EXKLUSIVT AV: Neil Custis, The Sun, fredag 4 augusti, kl 23:38 (svensk tid), uppdaterad: 00:06, lördag 5 augusti 2023

 

 

MANCHESTER UNITED är övertygade om att de kommer få igenom en affär i november där de säljer klubben till qatarierna. 

 

 

Det har haglat anklagelser om att de impopulära ägarna, Glazer-familjen, har dragit fötterna efter sig under förhandlingarna.

 

 

Men de diskussionerna ska ha tagit ett stort steg framåt under de senaste veckorna och en försäljning för £6 miljarder (80,9 miljarder kr) är nu nära.

 

 

Den qatariska shejken Jassims team gör nu en företagsbesiktning inför det sista formella budet.

 

 

De ligger före britten sir Jim Ratcliffe i racet. Fans har varit rädda för att Ratcliffes Ineos-grupp skulle låta Glazer-familjen få behålla en minoritetsandel i klubben.

 

 

Det var i november förra året som Glazer-familjen först annonserade att klubben var till salu. 

 

 

Amerikanerna har ägt Man United sedan 2005 men deras övertagning tyngde ner klubben med en skuld som har kostat mer än £1 miljard (13,5 miljarder kr).

 

 

Bossen Erik ten Hag har varit involverad i diskussionerna med Glazer-familjen gällande hur framtiden ser ut.

 

 

Hans tre stora sommarvärvningar - Rasmus Hojlund för £72m (971,6 miljoner kr), Mason Mount för £60m (809,7 miljoner kr) och målvakten Andre Onana för £47m (634,2 miljoner kr) - kommer att introduceras för Old Trafford-publiken inför lördagens träningsmatch mot Lens.

 

 

Ten Hag kan komma att addera åtminstone ett till storköp innan United öppnar deras Premier League-säsong hemma mot Wolves måndagen den 14 augusti.

 

 

Det marockanska mittfältsankaret Sofyan Amrabat är den främsta kandidaten.

 

 

Det sägs att de Röda djävlarna har fört långt framskridna diskussioner med Fiorentina gällande 26-åringen.

 

 

VM-stjärnan har en prislapp på £30m (404,8 miljoner kr) och har bara ett år kvar på sitt kontrakt.

 

 

“Ingen kan vara säker på vad som väntar dem” … Babylon Berlin. Fotograf: Frédéric Batier/ARD/SKY 

 

 

AV: Matt Charlton, the Guardian, fredag 18 november, 2022

Det är det dyraste - och mest framgångsrika - tyska dramat som någonsin har gjorts. Då seriens briljanta porträttering av den tragiska hedonismen i 1930-talets Berlin når sin säsongsavslutning berättar teamet bakom det hela deras berättelse.

Babylon Berlin är det dyraste tyska tv-dramat som någonsin har gjorts. Det är även det mest framgångsrika då dess skildring av tiden för Weimarrepublikens Berlin har visats i mer än 100 länder över hela världen. Ända sedan de första säsongerna har den här detektiv-noir-serien exploderat med färg, nattligt festande, fara och scener som fått oss att hålla andan. Nu har serien spenderat fem år med att ge liv åt en tidsera med kaotisk demokrati som slutade i ekonomiskt kaos, korruption och, i sista hand, fascism. Med sitt superba intro, tempo som får en att bli andfådd och förtrollad och extravaganta sång- och dansnummer - förra säsongen fick vi t o m se en sväng från Bryan Ferry då han sjöng en tysk jazzversion av sin låt Bitter-Sweet - har rusande, farliga tider aldrig skildrats bättre.

Den här säsongen har stämningen i serien blivit ännu mer hotfull. Sedan premiären på Sky Atlantic i oktober har de brittiska tittarna fått en mörkare, vintrig bild av Berlin, stadens rökiga gator fulla av slitna och desperata offer för kraschen 1929. Nazisterna smyger inte längre hotfullt i bakgrunden utan intar våldsamt mittpunkten. Detektiven Gereon Rath, spelad av Volker Bruch, har hamnat obekvämt nära Hitlers militanta supportrar då han har inlett ett hemligt uppdrag där han ska infiltrera det Nationalsocialistiska partiet. Då staden sjunker ner i kaos får all dans och hedonism en kraftfullare innebörd, detta då det står klart att dekadens är den sista, desperata flykten från den hemska världen utanför balsalarna. Vid ett tillfälle får vi se en av seriens huvudkaraktärer - flapper* tjejen och sexarbetaren-förvandlad-till-aspirerande-detektiv Charlotte “Lotte” Ritter, spelad av Liv Lisa Fries - nästan förlora sitt jobb då hon försöker hjälpa sin hemlösa syster. Staden som målas upp visar krossade drömmar, ett förintat hopp och liv på randen till sammanbrott.

* Flapper: https://sv.wikipedia.org/wiki/Flapper

“Jag tänker: ‘Varför gör jag det här när jag skulle kunna göra en komedi eller något?’,” säger Fries då hon promenerar på gatorna i Berlin-distriktet Neukölln och pratar i sin kameratelefon. “[Och] det beror på att sådana saker fortfarande händer. Det är så galet och fruktansvärt sorgligt att det är på riktigt.” Fries karaktär är en berlinsk arbetarklasskvinna som strävar efter saker och som är beredd att kämpa hårt - och hon förkroppsligar den genomsnittliga medborgaren på den tiden på ett sätt som nästan gör henne till seriens sanna hjärta. “När man inser hur många människor som fanns där och jobbade kreativt… och kvinnans roll började verkligen utvecklas. Så det är början på något. Men sen slutade det så aggressivt.”

Serien är baserad på Gereon Raths Mysterier, en serie detektiv-noir-romaner av Volker Kutscher. En sjätte bok på engelska är på väg. Den här senaste säsongen av tv-serien lutar sig mot Goldstein, den tredje av de nio böckerna, men författarna har valt att göra vissa ändringar när det gäller karaktärernas privilegier. 

“Det skulle vara konstigt om inte en av våra huvudkaraktärer hade en arbetarklassbakgrund,” säger Henk Handloegten, en av seriens tre huvudsakliga författare och regissörer. “[Så vi gjorde Lotte] till en klättrare på den sociala stegen. Hon representerar en väldigt specifik typ av ung kvinna i 1920-talets Berlin - så fort de blir nedslagna reser de sig fort, de är roliga och har en viss inneboende kvickhet.”

Under 10 avsnitt har författarna kastat in oss i en värld full av moralisk tvetydighet. Tittarna kan aldrig vara riktigt säkra på vem som är god, vem som är ond, vem som står på rätt sida av historien. I det första avsnittet av den nya säsongen fick vi se Gereon dra på sig ett armband med hakkorset på innan han begav sig ut på Berlins gator som en brunskjorta. Där stöter han på en chockad Lotte under ett bråk. Hur kändes det, undrar jag, för Fries att se hennes stjärnkollega i dessa kläder? “Superkonstigt. Det kändes splittrande, jag kände ett stort avstånd. Vid filmningen var han en del av en folkmassa, jag såg honom inte personligen, så han såg ut som en del av rörelsen, och det kändes inte bra.” 

 

Liv Lisa Fries som Lotte och Volker Bruch som Gereon i Babylon Berlin. Fotograf:Frédéric Batier/ARD/SKY

 

Gereon är en man som flyter med i historiens svallvågor, medan Lotte hela tiden kämpar för att inte dras ner under ytan - men det känns nästan oundvikligt att till sist kommer hon och de flesta andra karaktärerna att göra det. Det är svårt att ignorera det underliggande faktum att oavsett hur några karaktärer utvecklas, oavsett vart manuset tar dem, så är de till sist ändå fördömda att falla offer för det som är på väg.

“De flesta av dem kommer inte att överleva de kommande 20 åren,” säger Tom Twyker, en annan medlem av den huvudsakliga kreativa trion. “Det finns en sorglig skönhet i oskuldsfullheten hos alla involverade. Oavsett hur vi bedömer någon vi möter så kan ingen vara säker på vad som väntar dem och hur massivt det är - storleken och förstörelsen och vansinnet som bara väntar där borta.”

Att leka med historiens kända element och sedan gräva djupare i de felbara mänskliga världarna hos karaktärerna - t o m de mest beklagliga - är en av seriens starkaste sidor. Den målar inte bara upp en linjär marsch ner i mörkret som vi i publiken vet kommer att komma, den bryr sig även om att adressera alla “tänk-om”, de felaktiga vägvalen och den känsliga balansen av ljust och mörkt som rådde under denna tumultartade period.

Men vad betyder det för seriens avslutning? “Det blir förmodligen ganska mörkt,” säger Fries, mycket väl medveten om det troligen bistra ödet som väntar hennes karaktär. “Förvänta er inget ljust. Kanske kommer det sluta tragiskt. Jag litar på författarna. De uppfann något så komplext och det refererar så mycket till min bild av hur jag ser världen nu, hur jag ser människor, hur jag vill att saker ska vara. Jag är väldigt glad över att vara en del av det.”

 

 

De två sista avsnitten av Babylon Berlins fjärde säsong visas i Storbritannien på Sky Atlantic på fredag 18 november (2022) från klockan 23:00 (engelsk tid). Avsnitten är sedan tillgängliga på Now TV strax efter.

 

Erbjudandet signalerar Storbritanniens önskan att attrahera saudiska investeringar och fördjupa relationerna med Riyadh fem år efter mordet på Khashoggi

 

 

 

AV: Andrew England och Jim Pickard i London, Financial Times, fredag 14 juli, 2023

Den brittiska regeringen har bjudit in den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman till London då Storbritannien försöker fördjupa sina band till kungadömet och locka fram investeringar från det oljerika Gulfen.

Schemat håller fortfarande på att slutföras, men besöket förväntas äga rum i oktober eller november, det har personer briefade om resan berättat, och det skulle bli det senaste tecknet på att västerländska nationer nu välkomnar prins Mohammed tillbaka in i värmen fem år efter det att saudiska agenter mördade journalisten Jamal Khashoggi.

En brittisk tjänsteman bekräftar att den brittiska regeringen har erbjudit kronprinsen en inbjudan men säger också att den exakta logistiken inte är helt bestämd än.

Storbritannien har under de senaste åren försökt stärka banden med Saudiarabien trots bekymmer gällande deras facit för de mänskliga rättigheterna då Storbritannien är intresserade av investeringar från Gulfen i svallvågorna av Brexit.

På frågan om vad som kommer fastslå tajmingen på besöket svarade en representant för den brittiska regeringen följande: “Det är mer upp till dem, med tanke på att vi behöver dem mer än de behöver oss.”

Förra året förde den dåvarande premiärministern Boris Johnson diskussioner med prins Mohammed i Riyadh och flera brittiska ministrar har besökt kungadömet sedan mordet på Khashoggi.

Storbritannien har även suttit i flera förhandlingsrundor med Gulfstaternas samarbetsråd för att komma fram till ett frihandelsavtal med det regionala blocket som inkluderar Saudiarabien, Förenade arabemiraten (FAE), Qatar, Kuwait, Oman och Bahrain. 

Under de två senaste åren har FAE och Qatar lovat att investera £10 miljarder (134,1 miljarder kr) i Storbritannien genom statliga investeringsfonder, då har de siktat in sig på sektorer som biovetenskap och teknologi, samtidigt som Bahrain den här månaden åtog sig att investera £1 miljard (13,3 miljarder kr).

Saudiarabiens Public Investment Fund (PIF) ledde ett konsortium som köpte fotbollsklubben Newcastle United 2021, och den statliga investeringsfonden sitter på $650 miljarder (6,6 biljoner kr) och öppnade ett kontor i London förra året.

Den saudiska petrokemiska gruppen Sabic har dessutom en signifikativ investering i en kemisk anläggning på Teesside, Olefins 6, som är Europas nästa största anläggning för “krackning” av etan*.

* Etankrackning är fabriker som utför det första steget i processen att förvandla etan - en komponent av naturgas - till plastprodukter. Först separerar fabrikerna etan från naturgasen för att producera etylen, byggstenen i plast och andra industriprodukter.

Men Saudiarabien, världens största oljeexportör, har ännu inte åtagit sig att investera en bestämd summa i Storbritannien, vilket andra Gulfstater har gjort.

Prins Mohammed, kungadömets dagliga ledare och ordförande för PIF, besökte senast Storbritannien i mars 2018, sex månader innan saudiska agenter mördade Khashoggi vid kungadömets konsulat i Istanbul.

Väst fördömde mordet på veteranjournalisten och prins Mohammed hamnade initialt i frysboxen då Storbritannien och andra västerländska regeringar införde sanktioner mot saudierna, som misstänktes vara inblandade i mordet.

Amerikanska underrättelsetjänster drog slutsatsen att prins Mohammed måste ha godkänt operationen som gick ut på att “fånga eller döda” Khashoggi. Kronprinsen förnekade all eventuell inblandning och Riyadh skyllde mordet på en skurkoperation.

Under de senaste 18 månaderna har västerländska ledare alltmer börjat sträcka ut sina händer till Saudiarabien då de försökt få till samarbeten med kungadömet gällande allt från en stabilisering av energimarknaden till stöd för deras politik i Mellanöstern och Rysslands krig i Ukraina.

Joe Biden, som lovade att behandla Saudiarabien som en paria då han kampanjade för presidentposten i USA, förde diskussioner med prins Mohammed i Jeddah i juli förra året då han sökte Riyadhs hjälp med att reducera oljepriserna som följde Rysslands invasion av Ukraina.

Frankrikes president Emmanuel Macron, som 2021 blev den första ledaren i ett stort västerländskt land att besöka Saudiarabien sedan mordet på Khashoggi, tog emot prins Mohammed i Paris senare den månaden och välkomnade honom för andra gången i juni i år.

 

Dokument släppta av den amerikanska senatens kommitté som undersöker golfens PGA-LIV-sammanslagning avslöjar hur Saudiarabien köper tystnad inom idrottsvärlden.

 

AV: KARIM ZIDAN, Sports Politika https://www.sportspolitika.news/ , torsdag 13 juli, 2023

I tisdags höll den amerikanska senatens Permanenta underkommitté för utredningar en diskussion med representanter för PGA Touren för att diskutera deras ramavtal med Saudiarabiens Public Investment Fund (PIF) och hur det kommer påverka golfens framtid.

Bland ämnena som diskuterades fanns en icke-nedsättande klausul instoppad i ramavtalet som skulle kunna tolkas som ett försök att hindra PGA Touren och, i förlängningen, dess spelare från att säga något kritiskt om Saudiarabien.

Jag fick en chans att gå igenom dokumenten som släpptes av senatens kommitté, inklusive ramavtalet och dess efterföljande revideringar. Klausulen, som lades till i den tredje revideringen av avtalet, säger följande:

Varje part samtycker och förbinder sig att de aldrig någonsin, direkt eller indirekt, kommer publicera eller kommunicera till någon person eller organisation eller i något offentligt forum några ärekränkande eller nedsättande anmärkningar, kommentarer, eller uttalanden gällande den andra Parten, deras anslutna och ytterst verkliga ägare eller deras respektive affärsverksamheter, chefer, anställda, tjänstemän, aktieägare, medlemmar eller rådgivare. 

Även om det är vagt sätter det ljuset på vilken juridisk taktik kungadömet använder för att sätta munkavle på potentiella kritiker. Senator Richard Blumenthal, kommitténs ordförande, delade sin oro gällande klausulen under diskussionen och fastslog under hans inledningsanförande att “vi vet heller inte vad som kommer hända med spelare som kanske vill uttala sig om Saudiarabiens brott mot de mänskliga rättigheterna; de är tydligen bundna av den icke-nedsättande klausulen.”

Som respons på senator Blumenthals oro menade PGA Tourens vice vd Ron Price och policystyrelseledamoten Jimmy Dunne, som representerade touren under diskussionerna, att sådana klausuler är vanliga under affärsförhandlingar och troligen kommer de inte finnas med i slutversionen.

“Vi kommer stolt att skydda våra spelare,” svarade Price. “Våra spelare kommer att kunna prata fritt om Saudiarabien.”

Även om Prices svar låter definitivt så har kungadömet en historia av begränsande avtal.

I en artikel som jag var medförfattare till med Tariq Panja för The New York Times förra månaden avslöjade jag detaljerna i Lionel Messis pågående partnerskap med Saudiarabiens turistmyndighet. Hans kontrakt inkluderar en klausul som slår fast att Messi inte kan säga någonting som skulle kunna “fläcka ner” Saudiarabien, ett land med ett fasansfullt facit gällande de mänskliga rättigheterna.

Vad var priset för Messis tystnad, undrar du kanske? Ungefär $25 miljoner (253,7 miljoner kr).

PIF, den statliga förmögenhetsfonden vars ordförande är kungadömets de facto ledare Mohammed Bin Salman, finansierade även köpet av Newcastle United, ett fotbollslag i engelska Premier League och hjälpte till att framkalla en av USA:s stora idrottsorganisationers kapitulation i och med deras fientliga övertagande av PGA Touren. PIF förvärvade även majoritetstillgångar i the Saudi Pro Leagues fyra toppklubbar - Al-Ahli, Al-Ittihad, Al-Hilal och Al-Nassr - i ett försök att förvandla landets inhemska liga till ett näste för global talang. Efter det har klubbarna lockat till sig några av världens toppspelare med extraordinära kontrakt som kan vara värda mer än $1 miljard (10,1 miljarder kr) i löner för de 20 utländska spelarna.

Bland kungadömets största värvningar till den inhemska ligan återfinns Cristiano Ronaldo, som skrev på ett kontrakt värt $200 miljoner (2,03 miljarder kr) per år med Al-Nassr. F d Real Madrid-anfallaren och nuvarande Ballon d’Or-innehavaren Karim Benzema gick till Jeddahs Al-Ittihad i en affär värd mer än $200 miljoner (2,03 miljarder kr) för två och ett halvt år. Andra spelare, som den franske superstjärnan N’Golo Kante, skrev på ett kontrakt värt mer än $100 miljoner (1,01 miljard kr). Med tanke på de enorma rikedomarna som plockas upp för att dessa internationella fotbollsspelare ska komma och bo i kungadömet är det troligt att Saudiarabien inkluderade någon form av en icke-nedsättande klausul i deras kontrakt.

Så varför är Saudiarabien så intresserade av att tysta idrottsligor och idrottsmän? Svaret är enkelt: kungadömet vill kontrollera det globala narrativet.

Genom att locka till sig några av världens toppatleter och genom involvering i de största idrottstävlingarna har Saudiarabien annonserat sig själv som ett viktigt nav för sport, underhållning och turism. Det är en strategi med mjuk makt som hjälper till att presentera kungadömet som en reformerad nation och tilltalande destination för både individer och affärsverksamheter. Men den här ambitiösa strategin är ett dubbeleggat svärd: samtidigt som atleter kan använda deras plattformar för att promota Saudiarabien, kan de också använda dem för att lyfta fram sociala problem eller ta upp bekymmer gällande brott mot de mänskliga rättigheterna.

Genom att eliminera det sistnämnda under hot om rättstvister kan kungadömet förebyggande skydda sig från potentiellt pinsamma situationer som skulle motverka deras politiska målsättningar.

Saudiarabiens utnyttjande av icke-nedsättande klausuler avslöjar en bekymrande trend gällande kungadömets obevekliga strävan efter att kontrollera narrativet. Genom att tysta kritiker och skydda sin image har kungadömets inflytande potential att nå långt bortom idrottsplanerna.

Det är det sanna priset för tystnaden.

 

För många hör det nutiden till att bekvämtitta på tv. Men den här episkt förverkligade tv-serien erbjuder ett annat, mer gripande sätt att fördriva tiden

 

“Gripande och suggestivt” … Liv Lisa Fries som Charlotte Ritter i Babylon Berlin. Fotograf: X Filme

 

 

AV: Sarah Hughes, the Guardian, fredag 10 april, 2020

Mord. Misär. Gangsters. Förödelse. Ett land i kaos med en finansiell katastrof  som tornar upp sig. En stad på randen till kollaps, fylld av karaktärer som är skrupelfria och en känsla av att om världens undergång är på väg, varför då inte festa bort nätterna? Och hängande över allt detta finns en hint i luften om någonting väldigt obehagligt som väntar precis borta vid horisonten.

Du tror kanske inte att Babylon Berlin, Sky Atlantics jättepåkostade tyska drama om en specifik historisk period - vars tredje säsong når sin upplösning ikväll - skulle vara den perfekta sträcktittningen under lockdown. Då har du, helt ärligt, fel.

Jag förstår att det finns många människor som sträcker sig efter bekvämlighet under dessa tider - det är fullständigt logiskt att kura ihop sig och koppla av med något som kräver väldigt lite men belönar en rejält.

Men Tom Tykwers ambitiösa förvandling av Volker Kutschers polisromaner till tv-serie - de två första säsongerna visades 2017 - erbjuder något mer. Chansen att förlora dig själv i en fullt ut och vackert återskapad värld, befolkad av människor som du genuint kommer att bry dig om, driven av en tajt intrig och en bredare berättelse om hur efterverkningarna av det första världskriget skulle sända chockvågor genom den tyska nationen, till sist leda till kollapsen av en alltför kortvarig progressiv regering och den efterföljande vägen till makten för Adolf Hitlers nazistparti.

Det är ett enormt åtagande, men något som Tykwer och hans team hanterar med lätthet, till stor del tack vare ett imponerande engagemang för detaljer.

Från den transvestitiska kabaréakten utförd av grevinnan Svetlana Sorokina AKA Nikoros (Severija Janušauskaitė) till det lilla rummet som blivande polisdetektiven, flappern* och tillfälliga sexarbetaren Charlotte Ritter (Liv Lisa Fries) delar med en man som hon aldrig träffar. Detta är en trovärdig återskapelse av Weimar och man har verkligen inte sparat in på några kostnader.

*flapper: https://sv.wikipedia.org/wiki/Flapper

En liknande omsorg har hällts över karaktärerna, från den förvånansvärt moraliska gangstern Edgar Kasabian AKA armeniern (noms de plume är något av ett kännetecken för serien) spelad med stil och exakt den rätta hinten av hotfullhet av Mišel Matičević, till en besvärad huvudrollskaraktär i form av kriminalkommissarie Gereon Rath (Volker Bruch), en krigsveteran med PTSD och ett morfinberoende som står under kontroll av en mystisk psykiater, som själv är besatt av föreställningen om en allt närmare relation mellan man och maskin.

 

“En rörande relation”... Volker Bruch som Gereon Rath. Fotograf: X Filme

Precis som alla de bästa dramerna skapar Babylon Berlin en värld så trovärdig att det känns nästan som att du kliver in i den istället för att helt enkelt bara titta på den. Den upplevelsen intensifieras bara av seriens förmåga att övertyga dig om att det var så här Tyskland måste ha känts vid den tiden - den där febriga känslan av att allt sakta rörde sig bortom kontroll och att den enda responsen var att dansa hårdare, snabbare och ivrigare då världens undergång närmade sig.

Den här tredje säsongen är utan tvekan den bästa hittills. Den börjar med ett mord vid en filminspelning - då det här är Babylon Berlin får vi se en glimt av den filmen, en helt perfekt porträttering av tysk expressionistisk film, komplett med ett vackert koreograferat avantgardistiskt dansnummer som, precis som så mycket annat i den här serien, kändes som om det verkligen måste ha existerat - det har breddats ut för att ta in framväxten av rovgirig kapitalism i den obehagliga formen av den otroligt kusliga affärsmannen Alfred Nyssen (Lars Eidinger). Vi får även se den växande fattigdomen på Berlins gator och en överraskande rörande triadrelation mellan två gangsters och en av männens skådelspelarhustru.

Genom hela serien har Charlotte - storögd och skarptänkt - gett hjärta till det hela, detta då hon kämpar för att rädda hennes barndomsvän Greta från att bli avrättad, medan den mer formella Rath kämpar för rättvisa för den döda filmstjärnan och sliter med att komma till rätta med sitt förflutna, särskilt en komplicerad relation med hans (möjligtvis) döde brors fru.

Men oavsett hur illa saker och ting går - och då detta är Babylon Berlin blir saker och ting ofta ganska hemska - fortsätter Rath och Ritter att stötta varandra i en av de mer rörande detektivrelationerna på tv. Det är en relation som får dig att hoppas på att han ska övervinna sina demoner och att hon ska få erkännandet hon förtjänar.

Kommer kvällens avslutande två avsnitt att ge dem det typ lyckliga slutet de önskar? Med tanke på att historiens mörka skugga rör sig allt närmare verkar det föga troligt. Hur som helst, om du inte har tittat på den här mest gripande och suggestiva tv-serien än så är det dags att börja nu.

 

Det här polisdramat med stor budget om Weimartiden har gott om resonans i samtiden. Och ännu mer omåttlighet…

 

Volker Bruch som Gereon Rath i Babylon Berlin - framlyft som den dyraste tyska tv-serien som någonsin gjorts. Fotograf: Frédéric Batier/X Filme

 

 

 

AV: Sam Wollaston, the Guardian, måndag 6 november, 2017

Ett ånglok som skyndar målmedvetet genom natten stoppas plötsligt, det skriker och slår gnistor om hjulen mot rälsen, av ett brinnande träd som faller ner över järnvägen. Män med vapen - trotskistiska tågkapare - dyker upp ur buskarna; de kommer inte skada lokföraren och hans kompis, säger de, de vill bara ha deras uniformer. En godsvagn - vars innehåll är hemligt, men jag misstänker att det är något farligt och omstörtande - dras fram av hästar från ett sidospår och kopplas på. Lokföraren och hans kompis skjuts i huvudet; trotskisterna ljög, det är deras tåg nu och de rör sig mot Berlin.

Allting leder till och alla ska till Berlin, Babylon Berlin, hjärtat av Weimarrepubliken (1919-1933). Det kan vara både den bästa och den sämsta platsen, nästan garanterat den mest intressanta platsen, i hela världen mellan de två världskrigen. En plats för alla möjliga sorters extrema ytterligheter - politiska, sociala, sexuella. Där råder hyperinflation, desperat fattigdom på gatorna, psykiskt ärrade veteraner från det tidigare kriget som ses som trasiga robotar redo att kastas på soptippen. Den populistiska extremhögern vinner mark, precis som på många andra håll i Europa. (Låter det bekant? Det här må vara drama om en specifik historisk tidsperiod men det finns en hel del resonans in i samtiden.) Glöm inte extremvänstern heller och den där Trotskijexpressen på väg mot huvudstaden i full fart.

På nattklubbarna visste man ingenting om vad som pågick där ute; de verkar inte bry sig, jazzåldern är i full fart, de festar som om det vore 1929, vilket det är. Sexet flödar också - alla med alla andra, alla håller på med det, det gamla Wie ist dein Vater. Det är fantastisk omåttlighet och oanständighet, en politisk malström och en tickande tidsinställd bomb. Jag tror att vi alla vet vart det här - och Tyskland - är på väg.

Så det är ingen dålig bakgrund till den här frikostiga serien på 16 delar som är baserad på Volker Kutschers  kriminalromaner. I förgrunden ser vi Gereon Rath, en kriminalkommissarie från Köln. Rath är även en veteran från det första kriget och han lider av posttraumatiskt stressyndrom. Han döljer sina skakningar genom att häva i sig små flaskor med morfin i smyg, vilket också får honom att glömma hans strikt katolska uppfostran. Det är ännu inte tydligt - tror jag inte - var Volker står politiskt. Eller exakt vad han sysslar med; well, han gör en räd mot utsvävande bibliska porrinspelningar, men han verkar även gräva djupare i (ännu) mörkare hemligheter. Och han gillar att dansa lika mycket som alla andra.

Lika spännande är Charlotte Ritter, som på dagen hittar jobb i polisens högkvarter där hon katalogiserar mord, detta för att precis hålla hennes familj vid liv. Men på nätterna släpper hon på alla tyglar, tillsammans med resten av Weimar.

Scenerna på nattklubbarna - plus det där tåget och återskapningarna av utomhusmiljön i Berlin på det sena 20-talet - är fabulösa och helt fantastiska och reflekterar den massiva omfattningen och ambitionen med Babylon Berlin. Det är den dyraste tyska tv-serien någonsin. Den första säsongen kostade €38m (504 miljoner kr), tog sex månader att filma på 300 olika platser och de använde 5 000 statister; det är bokstavligt talat det största som kommit från Tyskland sedan luftskeppet Hindenburg. Men kommer serien att krascha och brinna, eller flyga högt över resten av världen?

Det är tydligt att det är målet, internationell succé. Vilket kan vara både en bra sak och en inte så bra sak. Att kasta pengar på något för att skapa en tid och en plats (oavsett hur fascinerande det än är - och oavsett hur mycket det står i samklang med vad som pågår nu), plus fabulösa klubb/dans-sekvenser, skapar inte i sig ett fantastiskt drama - titta bara på det orimliga Vinyl och The Get Down. Det här är mycket bättre än båda dem - för det är baserat på kriminalromaner, så det finns ett driv med spännande handling och karaktärsutveckling.

Men det finns även något lite intetsägande med det vilket jag tror delvis beror på seriens internationella ambition. Glöm luftskeppet Hindenburg, tänk på korvar (låt oss få in så många tyska stereotyper som möjligt). Det här är en exportkorv, inte lika starkt smaksatt som de gjorda för den inhemska marknaden, utan en som ska tilltala en bred palett… Nej, det fungerar inte riktigt, för Babylon Berlin har till stora delar - fast inte helt - tagits emot bra på hemmaplan.

Tänk på de andra textade dramerna som du har älskat på sistone - från Skandinavien, såklart, men även Island, Frankrike, Tyskland också (Deutschland 83). De har varit mycket mindre glittriga och glamourösa (och billigare) men lynnigare, knäppare och mer omslutande. I försöket att tilltala de många blir Babylon Berlin kanske mindre tilltalande för de få. Jag är verkligen med - fascinerad, involverad - men inte riktigt beroende. Kanske är det lite som med Gereons morfin, det kommer krävas mer än två små flaskor för att fastna helt.

 

 

(Foto: David Ornstein)

 

 

AV: David Ornstein, The Athletic, onsdag 19 juli, 2023

Under loppet av en fängslande timme i sällskap med Wayne Rooney känns det som att vi tar upp nästan lika många ämnen som det finns stjärnor på flaggan som tillhör landet som har blivit hans hem för tillfället.

Det är inte förrän man reflekterar över livet och tiden som gått för den nu 37-årige mannen som man inser hur mycket han har upplevt och intressant kan prata om - både bra och dåliga saker, både på och vid sidan av planen, från England till USA.

Det här är den legendariske f d Manchester United-anfallaren som gjorde 253 mål på 559 matcher och vann 12 stora pokaler, vilket kvalificerar honom att trovärdigt diskutera klubben och dess många olika samtalspunkter. Det inkluderar familjen Glazer, Marcus Rashford, Harry Maguire och mer därtill.

Det här är mannen som varit ett Everton-fan sedan han var en liten pojke, sammanlänkad vid upprepade tillfällen med posten som deras manager och han har hårda känslor gällande det nuvarande tillståndet på Goodison Park.

Idag är han huvudtränare för D.C United där han leder ett förbättrat lag som har blicken riktad mot en plats i the Major League Soccer play-offs samtidigt som han hoppas på att en dag kunna bli manager på den allra högsta nivån.

Efter att både ha spelat och varit tränare i MLS befinner sig Rooney i en bra position för att bedöma statusen och den Lionel Messi-inspirerade potentialen för sporten i USA på vägen fram mot VM 2026.

Han är inte rädd för att ge Harry Kane råd gällande vad han skulle rekommendera som nästa kapitel i Englands lagkaptens karriär, eller för att föra på tal ämnen som spelaruppträdande och Mason Greenwoods framtid.

Liverpool-killen hävdar t o m att han ser tidiga tecken hos sin son på att han kommer följa i pappas fotspår.

Då vi sitter ner på ett hotell endast ett par kvarter från Vita huset i USA:s politiska hjärta är mannen som är van vid att representera både de blåa och de röda diplomatisk och direkt under en fascinerande konversation.

* * * * * * *

Det kan väl inte finnas något bättre ämne än Manchester United att börja med?

Under 13 framgångsrika men även tumultartade år på Old Trafford befann sig Rooney på insidan och tittade ut. Sedan 2017 har det varit tvärtom - rekordmålskytten har då observerat händelserna i klubben på håll. Under den mellanliggande perioden hungrade United efter framgångar och till sist markerade Erik ten Hag sin första säsong som chef genom att vinna Ligacupen i februari och nå Champions League nästa säsong.

“Det skedde enorma förbättringar,” säger Rooney till The Athletic. “Några riktigt bra nyförvärv och några bra erfarna spelare som hjälpte laget. De tävlar mot ett av de bästa lagen, förmodligen, genom tiderna i Man City. United försöker ta sig tillbaka och utmana om ligatiteln och jag tror verkligen att de är på rätt väg. Det återstår mycket arbete men de tar rätt steg för att göra det.” 

Rooney vill se utveckling på områden som ungdomsfaciliteterna och vinnarinställningen i varje match och varje turnering -”under de 10 senaste åren har de gått ifrån det lite” - och ändringarna borde även, enligt honom, sträcka sig till att Glazer-familjen dessutom avslutar deras ägarskap av klubben.

“De har varit väldigt framgångsrika,” säger han. “Men det har förmodligen kommit till en punkt där fansen verkligen vill ha en förändring. De vill kanske gå i en annan riktning. Man behöver få den där spänningen tillbaka, inte bara för förstalaget utan även för att utveckla akademin och bakom scenen. Jag är säker på att de kommer få hedern de förtjänar för jobbet de har gjort, men de kommer också att få negativiteten från fans som aldrig verkar tillstå vad de har gjort för klubben.

“Jag är säker på att det kommer vara uppdelat, men jag tycker att en förändring behövs.” 

Inom laget rullar det på som vanligt. Marcus Rashford har signerat ett helt nytt femårskontrakt och man fortsätter ansträngningarna för att förstärka Ten Hags trupp genom att addera en nummer 9 som ska leda anfallet. “Han är en av delarna i pusslet men också någon som kan bli den centrale spelaren, storspelaren för Manchester United,” säger Rooney om Rashford. “Han gjorde en fantastisk säsong. Utmaningen för Marcus nu är att göra det under de kommande fem, sex, sju åren och verkligen ta sitt arv till en ny nivå. För han är en spelare som ganska lätt skulle kunna gå fram och slå mitt målrekord.” 

KOMMER RASHFORD ATT SLÅ ROONEYS MÅLREKORD?

Manchester Uniteds bästa målskyttar genom tiderna

1. Wayne Rooney (2004-17)           253

2. Bobby Charlton (1956-73)          249

3. Denis Law (1962-73)                  237

4. Jack Rowley (1937-55)               211

5. Dennis Viollet (1952-62)            179

George Best (1963-74)                   179

7. Joe Spence (1919-33)                168

Ryan Giggs (1991-2014)                 168

9. Mark Hughes (1983-86 & 88-95)  163

10. Paul Scholes (1994-11 & 12-13) 155

—------------------------------------------------

18. Marcus Rashford (2016-)           123

Rooney beskriver Harry Kane som den “idealiske spelaren” för United att rekrytera, men skämtar och säger att Tottenham Hotspurs motvilja att sälja får det att se ut som att han “hålls som fånge” i norra London. “Jag tyckte det var dags att gå förra säsongen och han stannade,” säger Rooney. “Harry känner förmodligen det och vet att det finns pokaler där ute för honom att vinna. Han har gjort allt han kan för att försöka göra det och stanna i Tottenham. Nu är förmodligen tiden rätt för honom att flytta och det ser ut som att han är redo för det också, men vi vet att Tottenham kan vara ganska svåra ibland.”

På frågan om det finns någon han identifierar som ett alternativ pekar Rooney på Kylian Mbappe som nivån på stjärna som United måste kunna sikta in sig på igen om de ska vara med och kriga om de största pokalerna, men han påpekar också att det är troligt att fransmannen kommer gå till Real Madrid.

I den andra änden av planen har David de Gea lämnat och Harry Maguire blev nyligen av med kaptensbindeln. De Geas lågmälda uttåg, trots mer än ett årtionde av tjänstgöring, har attraherat kritik från vissa håll, men Rooney menar att det var “rätt tid” för den spanske målvakten att gå. 

Han är lika tydlig gällande situationen med Maguire, en rekrytering för £80 miljoner (1,06 miljarder kr) från Leicester City 2019. “Att få armbandet bortplockat från dig, hur går han framåt med klubben efter det?” säger Rooney. “Det visar att managern inte riktigt tror på honom. Det lämnar Harry i en position där han måste tänka på vad han gör framöver. Managern har visat att han inte är en del av planerna. Jag är säker på att Harry vill gå ut och spela - för honom själv, för hans karriär med England - sätta sig själv i den bästa positionen för att bli så framgångsrik som han kan. Det bästa för honom nu är förmodligen att flytta.”

Rooney såg inte att Maguire skulle bli petad, men han ser det som en chans att “plocka ut mer av” någon på samma sätt som han gjorde med Tom Lawrence i Derby County. Lawrence utsågs till kapten 2021, två år efter att ha kraschat rattfull, vilket gav en inblick i Rooneys progressiva inställning.

* * * * * * *

Rooney har begått misstag och är på intet sätt felfri. Han arresterades för rattfylla 2017 och ett år senare för offentlig fylla och användande av svordomar i offentligheten i Washington D.C Men hans personliga resa erbjuder honom kunskap om svårigheterna folk inom branschen ofta stöter på - men lärandet är pågående.

En kraftfull intervju med Dele Alli förra veckan i vilken han öppnade upp om sexuella övergrepp som barn, att han bodde på gatan och ett beroende av smärtstillande medicin var en ögonöppnare. “Jag har sett det på nära håll med spelare,” förklarar Rooney gällande tablettberoendet. “Sömntabletter är ett stort problem. (Men i och med att) Dele gav intervjun som han gjorde, då kanske jag kommer se skyldig ut för att ha dömt honom som spelare och inte förstått hela bakgrunden och berättelsen om var allting var.

“För unga spelare nu kan det vara en riktigt tuff plats när det gäller sociala medier och granskningen som kan komma. Du kan fatta beslut och dåliga beslut, som kan ha en riktig inverkan på ditt liv. Och jag är säker på att det finns några till där ute. Saken jag vill säga är att de befinner sig i ett samhälle och en värld nu där det finns hjälp. Så ju fler personer som kommer ut och pratar om sina problem, desto enklare kommer det bli för dessa människor att få hjälpen de behöver.”

Ett väldigt komplext fall inom den brittiska fotbollen för tillfället involverar Mason Greenwood. Manchester United-forwarden är fortfarande inte tillgänglig för spel p g a en intern utredning efter att den brittiska åklagarmyndigheten lade ner sitt fall mot honom gällande försök till våldtäkt, misshandel och ett kontrollerande uppträdande med tvång involverat.

“Det lämnar Mason Greenwood i en position där han sitter fast,” säger Rooney. “Så för Mason är det en dålig position att befinna sig i för jag är säker på att han bara vill spela fotboll. Men för klubben, deras image och deras behov av att fatta rätt beslut är det nästan ett moment 22. Jag tror det bästa för Mason nu är att lämna klubben och utvecklas någon annanstans.

“Han måste komma tillbaka i spel för det var länge sen nu. Med allt som har hänt och hur länge den interna utredningen har tagit har det förmodligen kommit till en plats nu där Mason bara behöver gå ut och spela och försöka få tillbaka sin karriär på spåret igen. Det är en svår position för Mason men det är det också för klubben. Man måste se till så att man når rätt beslut innan man fortsätter och det verkar som att de verkligen har svårt att nå den platsen.” 

* * * * * * *

Att jobba på andra sidan Atlanten har visat sig bli en “utbildning” för Rooney. Han spelade en tid i D.C Uniteds färger innan han lade skorna på hyllan och han är nu 12 månader in i uppdraget att guida franchisen från tränarbänken.

Han har dragit dem uppåt i the Eastern Conference och in i play-off-mixen och diskussioner om att förlänga ett kontrakt som går ut efter den här säsongen pågår bakom scenen. Med tanke på att hans fru Colleen och fyra barn har stannat kvar i Storbritannien begränsar rollen kraftigt tiden med familjen - “man saknar dem mycket” - men det är ett pris Rooney är villig att betala i sitt försök att nå toppen.

Han har höga ambitioner och är säker på att öppningar för att kunna fullfölja dem kommer att komma, men just nu finns det en imponerande känsla av tålamod och en ståndaktig vägran att “ta några genvägar”. Rooney accepterar att han inte har trampat ut på den “enklaste” vägen men han verkar säker på att det är den “bästa” rutten för att han ska blomstra. Var han föreställer sig att göra det är knappast någon överraskning. “Everton och Manchester United är de två klubbarna,” säger Rooney, som ska leda ett MLS All-Star-lag mot Arsenal på onsdag. “Jag växte upp med att heja på Everton och spenderade en lång tid i United. Man hoppas att i framtiden blir något tillgängligt och mitt jobb är att se till att jag är redo.”

Svängdörrarna i Everton drar regelbundet in Rooneys namn i spekulationerna. Han tackade nej till en möjlighet att bli intervjuad för det lediga jobbet i januari 2022, men det kommer säkert fler chanser. “Man är alltid lockad,” säger han. “Det är en klubb jag älskar och jag vill att den ska göra bra ifrån sig. Man tittar på det, man tänker på det… Är det rätt tajming att göra det? Vad blir inverkan om du går in och inte har den inverkan du känner att du kan ha? Men å andra sidan, vad blir inverkan om du går in och verkligen utvecklar klubben? Jag kände att det inte var rätt tid under de senaste två åren. Men om något sådant dyker upp i framtiden, vad jag har byggt i Derby (där han nästan höll kvar klubben i divisionen trots ett poängavdrag på 21 poäng) och DC United är allt en utveckling för att hjälpa till att göra det beslutet enklare.

“Det är en klubb som helt klart har varit trasig under de senaste åren och de verkar inte ha fått till det vid sidan av planen, vilket har en inverkan på planen. Spelarna måste göra bättre ifrån sig - de har några riktigt bra spelare och de underpresterar genom kvaliteten på truppen. De hade lite tur de senaste två åren så att de kunde stanna kvar i Premier League. Sean Dyche har gjort ett bra jobb. Förhoppningsvis kan han stabilisera laget och klubben. Arenan kommer och det måste till någon förändring för att försöka ta tillbaka klubben dit vi alla vet att den kan vara.”

* * * * * * *

För tillfället så kan England vänta. Det finns mycket att uppnå i staterna. MLS försöker växa och man förväntar sig att Lionel Messis ankomst i Inter Miami ska ha en förvandlande effekt, särskilt med VM på ingång och i ljuset av den expanderande saudiarabiska proffsligan.

Cristiano Ronaldo och Karim Benzema återfanns i svallvågen av transfers till Mellanöstern och Messi skulle ha tjänat betydligt mer pengar om han också hade flyttat dit. Istället valde han MLS. “Man kan se hur Saudi försöker få vissa spelare,” säger Rooney. “Så att MLS fick Messi var enormt stort. Hur kan man på ett bättre sätt visa att man kan tävla med Saudis rikedomar än att få Messi?

“Kvaliteten är väldigt hög i den här ligan. Den får förmodligen för lite respekt. Agenter ringer upp och det är nästan en förolämpning när man hör några av spelarna de erbjuder - de är inte i närheten av att vara redo eller tillräckligt bra för att spela i ligan.

“Spänningen i att få Messi, Sergio Busquets, Jordi Alba och andra som kommer att komma över, det ger uppmärksamhet. Den här ligan har alla förmågor att bli en av de största ligorna.”

Rooneys djärva påstående väcker den urgamla frågan om uppflyttning och nedflyttning, som är en del av den europeiska fotbollen men finns inte i USA:s liga. Han erkänner att det kanske blir nödvändigt att införa om MLS någonsin ska ses som en liga bredvid Premier League, La Liga eller Serie A, men han vet att det inte finns så stora chanser att det får godkännandet som krävs av franchise-ägarna. Han kan föreställa sig fördelarna med ett USA-inspirerat lönetak i Europa, men han finner även det motstridigt. “Jag hade det i Derby,” minns Rooney. “Dåliga beslut satte fotbollsklubbens framtid i tveksamheter. Vi har sett det med många lag - Wigan, Bury - som nästan skulle kunna förlora deras identitet och arv. Det ger mer stabilitet, men tar det bort spänningen? Man måste få till balansen rätt.” 

På temat möjligheten att det ska spelas tävlingsmatcher ur Premier League och Champions League i Amerika, något som ofta debatteras i europeiska cirklar, är Rooney mer entydig. 

“För det första åker du bort från dina fans, vilket självklart är en enorm del av fotbollsklubben. Om du har en final är det ibland illa nog att åka ner till Wembley och för tillfället verkar FA gilla att lägga ut matcher så. Så att göra det i ett annat land och kostnaden för det för fansen, den inverkan skulle inte bli fantastisk. Det finns så många olika sätt som du kan göra det (europeisk fotboll) tillgängligt för folk på, det är förmodligen bättre att hålla det inhemskt.”

* * * * * * *

På tal om inhemskt så finns det ett löfte på hemmaplan som det vore försumligt av oss att ignorera.

Rooneys äldsta grabb Kai har satt tungor i rörelse p g a hans prestationer i Manchester Uniteds ungdomssystem - och vid 13 års ålder är han endast tre år yngre än vad Wayne var när han gjorde sin seniordebut. “Han gillar det,” konkluderar en leende Rooney. “Det är det viktigaste. Han gör allt han kan för att försöka få en karriär inom fotbollen och det är inte bara han, mina andra barn också.

“De älskar spelet och mitt råd - till vilket barn som helst - är spela för att ha roligt. Det kommer så mycket press när man når den professionella nivån och ibland glömmer man varför man spelar spelet. Man spelar för att man älskar att spela spelet. Så länge du gör allt rätt för att ge dig själv den bästa möjligheten så vet man aldrig. Unga spelare utvecklas vid olika tidpunkter och på olika sätt. Han försöker, han ger det en chans och förhoppningsvis kan han gå till nivån han vill.”

 

David Ornstein kom till The Athletic i oktober 2019 efter 12 år som sportjournalist och korrespondent på BBC. I rollen som fotbollskorrespondent är hans ansvarig för att producera exklusiva och originella berättelser och intervjuer, erbjuda unika insikter och analyser. Han arbetar med video, audio och det skrivna ordet. Följ David på Twitter på: https://twitter.com/David_Ornstein

  

Lasse Claes (bilden ovanför), journalist, Ekstra Bladet,  rapporterar från i närheten av Carrington, onsdag 2 augusti:

“När man ser sig omkring ser det kanske inte så mycket ut, men Ekstra Bladet befinner sig just nu väldigt nära Manchester Uniteds träningsanläggning Carrington. Det är här bakom träden som Rasmus Højlund just nu håller på att slutföra de allra sista detaljerna innan han skriver på avtalet som skickar honom från Atalanta i Italien till Manchester United i England. Anledningen till att Ekstra Bladet inte kan stå där spelarna kör in och ut till och från träningarna är att man måste ha ett särskilt tillstånd för att filma i just det området. För att säkerställa att denna regel respekteras är Carrington omgivet av två vägspärrar. Det betyder förstås inte att vi inte kommer att flytta upp dit en gång till för att se om vi inte kan få en glimt av Rasmus Højlund när han värvas och Manchester United har meddelat att han är en ny man i förstalagets trupp. Och vi är inte de enda som just nu håller andan och väntar på att detta magiska meddelande ska komma fram. Detsamma gör de stora engelska medierna här borta. Till exempel The Guardian, The Independent, BBC, Skys Sport och såklart den stora lokaltidningen Manchester Evening News väntar på att vi ska kunna meddela att Rasmus Højlund har blivit Danmarks dyraste fotbollsspelare någonsin.”

UNITED BEKRÄFTAR: HØJLUND KOMMER BLI PRESENTERAD I HELGEN

 

 

Rasmus Højlund förväntas komma att bli presenterad som ny Manchester United-spelare under helgen, då klubben möter Lens i en träningsmatch

 

 

AV: Kevin Doherty och Lasse Claes, Ekstra Bladet, onsdag 2 augusti 2023

Fotbollsvärlden väntar just nu med spänd förväntan på att Rasmus Højlund ska bli presenterad som ny spelare för Manchester United.

Men vi får vänta några dagar till.

Uniteds presschef, Andrew Ward, har nämligen bekräftat för Ekstra Bladet att de förväntar sig att kunna presentera den 20-årige dansken under helgen.

Det kommer troligen att ske i samband med Uniteds träningsmatch mot franska RC Lens på lördag.

Dyraste dansken någonsin

Andrew Ward uppger också att Højlund anlände sent på tisdagskvällen och att läkarundersökningarna har fortsatt idag, onsdag.

Redan i lördagskväll kom parterna överens om ett femårskontrakt med möjlighet till ytterligare en säsong och priset för Højlund ligger totalt på 72 miljoner pund - vilket motsvarar 981,4 miljoner kr.

Han kommer därmed att bli den överlägset dyraste köpta dansken någonsin.

Men först får vi alltså beväpna oss med lite mer tålamod innan vi får se 20-årige Højlund i den röda Manchester-tröjan.