotboll igen.

 

 

I tillägg till spelarna från förra säsongen kommer också ett antal nyförvärv. Då skottstopparen George Murray-Jones låneperiod har gått ut har vi plockat in f d MUFC-akademiprodukten Ollie Byrne. I försvaret kommer Dec Evans in från Southport, han ger oss ytterligare närvaro i det centrala försvaret, medan mittfältet stärks upp av Hayden Lindley, en tidigare FA Youth Cup-vinnare med Aston Villa.

 

 

Vi har en ny ytter i Jake Connelly som ansluter från Lancaster. Lewis Rawsthorn, säsongens spelare förra säsongen i North West Counties efter att ha gjort 31 mål för Atherton LR, kommer in på lån från Radcliffe. Vi har även adderat Jordan Preston, som gjorde två mål mot oss i vår bortamatch mot Bradford Park Avenue förra säsongen.

 

 

Och till sist är vi jätteglada att kunna bekräfta att ryktet som alla har hört under de senaste veckorna är sant. F d Premier League-spelaren Adam Le Fondre är klar för FC efter att ha spelat för Hibernian i skotska Premier League förra säsongen. Med över 400 Football League-matcher och hans 56 mål på 97 matcher då han ledde det australiensiska laget Sydney FC till två A-League-mästerskap på två år kommer “Alfie” in med massor av erfarenhet och klass.

 

 

Ledningen vill även framföra sina tack till Josh Askew, Eddie Church, Lewis Gilboy, Andre Mendes, Aaron Morris och Ryan Qualter, som har varit involverade i truppen under försäsongen men som kommer att spela fotboll på annat håll i år.

 

 

Med mindre än en vecka kvar till FC:s tjugonde säsong börjar är manegen krattad för FC United of Manchesters trupp 2024-25 att skina.

 

• Bayern München-paret kommer kosta £51m (685 miljoner kr)

 

• Wan-Bissaka på väg ut i en affär värd £15m (202 miljoner kr)

 

AV: Ed Aarons, The Guardians hemsida, måndag 12 augusti 2024, kl 12:19

Manchester United förväntas slutföra köpen av försvararna Matthijs de Ligt och Noussair Mazraoui från Bayern München för en kombinerad avgift på mer än £50m (672 miljoner kr), samtidigt som Aaron Wan-Bissaka är på väg till West Ham. Affärerna för De Ligt och Mazraoui - som spelade för Erik ten Hag när han var i Ajax - förhandlades fram under helgen.

Båda spelarna fotograferades när de var på väg till Uniteds träningsanläggning Carrington under måndagen.

Det sägs att de förväntas komma att slutföra de medicinska testerna och sen skriva på femårskontrakt och United hoppas kunna ha dem tillgängliga i säsongspremiären mot Fulham på fredag. Detta efter att en fotskada kommer att hålla nyförvärvet Leny Yoro borta i tre månader. Då måste de båda vara registrerade innan lunch på torsdag.

Priset för De Ligt - som inte var något förstahandsval i Bayern under Thomas Tuchel förra säsongen, efter att ha köpts från Juventus 2022 för £60m (806 miljoner kr) - ska vara €45m (£38,6m - 518 miljoner kr) plus €5m (58 miljoner kr) i tillägg. Dessutom kommer United betala £13m (175 miljoner kr) för Mazraoui i en affär som kan komma att bli värd upp till £17m (228 miljoner kr).

Den marockanske landslagsmannen är kapabel att spela på båda ytterbackspositionerna och hans ankomst kommer tillåta Aaron Wan-Bissaka att slutföra sin flytt till West Ham för ca £15m (202 miljoner kr). 26-åringen kom till United från Crystal Palace 2019 för en initial avgift på £45m (605 miljoner kr) och har ett år kvar på sitt kontrakt efter att United aktiverade en förlängning tidigare i år.

United skiftade sin uppmärksamhet till De Ligt efter att deras försök att köpa Jarrad Branthwaite försvårades av Evertons prislapp på £70m (941 miljoner kr) på den engelske försvararen. Den nederländske försvararen och Mazraoui spelade i det Ajax-laget som vann Eredivisie under Ten Hag 2019 och även nådde semifinalen i Champions League.

Köpen betyder att United har spenderat mer än £230m (3,09 miljarder kr) på fem av Ten Hags f d Ajax-spelare, detta efter att redan ha köpt Antony, Lisandro Martínez och André Onana.

 

 

Kubas boxare i OS i Paris 2024.

De kubanska boxarna i Paris 2024, chansen att skriva historia och några rader om den absolut störste boxaren från den karibiska ön

Jag har sedan länge varit imponerad av de kubanska boxarna. Jag kan inte påstå att jag följer OS slaviskt, men de kubanska boxarna missar jag inte. Ett annat måste, för mig, är såklart brottaren från samma ö, Mijaín López (skriver några rader om honom längst ner i den här texten).

I årets upplaga skickade Kuba fem boxare (se bilden högst upp i texten). Redan i sin första match åkte en av medaljfavoriterna, Julio César La Cruz, ut. Han mötte Loren Alfonso från Azerbajdzjan. Även Alfonso kommer från Kuba, men då han inte platsade i det kubanska landslaget flyttade han österut för att försöka få sina drömmar att gå i uppfyllelse där istället. Förlusten kom med väldigt liten marginal och måste ha varit tung för La Cruz, som siktade på sitt tredje OS-guld och därmed också en plats i historieböckerna. I kvartsfinalen i Tokyo-OS 2020 slog La Cruz ut den avhoppade kubanen Emanuel Reyes, som istället tävlar för Spanien. Några anti-kubanska personer på läktarna hånade då kubanen som svarade med att ropa: “Fosterlandet eller döden, vi ska segra” (Patria o Muerte, Venceremos)! Det är ett välkänt revolutionärt stridsrop på Kuba och det irriterade inte bara häcklarna, utan även IOK (Internationella olympiska kommittén).

I förrgår åkte dessutom Saidel Iván Horta ut redan i sin första match. Det här var Hortas första OS och han är bara 22 år, så han lär komma tillbaka. Även han förlorade med minsta möjliga marginal.

Men övriga tre är kvar i turneringen och siktar samtliga på medalj, gärna av den ädlaste valören. Så här ser schemat ut för dessa:

Idag (fredag 2/8): 16:34 går Alejandro Claro Fiz sin kvartsfinal i flugvikt (51 kg) mot fransmannen Billal Bennama. Sen på kvällen, kl 21:52, är det dags för storstjärnan Arlen López att gå sin kvartsfinal i mellanvikt (80 kg). Han möter Turabek Khabibullaev från Uzbekistan. Förhoppningsvis kan båda kubanerna vinna dagens matcher, då boxas de sina semifinaler på söndag. På tal om semifinal så är den tredje kubanen, Erislandy Álvarez Borges, redan där och han kliver upp i ringen kl 17:06 på söndag och möter då Lasha Guruli från Georgien. 

Innan jag går vidare måste jag bara återvända till Arlen López. Här under kan ni som vill läsa lite om kubansk boxningshistoria och denne López har i Paris möjligheten att inte bara för evigt skriva in sig i den, utan även i hela världens boxningshistoria. Han kan nämligen bli den blott fjärde boxaren någonsin att vinna tre OS-guld (två av de tre som tidigare har gjort det är kubaner!). Det vore väldigt roligt och jag kommer definitivt heja lite extra på fightern från Guantánamo, eller “La Maravilla” (Underverket) som han kallas.

Genom åren har Kuba erövrat inte mindre än 78 boxningsmedaljer i OS, fördelade enligt följande: 41 guld, 19 silver och 18 brons. Förhoppningsvis har de otroligt imponerande siffrorna vuxit ännu mer efter tävlingarna i Paris.

Då allt som kommer från Kuba och allt man gör där är fel, fult och smutsigt, om man följer västerländsk media, vill säga, så är det förmodligen inte alla som känner till den fantastiska historien om kubansk boxning. Men jag kan ändå tänka mig att det även i Sverige finns en och annan som har hört talas om den störste. Jag talar såklart om señor Teófilo Stevenson. Den sanslöst skicklige boxaren från Puerto Padre på Kubas östra del som jänkarna gång efter annan försökte köpa över till proffsboxningen. Men för Stevenson fanns det helt andra värden i livet och den gången det faktiskt var på väg att bli av, då stoppades det av USA:s finansdepartement (mer om det längre ner)! Det var många boxningsentusiaster som drömde om att få se matchernas match mellan Stevenson och Muhammad Ali. Men den blev aldrig av och jag håller med om att det hade varit intressant, för flera boxningsexperter var ganska säkra på att kubanen hade en stor chans att faktiskt vinna mot Ali, så bra var han. Här under kan ni läsa mer om Stevenson, både en unik boxare och en unik människa. 

Den unge Stevenson hade helt klart talang för boxning och började bli något av ett namn inom kubansk boxning under mitten av 1960-talet. Hans vinster väckte Andrej Tjervonenkos uppmärksamhet. Tjervonenko var själv en pensionerad boxare som hade skickats över till Kuba från Sovjetunionen för att finputsa kubanernas teknik i ringen. Han skapade bl a Kubas kända Escuela de Boxeo (boxningsskola) i ett förfallet gammalt gym i Havanna.

I mars 1962 förbjöd den kubanska regeringen genom resolution 83-A all professionell idrott på ön. Innan det fanns det proffsboxning i landet, men den var korrumperad och styrd av maffian. Nu hamnade all boxning under den till regeringen knutna Nationella boxningskommissionen. De tog hjälp av Tjervonenko och andra tränare från Östtyskland och byggde ganska snabbt upp en framgångsrik skola för amatörboxare. I 60 år levde proffsförbudet kvar på den karibiska ön, men i april 2022 togs det bort och det är nu tillåtet att boxas professionellt på Kuba.

Genom åren har vi verkligen kunnat njuta av de kubanska boxarna, särskilt i samband med OS. De två giganterna är såklart Teófilo Stevenson och Félix Savón, båda vann under sina karriärer tre OS-guld var! Faktum är att endast tre boxare har svarat för den prestationen, först ut var ungraren László Papp, som boxades hem den ädlaste medaljen 1948, 1952 och 1956. Sen har det alltså bara hänt två gånger till, först genom Stevenson 1972, 1976 och 1980. Efter det upprepade Savón bedriften 1992, 1996 och 2000. Då ska vi även ha i åtanke att Savón var favorit att vinna OS i sydkoreanska Seoul 1988, men de spelen bojkottade Kuba p g a att Nordkorea inte fick vara med och dela på arrangemanget. När det gäller Stevenson gick han miste om två OS-turneringar p g a politik under kalla kriget. 1984 bojkottade de kommunistiska länderna spelen i Los Angeles och 1988 var han fortfarande aktiv (pensionerade sig från boxningen senare det året).

Tyvärr avled han alldeles för tidigt efter en hjärtattack efter flera års alkoholmissbruk 2012, endast 60 år gammal. Men satan vilken boxare och person han var!

Han har på många sätt präglat den kubanska boxningen och på de flesta boxningsgymmen på ön kan man se bilder på mästaren på väggarna. Amerikansk media kallade honom för Muhammad Alis “kommunistiska tvilling”. De amerikanska boxningsarrangörerna blir ju minst sagt upphetsade när de ser dollartecknet och på den tiden kunde de inte tänka sig en större match än den som aldrig blev av, mellan just Muhammad Ali och Teófilo Stevenson. 1980 var kubanen 28 år och hade redan vunnit två OS-guld, då erbjöd jänkarna honom $5 miljoner (ca $19 miljoner i dagens penningvärde - ca 206 miljoner kr) för ett proffskontrakt och en match mot Ali. Stevenson tackade nej och skrev med sitt efterföljande uttalande för alltid in sig i den revolutionära kubanska historien: “Vad är fem miljoner dollar mot kärleken från åtta miljoner kubaner”. Sen packade han sina väskor och åkte till OS i Moskva och vann sitt tredje OS-guld istället.

Redan 1972, efter att ha knockat tre motståndare och vunnit sitt första OS-guld i München, sökte en amerikansk promotor upp honom och erbjöd $1 miljon (ca $7,5 miljoner i dagens penningvärde - ca 81 miljoner kr) för att bli proffs hos jänkarna. Och redan då var Stevenson säker på sin sak, han svarade: “Jag kommer inte byta det kubanska folket mot alla dollar i världen.”

Även efter den aktiva boxningskarriären förblev han Kuba och revolutionen trogen. I ett uttalande om landets ledare sa han: “Fidel [Castro] är vår störste boxare. Vi är kamrater. Han är den bäste. En som bara tänker på andra - som ger sitt liv för andra människor - förtjänar den största beundran.”

Den amerikanske boxningspromotorn Don King hade en riktig rival, Bob Arum, och det var faktiskt Arum som kom närmast att få till en match mellan Stevenson och Ali, men den gången var det USA:s finansdepartement (!) som stoppade denna gigantiska uppgörelse från att bli av. Kuba hade gått med på erbjudandet på $1 miljon (ca $3,8 miljoner i dagens penningvärde - ca 41 miljoner kr) för fem uppvisningsmatcher (tre ronder/match). Här fick vi även beskåda hur olika kalla krigets två ekonomiska system såg på pengar. En representant från kubanska INDER sa efter överenskommelsen följande: “Vi planerar att använda pengarna till sociala problem.”  

INDER är alltså Instituto Nacional de Deportes, Educación Física y Recreación, d v s Nationella institutet för sport, fysisk utbildning och rekreation, det kubanska regeringsorganet ansvarigt för idrottsutveckling, fysisk utbildning och rekreation på Kuba. Det grundades efter revolutionen, den 23 februari 1961, under lag 936 och leddes initialt av Manuel González Guerra. Det nationella högkvarteret ligger i det stora idrottskomplexet Coliseo de la Ciudad Deportiva i Havanna.

Men vad kunde då USA:s finansdepartement ha för invändning mot att världen skulle få se Ali mot Stevenson? Jo, sedan den 7 februari 1962 pågår en amerikansk handelsblockad mot den lilla ön. Det är något som jag skulle kunna ägna flera sidor åt i all sin grymhet och omänsklighet. Men jag hoppas att ni redan känner till den och vad den gör mot människorna på Kuba. Dessutom handlar den här texten främst om kubansk boxning, men ha gärna denna djävulska blockad i tankarna nästa gång du hör någon amerikansk politiker babbla om USA som “det goda landet i väst”, eller något annat skitprat. Numera bestraffar dessutom de jävla grisarna tredje part som bedriver handel med Kuba.

Svaret på frågan, som jag har dragit på ganska länge nu, finns helt enkelt att finna i denna blockad. När USA:s finansdepartement förstod vad pengarna skulle användas till sa de att avtalet bröt mot villkoren i USA:s blockad mot Kuba. Och att sponsra något välgörenhetsprojekt på en kommunistisk ö, det är ingenting som USA ska ägna sig åt, så där rök den boxningsmatchen.

Brottaren Mijaín López har chans att vinna sitt FEMTE OS-guld!

Mijaín López

Samtidigt som Arlen López har möjligheten att vinna sitt tredje OS-guld i boxning har den kubanska 130-kilosmaskinen Mijaín López chansen att vinna sitt FEMTE OS-guld i brottning. 41-åringen från Pinar del Rio är en komplett och otroligt skicklig brottare, så det finns alla möjligheter att han kommer lyckas med den bedriften. Men brottning är en stentuff sport och minsta lilla misstag kan bli förödande. Dessutom har han ett oerhört tufft schema (precis som alla andra brottare). Boxarna går åtminstone bara en match/dag och har sedan minst en dags vila innan nästa fight. För López börjar det med TRE matcher första dagen (förutsatt att han inte förlorar), sen avgörs allt, DAGEN EFTER!

Hans exakta tider är inte tillgängliga än, bara när brottarna i hans viktklass ska upp på mattan och det ser ut såhär: 

Måndag 5/8:

15:00: åttondelsfinal, 130 kg

16:20: kvartsfinal, 130 kg

21:20: Semifinal, 130 kg

Tisdag 6/8:

11:00: Repechage, 130 kg

20:05: Bronsmatch, 130 kg

20:15: Bronsmatch, 130 kg

20:30: FINAL, 130 kg

Så på tisdag kväll hoppas jag att kamrat López tar emot guldmedaljen på brottningens prisutdelningsceremoni, hans FEMTE, i så fall! Tycker de orden räcker för att beskriva hur otroligt bra han faktiskt är. Jag tänker inte ge mig in på några övriga jämförelser, men den som jag ändå håller som brottningens störste, Aleksandr Aleksandrovitj Karelin, vann under sin karriär tre OS-guld.

 

 

Så ja! Idag (torsdag 25/7) släpps säsong två av den tyska serien Kleo på Netflix. Enligt mig är den helt briljant och ni hittar lite mer information om den här under.

(A Kleo 2)

 

 

 

 

Kleo säsong 2 - nu på Netflix!

Det var förra året någon gång som jag hittade säsong ett av Kleo på Netflix. Jag läste en rekommendation hos mina husgudar på Red Issue och tänkte att jag skulle ge det en chans. Då jag har drag av ostalgi i mig var det kanske inte så konstigt att jag sen strecktittade på hela säsongen (åtta avsnitt som är mellan 44 och 56 minuter långa) under två-tre dagar. Sedan dess har jag längtat efter säsong två och nu är den dagen (torsdag 25/7) kommen. Jag vet inte om hela säsongen släpps direkt, om det blir ett avsnitt i veckan, eller hur de gör, men jag ska försöka spara min premiär till fredag kväll (bästa filmkvällen).

 

 

Jag ska inte gnägga alltför mycket om handlingen, men den kvinnliga huvudrollen, Kleo Straub (briljant spelad av Jella Haase), är bland det coolaste jag har sett på dumburken sedan Gogo Yubari i Kill Bill I. Serien utspelar sig strax innan murens fall och sedan fortsätter den efter detta historiska ögonblick. Här kan ni se den officiella trailern för säsong två:

 

 

 

 

Om ni är intresserade så hittar ni The Guardians recension av den första säsongen här (tycker de var väldigt snåla med betyget tre av fem, jag hade lätt gett den en stark fyra):

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/07/24/11822917-recension-av-kleo-den-har-filmiska-lonnmordarthrillern-ar-som-en-tysk-version-av-killing-eve/

 

 

Ronaldo med lite fräsch reklam för Saudiarabien, landet som hittills under 2024 (t o m 15/7) har avrättat 100 människor

Förra tisdagen (16/7) läste jag en rapport (länk till artikeln längre ner) om att Saudiarabien under perioden 1 januari 2024 till 15 juli 2024 har avrättat 100 människor! Det är en ökning med 42 procent jämfört med 2023. Detta strider såklart mot internationell lag, som säger att det straffet bara ska användas som straff för de absolut allvarligaste brotten. Dessa siffror innebär att den saudiska staten i princip tar livet av en människa varannan dag!

 

 

Man undrar om fotbollsklubben Newcastle har några åsikter om detta, eller om det bara är jobbigt vänsterpack som tjatar om sånt när kulorna rullar in i klubben.

 

 

Fyra dagar efter att jag hade läst detta ögnade jag igenom flödet på X (tidigare Twitter) och då har Ronaldo, inför sina 112,3 miljoner följare, postat detta:

 

 

 

 

Jag tror inte ens i min vildaste fantasi att Ronaldo har tagit del av den här rapporten som jag skrev om tidigare. Sen heter det ju att fotboll och politik inte ska blandas och många menar, ibland helt rätt, att dagens moderna fotbollsspelare spelar fotboll och sen saknar all förmåga att sätta sig in i situationer och tänka egna tankar. Trots detta vore det intressant att höra Ronaldos tankar kring detta och hur han då får ihop det faktum att han faktiskt hjälper dessa mördare att tvätta bilden av sig själva. Men jag håller inte andan, det kommer inte att ske. Och Ronaldo dränks ju i pengar av saudierna, så mitt tjuriga gnäll handlar ju bara om avundsjuka…

 

 

Bilden hashtaggas bl a med:

 

 

#VisitRedSea som är en destination för lyxturism på Saudiarabiens västkust.

 

 

@VisitSaudi som är Saudiarabiens officiella turistkonto på X.

 

 

Av någon anledning har jag svårt att tro att portugisen senare kommer att länka till de här bilderna (känsliga tittare varnas) från samma land:

 

 

https://x.com/H_R_Matter/status/1813410131947700598

 

 

Artikeln om rapporten gällande de hittills 100 avrättade i Saudiarabien:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/07/19/11822688-saudiarabien-har-hittills-avrattat-en-person-varannan-dag-under-2024/

 

 

 

Misshandeln av Man United del 789,631…

Jag har genom åren skrivit om otaliga exempel på hur familjen Glazer, Ed Woodward, Richard Arnold och co har misskött och misshandlat Manchester United. De var i princip gränslösa i deras inkompetens och kommer för alltid vara en stor, kostsam, svart fläck i vår historia. Jag menar det, det fanns verkligen inga gränser för hur fruktansvärt värdelösa de var. Jag är säker på att Åke och Håkan i tv-serien Uti bôgda skulle ha framstått som ren elit i jämförelse med dessa dönickar.

 

 

Trots att Woodward och Arnold nu, tack och lov, är ute ur bilden så lever vi fortfarande med ärren från deras “insatser”. Tidigare i veckan kom det senaste exemplet då The Athletic skrev följande på X:

 

 

The Athletic | Football @TheAthleticFC, tisdag 23 juli, 12:53, 2024

Getafe kommer fortsätta att tjäna pengar på Mason Greenwood p g a en ovanlig vidareförsäljningsklausul som infogades i hans låneflytt från Manchester United förra sommaren.

 

Precis som det rapporterades då hade Getafe rätt till 20 procent av en eventuell avgift till United om de sålde den 22-årige engelsmannen efter hans lånetid.

 

Men klausulen gäller faktiskt 20 procent av samtliga Uniteds potentiella framtida pengar som de tjänar på Greenwood, en lösning som föreslogs av La Liga-klubben när de plockade in forwarden på lån förra året.

 

Manchester United bakade in en signifikativ vidareförsäljningsklausul i deras avtal som tog Greenwood till Ligue 1-laget Marseille förra veckan i ett paket värt upp till £26,7 miljoner (371 miljoner kr). Det betyder att om Marseille i framtiden säljer Greenwood ska Getafe ha 20 procent av vad United får från deras klausul, i tillägg till de £5,34m (74 miljoner kr) de har tjänat på hans flytt till Frankrike.

 

 

 

Jag förstår att United var stressade över att bli av med Greenwood och det kände Getafe såklart till. Att man då skriver in att man ska ha procent på den första försäljningen, det förstår jag och har sett tidigare. Men att fixa fram 20 procent på NÄSTA framtida försäljning som United får ta del av, det har jag aldrig hört talas om tidigare. Snacka om att United än en gång fick byxorna neddragna och uppeldade, den här gången av den mäktiga storklubben… Getafe…

 

 

Jag tar det väldigt lugnt innan jag sluter upp i hyllningskörerna till INEOS. Men om man tittar på våra transferaffärer hittills den här sommaren så verkar de åtminstone ha lite bättre koll än rövhålen som tidigare skötte den biten. Jag tycker det var snyggt när Everton bara höjde priset på Jarrad Branthwaite, då hade vi redan identifierat någon annan, gick vidare och köpte loss mittbacken Leny Yoro, som Real Madrid hade som nummer två på inköpslistan, efter Mbappé. Hade Dum och Dummare suttit kvar vid rodret så hade sagan om Branthwaite pågått hela sommaren. I den hade United höjt budet med några miljoner, men aldrig tillräckligt för att göra Everton nöjda, och sen innan fönstret stänger hade vi fått panik och betalat ett överpris för honom. Så ur det hänseendet var köpet av Yoro väldigt tillfredsställande. Kommer det bli en succé på planen också? Inte en aning, men kul att slippa Woodwards och Arnolds idioti och istället få se oss agera som en faktisk storklubb.

 

 

Ett rasande hämndbegär… Jella Haase i Kleo. Fotografi: Netflix

 

 

 

AV: Rebecca Nicholson, The Guardian, fredag 19 augusti, 2022

Detta mycket stiliserade hämnddrama från 80/90-talet om en Stasi-mördare i Villanelle-stil är kanske inte det mest originella, men det är ett rullande äventyr genom kalla krigets Berlin

Den som fortfarande sörjer slutet på Killing Eve kan finna makaber tröst i Kleo (Netflix), en spännande hämndthriller från Tyskland med en Villanelle-liknande preferens för våld med en stark estetik. Jella Haase spelar Kleo Straub, en oregistrerad agent för en topphemlig Stasi-avdelning vars huvudsakliga uppgift är att kila över från Östberlin till väst för att eliminera statens fiender.

Till en början verkar det som om serien också kan ha lånat den där distinkta Killing Eve-humorn. Det börjar 1987, när Kleo tar sig fram genom Berlins kloaker och erbjuder en gåva till en råtta som hon har gett smeknamnet kamrat Lenin. Hon tar sig till en neonupplyst nattklubb med en kniv instoppad i strumpebandshållaren och låser ögonen på sitt mål ute på dansgolvet. Det är energiskt, andlöst hemskt och ett tidigt bevis på att Kleo är otroligt effektiv på det hon gör, vilket är att hänsynslöst göra sig av med dem som staten säger till henne är nästa person på listan. "Muren kommer att falla innan hon gör bort sig", säger en karaktär, och lämnar därmed inte bara ett spår av brödsmulor för tittaren, utan hela limpan.

Officiell trailer för Kleo säsong 1 på Netflix:

Det eviga problemet med att hitta en tillfredsställande balans mellan arbete och privatliv är lite knepigare när arbetsdelen är bunden till mord och spionage. (Om hon bara hade provat en meditationsapp!) Hemma i Östberlin har Kleo en hemlig men ändå kärleksfull affär med en av hennes hanterare, Andi, och berättar att hon är gravid med deras barn. Hon har fullgjort sina plikter till "firman", och jobbet på klubben skulle bli hennes sista. Eftersom Kleo är en hämndthriller måste det dock finnas något att hämnas i första hand, så naturligtvis går det hela spektakulärt och fruktansvärt fel.

Det finns förödande svek och förluster som tar bort alla kvardröjande tankar om att Kleo, och hennes värld, som på många sätt påminner om en serietidning, kommer utvecklas till en mörk komedi. Även om den har sällsynta ögonblick av humor är den oftast väldigt svart och väldigt våldsam, och det som händer med Kleo för att skapa hennes rasande hämndbegär är verkligen grymt.

Muren faller förstås, men Kleo har redan gjort sitt misstag. Under det sista jobbet blev hon flörtad med i baren av Sven, som visar sig vara en hemlig polis från väst, och tillräckligt uppmärksam för att ha sett en glimt av kniven under hennes klänning. Sven är en fånig outsider som har svårt att vinna respekt hos sina kollegor och hänvisas ofta till pappersarbete, men han fixerar sig vid att spåra upp detta kvinnospöke. Hans berättelse är den andra halvan av serien, och även om de kommer från olika världar i alla avseenden, sammanförs han och Kleo och upptäcker att de är mer lika än de kanske tror.

Det hela rullar på i en tillfredsställande hastighet, med den politiska omvälvningen i slutet av 1980-talet och början av 90-talet som visar sig vara en gripande bakgrund för seriens katt-och-råtta-spel. Bikaraktärerna är roliga, speciellt Thilo, en technoälskande squatter från väst, som blir Kleos motvilliga vän och följeslagare. Karaktärernas olika lojaliteter, förtjänade och felplacerade, är trevligt komplicerade. (Kleo flyger till exempel inte med Air Berlin, eftersom det är ett amerikanskt företag.) Det visuella ser fantastiskt ut, särskilt om du gillar färgkrockande blommiga tapeter – i så fall kan detta vara din version av inredningshimlen. Så länge du kan ignorera blodfläckarna, vill säga.

Om Kleo inte utspelade sig där den utspelar sig och när den utspelar sig, skulle dess brist på originalitet kunna sticka ut mer. Det börjar med den gamla falska ansvarsfriskrivningen – "Detta är en sann historia. Inget av detta har verkligen hänt” – och många av seriens tricks, från den mystiska resväskan instoppad i ett skåp till löftet om ”ett sista jobb”, kommer att vara bekanta för alla som har sett en thriller eller två. Den är också proppfull med stora historiedrivande tillfälligheter. Vid ett tillfälle faller exakt rätt fil ur en stor hög med papper och ett användbart fotografi faller ut ur den filen, vilket smäller upp hela fallet på vid gavel. Det är inte subtilt.

Men sammanförandet av Kleo, som är trasig, vilsen och desperat efter att ta reda på vad som hände med henne och varför, med Sven, som är bökig, envis och uppenbarligen glad över att hans liv har tagit en så spännande vändning, är smart. Man spenderar mycket tid under de tidiga avsnitten i hopp om att de kan komma över sina motsatta intressen och gå samman mot de riktiga onda. Kleo är kanske inte den första att göra det, men det är ändå ett underhållande, mycket stiliserat och filmiskt äventyr.