VAD FAN HÄNDER?! Det är inte mycket som får en vresig gammal cyniker som yours truly att rysa och bli tårögd, särskilt inte i vår sjuka samtid där allt handlar om ytlighet, att synas, satsa på sig själv och evig fördumning. Jag kan heller inte påstå att “världsartisten” Ed Sheeran framkallar några större känslor hos mig. Det jag kan uppskatta är att han verkar vara “en bra gubbe”, trots framgångarna. För annars verkar ju vägen mellan minsta lilla kändisskap och att bli ett svin vara väldigt, väldigt kort. Men hans musik har inte gjort någonting med mig. Däremot kan motsatsen, för min del, sägas om en viss herr Marshall Mathers. 1:08 in i det här klippet händer det grejor som fick mig att verkligen rysa och för en stund känna mig helt golvad, se själva så förstår ni (förhoppningsvis).

Rapport från USA Today:

SURPRISE! ED SHEERAN PLOCKADE FRAM EMINEM SOM KÖRDE “LOSE YOURSELF” OCH “STAN” I DETROIT 

AV: Brian McCollum, Detroit Free Press för USA Today, 16 juli 2023

DETROIT - Efter att ha vuxit upp i England var Ed Sheeran fascinerad av Detroit och särskilt då av en av stadens musikaliska söner: Eminem.

Det var så Sheeran förberedde fansen i lördags kväll på Ford Field innan han och hans band inledde en återgivning av Eminems “Lose Yourself.” De hade bara repeterat in den låten under dagen, så “låt oss se hur det går,” sa han i ett försök att tona ner förväntningarna.

Den utsålda stadion var väldigt nöjd med den oväntade hyllningen till staden och plötsligt exploderade publiken i ett hysteriskt skrik. Upp på scenen klev nämligen en person med luvan uppdragen och vad som egentligen hände stod snabbt klart: Det var Eminem, i hans första konsertframträdande i Detroit på flera år, och han klev rakt in i festligheterna och bjöd på sin signaturhit. 

Men de två var inte klara efter det - man kan, trots allt, inte stå på scenen med Eminem i Detroit och bara köra en låt, sa Sheeran. Så började “Stan”, Eminems hit från 2000, där Sheeran svarade för Didos sång medan Eminem levererade sina rappande verser uppe på scenen.

“Jag uppskattar er, Detroit,” sa Eminem medan han och Sheeran lät sig dränkas av hyllningarna efter deras överraskande två låtar. “Jag älskar er!” 

De två superstjärnorna har känt varandra i många år nu efter att ha samarbetat i låtar som “River” (2017), “Remember the Name” (2019) och “Those Kinda Nights” (2020), samtliga globala hits. Men Sheerans val att köra ett par av Eminems klassiker under hans senaste stopp på turnén Mathematics var en hedrande gest till rapparen som han länge har beundrat.

Sheeran hade hintat om framträdandet tidigare under kvällen då han nämnde att han tidigare hade åkt till Eminems restaurang Mom’s Spaghetti i stadens centrala delar och ätit en bit mat.

Sheeran, som spenderade kvällen iklädd en svart turné-t-shirt endast utsmyckad med “DETROIT” på, kom efter de ordinarie låtarna tillbaka och körde tre till, då i en specialgjord Detroit Lions-tröja. På den hade han nummer 5 på framsidan och namnet “Mathers” på ryggen - en sista hyllning till hans eminenta gäst för kvällen, vars riktiga namn är Marshall Mathers.

Manchester City vann Champions League och Qatar var värd för fotbolls-VM, oljestaternas försök att ta över spelet är på väg att äntra fas tre. Miguel Delaney skriver här att 2030 kommer sporten att ha omformats totalt

 

(Getty)

 

 

AV: Miguel Delaney, The Independent, onsdag 14 juni, 2023

Efter att Pep Guardiola hade ställt ner Europacupen bad han omedelbart sina spelare att omfamna känslan. Katalanen må ha skämtat på sin presskonferens om att komma ifatt Real Madrid men privat var han djupt allvarlig gällande att nu försvara Champions League-pokalen och vinna många fler.

Det var inte bara segerns glädje som forsade genom klubben under de tidiga söndagstimmarna, trots allt. Det var en känsla av att en psykologisk barriär hade plockats bort. Det betyder också att vi nu befinner oss på ett nytt territorium för spelet, då det står inför en period av enorm omvälvning.

En första Champions League-titel för en statsägd klubb är ett historiskt landmärke, mest av allt för en framtid som länge har varit i antågande. Sådan framgång är en statistisk oundviklighet när man kan investera så mycket som möjligt utan någon risk.

Många skulle peka på hur allt detta faktiskt är en del av en ekonomisk plan för stater som Förenade arabemiraten och Saudiarabien, och det är sant, även om sport är en del av detta där det handlar mer om normalisering och image än faktisk ekonomisk avkastning. Skillnaderna i siffror är för stora. “Sportwashingens” mål är mer sofistikerade. De bildar fortfarande en kärna av projekt presenterade i dokument som The Abu Dhabi Economic Vision 2030 och Saudiarabiens Vision 2030.

Det parallella valet av det året och hur allt detta har influerat spelet leder nu till en mer sökande fråga.

Hur kommer fotbollen faktiskt att se ut 2030?

Det året är väldigt viktigt då det är 100 år sedan den första VM-turneringen spelades och det årets turnering kommer att ha ett väldigt stort symboliskt värde.

Värdlandet kommer att utses under det tredje kvartalet 2024 och den processen ses fortfarande av personer inom fotbollsindustrin som en av de mest influensrika faktorerna i spelet. Utgången dikterar i princip fotbollen det kommande årtiondet, om inte ännu längre. Det beror primärt på att det formar de näst största faktorerna, vilka är tv-sändningsrättigheterna och köpen av klubbar. Detta kan spåras under de senaste 30 åren.

1994 introducerade USA:s affärsvärld för den sanna omfattningen av fotbollens popularitet. Det är ingen tillfällighet att Glazer-familjen i mars 2003 köpte den första bunten aktier i Manchester United. En ny affärstrend hade etablerats.

Samtidigt är värdskapet för fotbolls-VM 2022 inte bara ett av de mest inflytelserika ögonblicken i fotbollens historia, utan även i Mellanösterns. I princip varenda seriös analytiker på området ser det som en direkt orsak till Gulfblockaden, och det accelererade en sporttävling mellan de involverade länderna.

Andra VM-turneringar har haft andra effekter, 2002 initierade t ex förändringar i kalendern, men det är 1994 och 2022 som har bidragit med de två drivande krafterna som kommer att forma fotbollen under de kommande sju åren.

En är den västerländska kapitalismen, mest genom US-amerikanska riskkapitalister och privatkapitalfonder. Den andra är Gulfpolitik.

Det är oundvikligt att den mäktigaste tävlingen i världen, Premier League, visar upp detta. Hälften av nästa säsongs klubbar har US-amerikanska ägare med kontrollerande inflytande. City och Newcastle ägs av Abu Dhabi respektive Saudiarabien.

Tävlingens största klubb, Manchester United, kan passande nog komma att bli en knutpunkt i det här om Glazer-familjen fattar det oerhört konsekvensrika - och samtidigt kontroversiella - beslutet att sälja till Qatar. Det skulle även till stora delar illustrera hur det här fungerar.

Barcelona, “ekonomiska hävstänger” och nästa fas av sportswashing

Pengar från Gulfen blockerar länder är den dominanta faktorn, detta p g a att de är villiga att pumpa in så mycket av det på alla områden. Det är inom gapen skapade av detta dramatiskt expanderande spel som västerländska kapitalister sedan utövar sitt inflytande och väljer ut köp där det finns möjligheter. Man behöver bara titta på de kapitalanskaffande affärerna Barcelona slöt förra sommaren för att förbli konkurrenskraftiga, allt detta från en värld där de fick deras bästa exekutiva direktörer och spelare bortplockade av City respektive Paris Saint-Germain. La Liga självt fullföljde en affär med privatkapitalgruppen CVC för att försöka komma ifatt Premier League, medan Serie A har tittat på liknande lösningar.

Det finns en växande teori inom spelet att nästa steg i det här kommer bli suveräna rikedomsfonder som försöker slutföra liknande affärer. Det kan fullständigt komma att förändra maktbalansen, detta då en liga plötsligt kan komma att få se många av sina klubbar uppblåsta till Premier League-nivå.

Det skulle vara en helt logisk evolution från att bara köpa klubbar, på samma sätt som klubbköp var en evolution från sponsorskap. Den nyligen genomförda annonseringen av att the Private Investment Fund privatiserat fyra av sina klubbar erbjuder t o m en modell för det.

Den nuvarande modellen för spelet, en global pyramid som har vuxit under mer än ett årtionde, naggas från alla vinklar. Abu Dhabis City sitter för närvarande på toppen, en topp som har gjorts smalare av den finansiella makten som krävs för att nå den nivån. Vi har nått en punkt där det känns som att ungefär endast åtta klubbar kan vinna Champions League, även om Newcastle säkert kommer göra den gruppen sällskap.

Huruvida några andra kan göra det kan komma att bli beroende av några enorma regulatoriska beslut. Aktioner som att Premier League sätter ett tak för hur mycket man får spendera eller att Uefa ändrar reglerna för prispengarna skulle kunna införa en välbehövlig ökning av konkurrensbalansen. Rollen för den nya engelska oberoende regulatorn kommer också att bli lärorik. Många fotbollspersoner i andra länder där sporten är stor följer nyfiket projektet och tror att idén kan komma att sprida sig. Vissa tror t o m att det i slutänden kommer utgöra ett hot mot Fifa när det gäller att plocka bort en del av det globala organets makt. Om den oberoende regulatorn faktiskt kan visa sig effektiv i jobbet med att ge supportrarna ett ökat inflytande i klubbarna kan det faktiskt göra en hel del nytta i allt detta; nämligen att föra spelet tillbaka i fansens händer.

Återverkningarna av Premier Leagues åtal mot Manchester City 

Det är också anledningen till att så mycket hänger på utgången av Premier Leagues åtal mot Manchester City och den spanska allmänna åklagarens åtal mot Barcelona. Båda fallen kan komma att förändra spelets utseende och sätta igång kedjereaktioner.

På andra sidan är en enorm fråga vad Uefa:s inställning till multiklubbsmodeller kommer att bli. Samtidigt som mycket av dagens fokus gäller amerikanska konsortier kan den största relevansen faktiskt handla om suveräna rikedomsfonder och stater.

Då det faktiskt inte finns så många stater som vill köpa klubbar skulle en sådan förändring kunna främja multipla köp av samma fonder. Uefa-presidenten Aleksandr Ceferins nyligen uttalande mjukare inställning gällande detta - åtminstone när vi pratar om offentliga uttalanden - har naturligtvis setts genom prismat av Qatars intresse för Manchester United då den staten redan äger PSG.

Det skulle resa enorma frågetecken gällande spelets faktiska värden, med tanke på den ihållande kritiken från grupper som kämpar för mänskliga rättigheter gällande “sportswashing”. Det är även här som privatkapitalfirmor och andra kapitalistiska intressen ytterligare skulle kunna öka deras inflytande. Intentionen i många av deras klubbköp är att sälja dem vidare inom fem år efter att ha ökat värdet. Men vem kommer att ha råd med sådana klubbar? Fler privatkapitalfirmor, kanske. Troligen fler statslänkade grupper.

Det kan komma att ge oss en värld där samma stat eller suveräna rikedomsfond äger sex klubbar i Champions League.

LIV Golf-prejudikatet

Det är därför Uefa:s inställning till detta är så viktigt. LIV Golfs nyligen undertecknade affär med the PGA Tour bevisar vad en prominent förbundsexekutiv direktör berättade för the Independent förra året.

Enväldiga stater har så mycket mer pengar och en så mycket större vilja att spendera att sportchefer kan finna sig själva i princip maktlösa utan stöttning från regeringen. Det leder till att många beslutar sig för att “det är till sist och syvende bättre att arbeta med dessa intressen istället för att ha dem arbetandes emot dig”. 

Ett problem som hör ihop med detta är hur exempel som LIV Golf och Citys ordförande Khaldoon al Mubaraks ökända

uttalande om “de 50 bästa advokaterna” visar hur sådana stater kan “beväpna” juridiska system.

De gradvisa köpen av sportinfrastruktur har redan lett till en situation där PSG-presidenten Nasser Al-Khelaifi har blivit en av de mäktigaste personerna inom fotbollen, där han har stigit upp till toppen av the European Club Association.

Men sådana saker leder alltid till någon respons och the Independent har informerats om att det finns en växande oro inom EU gällande inflytandet från stater och privata kapitalfonder. Det är där stödet från regeringar kan komma att kopplas in.

Ytterligare en oavsiktlig konsekvens av att sportorgan vid upprepade tillfällen tillåtit vissa övertaganden är tillväxten av särskilda röstningsblock. Det är där några riktigt nya idéer kan komma in. Premier League är för tillfället uppdelat efter ett antal olika frontlinjer och den största splittringen handlar om åtalen mot City.

Saudiarabiens strategi för att bli värdland för VM 2030 

Saudiarabien har redan blivit mycket medvetna om röstningsblock inför det kommande VM-beslutet nästa år. De har tagit vägar in i Europa genom inkluderingen av Grekland i deras bud. De har delat upp norra Afrika genom inkluderingen av Egypten. Det finns en växande teori inom spelet att de kan komma att splitta det känslomässiga sydamerikanska budet genom att plocka in Uruguay.

Det är en offensiv som bara kommer att växa nästa år då Mohamed bin Salman vill göra VM till mittpunkten av “Vision 2030”. Allt detta är anledningen till att en person inom spelet säger att det kommer bli “Saudiarabiens årtionde”.

Det här är ett annat sätt på vilket Gulfens politik driver spelet. Det är inte bara viljan att investera, utan även viljan att visa sin överlägsenhet. Det finns en känsla av att det inte var någon tillfällighet att Saudiarabien kom med sådana expanderingsannonseringar och Qatar ökade på sina försök att köpa Manchester United under samma vecka som City säkrade trippeln. 

Det här lär bli en indikation på de kommande åren. Det kan komma att ge fler förändringar än någon kan föreställa sig.

 

Ny film anklagar klubben, som har 115 åtalspunkter från Premier League hängande över sig, för att ha använt en mystisk man från Förenade arabemiraten för att kamouflera pengar som skulle ha kommit från en sponsor

 

Från vänster: Roberto Mancini, den f d City-managern, ägaren shejk Mansour och ordföranden Khaldoon al Mubarak.

 

 

 

AV: Martyn Ziegler och Matt Lawton, The Times hemsida, torsdag 29 juni, 21:00 (svensk tid), 2023

En mystisk person från Förenade arabemiraten betalade Manchester City £30 miljoner (411,4 miljoner kr), det har en läckt rapport avslöjat.

Uefa-rapporten, framtagen 2020 men aldrig publicerad, konkluderar att de två betalningarna på vardera £15 miljoner (205,6 miljoner kr) från 2012 och 2013 gjordes för att kamouflera summor som skulle ha kommit från en av deras huvudsponsorer. Betalningarna förväntas vara en del av de 115 påstådda brotten mot Premier Leagues ekonomiska regler som City fick riktade mot sig i februari. 

Rapporten har hamnat hos de som har gjort en YouTube-film om Citys finanser. Detta kommer endast tre veckor efter att City firade säkringen av Trippeln då de vann Champions League för första gången i klubbens historia.

Den dömande kommittén i Uefa:s finansiella kontrollstyrelse för klubbars (CFCB) rapport konkluderar att betalningarna, som skulle ha kommit från Förenade arabemiratens statligt majoritetsägda telekommunikationsföretag Etisalat, faktiskt var “förtäckt kapitalfinansiering”. Den påstår att finansieringen kom från Citys ägare, the Abu Dhabi United Group (ADUG), investeringsgruppen som leds av Abu Dhabis vice president, shejk Mansour bin Zayed Al Nahyan.

Rapporten säger att under ett disciplinförhör hos Uefa namngav Citys advokat personen som betalade pengarna som “Jaber Mohamed” och fastslog att han var “en person inom affärsverksamheten där man tillhandahåller finans- och mäklartjänster till kommersiella enheter i Förenade arabemiraten”. Rapporten tillägger att “... den självklara frågan, inte besvarad vid något tillfälle i klubbens föredragning, [är] varför antingen Etisalat eller ADUG skulle behöva någon finansiell assistans från en mäklare med att betala Etisalats sponsorskapsförpliktelser.” 

City säger att Etisalat återbetalade pengarna till deras ägare 2015, men det accepterades inte av Uefa:s dömande kommitté. De stängde av City från spel i Europa i två år 2019, men det hävdes ett år senare av the Court of Arbitration for Sport (CAS), som kom fram till att betalningarna på £30 miljoner (411,4 miljoner kr) inte kunde ses som regelbrott för de var preskriberade. Två av de tre panelmedlemmarna från CAS friade även City från anklagelserna om att de hade tagit emot förtäckt kapitalfinansiering via flygbolaget Etihad och sa att det “förblir ogrundat”.

Men det signifikativa här är att Etisalat-betalningarna kan plockas med av the Premier League och deras åtalspunkter för de har, till skillnad mot Uefa, inga tidsbegränsningar. City har avstått från att kommentera de senaste anklagelserna.

Under finansreglerna hos Premier League och Uefa är klubbägarna begränsade när det gäller summan av kapitalfinansiering som de kan pumpa in i en klubb för att täcka för ekonomiska förluster, men summan av sponsorskapsfinansiering är obegränsad. Premier Leagues åtalspunkter gällande finansiell rapportering relaterar till nio säsonger från 2009-10 till 2017-18.

City har även åtalats för att inte samarbeta med en utredning och för att inte ha lämnat över dokument som krävts under fem säsonger från 2018-19 till 2022-23.

Den dömande kommitténs rapport har hamnat hos de som har gjort en film om Citys finansiella åtal, Britain’s Biggest Football Scandal?, som har släppts på YouTube av Sunrise Media.

Filmskaparna har hållit sina identiteter hemliga men insisterar på att de inte är finansierade av någon stat i Mellanöstern eller något annat regeringsorgan, men det pratas om att City misstänker att det kan finnas geopolitiska motiv bakom produktionen. Det har sedan länge funnits politiska spänningar bland Gulfstaterna, särskilt mellan Förenade arabemiraten och Qatar.

Det finns ingen lista över medverkande i filmen förutom produktionsbolaget, Sunrise, som registrerades på Brittiska Jungfruöarna den 9 juni och har använt en advokatbyrå i London för att försöka få kommentarer från City, Uefa och CAS.

En kopia av Uefa-rapporten har även setts av The Times, som självständigt har verifierat dess äkthet.

Rapporten säger: “Vid förhöret slog ledande rådgivaren för klubben, som respons på frågor från den dömande kommittén, fast att betalaren var Jaber Mohamed.”

Källor med vetskap om Uefa-fallet har berättat för The Times att utredare inte lyckades verifiera identiteten på Mohamed och försökte utan framgång få City att tillhandahålla honom som ett vittne vid förhöret med CAS.

Uefa:s utredning inleddes 2018 efter publiceringen av the “Football Leaks”-e-mejlen av den tyska tidningen Der Spiegel. Åtal väcktes om att tiotals miljoner pund i sponsorpengar från Citys Abu Dhabi-sponsorer betalades direkt till klubben av ADUG. 

Den dömande kommitténs rapport konkluderar att “arrangemang fixades där betalningar gjordes av ADUG men tillskrevs Etisalats sponsorskyldigheter för att dölja det sanna syftet med kapitalfinansieringen, och det här arrangemanget trädde i kraft i och med betalningarna gjorda av Jaber Mohamed, en summa på totalt £30 miljoner (411,4 miljoner kr).

“Klubbens ledning var väl medveten om att betalningarna på totalt £30 miljoner (411,4 miljoner kr) utförda av Jaber Mohamed gjordes som kapitalfinansieringar, inte som betalningar för sponsorn p g a genuina sponsorskapsförpliktelser.

“På den grunden kunde ledningen inte riktigt ha fått klubben att redogöra för de förpliktelser som påstås förfalla enligt Etisalat 1A och Etisalat 2 som sponsringsintäkter från Etisalat för tjänster återgivna av klubben.” 

Rapporten slår även fast att de granskade årliga boksluten inlämnade till engelska FA av City “överskattade klubbens sanna sponsringsintäkter” genom att inkludera hela summan som Etisalat skulle komma att betala för åren som slutade den 31 maj, 2012 och 2013. 

Javier Tebas, La Ligas president, sa följande till filmskaparna: “E-mejlen var viktiga. För oss var det tydligt att Manchester City fuskade med deras kommersiella inkomster och avledde från förlusterna.”

CAS beslutade att åtalen relaterade till betalningarna på £30 miljoner (411,4 miljoner kr) inte skulle ha tagits upp av Uefa då de hade passerat femårsgränsen.

Premier Leagues utredning har även tagit i beaktning en annan omgång av läckta City-e-mejl och dokument publicerade av Der Spiegel i april 2022, åtta månader efter CAS beslut.

 

◾ Affären för den historiska fotbollsklubben har varit full av förseningar

 

◾ Strukturen på Jim Ratcliffes erbjudande har mött motstånd från vissa aktieägare

 

 

AV: David Hellier, Giles Turner, Dinesh Nair och Aaron Kirchfeld, Bloomberg, onsdag 28 juni, 2023, 18:03 (svensk tid). Uppdaterad onsdag 28 juni 2023, 18:26 (svensk tid)

 

 

Qatar-gruppen som leds av shejk Jassim Bin Hamad J.J Al Thani är alltmer säker på att de har vunnit budkriget på Manchester United plc (privat aktiebolag) och därmed besegrat ett rivaliserande bud från den brittiske miljardären Jim Ratcliffe då försäljningen av fotbollsklubben nu har gått in i de avgörande sommarmånaderna.

 

 

Transaktionen har varit full av förseningar där bud inte har nått den säljande Glazer-familjens förväntningar, uppdelningar bland ägarna huruvida de ska sälja eller inte och rädsla för rättstvister från minoritetsaktieägare, detta har folk med vetskap om saken berättat.

 

 

De inom den innersta cirkeln i Qatars bud har nu börjat kommunicera deras säkerhet på seger och tror att det bara är en fråga om tid innan en officiell annonsering kommer, detta enligt folket på insidan.

 

 

Men då den officiella försäljningsprocessen är på väg in i sin åttonde månad skulle Glazer-familjen kunna fatta ett sista-minuten-beslut och behålla den engelska Premier League-klubben, acceptera pengar från investerare utifrån för att renovera klubbens förfallna arena och träningsfaciliteter, sa en av personerna. De har bett om att få förbli anonyma eftersom de diskuterar konfidentiell information. 

 

 

Talespersoner för Qatar-gruppen och Manchester United tackade nej till att lämna en kommentar. En representant för Raine Group, den New York-baserade banken som agerar rådgivare åt Manchester Uniteds ägare, svarade inte på en förfrågan om en kommentar. Manchester Uniteds aktiepris steg med hela 8,3% under onsdagen i New York och det har stigit med ungefär 90% sedan Glazer-familjen inledde sin strategiska översyn. 

 

 

Försäljningen av Manchester United har ställt enorma allianser av rikedom och Wall Street emot varandra i en kamp om att få äga en av världens mest välkända idrottstillgångar. Ratcliffe har ställt upp med finansieringar från banker som inkluderar Goldman Sachs Group Inc, medan JPMorgan Chase & Co., Rothschild & Co. och Bank of America Corp. återfinns bland andra banker som agerar rådgivare eller erbjuder kapital i affären.

 

 

Miljardären Paul Singers Elliott Management har också erbjudit sig att hjälpa till med finansieringen av bud på klubben. Det betyder att han tävlar mot investerarrivalerna Carlyle Group Inc., Sixth Street Partners och Ares Management Corp.

 

 

Folket på insidan har berättat att nästan alla budgivarna någon gång har lyfts fram som ledare i tävlingen och Ratcliffe har setts som favoriten under en stor del av tiden. Hans planer inkluderar att behålla Joel och Avram Glazer som minoritetsaktieägare.

 

 

Trots upprepade protester mot Glazer-familjen - som sällan besöker klubben - är Joel och Avram fortfarande entusiastiska supportrar av laget som deras far, den numera avlidne Malcolm Glazer, köpte 2005 i ett belånat köp och sedan belastade med massiva skulder. Joel har varit involverad i diskussioner på senare tid gällande biljettpriserna och kommersiella ärenden, vilket bara har adderat till spekulationerna om att bröderna skulle kunna komma att göra en affär med Radcliffe eller någon annan minoritetsinvesterare.

 

 

En sådan överenskommelse skulle låta Joel och Avram bli kvar som ägare samtidigt som deras fyra syskon skulle kunna sälja sina andelar. Den valmöjligheten övervägdes av Glazer-familjen för nästan 12 månader sedan, när Bloomberg News rapporterade att den US-amerikanska familjen kanske skulle sälja en minoritetsandel i Premier League-laget.

 

 

Men strukturen på Ratcliffes affär har provocerat fram motstånd från dagens minoritetsaktieägare i Manchester United, som inte vill bli utköpta, berättar folket på insidan. Ungefär 69% av klubben ägs av Glazer-familjen, resten är utspritt bland flera aktieägare som äger aktier listade i New York. Dessa publika aktier har bara en bråkdel av rösträtten som Glazer-familjens aktier har.

 

 

Folket på insidan har berättat att en av de tre största aktieägarna har skickat ett brev till Manchester Uniteds styrelse och varnat om att de självständiga direktörerna kan riskera att bli stämda om de rekommenderar ett bud som favoriserar en grupp aktieägare över en annan. De största aktieägarna inkluderar Lindsell Train, Ariel Investments LLC och Eminence Capital. Representanter för alla tre avstod från att kommentera det hela.

 

 

Ratcliffe är för tillfället inte benägen att ändra strukturen på sitt upplägg, medan shejk Jassim inte kommer höja sitt bud, vilket enligt rapporter har satt ett marknadsvärde på klubben på mer än $5 miljarder (53,9 miljarder kr). Glazer-familjen hoppades på en värdering på mer än $6 miljarder (64,6 miljarder kr), vilket skulle göra klubben till det dyraste idrottslaget som någonsin sålts, bredvid NFL-klubben Washington Commanders.

 

 

Det är oklart när ett beslut formellt kommer att annonseras. Den religiösa festivalen Eid al-Adha börjar den här veckan och Manchester United förbereder sig för en högprofilerad turné i USA i juli.

 

 

Då försäljningen pågår har Manchester United runt $329 miljoner (£260 miljoner /3,54 miljarder kr) tillgängligt för spelarköp i det numera öppna transferfönstret, detta enligt en person som känner till situationen. Men de säger också att financial fair play-reglerna gör att hela den summan inte kommer spenderas.

 

Efter nästan ett årtionde i fängelse gjorde grundaren av Wagnergruppen en extraordinär resa. Men var ligger taket för hans ambitioner? Några av dem som känt honom beskriver hans väg till makten

 

Jevgenij Prigozjin. Fotograf: Michail Svetlov/Getty Images

 

AV: Shaun Walker och Pjotr Sauer, the Guardians hemsida, lördag 24 juni, 11:16 (svensk tid) 2023  

Under den mest intensiva fasen av Rysslands första, hemliga invasion av östra Ukraina, sommaren 2014, samlades en grupp seniora ryska tjänstemän i försvarsministeriet högkvarter, en imponerande byggnad från Stalintiden på Moskvaflodens strand.

De var där för att träffa Jevgenij Prigozjin, en medelålders man med rakat huvud och grov ton som många i rummet bara kände som personen ansvarig för arméns cateringkontrakt.

Nu hade Prigozjin en annan sorts krav. Han ville ha mark av försvarsministeriet som han skulle kunna använda för träning av “frivilliga” som inte skulle ha några officiella länkar till den ryska armén men som ändå kunde användas för strid i Rysslands krig.

Många i ministeriet ogillade Prigozjins uppträdande, men han klargjorde att detta inte var någon vanlig begäran. “Orden kommer från Papa,” sa han till försvarsrepresentanterna och det smeknamnet på Vladimir Putin använde han för att understryka sin närhet till presidenten.

Den här berättelsen om mötet, som tidigare inte har rapporterats, tillhandahölls av en f d höjdare inom försvarsministeriet med direkt vetskap om diskussionerna.

“Då hade jag inga stora tankar om projektet,” sa den f d anställda på försvarsministeriet.

Faktum är att besluten som fattades den dagen skulle komma att ha en enorm inverkan på Rysslands utrikespolitik och dess militära äventyr under de efterföljande åren. Prigozjins armé av paramilitärer skulle senare bli känd som Wagnergruppen och de skulle komma att operera i Ukraina, Syrien och flera afrikanska länder.

Sedan Putins beslut förra året att inleda en fullskalig invasion av Ukraina har Wagner flyttat sina aktiviteter till Rysslands granne igen. Dess antal har vuxit till omkring 50,000 enligt beräkningar av västerländska underrättelser, det inkluderar tiotusentals f d fångar rekryterade från fängelser i Ryssland, ofta personligen av Prigozjin. 

Tidigare den här månaden, då Prigozjins trupper intog den ukrainska staden Soledar, Moskvas första territoriella vinst i kriget sedan sommaren, släppte Prigozjin en video som berömde Wagner som “förmodligen den mest erfarna armén i hela världen idag”.

Prigozjin har skaffat sig ett rykte som den grymmaste befälhavaren bland dem som leder Rysslands bistra invasion. Det verkar som att han tidigare i kriget i tysthet stöttade en video där man ser en avhoppare från Wagner mördas med en slägga. Avhopparen ska ha lämnats tillbaka av ukrainarna i ett fångutbyte. “En hunds död för en hund,” sa Prigozjin i ett uttalande då.

Prigozjin har inte svarat på en förfrågan om en kommentar till den här artikeln. Men efter att i åratal ha opererat i skuggorna njuter han helt klart av rampljuset som en av de mäktigaste - och mest omtalade - medlemmarna av Putins hov. Det har varit en extraordinär resa för någon som en gång i tiden spenderade nästan ett årtionde i fängelse, och som när han släpptes blev varmkorvsförsäljare.

The Guardian har pratat med flera personer som har känt Prigozjin genom åren, många av dem bad om anonymitet för att kunna tala fritt, för att lägga ihop hans livspussel. Från de här konversationerna växer en bild fram av en hänsynslös bedragare som var inställsam mot socialt överordnade och ofta tyrannisk mot underhuggare under hans resa mot toppen.

“Han är driven och har talang och backar inte för någonting för att få vad han vill ha,” sa en affärsman som kände Prigozjin på 1990-talet.

De som känner honom spekulerar här men för Prigozjin har varken pengar eller makt varit den enda motiverande faktorn, men han har ackumulerat en hel del av båda sakerna längs med vägen. Istället, säger de, drivs han av spänningen i jakten, tron på att han bekämpar korrupta eliter å mannen på gatans vägnar, och en vilja att krossa sina rivaler.

“Det verkar som att han njuter av själva processen, inte bara slutresultatet,” sa den f d anställde på försvarsministeriet.

Genom åren har Prigozjin skaffat sig många fiender: tidigare affärspartners som känner sig lurade, armégeneraler han har kritiserat som skrivbordsbundna byråkrater och representanter för toppsäkerheten som fruktar att han har ambitioner att ta politisk makt.

Men så här långt har han behållit ett gott öga från hans allra viktigaste stöttare: mannen han kallar Papa.

* * * * * * *

JEVGENIJ Pregozjin föddes i Leningrad, numera St Petersburg, 1961, nio år efter Putin. Hans far dog när han var ung; hans mamma jobbade på ett sjukhus, har Prigozjin berättat. Den unge Prigozjin skickades till en idrottsakademi, där dagliga aktiviteter ofta involverade timmar av längdskidåkning.

Han lyckades inte som professionell idrottare och när han var klar i skolan hamnade han i en umgängeskrets med många småkriminella. Domstolsdokument från 1981, som the Guardian har sett och som först rapporterades av den ryska undersökningsbyrån Meduza, berättar historien.

En kväll i mars 1980, under det dystra slutet av Leonid Brezjnevs styre över Sovjetunionen, lämnade den då 18-årige Prigozjin och tre vänner ett café i St Petersburg. Det var nära midnatt och strax fick de syn på en kvinna som ensam promenerade på en mörk gata.

En av Prigozjins vänner distraherade kvinnan genom att fråga om hon hade en cigarett. Då hon böjde sig framåt för att öppna hennes handväska dök Prigozjin upp bakom henne och tog tag om hennes nacke och kramade om den så hårt att hon tappade medvetandet. Då slet hans vän av hennes skor medan Prigozjin skickligt plockade av hennes örhängen och lade dem i sin ficka. Kvartetten sprang därifrån och lämnade kvinnan liggande på gatan.

Domstolen fick reda på att det var ett av många rån som Prigozjin och hans vänner utförde i St Petersburg under en period på flera månader. Han dömdes till 13 års fängelse och spenderade resten av årtiondet bakom galler, vilket betydde att han missade Brezjnevs död och Michail Gorbatjovs perestrojka. Han släpptes 1990, då Sovjetunionen befann sig i sina dödsplågor. Han återvände till St Petersburg.

Staden stod inför en monumental förvandling med enorma rikedomar som väntade på dem som var tillräckligt sluga eller våldsamma för att ta dem. Prigozjin startade blygsamt genom att sälja varmkorv. Han blandade senapen i köket i hans familjs lägenhet.

“Vi tjänade $1,000 i månaden, vilket i rubelsedlar var ett berg; min mamma kunde knappt räkna allt,” berättade han 2011 för St Petersburg-nyhetsportalen Gorod 812, en av hans enda intervjuer någonsin.

Men Prigozjin hade siktet högre inställt än på snabbmat och han visste hur han skulle skaffa kontakterna han behövde. “Han letade alltid efter folk högre upp att bli kompis med. Och han var bra på det,” sa affärsmannen som kände honom på 1990-talet.

Det dröjde inte alltför länge innan Prigozjin ägde en andel i en stormarknadskedja och 1995 bestämde han att det var dags att öppna en restaurang med hans affärspartners. Han hittade Tony Gear, en brittisk hotelladministratör som tidigare hade jobbat på the Savoy i London och som numera jobbade på ett av St Petersburgs få lyxhotell.

Prigozjin plockade in Gear för att han först skulle sköta en vinbutik och sedan hans nya restaurang, det Gamla tullhuset, på Vasiljevskijön i St Petersburg.

Till en början hade det Gamla tullhuset strippor anställda som ett sätt att öka på antalet besökare, men snart spred sig ryktet om att maten var excellent och stripporna avskedades. Gear fokuserade på att marknadsföra matstället som det mest raffinerade stället att äta på i en stad som just höll på att upptäcka elegant mat. Popstjärnor och affärsmän gillade att äta där, precis som St Petersburgs borgmästare, Anatolij Sobtjak, som ibland kom dit med sin ställföreträdare, Vladimir Putin.

Gear, som fortfarande bor i St Petersburg, tackade nej till en intervju. Han har tidigare uttryckt beundran för Prigozjin men beskrev honom som en “väldigt strikt” boss, som t o m brukade använda en speciell ljusprojektor för att leta efter damm under borden varje morgon, för att kontrollera så att städarna hade arbetat ordentligt.

De som kände honom säger att på 1990-talet nämnde Progozjin inte i konversationer att han hade spenderat ett årtionde i fängelse. Han kopplade på charmen för att stifta bekantskap med sina nya högtflygande kunder.

“Han kan anpassa sig för att behaga vem som helst om han behöver något från dem. Det är definitivt en av hans talanger,” sa affärsmannen som kände honom då.

I en av de mer ovanligare vänskaperna i det postsovjetiska Ryssland snickrade Prigozjin ihop en kamratskap med den berömda cellisten Mstislav Rostropovitj, som hade emigrerat från Sovjetunionen på 1970-talet.

När Rostropovitj var värd för drottningen av Spanien i sitt hem i St Petersburg 2001 var det Prigozjin som tillhandahöll cateringen. Rostropovitj bjöd t o m in Prigozjin och hans fru till en galakonsert på the Barbican som en del av Londons firande av hans 75-årsdag 2002, detta enligt dokument med inbjudningslistan till tillställningen från Londons symfoniorkester. 

Vid den tiden hade Putin blivit Rysslands president. Under de första åren under hans styre gillade Putin ofta att träffa utländska dignitärer i sin hemstad och ibland tog han dem till det Gamla tullhuset eller till New Island, en båt som Prigozjin hade gjort om till en flytande restaurang.

När man går igenom fotografier från Putins officiella möten från den perioden är det som att spela en omgång Var är Jevgenij?, för man ser frekvent Prigozjin i bakgrunden, utan några leenden och diskret. Man kan se honom stå och lura bakom bordet där Putin äter med George Bush; på en annan bild ser man honom hovra bakom prins Charles vid en mottagning 2003 på Eremitaget (ett av världens främsta konstmuseer) i St Petersburg.

“Putin såg att jag inte var för fin för att bära in tallrikarna själv,” har Prigozjin sagt. Det var början på en relation med den ryske presidenten som bara växte och utvecklades på oväntade sätt.

* * * * * * *

DET dröjde inte alltför länge innan Prigozjin började vinna kontrakt för att tillhandahålla maten vid större regeringstillställningar genom Concord, ett holdingföretag som han hade startat på 1990-talet. Nästa steg var gigantiska leveransavtal med regeringen. 2012 fixade han kontrakt för mer än 10,5 miljarder rubel (2,7 miljarder kr) där han skulle leverera maten till Moskvas skolor, detta rapporterade rysk media, som fått uppgifterna från det ryska finansregistret.

Nya möjligheter visade sig när Ryssland annekterade Krim i mars 2014 och intervenerade militärt i östra Ukraina strax därefter. Putin förnekade att reguljära trupper hade varit involverade i något av fallen, trots ett berg av bevis om motsatsen.

Kreml började fundera på hur de skulle göra förnekelsen något mer rimlig. Trots att privata militärföretag var förbjudna i Ryssland så dök flera grupper upp som verkade koordinera deras aktioner med försvarsministeriet men som kunde operera på armlängds avstånd. Prigozjins Wagner blev den överlägset mest prominenta av de alla.

“Jag tror att Prigozjin presenterade det för Putin och han gick med på det, det är så det fungerar,” sa den f d anställde vid försvarsministeriet. Han avfärdade samtidigt spekulationerna om att Wagner från början var ett projekt av Rysslands militära underrättelsetjänst GRU. “Det kan ha funnits några GRU-personer som var rådgivare, men till sist och syvende var det här Prigozjins projekt.”

Ministeriet gav Prigozjin mark i Molkino i södra Ryssland, sa källan, där företag länkade till Prigozjin konstruerade en bas för krigare under täckmanteln att det var ett barnläger. Reuters rapporterade om Prigozjins påstådda länkar till platsen i Molkino 2019.

Det verkar som att det hela väckte Prigozjins aptit. “Han var som en spårhund, letade alltid efter pengar,” sa den f d anställde vid försvaret.

I en konversation via e-mejl som the Guardian har fått se mellan Prigozjins Concord-grupp och försvarsministeriet från våren 2014 diskuterar en senior Concord-jurist alternativet att tillhandahålla Rysslands enorma nätverk av militärstäder med mat och andra förnödenheter.

Det projektet blev till slut aldrig av, men 2015 hade hans företag håvat in stora kontrakt värda mer än 92 miljarder rubel (13,5 miljarder kr) för att leverera mat till armén, detta enligt en undersökning av Forbes Ryssland.

Prigozjins snabba resa uppåt började irritera vissa personer inom försvarsministeriet, spänningar som bara växte under de kommande åren då hans operationer expanderade ytterligare.  Ett nyckelögonblick för Prigozjin kom sent 2015 när Putin bestämde sig för att intervenera militärt i Syrien för att stötta Bashar al-Assad-regimen. Prigozjin drog in kontrakt för mat och förnödenheter, dessutom skickade han in sina Wagnertrupper där.

I Syrien etablerade Wagner sig först som en formidabel stridskraft där gruppen spelade en prominent, om än inte erkänd, roll i Moskvas intervention. Wagnerkrigare opererade med straffrihet i Syrien och anklagades för flera krigsbrott. Vid en incident fångades män länkade till Wagner på film när de halshögg och styckade en syrisk man. Gruppen förlorade även många män, vilket tystades ner för officiellt skulle de inte vara där.

I tillägg till verkliga soldater har Prigozjin anklagats för att driva en armé av tangentbordskrigare, först inriktade på att stärka Kremls agendor i inhemska diskussionsforum och senare omdirigerade för att sälja in ryska narrativ utomlands.

Ett åtal som var ett resultat av Robert Muellers utredning gällande rysk inblandning i valet i USA 2016 påstod att Prigozjin och företag länkade till honom stod bakom ett nätverk av Facebook- och Twitter-profiler som stöttade Trump, tydligen en del av massor av ryska ansträngningar för att stärka Trumps kandidatur.

Fejkprofilerna delade innehåll som stöttade Trump och betalade även ut pengar till intet ont anande riktiga amerikaner för att köpa utrustning till presidentkandidatens möten.

Prigozjin var då fortfarande en djupt hemlighetsfull karaktär, men åtalet pekade på att han redan njöt av sin spirande ryktbarhet.

Ett par dagar innan Prigozjin fyllde 55 i maj 2016 berättade åtalet att en av de fejkade American Facebook-karaktärerna betalade en riktig amerikansk man att stå utanför Vita huset och hålla upp en skylt med texten “Grattis på 55-årsdagen, kära boss” på.

Åtalet från USA drogs senare tillbaka, men när han fick frågor om anklagelser gällande valinblandning i november förra året verkade Prigozjin erkänna det, med en karaktäristiskt kuslig metafor.

“Gentlemän, vi lade oss i, vi lägger oss i och kommer lägga oss i. Noggrant, precist, kirurgiskt och på vårt egna sätt, för vi vet hur man gör. Under våra exakta operationer kommer vi plocka bort både njurarna och levern på samma gång.” 

* * * * * * *

I och med Prigozjins hela tiden expanderande portfölj följde ökad granskning. Antikorruptionsaktivisten och oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj släppte en utredning gällande Prigozjins affärsstrukturer och anklagade honom för att håva in kontrakt med försvarsministeriet för att finansiera ett lyxliv.

Ljubov Sobol, Navalnyj-medarbetaren bakom utredningen, sa: “Hans barn postade bilder på Instagram hela tiden; de skröt om deras privatflyg och genom det kunde vi hitta holdingbolaget, vilket hjälpte oss att få reda på all hans rikedom.”

Sobol och andra flög en drönare över palatsliknande bostäder som ska ha tillhört Prigozjin och hans dotter, utrustade med helikopterplatta och en basketplan.

Strax efter det kollapsade Sobols make efter att en man hade väntat utanför parets hem och stuckit honom i benet med en spruta. Sobol säger att en stadig kampanj med juridiska påtryckningar och hot följde, inklusive huliganer som demonstrativt följde efter henne varje gång hon lämnade huset.

“De här människorna flåsade mig i princip i nacken, varje dag… Det är en bandits logik. Du är inne i mina affärer, då ger jag mig in i dina,” sa Sobol.

Ryska journalister som undersökte Prigozjins aktiviteter stötte också på hot eller försök att skrämmas som de kopplade till deras jobb. Efter att Novaja Gazeta gjort en undersökning 2018 levererades en fårhannes avskurna huvud till tidningens redaktion. Journalisten som skrev undersökningen fick motta en begravningskrans till sin hemadress.

Mest chockerande är incidenten då tre ryska journalister som 2018 reste till Centralafrikanska republiken för att undersöka Wagners aktiviteter där dödades i ett bakhåll som verkade vara välplanerat och koordinerat, det involverade även en rysk säkerhetsinstruktör med länkar till Wagner. Prigozjin har vid upprepade tillfällen förnekat all eventuell involvering i dödsfallen.

Vid den här tidpunkten hade Prigozjins aktiviteter spritt sig till åtminstone 10 länder i Afrika, där han erbjöd tjänster inom säkerhets- och vapenträning och han säkrade gruvrättigheter och andra affärsmöjligheter.

Prigozjin drev detta världsomspännande nätverk från ett kontor på Vasiljevskijön i St Petersburg, inte långt ifrån det Gamla tullhuset där han och Tony Gear startade karriären inom restaurangbranschen två årtionden tidigare.

“Han styrde genom fruktan,” minns Marat Gabidullin, en Wagner-befälhavare som spenderade tre månader i högkvarteret där han gav Prigozjin dagliga uppdateringar om den militära situationen i Syrien under slutet av 2017. Gabidullin, som för tillfället befinner sig i Frankrike, sa att Prigozjin kunde visa omtanke mot sina militära befälhavare, särskilt om de var skadade, men han visade ofta förakt mot kontorsarbetarna.

“Kontorsatmosfären var extremt strikt, Prigozjin gick ofta över gränsen med sina arbetare. Han var väldigt oförskämd mot sin personal. Han svor åt människor och skämde ut dem offentligt,” sa han.

Trots att han inte hade någon officiell position var Prigozjin en frekvent deltagare på många möten på hög nivå som rörde försvarskontrakt. Han satt t o m med på ett bilateralt möte mellan Putin och Madagaskars president, Hery Rajaonarimampianina, i Kreml i april 2018, ett möte som inte publicerades men som rapporterades av the New York Times. Strax efter det mötet dök politiska konsulter länkade till Prigozjin upp på Madagaskar, detta enligt the Times.

Endast två månader efter det mötet hånskrattade Putin åt påståendena att Prigozjin var involverad i skuggpolitiska manövreringar utomlands å Kremls vägnar. “Han driver en affärsverksamhet inom restaurangvärlden, det är hans jobb; han är en krögare i St Petersburg,” sa Putin om Prigozjin under en intervju med österrikisk tv. 

Då han pressades gällande bevis om Prigozjins kontrakt med försvarsministeriet och anklagelser om valinblandning gav Putin ett avslöjande svar, han jämförde Prigozjin med George Soros, finansiären och filantropen som är ämne för ett antal konspirationsteorier, och som ryska tjänstemän har anklagat för att ekonomiskt ha stöttat revolutioner på order av USA:s regering.

“Det finns en sådan personlighet i USA: Herr Soros, som lägger sig i alla affärer runtom i världen… Utrikesdepartementet kommer säga att det inte har någonting med dem att göra, bara att det är herr Soros privata affär. Hos oss är det herr Prigozjins privata affär,” sa Putin.

I princip erkände Putin att Prigozjin för honom var vad han felaktigt trodde att Soros var för USA:s regering: ett verktyg att befatta sig med utomlands med bibehållen rimlig förnekelseförmåga.

Putins ödesdigra beslut att inleda ett fullskaligt anfall mot Ukraina i februari förra året har tagit bort kravet på rimlig förnekelseförmåga.

Efter åratal av att ha förnekat alla länkar till Wagner annonserade Prigozjin triumfatoriskt i september att han hade grundat gruppen 2014. Han förklarade varför han hade stämt flera medieföretag för att de tidigare hade sammanlänkat honom med Wagner. Medgivandet kom efter att en video dök upp på nätet, tydligen läckt av Prigozjins team, som visade honom inne i ett fängelse där han berättade om möjligheten att få kriga i Ukraina för den samlade skaran fångar.

Prigozjin berättade för fångarna att de förmodligen kommer dö vid fronten. Men om de överlevde i sex månader skulle de släppas fria med en fullständig benådning och generös betalning.

“I slutändan är han en av oss,” minns en fånge vid ett av fängelserna som Prigozjin besökte i en intervju. “Han har också suttit i fängelse. Jag tror att många människor anmälde sig för att de litade på Prigozjin. De litar inte på myndigheterna, men de trodde på Prigozjin och att han skulle få de släppta.” 

Mykhailo Podolyak, en rådgivare till Ukrainas president, Volodymyr Zelenskyj, påstod nyligen att Wagner hade rekryterat fler än 38,000 fångar under de senaste månaderna och han sa att 30,000 har dödats, sårats, blivit tillfångatagna eller saknas. Han anklagade Wagner för att delta i ett ryskt “folkmord” i Ukraina.

Många av de nya rekryterna har kastats in i hetluften som kanonmat vid frontlinjen, då Prigozjin verkligen försöker bevisa att hans krigare är mer kapabla att få fram vinster än den reguljära ryska armén.

“Wagner har gått från att vara ett brödraband till en grupp stridstjänare,” sa Gabidullin, den f d befälhavaren. 

Prigozjin har hyllat Wagners “ultrastrikta disciplin”, vilket en annan f d befälhavare påstår har inkluderat avrättningar av de som inte lyder order. Andrej Medvedev, en Wagnerbefälhavare som sa att han krigade nära Bakhmut mellan juli och oktober, berättade att han känner till åtminstone 10 sådana avrättningar och att han bevittnat några av dem personligen.

“Befälhavarna tog dem till ett skjutfält och de sköts inför alla. Ibland blev en kille skjuten, ibland sköts de i par,” berättade han för the Guardian i en intervju strax innan han flydde från Ryssland till Norge förra veckan.

För de dömda värnpliktiga som överlever sexmånadersperioden vid fronten väntar frihet och ekonomiska belöningar. Prigozjin har bett Rysslands ledande universitet att finansiera stipendium till dem och en rysk tjänsteman föreslog nyligen att vissa f d fångar borde få bli riksdagsledamöter.

Det är något symboliskt i att Prigozjin, som spenderade sin tid som ung vuxen i fängelse, nu krattar vägen för frisläppning och rehabilitering åt tusentals fångar, inklusive de som dömts för de allvarligaste brotten.

Enligt Ivan Krastev, en politisk forskare, är det en del av ett försök att "omdefiniera den ryska nationen” mitt i den nya krigstidsatmosfären. “Fångar är välkomnade i nationen, medan alla som tillhör den kosmopolitiska antikrigseliten, inklusive några av Putins oligarker, inte är det,” sa Krastev.

Under de senaste veckorna har Prigozjin frekvent släppt uttalanden som attackerar antagna förrädare inom eliten som semestrar utomlands och drömmer om att Ryssland ska förlora kriget. Det finns många i Putins administration som vill “falla på deras knän framför Onkel Sam,” påstod Prigozjin förra veckan.

Prigozjin har i princip blivit “ledaren för putinismens antielit,” sa Krastev, han förblir alltså lojal mot tsaren samtidigt som han attackerar alla dem runt honom. 

Många av de som har känt Prigozjin säger att i åratal har han sett sig själv som en försvarare av den lilla mannen som står upp mot eliten, en motsägelsefull karakterisering med tanke på rikedomarna han har förvärvat till sig själv och hans familj längs med vägen, men han använder ofta den bilden när han talar om sig själv.

“Han presenterar sig själv som försvararen av massorna, de lägre klasserna. Det är hans nisch,” sa Gabidullin.

Prigozjins fräcka kritik har lett till att vissa har börjat fundera på var taket för hans ambitioner kan tänkas ligga.

“Folk från FSB (en rysk myndighet med ansvar för Rysslands inre säkerhetstjänst) är vansinniga på honom och ser honom som ett hot mot den konstitutionella ordningen,” sa en källa inom den ryska politiska eliten. “Han har den här stora militära gruppen som inte kontrolleras av staten, och efter kriget kommer de vilja ha sina belöningar, inklusive politiska belöningar.”

Andra funderar på om Prigozjin har gått för långt. Hans upprepade utskällningar mot försvarsministeriet för deras försök att “stjäla” hans seger i Soledar har ibland låtit mer som svaghet än styrka. Trots allt så säger folk på insidan att Wagner förlitar sig på logistik- och underrättelsestöd från försvarsministeriet för att kunna fortsätta kriga, och Prigozjin litar på Putins fortsatta gillande för att överhuvudtaget kunna operera.

Affärsmannen som kände Prigozjin på 1990-talet är, efter att idag ha tittat på sin gamla medarbetare, säker på en sak: Prigozjin har ingen avstängningsknapp.

“Han förstår att många i systemet hatar honom… så han vet att om han stannar av kan det innebära slutet för honom. Han har inget val. Han kan inte backa.”

The New York Times kallade det ett “mysterium”, men USA utförde en hemlig havsoperation som hölls hemlig - tills nu 

 

AV: Seymour Hersh, onsdag 9 februari, 2023

   

Den US-amerikanska marinens dyknings- och bärgningscenter hittas på en plats lika obskyr som dess namn - nere vid vad som en gång i tiden var en landsväg på landsbygden vid Panama City, en nu blomstrande semesterort på den sydvästra landtungan av Florida, 70 miles (112,6 km) söder om gränsen till Alabama. Centrats komplex är lika anonymt som dess placering - en trist betongkonstruktion från efter andra världskriget som ser ut som ett yrkesgymnasium i västra Chicago. En myntstyrd tvättomat och en dansskola ligger på andra sidan vad som nu är en fyrfilig väg.

Centrat har tränat oerhört skickliga djupvattendykare i flera årtionden och de är, så fort de skrivits in hos amerikanska militärenheter över hela världen, kapabla till tekniska dyk för att genomföra goda saker - som att använda sprängämnet C4 för att rensa hamnar och stränder på skräp och osprängda minor - samt elaka saker, som att spränga utländska oljeriggar, smutsa ner insugsventiler på undervattenskraftverk och förstöra lås på viktiga sjöfartskanaler. Centrat i Panama City, som kan skryta med Amerikas näst största inomhuspool, var den perfekta platsen för att rekrytera de bästa och mest tystlåtna studenterna på dykskolan för att framgångsrikt göra vad de hade blivit auktoriserade att göra 260 feet (79,2 meter) under ytan i Östersjön.

I juni förra året placerade dykarna, som opererade under täckning av en vida omskriven NATO-övning mitt under sommaren kallad BALTOPS 22, de fjärrutlösningsbara sprängämnena som tre månader senare förstörde tre av de fyra Nord Stream-gasledningarna, detta enligt en källa med direkt kunskap om den operativa planeringen. 

Två av gasledningarna, som kollektivt var kända som Nord Stream 1, hade försett Tyskland och stora delar av västra Europa med billig rysk naturgas i mer än ett årtionde. Ett andra par med gasledningar, kallade Nord Stream 2, hade byggts men var ännu inte i drift. Vid den här tidpunkten stod massor av ryska trupper på gränsen till Ukraina och det blodigaste kriget i Europa sedan 1945 var inom synhåll och president Joseph Biden såg ledningarna som ett instrument för Vladimir Putin att göra naturgasen till ett vapen för hans politiska och territoriella ambitioner. 

Ombedda att komma med en kommentar sa Adrienne Watson, en talesperson i Vita huset, följande i ett e-mejl: “Det här är falskt och fullständig fiktion.” Tammy Thorp, en talesperson för the Central Intelligence Agency (CIA) skrev ett liknande svar: “Det här påståendet är helt och fullständigt falskt.” 

Bidens beslut att sabotera gasledningarna kom efter mer än nio månaders superhemlig debatt fram och tillbaka inne i Washingtons nationella säkerhetscentrum gällande hur man bäst skulle uppnå det målet. Under en stor del av den tiden handlade problemet inte om huruvida man skulle utföra uppdraget, utan hur man skulle få det gjort utan någon uppenbar ledtråd till vem som var ansvarig för dådet.

Det fanns en vital byråkratisk anledning till att lita på studenterna vid dykskolan i Panama City. Dykarna tillhörde bara marinen och var inte medlemmar av USA:s Special Operations Command (SOCOM), vars hemliga operationer måste rapporteras till kongressen och i förväg briefas till senatens och representanthusets ledningar - det så kallade De åttas gäng. Biden-administrationen gjorde allt de kunde för att undvika läckor då planeringen ägde rum sent 2021 och under de första månaderna 2022.

President Biden och hans team för utrikespolitik - National Security-rådgivaren Jake Sullivan, utrikesministern Tony Blinken och Victoria Nuland, the Undersecretary of State for Policy (https://en.wikipedia.org/wiki/Under_Secretary_of_State_for_Political_Affairs) - hade varit högljudda och konsekventa i deras fientlighet mot de två gasledningarna, som gick sida vid sida på en sträcka på 750 miles (1 207 km) under Östersjön från två olika hamnar i nordvästra Ryssland nära gränsen till Estland, för att sedan, på nära håll, passera den danska ön Bornholm innan deras ändpunkt i norra Tyskland.

Den direkta rutten, som förbigick alla behov att färdas genom Ukraina, hade varit en välsignelse för den tyska ekonomin, som kunde avnjuta ett överflöd av billig rysk naturgas - tillräckligt för att driva deras fabriker och värma upp deras bostadshus samt låta tyska distributörer sälja överskottsgas, med vinst, i västra Europa. Aktioner som skulle kunna spåras tillbaka till administrationen skulle bryta mot USA:s löfte om att minimera direkt konflikt med Ryssland. Att hålla allt hemligt var avgörande.

Från första början sågs Nord Stream 1 av Washington och deras antiryska NATO-partners som ett hot mot västerländsk dominans. Holdingbolaget bakom det, Nord Stream AG, inkorporerades i Schweiz 2005 i samarbete med Gazprom, ett börsnoterat ryskt företag som producerade enorma vinster för aktieägare som domineras av oligarker som man vet kontrolleras av Putin. Gazprom kontrollerade 51 procent av företaget medan fyra andra europeiska energiföretag - ett i Frankrike, ett i Nederländerna och två i Tyskland - delade på de återstående 49 procenten, de hade dessutom rätten att kontrollera nedströmsförsäljningen av den billiga naturgasen till lokala distributörer i Tyskland och Västeuropa. Gazproms vinster delades med den ryska regeringen och inkomsterna från statlig gas och olja uppskattades under vissa år motsvara så mycket som 45 procent av Rysslands årliga budget.

USA:s politiska rädslor var sanna: Putin skulle nu ha en extra och välbehövd stor inkomstkälla, och Tyskland och resten av Västeuropa skulle bli beroende av billig gas tillhandahållen av Ryssland - samtidigt som Europas beroende av USA skulle minska. Faktum är att det var exakt det som hände. Många tyskar såg Nord Stream 1 som en del av leveransen av f d förbundskanslern Willy Brandts berömda Ostpolitiksteori, som skulle låta efterkrigstyskland rehabilitera sig själv och andra europeiska nationer förstörda i andra världskriget genom att bland en rad olika initiativ använda billig rysk gas som bränsle till en blomstrande västeuropeisk marknads- och handelsekonomi. 

Nord Stream 1 var i NATOS:s och Washingtons ögon tillräckligt farlig, men Nord Stream 2, vars konstruktion slutfördes i september 2021, skulle, om den godkändes av den tyska energimyndigheten, fördubbla mängden billig gas tillgänglig för Tyskland och Västeuropa. Den andra gasledningen skulle även tillhandahålla tillräckligt med gas för att täcka mer än 50 procent av Tysklands årliga konsumtion. Spänningarna eskalerade konstant mellan Ryssland och NATO, stöttade av Biden-administrationens aggressiva utlandspolitik.

Motståndet mot Nord Stream 2 blossade upp på kvällen då Biden installerades i januari 2021, detta då republikaner i senaten, ledda av Ted Cruz från Texas, flera gånger tog upp det politiska hotet som billig rysk naturgas utgör under ett confirmation hearing med Blinken som utrikesminister. Vid den tidpunkten hade en enad senat framgångsrikt antagit en lag som, vilket Cruz berättade för Blinken, “omedelbart stoppade [gasledningen].” Det skulle komma en enorm politisk och ekonomisk press från den tyska regeringen, då ledd av Angela Merkel, för att få den andra gasledningen inkopplad. 

Skulle Biden stå emot tyskarna? Blinken sa ja, men tillade att han inte hade diskuterat den kommande presidentens specifika åsikter i ämnet. “Jag vet att han har en stark övertygelse om att det här är en dålig idé, Nord Stream 2,” sa han. “Jag vet att han skulle se till att vi använder varje övertygande verktyg som vi har för att övertyga våra vänner och partners, inklusive Tyskland, om att inte gå vidare med det.”

Några månader senare, då bygget av den andra gasledningen snart var klart, blinkade Biden. I maj det året, i en sanslös U-sväng, drog administrationen tillbaka sanktionerna mot Nord Stream AG och en talesperson från UD medgav att försöken att stoppa gasledningen genom sanktioner och diplomati hela tiden hade “varit ett långskott”. Bakom scenen uppmanade enligt rapporter representanter från administrationen Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, som vid den tidpunkten stod inför hotet av en rysk invasion, att inte kritisera agerandet.

Konsekvenserna var omedelbara. Republikaner i senaten, ledda av Cruz, annonserade en omedelbar blockad av alla Bidens nominerade till utrikespolitiken och sköt upp jobbet med att anta den årliga försvarspropositionen i flera månader, tills långt in på hösten. Senare beskrev Politico Bidens U-sväng gällande den andra ryska gasledningen som “det enskilda beslut som, kanske ännu mer än det kaotiska militära tillbakadragandet från Afghanistan, mest har äventyrat Bidens agenda.” 

Administrationen hade agerat klumpigt, trots att de hade fått uppskov på krisen i mitten av november, när Tysklands energimyndighet tillfälligt inte godkände den andra Nord Stream gasledningen. Priset på naturgas steg med 8% på bara några dagar, detta mitt i en fruktan i Tyskland och Europa om att den för tillfället på is lagda gasledningen och den växande risken för ett krig mellan Ryssland och Ukraina skulle leda till en väldigt oönskad kall vinter. Det stod inte klart för Washington exakt var Olaf Scholz, Tysklands nyutnämnde förbundskansler, stod. Några månader tidigare, efter Afghanistans fall, hade Scholtz offentligt godkänt den franske presidenten Emmanuel Macrons krav på en mer självstyrande europeisk utrikespolitik i ett tal i Prag - där han helt klart ville se ett mindre beroende av Washington.  

Under tiden för allt detta hade närvaron av ryska trupper stadigt och olycksbådande ökat vid gränsen mot Ukraina och vid slutet av december fanns fler än 100,000 soldater i position för att slå till från Belarus och Krim. Larmklockorna ringde i Washington och det blev inte lugnare av Blinkens bedömning om att detta antal trupper skulle kunna “fördubblas på kort tid.” 

Administrationens uppmärksamhet var på nytt fokuserad på Nord Stream. Så länge Europa förblev beroende av rörledningarna för tillgång till billig naturgas var Washington oroligt för att länder som Tyskland skulle vara motvilliga att förse Ukraina med pengarna och vapnen de behövde för att besegra Ryssland.

Det var vid det här oroliga ögonblicket som Biden auktoriserade Jake Sullivan att sätta ihop en myndighetsövergripande grupp som skulle komma fram med en plan.

Alla alternativ skulle upp på bordet. Men endast ett kom fram.

PLANERING 

I december 2021, två månader innan de första ryska pansarvagnarna rullade in i Ukraina, sammankallade Jake Sullivan ett möte med en nybildad insatsstyrka - män och kvinnor från det gemensamma stabsbefälet, CIA och utrikes- och finansdepartementet - och bad om rekommendationer gällande respons på Putins nära förestående invasion.

Det var det första av ett antal topphemliga möten, i ett säkert rum på översta våningen i Eisenhower Executive Office Building, intill Vita huset, där huserade även presidentens utländska underrättelseråd (PFIAB). Som vanligt blev det snack fram och tillbaka som till sist ledde till en avgörande preliminär fråga: Skulle rekommendationen från gruppen till presidenten vara reversibel - som t. ex ännu ett lager av sanktioner och valutarestriktioner - eller irreversibel - vilket betydde kinetiska handlingar, som inte kunde göras ogjorda?

Vad som stod klart för deltagarna, enligt källan med direkt vetskap om processen, är att Sullivans intention var att gruppen skulle komma fram med en plan för att förstöra de två Nord Stream-rörledningarna - och att han levererade utefter presidentens vilja. 

 

SPELARNA: Från vänster till höger: Victoria Nuland, Anthony Blinken och Jake Sullivan. 

Under de efterföljande mötena debatterade deltagarna olika möjligheter för en attack. Flottan föreslog att man skulle använda en nybeställd ubåt och anfalla rörledningen direkt. Flygvapnet diskuterade för att släppa bomber med fördröjda explosioner som man kunde aktivera från en annan plats. CIA argumenterade för att oavsett vad man skulle göra så var det tvunget att vara hemligt. Alla involverade förstod att insatserna var skyhöga. “Det här är inga barnsaker,” sade källan. Om attacken blev spårbar till USA så “Är det en krigshandling.” 

Då styrdes CIA av William Burns, en mild man som tidigare varit ambassadör i Ryssland och tjänstgjort som biträdande statssekreterare i Obama-administrationen. Burns plockade snabbt fram en arbetsgrupp från byrån vars ad hoc-medlemmar - av en slump - inkluderade någon som kände till förmågorna hos flottans djuphavsdykare i Panama City. Under de efterföljande veckorna började CIA:s arbetsgrupp skapa en plan för en hemlig operation där man skulle använda djuphavsdykare för att utlösa en explosion längs med rörledningen.

Något liknande har gjorts förut. 1971 fick amerikansk underrättelsetjänst av en fortfarande okänd källa reda på att två viktiga enheter från den ryska flottan kommunicerade via en undervattenskabel begravd i Ochotska havet vid Rysslands östra kust. Kabeln sammanlänkade ett regionalt marinkommando med högkvarteret på fastlandet i Vladivostok.

Ett handplockat team med operatörer från Central Intelligence Agency och National Security Agency samlades ihop någonstans i Washington-området, under största möjliga hemlighetsmakeri, och de arbetade fram en plan där de använde marindykare, modifierade ubåtar och ett djupgående ubåtsräddningsfordon. Efter många försök och misstag lyckades de hitta den ryska kabeln. Dykarna placerade en sofistikerad avlyssningsapparat på kabeln som framgångsrikt avlyssnade den ryska trafiken och spelade in den. 

The NSA fick reda på att seniora ryska marinofficerare, övertygade om säkerheten i deras kommunikationslänk, pratade på med sina kollegor utan kryptering. En gång i månaden var man tvungen att byta inspelningsapparaten och dess band och projektet rullade glatt vidare i ett årtionde tills det avslöjades av en 44-årig civiltekniker på NSA vid namn Ronald Pelton som talade flytande ryska. Pelton förråddes av en rysk avhoppare 1985 och dömdes till fängelse. Han fick endast $5,000 av ryssarna för sitt avslöjande om operationen, tillsammans med $35,000 för annan rysk operationsdata som han tillhandahöll men som aldrig offentliggjordes.

Den undervattensframgången, som hade kodnamnet Ivy Bells, var innovativ och riskabel och gav ovärderliga underrättelser om den ryska marinens intentioner och planer.

Men den gränsöverskridande gruppen var initialt skeptisk mot CIA:s entusiasm gällande en hemlig attack djupt under havsytan. Det fanns alltför många obesvarade frågor. Den ryska marinen patrullerade Östersjön rejält och det fanns inga oljeriggar som kunde användas som täckmantel för en dykningsoperation. Skulle dykarna behöva åka till Estland, precis över gränsen från Rysslands lastkaj för naturgas för att träna på uppdraget? “Det skulle bli ett getknull*,” fick byrån höra.

 *En situation med fullständigt kaos.

Under “allt detta intrigmakande,” sade källan, “sade några på CIA och utrikesdepartementet, ‘Gör inte det här. Det är korkat och det kommer bli en politisk mardröm om det kommer ut.’”

Likväl så rapporterade, tidigt 2022, CIA:s arbetsgrupp tillbaka följande till Sullivans gränsöverskridande grupp: “Vi har ett sätt för att spränga rörledningarna.”

Vad som skedde efter det var helt otroligt. Den 7 februari, mindre än tre veckor innan den till synes oundvikliga ryska invasionen av Ukraina, träffade Biden på sitt kontor i Vita huset den tyska kanslern Olaf Scholz, som efter ett visst vinglande nu helt stod på USA:s sida. Vid pressträffen som följde sa Biden trotsigt: “Om Ryssland invaderar ... så kommer det inte längre att finnas någon Nord Stream 2. Vi kommer se till att stoppa det.”

Tjugo dagar tidigare hade andre sekreterare Nuland levererat i huvudsak samma budskap vid en briefing för utrikesdepartementet, utan någon större bevakning från pressen. “Jag vill vara tydlig med er idag,” sa hon som respons på en fråga. “Om Ryssland invaderar Ukraina, kommer Nord Stream 2 på ett eller annat sätt inte att bli av.” 

Flera av de som var involverade i planerandet av rörledningsuppdraget blev bestörta av vad de ansåg vara indirekta referenser till attacken.

“Det var som att ställa en atombomb på marken i Tokyo och säga till japanerna att vi kommer att detonera den,” sa källan. “Planen var att snacket skulle ske efter attacken, inte att man skulle göra reklam för den offentligt. Biden förstod helt enkelt inte det eller så ignorerade han det.”

Bidens och Nulands indiskretion, om det var det det var, må ha frustrerat några av de som satte ihop planen. Men det skapade också en möjlighet. Enligt källan beslutade några av de seniora representanterna på CIA att en sprängning av rörledningen “inte längre kunde anses vara ett hemligt alternativ då presidenten just annonserat att vi visste hur man skulle genomföra det.”

Planen att spränga Nord Stream 1 och 2 nedgraderades plötsligt från en hemlig operation som kräver att kongressen informeras till en operation som anses vara högt klassificerad underrättelse med US-amerikanskt militärt stöd. Enligt lagen, förklarade källan, “Fanns det inte längre något juridiskt krav på att rapportera operationen till kongressen. Allt de behövde göra nu var bara att göra det - men det var fortfarande tvunget att vara hemligt. Ryssarna har en alldeles strålande övervakning av Östersjön.”

Medlemmarna i byråns arbetsgrupp hade ingen direkt kontakt med Vita huset och de ville verkligen veta om presidenten menade det han hade sagt - det vill säga, om uppdraget nu skulle bli av. Källan minns, “Bill Burns kommer tillbaka och säger, ‘Gör det.’”

 

“Norska marinen var snabb att hitta den rätta platsen, i det grunda vattnet några miles utanför den danska ön Bornholm…” 

OPERATIONEN

Norge var den perfekta platsen att basera uppdraget i.

Under de senaste årens kris mellan öst och väst har USA:s militär expanderat sin närvaro rejält i Norge, vars västkust springer 1,400 miles (2,253 km) längs med norra Atlanten och ovanför Polcirkeln har landet gräns mot Ryssland. Pentagon har skapat högbetalda jobb och kontrakt, mitt i vissa lokala kontroverser, genom att investera hundratals miljoner dollar för att uppgradera och expandera USA:s marin- och flygvapenfaciliteter i Norge. Viktigast i det nya arbetet där var en avancerad syntetisk bländarradar långt upp i de norra delarna, kapabel att penetrera djupt inne i Ryssland och kom fram precis då amerikansk underrättelsetjänst förlorade tillgången till ett antal distansavlyssnare inne i Kina.

En nyrenoverad US-amerikansk ubåtsbas, som hade stått under konstruktion i flera år, hade blivit operativ och fler US-amerikanska ubåtar kunde nu arbeta nära deras norska kollegor med att övervaka och spionera på en stor rysk kärnvapenskans 250 miles (= 402,3 km) österut, på Kolahalvön. USA har även expanderat en norsk flygbas i norr rejält och levererat en flotta med Boeing-byggda patrullplan av märket P8 Poseidon till det norska flygvapnet, detta för att stödja deras distansspioneri på allt man kan tänka sig i Ryssland.

I gengäld retade den norska regeringen upp liberaler och en del moderater i deras parlament i november förra året genom att anta the Supplementary Defense Cooperation Agreement (det kompletterande försvarssamarbetsavtalet) (SDCA). Under den nya lagen har USA:s juridiska system i vissa “förutbestämda områden” i norr jurisdiktion över amerikanska soldater anklagade för brott utanför basen, samt över de norska medborgare anklagade eller misstänkta för störningar av arbetet på basen.

Norge var en av de ursprungliga undertecknarna av NATO-fördraget 1949, under det Kalla krigets tidiga dagar. Idag heter NATO:s högsta befälhavare Jens Stoltenberg, en engagerad antikommunist som tjänade som Norges statsminister i åtta år innan han, med USA:s stöd, gick vidare till sin höga post inom NATO 2014. Han var stenhård mot allt som hade med Putin och Ryssland att göra och har sedan länge varit en man som USA litat fullständigt på. “Han är handsken som passar den amerikanska handen,” sa källan.

Hemma i Washington visste planerarna att de var tvungna att åka till Norge. “De hatade ryssarna och den norska marinen var full av superba sjömän och dykare som hade generationer av erfarenhet i den mycket lönsamma olje- och gasprospekteringen på djupet,” sa källan. Man kunde även lita på att de skulle hålla uppdraget hemligt. (Norrmännen hade kanske andra intressen också. Förstörelsen av Nord Stream - om amerikanerna kunde fixa det - skulle låta Norge sälja betydligt mer av deras egna naturgas till Europa.) 

Någon gång i mars flög ett antal medlemmar av teamet till Norge för att träffa den norska underrättelsetjänsten och marinen. En av nyckelfrågorna var var exakt i Östersjön som var den bästa platsen att placera ut sprängämnena på. Nord Stream 1 och 2, båda med två grupper av rörledningar separerade under större delen av vägen av lite mer än en mile (= 1,6 km) på deras väg fram till hamnen i Greifswald i nordöstra Tyskland.

Den norska marinen var snabb att hitta den rätta platsen, i det grunda vattnet några miles utanför den danska ön Bornholm. Rörledningarna löpte mer än en mile (=1,6 km) ifrån varandra längs med en havsbotten som endast var 260 feet (= 79,2 meter) djup. Det djupet skulle inte vara några problem för dykarna, som skulle operera från en norsk minröjare i Altaklassen, och dyka med en blandning av syre, kväve och helium strömmandes från deras tankar på ryggen. Väl nere bland rören skulle de sedan placera ut C4-laddningar på de fyra rören som skyddas av betong. Det skulle bli långdraget, tidskrävande och farligt, men vattnet vid Bornholm hade en annan fördel: där fanns inga större tidvattenströmmar, vilket skulle ha gjort uppdraget att dyka mycket svårare.

 

Efter lite efterforskningar var amerikanerna helt med.

Vid den här tidpunkten kom marinens obskyra djupdykningsgrupp i Panama City än en gång upp på tapeten. Djuphavsskolan i Panama City, vars aspiranter deltog i Ivy Bells, ses som något oönskat av de elitutexaminerade vid the Naval Academy i Annapolis, som vanligtvis söker äran i att bli antagen som en Seal, stridspilot eller ubåtsman. Om någon måste bli en “Black Shoe” - det är en medlem av den mindre önskvärda ytfartygsledningen - så finns det alltid åtminstone tjänster på en jagare, kryssare eller ett amfibiefartyg. Det minst glamourösa av alla är minröjning. Deras dykare är aldrig med i Hollywood-filmer, eller på de populära magasinens omslag.

“De bästa dykarna med kvalifikationer för djupdykning är ett tajt sällskap och bara de absolut bästa rekryteras för operationen och informeras om att vara beredda på att kallas till CIA i Washington,” sa källan.

Norrmännen och amerikanerna hade en plats och de operativa, men det fanns ett annat bekymmer: all eventuell ovanlig aktivitet under vattnet utanför Bornholm skulle kunna locka till sig uppmärksamhet från den svenska eller danska marinen, som i sin tur skulle kunna rapportera den.

Danmark var också en av de ursprungliga undertecknarna och var kända i underrättelsevärlden för deras speciella band till Storbritannien. Sverige hade ansökt om medlemskap i NATO och demonstrerat en stor skicklighet i hanteringen av deras ljud- och magnetismsensorsystem under vattnet. Dessa system hade framgångsrikt spårat ryska ubåtar som ibland dök upp i avlägsna vatten i den svenska skärgården för att sedan tvingas upp till ytan.

Norrmännen gjorde amerikanerna sällskap i att insistera på att några seniora representanter i Danmark och Sverige skulle informeras i allmänna ordalag gällande möjlig dykningsaktivitet i området. På det sättet kunde någon högre upp ingripa och hålla en rapport utanför kommandokedjan, således skulle rörledningsoperationen isoleras. “Vad de informerades om och vad de visste var medvetet två olika saker,” berättade källan för mig. (Den norska ambassaden ombads kommentera detta men svarade inte.)

Norrmännen var nyckeln till att lösa andra hinder. Den ryska marinen var känd för att sitta på övervakningsteknologi kapabel att hitta och utlösa undervattensminor. De amerikanska explosionsenheterna behövde kamoufleras på ett sätt så att de för det ryska systemet skulle se ut som en del av den naturliga bakgrunden - något som krävde att man anpassade det hela efter vattnets specifika salthalt. Norrmännen hade en lösning.

Norrmännen hade även ett svar på den avgörande frågan när operationen skulle genomföras. I juni varje år under de senaste 21 åren har den amerikanska sjätte flottan, vars flaggskepp är baserat i Gaeta, Italien, söder om Rom, sponsrat en stor NATO-övning i Östersjön som involverar mängder av allierade skepp från hela regionen. Det årets övning, arrangerad i juni, skulle genomföras med namnet Baltic Operations 22, eller BALTOPS 22. Norrmännen föreslog att detta skulle vara en idealisk täckmantel för att placera ut bomberna.

Amerikanarna tillhandahöll ett viktigt element: de övertygade sjätte flottan-planerarna om att addera en forsknings- och utvecklingsövning till programmet. Övningen, som offentliggjordes av marinen, involverade sjätte flottan i samarbete med marinens "forsknings- och krigsföringscentra.” Evenemanget till havs skulle hållas utanför Bornholms kust och involvera NATO-team med dykare som placerade ut bomber och motståndare som skulle använda den senaste undervattensteknologin för att hitta och förstöra dem.

Det var både en bra övning och en genial täckmantel. Grabbarna från Panama City skulle göra deras grej och C4-sprängämnena skulle vara på plats vid slutet av BALTOPS 22, med en 48-timmars timer ditsatt. Alla amerikanerna och norrmännen skulle vara långt borta vid den första explosionen.

Dagarna räknades ner. “Klockan tickade och vi närmade oss slutfört uppdrag,” sa källan.

Och då blev Washington osäkra. Bomberna skulle vara på plats under BALTOPS, men Vita huset var oroliga för att ett fönster på två dagar för detonationen skulle vara för nära slutet på övningen, och då skulle det vara självklart att USA hade varit involverat.

Istället kom Vita huset med en ny begäran: “Kan grabbarna på fältet komma på något sätt att spränga rörledningarna senare på kommando?” 

Några medlemmar av teamet som skötte planeringen blev arga och frustrerade av den till synes obeslutsamma presidenten. Panama City-dykarna hade upprepade gånger tränat på att placera ut C4-enheterna på rörledningarna, som de senare skulle göra under BALTOPS, men nu var teamet i Norge tvunget att komma på ett sätt att ge Biden vad han ville - förmågan att utfärda en framgångsrik order för verkställning vid en tidpunkt som han själv väljer.

Att få ett uppdrag efter en godtycklig, sista minuten-förändring var något som CIA var vana vid att hantera. Men det förnyade också bekymren somliga delade gällande nödvändigheten och lagligheten i hela operationen.

Presidentens hemliga order framkallade också minnen av CIA:s dilemma under Vietnamkrigets dagar, när president Johnson, konfronterad av växande antikrigsstämningar, beordrade byrån att bryta mot deras stadgar - som specifikt förbjöd dem att operera inne i USA - genom att spionera på ledarna för antikrigsrörelsen för att fastslå huruvida de kontrollerades av det kommunistiska Ryssland eller inte.

Byrån gick till sist med på det och under 1970-talet stod det klart exakt hur långt de hade varit villiga att gå. Senare kom det tidningsavslöjanden i efterdyningarna av Watergateskandalen om att byrån hade spionerat på amerikanska medborgare, deras involvering i morden på utländska ledare och hur de underminerat Salvador Allendes socialistiska regering.

Dessa avslöjanden ledde till en dramatisk serie av förhör i mitten av 1970-talet i senaten, ledda av Frank Church från Idaho, som klargjorde att Richard Helms, byråns dåvarande chef, accepterade att han hade en skyldighet att göra vad presidenten ville, även om det betydde att bryta mot lagen.

I opublicerade vittnesmål levererade bakom stängda dörrar förklarade Helms bedrövad att “man har nästan en obefläckad början när man gör någonting” under hemliga order från en president. Huruvida det är rätt att du har det, eller fel att du ska ha det, [CIA] arbetar under andra regler och grundregler än någon annan del av regeringen.” Vad han i själva verket sa till senatorerna var att han, som chef för CIA, förstod att han hade jobbat för regeringen och inte för lagen.

Amerikanerna som jobbade i Norge opererade under samma dynamik och började plikttroget att jobba med det nya problemet - hur man skulle fjärrdetonera C4-enheterna på Bidens order. Det var en mycket mer krävande uppgift än de i Washington förstod. Det fanns inte en chans för teamet i Norge att veta när presidenten skulle kunna tänkas trycka på knappen.Skulle det ske om några veckor, om många månader eller om ett halvår eller längre?

C4-enheterna fastsatta på rörledningarna skulle utlösas av en sonarboj släppt av ett flygplan med kort varsel, men proceduren involverade den mest avancerade signalbehandlingstekniken. Med bomberna väl på plats kunde de fördröjda tidsanordningarna fastsatta på någon av de fyra rörledningarna av misstag utlösas, detta p g a den komplexa blandningen av havets bakgrundsljud i det tungt trafikerade Östersjön - från närgående och avlägsna båtar, undervattensborrning, seismiska händelser, vågor och t o m havsvarelser. För att undvika detta så skulle sonarbojen, så fort den var på plats, avge en sekvens av lågfrekventa tonala ljud - väldigt lika dem från en flöjt eller ett piano - som skulle kännas igen av tidsanordningarna och, efter ett förinställt antal timmar, utlösa bomberna. (“Du vill ha en signal som är tillräckligt robust så att ingen annan signal av misstag kan skicka en puls som detonerar bomberna,” fick jag höra av doktor Theodore Postol, professor emeritus i vetenskap, teknik och nationell säkerhetspolitik vid MIT. Postol, som har jobbat som vetenskapsrådgivare åt Pentagons chef för havsinsatser, sa att problemet för gruppen i Norge p g a Bidens fördröjning handlar om slumpen: “Desto längre sprängämnena är i vattnet desto större är risken att en slumpmässig signal skulle kunna aktivera bomberna.”)  

Den 26 september 2022 gjorde ett norskt övervakningsplan av märket P8 vad som såg ut som en rutinflygning och släppte en sonarboj. Signalen spred sig under vattnet, först till Nord Stream 2 och sen till Nord Stream 1. Några timmar senare utlöstes de kraftfulla C4-enheterna och tre av de fyra rörledningarna sattes ur drift. Inom några minuter kunde man se mängder av metangas som låg kvar i de stängda rörledningarna sprida sig på vattenytan och världen fick reda på att något oåterkalleligt hade inträffat.

UTFALLET

I det omedelbara efterspelet till rörledningsbombningen behandlade amerikansk media det som ett olöst mysterium. Ryssland pekades upprepade gånger ut som trolig brottsling, sporrade av beräknade läckor från Vita huset - men utan att någonsin kunna etablera ett tydligt motiv för en sådan akt av självsabotage, förutom simpel vedergällning. Några månader senare, när det kom fram att ryska myndigheter tystlåtet hade fått uppskattningar på kostnaderna för att reparera rörledningarna, beskrev the New York Times nyheten som “komplicerande teorier gällande vem som låg bakom” attacken. Ingen stor amerikansk tidning grävde vidare i de tidigare hoten mot rörledningarna uttalande av Biden och understatssekreteraren Nuland.

Medan det aldrig stod klart varför Ryssland skulle vilja förstöra sin egna lukrativa rörledning kom det en mer logisk grund för presidentens aktion från statssekreteraren Blinken.

På en presskonferens i september förra året fick han en fråga om konsekvenserna av den försämrade energikrisen i Västeuropa, varpå Blinken beskrev ögonblicket som ett potentiellt bra ögonblick:

“Det är en fantastisk möjlighet att en gång för alla ta bort beroendet av rysk energi och således ta bort beväpningen av energi från Vladimir Putin som ett medel för honom att främja sina imperieplaner. Det är väldigt signifikativt och det erbjuder en fantastisk strategisk möjlighet under de kommande åren, men under tiden är vi övertygade om att göra allt vi bara kan för att se till så att konsekvenserna av allt detta inte ska bäras av medborgare i våra länder eller, för den delen, ute i världen.” 

Nyligen uttryckte Victoria Nuland tillfredsställelse för undergången för den nyaste av rörledningarna. Då hon sent i januari i år vittnade vid ett förhör i senatens utrikesutskott sa hon följande till senator Ted Cruz: “Precis som du är jag, och jag tror även administrationen, väldigt tillfredsställd att veta att Nord Stream 2 nu är, som du gillar att säga, en bit metall på havets botten.” 

Källan hade en mycket mer gatusmart syn på Bidens beslut att sabotera mer än 1,500 miles (2,414 km) av Gazproms rörledningar då vintern närmade sig. “Well,” sa han då han pratade om presidenten, “jag måste erkänna att killen har ett par pungkulor. Han sa att han skulle göra det, och han gjorde det.” 

På frågan om varför han tror att Ryssland inte svarade på attentatet sa han cyniskt: “Kanske vill de ha förmågan att göra samma sak som USA gjorde.

“Det var en vackert kamouflerad berättelse,” fortsatte han. “Bakom den fanns en hemlig operation som placerade ut experter på fältet och utrustning som opererade på en hemlig signal. 

“Det enda felet var beslutet att genomföra det.”

 

Detta är precis vad den här dagen handlar om. Fylla på vätskedepåerna nere på lokala vattenhålet så att man är förberedd på vad denna lördag än kastar i trynet på en! Antingen ler världen mot mig och är god och United vinner FA-cupen, då är det bara att fortsätta festa och fira kvällen lång. Annars är världen ond och låter de där vidriga, böghatande fuskarna vinna och då hjälper drycken till att lindra smärtan och få en att somna fortare och glömma hela skiten. UNITED! UNITED! UNITED! 

 

 

Inte så mycket att orda om egentligen. Klockan 16:00 (svensk tid) börjar det. Jag utgår från att det kommer vara ångestladdat och magont utlovas. Därför ska jag så fort jag avslutat dessa rader bege mig till mitt lokala vattenhål för intag av frukost, lunch och kopiösa mängder dryck. Fördelarna med detta har jag förklarat i bildtexten ovan.

 

 

För er som behöver hjälp med att slå ihjäl timmarna fram till avspark pekar jag er i den här riktningen:

 

 

Klart läsvärd intervju i måndagens The Times med den holländska flintisen som leder våra trupper:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2023/06/03/11787263-erik-ten-hag-vi-vill-bygga-ett-arv-i-manchester-united/

 

 

Och här under hittar ni el maestro, Daniel Taylor, mycket underhållande artikel om United v City. Jag måste bara kort reflektera över ett citat från en City-representant, Garry Cock, i den här texten:

 

 

“Men vi behövde nya ägare, anställda och fans och, viktigast, en ny kultur.”

 

 

Den är fullständigt lysande och så talande för avsaknaden av verklighetsuppfattning som fortfarande råder hos den ljusblåa klubben i Manchester. Det var verkligen allt de behövde… 

 

 

Plus några miljarder donerade av en böghatande medeltidsregim med tvivelaktiga intentioner, flera offshore konton och en fullständig likgiltighet inför alla former av regler och jurister i ständig beredskap att ta sig an alla som överhuvudtaget ifrågasätter dem. Plus en total vanskötsel av deras största rivaler under detta årtionde och hej babaeriba, simsalabim, helt otroligt! 

 

 

Kom igen nu United, gå bara ut och slå denna anomali till fotbollklubb!

 

 

DT:s artikel:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2023/06/03/11787264-manchester-city-och-manchester-united-vanner-grannar-rivaler/

 

 

AV: Daniel Taylor, The Athletic, onsdag 31 maj, 2023

De startade deras promenad högljutt och bullrigt, från en pub i centrala stan där pubägaren, ett Manchester United-fan, hade fått information om deras hemlighet.

De gick söderut, förbi universitetet, genom den ljusa belysningen i Rusholmes Curry Mile och in bland de anspråkslösa längorna av billiga hyreshus i Moss Side. Det var en marsch. Alla som gick var United-supportrar och de var på väg till ett besök sent på kvällen på Maine Road, Manchester Citys hem.

Under en del av färdvägen bjöd de även på en conga.

Datumet var den 23 februari, 2001, och de firade silverjubiléet, 25 år med fler år på ingående, sedan Citys senaste pokalvinst, Ligacupen 1975-76. 

Ett party arrangerades av Red Issue, Uniteds ofelaktigt skarpa fanzine, och organisatörerna hade bokat en bankettsvit på Maine Road så att de kunde skåla för högtiden på fiendemark. Det var en orgie av schadenfreude, en extravaganza av epikaricitet, allt på Citys bekostnad.

Det var verkligen andra tider.

“Partyt var bokat i Citys svit som är fantastiskt döpt till Silversviten,” säger John-Paul O´Neill, fanzinets dåvarande redaktör. “Biljetter såldes baserat på att platsen för festen skulle annonseras via ett meddelande på en telefonsvarare under den aktuella kvällen. Vi hade bokat en DJ och en komiker. Och självklart hade vi köpt ett par fotbollar för en berusad match med 100 man i varje lag ute på planen. Men tyvärr stoppade City det.” 

Var det någon som tipsade klubben? Eller fick polisen vittring på det först? Oavsett vad så ställde City in vad de trodde var en vanlig 30-årsfest samma kväll som partyt skulle äga rum.

Men festen blev ändå av. Platsen var Henry´s, en bar i centrala stan. Sen, vid midnatt, begav sig hundratals iväg på marschen. Då de tog sig framåt på Oxford Road fanns det en stor polisnärvaro, inklusive en helikopter.

 

2001 arrangerade en grupp Manchester United-fans ett party för att fira Citys 25 år utan någon pokal.

Storyn letade sig t o m in i lokaltidningen, the Manchester Evening News, som noterade att flera banners - samtliga med ett “25 Years”-tema - hade hängts upp på motorvägsbroar och vid en del andra vägar in i staden.

Rubriken var “Ifall de glömt” och i nästa utgåva av Red Issue planerade fanzinet redan för en 50-årsfest. “En provisorisk bokning av Guldsviten har redan gjorts för februari 2026.” 

Här får man ju såklart göra ett undantag för att det inte har blivit så.

Det kommer inte bli någon sådan fest 2026 och om du är ny till den här rivaliteten, eller under 30 år, måste det kännas konstigt att höra talas om dagarna då City, med deras f d spelare då ordförande Francis Lees ord, inte skulle ha någon plats kvar i deras styrelserum “om pokaler delades ut för misstag”. 

Det moderna City har blivit en pokalvinnande maskin: engelska mästare fem gånger de senaste sex säsongerna nu. De kommer kopiera grannen Uniteds hittills unika trippel från 1998-99 om de besegrar dem i FA-cupfinalen på lördag och sedan slår Inter Milan i Champions Leagues motsvarighet helgen efter.

Nu är det Kevin De Bruyne, inte Jamie Pollock, på Citys mittfält. Erling Haaland leder fronten, istället för Lee Bradbury (eller målvakten David James). Det är Pep Guardiola, inte Alan Ball, på sidlinjen. Allt känns väldigt annorlunda jämfört med när United hade alla roligheter och souvenirstånden utanför Old Trafford sålde T-shirts med följande slogan: “1976 var ett konstigt år för engelsk fotboll - City vann en pokal.”

Ole Gunnar Solskjaer berättade nyligen en historia som, på sitt eget sätt, sa en hel del om förändringarna hos Manchesters två toppklubbar.

Den kom under Solskjaers “An evening with…” tillställning på Manchester-hotellet Mercure Piccadilly när den f d United-anfallaren och senare managern pratade om Citys överlägsenhet idag och, för första gången, anklagade Glazer-familjen, som har ägt United sedan 2005, för att ha “försummat” deras arena, Old Trafford.

Mannen som gjorde vinstmålet i slutminuten som säkrade trippeln för United i Champions League-finalen 1999 ombads att minnas tillbaka till tiden, ett år innan den sötdoftande kvällen i Barcelona, när klubben hade bestämt sig för att sälja honom till Tottenham Hotspur - mot managern Alex Fergusons vilja.

“Jag har fortfarande faxet, signerat av de två ordförandena, Alan Sugar och Martin Edwards, som var överens om att sälja mig för £5,5 miljoner,” berättade Solskjaer för publiken.

“Bossen (Ferguson) kallade in mig på hans kontor. Han sa att klubbarna var överens om en affär men han ville inte sälja mig. ´Stanna här,´sa han. ´Du får inte säga till Martin Edwards, eller någon annan, att jag övertygade dig att stanna´. Jag kan säga det nu efter mitt mål 1999, såklart…” 

Det var ögonblicket då Solskjaer blev avbruten av någon som påtalade att om han hade gått till Spurs så hade han “won fuck all” (vunnit ingenting).

“Jag vet,” svarade Solskjaer. “Kanske the Carabao Cup (Ligacupen). Då kallades den the Worthington Cup. Eller som vi kallade den, the Worth Nothing Cup.” 

Arrogant? Men United gömde aldrig det där stråket av arrogans. Det fanns t o m en banner på Old Trafford för att se till så att alla visste om det. “Inte arroganta,” stod det, “bara bättre.” 

Men publiken den kvällen visste vad Solskjaer menade: United hade andra prioriteringar när Fergusons lag vann Premier League-titlar och Europacuper. “Football, bloody hell…” och allt det där. För United var Ligacupen, den engelska fotbollens tredje pokal efter ligan och FA-cupen, lite mer än en eftertanke. 

Samma sak gällde grannen City under många år, detta om man utgår från antalet gånger Ferguson, innan Abu Dhabi-eran började 2008, ombads att ranka Uniteds rivaler och namngav dem, i ordning, enligt följande: Liverpool, Arsenal, Chelsea och Leeds.

Det var inte ofta han ens nämnde hyresgästerna i vad Ferguson kallade “Undergångens tempel”, också känt som the City of Manchester Stadium (numera the Etihad), och vanligtvis bara när Paul Hince, Manchester Evening News dåvarande chefsskribent på sporten, dök upp till någon av hans presskonferenser.

Hince var en gamla skolans Mancunian och ett City-fan som brukade skriva om “sir Taggart”, p g a Fergusons likhet med den skotska detektiven med stenansiktet med det namnet som spelades av Mark McManus i brittisk tv under 1980- och 90-talet. Han kom undan med det för att Ferguson gillade honom litegrann och, viktigast såklart, skotten såg sällan City som ett hot.

“Under en lång tid var sättet på vilket han (Ferguson) retade upp City genom att konstant säga att våra matcher (mot United) inte räknades som en derbymatch,” säger Gary James, fotbollshistorikern från Manchester, författare och City-fan. “Han kunde säga, ´Vårt riktiga derby är Liverpool’, vilket fullständigt ignorerade hela Manchesters fotbollshistoria.

“Jag minns för flera år sen att jag läste en artikel i (brittiska fotbollsmagasinet) When Saturday Comes där ett Notts County-fan sa: ´Det värsta för oss är att vår största rival, Nottingham Forest, inte ens ser oss som en rival’. Och det var så Ferguson ville att City skulle känna - underlägsna på alla sätt. Sådan var rivaliteten då: ‘Vi värdesätter inte er - ni är inte någon värdig motståndare’.”

Den intressanta delen är att försöka få fram exakt när maktbalansen började skifta till Citys fördel.

Var det i FA-cupsemifinalen 2010-11, när City besegrade United i klubbarnas första möte någonsin på Wembley? Var det 6-1-matchen på Old Trafford sex månader senare när det, med James ord, kändes som “ett imperiums sönderfall”? 

Var det när Carlos Tevez flyttade från United till City sommaren 2009? Eller skottet från Sergio Agueros högerfot som vann titeln 2011-12 med ett övertidsmål på säsongens sista dag som nu har en egen lounge, 93.20-Sviten (till ära för minuterna och sekunderna som hade spelats när bollen träffade nätet), på the Etihad Stadium?

 

Var Agueros titelvinnande mål ögonblicket då Mancunian-maktbalansen ändrades? (Foto: Getty)

 

Eller går det tillbaka till den där sena sommardagen 2008, tre år efter det att den US-amerikanska magnaten Malcolm Glazer tagit över ägarskapet av United, när shejk Mansour bin Zayed bin Sultan Al Nahyan från Abu Dhabi förvandlade City till den finansiellt starkaste klubben på hela vår planet?

Något förändrades definitivt, för runt ett år senare, bara några minuter efter det att Michael Owen hade gjort sitt vinstmål i den 96:e minuten i ett episkt derby som slutade 4-3, bevittnades en talande scen inne i tunneln på Old Trafford.

Borta från tv-kamerorna ventilerade Ferguson allt sitt vansinne, väldigt nära ansiktet på den City-direktören han trodde var ansvarig för “Welcome to Manchester”-affischen som hade satts upp i stans centrum och attraherat publicitet i hela världen, efter att Tevez bytt Uniteds röda tröja mot Citys blåa den sommaren.

Ferguson var felunderrättad - men det var inte det som var poängen. Hans ilska berättade sin egen historia. Det gjorde även tv-intervjuerna där han pratade om City som de “högljudda grannarna”. Det var officiellt: de hade till sist tagit sig in under hans skinn.

“När han kallade City de “högljudda grannarna” sa det oss två saker,” säger James. “Han försökte säga: ´De snackar mycket, men de gör aldrig någonting´. Men det tolkades av de flesta City-fansen och klubben själv som: ´Vi har retat upp honom, vi har kommit åt honom, vi är inne i hans huvud´.

“Sen började City hitta framgångar och vinna pokaler. Tevez var, såklart, katalysatorn bakom den framgången. Och Fergusons kommentarer galvaniserade City.” 

För yngre fans måste det kännas ganska egendomligt att höra talas om tiderna då Citys publik sjöng: “Tjugofem år och vi är fortfarande här” som en uppvisning av lojalitet. Sedan blev det 26 år, 27 år, 28 år, 29 år… och så vidare tills de, till sist, avslutade deras 35 år långa väntan på en pokal genom att lyfta FA-cupen 2011.

Den nya kullen City-fans inser kanske inte att det brukade sitta en permanent banner på Old Trafford som föreställde ett räkneverk som hela tiden visade hur många år som passerat sedan Citys senast vunna pokal.

 

United-fansens banner var tvungen att plockas ner efter det att City vann FA-cupen 2011. (Foto: Getty)

 

Den yngre generationen minns kanske inte Joe Royle, en av Guardiolas företrädare som deras manager, som pratade om ett konstigt och försvagande tillstånd som kallades “Cityitis” och att laget var en enkel måltavla för varje komiker i hela landet.

Bevismaterial A: avsnittet av BBC:s komedifrågesport om nyheter Have I Got News for You när jazzsångaren George Melly verkade förbluffad att höra om Turner Prize-vinnaren, som var Mancunian, som skapade konst av elefantspillning. “Det finns inte mycket elefantskit att hitta i Manchester,” förklarade han. Då klev regelbundna panelmedlemmen Paul Merton in: “Har du inte sett Man City på sistone?”

Men trots detta fanns det någonting med City under den här tiden som neutrala fans fann älskvärt och attraktivt. Deras berättelser om olycka gav lika mycket sympati som beundran.

“City fick utspritt allmänt stöd för att de inte var United,” säger Mark Hodkinson, en skribent, förläggare och författare som på nära håll har sett hur de två klubbarna en gång separerades. “Alla skulle kunna föreställa sig hur det skulle vara att leva bland fans till en sådan dominant klubb. City lyckades smida fram en mer sportslig, sund image. Och självklart är klubbar mycket lättare att gilla när de förlorar varje vecka; medlidande och kärlek är kusiner.” 

1998-99, Uniteds trippelsäsong, fick Hodkinson tillträde bakom scenen för att bevaka City i vad som numera heter League One, den tredje nivån i det engelska spelet. Slutprodukten, Blue Moon: Down Among the Dead Men, är bland de bästa böckerna som någonsin skrivits om klubben. Den borde också vara obligatorisk läsning för alla fans som inte känner till tiden då det enda City egentligen hade gemensamt med United var den första bokstaven i deras postnummer.

“Under all min tid bland spelarna, ledarstaben, direktörerna och fansen nämndes United knappt,” säger Hodkinson. “Jag tror att de hade det sunda förnuftet att inse att det skulle ha varit skrattretande att hålla samma nivå av fiendeskap när de låg så långt ner i ligasystemet.”

City hade provspelningar då för att bli, med författarens ord, “sportens inofficiella Slapstick XI:a”. 

Deras derby den säsongen kom mot numera nedlagda Macclesfield Town bland groparna och vattenpölarna på Moss Rose, som den här säsongen har varit en arena i Northern Premier League (åttonde nivån). Under Royles ledning förlorade de ligamatcher mot York City, Lincoln City och, två gånger, Wycombe Wanderers.

Bottennappet var en 2-1-förlust mot Mansfield Town, då i vad som nu heter League Two, i the EFL Trophy (en cup för lag i den tredje och fjärde divisionen) inför 3,007 fans på Maine Road, med kapacitet för 35,000. Särskilt eftersom United kvällen efter tog emot Bayern München i en gruppspelsmatch som visade sig bli generalrepetitionen inför det årets Champions League-final.

 

City-fans kämpar för att få en bra utkikspunkt i deras “derby” borta mot Macclesfield 1998. (Foto: Getty)

Hodkinson minns att det inte fanns mycket humor att hämta då. City lyckades gå upp den säsongen, detta via play-

off och straffar efter att ha legat under med 2-0 efter 86 minuter av finalen, men man kunde se all sorts Mancunian melankoli före det. Han säger att Royle såg “utslagen” ut efter matcherna. Vid ett tillfälle skrev ett fan till managern för att önska honom lycka till och han bifogade även en present. Det var ett drinkunderlägg med ordet Panikknapp på. 

“Jag hade svårt att förstå varför Citys fans var så ängsliga och frustrerade den säsongen,” säger Hodkinson. “Jag minns att Kevin Cummins, fotografen och hängivna City-fanet, sa till mig att de inte borde trycka matchprogram till matcherna mot lag som Colchester United eller Macclesfield för om de gjorde det borde de tryckas i svart för uppmärksamma den här begravningsperioden i klubbens historia. 

Tom Ritchie, redaktör på fanzinet City ´Til I Cry!, hade slutat gå på matcherna för att han var så överväldigad av allt. Jag närvarade vid några möten för supporterklubben och ofta skrek och bråkade de inbördes med varandra.

“I takt med att tiden har gått så har jag insett varför allt var så toxiskt: när vi tar oss an ett passionerat stöd för en fotbollsklubb har vi ett medfött antagande om vår klubbs ‘rättmätiga plats’ - i grund och botten en ligaplacering som vi ser som acceptabel, med tanke på formens och ödets nycker. När en klubb svänger vilt under detta släpper det loss alla möjliga negativa känslor, från stress till fientlighet, och det blir internaliserat och uttrycks sen på matchdagarna, eller när vi är med andra fans. 

“Hängivna supportrar vänder sig till fotbollen för att få stöd eller t o m definiera deras känsla av välmående.  Om förälskelsen föraktas eller misshandlas lider de av klubben lika mycket som de stöttar den. På den tiden var City den ultimata definitionen av det här tillståndet.”

Hodkinson beundrade hållbarheten hos alla dessa desillusionerade City-fans som fortsatte gå tillbaka för fler bestraffningar, säsong efter säsong, under åren då United och deras pokalflöde bara var en fläck i fjärran.

“Men jag kunde känna att den gamla rivaliteten låg och puttrade, den bara väntade på att bli återuppväckt,” säger han. “Det var oundvikligt, för under många år definierades ofta City-fans av deras anti-United hållning, nästan lika mycket som att man verkligen höll på City.”

När man reflekterar över saker så borde vi kanske ha lyssnat mer noga på Garry Cook när han annonserade sin mästerplan i augusti 2008, tre veckor innan Abu Dhabi-övertagandet.

Då ägdes City av Thaksin Shinawatra, Thailands f d premiärminister - som flydde från sitt eget land efter att ha blivit förklarad skyldig till korruption på en nivå med flera miljoner pund. Shinawatra, en man som också beskrevs av Human Right Watch som “en människorättsförbrytare av värsta sorten”, hade slut på pengar att finansiera klubben med.

City hade avslutat säsongen innan med att förlora med 8-1 borta mot Middlesbrough under samma dag som United firade ännu en titel (de vann sedan Champions League också samma säsong). Men Cook hade en vision som, när man ser tillbaka på den, förtjänade bättre än hånet det attraherade.

Visionen bestod i att förvandla den här stolta men olycksbenägna klubben till den starkaste stormakten i den engelska fotbollen.

“Och vi kommer att bli det,” sa Cook. “Kan vi bli lika stora, eller större än Manchester United? Ja. Kan vi vinna Premier League? Ja. Kan vi vinna Champions League? Det kommer att ta tid, förmodligen 10 år eller mer. Men om jag inte trodde på det, då skulle jag inte vara här.”

 

Garry Cook förutspådde djärvt Citys uppstigning innan övertagningen 2008. (Foto: Getty)

Responsen på det? Förlöjligande, till största delen. Cook hånades av tidningsjournalister. Fansen tvekade också på honom.

“Inte ens alla på insidan av klubben var säkra,” säger Mike Rigg, Citys dåvarande tekniska direktör.

“Det fanns en stor kontingent av folk som vi brukade kalla för ‘Om det inte är trasigt, laga det inte’-brigaden. Det var människor som hade varit i klubben länge. Garry var mer: ‘Nej grabbar. Vi måste bryta ner det och bygga om det’. Vissa personer tyckte inte om det, men han byggde något från grunden.”

Cook hade tidigare jobbat som exekutiv på Nike, baserad i sportklädesjättens högkvarter i den US-amerikanska staten Oregon. Där hade han ansvar för att se efter företagets världsberömda Michael Jordan-varumärke. Han ville tänka stort, för det var allt han visste.

“Många personer minns inte att när City nästan inte kunde betala sina räkningar,” säger Rigg, “då var det Garry som plockade bort Shinawatra och tog in Abu Dhabi. Jag minns när jag kom ut från ett möte med honom. ‘Vi pratar fortfarande om att försöka få slaktaren Fred att ge oss £500 som matchbollssponsor,’ sa han. ‘Vi måste tänka på att dra in £5 miljoner i sponsoravtal och nå ut globalt’. Han ville att folk skulle tänka annorlunda.”

Cook var även ansvarig för Robinhos ankomst från Real Madrid, som den första superstjärnan i Citys nya era.

“I början var det väldigt svårt att köpa spelare för vi kunde inte erbjuda Champions League-fotboll,” säger Rigg. “Jag minns hur jag flög omkring i världen och plockade fram min laptop för att visa dem prototyper av hur den nya träningsanläggningen skulle se ut. Narrativet var ofta: ‘Lyssna, det här handlar inte om att underhålla historien, som Manchester United, det handlar om att skapa historia’.”

Det var inte alla som var övertygade när Citys nya regim offentligt pratade om att försöka köpa Cristiano Ronaldo från United. Och under ett ögonblick av ren tragikomedi slängde de in ett bud på £70 miljoner till Barcelona för Lionel Messi för att någon - sann berättelse - hörde fel på  “it’s getting messy” (“det börjar bli rörigt”) och “get Messi” under en telefonkonferens.

Kanske minns du att Ferguson skrattade åt Citys ambitioner att vinna ligan med hans numera ökända respons: “Inte under min livstid” (Tevez höll sedan upp en kartongskylt med texten”RIP Fergie” på, efter Citys första Premier League-titel 2012).

Kanske minns du också att Robinho såg lite konfunderad ut. Sanningen är den att när han bordade sitt plan i Madrid för att flyga till England förväntade han sig att gå till Chelsea. Brasilianaren hade aldrig hört talas om City, vilket inte var så konstigt då som det låter nu.

Utländska spelare refererade ofta helt enkelt till “Manchester” när de pratade om United, som om de inte visste att det fanns flera klubbar i staden. 

 

Robinho anlände 2008 som Citys första superstjärna i en ny era. (Foto: Getty) 

 

Kanske minns du också Gary “Mani” Mounfield, United-supportern och basisten från The Stone Roses som deklarerade att den enda chansen för att bandet skulle hålla en återförening var “när Man City vinner cupen och ett UFO hovrar över Wembley och strålar ner Elvis som rider på en enhörning”.

The Stone Roses gjorde, såklart, en återförening. City vann inte en cup, utan flera av dem. Inga UFO:n har skådats ovanför Wembley, men det råder ingen tvekan om att det här har varit den mest långvariga prövningen för Uniteds fans sedan Liverpool dominerade engelsk fotboll på 1980-talet.

“Det är skit,” säger Scott Patterson, en säsongsbiljettsinnehavare på Old Trafford och redaktör för fanssidan the Republik of Mancunia.

“Jag skulle inte hålla med om att City har tagit över, med tanke på att de fortfarande har fler än 10 titlar att vinna, och några Champions League, innan deras framgång kan jämföras med vår. Men det finns såklart ingen förnekelse om att fotbollen de har spelat och framgångarna de har avnjutit fullständigt slår allt vi har gjort det senaste årtiondet.”

Patterson var en del av en generation som såg Fergusons United-lag vinna 13 ligamästerskap på 21 säsonger från 1992-93 till 2012-13. Han säger: “Vi gjorde det genom att spela fantastisk fotboll, lyfta fram akademigrabbar och behålla tron på managern. Vi gjorde vad alla fotbollsfans i landet önskade att deras lag kunde göra. Vi var arroganta, med all rätt, för vi var också bättre än alla andra.”

Men kanske blev klubben för arrogant, t o m självbelåten, oförberedd för storleken på utvecklingen i andra änden av the Mancunian Way. “Citys ägare har pumpat in £1 miljard i deras klubb,” säger Patterson. “Uniteds ägare har plockat ut £1 miljard.”

Gå till City nu och stället är fullt av arbetare i byggnadshjälmar och neongula västar. Planer har lämnats in för att öka arenans kapacitet till 60,000. En bro leder dig över till det bystora träningskomplexet, som inkluderar ett mini-Etihad med 7,000 sittplatser där Citys damlag och akademilag spelar. En konsertarena med kapacitet på 23,500 ska byggas - större än the O2 Arena i London och New Yorks Madison Square Garden.

Patterson påpekar att några av Citys titlar kan komma att försvinna “när de fälls som skyldiga för deras ekonomiska fusk” (han bryr sig inte om att använda ett “/om” och utelämnar användningen av ordet “påstådda”).

City förnekar anklagelserna, levererade av the Premier League i form av 115 åtalspunkter, om att de har använt tricks för att få finansresultaten att se bättre ut och skaffa sig en ekonomisk fördel över alla andra klubbar. Men många United-fans förväntar sig att de kommer att fällas och att ligatitlar kommer strykas från historieböckerna eller ackompanjeras av en asterisk. “Inte för att jag har någon önskan om att de titlarna ska ges till oss,” tillägger Patterson, “trots att vi slutade tvåa efter dem under (Jose) Mourinho och Ole utan att bryta mot några finansiella regler.” 

Och Cook? Elva år efter att han lämnade klubben har han ingen aptit för vad-var-det-jag-sa-triumfalism eller att sikta in sig på sina tidigare kritiker. Det räcker för honom att allt har gått efter hans planer. Hans förutspåelser känns otroligt förutseende med tanke på att det här är det 10:e året i rad där City har slutat före United i Premier League (med andra ord varje säsong sedan United senast vann ligan under vad som vad Fergusons pensioneringssäsong), och de är nu klara för deras andra Champions League-final på tre säsonger.

 

Erling Haaland och Phil Foden gjorde båda hat-tricks då City besegrade United med 6-3 den här säsongen. 

(Foto: Getty)

 

Planen, säger Cook, var att anta ett “djärvt tillvägagångssätt och injicera lite ambition” i en klubb där “hoppet hade spätts ut varje år p g a våra rivalers framgångar”. Det involverade även att plocka in Roberto Mancini, trefaldig Serie A-vinnande tränare för Inter Milan mellan 2005 och 2008, som den första City-managern som genuint oroade Ferguson.

“Jag trodde hela tiden att klubben hade mycket potential,” säger Cook. “Men vi behövde nya ägare, anställda och fans och, viktigast, en ny kultur för att skapa tro och engagera sig i planen. Det enkla är att säga det. De som har varit en del i det, och de som fortsätter att leverera varje dag, ska vara stolta.”

City har i genomsnitt slutat 16,7 poäng före United sedan Ferguson klev av. De har även förvandlat Wembley till söderns Etihad. Lördagens match blir Citys 24:e besök till nationalarenan för finaler, semifinaler eller Community Shield-matcher (plus en till av de sistnämnda, spelad i Leicester) sedan Cook förde in shejk Mansours övertagande.

“Han (Cook) blev skrattad åt,” säger Riggs. “Han blev fastnaglad, pryglad. Och titta bara var de är nu. Jag har jobbat inom fotbollen i 36 år och han är den mest framåttänkande visionären jag någonsin har jobbat med.” 

Om du var på FA-cupsemifinalen 2011 kan du förmodligen förstå varför polisen ville att avsparkstiden för den här säsongens final skulle flyttas från det som blivit en traditionell start sent på eftermiddagen.

Särskilt Wembley Way påminde om ett slagfält. Så matchen på lördag kommer börja klockan 15:00 (16:00 svensk tid) istället för 17:15 (18:15 svensk tid), för polisen vill reducera potentialen för alkoholunderstödd aggressivitet. Strategin är tydlig: mindre tid till att supa innan betyder mindre chans för slagsmål mellan de två fansgrupperna.

Allt detta kan kännas som en reflektion av något annat när du tittar på det förflutna och går ännu längre bakåt i den här matchens historia och det antal böcker, som ett mindre bibliotek, skrivna och framforskade av Gary James, som exempelvis The Emergence Of Footballing Cultures: Manchester 1840-1919.

Vi kan börja med berättelsen om hans egna familj. “Min farfar var ett stort United-fan,” säger James. “Han ville alltid att United skulle vinna pokalerna. Men om de inte kunde göra det ville han att City skulle vinna dem, sen något annat lag från Lancashire, sen något annat lag från norra England. Han och hans generation tittade på City (hemma) ena veckan och United veckan efter.” 

Samma sak gällde för tusentals människor under åren före och efter München-tragedin 1958, då 23 människor, inklusive åtta spelare och tre personer ur klubbpersonalen, dog som ett resultat av att flygplanet som körde Matt Busbys United-lag kraschade på en isig landningsbana.

Medan fotbollsvärlden sörjde de döda och Busby återhämtade sig från sina skador på sjukhus erbjöd City sig att tillhandahålla spelare för att hjälpa United att få ihop lag, så de kunde spela klart sina matcher och stanna kvar i ligan.

På den tiden blev ingen överraskad: när Old Trafford trasades sönder allvarligt av bomber under andra världskriget erbjöd City dem att använda Maine Road. De spelade där i åtta från 1941.

 

Maine Road blev hem för både City och United under större delen av 1940-talet. (Foto: Getty)

 

Fyrtio år tidigare donerade City pengar till Newton Heath, som var Uniteds ursprungliga namn t o m 1902, för att hjälpa den klubben att hålla sig vid liv då de stötte på ekonomiska bekymmer.

Eller vad sägs om berättelsen om när United bad Albert Alexander, en City-direktör, att leda deras FA-cupvinnande lags hemkomstparad 1909, som han hade gjort för City fem år tidigare? United ville att en City-man skulle vara involverad för det sågs, med James ord, som “en fortsättning på Manchesters framgång, inte bara en specifik klubbs framgång”.

Senare blev Alexanders son, Albert junior, Citys ordförande. Busby, hans vän, såg alltid till att han hade en plats i direktörsboxen på varje hemmamatch för United.

Den moderna historien är mer komplicerad med tanke på de ökade insatserna, närvaron av internationella ägare utan någon riktig relation att tala om, anklagelserna om sportwashing mot Abu Dhabi och det ofrånkomliga faktum att de två klubbarna inte gillar varandra särskilt mycket.

“Det har varit svårt för Citys fans att omdefiniera sig själva som överherrar efter att ha varit underdogs så länge,” säger Hodkinson. “Sen har vi även det politiska elementet. Jag vet ett stort antal som känner obehag  gällande klubbens ägarskap och som har lämnat City.

“Jag minns ett City-fan som berättade för mig att City var ett av de fyra stora C:na i hans liv bredvid Catholicism, communism och the Co-op, där han handlade och gjorde sina bankärenden. Han såg City som ‘folkets klubb’ och så fort de köptes av vad han ansåg vara tvivelaktiga utländska investerare, kändes de inte längre som hans klubb.

“Om man lägger allt det åt sidan så är jag väldigt glad för Citys fans. De förtjänar den här framgången för att de stått fast vid klubben. Jag var i en bar i Spanien 2019 när City besegrade Brighton och säkrade titeln. Vid slutet av matchen, med några drinkar i kroppen, blev jag lite känslosam. Jag tänkte på alla de bra människorna jag lärde känna som genomled den fullständiga vanäran av den där säsongen 1998-99.” 

Mot den sortens bakgrund borde alla som vet vad det krävs att vara ett fotbollsfan - lojalitet, stoicism och en förståelse för att om man följer en klubb kan det vara både upphetsande och plågsamt - förstå varför Citys moderna framgångar betyder mer, totalt sett, för generationerna som minns de betydligt dystrare år. Yngre fans har i jämförelse blivit bortskämda.

Men är det verkligen sant att inte alla fann det enkelt att anpassa sig?

2011 intervjuades författaren, socialhistorikern och City-fanet Colin Shindler av den brittiska tidningen The Independent. “Det här City-laget har tillagats i en mikrovågsugn,” sa han. “Väldigt gott, men om du verkligen vill ha något praktfullt måste du tillaga det i tre timmar i rött vin, i ugnen.”

Shindlers memoarer, publicerade 1998, hade titeln Manchester United Ruined My Life. Vissa andra City-fans förlät honom aldrig för att han erkände det så öppet.

Och nu, ett kvarts sekel senare, försöker United stoppa laget som Rio Ferdinand, en av de bästa försvarsspelarna i deras historia, beskriver som “en nedbrytande kraft”.

Den där ökända bannern med räkneverket på har plockats ner från Old Trafford - en privat samlare i Kuwait köpte den tydligen för £3,000 - och motivationen för alla med band till United på Wembley den här helgen kommer säkerligen att handla lika mycket om att stoppa Citys trippeljakt som att själva vinna pokalen.

I en uppdelad fotbollsstad visade det sig att det trots allt fanns ett botemedel mot Cityitis.

“Det är magiskt,” säger James, vars tidigaste City-minne var då han såg Rodney Marshs debut mot Chelsea 1972. “De kommande två veckorna kan bli de mest fantastiska klubben någonsin har upplevt.”