Frågetecken hänger över holländarens vision för klubben efter 15 månader som manager

 

 

AV: Jamie Carragher, The Daily Telegraph, fredag 27 oktober, 2023

Manchester United påminner om ett lag som nått änden av en cykel, inte ett lag som fortfarande håller på att bygga om under en relativt ny manager.

Trots att de har vunnit deras tre senaste matcher så är fotbollen trög och symptomen på att man kliver bakåt är synliga; man ser en brist på stil och glans, inte många av Erik ten Hags nyförvärv presterar konstant och spelare som Harry Maguire och Scott McTominay - som managern var villig att sälja i somras för rätt pris - är nu tillbaka i spel.

United befinner sig i ett icke givande mönster där de försöker stappla sig till resultat och överleva innan deras nästa påfyllning. Det är ett mått på deras vacklande framsteg att de förbereder sig för ännu ett derby med bestörtning istället för förväntan. 

Ännu en gång är det enda sättet på vilket de kan stoppa Manchester City i helgen genom att spela “underdog-fotboll” - alltså sitta djupt i försvarsspelet, kontra och hoppas på att defensiv kampvilja ska ge dem en belöning.

Ten Hag skulle aldrig nå Citys extraordinära nivå under hans andra säsong. Det skulle vara orimligt att förvänta sig att han skulle kunna gå tå-mot-tå med mästarna på söndag utan att riskera en förnedring. Men 15 månader efter att han anställdes på Old Trafford finns det giltiga frågor att ställa gällande vart laget är på väg och vilken managerns fotbollsvision egentligen är. 

Jag såg Uniteds seger mot Köpenhamn tidigare i veckan och matchen påminde mig om Gerard Houlliers och Rafa Benitez sista år i Liverpool, där det kändes som att vi försökte hitta sätt att vinna på trots vår allmänna brist på kvalitet och vi litade på ögonblick istället för briljant koreograferade lagmönster. Matcherna var tråkiga och supportrarna rastlösa då de kunde se hur snabbt rivalerna uppgraderade sig medan vi först stod stilla och sedan backade i svallvågorna av ett par dåliga transferfönster.

Allting kändes som ett ständigt slit.

Sådana dagar ska vara typiska för en tränare flera år in i sin ämbetstid.

Det måste vara oroande för United-fansen att de fortfarande spenderar så mycket tid på att leta ursäkter för den här låga standarden. Förmildrande omständigheter som osäkerheten i styrelserummet kan bara användas till ett visst mått.

Ten Hag har plockat in 16 spelare till en kostnad av £400 miljoner (5,44 miljarder kr) sedan juli 2022. Efter alla måttstockar - och oavsett hur impopulära klubbens ägare än är - så är det tillräckligt för att en manager radikalt ska kunna bygga om ett lag. Om man ska säga något så har Ten Hag fått för mycket makt och kontroll över klubbens transferpolitik p g a att rekryteringen har varit så dålig.

Med tanke på att så många av nyförvärven har handplockats av Ten Hag - han har tränat flera av dem i hans tidigare klubbar - är den mest överraskande aspekten hur liten påverkan de har haft i jobbet med att revolutionera lagets stil.

Jag förväntade mig att United skulle bli en överlägsen version av Ajax när Ten Hag anställdes. Ten Hag avnjöt många exceptionella resultat i hans f d klubb, särskilt i Champions League, så med en större budget och chansen att få träna överlägsna spelare kändes framtiden given.

Tanken måste ha varit att införa den hyllade holländska modellen med en fotboll med stort bollinnehav, vad var annars poängen med att headhunta honom? Uniteds styrelse verkade ha insett att det minsta deras fans förväntar sig är att laget anfaller och känns spännande.

Ingen krävde att Ten Hag skulle skapa ett titelvinnande lag på ett eller två år, men det var rimligt att anta att United-uppställningen skulle bli tydligt urskiljbar från den taktiska uppställningen av Ole Gunnar Solskjaer och Jose Mourinho.

Den mest förödande kritiken är att så blev det inte. Deras matchplaner är i princip identiska.

Om United vinner i helgen kommer det att ske genom att de använder kontringstaktiken som gav Solskjaer och Mourinho deras bästa resultat under deras första år.

Det finns inget holländskt med United under Ten Hag. De spelar förbi deras mittfält, spelar direkt till frontspelarna och försöker göra så mycket de kan med deras bollinnehav högt upp i banan.

Jag kommer inte att kritisera Ten Hag för att han spelar så mot City, eller mot Arsenal och Liverpool när de mötts. Men det finns grund för kritik om det fortsätter att vara det enda sättet på vilket de realistiskt kan säkra en positiv utgång.

För tillfället inser Ten Hag att han inte har profilen bland mittfältarna som krävs för att bygga bakifrån som han gjorde i Ajax. Han har heller inte spelarna för att spela med ett presspel. Det faktum att han inte kan göra det under hans andra år på Old Trafford ligger på honom. Han betalade £70 miljoner (953 miljoner kr) för Casemiro, som inte längre har benen för att göra jobbet, men han har fortfarande fyra år kvar på ett stort kontrakt, och han plockade in Christian Eriksen, som ger kvalitet från bänken. Kortsiktigheten i de affärerna har återverkningar, därav de senaste mittfältstillskotten i form av Mason Mount och Sofyan Amrabat.

Ten Hag betalar därför för att omedelbart ha kompromissat med sina principer. Utan en radikal omskakning av truppen kommer han få fortsätta att göra det. Det är hans misstag eftersom det var han - inte familjen Glazer - som jagade dessa nyförvärv under hans första sommar, i tron att han var tvungen att inleda starkt, trots att klubben behövde fundera på dess långsiktiga riktning.

För att se en kontrast behöver du bara titta på vad som händer hos Tottenham Hotspur. Många United-fans måste titta på Spurs och fråga sig, ‘varför spelar inte vi så?’

Många kommer helt korrekt att argumentera för att man inte kan jämföra pressen på Ange Postecoglu med pressen på en nyligen anställd United-tränare. Postecoglu har tid på sig att utveckla ett underpresterande lag, fria från höga förväntningar - särskilt under hans första säsong. Han kommer aldrig att bedömas efter huruvida han vinner Premier League eller Champions League. Han jobbar inte i skuggan av den förmodligen största managern genom tiderna.

Jag förstår det. Men med David Moyes som undantag så får även Manchester Uniteds managers tid.

Jag kan inte se att Uniteds styrelse kommer att göra förändringar efter Ten Hags lovande debutsäsong. Han vann en pokal och säkrade Champions League-spel, vilket var bortom de omedelbara förväntningarna. Men de uppnådde inte det genom att spela som hans Ajax-lag.

De var mer som Mourinhos United-lag som vann två stora pokaler - Ligacupen och Europa League - under hans första säsong som chef. Mourinho slutade tvåa ett år senare. Efter det körde de i diket mitt i en ihållande kritikerstorm om att hans taktik inte “passade” United.

United är inte ens lika långt komna som de var under Solskjaers andra år som permanent manager då hans lag också slutade tvåa efter City.

För att Ten Hag ska kunna bygga ett lag som liknar Ajax är det oundvikligt att de måste ta ett steg bakåt innan de kan gå framåt. United är ingen titelutmanare den här säsongen, och om man utgår från de tre första månaderna kommer det att bli svårt att upprepa förra säsongens placering bland de fyra första i tabellen.

Problemet är att medan tålamod för en omstart skulle ha getts Ten Hag när han tog över så blir det betydligt tuffare att få igenom nu, när smekmånadsperioden är ett avlägset minne.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Athletic, måndag 23 oktober, 2023

Nuförtiden föredrar de relevanta personerna hos Manchester United att inte prata om den vilda, excentriska berättelsen som identifierar en mästerlig tävlingshäst, Rock of Gibraltar, som katalysatorn för allt som har gått så spektakulärt fel för klubben alltsedan dess. 

Särskilt sir Alex Ferguson har klargjort att ämnet inte kommer att diskuteras.

Fergusons prestationer på Old Trafford gör honom till den mest framgångsrika brittiska managern genom tiderna. Men Rock of Gibraltar-affären 2003 var inte en av hans framgångar och när det gäller United kan man känna av konsekvenserna än idag.

Samtidigt tycker kanske den nya generationen United-fans att den extraordinära händelsekedjan som till sist ledde fram till fallet för det en gång i tiden så mäktiga laget - Malcolm Glazers övertagande, fansens protester, skulderna, åren av nedgång, agget och anklagelserna - kan kännas lite långsökt.

“Det största fotbollslaget i England,” blir kanske svaret, “och du säger helt allvarligt till mig att allt började spricka i sömmarna p g a en tävlingshäst?”.

Well, ja, men det var inte bara vilken tävlingshäst som helst, med tanke på prestationerna utförda av “Rocky” under lyckligare tider, då den var registrerad under Fergusons namn via hans vänskap med John Magnier och JP McManus, också kända som “Coolmore-maffian”, två irländska affärsmän som visade sig bli de svåraste motståndarna skotten någonsin har mött.

För att introducera dem på riktigt var Magnier och McManus de rikaste männen på Irland, och det gjorde de knappast rättvisa när engelsk media bara beskrev dem som tävlingshästägare. Deras makt och rikedom sträckte sig mycket längre än så. Ferguson hade blivit vän med dem tack vare hans kärlek för hästtävlingar och på den vägen övertygade han dem om att köpa in sig i United som aktieägare.

Det var en formidabel allians. Magnier och McManus, som opererade från Coolmore-stallen på 2 832 hektar jordbruksmark på landsbygden i County Tipperary, stod på toppen av deras profession. Samma sak med Ferguson, som ledde Premier League-mästarna, och detsamma gällde även Rock of Gibraltar, som hade utvecklat ett rykte om sig som en sann vinnare på den största scenen.

“Jag gick in i hästtävlingarna av den enkla anledningen att det är en befrielse och en glädje borta från mitt eget jobb,” sa Ferguson i en fyra sidor lång intervju publicerad av The Players’ Club, the Professional Footballers’ Associations officiella magasin, 2002. “Det (att vara fotbollsmanager) är ett ganska ansträngande jobb, det är krävande. Någonstans på vägen måste du hitta en befrielse.”

Förbindelsen med Rock of Gibraltar började, förklarade han, efter att den dåvarande unghästen hade tävlat i the Coventry Stakes på Ascot året innan. Han slutade sexa. “Ingen visste hur bra Rock of Gibraltar skulle bli, inte John Magnier, inte (tränaren) Aidan O’Brien och inte jag,” sa Ferguson i samma artikel. “Jag kommer troligen aldrig att få en häst lika bra som den igen.” 

 

Ferguson med Rock of Gibraltar efter att den vann the St James Palace Stakes 2002 (Julian Herbert/Getty Images) 

 

Och sedan, vilket ofta blir fallet när det handlar om män med förmögenheter, blev de osams om pengar. Attityder hårdnade. Ferguson inledde en rättstvist och underskattade nästan garanterat vilka det var han hade att göra med. Han blev tillsagd att det var ett misstag, men han gick vidare ändå. 

Allt som har hänt på Old Trafford sedan dess kan spåras tillbaka till det bråket.

Skulle familjen Glazer ha tagit kontroll över United annars? Troligen inte. Skulle klubben befinna sig i ett sådant kaos som den gör nu? Troligen inte. Går alla länkar tillbaka till Rock of Gibraltar? Det är en lång berättelse men ja, absolut.

Allt detta förklarar varför författaren och f d tidningsredaktören Chris Blackhurst har ett kapitel som heter “Allt började med hästen” i hans bok “The World’s Biggest Cash Machine: Manchester United, the Glazers and the Struggle for Football’s Soul”, som publiceras senare den här veckan. Det är också anledningen till varför han i bokens presentation skriver att den USA-baserade Glazer-familjen “har en tävlingshäst och ett allsmäktigt personligt gräl att tacka för deras fantastiska lycka”. 

* * * * * * * *

Idag (måndag 23 oktober) har det gått ett år sedan Rock of Gibraltar dukade under för en hjärtattack, 23 år gammal, och det faktum att hästen har en egen Wikipediasida är bevis för antalet gånger den paraderades i vinnarcirkeln. Den var, för att citera f d mästarryttaren Richard Hughes, “ett under till häst, den bästa i hela världen.” Dessutom sprang den i Fergusons färger - rött och vitt efter fotbollsklubben han ledde.

Men Ferguson påstod att han var berättigad till hälften av Rock of Gibraltars fölrättigheter - ett avelsprogram potentiellt värt tiotals miljoner pund - som en del av vad han trodde var en gentlemannaöverenskommelse med Coolmore då hästen sattes till hans namn. 

Coolmores åsikt var att Ferguson hade missförstått det hela rejält, kanske p g a att han var ny i branschen. Magnier och McManus sa att det inte fanns något sådant avtal och det skulle heller aldrig komma att finnas, med tanke på de enorma siffrorna som potentiellt var involverade.

“Ferguson var, såklart, ingen delägare,” skriver Blackhurst. “Hästen var registrerad i hans namn, men den var någon annans egendom. Inga pengar bytte någonsin ägare, Alex Ferguson köpte aldrig och betalade för en andel av hästen.” Det hela hade, förklarar författaren, ett helt annat upplägg. “Magnier var tacksam mot Ferguson. Han sa att det var bra gjort av honom att göra det, att sätta sitt namn på hästen och, om den vann, så höll han ett tal.” 

Ferguson trodde att ett ägarskap av ett sådan briljant fullblod skulle ge honom en förmögenhet och då vi vet vad vi vet nu så hade han inte fel (Rock of Gibraltar blev pappa till 256 hästar som började tävla, inklusive 77 världsomspännande vinnare och 16 på den högsta nivån). Relationerna surnade. Juridiska brev började flyga omkring. En skriftlig stämning lämnades in av Ferguson och ett fullskaligt krig deklarerades mellan Uniteds manager och klubbens två största aktieägare.

Två årtionden senare har The Athletic informerats om att Uniteds styrelse var förskräckt av detta. De fick dessutom oberoende rådgivning som deklarerade att Ferguson inte hade någon stor chans att vinna sitt fall. Han gick vidare och använde då en advokat från Dublin.

Även Roy Keane kände sig, som Uniteds lagkapten, berättigad att utmana sin manager gällande detta.

Keane, en av den irländska fotbollens största, gav Ferguson rådet att det var oklokt att ta sig an Magnier och McManus. “Jag sa åt honom att jag tyckte att det inte var bra för klubben,” skriver Keane i sin självbiografi från 2014. “Han var bara en maskot för dem (Coolmore). Gick omkring med den där Rock of Gibraltar - ‘Titta på mig, hur stor jag är’ - och han ägde inte ens den jäkla saken.”

 

Keane varnade Ferguson om riskerna med att ta sig an Coolmoremaffian. (Phil Cole/Getty Images)

 

Samtidigt höll Glazer-familjen ett vakande öga på utvecklingen.

Amerikanerna hade redan en andel i United och de var ägare för NFL-laget Tampa Bay Buccaneers. Men ingen kunde vid det här tillfället vara säker på deras motiv.

Istället var media - omedvetna om den enorma splittringen mellan Ferguson och hans irländska allierade - fulla av artiklar om hur Magnier och McManus stärkte deras position genom att köpa upp aktier, inklusive underhållningsmagnaten Rupert Murdochs andel, genom ett företag de ägde på Jungfruöarna i Karibiska havet vid namn Cubic Expression.

Den gemensamma övertygelsen var att de förberedde ett övertagande tillsammans med Ferguson, deras vän som sedan länge hade en ambition om att äga klubben. I verkligheten vred de åt skruvarna kring Ferguson, etablerade sig själva som Uniteds majoritetsaktieägare, med all politik och extrem pinsamhet det orsakade den klubbanställde som var mitt i ett fall med en stämning inlämnad mot dem.

Det var en maktuppvisning: taktisk, aggressiv och, för Ferguson, djupt oroande. Han hade krigat hela sitt liv, ända sedan dagarna då han växte upp i Govan, i hjärtat av Glasgows varvsindustri. Men det här var annorlunda. Det hade snabbt stått klart att han hade tagit sig vatten över huvudet.

Patrick Harverson, Uniteds dåvarande kommunikationsdirektör, pratade med en irländsk journalist efter det att nyheten kommit ut om att Ferguson hade inlett ett rättsfall mot Magnier och McManus. “Jag menar allvar,” var varningen. “Vad du än gör, bråka inte med dem.”

Blackhurst, en prisbelönt författare, hörde mer på samma tema då han gjorde research för boken, vilket involverade ett besök vid Coolmorestallen. En vän till Magnier sa följande till honom: “Det mjukaste hos John är hans tänder.”

Coolmore hade ett formidabelt PR-företag som jobbade åt dem, de var skickliga på att manipulera engelsk media och planterade ett antal artiklar som vände tidningarnas rubriker mot Ferguson.

Vid Uniteds årsstämma ställdes flera obekväma frågor gällande Fergusons transferaktivitet av ett halvt dussin individer som utgav sig för att vara aktieägare, men det visade sig att de var inhyrda skådespelare. Det kom aldrig fram vem som betalade dem.

Magnier och McManus anställde egna researchers och vred på värmen genom att plocka in Kroll, ett internationellt privat underrättelseföretag. Detta för att ta sig en närmare titt på Fergusons involvering i Uniteds transferaffärer, och den frekventa involveringen i dem av hans son, fotbollsagenten, Jason.

Det var en enormt aggressiv aktion och den 16 januari 2004 siktade de in sig på struphuvudet i form av ett brev, märkt “högst privat och konfidentiellt”, till sir Roy Gardner, Uniteds dåvarande ordförande för aktiebolaget.

Brevet innehöll 99 frågor som Coolmore ville att styrelsen skulle svara på. Frågorna täckte mer än åtta sidor och var utformade för att få klubben, och särskilt Ferguson, att våndas. Många av frågorna handlade om spelarköp och förödande nog för Ferguson och United letade sig hela dokumentet ända fram till Charles Sale, en journalist på den brittiska tidningen Daily Mail som var känd för att få stora nyheter.

“Det blåste bort locket,” säger Sale om det exklusiva materialet. “Det är precis som JP McManus sa om relationen med Ferguson, ‘Så fort tandkrämen kommer ut ur tuben, är det väldigt svårt att få den tillbaka in igen’. De 99 frågorna var Coolmore som pressade ut tandkrämen.”

 

Fergusons relation med McManus, t v, surnade. (David Davies - PA Images/PA Images via Getty Images).

 

Coolmore följde upp det med ännu ett brev till Gardner, som också läcktes till media, där de frågade om Fergusons kontraktsförlängning, hans ålder och hälsoproblem. Detta var sårande attacker och för United en källa för tillräckliga pinsamheter för att komma med ett påbud om att de inte längre kunde låta managerns son agera för dem i transferförhandlingar igen.

Ferguson hängde på repen och de journalister som regelbundet bevakade United då minns hur de såg hans sårbarhet, på nära håll, på ett sätt som de aldrig hade bevittnat varken före eller efter det. Vid en träff med Manchesters fotbollsskribenter pratade han om folk som rotade igenom Jasons soptunnor och, i en föreställning som kändes strategiskt riktad mot klubbens supportrar, hur eländigt det var för honom själv.

“Vad som förvånade mig var att Ferguson pratade om det över huvud taget," minns Tim Rich, då fotbollskorrespondent i norr för den brittiska tidningen The Independent. “Vanligtvis stänger han ner alla konversationer som avviker från laget.

“När, under lyckligare tider med Coolmoremaffian, Daily Star (en annan brittisk tidning) menade att Magnier och McManus ville göra honom till ordförande, skällde han ut tidningens United-skribent, Bill Thornton. Nu, istället för att vifta bort frågan eller aggressivt skälla ut oss, pratade han. Hans röst var lägre och mer dröjande än vanligt men han förklarade att det här var något han var tvungen att göra och han gjorde det för att det moraliskt var den rätta saken att göra.

“Jag tror inte det kom någon följdfråga - kanske var vi alltför förvånade av vad vi hade fått, kanske tillät han inga vidare utläggningar - men ingen ifrågasatte honom gällande det absurda i att en klubbanställd hade stämt dess största aktieägare.”

Men det hade en effekt.

Ferguson hade gett miljontals United-fans glädje. Han hade, för att använda sitt egna citat, “knockat Liverpool av deras f***ing sittpinne” efter att ha anställts 1986 och återetablerat United som det ledande laget i landet. Nu var det de här fansens tur att komma ut och kriga för honom.

Protestgrupper med namn som Manchester Education Committee och United 4 Action försökte sikta in sig där det skulle såra Magnier och McManus som mest.

 

En gatuförsäljare säljer anti-John Magnier-souvenirer utanför Old Trafford. (Michael Steeler/Getty Images)

 

Den första demonstrationen ägde rum följande månad vid kapplöpningsbanan Hereford i sydvästra England, då ungefär 30 demonstranter sprang in på banan innan en tävling där den av Coolmore ägda hästen Majestic Moonbeam skulle delta. De hängde upp banners på staketen och kastade in glas i hagarna, där hästarna paraderas innan loppen. En uppföljningsprotest planerades till the Cheltenham Festival, höjdpunkten i den brittiska hästkapplöpningskalendern, i mars samma år, men då gick Ferguson ut offentligt och bad fansen att backa. 

Det juridiska kring Rock of Gibraltar avgjordes till sist med en förlikning då Uniteds manager fick £2,5 miljoner (34,6 miljoner kr i den tidens värde), skattefritt, om han gick med på att släppa alla anklagelser gällande hästen. Ferguson erkände att det hade skett ett “missförstånd.”

Men hela processen hade varit slitsam för båda sidorna och McManus förklarar i Blackhursts bok varför, då den där förlikningen genomfördes, han och Magnier redan hade bestämt sig för att sälja deras andel i United och lämna fotbollen.

“Det var en del av mitt liv ett tag, men för något som var tänkt att vara ett nöje i början slutade det med att det inte var så njutbart,” säger han. “Jag kunde inte komma tillräckligt långt bort från det tillräckligt snabbt.”

Droppen som fick bägaren att rinna över? “När fansen stoppade hästtävlingen den där dagen i Hereford. Jag sa, ‘jag har fått nog’.”

Ett problem: vem stod och väntade i skuggorna?

“Ridandes på den spekulativa boomen orsakad av Coolmores stora aktieköp var Malcolm Glazer,” berättar John-Paul O’Neill, grundare av FC United of Manchester, utbrytarklubben grundad av United-supportrar som respons på Glazer-familjens övertagning, för The Athletic.

“Efter att Ferguson pinsamt nog backade i det offentliga grälet, och då Coolmore hade börjat titta på att sälja, tvingades Glazer att välja om han inte skulle agera eller göra en förändring gällande hans egen investering. Han valde det sistnämnda, (för) Coolmores innehav var det enda genomförbara sättet för ett fullt belånat utköp.”

 

Malcolm Glazer utnyttjade sin möjlighet hos United. (Peter Muhly/AFP via Getty Images)

 

Och där var en ny era för United på väg att börja.

Den 12 maj 2005 sålde Magnier och McManus deras andel till familjen Glazer och gjorde därmed en ekonomisk vinst på nästan £100 miljoner (1,35 miljarder kr). Amerikanerna tog över makten på Old Trafford och samtidigt som historien alltid kommer minnas Ferguson som en manager av äkta storhet, så kände sig många fans på frontlinjen för anti-Glazer-protesterna svikna.

“Fergusons stöd var avgörande för bankerna som lånade ut pengarna till Glazer,” säger O’Neill om övertagandet. “Han avvisade supportrarnas privata uppmaningar att sluta i protest, istället påstod han att han var tvungen att tänka på personalen han arbetade bredvid.

“Denna falska solidaritet skulle, i framtiden, endast ges till familjen Glazer. ‘Underbara ägare,’ kallade han skrattretande dem. ‘Inget värde på marknaden,’ sa han för att ursäkta frånvaron av pengar till meningsfulla transferaffärer, samtidigt som det snabbt växande Manchester City plockade in spelare som Sergio Aguero, David Silva och Vincent Kompany för relativa småpengar.” 

Ferguson, som numera går på matcher som en director of the football board och högt avlönad ambassadör, gick i pension från managerjobbet efter säsongen 2012-13 - efter att ha levererat Uniteds senaste Premier League-titel. “Inte ens då fanns det någon vilja (från honom) att ställa sig på samma sida som fansen som blev alltmer desillusionerade av ägarna som förlamade klubben,” säger O’Neill. “Den förmodade socialisten stöttade ärkekapitalisterna hela vägen.”

I Fergusons senaste bok, Leading, publicerad 2015, fanns det inte ett enda ord om Rock of Gibraltar, splittringen med Coolmore och vad det betydde för klubben han ledde i 26 år.

Hans senaste bok innan den, en självbiografi från 2013, snuddar vid det, men endast med några meningar. “Jag måste säga att jag aldrig klev ut i något sidospår från mina plikter som manager för Manchester United,” skrev han. “Det påverkade inte min kärlek till hästkapplöpning och jag är kompis nu med John Magnier, den ledande personen i Coolmore.”

Den sista meningen kommer som en överraskning för vissa personer som känner till den här berättelsen och misstänker att det faktiskt inte finns någon relation eller kontakt mellan de två männen. Så varför säga det? Det är svårt att veta - Ferguson valde att inte bli intervjuad i Blackhursts bok.

När det gäller Rock of Gibraltar spenderade den sina sista år på Magnier-familjens stuteri Castlehyde i County Cork. En minnestavla hyllar hästen. Den återfinns på bilder på väggarna i Castlehyde och även om ingen på Old Trafford gillar att diskutera den här delen av berättelsen så känns den fortfarande av i Manchester.

För bara lite mer än en vecka sedan kollapsade ett övertagningsförsök av shejk Jassim bin Hamad Al Thani från Qatars kungliga familj p g a att de två parterna inte kunde komma överens om pengasumman. Efter 18 års ägarskap, inklusive ett årtionde sedan den senaste Premier League-pokalen, fortsätter Glazer-familjen att driva klubben mot en bakgrund av dåliga resultat, supporterprotester och öppen fientlighet.

Vissa medarbetare säger att de värderar United till nästan £10 miljarder (136 miljarder kr).

Den sista meningen i The World’s Biggest Cash Machine sammanfattar det snyggt:

“Man vet inte om Glazer-familjen någonsin tittar mot himlen och tackar Rock of Gibraltar för deras enorma lycka.”

(Ytterligare rapportering: Phil Hay)

 

 

(Fotona högst upp: John Magnier och JP McManus och sir Alex Ferguson med Rock of Gibraltar. Getty Images).

Daniel Taylor är en senior skribent för The Athletic. Han har vunnit titeln Årets fotbollsjournalist fyra gånger, samt vunnit Sports Feature Writer of the Year 2022. Tidigare var han chefsskribent för fotbollsavdelningen på The Guardian och The Observer och spenderade nästan 20 år med att jobba för de två. Daniel har även skrivit fem böcker om sporten. Följ honom på Twitter på @DTathletic  https://twitter.com/DTathletic

AV: Daniel Taylor, the Athletic, fredag 13 oktober, 2023

 

 

 

Ta en promenad runt Manchester Uniteds hem och oavsett vad någon annan säger så är det fortfarande ett av de storslagna fotbollsmonumenten.

 

 

Det är kanske den sorgligaste saken under en tid då klubbens supportrar tar in nyheten om att Storbritannien och Republiken Irland har utsetts till värdländer för EM 2028 och Old Trafford kommer inte vara involverat för att - och låt oss vara helt ärliga här - arenan håller inte måttet.

 

 

Varje dag samlas otaliga besökare vid arenan för att kika uppåt mot en byggnad som man, i lyckligare tider, kunde kalla the Theatre of Dreams utan att låta sarkastisk. De kommer från hela världen, med alla möjliga sorters nationaliteter och accenter, och ingen ser någonsin besviken ut av vad de ser. Det är fortfarande en plats som får en att dra efter andan: storleken, historien, vetskapen om att det här inte är någon vanlig fotbollsarena.

 

 

Och ändå måste man fundera på huruvida det faktiskt är passande, under dagens regim, att statyn av sir Matt Busby har ryggen vänd mot arenan. Kanske borde hans händer ha placerats för hans ögon, istället för att hänga efter sidorna, för den här storslagna mannen hade garanterat varit förskräckt över att - med orden från Ole-Gunnar Solskjaer, nionde managern efter Busby - arenan har “försummats” på det här viset.

 

 

Man måste även fundera på hur sir Alex Ferguson kände när annonseringen gjordes tidigare i år om att om Storbritannien och Irlands ansökning var framgångsrik så skulle Old Trafford inte återfinnas bland de 10 arenorna som skulle användas till matcherna.

 

 

Fergusons prestationer är lika solida som självaste Old Trafford och hans framgångsportfölj är så stor efter nästan 27 år som manager att det är förståeligt varför många United-fans föredrar att skilja honom från klubbens ägare. 

 

 

Men historien kommer visa att han rullade ut den röda mattan för Glazer-familjen, hyllade dem som “fantastiska ägare”, försvarade dem från journalisternas och fansens granskningar och övergav demonstranterna, ibland på det allra hårdaste sättet, som varnade honom från dag ett om att det hela skulle sluta illa.

 

 

Glöm inte heller att David Gill, Uniteds dåvarande vd, initialt var emot Glazer-familjens övertagning 2005, då han sa att “ekonomisk skuld är vägen till undergång”, innan det stod klart att det skulle ske ändå och han dramatiskt ändrade sitt tonfall. Gill måste, precis som Ferguson, ta på sig ett visst ansvar för att de var sådana entusiastiska hejarklacksledare, år efter år, för denna usla regim.

 

 

Allt detta har tagit oss till punkten där Manchester Citys dominans i den här uppdelade staden nu förlängs till att the Etihad-stadion anses vara mer passande för en internationell fotbollsturnering än “träsket”, som vissa City-fans gillar att kalla det, på andra sidan av Mancunian Way.

 

 

Så att det inte glöms bort så brukade Ferguson använda ett eget namn för Citys arena. “Undergångens tempel”, kallade han det. Men det var då, och det här sker nu och verkligheten i det moderna livet för United är att the Etihad väljs framför Old Trafford och det passar in perfekt i vad vi har lärt oss att förvänta oss av Glazer-eran, nu när de inte längre kan förlita sig på att Fergusons skicklighet som manager ska ändra humöret och mjuka till rubrikerna.

 

 

Allting är ställt på paus, informeras vi om, tills vi med säkerhet får reda på huruvida Glazer-familjen menar allvar med att avsluta deras 18 år långa regeringstid i klubben.

 

 

Under tiden har UEFA valt Wembley till EM 2028 tillsammans med Hampden Park i Glasgow, Cardiffs Principality Stadium och the Aviva Stadium i Dublin. Casement Park, först en arena för gaelisk fotboll, men som nu ska byggas om och öppnas igen i Belfast. Villa Park, Aston Villas hem, har fått grönt ljus, precis som the Tottenham Hotspur Stadium, St James’ Park i Newcastle och Everton nya hem, för tillfället halvbyggt, i Bramley-Moore Dock.

 

 

 

 

 

Av de fem klubbarenorna som har valts ut i England har ingen lika stor eller större kapacitet än Old Trafford. Men UEFA har andra krav. Det finns en hel handbok med dem och den inkluderar alla möjliga noggranna detaljer gällande mediefaciliteter, områden för storföretagen, VVIP-sektionerna (ja, de är tillräckligt very, very important för att använda två V:n) och ibland t o m även för en vanlig åskådare. Men själva grunden i allt är att United inte har följt med i utvecklingen.

 

 

Titta på stadens skyline och man ser en stad i ett tillstånd av rastlös revolution. Det är en enda stor blandning av lyftkranar, byggnadsställningar och bygghjälmar. “Det värsta med Manchester är att det är omöjligt att stoppa, som spilld öl,” skrev litteraturkritikern Frank Kermode 1962. Och det sprider fortfarande ut sig; mest uppåt, om man utgår från antalet balkar hundratals meter ovanför trottoarerna i stadens centrum. Det är en briljant, utvecklande stad, fylld av arkitektonisk ambition

 

 

Men på Old Trafford har det inte skett något stort arbete sedan kvadranterna byggdes under Glazer-familjens första år som ägare, men det skedde efter att den tidigare regimen stått för allt planeringsarbete.

 

 

Solskjaer hade rätt: dra undan ridån och stället har försummats. De har låtit det sjunka och det enda man har gjort är att stryka på lite färg och plockat in någon som har fixat hålen i taket som, på egen hand, känns symboliska för klubbens nedgång.

 

 

Old Trafford var en av värdarenorna vid fotbolls-VM 1966 och EM 1996, men nu har den inte arrangerat någon enskild stormatch i fotboll för män sedan Champions League-finalen 2003.

 

 

 

 

 

 

Den mest deprimerande delen för Uniteds supportrar är, vid den här tidpunkten, att vad mer kan de göra?

 

 

 

Det sker protester vid varje match och längre upp på Sir Matt Busby Way klargör upproriska banners att de skyller på ägarna, i deras frånvaro. Men vad återstår förutom att hålla sig fast vid hoppet om att om Glazer-familjen verkligen kan övertygas om att sälja så kommer nästa ägare att vara lite mer hemstolt?

 

 

Problemet är detta: det finns glaciärer i Antarktis som rör sig snabbare än Glazer-familjens förhandlingar med shejk Jassim från Qatar och hans rival i budgivningen, den brittiske miljardären sir Jim Ratcliffe. Ingen kan vara säker på när, eller om, det kommer att hända. Pratet om att bygga om Old Trafford har pausats och under tiden finns det en färdiggjord ursäkt för ägarna att göra vad de nästan alltid gör, och inte säga någonting.

 

 

2005 berättade de för alla att de skulle hålla en regelbunden kommunikationskanal öppen med fansen. Det var ett bedrägeri.

 

 

De sa samma sak igen, tillsammans med några väl förberedda ursäkter, efter att ha försökt och misslyckats med att skapa utbrytningen den Europeiska Superligan 2021. Det var ännu ett bedrägeri.

 

 

Istället har de dragit sig undan igen och ses nästan aldrig förutom de gångerna då någon tv-reporter springer in i dem i Florida och vanligtvis hoppar de då in i en dyr bil med tonade rutor. Det dumförklarar bara de som trodde att Joel, Bryan, Avi och resten av orkestern verkligen ville bygga broar.

 

 

Sanningen är en helt annan och det är till sist och syvende svårt att inte hålla med Gary Nevilles uttalande om att Old Traffords utträde ur urvalsprocessen till EM 2028 - ett ömsesidigt beslut, enligt United, mellan de själva och UEFA - utgör en pinsamhet för en klubb som gillar att kalla sig själv världens största.

 

 

Andra har också missat chansen (Anfield kommer inte vara involverat för att planens mått på Liverpools arena inte uppfyller UEFA:s krav). Och ja, Uniteds supportrar har rätt att tycka att deras klubb, som hackar efter formen under Erik ten Hags ledning, har större prioriteringar än att oroa sig för en månadslång turnering som inte börjar förrän om fyra och ett halvt år.

 

 

Men det håller inte längre för United att komma dragande med den gamla ursäkten om att det är för svårt att bygga

om gamla South Stand, byggd 1951 och senare döpt efter sir Bobby Charlton, och förlänga den över järnvägsspåren som löper bakom den. Ja, det skulle innebära en komplex ingenjörsutmaning men glöm inte bort att vi lever i en tid då Premier League-klubbarna aldrig har varit rikare än de är nu. Om viljan fanns där skulle det gå att uppnå.

 

 

Liverpool bygger nu sin andra nya läktare på sju år. Manchester City, Newcastle United, Villa, Nottingham Forest, Crystal Palace, Sheffield United och Wolverhampton Wanderers har samtliga planer på att expandera och uppgradera. Fulham har (delvis) öppnat en ny läktare. Luton Town har, precis som Everton, planer på att flytta till en ny arena och även om allt just nu är ganska osäkert så gäller samma sak för Bournemouth.

 

 

När det gäller de andra, Arsenal, Tottenham, West Ham United, Brighton & Hove Albion och Brentford så har de alla flyttat in på nya arenor sedan något betydande gjordes på Old Trafford.

 

 

Så vilka finns det då kvar? Burnley, där det inte finns någon större poäng med att expandera Turf Moor med tanke på att stadens hela befolkning ligger på ungefär 90 000 invånare. Och Chelsea, där de har spenderat år med att försöka komma på vad de ska göra åt Stamford Bridges begränsningar utan att ännu vara säkra på svaret.

 

 

Om man lägger ihop allt detta så får man en berättelse om försummelse här som säger en hel del om varför United, och Old Trafford, har fallit så långt bakom. Det är en berättelse om slöhet och arrogans och, mer än något annat, en brist på omsorg i toppen av klubben. Man undrar ju bara, efter all denna tid, huruvida berättelsen någonsin kommer få ett lyckligt slut.

 

 

 

Idag (30/9) flaggas det hela dagen i det Holmkvistska hemmet, för idag är nämligen en oerhört viktig dag. Inte minst i dessa skakiga tider där religiösa galningar plötsligt räknas som någon slags vägledare för Sverige. Det i tillägg till att skrämmande tendenser viskar om att våra så kallade ledare plötsligt håller religiösa personers känslor högre än vår yttrandefrihet. Därför utbringar jag härmed en stor skål till just yttrandefriheten och rätten att häda, hörnstenar i en demokrati och något vi aldrig kan ta för givet.

När jag växte upp kan jag inte minnas att det fanns speciella temadagar för olika maträtter eller  företeelser, vi klarade oss utan det. Men på senare tid har jag förstått att det finns en hel drös med olika saker som ska uppmärksammas på vissa dagar, den enda jag kan i huvudet är Kanelbullens dag 4:e oktober. Det är inte ofta jag tänker på detta, men tidigare i veckan hörde jag att idag (30/9) är det Lösgodisets dag. Det fick mig att, om möjligt, tvivla ännu mer på mänskligheten. Jag förstår ju att det finns dagar som har en poäng och att det är bra att de uppmärksammas och diskuteras (i en dag, för att sedan raskt gå vidare till nästa?), som t ex Internationella vodkadagen (4/10), eller Internationella dagen för utrotande av fattigdom (djävla kommunister!) (17/10). Men annars verkar det handla mycket om att få folk att handla mer (ovanligt). Bara en titt på den närmaste framtiden innehåller: Lösgodisets dag (30/9), Fetaostens dag (15/10), Raggmunkens dag (21/11), Wienerbrödets dag (22/11), Kåldolmens dag (30/11) och Glöggens dag (1/12)

Sedan får vi ju inte glömma Armbandsklockans dag (4/12) och Semikolonets dag (6/2) - kom igen nu, vad är det frågan om?!

I min naivitet trodde jag att det fanns 365+1 temadagar, men en snabb googling visade att det finns 865 olika temadagar! Jag tänker inte ens försöka kommentera det, jag skakar lätt på huvudet och häller upp en rejäl silvergrogg istället. 865 temadagar, det är alltså ett genomsnitt på 2,66 olika/dag, hela året.

Det för oss fram till dagens datum (30/9) då det faktiskt inträffar något väldigt viktigt, inte minst i dessa tider då syltryggarna som ska leda vårt land vacklar mellan två punkter. Den ena är bland det viktigaste och finaste vi har i det här landet: yttrandefriheten, den andra är något som vi inte ens ska bemöda oss att lyssna på: krav från religiösa galningar gällande hur vi ska leva våra liv. För mig och många andra är det en självklarhet att alla former av makt (japp, även religioner, deras gudar, böcker och representanter här i den verkliga världen) ska kunna kritiseras, hånas och förlöjligas. Inget konstigt med det, överhuvudtaget. Fast på något sätt har det blivit en brännande fråga i Sverige år 2023, och det skrämmer mig.

Idag är det nämligen Blasfemidagen (International Blasphemy Day) och här kan du läsa väldigt utförligt varför den dagen f r o m 2009 firas just idag:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2023/09/30/11797062-kontroverserna-gallande-jyllands-postens-muhammedkarikatyrer-i/

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2023/09/30/11797056-kontroverserna-gallande-jyllands-postens-muhammedkarikatyrer-ii/

För dem som känner sig osäkra på ordet blasfemis betydelse så kommer det här en snabb förklaring:

Hädelse eller blasfemi innebär att en person genom ord eller handlingar kränker något som anses heligt. I första hand brukar det handla om att uttrycka sig nedvärderande, föraktande, hånande eller förlöjligande om någon religions gud, men även att uttrycka förakt för religionens företrädare (präster, profeter, helgon e t c). Skändande av religiösa tillhörigheter, platser och byggnader räknas ibland till hädelse. I utsträckt betydelse används ordet hädelse även om att man tycker, säger eller gör något som är emot vedertagen ideologi eller värdering, till exempel "Det är hädelse för en vänsterpartist att förespråka privatisering."

Syftet med dagen är att upplysa individer och grupper om blasfemilagar och att försvara yttrandefriheten, särskilt rätten att fritt kritisera religion, vilket är ett brott i många länder. Blasfemidagen instiftades av organisationen Center for Inquiry 2009 som ett världsomspännande firande.

I dessa tider då många människor tävlar om vem som kan bli mest kränkt och då det inte längre känns omöjligt att våra “ledare” kommer att börja tumma på yttrandefriheten så är det verkligen värt att fira den här dagen. Det kommer jag såklart att göra före, under och efter dagens matcher för United och Bollklubben. Kommer även att höja en extra skål för att jag inte bor i länder som Afghanistan, Pakistan eller Saudiarabien, där kan nämligen blasfemi bestraffas med döden, år 2023, försök att ta in det! 

Ska även tillägga att Sverige ganska sent kastade av sig det kristna oket. Hela vägen fram till 1949 (!) hade vi blasfemilagar i Sverige, då formulerades lagen om till att kallas Brott mot trosfrid, och kom då att omfatta även andra religioner, främst med förföljelserna av judar i färskt minne. Jag måste även skjuta in att en av Sveriges riktigt stora, nej, inte Pernilla Wahlgren, August Strindberg 1884 åtalades för hädelse! Vad var det då han hade gjort, pissat på något kors i kyrkan? Dumpat dagens intagna middag i dopfunten? Nej, i den så kallade Giftasprocessen hade han i en novell beskrivit nattvardsvin och oblater som vanliga matvaror. Jösses, hur vågade han ens tänka tanken! Tack och lov så fanns det något slags förnuft kvar och Strindberg frikändes.

Men sen dröjde det ända till 1970 (!) innan den skitlagen upphävdes, det gjordes med hänvisning till att ett särskilt skydd av religionsfriheten inte motiverade inskränkningar i yttrandefrihetsgrundlagen eller tryckfrihetsförordningen, yttrandefriheten tillmättes helt enkelt högre vikt, precis som det ska vara! Men tänk att det bara var 53 år sedan de här stolligheterna begravdes i Sverige, det är nästan svindlande.

Annat är det med Frankrike, som jag tycker har en ganska sund syn på religionen och dess roll i samhället. Där togs hädelseparagrafen bort efter revolutionen 1789, bara 181 år före Sverige.

* * * * *

Absolut, Crystal Palace var skitdåliga, men som den gamla skrönan säger så kan man bara besegra det som står framför dig. Tisdagens cupvinst var rolig att se och det gör mig alltid glad att se ungdomar som kommer in och levererar för United. Att jag gillar Pellistri är ingen statshemlighet och jag hoppas vi får se mer av honom framöver. Jag gillar även Hannibal och jag börjar bli svag för Danny Gore, dessutom kan jag nästan svära på att Amrabat kommer göra stor nytta för oss.

Idag möter vi Palace på nytt, den här gången i ligan. Jag har svårt att tro att de kommer vara lika dåliga som i tisdags och jag är ganska säker på att de kommer plocka in deras tyngre spelare från start. Jag antar att även EtH kommer återkalla några av våra s k mer seniora spelare, men där vet jag inte om det är till vår för- eller nackdel. Trots att det är “Palace hemma” tar jag inte ut något i förskott, jag har varit med och sett de här spelarna lite för länge för det, men jag hoppas att vi kan bygga vidare på tisdagens insats, gärna med mycket ungdomlig entusiasm i laget.

* * * * *

Det är en ren fröjd att se Bollklubben från Karlstad (stort tack Walle!) och direkt efter United v Palace är det dags att rikta blickarna mot Kaffeborgen där jag hoppas på ytterligare tre sköna poäng och en kross av knätofsknullarna. Vi är gröna vita, vi är Färjestad!

 

 

De kontroversiella karikatyrerna av Muhammed som de först publicerades i Jyllands-Posten i september 2005. Rubriken “Muhammeds ansigt” betyder “Muhammeds ansikte”.

 

 

 

AV: Wikipedia (på engelska översatt till svenska av Mikael Holmkvist) https://en.wikipedia.org/wiki/Jyllands-Posten_Muhammad_cartoons_controversy

Kontroverserna gällande Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer började efter att den danska tidningen Jyllands-Posten publicerade 12 karikatyrer den 30 september 2005, de flesta föreställde Muhammed, en huvudperson inom religionen islam. Tidningen annonserade att detta var ett försök att bidra till debatten gällande kritik av islam och självcensur. Muslimska grupper i Danmark klagade och det hela ledde till sist till protester på flera olika platser i världen, inklusive våld och kravaller i vissa muslimska länder.

Islam har en stark tradition av att inte avbilda sin gud eller hans profet och inom de flesta islamiska traditionerna anses det vara väldigt hädande att avbilda Muhammed. Detta, sammanslaget med en känsla av att karikatyrerna förolämpade islam, väckte anstöt hos många muslimer. Danska muslimorganisationer som vände sig emot avbildningarna svarade genom att uppmana islamiska länders ambassader och den danska regeringen att agera och de lämnade in en rättslig anmälan mot tidningen, som avvisades i januari 2006. Efter att den danska regeringen vägrade träffa diplomatiska representanter från muslimska länder och - enligt rättsprincipen och i enlighet med det danska rättssystemet - inte gav sig in i fallet, besökte ett antal danska imamer, ledda av Ahmed Akkari, sent 2005 Mellanöstern för att få stöd runt problemet. De presenterade en dossier som innehöll de tolv karikatyrerna från Jyllands-Posten, och andra avbildningar av Muhammed bredvid dem, vissa var riktiga och andra var fejkade, inklusive en där de påstod att han porträtterades som en gris, ett djur som är förbjudet och ses som orent inom islam. Den sista bilden visade sig vara ett Associated Press-fotografi som föreställde en deltagare i en grisskrikartävling. När detta och andra lögner kom fram erkände delegationens presstalesman att målet med turnén hade varit att röra upp fientlighet.

Saken fick framträdande mediauppmärksamhet i vissa länder där majoriteten av befolkningen är muslimer, det ledde till protester runtom i världen sent i januari och tidigt i februari 2006. En del eskalerade till våldsamheter och resulterade i fler än 250 rapporterade dödsfall, attacker mot danska och andra europeiska diplomatuppdrag, attacker mot kyrkor och kristna och en bojkott av Danmark. Vissa grupper svarade på de intensiva demonstrationerna mot avbildningarna genom att stödja danskarna, de inledde kampanjer som “Köp danskt” och andra aktioner för att visa sitt stöd för yttrandefriheten. Karikatyrerna trycktes om i flera länder runtom i världen, både som ett sätt att visa journalistisk solidaritet och som en illustration av vad som hade blivit en stor nyhetsstory.

Danske statsministern Anders Fogh Rasmussen beskrev kontroversen som Danmarks värsta incident när det handlar om internationella relationer sedan andra världskriget. Incidenten kom vid en tid av förhöjda politiska och sociala spänningar mellan länder med en muslimsk majoritetsbefolkning och västerländska länder. Detta berodde på flera högprofiliga terroristattacker utförda av radikala islamister i väst - inklusive 11:e september-attackerna - och västerländska militärinterventioner i muslimska länder, som Irak och Afghanistan. Relationen mellan muslimer i Danmark och det bredare samhället där befann sig också vid ett lågvattenmärke. Konflikten blev en symbol för diskrepansen och de skilda egenheterna mellan den islamiska samhällsgruppen och resten av samhället. Under åren sedan dess har jihadistiska terrorplaner som påstått sig vara vedergällning för karikatyrerna planerats - och vissa har även utförts - mot måltavlor anslutna till Jyllands-Posten och dess anställda, Danmark, eller tidningar som har publicerat karikatyrerna och andra nidbilder av islamiska profeter, mest anmärkningsvärd är attacken mot Charlie Hebdo 2015.

De som stödde tidningen sa att publiceringen av karikatyrerna var en legitim utövning av yttrandefriheten: oavsett innehållet var det viktigt att öppet diskutera islam utan rädsla för terror, det slogs även fast att karikatyrerna hade viktiga poänger gällande kritiska frågor. Den danska traditionen med relativt hög tolerans för yttrandefriheten blev fokus för viss uppmärksamhet. Kontroverserna antände en debatt gällande gränserna för yttrandefriheten i alla samhällen, religiös tolerans och relationen mellan muslimska minoriteter och deras bredare samhällen i väst och relationerna mellan den islamiska världen i allmänhet och väst.

Värt att notera är att några dagar efter den första publiceringen publicerade Jyllands-Posten flera avbildningar av Muhammed, alla legitimt köpta i muslimska länder, men detta fick väldigt lite uppmärksamhet.

Tidslinje

 

Debatt om självcensur

Den 16 september 2005 publicerade danska nyhetstjänsten Ritzau en artikel som diskuterade hur svårt författaren Kåre Bluitgen hade att hitta en illustratör beredd att arbeta med hans barnbok “Koranen og profeten Muhammeds liv” (Koranen och profeten Muhammeds liv). Tre tecknare tackade nej till Bluitgens förslag p g a rädsla för repressalier. 

En tecknare gick med på att hjälpa till anonymt; han sa att han var rädd för sin och familjens säkerhet. Enligt Bluitgen avböjde en tecknare uppdraget p g a mordet i Amsterdam på filmregissören Theo van Gogh året innan; en annan pekade på attacken i oktober 2004 på en föreläsare vid Carsten Niebuhr-avdelningen vid Köpenhamns universitet; han överfölls av fem angripare som inte uppskattade hans läsning av koranen för icke-muslimer under en föreläsning. Storyn fick uppmärksamhet och de stora danska tidningarna rapporterade om det dagen efter.

Den påstådda vägran från dessa tre första tecknare att delta sågs som bevis för självcensur sprungen ur en rädsla för våld från islamister, vilket ledde till många debatter i Danmark. Den danska tidningen Politiken berättade den 12 februari 2006 att de hade bett Bluitgen att sätta dem i kontakt med tecknarna, så att påståendet om att ingen av dem hade vågat arbeta med honom kunde bevisas. Författaren vägrade och ingen har någonsin kunnat bekräfta huruvida incidenten beskrevs rätt eller inte.

Publicering

Vid ett redaktionsmöte hos Jyllands-Posten (Danmarks största dagstidning) den 19 september kom reportern Stig Olesen med idén att de skulle fråga medlemmarna i tidningarnas illustratörsförbund om de skulle vara villiga att rita Muhammed. Detta skulle vara ett experiment för att se till vilken grad professionella illustratörer kände sig hotade. Flemming Rose, kulturredaktör, blev intresserad av idén och skrev till de 42 medlemmarna av förbundet och bad dem att rita deras tolkningar av Muhammed. 

15 illustratörer svarade på brevet; tre tackade nej till att delta, en visste inte hur hen skulle bidra till vad han kallade ett vagt projekt, en tyckte att projektet var korkat och dåligt betalt och en sa att hen var rädd. 12 teckningar lämnades in - tre från tidningsanställda och två som inte direkt visade Muhammed. Redaktörerna trodde att några av illustratörerna som inte hade svarat var anställda av andra tidningar och därför avtalsenligt förbjudna från att jobba för Jyllands-Posten. Till sist bestämde chefredaktören Carsten Juste att med tanke på det inte övertygande resultatet passade storyn bättre som en åsiktsartikel istället för en nyhetsberättelse. Då bestämdes det att den skulle publiceras i kulturdelen, under ledning av redaktören Flemming Rose.

Peter Hervik, professor i migrationsstudier, har efter publiceringen skrivit att resultaten av det här experimentet motbevisade idén att självcensur var ett allvarligt problem i Danmark p g a att den överväldigande majoriteten av skämttecknare antingen hade svarat positivt eller vägrat p g a kontraktsenliga eller filosofiska anledningar. Carsten Juste har sagt att undersökningen “saknade giltighet och storyn räckte inte till för att ses som sund journalistisk grund.” Hervik sa att detta, tillsammans med det faktum att de mest kontroversiella karikatyrerna ritades av tidningens egna skämttecknare demonstrerar att tidningens “önskan att provocera och förolämpa danska muslimer överträffade önskan om att testa danska skämttecknares självcensur.”

Rose skrev ledarsidan som ackompanjerade karikatyrerna där han argumenterade för att man nyligen hade sett fall av självcensur där man vägde yttrandefrihet mot rädslan för att konfrontera problem inom islam, så han tyckte det var en berättigad artikel. Bland incidenterna han pekade på återfanns följande: översättarna till en bok kritisk mot islam som inte ville få sina namn publicerade, konstmuseumet Tate i London drog tillbaka en installation av den avantgardistiska konstnären John Latham som förställde koranen, bibeln och talmud slitna i småbitar och komikern Frank Hvam sa i en intervju med Jyllands-Posten att hypotetiskt skulle han våga urinera på bibeln i tv, men inte på koranen. Rose nämnde även fallet där en dansk imam hade träffat statsministern Anders Fogh Rasmussen och “uppmanat statsministern att lägga sig i pressens arbete för att få fram en mer positiv bevakning av islam.”

Den 30 september 2005 publicerade Jyllands-Posten en artikel med titeln “Muhammeds ansigt” (Muhammeds ansikte) där karikatyrerna ingick. Artikeln bestod av de 12 karikatyrerna och en förklarande text där Rose skrev:

Det moderna, sekulära samhället avvisas av vissa muslimer. De kräver en speciell position, insisterar på särskild hänsyn för sina egna religiösa känslor. Det är oförenligt med samtida demokrati och yttrandefrihet, där man måste vara redo att stå ut med förolämpningar, hån och förlöjliganden. Det är verkligen inte alltid attraktivt eller trevligt att titta på, och det betyder inte att religiösa känslor ska drivas med till varje pris, men det är av mindre betydelse i det här sammanhanget. … vi är på väg mot ett sluttande plan där ingen kan säga hur självcensureringen kommer sluta. Det är därför Morgenavisen (Morgontidningen) Jyllands-Posten har bjudit in medlemmar av danska tidningarnas illustratörsförbund för att rita Muhammed som de ser honom.

Senare förklarade Rose sina intentioner lite mer omfattande i The Washington Post: “Skämttecknarna behandlade islam på samma sätt som de behandlar kristendom, buddhism, hinduism och andra religioner. Och genom att behandla muslimer i Danmark som jämlikar framförde de en poäng: Vi integrerar er i den danska satirtraditionen för att ni är en del av vårt samhälle, inte några främlingar. Karikatyrerna inkluderar, inte exkluderar, muslimer.” Publiceringen av karikatyrerna ackompanjerades även av en redaktörstext med titeln “Truslen fra mørket” (Hotet från mörkret) som fördömde islamiska andliga ledare “som känner sig berättigade att tolka profetens ord och inte kan stå ut med förolämpningarna som kommer från att vara föremål för intelligent satir.” I oktober 2005 publicerade Politiken, en annan ledande dansk tidning, sin egna undersökning av trettioen av de fyrtiotvå medlemmarna av danska tidningarnas illustratörsförbund. Tjugotre sa att de var villiga att rita Muhammed. En var tveksam, en var inte villig att göra det p g a rädsla för möjliga repressalier och sex tecknare ville inte ställa upp för att de respekterade det muslimska förbudet mot att avbilda Muhammed.

Beskrivning av karikatyrerna

Här kan ni läsa beskrivningar av Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer, de innehåller förklaringar om danska kulturreferenser samt översättningar till svenska av bildtexter på danska och persiska.

 

• Mot en blå bakgrund ses en karikerad version av journalisten och författaren Kåre Bluitgen iklädd en turban med den ordspråksartade apelsinen som faller ner i den, ackompanjerad av texten:”PR-trick”. I hans hand ser man ett barns teckning av en streckgubbe som föreställer Muhammed. At få en appelsin i turbanen (att få en apelsin i turbanen) är ett danskt uttryck (med sitt ursprung i pjäsen Aladdin av Oehlenschläger) som betyder “att ha lite tur”: här i form av den ökade publiciteten för hans bok. 

 

• Den islamiska stjärnan och halvmånen sammanslagna med Muhammeds ansikte; hans högra öga är stjärnan och halvmånen omger hans skägg och ansikte.

 

• Muhammed med en bomb i sin turban med en stubin och den islamiska trosbekännelsen (shahada) skriven på bomben.

 

• En mild karikatyr av Muhammed iklädd löst sittande byxor med armarna instoppade i ärmarna på en slags löst sittande tunika. Hans utstyrsel är troligen en salwar kameez. En glödande halvmåne runt hans turban ser ut som en gloria, eller möjligen ett par horn.

 

• Fem schematiska streckgubbar som är nästan identiska. Var och en av dem liknar en slöja sedd från sidan och har en Davidsstjärna och en halvmåne där ansiktet borde vara. En dikt om kvinnoförtryck är bunden till teckningen: "Profet! Knäpp och korkad gammal tok / som håller kvinnor under ok!" Dikten är skriven i form av en gruk, en kortfattad, koncis och noggrant formulerad, finurligt rimmad dikt med innehåll av ett mått av ironi, paradox eller satir, skapad av den danske poeten Piet Hein.

 

• Muhammed med en vandringsstav på vad som ser ut att vara en ökenvandring, med solen till vänster, lågt stående i horisonten. Han har ett bekymrat ansiktsuttryck och leder en åsna i rep som bär på packning.

 

• En nervös satirtecknare på jobbet. Han svettas ymnigt och tittar sig själv över axeln samtidigt som han delvis gömmer det han jobbar med med sin vänsterarm då han darrande ritar ett porträtt av en skäggig, keffiyeh-bärande man vid namn “MUHAMMED”. Det är bara en lampa som är på i rummet som han sitter i och den lyser från direkt ovanför hans huvud enbart på teckningen han jobbar med.

 

• En scen i ett orientaliskt palats där två arga, skäggiga män stormar framåt: en håller i en kroksabel, den andra håller i en bomb och ser ut att bära ännu ett vapen (möjligtvis ett gevär) på ryggen. Samtidigt adresserar deras ledare (förmodligen Muhammed) dem: "Rolig, venner, når alt kommer til alt er det jo bare en tegning lavet af en vantro sønderjyde", han refererar då till en teckning i hans hand. På svenska betyder hans ord följande: ”Lugn vänner, när allt kommer till kritan är det bara en teckning gjord av en otrogen sydjylländare”.

 

• En pojke som går i 7:e klass och ser ut att komma från Mellanöstern står framför svarta tavlan. Han sträcker ut tungan och pekar på ett persiskt textavsnitt skrivet på tavlan med krita som på svenska översätts till: “Jyllands-Postens redaktion är en flock reaktionära provokatörer”. Pojken beskrivs som “Muhammed, Valbyskolan 7A”, vilket antyder att han är barn till andra generationens invandrare och inte islams profet. På hans tröja står det “FREM” och på en ny rad “-TIDEN”. Fremtiden betyder framtiden, men Frem är också namnet på ett fotbollslag från Valby vars matchdräkt påminner om pojkens tröja. Satirtecknaren som ritade just den här karikatyren var den första som fick motta dödshot och efter det lämnade han sitt hem i Valby.

 

• Muhammed bär en turban och är beredd på strid med en kilij (en arabisk sabel) i sin hand och förmodligen en vanlig sabel i en sabelbalja i en axelrem bakom honom. Han flankeras av två kvinnor som bär niqab, vilket gör att endast deras vidöppna ögon är synliga genom rektangelformade hål. Samtidigt täcker ett svart streck i samma form som hålen, som om de vore urklippta ur niqab-dräkterna, Muhammeds ögon. Hans ansikte är ganska skymt av ett tjockt, grått skägg och buskiga ögonbryn.

 

• Muhammed är klädd som en mulla och står på ett moln som om han vore i Himmelriket och välkomnar nyanlända döda självmordsbombare med orden: “Stop, stop vi er løbet tør for Jomfruer!” (Svenska: Stopp, stopp, vi håller på att få slut på jungfrur (oskulder)!”), en anspelning på belöningen på sjuttiotvå oskulder som islamiska martyrer (eller shahid, arabiskt ord i koranen som betyder "vittne" och används också för att beteckna en "martyr") blir lovade.

Och i mitten:

 

• En vittneskonfrontation där sju personer iklädda turban står uppställda och vittnet säger: “Hmm, jag kan liksom inte känna igenom honom…” Det är inte alla de uppställda som är omedelbart identifierbara, men de vi ser är: 1) En generisk hippie, 2) högerextrema danska politikern Pia Kjærsgaard, 3) möjligtvis Jesus, 4) möjligtvis Buddha, 5) möjligtvis Muhammed, 6) en generisk indisk sikh eller möjligen den danske ståuppkomikern Omar Marzouk och 7) journalisten och författaren Kåre Bluitgen som håller i en skylt med texten: “Kåres PR, ring og få et tilbud” (Kåres PR, ring och få ett erbjudande).

Respons

Den omedelbara responsen på publiceringen var varierande och vissa tidningsförsäljare vägrade t o m att sälja den dagens tidning. Under de följande dagarna fick karikatyrerna signifikativ uppmärksamhet i andra danska tidningar. Enligt Jytte Klausen "klagade de flesta på att tidningen var igång med påhopp på muslimer igen. Instinkten var att dela på skulden.” Berlingske-Tidende kritiserade “tilltaget”, men sa också att islam bör kritiseras öppet. Politiken attackerade Roses utläggning om en växande självcensur; den tidningen undersökte även danska skämttecknare och sa att självcensur rent allmänt inte sågs som något problem av dem. Den 4 oktober ringde en tonåring i lokalbefolkningen Jyllands-Postens kontor och hotade att döda satirtecknarna, men han greps efter att hans mamma anmälde honom.

Strax efter publiceringen bildade en grupp islamiska ledare en protestgrupp. Raed Hlayhel kallade till ett möte för att diskutera deras strategi, det ägde rum i Köpenhamn några dagar efter att skämtteckningarna dök upp. Det islamiska trossamfundet och fyra moskéer från olika platser i landet representerades. Mötet etablerade 19 “aktionspunkter” för att försöka influera den allmänna opinionen gällande karikatyrerna. Ahmed Akkari från en moské i Århus utsågs till gruppens talesman. Gruppen planerade olika politiska aktiviteter, vilket inkluderade att dra igång en stämning mot tidningen, skriva brev till mediehus i och utanför Danmark, kontakta politiker och diplomatiska representanter, organisera en demonstration i Köpenhamn och mobilisera danska muslimer genom sms och olika moskéer. En endagsstrejk och övernattning var planerad, men det blev aldrig av. En fredlig demonstration, som attraherade ungefär 3 500 demonstranter, hölls i Köpenhamn den 14 oktober 2005.

Efter att ha mottagit uppmaningar från danska imamer bad elva ambassadörer från länder med en muslimsk majoritetbefolkning - Turkiet, Saudiarabien, Iran, Pakistan, Egypten, Indonesien, Algeriet, Bosnien och Hercegovina, Libyen, Marocko - och chefen för den palestinska generaldelegationen - om ett möte med den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen den 12 oktober 2005. De ville diskutera vad de ansåg vara en “pågående smutskastningskampanj i danska cirklar och media mot islam och muslimer.” I ett brev nämnde ambassadörerna Muhammedkarikatyrerna, ett nyligen genomfört åtal mot Radio Holger samt uttalanden av riksdagsledamoten Louise Frevert och kulturministern Brian Mikkelsen. Det avslutades såhär:

Vi beklagar dessa uttalanden och publiceringar och uppmanar enträget Ers excellens regering att under rikets lagar allvarligt tillrättavisa eller kritisera de ansvariga, detta i intresse av harmoni mellan religionerna, bättre integration och Danmarks totala relationer med den muslimska världen.

- Brev från 11 ambassadörer

Regeringen svarade med ett brev utan att adressera förfrågan om ett möte:

Yttrandefriheten har ett brett spektrum och den danska regeringen har inga medel för att influera pressen. Men dansk lagstiftning förbjuder handlingar eller uttryck av hädisk eller diskriminerande karaktär. Den kränkta parten kan ta sådana handlingar eller uttryck till domstol, och sen är det upp till domstolen att avgöra utgången i de enskilda fallen.

- A. F. Rasmussen, Officiell respons till ambassadörerna

Vägran att möta ambassadörerna kritiserades senare rejält av den danska politiska oppositionen, tjugotvå f d danska ambassadörer och en av statsministerns partimedlemmar, f d utrikesministern Uffe Elleman-Jensen. Hervik skrev:

Samtidigt som det absolut är sant att statsministern inte hade någon juridisk rätt att lägga sig i redaktionsprocessen så kunde han offentligt (som en förordning av yttrandefriheten) ha tagit avstånd från publiceringen, från innehållet i karikatyrerna, från Roses förklarande text, från Jyllands-Postens ledarsida från samma dag och från den allmänna associationen av islam med terrorism. Rassmusen gjorde inget av detta. Istället använde han sin intervju [den 30 oktober 2005] till att stödja Jyllands-Postens position och handlingen att publicera karikatyrerna.

Islamiska samarbetsorganisationen (IOC) och Arabförbundet skrev också ett gemensamt brev till statsministern där de uttryckte bestörtning gällande karikatyrerna och andra då aktuella incidenter och förolämpningar begångna av danska politiker. De muslimska länderna fortsatte att jobba diplomatiskt för att försöka få saken - och de andra sakerna som nämndes i deras initiala brev - adresserad av den danska regeringen. Turkiet och Egypten var särskilt aktiva. Turkiska premiärministern Recep Tayyip Erdoåan besökte Köpenhamn i november i ett möte som turkisk press beskrev som en kris. Erdoåan drabbade samman med Rasmussen gällande karikatyrerna och även med Roj TV - en tv-station associerad med Kurdistans arbetarparti - som tillåts sända från Danmark. Efter att ha försökt engagera den danska regeringen diplomatiskt skickade Egyptens utrikesminister Ahmed Aboul Gheit och generalsekreterarna i IOC och Arabförbundet brev till OSCE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa), OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) och EU:s utrikespolitiska samordnare för att klaga på den danska overksamheten.

Rättslig utredning av Jyllands-Posten (oktober 2005 - januari 2006)

Den 27 oktober 2005 lämnade representanter för de muslimska organisationerna som hade klagat på karikatyrerna tidigt i oktober in en anmälan till den danska polisen där de påstod att Jyllands-Posten hade begått ett brott enligt paragraf 140 och 266b i den danska strafflagen, vilket fick en allmän åklagare att inleda en utredning:

• Paragraf 140 (även känd som hädelselagen), förbjuder att störa den allmänna ordningen genom att offentligt förlöjliga eller förolämpa gudsdyrkans dogmer för något lagligt existerande religiöst samfund i Danmark. Endast ett fall, från 1938 som involverade en antisemitisk grupp, har någonsin resulterat i en dom. Det senaste fallet togs upp 1971 när en programledare på Danmarks Radio anklagades i ett fall som involverade en sång om den kristna guden, men han oskyldigförklarades.

• Paragraf 266b kriminaliserar förolämpning, hot eller förnedring av fysiska personer genom att offentligt och med illvilja attackera deras ras, hudfärg, nationella eller etniska rötter, tro eller sexuella läggning.

Den 6 januari 2006 avbröt regionsåklagaren i Viborg utredningen då han inte fann grund för att dra slutsatsen att teckningarna utgjorde ett brott eftersom publiceringen avsåg ett ämne av allmänt intresse och dansk rättspraxis utvidgar den redaktionella friheten till journalister när det gäller ämnen av allmänt intresse. Han menade att vid bedömningen av vad som utgör ett brott måste rätten till yttrandefrihet beaktas och att yttrandefriheten måste utövas med nödvändig respekt för andra mänskliga rättigheter, inklusive rätten till skydd mot diskriminering, förolämpning och degradering. I en ny förhandling till följd av ett klagomål om det ursprungliga beslutet höll Riksåklagaren i Danmark med om det tidigare beslutet.

Danska imamer på turné i Mellanöstern

I december, efter kommunikation med den danska regeringen och tidningen, bestämde “Kommittén för att hedra profeten” sig för att skaffa stöd och inflytande utanför Danmark genom direkta möten med religiösa och politiska ledare i Mellanöstern. De skapade en 43-sidig dossier, allmänt känd som Akkari-Laban-dossiern (efter två ledande imamer), som innehöll karikatyrerna och stödmaterial till deras möten.

Dossiern, färdigställd till gruppens resa till Libanon i mitten av december, innehöll följande:

• En introduktion som beskrev situationen för muslimer i Danmark (från imamernas perspektiv), själva landet, bakgrund till karikatyrerna och gruppens aktionsplan;

• Urklipp av artiklarna och ledarsidan från 30 september 2005 som ackompanjerade karikatyrerna och en kopia med karikatyrerna översatta till arabiska;

• En deklaration med 11 punkter av Raed Hlayhel mot den påstådda västerländska dubbelmoralen gällande yttrandefrihet; han skrev att islam och Muhammed förolämpas under täckmanteln yttrandefrihet medan parallella förolämpningar skulle vara oacceptabla;

• 11 av de 12 karikatyrerna från tidningen uppförstorade till A4 och översatta. Karikatyren med Muhammed och svärdet visades inte här, bara på översiktssidan;

• Kopior av brev och gruppens pressmeddelanden;

• Arabisk översättning av Jyllands-Postens ledarsida den 12 oktober där man diskuterar de tidiga kontroverserna och vägran att be om ursäkt;

• 10 satirteckningar från en annan dansk tidning, Weekendavisen, publicerad i november 2005 som respons på kontroverserna kring Jyllands-Posten, som Kasem Ahmad, talesman för Islamiska trossamfundet, kallade “ännu mer kränkande” än de första 12 karikatyrerna trots att intentionen med dem var att vara satiriska. Han sa att de var en del av en bredare kampanj för att svärta ner muslimer och var onödigt provocerande;

• Ytterligare tre bilder som dossierns författare påstod skickades till muslimer i Danmark, de skulle vara indikativa på “hatet de känner sig utsatta för i Danmark”.

• Några urklipp från egyptiska tidningar som diskuterade gruppens första besök till Egypten.

 

Den här bilden på en fransk deltagare i en grisskrikartävling hade ingenting med Muhammedteckningarna att göra, men den inkluderades i imamernas dossier. Bildtext inkluderad i dossiern: “Her er det rigtige billede af Muhammed”, vilket betyder “Här är den riktiga bilden av Muhammed.”

Dossiern innehöll även “lögner om påstådd dålig behandling av muslimer i Danmark” och den “tendentiösa lögnen att Jyllands-Posten var en statligt driven tidning”.

Imamerna sa att de tre tillagda bilderna hade skickats anonymt med post till muslimer som deltog i en online-debatt på Jyllands-Postens webbplats. De ska ha inkluderats för att illustrera den antagna atmosfären av islamofobi som de levde i. Den 1 februari rapporterade BBC World felaktigt att en av dessa bilder hade publicerats i Jyllands-Posten. Senare kom det fram att den bilden föreställde en deltagare i en fransk grisskrikartävling i Trie-sur-Baises årliga festival. En av de två andra tillagda bilderna (ett fotografi) porträtterade en muslim som reds av en hund under en bönestund och den andra (en teckning) visade Muhammed som en demonisk pedofil.

Experter - inklusive Helle Lykke Nielsen - som har undersökt dossiern sa att den var i stort sett korrekt ur en teknisk synpunkt men innehöll även en del lögner som lätt skulle ha kunnat lura människor som inte känner till det danska samhället, en bedömning som imamerna sedan dess håller med om. Ett misstag var att säga att islam inte är officiellt erkänd som en religion i Danmark (det är den); att karikatyrerna är ett resultat av en tävling; och att Anders Fogh Rasmussen i sin roll som statsminister gav en medalj till Ayaan Hirsi Ali (han gav en i sin roll som partiledare för Danmarks liberala parti).

Imamerna påstod även att de talade för 28 organisationer, men många av dem har senare förnekat allt samröre med dem. Tillägg som “grisbilden” kan ha polariserat situationen (associationen av en person och en gris anses vara väldigt förolämpande inom islamisk kultur), detta då den misstogs för en av karikatyrerna som publicerades i tidningen. Muslimer som träffade gruppen sa senare att Akkaris delegation hade gett dem intrycket att den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen på något sätt kontrollerade eller ägde Jyllands-Posten.

Delegationen med imamer visade upp dossiern under deras besök i Egypten, Syrien och Libanon tidigt i december 2005 och presenterade deras fall för flera inflytelserika religiösa och politiska ledare, de bad även om deras stöd. Gruppen fick tillgång till exklusiva möten under de här resorna tack vare deras kontakter på den egyptiska och libanesiska ambassaden. Dossiern distribuerades informellt den 7-8 december 2005 vid ett toppmöte hos Islamiska konferensorganisationen (IKO) i Mekka där flera statschefer närvarade. IKO släppte ett fördömande av karikatyrerna: “[Vi uttrycker våra] bekymmer gällande det växande hatet mot islam och muslimer och fördömer den nyligan inträffade incidenten med vanhelgandet av bilden på den helige profeten Muhammed.” Kommunikén attackerade även “användandet av yttrandefrihet som en förevändning för att förtala religioner.” Till sist släppte man en officiell kommuniké där man begärde att FN antar en bindande resolution som förbjuder förakt för religiös övertygelse och som föreskriver att sanktioner ska införas mot länder eller institutioner som bryter mot den. IKO:s uppmärksamhet sägs ha lett till mediebevakning vilket förde saken till allmänhetens uppmärksamhet i många muslimska länder.

Internationella protester

Protester mot karikatyrerna arrangerades runtom i världen sent i januari och februari 2006. Många av dem blev våldsamma och resulterade i minst 200 dödsfall, detta enligt the New York Times.

Stora demonstrationer hölls i många länder där majoriteten av befolkningen är muslimer och samma sak i nästan varje land med signifikanta muslimska minoriteter. Här är en lista över några av dessa länder där demonstrationer genomfördes:

• Nigeria

• Kanada

• Indien

• USA

• Storbritannien

• Australien

• Nya Zeeland

• Kenya

• På flera platser i Kontinentaleuropa

På många ställen sammanflätades demonstrationerna mot karikatyrerna med dem som handlade om andra lokala politiska klagomål. Muslimer i norra Nigeria använde protesterna till att attackera kristna personer i lokalbefolkningen som en del av en pågående kamp om inflytande. Radikala sunnimuslimer använde protesterna mot regeringar i Mellanöstern och auktoritära regeringar använde dem för att att stärka sina religiösa och nationalistiska betyg i interna tvister; dessa sammankopplade politiska motiv förklarar intensiteten i en del av demonstrationerna.

Flera västerländska ambassader attackerades; den danska och österrikiska ambassaden i Libanon och de norska och danska representationerna i Syrien skadades allvarligt. Kristna och kristna kyrkor blev också måltavlor för våldsamma vedergällningar på vissa platser. USA:s utrikesminister Condoleezza Rice anklagade Iran och Syrien för att ha organiserat många av demonstrationerna i Iran, Syrien och Libanon. Men Hizbollah, allierad med Syrien och Iran i Libanon, fördömde attacken mot den danska ambassaden. Flera dödshot riktades mot satirtecknarna och tidningen, vilket resulterade i att de fick börja gömma sig. Den danske statsministern Rasmussen kallade det Danmarks värsta incident gällande internationella relationer sedan andra världskriget.

Fredliga motdemonstrationer till stöd för karikatyrerna, Danmark och yttrandefriheten arrangerades också. Tre nationella ministrar förlorade sina jobb i dessa kontroverser: Roberto Calderoli i Italien p g a hans stöd för karikatyrerna, Laila Freivalds i Sverige p g a hennes roll i nedstängningen av en hemsida som visade karikatyrerna och Libyens inrikesminister efter kravaller i Benghazi som respons på Calderolis kommentarer, vilket ledde till åtminstone 10 dödsfall.

I Indien utlyste Haji Yaqub Qureishi, en minister i delstaten Uttar Pradeshs regering, en pengabelöning till den som högg huvudet av “den danske satirtecknaren” som karikerat Muhammed. Senare inleddes ett rättsfall mot honom i Lucknows distriktsdomstol och framstående muslimska lärda splittrades mellan de som stödde bestraffning av satirtecknarna och de som ville avskeda ministern. 2011 pågick den juridiska processen fortfarande.

Bojkott

En konsumentbojkott mot Danmark organiserades i Saudiarabien, Kuwait och andra länder i Mellanöstern. Den 5 mars 2006 uppmanade Ayman al-Zawahiri från Al-Qaida alla muslimer att inte bara bojkotta Danmark, utan även Norge, Frankrike, Tyskland och alla andra som har “förolämpat profeten Muhammed” genom att trycka avbildningar i form av satirteckningar som föreställer honom. Konsumentvaruföretag var de som var känsligast för bojkotten; bland företagen som påverkades rejält återfanns Arla Foods, Novo Nordisk och Danisco. Arla, Danmarks största exportör till Mellanöstern, förlorade 10 miljoner kronor per dag under de första veckorna av bojkotten. Skandinavisk turism till Egypten föll med mellan 20% och 30% under de två första månaderna 2006.

Den 9 september 2006 rapporterade BBC News att den muslimska bojkotten av danska varor hade reducerat Danmarks totala export med 15,5% mellan februari och juni. Detta tillskrevs en cirka 50%-ig nedgång i exporten till Mellanöstern. BBC sade att “kostnaden för danska affärsverksamheter låg på runt 134 miljoner euro, detta jämfört med samma period förra året, visade statistiken.” Men den brittiska tidningen The Guardian sa att “medan danska mjölkprodukter dumpades i Mellanöstern började ivriga högerextremister i USA köpa musikanläggningar från Bang & Olufsen och Lego. Under det första kvartalet det året steg Danmarks export till USA med 17%.” Totalt sett hade bojkotten ingen avgörande effekt på den danska ekonomin.

Respons på protesterna och nytryckningar

Som respons på de initiala protesterna från muslimska grupper publicerade Jyllands-Posten ett öppet brev till medborgarna i Saudiarabien på deras hemsida, på danska och arabiska, där de bad om ursäkt för eventuella kränkningar som teckningarna kan ha orsakat, men de försvarade även tidningens rätt att publicera dem. Ett andra öppet brev “till de ärade medborgarna i den muslimska världen”, daterat den 8 februari 2006, hade en dansk version, en arabisk version och en engelsk version:

Allvarliga missförstånd gällande några teckningar av profeten Muhammed har lett till mycket ilska … Vänligen låt mig rätta till dessa missförstånd. Den 30 september förra året publicerade Morgenavisen Jyllands-Posten 12 olika satirtecknares tankar om hur profeten Muhammed kunde ha sett ut … Enligt vår åsikt var de 12 teckningarna sansade. Intentionen med dem var inte att de skulle vara kränkande, de var heller inte i avvikelse från dansk lag, men de har obestridligen kränkt många muslimer, det ber vi om ursäkt för.

Sex av teckningarna trycktes först om av den egyptiska tidningen El Fagr den 17 oktober 2005, tillsammans med en artikel som starkt fördömde dem, men det provocerade inte fram några fördömanden eller andra reaktioner från religiösa regeringsmyndigheter. Mellan oktober 2005 och januari 2006 gjordes exempel på nytryckningar i stora europeiska länder och områden som Nederländerna, Tyskland, Skandinavien, Rumänien och Schweiz. Efter starten på de stora internationella protesterna gjordes nytryckningar över hela världen, men främst i Kontinentaleuropa. Teckningarna trycktes inte om i några stora tidningar i Kanada, Storbritannien eller USA där man skrev artiklar om dem utan att inkludera bilderna.

Anledningarna till beslutet att inte publicera teckningarna brett i USA - trots det landets toleranta yttrandefrihetslagar - inkluderade ökad religiös känslighet, högre integrering av muslimer i det vanliga samhället och en vilja att vara finkänslig med tanke på krigen i Irak och Afghanistan.

Flera tidningar stängdes och chefredaktörer sparkades, censurerades eller greps p g a deras beslut eller intentioner att nytrycka teckningarna. I vissa länder, inklusive Sydafrika, förbjöds publiceringar av teckningarna av regeringarna eller efter domstolsbeslut.

IKO fördömde uppmaningarna att döda de danska satirtecknarna. IKO:s generalsekreterare Ekmeleddin Ihsanoglu sa att när krisen drog fram som värst var de våldsamma protesterna “icke-islamiska” och manade till lugn. Han fördömde även ropen på bojkott av danska varor. Tolv högprofilerade författare, bland dem Salman Rushdie, signerade ett brev med titeln “Manifest: Tillsammans Möter vi den Nya Totalitarismen” som publicerades i ett antal tidningar. I det kunde man läsa att våldet som utlöstes av publiceringen av skämtteckningarna föreställande Muhammed “visar behovet av att kämpa för sekulära värden och frihet.”

Senare utvecklingar

Flera våldsamma planer relaterade till teckningarna har upptäckts under åren sedan de stora protesterna tidigt 2006. Dessa har primärt siktat in sig på redaktören Flemming Rose, satirtecknaren Kurt Westergaard, fastigheter tillhörande anställda på Jyllands-Posten och andra tidningar som tryckt karikatyrerna och representanter för danska staten. Westergaard var ämne för flera attacker eller planerade attacker och levde med ett speciellt polisskydd ända fram till sin död 2021. Den 1 januari 2010 använde polisen eldvapen för att stoppa en gärningsman i Westergaards hem. I februari 2011 dömdes angriparen, en 29-årig somalisk man, till nio års fängelse. 2010 greps tre män baserade i Norge misstänkta för att ha planerat en terrorattack mot Jyllands-Posten eller Kurt Westergaard; två av männen dömdes. I USA tog polisen David Headley och Tahawwur Hussain Rana för att ha planerat terrorism mot Jyllands-Posten och de dömdes 2013.

Naser Khader, en muslimsk dansk riksdagsledamot, grundade en organisation med namnet Demokratiska muslimer i Danmark som respons på kontroverserna. Han var orolig för att vad han trodde var islamister verkade tala för alla muslimer i Danmark. Han sa att det fortfarande finns en skarp uppdelning inom gruppen danska muslimer mellan islamister och de moderata, och att Danmark hade blivit en måltavla för islamister. Han sa att en del bra saker har kommit ur krisen för “karikatyrkrisen har klargjort att muslimer inte är förenade och att det finns en tydlig skillnad mellan islamisterna och folk som mig själv. Danskarna har fått se att pratet om ‘muslimerna’ var alltför monolitiskt.” Han sa också att krisen tjänat som en väckarklocka gällande radikal islam för europeiska länder.

2009, när professorn Jytte Klausen vid universitetet Brandeis ville publicera en bok om kontroverserna med titeln Karikatyrerna som skakade om världen, vägrade Yale University Press att publicera karikatyrerna och andra avbildningar av Muhammed p g a rädsla för deras personals säkerhet. Som respons på det publicerade ett annat företag Muhammed; De “Förbjudna” Bilderna i vad de kallade “en bilderbok - eller tryckfel i den censurerade versionen av Klausens bok.” På dagen fem år efter det att karikatyrerna först publicerades i Jyllands-Posten återpublicerades de i Danmark i Roses bok Tystnadens tyranni. När bokens internationella upplaga publicerades i USA 2014 inkluderade den inte karikatyrerna.

Runt 2007 började den internationella counterjihadrörelsen dyka upp som en reaktion delvis influerad av Jyllands-Postens karikatyrkris.

Ånger

2013 berättade det Islamiska sällskapet i Danmark att de ångrade deras besök till Libanon och Egypten 2006 för att visa karikatyrerna för att konsekvenserna hade blivit mycket mer allvarliga än de förväntade sig. I augusti 2013 uttryckte Ahmed Akkari sin ånger för sin roll i imamernas turné i Mellanöstern, han sa: “Jag vill vara tydlig idag gällande resan: Den var fullständigt fel. Då var jag så fascinerad av den här logiska kraften i den islamiska inställningen att jag inte kunde se den större bilden. Jag var övertygad om att det var en kamp för min tro, islam.” Han är fortfarande en praktiserande muslim och säger att publiceringen av karikatyrerna var ok och att han personligen bad satirtecknaren Westergaard om ursäkt. Westergaard svarade genom att säga: “Jag mötte en man som har konverterat från att vara en islamist till att bli en humanist som förstår värdena i vårt samhälle. För mig är han verkligen uppriktig, övertygande och stark i sina åsikter.” En talesman för det Islamiska sällskapet i Danmark sa: “Det är fortfarande inte ok att publicera teckningar som föreställer Muhammed. Vi har inte bytt vår position.”

Kontroverserna med Charlie Hebdo och attackerna

Den franska satiriska veckotidningen Charlie Hebdo togs till domstol för att de publicerade karikatyrerna; den friades från anklagelserna om att den anstiftade hat. Den incidenten utgjorde starten på ett antal våldsamma händelser relaterade till skämtteckningarna av Muhammed mot tidningen under det följande årtiondet.

Den 2 november 2011 utsattes Charlie Hebdo för ett attentat med en brandbomb precis innan deras senaste utgåva skulle ges ut den 3 november. Det numret kallades Charia Hebdo och hade satiriskt Muhammed som gästredaktör. Redaktören, Stéphane Charbonnier, känd som Charb, och två arbetskamrater på Charlie Hebdo fick senare polisbeskydd. Charb placerades på en dödslista hos Al-Qaida på den arabiska halvön tillsammans med Kurt Westergaard, Lars Vilks, Carsten Juste och Flemming Rose efter att ha redigerat en utgåva av Charlie Hebdo som satiriserade Muhammed.

Den 7 januari 2015 öppnade två beväpnade och maskerade män eld mot Charlie Hebdos personal och polis som hämnd för deras fortsatta karikatyrer av Muhammed, 12 människor dog, inklusive Charb och 11 andra skadades. I svallvågorna av attacken tryckte Jyllands-Posten inte om Charlie Hebdo-karikatyrerna, detta efter att den nya chefredaktören pekat på säkerhetsbekymmer.

I februari 2015, i svallvågorna av Charlie Hebdo-massakern i Paris, öppnade en beväpnad man eld mot besökare och poliser vid ett möte där man diskuterade yttrandefrihet där bl a den svenska konstnären Lars Vilks återfanns i panelen. Senare attackerades en synagoga i Köpenhamn där två personer dog.

Bakgrund, åsikter och problem

Dansk journalisttradition

Yttrandefriheten garanterades i lagboken i den danska författningen 1849 och idag lyder den under Danmarks grundlag från den 5 juni 1953. Den danska yttrandefriheten är ganska långtgående - även efter västeuropeisk standard - men den är ämne för vissa juridiska begränsningar som handlar om förtal, hatretorik, hädelse och förtal. Landets jämförelsevis milda inställning till yttrandefrihet har provocerat fram officiella protester från flera utländska regeringar, t. ex Tysklands, Turkiets och Rysslands för att landet har tillåtit kontroversiella organisationer att använda Danmark som en bas för deras operationer. Reportrar utan gränser rankade Danmark i toppen av deras Worldwide Press Freedom Index 2005. Danska tidningar är privatägda och oberoende av regeringen.

Paragraf 140 i den danska strafflagen förbjuder att man hånar eller förolämpar religioner eller trosuppfattningar. Ingen hade åtalats under paragraf 140 sedan 1971 och ingen hade dömts sedan 1938, men flera fall på ämnet har kommit fram sedan dess - mest notabelt av de danska politikerna Mogens Camre och Rasmus Paludan, men också av Fadi Abullatif, talesman för den islamiska organisationen Hizb ut-Tahrir. En anmälan lämnades in under den här paragrafen mot Jyllands-Posten, men regionåklagaren nekade till att väcka åtal, något han förklarade så här: “Att vid bedömningen av vad som utgör ett brott enligt både §140 och §266b i den danska strafflagen, måste rätten till yttrandefrihet beaktas.” Han kom fram till att ingen straffbar handling hade genomförts i det här fallet. Paragraf 140 upphävdes 2017.

Men riksåklagaren sa: "Det finns alltså ingen fri och oinskränkt rätt att uttrycka åsikter om religiösa ämnen. Det är alltså inte en korrekt beskrivning av gällande rätt när det i artikeln i Jyllands-Posten anges att det är oförenligt med rätten till yttrandefrihet att kräva särskilda hänsyn till religiösa känslor och att man måste vara beredd att stå ut med ‘hån och förlöjligande’". Yttranden avsedda för allmän spridning som bedöms som hatiska på grund av "ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, religiös tro eller sexuell läggning" kan bestraffas enligt §266b i brottsbalken. Vissa personer har dömts enligt denna bestämmelse, mestadels för hat riktat mot muslimer.

Jyllands-Posten

Jyllands-Posten har publicerat satirteckningar föreställande personer inom kristendomen, men tidningen tog 2003 inte in teckningar som föreställde Jesus p g a att de var stötande, vilket har öppnat upp anklagelser om dubbelmoral. I februari 2006 vägrade Jyllands-Posten att publicera teckningar om Förintelsen, där ingick bl a teckningar som hånade eller förnekade Förintelsen, erbjudna av en iransk tidning som hade haft en tävling på ämnet. Sex av de mindre kontroversiella bilderna publicerades senare av Dagbladet Information, efter att redaktörerna hade konsulterat den främsta rabbin i Köpenhamn, och tre teckningar återtrycktes senare i Jyllands-Posten. Efter det att tävlingen hade avslutats återtryckte Jyllands-Posten även ettan och tvåan i teckningstävlingen.

Jyllands-Posten har beskrivits som konservativ och den stöttade det då styrande partiet Venstre. Den rapporterade frekvent om imamer som den ansåg var radikala och deras aktiviteter, inklusive Raed Hlayhel och Ahmed Akkari. Peter Hervik har argumenterat för att en antimuslimsk inställning och diskurs dominerade Jyllands-Postens redaktionella ledning från åtminstone 2001 till karikatyrkrisen.

Islamisk tradition

 

 

Anikonism

Koranen fördömer avgudadyrkan och olika hadither förbjuder även framställningar av levande varelser. Detta har fått stora islamiska forskare och juridiska skolor att förbjuda figurativ representation; detta är känt som anikonism. Men eftersom islam har många centra för religiös auktoritet, är åsikter och traditioner om detta inte enhetliga. För vanliga islamiska forskare är alla bildrepresentationer av profeter förbjudna. I populär praxis idag finns det inget generellt föreläggande mot bildlig representation av människor utanför religiösa sammanhang. Generellt sett har bilder av Muhammed varit förbjudna genom historien. I praktiken har bilder av Muhammed gjorts vid många tillfällen, i allmänhet på ett begränsat och socialt reglerat sätt; till exempel är de ofta stiliserade eller visar inte Muhammeds ansikte. Inom muslimska samhällen har synen på bildframställningar varierat: Shiaislam har generellt varit tolerant mot bildframställningar av mänskliga gestalter medan sunniislam generellt förbjuder all bildrepresentation av levande varelser, om än med viss variation i praktiken utanför ett religiöst sammanhang. Vissa samtida tolkningar av islam, som de som följs av wahhabismens anhängare, är ikonoklastiska. Rörelsen upprätthåller starkt Tawhid (monoteism), förespråkar direkt återgång till skrifterna i avvisande av Taqlid och ser olika metoder förknippade med grav vördnad som avgudadyrkan. Baserat på dessa principer utsåg dess anhängare sig själva som Muwahhidun (unitarier) och förstörde gravar och helgedomar av Awliyaa (helgon) i regioner under deras styre. Dessa idéer har påverkat samtida rörelser som talibanerna, kända för sina anikonistiska åsikter som fördömer alla former av bildframställningar och förespråkar förstörelse av idoler; mest anmärkningsvärt förstörelsen av Bamiyan-statyer 2001.

(Texten fortsätter i inlägget under det här)

 

(Fortsättning på inlägget ovanför)

 

Att förolämpa Muhammed

I muslimska samhällen anses förolämpning av Muhammed vara ett av de allra allvarligaste brotten. Enligt Ana Belen Soage vid universitetet i Granada, "har den islamiska sharian traditionellt ansett hädelse vara straffbart med döden, även om moderna muslimska tänkare som Mohammad Hashim Kamali hävdar att, givet att Koranen inte föreskriver ett straff, ska bestämmandet av ett straff överlämnas till dagens rättsliga myndigheter." I Koranen själv, "instruerar gud ofta Muhammed att ha tålamod mot dem som förolämpar honom och enligt historiska uppteckningar vidtogs inga åtgärder mot dem under hans år i Mekka." Många muslimer sa att deras ilska mot karikatyrerna handlar om att de är emot förolämpande bilder och inte så mycket mot bilder i allmänhet. Enligt BBC “är det serietecknarnas satiriska avsikt och associeringen av profeten med terrorism som är så kränkande för den stora majoriteten av muslimer." Denna koppling spelade in i en utbredd uppfattning bland muslimer över hela världen att många i väst är fientliga mot islam och muslimer.

Världshändelse 2006

Karikatyrkontroversen blev en av de mest uppmärksammade världshändelserna 2006. Den fick en hel del bevakning och störst fokus hamnade på situationen för muslimer som bor i väst, förhållandet mellan västvärlden och den islamiska världen och frågor kring yttrandefrihet, sekularism och självcensur.

Situationen för den muslimska minoriteten i Danmark

Ungefär 350 000 icke-västerländska invandrare bodde i Danmark 2006, vilket motsvarar cirka 7 % av landets befolkning. Enligt siffror som rapporterats av BBC var omkring 270 000 av dessa muslimer (ca 5 % av befolkningen). På 1970-talet anlände muslimer från Turkiet, Pakistan, Marocko och Jugoslavien för att arbeta. Under 1980- och 90-talen var de flesta muslimska invandrarna flyktingar och asylsökande från Iran, Irak, Somalia och Bosnien. Muslimer är den näst största religiösa gruppen i Danmark efter lutheraner.

Peter Hervik sa att karikatyrkontroversen bör ses i sammanhanget av en alltmer politiserad mediemiljö i Danmark. Sedan 1990-talet har det skett en allt mer negativ bevakning av islam och den muslimska minoriteten i Danmark, antimuslimsk retorik från de styrande politiska partierna och regeringens politik. Som exempel kan man lyfta fram restriktioner för invandring och avskaffandet av Nämnden för etnisk jämställdhet 2002. Hervik sa att dessa teman ofta ignoreras i internationell bevakning av frågan och att de drar felaktiga slutsatser om att Jyllands-Posten och den danska regeringen var oskyldiga offer i en tvist om yttrandefriheten. Mot denna bakgrund blev danska muslimer särskilt kränkta av teckningarna eftersom den förstärkte tanken att danskar stigmatiserar alla muslimer som terrorister och inte respekterar deras religiösa övertygelse.

Heiko Henkel på den akademiska brittiska tidskriften Radical Philosophy skrev: 

“Uppmaningen och publiceringen av ‘Muhammedkarikatyrerna’ var en del av en lång och noggrant orkestrerad kampanj av den konservativa Jyllands-Posten (i Danmark även känd som Jyllands-Pesten), i vilken den stödde centerhögerpartiet Venstre och blivande statsministern Fogh Rasmussen i deras framgångsrika regeringskampanj 2001. Centralt i Venstres kampanj, vid sidan av dess nyliberala ekonomiska agenda, var löftet att ta itu med problemet med utlänningar som vägrade att "integrera sig" i det danska samhället.”

Kiku Day skrev följande i The Guardian: "Vi var ett liberalt och tolerant folk fram till 1990-talet, när vi plötsligt vaknade och upptäckte att vi för första gången i vår historia hade en betydande minoritetsgrupp som bodde bland oss. Konfronterad med den skrämmande nyheten att vara ett mångkulturellt land tog Danmark inte bara ett steg till höger utan klev över till extremhögern." Professor Anders Linde-Laursen skrev att även om kontroversen "bör förstås som ett uttryck för en växande islamofobisk tendens i det danska samhället", är detta bara den senaste manifestationen av en långvarig och särskilt djup konflikt mellan traditionalister och modernitetsivrare i Danmark, och bör inte ses som ett stort avsteg för det danska samhället.

Den danska muslimska politikern Naser Khader sa: "Muslimer diskrimineras inte mer i Danmark än på andra håll i Europa... I allmänhet ger danskarna dig ett rättvist mottagande. De accepterar muslimer om du förklarar att du är lojal mot detta samhälle, mot demokratin. Om du säger att du är en av dem kommer de att acceptera dig. Om du har reservationer kommer de att oroa sig." Hans oro har kretsat kring "islamismens" eller fundamentalistisk politisk islams makt i Danmarks muslimska samfund, som han har försökt bekämpa, särskilt i svallvågorna av karikatyrkontroversen, genom att bilda en sammanslutning av demokratiska, moderata muslimer.

Relationen mellan väst och muslimerna

Händelsen inträffade i en tid av ovanligt ansträngda relationer mellan delar av den muslimska världen och västvärlden. Detta var ett resultat av flera saker kombinerat, decennier av muslimsk invandring till Europa, den senaste tidens politiska strider, våldsamma incidenter som den 11 september och en rad islamistiska terrorattacker och västerländska interventioner i muslimska länder. Teckningarna användes dock också som ett verktyg av olika politiska intressen i en mängd olika lokala och internationella situationer. En del debatt omgärdade förhållandet mellan islamiska minoriteter och deras bredare samhällen, och de juridiska och moraliska gränser som pressen bör iaktta när de kommenterar den minoriteten eller vilken religiös minoritetsgrupp som helst.

Skämtteckningar som ett politiskt verktyg i väst

Vissa kommentatorer ser publiceringarna av karikatyrerna som en del av ett medvetet försök att visa upp muslimer och islam i ett dåligt ljus, och därmed påverka den allmänna opinionen i väst till hjälp för olika politiska projekt. Journalisten Andrew Mueller skrev: "Jag är oroad över att den löjliga, oproportionerliga reaktionen på några teckningar som inte är roliga i en obskyr skandinavisk tidning kan bekräfta att ... islam och väst i grunden är oförenliga". Olika grupper använde de tecknade bilderna för olika politiska syften; Heiko Henkel skrev:

“Kritiken av ‘muslimsk fundamentalism’ har blivit en hörnsten i definitionen av europeiska identiteter. Förutom att ersätta antikommunism som samlingspunkten för ett brett ‘demokratiskt samförstånd’ (och, i detta skifte, återskapa denna konsensus), har kritiken av islamisk fundamentalism också blivit en kanal för att föreställa sig Europa som en moralisk gemenskap bortom nationen. Det har vuxit fram som en fana under vilken de mest skilda sektorerna i samhället kan förenas i de ‘europeiska’ värderingars namn.”

Noterbart är dock att politiska karikatyrer inte bara riktar sig mot islam. Vilket ämne som helst kan behandlas, och den politiska tecknade kulturen som finns i många medier ger ofta en stark och gripande kommentar om aktuella händelser – jämförbar med en hovnarr, som pekar ut obekväma eller outtalbara sanningar på ett komiskt sätt.

Utnyttjas av islamister och regeringar i Mellanöstern

Vissa kommentatorer menade att kontroversen användes av islamister som konkurrerade om inflytande både i Europa och i den islamiska världen. Jytte Klausen skrev att den muslimska reaktionen på karikatyrerna inte var en spontan, känslomässig reaktion som uppstod ur sammandrabbningen mellan västerländska och islamiska civilisationer. "Det var snarare orkestrerat, först av de med egenintresse i valen i Danmark och Egypten, och senare av islamiska extremister som försökte destabilisera regeringar i Pakistan, Libanon, Libyen och Nigeria." Andra regimer i Mellanöstern har anklagats för att dra fördel av kontroversen och använda den för att visa vilka goda muslimer de är, distrahera från sina inhemska situationer genom att skapa en extern fiende, och enligt The Wall Street Journal, "[använda] karikatyrer ... som ett sätt att visa att utvidgningen av frihet och demokrati i deras länder oundvikligen skulle leda till förnedring av islam."

En del religiösa personer, bland annat Irans högste ledare ayatollah Ali Khamenei, skyllde bråket om karikatyrerna på en sionistisk konspiration. Den palestinske kristna diplomaten Afif Safieh, då Palestinas befrielseorganisations sändebud i Washington, påstod att Likudpartiet skapade spridningen av Muhammedkarikatyrer över hela världen i ett försök att skapa en konflikt mellan västvärlden och den muslimska världen.

Rasism och ignorans

En kontrovers som uppstod kring teckningarna var frågan om de var rasistiska. FN:s kommission för mänskliga rättigheters (UNCHR) särskilda rapportör "om samtida former av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och relaterad intolerans", Doudou Diène, såg främlingsfientlighet och rasism i Europa som roten till kontroversen, och kritiserade delvis Danmarks regering för passivitet efter publiceringen av teckningarna.

Aurel Sari har dock sedan dess sagt att specialrapportörens tolkning var felaktig och att "varken beslutet att beställa bilder som föreställer profeten i trots av islamisk tradition eller själva innehållet i de enskilda teckningarna kan betraktas som rasistiskt. Inte i den mening som avses i relevanta internationella instrument för mänskliga rättigheter.” Även om "en del av de mer kontroversiella bilderna ändå kan bedömas som "omotiverat stötande" mot muslimers religiösa övertygelse i enlighet med tillämplig av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna." Det betyder att de danska myndigheterna troligen hade kunnat förbjuda teckningarnas spridning om de hade valt det. Randall Hansen sa att teckningarna var tydligt antiislamiska, men att detta inte bör förväxlas med rasism eftersom en religion är ett idésystem inte en inneboende identitet. Tariq Modood sa att teckningarna i grunden var rasistiska eftersom muslimer i praktiken behandlas som en grupp utifrån sin religion, och att teckningarna var avsedda att representera hela islam och alla muslimer på ett negativt sätt, inte bara Muhammed. Erik Bleich sa att även om karikatyrerna gjorde islam väsentligt på ett potentiellt rasistiskt sätt, sträckte de sig från stötande till promuslimska, så att märka dem som en grupp var problematiskt. The Economist sa att muslimer inte var måltavla på ett diskriminerande sätt, eftersom föga smickrande teckningar om andra religioner eller deras ledare ofta trycks. För Noam Chomsky var teckningarna inspirerade av en anda av "vanlig rasism i skydd av yttrandefriheten" och att de måste ses i samband med Jyllands-Postens agenda om hets mot invandrare i Danmark.

Den 26 februari 2006 sa satirtecknaren Kurt Westergaard, som ritade teckningen “bomb i turban” - den mest kontroversiella av de 12 karikatyrerna - följande:

“Det finns tolkningar av [teckningen] som är felaktiga. Det allmänna intrycket bland muslimer är att det handlar om islam som helhet. Det gör den inte. Det handlar om vissa fundamentalistiska aspekter, som naturligtvis inte delas av alla. Men bränslet till terroristernas handlingar härrör från tolkningar av islam...om delar av en religion utvecklas i en totalitär och aggressiv riktning, då tycker jag att man måste protestera. Det gjorde vi mot de andra ‘ismerna’.”

Vissa muslimer såg teckningarna som ett tecken på bristande utbildning om islam i Danmark och i väst. Den egyptiske predikanten och tv-stjärnan Amr Khaled uppmanade sina anhängare att vidta åtgärder för att råda bot på förmodad västerländsk okunnighet, och sa: "Det är vår plikt mot guds profet att göra hans budskap känt ... Säg inte att detta är ulemas uppgift (religiösa forskare) - det är vår allas uppgift." Ana Soage sa, "Att göra en religiös symbol som Muhammed, den enda profeten som muslimer inte delar med judar och kristna, till måltavla uppfattades som den sista i en lång rad av förnedringar och övergrepp: det är förmodligen inte en slump att mer våldsamma demonstrationer hölls i länder som Syrien, Iran och Libyen, vars relationer med västvärlden är spända." Yusuf al-Qaradawi, en framstående islamisk teolog, efterlyste en dag av ilska från muslimer som svar på karikatyrerna. Han stödde uppmaningar till en FN-resolution som "kategoriskt förbjuder kränkningar av profeter - mot herrens profeter och hans budbärare, mot hans heliga böcker och mot de religiösa heliga platserna". Han kritiserade också regeringar runt om i världen för passivitet i frågan och sa: "Er tystnad över sådana brott, som kränker islams profet och förolämpar hans stora nation, är det som föder våld, genererar terrorism och får terroristerna att säga: Våra regeringar gör ingenting, och vi måste själva hämnas vår profet. Det är detta som skapar terrorism och föder våld."

Dubbelmoral

Ehsan Ahrari från Asia Times anklagade vissa europeiska länder för dubbelmoral när det gäller att anta lagar som förbjuder förintelseförnekelse, samtidigt som man försvarar begreppet yttrandefrihet i det här fallet. Andra forskare kritiserade också praktiseringen som dubbelmoral. Lagar om förnekande av förintelse eller folkmord fanns i Österrike, Tyskland, Belgien, Tjeckien, Frankrike, Israel, Litauen, Luxemburg, Polen, Portugal och Rumänien 2005. Men Danmark har inga sådana lagar och det fanns — och finns fortfarande – ingen EU-omfattande lag mot förnekelse av förintelsen. Randall Hansen sa att lagar mot förintelseförnekelse inte var direkt jämförbara med restriktioner för social satir, så det kunde inte betraktas som dubbelmoral, om man inte trodde på en absolut rätt till yttrandefrihet, och att de som gör det utan tvekan skulle motsätta sig lagar om förintelseförnekelse. Kolumnisten Charles Krauthammer skrev att det fanns en dubbelmoral i många demonstranters krav på religiös känslighet i det här fallet, men inte i andra. Han frågade: "Har någon av dessa 'moderater' någonsin protesterat mot de groteska karikatyrerna av kristna och framför allt judar som visas upp i hela Mellanöstern dagligen?"

Relation mellan det liberala väst och islam

Francis Fukuyama skrev i nättidningen Slate att "medan den började med en lovvärd europeisk önskan att hävda grundläggande liberala värderingar", var kontroversen ett alarmerande tecken på graden av kulturell konflikt mellan muslimska invandrargrupper i Europa och deras bredare befolkning. Hela grejen borde förespråka ett genomtänkt och klokt svar på situationen. Helle Rytkønen skrev i Danish Foreign Policy Yearbook 2007 att det mesta av debatten kring karikatyrkontroversen var alltför förenklad, som en enkel fråga om yttrandefrihet mot religion. Hon sa att den faktiska tvisten var mer nyanserad, med fokus på tonen i debatten och ett bredare sammanhang för relationer mellan väst och islam.

Christopher Hitchens skrev i Slate att den officiella reaktionen i väst – särskilt USA – var för mild mot demonstranterna och det muslimska samfundet i Danmark och att otillräckligt stöd visats för Danmark och rätten till yttrandefrihet:

“Ingen med auktoritet kan hittas som påstår det uppenbara och nödvändiga – att vi står med danskarna mot denna storm av förtal och utpressning och sabotage. Istället ska uppenbarligen all medkänsla och omtanke läggas på dem som tände stubinen och som gapar och skriker av glädje när demokratiernas ambassader sätts i eld i huvudstäderna i eländiga, flugangripna diktaturer. Låt oss vara säkra på att vi inte har sårat vandalernas känslor.”

William Kristol skrev också att reaktionen från västerländska ledare, med undantag för den danske statsministern, var för svag och att frågan användes som en ursäkt av "de som hotas av vår ansträngning att hjälpa till att liberalisera och civilisera Mellanöstern" för att slå tillbaka mot "överfallet" på radikala islamister och diktaturer i Mellanöstern.

Flemming Rose sa att han inte förväntade sig en våldsam reaktion och pratade om vad händelsen innebär gällande förhållandet mellan väst och den muslimska världen:

“Jag pratade med [islamhistorikern] Bernard Lewis om detta, och han sa att den stora skillnaden mellan vårt fall och Rushdie-affären är att Rushdie uppfattas som en avfälling av muslimerna. Men, i vårt fall, insisterade muslimer på att tillämpa islamisk lag för vad icke-muslimer gör i icke-muslimska länder. I den meningen sa han att det är ett slags unikt fall som kan tyda på att Europa uppfattas som någon form av mellanstat mellan den muslimska världen och den icke-muslimska världen.”

Yttrandefrihet, politisk korrekthet och självcensurering

En av de huvudsakliga kontroverserna kring teckningarna gällde gränserna för yttrandefriheten, hur mycket det borde vara juridiskt eller etiskt begränsat och om teckningarna var ett lämpligt uttryck för en tidning att trycka. Teckningarna trycktes först som svar på uppfattningen hos några journalister på tidningen att självcensur började bli ett problem; den efterföljande reaktionen gjorde ingenting för att skingra den idén. Rose sa:

“När jag skrev den medföljande texten till publiceringen av teckningarna sa jag att denna handling handlade om självcensur, inte yttrandefrihet. Yttrandefriheten finns nedskriven; vi har lagen, och ingen har ännu tänkt på att skriva om den. Detta förändrades när dödshoten utfärdades; det blev en fråga om att sharia trumfade den grundläggande rätten till yttrandefrihet.”

Rose lyfte också fram vad han ansåg var skillnaden mellan politisk korrekthet och självcensur – som han ansåg vara farligare. Han sa:

“Det finns en mycket viktig distinktion att göra här mellan vad du uppfattar som bra beteende och en rädsla som hindrar dig från att göra saker du vill göra ... Ett bra exempel på detta var illustratören som vägrade att illustrera en barnbok om Muhammeds liv. Han är med i två intervjuer och säger att han insisterade på anonymitet för att han var rädd.”

Christopher Hitchens skrev att det är viktigt att bekräfta "rätten att kritisera inte bara islam utan religion i allmänhet." Han kritiserade medier som inte tryckte teckningarna när de skrev om dem. Ralf Dahrendorf skrev att den våldsamma reaktionen på karikatyrerna utgjorde en sorts motupplysning som man måste försvara sig mot. Sonia Mikich skrev i Die Tageszeitung: "Härmed vägrar jag att må dåligt för de kroniskt förolämpade. Jag vägrar att artigt argumentera varför yttrandefrihet, förnuft och humor ska respekteras". Hon sa att dessa saker är en del av ett sunt samhälle och att djupt hållna känslor eller övertygelser inte bör undantas från kommentarer, och att de kränkta hade möjligheten att ignorera dem.

Ashwani K. Peetush från universitetet Wilfrid Laurier skrev att yttrandefriheten i en liberal demokrati inte är absolut, och att rimliga gränser sätts på den såsom lagar om förtal, ärekränkning och hatretorik i nästan alla samhällen för att skydda individer från "förödande och direkt" skada." Han sa att det är rimligt att betrakta två av karikatyrerna som hatretorik, som direkt undergräver en grupp människor (muslimer) genom att de utgör en del av en etablerad diskurs som kopplar samman alla muslimer med terrorism och barbari:

“[Teckningarna] skapar en social miljö av konflikter och hot för en gemenskap som redan känner att dess livsstil är hotad. Jag ser inte hur en sådan taktik införlivar människor i den bredare offentliga och demokratiska sfären, som Rose hävdar. De har motsatt effekt: de marginaliserade känner sig ännu mer marginaliserade och maktlösa.”

I Frankrike ställdes den satiriska tidskriften Charlie Hebdo inför domstol för att ha publicerat teckningarna; den friades från anklagelserna om att den anstiftade hat. I Kanada undersökte en människorättskommission The Western Standard, en tidskrift som publicerade karikatyrerna, men fann otillräcklig grund för att gå vidare med en människorättsdomstol (som inte innebär brottsanklagelser, utan är en kvasi-rättslig, obligatorisk process) mot publiceringen . Dessa statliga utredningar av journalister katalyserade debatten om regeringens roll i att censurera eller beivra uttryck som de ansåg vara potentiellt hatiska.

Tim Cavanaugh skrev att händelsen avslöjade faran med lagar om hatretorik:

“Frågan kommer med största sannolikhet att leda till ett återbesök av de beklagliga lagarna mot "hatpropaganda" i Europa, och med lite tur till en debatt om huruvida dessa lagar är mer benägna att förstöra allmän harmoni än att uppmuntra den.”

 

 

I lördags serverade mitt lokala vattenhål Cottage pie och en (följd av flera) sejdel lager. Snacka om att fresta smaklökarna, ännu en festmåltid med tillhörande dryck nedtryckt på puben August Palm - ren världsklass!

 

För er som inte orkar läsa korta texter hittar ni klipp med höjdpunkter längre ner under den här samlingen med ord.

Rooney 2004 - våren 2010 och Rooney hösten 2010 - våren 2017

Idag (torsdag 28/9) är det på dagen 19 år sedan United mötte turkiska Fenerbahçe på hemmaplan i Champions League. Den matchen var även Wayne Rooneys debut för Man United. Och ja, den stubbliknande scousern gjorde ett visst avtryck redan från början. 18 år och 335 dagar gammal klev han in på Old Trafford, rak i ryggen och med bröstet uppspänt, den här tonåringen var inte rädd för någon eller något.

Han hade tilldelats tröja nummer 8 och redan i den 17:e minuten presenterade han sig inför de 67 128 supportrarna på plats på Old Trafford. Innan matchen var över hade han gjort ett hattrick och hjälpt sin nya klubb till en störtskön 6-2-demolering av turkarna. Detta gjorde scousern till den yngste spelaren någonsin att göra tre mål i Champions League.

Under flera år var det en fröjd att följa honom i United-tröjan. Ett tag låg han på en nivå precis bakom de bästa, Ronaldo och Messi. Det är inte många som håller med mig här, men ska man se Rooney som en världsstjärna och på nivån precis under de allra bästa så börjar utförsbacken för honom våren 2010. Vi minns alla att han skadade sig i första kvartsfinalmatchen borta mot Bayern München den 30 mars det året och många fruktade att han skulle bli borta några veckor. Därför var det många som höjde på ögonbrynen när han återfanns i vår startelva redan veckan efter, den 7 april, i returmatchen mot tyskarna på Old Trafford.

Tyvärr var det en chansning som inte gick hem och krasst sett så blev han aldrig samma spelare efter den där våren. Han kunde absolut svara för storslagna prestationer och vara nyttig för oss, men den där spelaren som gick in och tog tag i matcher och ibland vann dem på i princip egen hand, han fanns inte längre. Jag säger inte att Rooney i United hösten 2010 - våren 2017 var värdelös, men han blev kvar för länge och han nådde aldrig den där allra högsta toppen som vi var så många som drömde om. 

Det går att argumentera för att då han var beredd att göra en del skitgöra för att andra skulle få glänsa innebar att han slet ut sig mer än t ex Ronaldo. Men man får inte glömma hans leverne, ska man bli allra bäst i fotbollen nu (och då) går det helt enkelt inte att leva som Rooney gjorde under några för många år. Att ha den kroppsbyggnaden och komma tillbaka rejält överviktig efter sommaren är en sak, men att sedan se honom stå och flåsa ur röven 20 minuter in i sin första tävlingsmatch, det funkar inte. Han gillade även alkoholen, vilket inte heller hjälpte, särskilt när han tävlade mot en sådan naturbegåvning som Messi och en man så besatt av att ständigt vara i topptrim som Ronaldo.

Rooney 2004 - våren 2010 var ett sant nöje att följa och jag är glad att jag fick uppleva de åren med honom i vår tröja, det var något alldeles extra. Efter det bjöds vi på en hel del godis, men aldrig så mycket som vi hade hoppats och till sist blev han kvar alldeles för länge med alldeles för lite att erbjuda. 

Manchester United v Fenerbahçe (3-0) 6-2

1-0, Giggs (7)

2-0, Rooney (17)

3-0, Rooney (28)

3-1, Nobre (47)

4-1, Rooney (54)

4-2, Şanli (60)

5-2, Van Nistelrooy (78)

6-2, Bellion (81)

 

Höjdpunkter (den snabba versionen):

Höjdpunkter (mer utförligt):

 

Med ett sådant här dagsschema har t o m jag svårt att komma med några invändningar eller klagomål. Som ni ser har dagen alla möjligheter att bli en riktig kanondag (för sådana som mig)! Det känns alltid så bra INFÖR sådana här dagar, sen kan känslorna vara totalt motsatta senare på kvällen, eller så är det sådär, eller ren eufori.

 

 

När det gäller United har jag inga höga förhoppningar. Brighton är riktigt bra. Däremot hoppas jag på att Rasmus Højlund startar och bygger vidare på det fina inhoppet mot Arse innan landslagsuppehållet. Sen har jag tjatat om Facundo Pellistri och jag hoppas verkligen att han får chansen på allvar nu när två av våra dönickar på kanten hålls borta p g a brottsanklagelser och dålig träningsdisciplin (vilken jävla cirkus, läs mer i inlägget under detta). Tyvärr kommer den galne marockanen Sofyan Amrabat inte till spel idag, men han ska inte vara alltför långt borta ifrån sin debut, enligt EtH.

 

 

Färjestad bjöd ju på en riktigt fin premiär i förrgår och jag hoppas att vi kan bygga vidare på den ikväll. I torsdags städade vi undan de regerande svenska mästarna Växjö, ikväll väntar förra säsongens finalist, Skellefteå, hemma i Kaffeborgen. Jag gillade verkligen vad vi fick se i tredje perren i torsdags. Det kan bli oförändrat lag ikväll, men glädjande att höra Tomas Mitell prata om att Per Åslund närmar sig comeback och det lät ganska lovande gällande Liam Öhgren också.

 

 

Nedsläpp 18:00 ikväll. Men redan en och en halv timme tidigare börjar supportrarna gnugga. Eftersom årets seriepremiär valdes att helt idiotiskt läggas på en torsdag så kör BK:s fans supportermarschen idag istället. Den startar traditionsenligt 16.30 vid puben The Leprechaun (“Leppen” i folkmun), går vidare mot Stora torget, Sandgrundsbron och sedan Löfbergs Arena. Om du befinner dig i Karlstad och ska på matchen tycker jag absolut att du ska gå med. “Leppen” öppnar redan klockan 12:00, så det finns gott om tid att “grunda” innan avmarsch - forza FBK!