I hans första exklusiva intervju säger Ten Hag att han inte kan lova De Gea att han kommer fortsätta vara nummer 1, att Maguire måste bestämma sin framtid och att klubben behöver fler nya spelare

 

EXKLUSIVT

 

ERIK TEN HAG INTERVJU | HENRY WINTER

 
Ten Hag tog sig igenom en tuff start och ledde United till en av deras bästa säsonger sedan Ferguson slutade.
JAMES SPEAKMAN FöR THE TIMES

 

 

AV: Henry Winter, fotbollens chefsskribent, The Times, måndag 29 maj, 2023

 

Halvtid borta mot Brentford den 13 augusti, Manchester United ligger under med 4-0 och deras förödmjukade spelare släntrar in i bortalagets omklädningsrum. Deras nya manager, Erik ten Hag, är vansinnig. “Oacceptabelt,” är hans dom av deras fega insats. Vad hans spelare noterar, i en blandning med hans ilska, är en vilja att acceptera skuld. “Jag hatade mig själv,” säger han nu.

 

En timme i Ten Hags sällskap tidigt i lördags kväll avslöjade en man som är ytterst driven och noggrann i allt han gör; han anländer på minuten till ett av de många rummen på Carrington som på ett levande sätt påminner om Uniteds förnämliga historia. Han öppnar upp sig själv om alla möjliga ämnen, inklusive hans relation med hans pappa som är en framgångsrik affärsman, om David de Gea, Harry Maguire, Marcus Rashford, Aaron Wan-Bissaka, den kommande FA-cupfinalen mot Manchester City, Johan Cruyff och sir Alex Ferguson.

 

Carrington var till stora delar tomt, men Ten Hag var där och arbetade som vanligt hårt. Han är en besatt man, vilket är anledningen till att dessa matta 45 minuter gjorde honom så arg. “I sista hand är jag ansvarig för den insatsen,” säger han. “Det är mitt ansvar att sätta mina krav och min mentalitet i laget. Halvtid, redan underläge med 4-0, kom igen! Vad gör ni?”

 

Tillrättavisade kämpade hans spelare hårdare och matchen slutade utan några fler insläppta mål. Följande morgon var enligt schemat en ledig dag, men det är numera berömt att Ten Hag beordrade in sin trupp till Carrington och lät dem springa 8 ½ miles (= 13,6 km), distansen som Thomas Franks spelare sprang mer än dem. Ten Hag, då 52 år gammal, sprang med sina spelare under en tryckande het dag.

 

“Ja! Jag är ansvarig. Så jag hatar managers [som] när de vinner säger till [oss] att ´jag vann matchen´och när de förlorar säger de ´spelarna förlorade matchen´. Nej! Vi vinner tillsammans, vi förlorar tillsammans. När du har stolthet kan du inte agera som vi gjorde i Brentford. Jag kan acceptera en förlust, särskilt i starten [av tiden under en ny manager].

 

“Spelarna måste vänja sig vid spelsättet, [den] nya managern, nya tränarpersonalen. Så förluster kan komma, men inte på det här sättet. Man såg spelare som bara gav upp. Vi är betalda för att leverera en insats och man kan inte leverera detta. Vi får väldigt bra betalt och då förväntar man sig ännu mer. Det var fullständigt oacceptabelt hur vi spelade, hur vi presenterade oss själva.”

 

I den efterföljande matchen, hemma mot Liverpool, sprang Ten Hags spelare tio miles (16,09 km) längre än i Brentford, bjöd på 90 fler sprintlöpningar och vann med 2-1. Säsongen har varit en berg- och dalbana, men United slutade trea, har återvänt till deras älskade Champions League, adderat Ligacupen till deras pokalsamling och väntar fortfarande på att få spela FA-cupfinalen på lördag.

 

Så hans första säsong har varit en dundersuccé. Ten Hag själv kryddar starten på många meningar med “så”, vilket återspeglar en sammanfogad tankegång. Han är vänlig, men har en stålfast blick i ögonen och inför ett par frågor reser han ragg, särskilt när jag försöker undersöka hans hunger ställd mot hans förmögna uppväxt i Haaksbergen, 100 miles (160,9 km) öster om Amsterdam.

 

Hans pappa, Hennie, grundade en firma som fastighetsmäklare som tillhandahåller finansiella tjänster - en bekväm bakgrund, antar jag. “Hur menar du? Båda föräldrarna kommer från jordbrukare, ok? Min far grundade sitt egna företag och två eller tre gånger blev han nästan bankrutt, så det var inte alltid bekvämt. Men han överlevde, han kämpade, han var övertygad och han konstruerade ett företag med mer än 100 anställda och blev väldigt framgångsrik, till sist.

 

“Ett av hans slagord var ‘enighet’. När du vill bli framgångsrik måste du konstruera enighet mellan dina anställda och med dig för desto mer ni är tillsammans desto mer uppnår ni.”

 

Det är en princip som definierade Ten Hag som mittback, särskilt under tre sejourer hos hans älskade FC Twente. Det är en princip som han tog med sig till tränarrollen som assistent i Twente och PSV Eindhoven och sedan som nummer 1 i Go Ahead Eagles, Bayern München II, Utrecht, Ajax och nu United.

 

 
Ten Hag spelade mittback för FC Twente.
VI IMAGES/GETTY IMAGES

 

“Man får en del [influenser] från din familj, ja,” fortsätter Ten Hag. “Respekt och arbetsmoral, ja. Men min far stimulerade inte min idrottskarriär. Han föredrog att jag gick till universitetet, men jag ville spela fotboll. Det var min dröm. Jag var tvungen att kämpa för det för min dröm var inte logisk i min fars tankar.”

 

Hans talang som försvarare syntes tidigt, i Bon Boys Club i Haaksbergen och snart hos Twente, vars u23-lag han representerade 15 år gammal. “Jag var 15 och jag cyklade varje dag till Enschede och tillbaka, 14 kilometer åt varje håll. Eller så var vi smarta och tog cykeln på bussen på hemvägen. Det är inte som nu när allt är ordnat för barnen - många klubbar skapar en artificiell värld och då bygger man inte de rätta karaktärerna.”

 

Så han började uppmuntra spelarna att ta ansvar då han var akademichef hos FC Twente. “Jag lade bollar i ett nät med några koner på mitten av planen och sa till spelarna - de var 12 eller 13 år - ‘Ok, det är upp till er, gör en träning.’ Jag tog ett steg bakåt. Jag ville se vem som var ledaren; är han smart och skapar kopplingar, får med sig andra ombord, för att organisera? Så lät jag dem hålla på i en timme.”

 

Det var viktigt att utveckla ledare, spelare som tar ansvar, något han ingjuter i United: “Ja, för fotboll är ett överlevnadsspel.” Ten Hag hade just sett hur Bayern München vann Bundesliga under säsongens slutsekunder. “Vi pratar om varför Bayern alltid blir mästare. Vad tror du? För att de tror på att vinna. Det handlar om Mannschaft, lag, samarbete och ingen är viktigare än laget. De är uthålliga, de hanterar bakslag och kämpar till slutet.”

 

Ten Hag var likadan som spelare. Nog måste hans pappa ha förstått hans besatthet av fotboll? “Om han var intresserad av fotboll? Till sist, ja. Nu är han väldigt intresserad. Efter min spelarkarriär kom han in i styrelsen hos FC Twente och under en lång tid hjälpte han till och stöttade FC Twente. Han ville aldrig göra det under min karriär.

 

“Han var inte sportinriktad. Min far arbetade alltid med sitt företag, vårt hus och hans trädgård. Jag kan inte minnas någon gång när han inte arbetade. Han spelade aldrig fotboll med mig. Han kom bara en gång per år, när vi blev mästare. Om jag ska vara ärlig så blev jag mästare varje säsong i min ungdom. Så en gång om året var han där.”

 

 
Ten Hag med sin pappa, Hennie, en framgångsrik affärsman.
ERIC BRINKHORST

 

Hans lagkamraters föräldrar tittade ofta stolt på matcherna. “Inte alla men det var många där, men jag förstod. Min far var tvungen att avlöna 100 anställda och alla familjerna. Han tog ansvar för det.”

 

Lokalbefolkningen är känd som “Tukkers” och ett av FC Twentes smeknamn är “Tukkers”. “Jag är stolt över att vara en Tukker,” säger Ten Hag. “Tukkers är i allmänhet väldigt ödmjuka.” En kontrast mot storstaden och ännu en insikt i Ten Hags mentalitet? “Amsterdammers är väldigt självsäkra. De tror att Amsterdam är världens centrum. På riktigt. De tänker så.” Well, det var det, för 400 år sedan. “Det är sant, i viss mån: vi hade ett imperium, många kolonier, precis som engelsmännen. Många berömda sjömän kommer från Nederländerna.”

 

För att vara ett så litet land har Nederländerna producerat många upptäcktsresande, inklusive Abel Tasman och William Barents, vars efternamn är en vägvisare till deras eftermäle. Många av deras fotbollsspelare har dessutom knuffat fram gränserna för deras sport. “Ah, Cruyff,” fortsätter Ten Hag. “Cruyff hade mest inflytande på holländska människor och ett stort inflytande på världsfotbollen. Han tänkte alltid utanför boxen, tänkte kreativt, gjorde det man inte förväntade sig, men det fanns en plan bakom det. Det var en av Cruyffs fantastiska färdigheter.” Elegans inom ett ramverk.

 

13 år gammal träffade Ten Hag Cruyff på Zeist, landslagets KNVB Campus, där den fantastiske mannen tränade unga talanger. “De bjöd in tio lag från varje region i Nederländerna,” minns Ten Hag. “Cruyff lärde oss [från Twente] att nicka. Han dribblade med Amsterdam. Med Rotterdam var det passningar, med andra lag inlägg eller avslut.

 

“Tv-programmet [NOS Sport] sände det. Jag hade sedan en diskussion med Cruyff i studion.” Ten Hag berättade för Cruyff att managers var tvungna att vara försiktiga och inte skrika på unga spelare för mycket, men det var ok att utmana seniorspelarna. “Om de fortsätter att begå samma misstag bör du kunna konfrontera dem,” sade Ten Hag om förstalaget. T o m som 13-åring fanns karaktärsdragen hos den framtida tränaren där.

 

 
I en tv-sänd intervju gav en 13-årig Ten Hag, längst till höger, Cruyff, till vänster, några tips om hur man kan jobba med unga spelare.

 

Han pratade taktik från tidig ålder, en holländsk födslorätt. “Ja. Baksidan är den holländska mentaliteten som gör att när en tränare säger till dig någonting, då säger spelarna ‘ja’ men gör det inte. För att vara rättvis så var jag en av dem.”

 

Hans noggranna inställning till jobbet som manager har lett till att han har debatterat gräslängden ner på millimetern med olika planskötare i hans holländska klubbar, och han har krävt att spelarna placerar sina västar i rätt färghög efter träningarna, inte bara kastar dem varsomhelst. Hans tankar är lika eleganta och ordnade som hans utseende. Har han alltid varit en perfektionist? “Ja,” svarar Ten Hag. “Det handlar om att ta ansvar.”

 

“När Fred Rutten lämnade klubben [FC Twente i juni 2008] säger klubben till mig, ‘Ok du måste förbereda allt, vi letar [efter en ny tränare].’ De kontaktade Steve [McClaren] men det tar lite tid och han skrev på en dag innan försäsongen började. Jag var tvungen att organisera resten. Så, jag tar ansvar. Det gör jag alltid.” McClaren kom dit och fann att allting var perfekt förberett.

 

Han behövde snabbt ta ansvar på Old Trafford också, detta med tanke på problemen i en uppdelad klubb och en obalanserad, underpresterande trupp. “Vi var medvetna om det. Jag informerade mig själv. Efter sir Alex uttåg förändrades kulturen under åren. En av de största kvaliteterna sir Alex hade var att han hade en hög standard. Jag ville få in det igen, så att alla i den här organisationen lever efter den högsta standarden och fotbollsspelarna också.

 

“Jag pratar regelbundet med sir Alex. Han ger sin åsikt och jag är glad som får den åsikten. Med all hans erfarenhet och sin intelligens är det verkligen värdefullt att prata med honom. Från sir Alex lär jag mig mycket för han är en sådan legendar. Det ger mig inspiration, hur man leder.”

 

Han delar Fergusons inställning om att glöden från vinster snabbt bleknar men att förluster stannar för evigt. “Definitivt. Om du vill bli den vinnaren, då måste du känna en förlust under lång tid i din mage. Du kan inte förlora. Om du förlorar då ifrågasätter du allt och jag börjar med mig själv och tittar i spegeln.

 

“I allmänhet, särskilt efter kvällsmatcher, sover jag dåligt. Matchen måste varvas ner. Och jag tänker redan på nästa dag, nästa match, hur förbereder jag oss, och vad ska jag återge till gruppen och vad ska jag inte återge. Jag måste sätta rätt ton.”

 

Ten Hag försöker sätta rätt ton under matcherna genom att ha kontroll på sina känslor. “Jag tycker att jag alltid har kontroll. En av mina kommunikationschefer sa en gång till mig, ‘Alla inne på arenan kan vara i den röda zonen, men aldrig managern.’” Även när spelare eller domare begår misstag försöker han behålla kontrollen. “Ja. Jag försöker. Men jag vet som manager, nuförtiden, särskilt med VAR, så har du inte så mycket inflytande [på besluten]. Så fokusera på spelet, fokusera på dina spelare, instruera dina tränare.”

 

Sedan erkänner han, “Och när det ser ut som att mina känslor svallar över, då gör jag det med flit.” Han sänder ett budskap till sina spelare. “Ja, att ta inflytande över vad som sker på planen.” Det där noggranna tänket igen.

 

Han är ständigt en av de sista som lämnar Carrington. I lördags kväll gick vi genom tysta korridorer, förbi det förvandlade matsalsområdet (borden formade i halvcirkelsbås är reserverade för spelarna för att främja mer enighet).

 

Väggarna pryds av de storslagna riddarna, sir Matt Busby, sir Bobby Charlton och sir Alex, och bilder från de storslagna kvällarna - Wembley, Barcelona, Moskva och alla de andra.

 

Tvärtemot Cristiano Ronaldos påståenden - men han hade rätt gällande likgiltigheten hos ägarna, Glazer-familjen - så har det gjorts investeringar i Carrington. Jag frågar Ten Hag om United är ett annat ställe nu när Ronaldo är borta, mer rörliga på planen och mindre cirkus vid sidan av den. “Om du observerar det så är det upp till dig,” svarar Ten Hag. “Så vad jag vill se från mitt lag är ett lag som är proaktivt, dynamiskt, övertygat. Jag har många gånger sett Manchester United med den attityden, så det är det jag gillar. Det är inte så att vi är nöjda. Det är fortfarande en lång väg att gå men vi visar definitivt den mentaliteten.”

 

Ten Hag hanterade Ronaldos uttåg skickligt, diplomatiskt, en påminnelse om att trots hela hans rykte om en man som upprätthåller disciplinen och är en tuff uppdragsgivare så besitter han också starka färdigheter i jobbet med andra människor. Han återupplivar spelare. Marcus Rashford, Englands och United-forwarden, gjorde fem mål förra säsongen och står nu på 30 fullträffar den här säsongen. “Vad jag har gjort?” Ten Hag skrattar. “Han är en bra fotbollsspelare, otroligt bra och hans avslutsegenskaper är höga.”

 

Som den planeraren han alltid är plockade Ten Hag fram fyra delar för att få ut ännu mer av Rashford. “Så, först av allt, gör jag en kultur där han kan prestera. Sedan får jag honom motiverad och sedan konstruerar jag ett spelsätt där han kan göra det. Och fitness, också, glöm inte den delen. När dessa fyra aspekter finns där kommer Marcus Rashford att göra mål.

 

“Han kan spela centerforward, kan spela från vänster, kan spela från höger. När du ser hans statistik gör han mål överallt men han känner sig mer bekväm som centerforward eller från vänster.”

 

United behöver fortfarande en till centerforward för Anthony Martial är alldeles för skadebenägen. Behöver de Tottenham Hotspurs Harry Kane? Ten Hag hugger inte på den. “Vad vi behöver bredvid Marcus Rashford är en extraspelare med målgörarfärdigheter, oavsett om han kommer från vår egen trupp eller om vi måste köpa en.”

 

Mason Greenwoods framtid är förståeligt ett känsligt ämne. I februari drogs åtalet mot Greenwood gällande försök till våldtäkt, kontrollerande och tvingande beteende och överfall tillbaka. Han är fortfarande avstängd av United i väntan på en intern utredning då klubben funderar på huruvida han bör fortsätta sin karriär på Old Trafford eller inte. Ten Hag säger bara att forwarden “tidigare har visat att han är kapabel för den” frontrollen, han har gjort 36 mål på 130 framträdanden, men han understryker också att det inte är han som kommer fatta beslutet huruvida han återvänder eller inte.

 

Köp av nya spelare och andra beslut kompliceras av den utdragna försäljningen av klubben. Jag nämner fansens “Glazers out”-läktarsånger. “Ja,” svarar han. “Men det är inte upp till mig.” Någon form av avslut eller klarhet skulle hjälpa hans sommarplaner.

 

Han pekar på skillnaden i spendering bland elitklubbarna. “När man ser investeringarna i Premier League - [under] sommarfönstret [spenderade] vi också, för att vara rättvis.” Klubben spenderade £208 miljoner (2,8 miljarder kr) på Antony, Casemiro, Lisandro Martínez och Tyrell Malacia.

 

“Under vinterfönstret gjorde vi ingenting. Vi hade spelare på lån [Wout Weghorst, Marcel Sabitzer och Jack Butland] men när man ser sig omkring så investerade alla de andra klubbarna för att vara i topp fyra och vi investerade inte. Man kan inte ignorera det. Om man vill vara konkurrenskraftig i den här ligan måste man investera. Jag behöver nyförvärv, ja.”

 

Jadon Sancho ser gradvis ut som ett framgångsrikt nyförvärv, här ska man berömma Ten Haags hantering av personen och hans medkänsla då yttern hade “fysiska och mentala problem”. “Som manager måste du skapa en kultur där alla är accepterade, där alla är olika. I slutändan, när vi går ut på planen, måste vi visa enighet.”

 

Han respekterar Maguire för hans professionalism och förstår hans status som klubbens kapten och en prominent spelare i Englands landslag. “Ja, men han har hög konkurrens där med Raphaël Varane [som mittback], som är fantastisk.” Varane har vunnit Champions League fyra gånger. “Det beskriver allt,” säger Ten Hag. Livet på bänken kan inte vara lätt för ett stolt proffs som Maguire.

 

“Ingen skulle vara nöjd med den situationen,” säger Ten Hag. “Han är det inte heller. Han tränar alltid på den bästa nivån, så med 100 procents ansträngning. Så han hanterar den situationen bra och han är på det sättet och som kapten är han viktig för truppen.” Så Maguire kommer stanna? “Låt oss säga att jag är glad att han är här och när vi behövde honom gjorde han sitt jobb. Men det är också ett beslut som han måste ta.”

 

Wan-Bissakas framtid i United är betydligt klarare nu när högerbacken har förvandlats av Ten Hags insatser på träningsplanen och hans man-management. “Vi gör en ansträngning för att gå in i hans karaktär, vi fick en relation och därifrån fick han motivation, fick sin chans, han presterade, och därifrån fick han mer tilltro.”

 

Wan-Bissaka har fått lära sig att Ten Hag ingjuter en filosofi där man spelar sig ut bakifrån, en taktik som kan vara problematisk för De Gea, en fantastisk skottstoppare men med brister i spelet med fötterna. “Det är inte vad jag vill, det är mer vad toppfotbollen kräver nuförtiden,” säger Ten Hag. “Om du observerar de största lagen så måste du vara kapabel att spela ut bakifrån och använda din målvakt som en plus en där bak, annars är det väldigt enkelt för motståndarna att sätta dig under press. Han [De Gea] var tvungen att höja sig. I flera matcher visade han utveckling.”

 

De Gea kommer att vara i United nästa säsong. “Ja, men jag kommer inte säga att han alltid kommer vara min nummer 1 för i en klubb som Man United måste det finnas konkurrens på alla positioner.” United kommer att spela 62 matcher den här säsongen. “Man kan inte göra det med 11 spelare. Det är omöjligt. Man behöver dubbla positioner.”

 

Och så vidare till Wembley. Ten Hag har redan vunnit där två gånger, i Carabao Cup-finalen och FA-cupsemifinalen. “Det var en fantastisk erfarenhet. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad att få åka till Wembley. Wembley! Jag har redan berättat för spelarna vad jag upplevde som barn. Nuförtiden visas alla matcher på tv. Jag minns [när jag] växte upp så fick man kanske 20 minuter med höjdpunkterna sent på kvällen, kanske semifinalerna eller när ditt land var involverat så fick du hela matchen i sändning. Men FA-cupfinalen visades alltid i sin helhet i Nederländerna. Det är ryktet som FA-cupen har. Det är något speciellt.

 

“Jag minns Manchester United mot Brighton [1983], Arnold Mühren spelade! Jag har sett många FA-cupfinaler. Traditionen… Jag ser verkligen fram emot det.” Det skulle betyda så mycket för Uniteds fans att få stoppa Manchester City från att vinna Trippeln. “Ja, jag vet. Men det handlar inte om att stoppa Manchester City, det handlar om att vinna FA-cupen. Vi vill bygga vårt eget arv och vår egna era.”

Idag kommer känslorna att sitta utanpå då Liverpool FC och Manchester United gör upp om FA-cuppokalen. Det finns inte två andra städer i Storbritannien som genererar en sådan rivalitet som Liverpool och Manchester - ekonomiskt, musikaliskt, men framför allt inom fotbollen, där partiskheten antingen kan vara ärlig passion eller genuint hat. Varför all denna bitterhet? Neil Lyndon besökte nordvästra England för att försöka förstå.

 

 

AV: Neil Lyndon, the Independent, lördag 11 maj, 1996

 

Att möta Dave Haslam för middag på en flott italiensk restaurang på Albert Square i Manchester känns som att möta en maffiaman i New Orleans. Så många människor känner igen honom som en av stadens ledande DJ:s - “Bästa DJ:n 1994,” sade City Life-magasinet - att han förväntar sig att bli igenkänd av folk han inte känner: som den jättesnygga unga kvinnan och hennes kockföljeslagerska, som stannar vid Haslams bord för att fråga vart han ska ikväll. Han fiskar upp en hög biljetter ur bröstfickan på hans tröja som han kan ge bort. Några går till the club South, dit han ska senare; andra går till hans Yellow night at the Boardwalk on Fridays.

 

Hans huvud är rakat och har en liten halvö med hår ovanför hans panna. Han bär en för stor tröja och för stora byxor och stora skor, Haslam är en Manchester-artist, den sortens stjärna som i London brukade vara känd som a Face. Han var regelbunden DJ på the Hacienda när klubben gjorde Manchester till musikstaden på det sena åttiotalet. Han kom till Manchester från Birmingham som student för 17 år sedan och han stannade och gjorde staden till sin. Känd som “det filosoferande folkets DJ” brukade Dave skriva om Manchester för NME men nuförtiden är det mer troligt att hans alster hamnar i the London Review of Books, där de behandlar hans ord mer respektfullt.

 

På det tidiga åttiotalet, säger han, runt tiden för kravallerna i Moss Side och Liverpool 8, befann sig båda städerna på botten. Ekonomiskt och socialt var de så låga att det var omöjligt att sjunka djupare.

 

“Överraskningen är att det blev någon förvandling överhuvudtaget. Manchesters förvandling må vara endast en millimeter hög, men man kan inte förneka den millimetern. Allt det har vuxit fram från gatorna, allt är entreprenörbaserat. Inget av det har startat där [han pekar mot andra sidan av Albert Square mot the Town Hall] eller från lokala myndigheter, men de har ofta gett sin välsignelse efteråt. Härifrån kan jag ta dig till ett dussintal platser inom fem minuters promenad där nya affärsverksamheter sammankopplade med musik och mode har skapats i gamla fabriker och lagerlokaler. Effekten av den förändringen endast av arkitekturen är slående.”

 

Det var musiken, fortsätter han, som utgjorde skillnaden. Band som the Smiths, Stone Roses och Simply Red var de första att annonsera en förändring i Manchester. Hösten 1989 var Manchester ett intressefokus för hela världen. “Nu är Manchester något av ett ekonomiskt mikrokosmos av England; man kan se att det finns pengar, men man kan inte riktigt förstå var det kommer ifrån eller hur det genereras. När Oasis kom hem till Manchester och sålde ut Maine Road två gånger är dess mest potenta symbol.”

 

Att möta Ian Hargraves för något att dricka på the Atlantic Towers-hotellet i Liverpool är som att gå ut för en pint med din pappa i en folktom bar i den sorgliga gamla staden du brukade kalla ditt hem. Han rusar in, pigg och fräsch, prydligt klädd i vit skjorta med slips och kavaj, fräsch från ett Rotarymöte på the Racquets Club. Nu är han pensionerad från jobbet som sportredaktör och fotbollsskribent för the Liverpool Post & Echo och hanterar istället publiciteten för Liverpools del i EM ´96, det kommande Europamästerskapet och han har “ett helvetes match” att få in något om det i media i nordväst. “Det enda som betyder något här för tillfället är Premier League och cupfinalen,” säger han. “Vi har gett upp och inser att vi kommer inte få in en rad i tidningarna om EM ´96 förrän efter mitten av maj.” Det säger en hel del om det förfallande tillståndet i Liverpool då utländska journalister som kommer över för att skriva om EM ´96 får rådet att bo i Manchester istället för att reservera ett rum på något hotell i Liverpool.

 

I mer än 30 år följde Hargraves ett professionellt intresse för fotbollen i nordväst, särskilt i Liverpool. Han var vän med Bill Shankly och Bob Paisley, managerna. Han drack ofta i The Albert, Liverpool-fansens pub vid arenan Anfield och han bidrog ofta med någon mening eller något rim när de skapade och övade på the Kops läktarsånger till de kommande matcherna. Hans minnen sträcker sig så långt tillbaka i tiden att han kommer ihåg när the Busby Babes applåderades för deras vackra spel på Anfield. Det här var innan det förgiftade hatet tog sitt grepp om klubbarnas supportrar.

 

Hargraves förlorade närstående vänner, spelare och journalister i flygkraschen i München 1958. Han är nära tårarna när han minns tillbaka; men tårarna blir för många och spiller över okontrollerbart då han minns Hillsborough och söndagen efter den katastrofen, när tusentals Liverpool-människor tog sig ner till Anfield, dragna av en instinkt, och klubben öppnade grindarna för folkmassorna som lade ner halsdukar och blomsterkransar på läktarna, varje cm av the Kop var täckt.

 

Hargraves bor inte i staden men efter att ha arbetat där hela sin karriär tänker han stolt på sig själv som en Liverpudlian och heders-Scouser. Han har hört allt och han vill inte höra ett ord till som går emot Liverpool. “Var inte för hård,” säger han många gånger. “Det är lätt att vara hård.” Men sen säger han detta:

 

“Ingen i Liverpool vill säga det eller höra det sägas, men alla vet att den här staden är sliten och att den har varit det i 30 år. Ansträngningarna efter kriget med att ta industrin hit, som bilfabrikerna, var fördömda. The Beatles har inte bott här på mer än 30 år och ingen vill komma hit och träffa deras samtida, 50-åringar som låtsas vara unga igen. Folk säger att det finns en ny musikscen här, men ingen skulle säga att det går att jämföra med sextiotalet. Alla våra komiker börjar bli gamla - Ken Dodd, Jimmy Tarbuck, Freddie Starr. Vem får deras eget tv-program nu längre?

 

“Människorna här känner sig väldigt långt distanserade från välståndet i söder och t o m från boomen i Manchester. Om du tog bort Littlewoods skulle den här staden inte ha någonting. Vårt enda pris är fotbollen. Det är det enda som vi är kända för i hela världen; det är i princip det enda vi har.”

 

Skillnaderna mellan dessa två män matchar de synliga kontrasterna mellan städerna. När man besöker Liverpool och Manchester slår kontrasterna dig direkt från varje synvinkel. Jag blev tagen av hur de nya höghusen som växer fram runt Manchesters centrala delar får det att likna ett Canary Wharfs i miniatyr och byggena exploderar i sådana antal att ett område som the Trafford Business Park påminner om de frenetiska byggena i centrala Seoul. The Manchester Ship Canal är numera lokalt känd som Silicon Canal och flyter nu förbi åtminstone 16 tv-spelsutvecklingshus. Men när man promenerar på Renshaw Street, i centrala Liverpool, ser man att the Central Hall, ett viktorianskt utbrott av mesopotamiska torn, har ett fullvuxet träd, inte bara ogräs, som sticker upp ur en kupol på taket. “Jag planterade det trädet,” skrattar dramatikern Alan Bleasdale, som inte har satt sin fot i the Central Hall sedan han brukade spela bordtennis för ungdomsklubben där på det tidiga sextiotalet. Bleasdale minns inte när the Central Hall senast användes - förmodligen när Bessie Braddock höll något partimöte för Labour för Harold Wilson.

 

1981, efter kravallerna i Granby-triangeln av gator bredvid Upper Parliament Street (felaktigt namngett som Toxteth i den nationella bevakningen), anlände ministern Michael Heseltine till Liverpool med massor av affärsmän för att deklarera napoleoniska planer för stadens pånyttfödelse. Nya affärsverksamheter, stora och små, skulle stöttas. Tusen blommor skulle blomstra. The Albert Docks, som redan genomgick restaurering, skulle finansieras rikligt.

 

Europeiska kommissionen har nu utsett Merseyside till ett område för speciella ekonomiska behov och gått in med 630 miljoner pund för utveckling. Men 14 år efter kravallerna ackompanjeras tecknen på förändring och pånyttfödelse av ytterligare försumlighet. The Albert Docks är en triumferande utställning av pengars och designs makt; men det känns sterilt och åtskiljt från dess omgivning. Ett praktfullt nytt kvinnosjukhus står på andra sidan av the Granby triangle, istället för ett sönderfallande bostadshus. Man ser fina hus och nya parkområden. Men gatorna i Granby där jag en gång i tiden bodde har glidit ännu längre ner i förfallet. De karibiska affärerna är borta eller så har deras dörrar och fönster spikats igen. Den religiösa delen av området verkar inte vara Marley utan muslimsk, och de få människor som promenerar där har afrikanska huvudbonader istället för dreadlocks.

 

Folk i Liverpool säger att Manchester suger upp alla de offentliga projekten som skulle kunna generera ny rikedom i nordväst - en ny flygplats, en OS-ansökan, pånyttfödelseprojektet i Hulme - medan de får välfärdsstrategier: man sätter plåster på stadens sår, istället för att komma med botemedel mot dess djupt rotade oförmåga att skapa nya pengar.

 

Sådana kontrasteringar gällande fysiska intryck fortsätter i möten med supportrar till de två städernas ledande fotbollsklubbar. Dessa skillnader är kanske bara en slump; men jag bevittnade dem under mitt besök. Man arrangerar en träff med några Manchester United-fans i en bar och deras organisatör säger att du kommer känna igen honom för att han har på sig en svart United-keps och bär på dagens utgåva av The Guardian. Han är en f d historielärare som numera skriver böcker om United och han är en regelbunden medarbetare på fanzinet Red Issue. Han pratar om Manchesters merkantila frihandelsekonomis ursprung i 1800-talet och stadens fortsatta entreprenörskap, som han kontrasterar med Liverpools kollektivistiska arbetarklasstraditioner (“de är de sista människorna i Storbritannien som inte har gjort en anpassning till Thatcherismen,” kommentar han).

 

Man försöker prata med Liverpool-fans på pubarna runt Anfield och snart ger man upp för att de är för fulla för att förstå. Man försöker ringa Liverpools supporterklubb för att arrangera en träff med några fans och dag efter dag, morgon, eftermiddag och kväll är det ingen som lyfter på luren - eller så är den konstant upptagen.

 

Skillnaderna mellan städerna är massiva i områdena runt Old Trafford och Anfield, Manchester Uniteds respektive Liverpool FC:s arenor.

 

Old Trafford tornar upp sig som ett fort i ett ganska platt område. Vissa United-fans kallar det Månbasen. Man kan se arenan på väldigt långt håll, inte minst när det är mörkt ute och de sätter på belysningen. Anfield är nästan osynligt och dyker plötsligt upp bland raderna av billiga lägenhetshus från 1800-talet som sträcker sig ända fram till arenans väggar.

 

Old Traffords minnesmärke till offren för München är en stor tavla i form av en fotbollsplan. Den sitter 50 feet (= 15,2 meter) upp på ett torn på framsidan av arenan. Man kan inte missa det. Men om du kör bil till Anfield kan du passera the Shankly Gates innan du ser dem - mer än 20 feet (= 6,09 meter) av snurrat järn från trädgårdsmöbler, toppat med orden You´ll never walk alone. Det för inte direkt tankarna till en minnesplats. Bredvid grindarna står en man och säljer halsdukar och mössor och bredvid hans försäljningsarrangemang står vad som ser ut som en blomstånd med hinkar fulla av rosor och krysantemum som blockerar trottoaren. Det här är Hillsborough-minnesmärket.

 

En gasflamma fladdrar och flämtar för evigt i ett glasrör omgiven av ljusröd granit. Inskriptionen högst upp ramas in av inverterade kommatecken, som om man vill göra orden mer allvarliga: “Tillägnad de som förlorade sina liv vid FA-cupsemifinalen, Hillsborough, 15 april, 1989”. De sörjande meddelandena på korten i blommorna, som placerats där av berövade familjer, är outhärdligt gripande. De får en att minnas Bill Shanklys egna beskrivning av Anfield och att det inte bara var en fotbollsarena. Han sade: “Det är som en helgedom. Dessa människor är inte bara fans, de är mer som medlemmar av en fantastisk familj.” På ett liknande sätt, säger Ian Hargraves, “skapade katastroferna på Heysel och Hillsborough - särskilt Hillsborough - band för supportrarna in i klubben som skapade en enighet mellan klubbens representanter, dess spelare och dess fans. De har ett sinne och samma känsla. Hillsborough-minnesmärket är förmodligen det enda stället i Liverpool där du kan lämna något på trottoaren och vara säker på att det inte blir stulet.”

 

Denna känslosamhet hetsar fram öppet ondskefullt hån från Manchester United-fans. Deras hat mot Liverpool och stadens folk är naket och deras elakheter är ogenerade. De i gruppen som har genomgått högre utbildningar talar med samma stenhårda känslolöshet som dem som inte har det. De som är smarta och tjänar sina pengar på att skriva, som Richard Kurt, historieläraren jag träffade, talar med samma krassa okänslighet som de som inte tjänar några pengar alls. Den enfaldiga brutaliteten i deras känslor är nästan tillräckligt för att få dig att tröttna helt på fotbollen och allt förknippat med den. Kurt och hans vänner, Pete Boyle och Chris Robinson, ledare för the Independent Manchester United Supporters´Association (IMUSA), avskyr “den billiga sentimentaliteten hos Scousers, deras attityd om att ´vi är unika och det är vi mot världen´. Deras mentalitet är densamma som i ghettot.”

 

Kurt säger att Mancunians har svårt att se en version av de själva i deras Liverpudlian-kusiner, som delar det irländska invandrarursprunget: “Scousers är familjens svarta får som man skulle vilja se transporteras någon annanstans.” Men han och hans vänner skrattar med rasande hånfullhet då de minns att the Kop höll upp en banner till minne av Jamie Bulger när det barnet mördades. “Var annars skulle det hända? Vem skulle annars vara så skamlös? Hela Liverpool är så. Vad som än går fel i Liverpool så säger Scousers alltid att det är någon annans fel. Det är någon annans fel att de är fattiga; det är någon annans fel att stället är en skithög.”

 

Ian Hargraves erkänner det sjudande hatet mellan Liverpools och Uniteds fans. “Klubbarna och spelarna kommer bra överens, men fansen kan vara dödliga, riktigt otäcka. Det finns alltid ett mördande våld mellan dem.”

 

När Ron Atkinson var manager för Manchester United fick han en dos tårgas i ansiktet från en behållare kastad av ett fan vid hans första besök på Anfield. Manchester-fans som går till Anfield från Lime Street-stationen blir överösta av flaskor och tegelstenar från deras Liverpool-värdar. När Liverpool åker till Old Trafford får deras fans bussar fönsterrutorna krossade och de attackeras av folkmassor. Om du frågar fansen huruvida det kommer bli problem på Wembley under cupfinaldagen skrattar de åt naiviteten i frågan.

 

Hargraves säger: “Problemen började på riktigt på sextiotalet, när Liverpool lyfte och inte fick något beröm för den storslagna fotbollen de spelade, medan United förblev glamourklubben, mediauppmärksamhetens fokus. Manchester-fansen stod inte ut på sjuttio- och åttiotalet, när Liverpool vann alla pokalerna och de inte hade någonting.”

 

Liverpool-fans på pubarna kommer säga att de “hatar” United för att klubben bara handlar om pengar, medan Liverpool FC, säger de, aldrig har satt profit före fotboll. Gång efter annan understryker de den långa traditionen där spelare köpta av Liverpool har stannat kvar i Merseyside-området även efter slutet av deras karriärer. “Det finns 20 till 30 kända fotbollsnamn som bor inom en radie på fem miles (= 8,04 km) härifrån,” säger ett fan på The Albert. “Manchester kan inte säga det. Deras storköpsspelare fuck off till var de kom ifrån så fort de inte platsar i laget längre, såvida de inte blir en rik knös director.”

 

Alan Bleasdale framför en mer noga övervägd version av denna fiendeskap när han säger att “vi sade alltid att Manchester hade pengarna men Liverpool hade kulturen. Jag hatar Manchester United. Men vad jag menar är att jag hatar klubben och allting den står för. Samtidigt måste jag säga att jag älskar sättet som laget spelar på.”

 

Du skulle aldrig få ett så moget medgivande från de unga männen i IMUSA, inneslutna som de är i infantilismen av deras hat. Som ett eko från en lekplats säger de: “Det var de [Liverpool] som började. Under flera år hade deras bussar på bortamatcherna “München ´58”-slogans där bak. Ingen tidning nämnde någonsin den provokationen, eller hur?”

 

Att gå på ett möte med IMUSA med dessa män i tjugo- och trettioårsåldern är som att kliva in i en värld med störd, begränsad känslighet som självupplevd beskrivs av Nick Hornby i hans bok Fever Pitch. Precis som han säger så i den här världen “betyder ingenting något, förutom fotbollen”. Dessa “Röda”, som de kallar sig själva, delar kanske Hornbys redogörelse av hans egna känslor till fotbollen när han sade att “så länge matchen håller på är jag en 11-åring… fotbollen [är] min barntröstan, min snuttefilt…”

 

Hängivenheten hos dessa fans till deras fotboll tillåter och ratificerar irrationellt hat och grundlösa fördomar. Den uppmuntrar våldsam intolerans mot nominella yttre fiender och skapar ett speciellt band mellan “engagerade” följare av en gemensam sak. Richard Kurt och hans vänner deklarerar, precis som Nick Hornby, en politisk sympati för vänstern; men deras hatspråk och lojalitet ligger nära det rasistiska BNP och British Nazis som de avskyr. Man tror kanske att de bara driver med en, och med sig själva också. I så fall är skådespeleriet övertygande.

 

I Kurts bok beskrivs Leeds supportrar omväxlande som undermänniskor, får, skadedjur, avskum och dammliv. Han skriver: “De är de enda fansen i landet som du inte skulle skämmas att tänka följande om: Man önskar att det hade varit de på Hillsborough ´89 istället för Liverpool.”

 

Fever Pitch diskuterade konsekvenserna av den här sortens Svartskjorteposerande i kontexten Heysel. “Barngrejorna som visade sig bli dödliga i Bryssel,” skrev Hornby, “tillhörde stadigt och tydligt en sammanhängande enhet av till synes ofarliga men uppenbarligen hotfulla aktioner - våldsamma läktarsånger, runkgester, hela den småsinta hårdinguppvisningen - som en väldigt stor minoritet av fans hade hängett sig åt i nästan 20 år. I korthet så var Heysel en organisk del av en kultur som många av oss, mig själv inkluderad, hade bidragit till. Man kunde inte titta på dessa Liverpool-fans och fråga sig själv, ´Vilka är dessa människor?´Man visste redan svaret på den frågan.” Om man tittar på Kurt och hans vänner i Manchester vet man svaret igen.

 

Det stör dem inte huruvida de ekonomiska resurserna hos Manchester och dess storstadsområde är otillräckliga för att låta United tävla om Europacuperna mot Milan, Barcelona eller Madrid. “Vi ligger inte vakna i sängen och funderar på huruvida vi är tillräckligt bra för att slå Inter,” säger en. “Men vi ligger vakna och oroar oss för att kunna slå Liverpool.”

 

Precis som Nick Hornby - som hade sina böcker, sina Buzzcocks-skivor och sina ädelstenskonversationer om feminism med kvinnor i norra London som han ville imponera på - verkar Richard Kurt och några andra medlemmar av IMUSA ha antagit identiteten som fotbollsidioten som ett eget val, kanske i brist på en mer mogen källa till manlig identitet. Det finns ett slags trainspotter-allvar gällande deras glöd för klubben och deras huligan-image.

 

Men de skulle lika gärna ha kunnat välja att vara passionerade för Manchester musik; och Dave Haslam ser många

unga män som dem på hans klubbar. “Aningslösa pojkar som inte vet hur man gör någonting: de vet inte hur man dansar, de vet inte hur man dricker, de vet inte hur man skaffar kvinnor.”

 

Men pojkar i Manchester har åtminstone en del valmöjligheter. Det är mindre tydligt att unga män i Liverpool har något val gällande identifiering och firande utanför fotbollen. Dave Haslam påpekar att Liverpool bara har en stor klubb - Cream - att jämföra med ett dussintal i Manchester. Liverpool har inte fått fram något världsberömt band sedan Frankie Goes to Hollywood på det tidiga åttiotalet, och det bandet fick sina idéer till “Relax” och “Two Tribes” från en Manchester-journalist, Paul Morley. Alan Bleasdale bekräftar detta då han säger att Liverpool-band inte kan hitta ställen att spela på nuförtiden. Hans egen son spelar saxofon i ett band som kallas Jub Jub, som är “stora i Chester”, men inte kan hitta någonstans att spela i Liverpool, förutom på olika pubar “där de vill höra tidiga Beatles-låtar hela tiden”.

 

Detta är förbryllande. Liverpools universitet och college lockar till sig mer än 30,000 unga människor till staden under terminstiderna. Enligt siffror framtagna av the Liverpool John Moores University Trust spenderar studenterna nästan 150 miljoner pund i staden under ett år. Med ett invånarantal liknande Manchesters, även med 35,000 arbetslösa män (upp till 40 procent av den potentiella arbetsstyrkan i vissa områden), skulle man kunna förvänta sig att Liverpool skulle koka av underhållning för de unga på samma sätt. Men det gör staden inte.

 

Phil Redmond, skapare av Brookside och grundare av Mersey Television, säger att Liverpool saknar den starka ekonomiska basen som är nödvändig för att stötta en underhållnings- och mediaindustri. “Det är verkligen så enkelt som geografi,” säger han. “Manchester är en motorvägskorsning, nord-syd, öst-väst, vilket är anledningen till att stan inte har någon själ, folk åker bara igenom hela tiden. Liverpool är slutet på linjen på en kust som har förlorat sin framstående ekonomiska funktion.”

 

Redmond, en medlem av the John Moores University Trust, är ovanlig bland kreativa människor födda i Liverpool, detta då han har stannat i staden och byggt en affärsverksamhet där. Precis som Dave Haslam säger: “folk kommer till Manchester av många olika anledningar, för jobb eller för utbildning, och de stannar ofta. I Liverpool är den senaste trenden att folk växer upp och lämnar sedan staden.”

 

Redmonds respons på detta är att säga att Liverpool måste förändra sitt perspektiv på sig själv. Inse att staden kommer aldrig kunna tävla med Burbank eller Soho som en magnet för kreativ talang, staden borde se på sig själv som den först var, “en övergående stad till vilken folk kom under tre eller fyra år, skapar kontakter, umgås och flyttar vidare. Fem procent av dem stannar kanske och utgör en skillnad för staden; men som hamnstad hade den alltid en kosmopolitisk natur och det är den som gav dess folk mycket av deras stil. Det är det vi borde återuppliva.”

 

Det mest uppmuntrande, t o m uppiggande, tecknet på att denna återupplivning kanske har börjat hittar man på - håll nere det där cyniska skrattet - the Liverpool Institute of Performing Arts (LIPA). Startat av Paul McCartney, i byggnaden där hans gamla skola låg; stöttat av Melvyn Bragg, Richard Branson, Lenny Henry, Mark Knopfler, David Puttnam, Carly Simon, Wayne Sleep och ytterligare 30 stora namn; organiserat av Mark Featherstone-Witty; finansierat av the National Lottery, Europeiska kommissionen, Grundig AG och andra - det här är helt enkelt den mest sensationellt fantastiska nya utbildningsinstitutionen för konst på planeten.

 

De förfallna Institute-byggnaderna har återställts och utvidgats med en hänförande skönhet. Där finns skivstudior, replokaler, stort auditorium, dansstudior, omklädningsrum, rekvisita- och scenförråd och ljusriggar efter högsta professionella standard. De 189 studenterna (35 från Merseyside) som utgör LIPA:s första intag kommer lära sig såväl företagsledning som röstproduktion, avancerad marknadsföring och kommunikation samt välljud.

 

De förväntas lämna LIPA kapabla att driva sina egna affärsverksamheter. Featherstone-Witty hoppas att några av dem ska stanna i staden. “Liverpool är fullt av billigt boende i underbara hus som på senare år inte har haft några som bor där. Vi kan kanske tillhandahålla några.”

 

Featherstone-Witty själv bor i “det största och vackraste huset jag någonsin har ägt: sex sovrum, fyra sällskapsrum, väggarna är original från den viktorianska tiden. Det kostade 48,000 pund. Ändå finns det 19 liknande hus på min gata som är obebodda. Jag har aldrig bott på ett ställe där en sådan skönhet existerar sida vid sida med ett sådant förfall.”

 

LIPA är det enda tydliga tecknet i Liverpool på att staden kanske har fått något annat vid sidan av fotbollen som ett pris till sig själv. Oddsen ser inte bra ut, men precis som Dave Haslam säger när han diskuterar gangsterismen i Manchester: “med tanke på alla livsvillkor här funderar man inte på att det finns en hög nivå av kriminalitet, utan man funderar på att den inte är högre.”

 

Alan Bleasdale håller med om det uttalandet; men han talar förmodligen för alla då han förvisar alla sociala frågor bakom den dominerande punkten på agendan i rivaliteten mellan de två städerna. “Liverpool kommer vinna cupen,” säger han. Innebörden är att Manchester kan behålla allt annat.

Av den berömda holländska toleransen finns ingenting att se när landets två eldigaste rivaler ställs mot varandra, det fick Andy Mitten bevittna på nära håll för aprilnumret 2007 av fotbollsmagasinet FourFourTwo. Förvänta er hemmagjorda bomber, attacker mot spelare och våld. Massor av våld…

 

AV: Andy Mitten, publicerat i FourFourTwo den 27 april, 2007

 

 

En arg folkmassa väntar på att två tvåvåningståg med de 1,600 tillresta Feyenoord-fansen ska anlända till Amsterdam Arena. Det som förhindrar de nästan tvåtusen gapiga Ajax-fansen från att komma i kontakt med deras hatade fiender är en säkerhetsoperation av enorma proportioner.

 

Uppe i den askgråa himlen undersöker en polishelikopter scenen, samtidigt som en 747:a har inlett inflygningen mot flygplatsen Schiphol. Ajax fans samlas mellan stadion, deras lags träningsplaner och en tågstation som har en tunnel som sammanlänkar perrongen med bortasektionen. Framför dem väntar två led med poliser, alla utrustade som Robocop och deras batonger och sköldar är redo för det oundvikliga.

 

En polis har en brandsläckare på ryggen; andra håller tillbaka upprörda hundar. Bakom dessa utgör ett led med polishästar ytterligare en barriär. Addera två falanger med polisbussar, olika slags säkerhetspersoner och poliser med övervakningskameror, och du får en bild av åtgärderna som man tar till för att hålla isär supportrarna till Hollands två största klubbar.

 

En klunga av civilklädda poliser står och hänger i närheten. Med jämna mellanrum identifierar de ett problem-fan och omringar honom innan han släpas in i en buss där de delar ut deras egen form av rättvisa. De flesta fansen täcker sina ansikten med halsdukar, men en av dem verkar vara övertygad om att attrahera polisens uppmärksamhet då han kommer iklädd en gasmask och en vit overall med en Feyenoord-kackerlacka (Ajax fans kallar deras rivaler för “kackerlackorna”) målad på ryggen.

 

Det är en timme kvar till avspark och FourFourTwo är här för att på plats bevittna häxkitteln runt Ajax vs Feyenoord, den största, argaste och mest framemotsedda matchen i den holländska fotbollen.

 

 

 

En berättelse om två städer
Att Amsterdam och Rotterdam är olika blir tydligt så fort du lämnar den senast nämndas centralstation. Byggnaderna är nyare, högre, mer framfusiga och man ser byggnadskranar överallt. Rotterdam har förblivit en byggarbetsplats sedan kriget och samtidigt som vissa byggnader har prisats finns det många andra som avskys. Det är en hård, till största delen arbetarklasstad, den näst största i Holland (befolkningen ligger på 1,1 miljoner jämfört med Amsterdams 1,5 miljoner) och kan skryta med Europas största hamn; globalt sett är det bara Shanghais som är större.

 

Rotterdam har den högsta procenten av icke-västerländska utlänningar i Holland, nästan halva befolkningen kommer från ett annat land än Nederländerna, eller har minst en förälder född utanför landet.

 

De två städerna är också väldigt polariserade politiskt sett, Amsterdam finns fortfarande inom spannet liberalt till socialistiskt medan Rotterdam håller på att bli alltmer högerextremt (men staden har alltid varit ett starkt fäste för arbetarpartiet). Den kontroversielle politikern Pim Fortuyn, som mördades 2002, startade sitt anti-invandringsparti här.

 

Rotterdams invånare anser att medborgerlig stolthet betyder mer här, och lokalbefolkningen är stolt över deras hemstads industri. Det finns ett holländskt talessätt som lyder: “Medan Amsterdam drömmer, jobbar Rotterdam; Amsterdam för att festa, Den Haag för att bo i, Rotterdam för att arbeta”.

 

Till skillnad mot Amsterdam, som bara har en Eredivisie-klubb, är Rotterdam en stad med tre lag, detta då även Sparta och Excelsior för tillfället spelar i den högsta divisionen. Medan mindre klubbar som AZ Alkmaar och Twente Enschede har utmanat Ajax-PSV-Feyenoord-triumviratet, är det en prestation av de mindre Rotterdam-klubbarna bara att spela i den högsta divisionen.

 

Den minsta, Excelsior, har vänskapliga band till Feyenoord, men många konservativa Sparta-fans föredrar Ajax framför “folkets klubb”, något som Ajax glatt återgäldar genom att sjunga att “Sparta är Rotterdams klubb!”

 

I en bar vid stationen väntar Danny, en av de stora Feyenoord-grabbarna och en del av firman SCF (Sportclub Feyenoord). Nu är han i fyrtioårsåldern och jobbar i hamnen. Danny har följt Feyenoord hela sitt liv. Han gillar inte Ajax eller Amsterdammers “och deras korkade accent”, men han erkänner att Ajax har fördel när det handlar om pokaler och vacker fotboll: Ajax-ledningens policyförklaring binder klubben till “kreativ, anfallande, dominerande fotboll”.

 

 

“Men ändå,” säger Danny med ett leende, “deras utopi är att vara som Feyenoord - en riktig fotbollsklubb med riktiga fans. När det gäller supportrar äter vi dem till frukost. Ajax pratar om att the F-Side och Gate 410 är högljudda. Det är två sektioner. Hela De Kuip är högljudd.” De flesta Ajax-fansen instämmer - det finns ett område där de respekterar Feyenoord och det är när det gäller atmosfären på De Kuip.

 

“Ajax är kändisarnas lag, medias och de falskas,” fortsätter Danny. “Deras huvudläktare har fler exekutiva boxar och eleganta säten. Folk går dit för att bli sedda; folk går till Feyenoord för att stötta sitt lag. Alla hatar Ajax arrogans och medias partiskhet mot dem.”

 

Medan vi pratar skriver den Rotterdam-baserade juristen Erik ner Feyenoords kampsång på ett papper. Han är ett Manchester United-fan som har rest till mer än 300 United-matcher sedan 1978. Erik är ingen anorak (nedsättande brittisk slang för en person som har ett nördigt intresse för något), men han har också sett matcher på alla 92 Football League-arenorna, plus 28 arenor i Skottland.

 

“Här,” säger han och lämnar över pappret. Det står följande:

 

“Hand i hand kamrater,
Hand i hand för Feyenoord,
Inga ord bara agerande,
Länge leve Feyenoord!”

 

Danny har tagit med sig hundratals foton på Feyenoord-fans. På ett foto ser man en grupp som reste till Amsterdam med båt och lämnade Rotterdam vid midnatt: “Vi hade ett house-party med DJ:s ombord. Alla var påtända och dansade, men när vi anlände till Amsterdam väntade polisen på oss.”

 

Han har bilder på en match på De Meer på tidigt 90-tal, när Feyenoords fans kastade in en hemmabyggd bomb på Ajax-sektionen, något som orsakade skador, vissa allvarliga, på 18 fans. Och han har bilder på en sönderslagen tv-studio efter att Ajax och Feyenoord fans bjudits in till ett tv-program live. Slagsmål innan programmet började gjorde att det aldrig ens spelades in.

 

 

Historielektion
Fientligheten mellan Hollands två största klubbar går långt bakåt i tiden. Ajax har fyra Europacuper, men Feyenoord var det första holländska laget att vinna den pokalen, detta då de slog Celtic 1970 under österrikaren Ernst Happel, vars berömda snack med laget innan matcherna bestod av en mening: “gentlemän, två poäng.” Sedan anpassade Ajax Rinus Michels Happels stil, kallade den totaal voetbal och Ajax vann tre Europacuper.
Den utgången är typisk i en rivalitet i vilken Feyenoord bara har haft korta perioder av dominans. 1983 flyttade Ajax-legendaren Johan Cruyff till De Kuip. 37 år gammal ledde han Feyenoord, med en ung Ruud Gullit i laget, till dubbeln. “Han var dirigenten i vår orkester,” minns Danny. “Och vi hade en jättevacker orkester.”
Budskapet är tydligt - Cruyff var ett geni, men Feyenoord hade ett storlag. Men för Ajax fans var det deras man som ledde Feyenoord till framgång. T o m när Feyenoord senast vann ligan, 1999, vann Ajax med 6-0 mot dem i en av säsongens sista matcher.

 

 

Rivaliteten definieras av fördomar, men det finns många likheter mellan dessa bittra fiender. Båda klubbarna har stöd från långt bortom deras stadsgränser; det finns 1,100 personer med säsongsbiljett hos Ajax som bor i Rotterdam och 400 Feyenoord i Amsterdam. Ajax fans har blivit kända för att göra livet svårt för kändisar som är Feyenoord-fans och bor i deras stad, ofta skriver de “Ajax” på deras hus.

 

 

Precis som bråkande bröder försöker klubbarna slå varandra på alla nivåer. Under det sena 90-talet flög costa ricanen Froylan Ledezma till Schiphol för att skriva på för Feyenoord, men då Ajax hade bättre kontakter på flygplatsen lämnades Feyenoords representanter i ankomsthallen, medan Ajax motsvarigheter mötte Ledezma direkt utanför planet. Han skrev på för Ajax och gjorde Feyenoord vansinniga över att deras fiende hade kidnappat spelaren, men de fick senare skratta sist eftersom Ledezma aldrig lyckades skina i den holländska fotbollen.

 

 

Men om sanningen ska fram så representerar den berättelsen en kort komisk paus mitt i alla våldsamheter. För tre år sedan hamnade t. ex Feyenoord-mittfältaren Jorge Acuna på sjukhus efter att Ajax-huliganer attackerat honom på en reservlagsmatch. Den här säsongen köpte Feyenoord Ajax fjärdeval i anfallet Angelos Charisteas, han som gjorde Greklands vinstmål i EM 2004. Vid hans första träningspass behövde han två säkerhetsvakter runt sig efter att ha retat upp Ajax fans med påståendet om att Feyenoord var en “varmare klubb”.

 

 

HÄRNÄST: Slagen till döds på ett lerigt fält

 

ETT SLAGSMÅL FÖR MYCKET
Även om rädsla för säkerheten kan dämpas genom att skärpa säkerheten så blev, för ett årtionde sedan i Beverwijk, det delade hatet dödligt. På ett fält bredvid en motorväg mellan Amsterdam och Rotterdam brakade de två firmorna samman i ett förutbestämt möte. De exakta antalen debatteras men precis som i en scen från Braveheart rörde sig hundratals personer mot varandra utrustade med baseballträn, knivar och järnrör. Det var inte många poliser på plats och det blev känt som Slaget vid Beverwijk.

 

 

Feyenoord var betydligt fler än deras rivaler och då Ajax drog sig tillbaka ramlade en man som led av tung astma, hans namn var Carlo Picornie. Picornie, 35 år gammal, hade en gång i tiden varit en prominent huligan, men vid den här tiden, 1997, var han vanligtvis inte särskilt aktiv; men den här dagen hade han lämnat sin “huliganpensionering”. Han hade sagt till sin partner att han skulle gå och köpa något att äta, men den dagen slogs Picornie ihjäl på ett lerigt fält. Ett annat Ajax-fan som såg vad som hände sprang tillbaka för att hjälpa honom, han knivhöggs två gånger i

lungorna.

 

  

 

Dödsfallet chockade Holland. Några Feyenoord-fans betalade för en annons i en nationell tidning där de erbjöd sympati och slog fast att det aldrig var meningen att det skulle hända; andra firade dödsfallet. Vid den första Feyenoord-Ajax-matchen efter händelsen skanderade majoriteten av Feyenoord-fansen: “Ni lämnade er kompis ensam” och höll upp uppblåsbara hammare.

 

Samtliga holländska fans fick känna på konsekvenserna i och med en landsomfattande kampanj - “Fotbollen: förstör den inte”. Om du nu vill resa på bortamatcher med Ajax eller Feyenoord måste du gå igenom fler ID-kontroller än en kandidat för ett jobb hos MI5. Du kan bara resa på övervakade tåg, som ofta försenas av polisen. Om du bryter mot alkoholförbudet kan det betyda omedelbara böter på €450 (ca 4,500 kr), samtidigt som polisen infiltrerar ultrasgrupper och har rätt att telefonavlyssna misstänkta personer. Och när de gästande fansen till sist når motståndarnas arena ackompanjeras de av tillräckligt med säkerhetspersonal för att tillfredsställa en diktator i tredje världen.

 

Varmt välkomnande
Det första av de gula tågen dyker upp på ett av flera upphöjda tåglinjer som omger Ajax glimrande hemmaarena. Arga rop hörs, knallskott exploderar och flaskor kastas mot polisen. Folkmassan rör sig mot den formidabla säkerhetslinjen med ett svagt hopp om att nå fram till Feyenoord-kontingenten, innan polishästarna stormar rakt in i gruppen vilket får folk att flyga fram och tillbaka. Elva fans arresteras och tre poliser skadas.

 

Tågdörrarna öppnas och Feyenoord-fansen forsar ut på perrongen. Den 43 miles (= 69,2 km) långa resan borde ta en timme, men fotbollstågen reser avsiktligt långsammare med värmen fullt påvriden och fönstren stängda för att göra resenärerna sömniga.

 

 

Oförskräckta och stärkta av den friska luften som slår emot dem börjar de genast håna Ajax-supportrarna 80 yards (73,1 meter) bort. I årtionden har de utbytt förolämpningar via media och olika hemsidor, men endast två gånger om året ser de fiendens ansikten. Ett Feyenoord-fan vecklar ut en palestinaflagga. “Hamas, Hamas - judarna till gasen,” skanderar några Feyenoord-fans. “Vi är Superjudar,” svarar Ajax och håller upp en Davidsstjärna.

 

“De är bara ungar,” säger Longy, en Ajax-huligan som observerar scenen. “De riktiga grabbarna är inte där, för om de gjorde någonting skulle de bli gripna direkt och foton på dem skulle synas i tv imorgon.”

 

Istället sitter den hårda kärnan av Ajax-huliganerna och dricker i en bar på andra sidan arenan, i närheten av glasskyskraporna som är hem för internationella storföretag. Precis som arenan byggdes de för att gentrifiera Bijlmer, ett fattigt område med fördärvade bostadsprojekt från 70-talet i södra Amsterdam.

 

“Det är som Kinshasa där borta,” säger en kille och pekar mot bostäderna på andra sidan rälsen. “Men det producerar bra fotbollsspelare.” Precis som med många andra nya fastighetsprojekt är det en kall, steril miljö - men idag finns det ett surr i luften eftersom Feyenoord är på besök i stan.

 

Fast tillvägagångssätt
Longys kamrater, allt från 17-åriga grabbar till äldre herrar med tvära ansiktsdrag, kikar fram från deras Stone Island-jackor och Aquascutum-kepsar, sippar på öl från små plastmuggar. Doften av cannabis är ständigt närvarande. De vet att efter Beverwijk är polisoperationen så tajt att de inte kommer komma i närheten av Feyenoord.

 

Ajax stora firma heter the F-Side, grundad 1976 och döpt efter sektionen där deras hårda kärna brukade stå på Stadion de Meer, deras hem mellan 1934 och 1996, där Johan Cruyffs mamma tvättade lagets tröjor. Med en kapacitet på 22,000 var den mindre än hälften så stor som Feyenoords De Kuip [“Badkaret”] och knappast ett passande hem för 1995 års Europamästare för klubblag.

 

“De Meer stank av lager, piss och hamburgare och var en osäker soptipp - men det var hemma,” minns Longy. Flytten till Arenan var svår och fans som hade stått tillsammans i åratal spreds ut över stadion och de klagade på den nya typen av medelklass Ajax-fans som började dyka upp. De misstänkte att Ajax avsiktligt hade spätt ut deras mest problematiska supportrar.

 

“Efter sju matcher sa vi till klubben att the F-Side var tvungen att sitta tillsammans igen annars skulle det bli problem,” berättar ett fan. “Nonsens,” kontrar en källa som varit director i klubben. “Det är farligt att påverkas av rädsla och det blev vi inte.” Oavsett var sanningen ligger så omgrupperade snart the F-Side.

 

 

“F**k Rotterdam!” skriker en kille på engelska vid vändkorsen. En familj går förbi, pappan håller i en plasma screen inhandlad från en affär nära arenan. De kunde inte se mer oförenliga ut på det här stället ens om de försökte.

 

Vad som är slående med the Amsterdam Arena är dess höjd. Vissa av de mest fantastiska arenorna i världen, som Nou Camp och Old Trafford, har spelplanen nere under marknivå, vilket förminskar arenans visuella storlek utifrån, men Arenan, med en kapacitet på 51,000, har sin spelplan byggd 10 meter ovanför marknivån, uppepå två våningar med parkeringshus.

 

Idag sitter FourFourTwo med the F-Side, vi använder en säsongsbiljett som tillhör ett annat fan. På hans säsongsbiljett, som liknar ett kreditkort, sitter ett foto av honom och han ser minst lika skrämmande ut som någon av alla de andra vi hittills har träffat idag. Men när man passerar de elektroniska vändkorsen kollar vakten på ditt pass, inte din säsongsbiljett, och kör det mot en lista över portade fans. Listan är åtta sidor lång.

 

Det kostar €15 (ca 150 kr) att sitta bakom målet - mindre än vad det kostar på flera Conference North/South-matcher - och för den summan ser du planen utmärkt från den lägre våningen, som idag är utsmyckad med en 50 meter lång banner som säger “Amsterdam - No Bullshit”.

 

“There´s f**k all in Rotterdam,” sjunger de 6,000 fansen på F-Side från bakom vallgraven som separerar dem från planen, det är en referens till Feyenoords chanser till framgångar den här säsongen. Feyenoord har kastas ut ur UEFA-cupen p g a publikproblem på en bortamatch i Frankrike. Om de hade fått vara kvar hade de mött Tottenham, som stod för den första dokumenterade incidenten med huliganism av en engelsk klubb i Europa 1974, i en match mot Feyenoord.

 

HÄRNÄST: “De är besatta av oss, betydligt mer än vad vi är av dem.”

 

“Bomber över Rotterdam”
Trots den tidiga söndagsavsparken sprakar det om atmosfären. När starten närmar sig vecklas en banderoll ut i närheten av bortafansen. Ovanför frasen “Blodiga söndagen” visar den Rotterdams skyline och ett tyskt bombplan av märket Messerschmitt som släpper sin last, precis som 90 av dem gjorde i mattbombningen av Rotterdam i maj 1940. Fler än 800 människor dog, 70,000 lämnades hemlösa. (Holland kapitulerade sedan omedelbart inför Hitler och besparade därmed Amsterdam samma behandling.)

 

Smällare exploderar bakom målet som ett försök att återskapa bombningen och hela arenan håller upp röda, vita och svarta pappersark. Sedan, till tonerna av Tulpaner från Amsterdam, sjunger de:

 

“När våren kommer kommer vi att kasta
Bomber över Rotterdam,
Tusentals stora och massor av dödsoffer,
Fler döda än levande,
Vad Luftwaffe inte förstör,
Kommer The F-Side ta hand om.”

 

Som om den här matchen behövde ytterligare påeldning så är det idag en speciell dag, en krigarhjältes återkomst: 16 år efter hans Ajax-debut är Edgar Davids tillbaka. Hans popularitet har aldrig sinat och hans återkomst firas på flera flaggor; vissa på engelska, precis som många andra på arenan - “Red & White Fighters”, “There Can Only Be One”.

 

 

 

Man hör även många läktarsånger som importerats från Storbritannien och medan tusentals sjunger “If you all hate

Feyenoord clap your hands” kan man på en gigantisk Union Jack-flagga nedanför bortasektionen läsa: “Ajax Can´t Be Stopped”. Vissa förklarar detta med det extraordinärt höga antalet holländska människor som talar engelska (85% av befolkningen har åtminstone grundläggande kunskaper om språket). Andra muttrar mörkt om en fascination för den gamla skolans engelska huliganism.

 

När matchen sparkar igång gör spelarna deras bästa för att dra ner på spänningarna på läktarna, som om de fått rekommendationer om det av polisen. Det tar inte ens en halvtimme för tabelltvåan Ajax att storma fram till en 3-0-ledning över femman Feyenoord. Davids är ihärdig, men stjärnan är speluppläggaren Wesley Sneijder.

 

“Always look on the bright side of life!” kvittrar Ajax-sektionerna. Gästernas fans, infållade av säkerhetsvakter och tre meter höga genomskinliga väggar längst fram på deras sektion, är förkrossade. T o m utan deras bäste spelare, den avstängde Jaap Stam, glider Ajax fram till en 4-1-seger.

 

Stannar för efterrätt
Medan de flesta hemmafansen lämnar efter Ajax ärovarv stannar majoriteten av Gate 410, som befinner sig nära bortafansen. Det är Ajax andra fangrupp och den består mest av yngre, mer entusiastiska medlemmar än the F-Side. “Vi inspireras av Italiens tifosi, eller fansen i Grekland eller Argentina,” förklarar en av 410-ledarna, som spenderar matchen med ryggen mot planen medan han orkestrerar läktarsångerna.

 

Smädelserna blir alltmer ondskefulla. “Ni lämnade er vän ensam,” sjunger Feyenoord. “Var i världen jag än har varit så har jag aldrig sett så många judar som i f**king Amsterdam.”

 

Det finns en anledning till att dessa sånger startar efter matchen. Om domaren hör dem under den har han mandat att stoppa matchen, medan myndigheterna kommer vidta åtgärder som att förbjuda bortafans eller tvinga lagen att spela bakom stängda dörrar. Och det vill ingen vara med om, oavsett hur högljutt deras hat än är.

 

Ajax-fansen beger sig tillbaka in till stan, till en bar som heter Henry VIII. Affischer med Ajax-lag pryder väggarna och ställets stolthet smyckas av Europacupvinnarna 1995. Med spelare som Patrick Kluivert, Clarence Seedorf, Frank Rijkaard, Marc Overmars, Jari Litmanen, Edwin van der Sar, Frank och Ronald de Boer, Danny Blind och Davids är det inte svårt att förstå varför.

 

“Van der Sar gifte sig i Amsterdam förra året,” säger Longy. “Så 100 Ajax-ultras väntade på att bröllopsbåten skulle passera vid kanalen. När den gjorde det brände vi av bengaliska eldar. Van der Sar är ödmjuk. Båten stannade och de gav oss alla en öl.”

 

Longy hatar Feyenoord så mycket att om han ser en Feyenoord-bok i en bokaffär böjer han till framsidan och om han ser en bil med ett Feyenoord-klistermärke på sprejar han “Ajax” på den.

 

“Feyenoord säger att vi är arroganta,” väser han, “men vi hejar på ett bättre lag. Vi har slagit dem på deras egna arena fler gånger än de har slagit oss. De är besatta av oss, betydligt mer än vad vi är av dem.”

 

Vi går vidare till en liten bar i det välbesökta red light district. På en gata utanför hänger ett sympatikort i ett band, det är platsen där ett Middlesbrough-fan knivhöggs till döds av en knarklangare innan hans lags möte med AZ Alkmaar 2005.

 

Nu är några fans både påtända och berusade, men alla är glada för att de har besegrat Feyenoord. Holländsk popmusik pumpas ut medan Spurs möter Man United på storbildsskärmen. (Många holländska fans reser till England för att se sina andralag - Liverpool, United och West Ham nämns alla - men trots att Ajax-grabbarna vet att några av deras motparter hos Feyenoord också åker dit så har de aldrig mötts i England.)

 

“Idag var helt briljant,” flämtar ett vätskepåfyllt fan då natten närmar sig sitt slut. “F*** Feyenoord, f*** Rotterdam.”

 

Precis som i alla stora rivaliteter fortsätter det att glöda om den här - PSV skulle kunna vinna ligan de kommande 20 åren, men de avfärdas som ett fabrikslag, för huvudsponsorn Philips - men då FourFourTwo beger sig mot utgången lämnas vi med reflektionen att trots allt hat idag så har Picornies död haft en positiv inverkan och familjer kan nu känna sig säkrare då de går på fotboll i Holland. Situationen har förbättrats, men det först efter att man implementerat den mest sofistikerade säkerhetsoperationen i Europa för att hålla rivaliserande fans åtskiljda. Italiens fotbollsmyndigheter ska kanske ta notis om detta.

 

 

 

AV: Daniel Taylor, The Athletic, lördag 4 mars, 2023

VARNING: Den här artikeln innehåller grafiskt sexuellt språk som vissa läsare kan uppfatta som stötande och motbjudande.

Problemet för Manchester United är detta: ljudupptagningen kommer alltid finnas där ute. Det spelar ingen roll hur mycket de försöker lugna den allmänna opinionen, hur mycket PR de strösslar över det, den isolerade inspelningen kommer alltid att fördöma Mason Greenwood.

Internet glömmer aldrig och tyvärr för Greenwood är det ingen fördel för honom om en av möjligheterna som övervägs av United är ett program i olika faser för att plocka tillbaka en fotbollsspelare som polisen ville få åtalad för försök till våldtäkt.

Bevisföremål A: dessa i hemlighet inspelade ögonblick då man kan höra Greenwood rya i åt hans påstådda offer att “lyft på dina fucking ben” och hans röst låter hård och oförsonlig och absolut övertygad om att få vad han vill ha.

Kvinnan svarar att hon inte vill ha sex och Greenwoods ton blir ännu mer hotfull: “Jag bryr mig inte ett skit om vad

du vill, din lilla skit.”

Hon försöker protestera men han fräser åt henne att vara tyst. Hon försöker igen, säger till honom att hon inte vill ha sex.

Greenwood svarar: “Jag kommer knulla dig, din fitta. Jag bryr mig inte om du vill ha fucking sex med mig. Hör du mig?”

Iskallt, eller hur? Vidrigt, ondskefullt, så att magen vrider sig. Ber om ursäkt om du egentligen inte ville gå igenom det, ord för ord, men kanske är det värt att återberätta den här lilla delen av deras ordväxling (tyvärr finns det en hel del mer i inspelningen, allt på samma tema) nu när det verkar som att vi måste justera våra åsikter gällande vad som, för 99 procent av befolkningen, skulle konstituera ett brott som man får sparken för, men inte om det gäller en elitfotbollsspelare, inte hittills i alla fall.

 
Mason Greenwood utanför Minshull Street-tingsrätten under den första dagen av hans rättegång i november förra året. (Foto: Cameron Smith/Getty Images)

Något tvingade den tjejen att börja spela in vad som hände och att senare, i korthet, lägga ut det på sociala medier. Det kändes som ett rop på hjälp. Hon tog även fram bilder som visade henne med ett blödande ansikte och blåmärken på kroppen. Det här, insisterade hon på, var den riktiga Mason Greenwood.

Och precis som de flesta andra som har lyssnat på det klippet var min första reaktion att Greenwood - som aldrig har förnekat att han är mannen på inspelningen - var klar på Old Trafford.

Oavsett vad som hände i utredningen, oavsett vilken förklaring som kanske skulle ges för att rättfärdiga att saker och ting inte var exakt som de lät så kändes det nästan otänkbart att han skulle tillåtas att dra på sig klubbens tröja igen. Inte när så många människor hade hört den här ljudinspelningen och han figurerade i de stora tv-nyhetssändningarna.

Polisen och åklagarmyndigheten ansåg att det fanns en rimlig möjlighet att Greenwood skulle bli dömd som sexförbrytare och misshandlare. Han åtalades för försök till våldtäkt, misshandel som orsakat kroppslig skada och kontrollerande och tvingande beteende, allt detta riktat mot en och samma kvinna.

När det gäller den sista åtalspunkten gick åtalsärendet ut på att Greenwoods beteende hade allvarliga effekter på henne, att han uttalade hot och nedsättande kommentarer, övervakade hennes konton på sociala medier och förändrade hennes sociala liv. En rättegång i tingsrätten var inbokad i november. Sen ändrade hon sig gällande att lägga fram bevis.

Anklagelserna lades som sig bör ner och the CPS (åklagarmyndigheten i England) sade: “En kombination av tillbakadragandet av nyckelvittnen och nytt material som kommit fram betyder att det inte längre finns en realistisk möjlighet till fällande dom.”

Även om vi bara kan dra streck mellan prickarna så är den sorgliga verkligheten den att det inte är ovanligt att åtal faller samman i fall som involverar påstådda sexattacker och psykologisk misshandel, vilket inte är något att skryta med för det brittiska juridiksystemet.

Greenwood kommer inte längre behöva förlita sig på en jurys dom när det gäller hans frihet. Men här har vi en sak: det betyder inte att han inte gjorde det som påstods. Oskyldig tills motsatsen bevisats? Kanske i juridikens ögon. Men ibland är det för lätt att gömma sig bakom det. Det känns som en flykt, särskilt när inspelningen finns där ute.

United kan komma att kapa banden till Greenwood, men den första frågan att ställa till dem är denna: skulle de ens överväga att ta tillbaka honom om han inte var en potentiell matchvinnare?

Och svaret, oavsett hur mycket de än må påstå motsatsen, måste nästan garanterat bli nej.

 
Kommer Mason Greenwoods målgörarexcellens influera Manchester Uniteds beslut gällande hans framtid? (Foto: Sebastian Frej/MB Media/Getty Images)

Om det här var en spelare i periferin, någon som inte skulle höja Erik ten Hags chanser till större framgångar med laget, då hade han dumpats för att ha dragit klubben och sig själv i smutsen och för att ha uppträtt på ett sätt som hade fört polisen till hans arbetsgivares dörr.

Om det var en director i klubben som hade avslöjats på det här sättet, skulle det då finnas någon väg tillbaka? Eller någon i kontorspersonalen? En tränare, en scout, en materialförvaltare, någon av killarna i säkerhetsgruppen; alla vet vi hur det skulle ha gått då. Hejdå, skönt att bli av med dig och stäng dörren när du går ut.

Antagligen minns Ten Hag vad som hände i Ajax, hans f d klubb, när det kom fram att deras director of football, Marc Overmars, fick sina kickar av att skicka sexualiserade meddelanden och oombedda bilder på sig själv (du kan gissa vilken sorts bilder) till kvinnliga medlemmar av personalen, som det rapporterades var rädda för att anmäla honom.

Overmars var en högt värderad medlem av personalen som befann sig på klubbens toppnivå. Men det hjälpte honom ändå inte. “Marc är förmodligen den bästa fotbollsdirectorn som Ajax har haft,” sa Leen Meijaard, ordförande för Ajax styrelse. “Tyvärr har han verkligen gått över gränsen, så att fortsätta var inget alternativ, vilket han själv insåg.”

 
Marc Overmars är numera Antwerpens director of football efter att ha lämnat Ajax. (Foto: Tom Goyvaerts/Belga Mag/AFP via Getty Images)

Så låt oss titta på varför United ser Greenwood som ett specialfall och inte följer den väg som vanligtvis förväntas för en vanlig anställd. Det är enkelt: hans förmåga att göra mål.

Greenwood är en kategori A-fotbollsspelare som kan komma att spara United uppemot £100 miljoner (1,27 miljarder kr) om det ultimata målet är att han ska återvända till laget och spela på samma nivå som förut. Det är alltså vad det handlar om, annars hade han förmodligen redan fått sparken.

Vi pratar här om en spelare med en ovanlig talang, en engelsk landslagsman som skulle ha ackumulerat betydligt fler landskamper än en enda om inte hans beteendebrister hade hindrat Gareth Southgate, landslagsmanagern, från att ta ut honom.

Vid 21 års ålder är det fullt möjligt att Greenwood skulle kunna spendera det kommande årtiondet med att hjälpa United att jaga framgångar.

Tänk bara på målen han skulle kunna göra, pokalerna de skulle kunna vinna.

Allt detta är värt att komma ihåg om Uniteds intentioner är att i olika faser plocka tillbaka Greenwood (inklusive möjligheten till en tv-intervju) och lyfta fram det som att det ligger i en ung mans bästa intresse, en ung man som har begått ett misstag och vill bli en bättre mänsklig varelse.

Det sägs att United är medvetna om att han har förlorat ett år av sin karriär, en karriär som nu står inför ett vägskäl. En intern utredning pågår. Greenwood skulle, i teorin, kunna bli erbjuden en plats på något utbildningsprogram och sättas inför en rådgivare. Psykologer kan komma att anställas.

Men det känns ändå som att United skulle vara väldigt fel ute om de körde på det. De måste vara medvetna om att det kommer splittra åsikter och att ett väldigt stort antal supportrar kommer känna sig överkörda, minst sagt, om klubben förväntar sig att de inom sig själva ska hitta viljan att jubla åt honom, njuta av hans mål, sudda ut hans förflutna.

Hur tror ni att Uniteds kvinnliga fotbollsspelare kommer känna sig gällande att andas samma syre som en man anklagad för sexbrott? Eller t o m några av hans mer samvetsgranna lagkamrater? Vilken sorts förebild är Greenwood för klubbens akademi nuförtiden?

“Jag tycker inte att han borde spela för Manchester United igen,” sa Natalie Burrell, grundare av the Manchester United Women´s Supporters´Club, till The Athletic tidigt i februari. “De måste göra ett uttalande och att släppa tillbaka honom skulle vara det sämsta de kunde göra. Det skulle föra vår klubb bakåt när det gäller vad vi försöker göra med vårt damlag och kampanjer som Her Game Too, som försöker uppmuntra kvinnor att spela och titta på fotboll. Jag vill inte se honom träna. Jag vill inte se honom i en (United) dräkt. Jag vill aldrig se honom komma ut på Old Trafford igen.”

Men ingen bör bli alltför överraskad om motsatsen händer, detta då fotbollsindustrin, som en helhet, frekvent påminner oss om dess elastiska principer.

Glöm inte bort att United en gång sparkade Roy Keane för att han hade fräckheten att kritisera några av hans lagkamrater i klubbens egna tv-kanal, MUTV, efter en 4-1-förlust borta mot Middlesbrough. Keane var då 34 och hade blivit alltmer skadebenägen. Hade United agerat på samma sätt när Keane var yngre, då han stod på toppen av sin karriär, då han spelade så briljant att sir Alex Ferguson såg honom som lagets hjärta? Vad tror du?

Tankarna går även tillbaka till rattfyllerifallet hos Derby County 2019 när Tom Lawrence och Mason Bennett hamnade i domstol p g a en bilkrock som lämnade en av deras lagkamrater, passageraren Richard Keogh, med en allvarlig knäskada.

Vilka av dessa tre fick sparken av Derby? Det var inte Lawrence och det var inte Bennett, trots att det var de som körde och stack från olycksplatsen och lämnade deras lagkamrat medvetslös i vraket. Derby valde istället att sparka Keogh, som var 33, stod inför en skadefrånvaro på ett år och därför var han inte till någon nytta för dem. Det sa en hel del för oss gällande fotbollens prioriteringar.

Samma sak med fallet David Goodwillie när directorerna i Raith Rovers och, mer nyligen, Radcliffe i the Northern Premier League, aldrig fullt ut kunde förutspå det potentiella bakslaget i att plocka in en anfallare som det i en civil domstol 2017 visade sig att han hade våldtagit en kvinna sex år tidigare.

Dessa två klubbar pratade också om hur viktigt det är med rehabilitering och att de såg det som deras ansvar att hjälpa en problemfylld fotbollsspelare att gå vidare i sitt liv. Men låt oss tala klarspråk här: allt kom tillbaka till det faktum att Goodwillie var en skicklig målgörare. Han kunde hjälpa dem att klättra i tabellen, och sådana spelare växer inte på träd.

I Greenwoods fall kommer det alltid vara en svår, komplex och polariserande sak och man behöver bara ta en hastig titt på sociala medier för att inse hur många människor som insisterar på att se det hela genom vilka de hejar på linsen, istället för någon riktig omsorg om vad som är rätt och vad som är fel.

Ja, många supportrar har kommit fram till att Greenwood inte längre är någon de vill se representera deras klubb. Men ett stort antal för en kampanj för hans återkomst och lyfter online fram honom som någon slags frånvarande hjälte.

Så har det varit nästan från den dagen Greenwood blev avstängd. På senare har volymen höjts och höjts. Attityderna har hårdnat mot det påstådda offret (“hur kunde den här grymma kvinnan dra honom genom en sådan svår prövning?”). Det är deprimerande att läsa.

När det gäller Ten Hag är hans inställning särskilt intressant med tanke på allt som han hittills har visat när det handlar om att vara en man med substans som har principer. Ten Hags röst har ett tungt inflytande nuförtiden och om han vill ha Greenwood i sin trupp kan det vara ett användbart verktyg för United på en PR-front. Fansen gillar Ten Hag; de litar på hans beslutsfattande. För vissa skulle det vara enklare att acceptera om managern ger det sitt godkännande.

 
Erik ten Hags godkännande av en rehabilitering för Mason Greenwood skulle vara enormt betydelsefullt. (Foto: Matthew Peters/Manchester United via Getty Images)

Men det gör det inget mer lockande, om det visar sig att Greenwood får dra på sig tröja nummer 11 igen.

Ingen förväntar sig att fotbollsspelare ska vara felfria och ingen vill att de slaviskt ska följa varenda regel (det finns t o m en bok, Richard Kurts Red Devils, om några av busarna som har passerat genom Old Trafford). Men det här är ingen trafikförseelse, inga påståenden om berusade gräl nere på puben eller att komma för sent till ett lagmöte.

Tillbaka till den där ljudinspelningen igen: ögonblicken då en av Premier Leagues stigande stjärnor verkar ha absolut noll förståelse för vad sexuellt samtycke betyder. Om man utgår från hoten som hörs verkar Greenwood inte veta om att han blir inspelad. Han låter så arg.

Hon frågar honom varför hon måste göra vad han kräver.

“För att jag bad dig hövligt och du skulle inte göra det. Jag bad dig hövligt och du skulle inte göra det. Så vad annat vill du att jag ska göra?”

Det är kanske jag som är korkad då jag dömer fotbollen efter samma parametrar som i princip alla andra yrken och som antar att en klubb med Uniteds status inte skulle låta en sådan person representera dem igen.

Vad jag kanske har glömt är att mannen i centrum för det här fallet har ett otroligt fint skott, en första touch som skriker elitspelare och som kan göra mål med båda fötterna. Låt oss vänta och se om det är det som betyder mest för ett lag som försöker återetablera sig som det bästa i landet.

 

 

(Foton högst upp: Getty Images; formgivning: Eamonn Dalton)

Regeringsrepresentanter säger att omvalet den 28 maj kommer visa på Erdoåans popularitet då magasinets framsida kallas “inhumant”

 

AV: Al-Jazira, onsdag 17 maj, 2023:

 

Turkiet har slagit tillbaka mot det franska satirmagasinet Charlie Hebdo p g a deras senaste framsida. Den innehåller en skämtteckning av den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoåan då han får en elstöt i sig i ett badkar.

 

Magasinet släppte sitt veckovisa nummer idag (onsdag 17 maj), tre dagar efter det turkiska presidentvalet och på framsidan ser man presidentkandidaten naken och elchockad av en elektrisk glödlampa.

 

På den gula framsidan står det: “Erdoåan: Precis som med Cloclo är det endast ödet som kommer befria oss från honom!”.

 

Cloclo var smeknamnet på den franske popsångaren Claude François som 1978 dog av en kraftig elstöt då han försökte fixa en glödlampa i sitt badkar.

 

Flera representanter från turkisk politik kritiserade tidningen för deras framsida samtidigt som Erdoåan förbereder sig på ett omval i slutet av maj. Där ska han försöka vinna makten än en gång, i skrivande stund har han styrt Turkiet i 20 år.

 

“Publikationer som Charlie Hebdo, vars enda motivation är att spy ut hat mot islam, fortsätter att tydligt sikta in sig på vår president Erdoåan för att han är den mest konsekventa muslimska ledaren i modern tid,” sa den turkiske kommunikationsdirektören Fahrettin Altun i en lång tweet.

 

“Vi kommer inte att gå i deras fälla, men vi kommer fortsätta peka ut deras vidriga främlingsfientlighet som de försöker sälja som yttrandefrihet,” sa han.

 

İbrahim Kalin, Erdoåans rådgivare, twittrade om att omvalet den 28 maj kommer bevisa hur populär den sittande presidenten är.

 

“Om Charlie Hebdo-blaskan blev så galen… då är vi på rätt väg. Ondskan fungerar såhär ibland. Den leder de goda. Oroa er inte CH. Vår nation kommer ge er det bästa svaret, med en ännu högre röst den 28 maj.”

 

Vicepresidenten Fuat Oktay fördömde också framsidan och upprepade även betydelsen av omvalet.

 

“Jag fördömer kraftfullt Charlie Hebdos sikte på vår president och den turkiska nationens vilja under täckmanteln yttrandefrihet. Vår nation och vi också kan se hur och var de stördes av vår presidents framgång den 14 maj. Vår älskade nation kommer ge det nödvändiga svaret på den här mentaliteten än en gång den 28 maj.”

 

Inför söndagens val visade de flesta opinionsundersökningarna att Erdoåan låg efter oppositionsledaren Kemal Kiliçdaroålu, men presidenten besegrade Kiliçdaroålu med fem procent och vann nästan valet direkt i första rundan.

 

Erdoåans utrikesminister Mevlüt Çavuşoålu stämde in i kritikerkåren mot Charlie Hebdo och kallade publikationen “inhuman”.

 

“Den inhumana, usla Charlie Hebdo fortsätter att förolämpa den turkiska nationen. Låt oss inte glömma! De som lovordar ondska drunknar alltid i deras eget hat och ofog. Den riktiga läxan är att de som inte kan besegra den turkiska nationens fria vilja med olika knep förlitar sig desperat på ödet.”

 

Charlie Hebdo har i åratal väckt kontroverser. Särskilt deras innehåll riktat mot den muslimska världen har väckt ilska - mest anmärkningsvärt deras skämtteckningar föreställande profeten Muhammed.

Nyligen tog även magasinet lätt på Turkiets fruktansvärda jordbävningar i februari där fler än 50 000 människor dog.

 

Hammarkullen ligger i nordöstra Göteborg. Foto: Magnus Hallgren

AV: Janne Josefsson, DN kultur, torsdag 18 maj, 2023, uppdaterad 08:43, publicerad 08:25

I Hammarkullen i Göteborg härjar ett ungdomsgäng som ingen verkar få bukt med. Sverige har hamnat i ett läge där myndigheter inte kan hantera tonåringar, skriver Janne Josefsson.

Det har gått flera decennier sedan Peter Birro gjorde tv-serien ”Hammarkullen”, en dystopi om samhällsutvecklingen i Sverige. Den fick kritik för att den var överdriven. Efter att ha lyssnat på två program från SR:s ”Kaliber” av Ola Sandstig, ”Den tystade staden”, inser jag att det är tvärtom.

En kriminell klan har numera kidnappat demokratin i denna förort i Göteborg och är på god väg att underminera den och ersätta den med en tystnadskultur.

Vi har fått ett farligt läge som inte främst kan förklaras med klassmässigt ursprung utan snarare kulturkrockar. Experter, kriminologer och samhällsvetare har slagit blå dunster i oss med hjälp av journalister som blundat. Socioekonomiska orsaker poängteras ständigt som förklaring till utvecklingen i de så kallade ”särskilt utsatta områdena” i landet. Detta blir också till förmildrande omständigheter och som en ursäkt.

I radioprogrammen får vi veta att ett ungdomsgäng med anknytning till det kriminella släktnätverket härjar i området. Bland dessa finns ”Salim” som bara är 14 år och son till en i klanen.

På gymmet, biblioteket, skolan och på torget är de som kungar. Anställda blir rädda, skrämda och hotade.

Rena dödshot riktas mot biblioteksanställda när gänget tar över lokalerna.

”Vet du vem jag är? Jag kan få folk att försvinna”, har Salim sagt enligt polisen.

Vid något tillfälle visar han upp en kökskniv. Han hotar och är portad från fritidsgården, där det kriminella gänget härjat.

Ingen polisanmälan görs. Personalen i Hammarkullen är rädda, framkommer det i SR-programmet. De vågar inte. Men fyra gånger gör de interna anmälningar om så kallad ”otillåten påverkan”.

Det talas i området om tystnadskultur och rädsla som riskerar att underminera hela samhället. 

Ungdomsgänget med 14-årige ”Salim” och anknytningen till den kriminella släktklanen är något som det pratas om bland kommunanställda och flera är rädda.

Det säljs droger helt öppet på biblioteket. Men ingen vågar riktigt agera. Personalen hotas och möter aggressivitet.

Till slut skickas tio så kallade tillbudsrapporter. Gänget har tagit över biblioteket. De kastar böcker, spelar hög musik och filmar personalen. De hotar att döda homosexuella.

För ett och ett halvt år sedan kom en kommunal rapport som varnade för en ”tystnadskultur i Göteborgs stad” och det talades om att den högsta ledningen blundat.

Polisen gör en så kallad orosanmälan om ”Salim”. Inget händer och det visar sig att sju stycken anmälningar har försvunnit.

Två poliser intervjuas i ”Kaliber” om ungdomarna som talar om att det är deras ”territorium”. 

Och de två kvinnliga poliserna filmas av gänget.

Polisen gör nya orosanmälningar om ”Salim”. Sammanlagt nio anmälningar. Men återigen händer inget.

Det är nu det kommer fram att anmälningarna till socialtjänsten oförklarligt har försvunnit.

De högsta kommunala cheferna kan inte diskutera eller säga något eftersom det är sekretess.

Har det funnits påtryckningar eller rena hot?

Cheferna vill inte kommentera.

Har klanen, släkten, hotat?

Vi får inte veta.

Ledaren för släktnätverket ska ha varit mycket aktiv i demonstrationer och i den hårda kritiken mot Sverige som påstås ”kidnappa barn”.

Det är självklart att verkligheten för en kanske en 25-årig socialassistent som skulle komma hem till ”Salims” mamma och pappa för att förklara att deras son kanske ska tvångsomhändertas är fruktansvärt, olidligt tufft.

Kanske skulle situationen innebära att pappans bröder är med. Och kanske skulle deras advokat förklara hur allvarligt det är om socialassistenten gör fel, och vad som skulle kunna hända då.

På pappret, i teorin, ser det bra ut. Kommunen har så kallad myndighetssamverkan och seminarier om läget i Hammarkullen och andra förorter.

I verkligheten har vi förmodligen redan börjat monterat ned grundbulten för det som kallats för demokrati och rättssamhälle. Och, minns ni, när vi var ett folkhem?

Vad gör vi? Vem hjälper 14-årige ”Salim” att komma på rätt sida av lagen? I det tystade Sverige.

 

Ineos på väg att gå in i de slutliga samtalen med familjen Glazer såvida qatarierna inte höjer deras bud

 
Glazer-familjen och the Raine group är villiga att gå in i slutliga samtal med Ratcliffe (ovanför på bilden). REUTERS/PHIL NOBLE

 

 

AV: Matt Lawton och Matt Dickinson, The Times hemsida, fredag 12 maj, kl 19:25 (svensk tid), 2023

Sir Jim Ratcliffe har tagit ett signifikativt steg närmare ett övertagande av Manchester United, detta då familjen Glazer och deras New York-bankirer är redo att diskutera detaljerna för en försäljning med den brittiska petrokemikaliemiljardären.

Källor nära affären har indikerat att Glazer-familjen och The Raine Group nu är villiga att gå in i slutliga samtal med Ratcliffe och hans team på Ineos för att få fram en världsrekordaffär.

Precis som The Sunday Times avslöjade förra månaden så tog Ratcliffe då ledningen i tävlingen om klubben mot en grupp från Qatar, frontad av shejk Jassim bin Hamad al-Thani, och andra rivaliserande budgivare när hans slutgiltiga erbjudande representerade den högsta värderingen - den kan komma att bli så hög som £6 miljarder (77,55 miljarder kr) - för Premier League-klubben.

Folk på insidan tror att den värderingen och Ratcliffes positiva inställning till att gå med på en affär som gör att Joel och Avram Glazer får behålla en 20-procentig andel i klubben har visat sig bli en signifikativ faktor. Qatariernas tredje och slutgiltiga erbjudande om ett 100-procentigt övertagande hamnade strax under £5 miljarder (65,04 miljarder kr), trots påståenden om motsatsen.

 
Det sägs att Ratcliffe är Glazer-syskonens favorit.
PETER BYRNE/PA WIRE

Källor nära qatarierna tror att de fortfarande är med i processen och det kan fortfarande bli så att de svarar med ett sista minuten-bud som tvingar Glazer-familjen att tänka om. Raine övervakade även försäljningen av Chelsea förra året och åtminstone en av de rivaliserande grupperna trodde att de skulle få föredragen budgivare-status, men då klev det Todd Boehly/Clearlake Capital-ledda konsortiet in som vinnare i den specifika dragkampen.

Men kontakten har varit minimal mellan Raine och qatarierna sedan de tredje och slutgiltiga buden lämnades in förra månaden och Ratcliffes bud ska vara det som de sex Glazer-syskonen föredrar.

Vad som allvarligt ska ha underminerat budet från Qatar är kollapsen av Credit Suisse i mars, det ska ha kostat Qatars Investeringsmyndighet miljarder då de var deras näst största aktieägare. Det hjälpte såklart inte shejk Jassim, budledaren, som hade nära länkar till den schweiziska banken.

 
Avram, till vänster, och Joel Glazer skulle kunna få behålla en 20-procentig andel i klubben.
OLI SCARFF/AFP

Initialt uttryckte Ratcliffe och Ineos en vilja att köpa de 69 procenten som Glazer-familjen sitter på. Men det blev alltmer tydligt att Joel och Avram, de exekutiva ordförandena, var mer motvilliga att sälja än deras syskon.

Affären är komplicerad p g a uppdelningen mellan B-aktier, som innehar den mäktiga rätten att rösta, och A-aktierna på New York-börsen, och det är troligt att fler diskussioner kommer behövas för att komma fram till affärens exakta villkor, vilket kan ta ett antal veckor.

Ratcliffe tog fram ett alternativt erbjudande som låter dem förbli involverade, men så fort ett övertagande har slutförts tar petrokemikaliemiljardären och hans medarbetare kontroll över klubben.

Med tanke på fientligheten mellan Glazer-familjen och Uniteds supportrar togs möjligheten till ett fortsatt samarbete med dagens ägare inte emot med någon stor entusiasm av fansgrupperna.

Men om det blir någon affär kommer den nästan garanterat gå till så att Ratcliffe köper upp Joels och Avrams andelar under två möjliga faser under de kommande två till fyra åren.

En förskjuten affär skulle ge Ratcliffe möjligheten att hosta upp lite mer än £2,5 miljarder (32,66 miljarder kr) nu - i princip vad han var beredd att betala för Chelsea - och slutföra resten av övertagandet i etapper.

Glazer-familjen annonserade att klubben var till salu i november förra året och det har varit en lång, detaljerad process. Endast Ratcliffe och qatarierna har klivit fram med ett bud för att köpa klubben. De enda alternativen har varit bud om minoritetsandelar från ett antal amerikanska investeringsfirmor.

De seriösa budgivarna bjöds in till möten på Old Trafford och klubbens träningsanläggning i Carrington, efter det följde ytterligare två budrundor.

Men nu kan identiteten på en föredragen budgivare komma att annonseras inom de kommande dagarna och Ratcliffe och hans Ineos-kollegor ser ut att ligga i pole position inför de slutgiltiga stegen i vad som har varit en sex månader lång process.

Man kan ju undra vad som försiggår i de slutna rummen där bud på Man United läggs och bud på Man United övervägs. Jag vet inte hur många gånger jag har läst att om 48 timmar kommer Glazer-familjen att bestämma sig, nästa vecka kommer Glazer-familjen bestämma sig, någon gång kommer, kanske, Glazer-familjen bestämma sig. Det visar bara att inte ens de mest initierade murvlarna har koll. Det är bara familjen Glazer som vet vad som kommer ske och när.

 

Det verkar i alla fall stå mellan tre alternativ, men inte ens det känns helt säkert. Ni känner redan till dessa: hela klubben säljs till en shejk i Qatar, delar av klubben säljs till den engelske affärsmannen Jim Ratcliffe, han ska dessutom vara beredd att låta de två inavlade bröderna Joel och Avi stanna kvar i styrelsen, eller så behåller de sexuellt snedvridna helt enkelt klubben. Snacka om pest eller kolera!

 

Nu verkar det inte så, men tidigare i veckan tänkte jag att det vore lite av ödets ironi om annonseringen skulle komma idag, den 12:e maj, idag är det nämligen på dagen 18 år sedan den där ödesdigra dagen…

 

Saxat från Wiki:

 

Den 12:e maj 2005 annonserade Red Football (Glazer-firman ansvarig för köpet av United) att de hade nått en överenskommelse med aktieägarna J.P McManus och John Magnier om att köpa Cubic Expressions 28,7% stora andel i klubben, detta gav Glazer-familjen en kontrollerande andel med precis under 57% av klubbens aktier. Sedan lyckades de säkra det tredje största aktieinnehavet, som tillhörde den skotske gruventreprenören Harry Dobson, och det tog deras totala aktieinnehav till 62% av klubben. Den 13:e maj hade Glazer-familjen köpt ytterligare 12,8%, vilket tog deras totala aktieägarskap till 74,81%, precis under 75%-tröskeln som skulle låta dem avsluta klubbens status som aktiebolag och plocka bort den från Londonbörsen. Den 16:e maj tog Glazer-familjen deras aktieinnehav i Manchester United till 75,7% och en månad senare, den 22:a juni, tog de bort klubbens aktier från börsen för första gången på 14 år.

 

Familjen Glazers aktieinnehav ökade gradvis och den 23:e maj hade de 76,2%, då kom de med deras sista erbjudande på 300 pence och en deadline satt till klockan 15:00 (16:00 svensk tid) den 13:e juni. Den 26:e maj skrev Manchester Uniteds styrelse till de återstående aktieägarna och indikerade deras intention att sälja deras egna aktier och skrev även in rådet att de andra skulle följa i deras fotspår; i samma brev erbjöd sig ordföranden sir Roy Gardner och icke-exekutiva direktörerna Ian Much och Jim O´Neill att avgå. Den 7:e juni plockades Avram Glazer och hans bröder Joel och Bryan in i Manchester Uniteds styrelse som icke-exekutiva direktörer. Trots styrelsen uppmuntran hade Glazer-familjens andel i klubben bara nått 97,3% den 14:e juni, alltså nådde de inte upp till tröskeln på 97,6% som krävdes för att få fram ett tvångsköp av alla de återstående aktierna. Detta fick dem att förlänga deras deadline för att kunna köpa de återstående aktierna t o m den 27 juni. Ett uttalande som släpptes den 28:e juni sade att Red Footballs aktieinnehav hade nått 98% (259,950,194 aktier), vilket ledde till att de fick pressa fram de sista aktierna ur de återstående aktieägarna. Den slutliga värderingen av klubben blev nästan £790 miljoner (ungefär $1,5 miljarder efter växelkursen som gällde då).

 

18 år! Det är 6 574 dagar där dessa vedervärdiga parasiter har sugit ut oss. Det är nästan svårt att greppa. Jag minns än idag när jag nåddes av nyheten och att de efterföljande timmarna och dagarna var fyllda av mycket tandgnissling, ångest, hat, öldrickande, huvudskakningar, spritdrickande och ännu mer brinnande hat. Bara jag ser dem ändras hela mitt humör, hela min hållning och jag vill bara ta med mig Glazer-familjen till en maskeradaffär och förse dem med nazistuniformer (jag vet att de är judar, men om jag lovar de ekonomisk ersättning så bör det inte vara några problem). Sedan skulle vi gå ut i skogen och låta dem träffa sergeant Donny Donowitz, ni vet, han…

 

Nu ska jag titta på Finland v USA i hockey-VM och fortsätta att uppdatera Twitter-appen var 4:e minut. Trevlig helg era dynghögar!